Min syster

Dessa inlägg skrev jag när min syster fick lungcancer och dog i januari 2006 på knappt två månader. Inläggen har funnits på en bantarsajt där jag skrev dagligen under tiden. Om du vill läsa om ”resan” jag gjorde under min systers sjukdom så ska du skrolla längst ner och läsa nerifrån och upp. Det blev så när jag satte in det hela, det kom in i fel ordning. Vill också tala om att de stavfel som finns får stå kvar som de är, det går inte att ändra på avstånd och stavfel i texen när jag flyttade den över hit. Jag bjuder på det…

Äntligen dagen efter…

om jag någon gång tidigare varit på en sk borgelig begravning så hade jag sluppit all ångest. Jag vill slå ett slag för just borgelig begravning…tänk er att ni kommer in i en sal som är vackert smyckad och med en höjd i taket som förde mig högre upp än min nacke kunde böja sig, fönster i alla blåa nyanser följde det enorma V:et rakt upp i himlen.
Kistan med sitt blå bårtäcke där vi ställde ett vackert kort på min syster. Enormt mycket blommor och kransar, tända ljus i vackra golvljusstakar, på väggen Tinas egna bilder från sista resan till Borneo och andra vackra bilder som hon har tagit här i hemma, som ett vilsamt bildspel som rullade tillsammans med den musik som valts ut av min mamma och Tinas dotter.
En kör av goda vänner som sjöng två låtar en om vänner som var så vacker i orden. Min dotter lånade sin röst till min mammas tal till sin dotter….
Vi sjön alla gemensamt Nocturn och sen vår officiant Bosse det var han som höll i hopp det hela och han kunde tala. Han var bara en sån gåva i den stunden, lättsam och djup på en gång och gjorde ett kanon jobb. Hela salen var full av folk och vi blev slutligen 60 personer som gick till ett ställe där kaffe, tårta och tal under trevliga former serverades.
Det blev en personlig begravning den blev bättre än jag kunde drömma om och alla var så imponerade och sa att de själva ville ha en likadan begravning. Borta var all tung orgelmusik och de sorgesamma ord prästerna normalt ger oss. Det var underbart att slippa det där tunga lidandet som jag ofta har upplevt i kyrkan. Här var det självklart sorg, men Bosse tog oss med på en upplyftande resa mot livet och hoppet. Han tände tre ljus på kistan och gav varje ljus en egen mening.

Dagen är skön med snön som virvlar runt därute, i min mage är det lugnt och min kropp är trött men på ett behagligt avslappnat vis. Jag är tacksam att jag har fått leva med i alla de skeenden som den här resan tog mig på.
Tacksam att jag har haft en syster som har gjort det syskon gör …fostrar.
Mamma ringer och undrar hur jag mår idag och jag talar om att jag har varit vaken sedan 04.30 bara sådär, men annars så är det skapligt. Hon säger att hennes bror är på väg med lunch till henne och sen ska hon bjuda grannar på kaffe och tårta på eftermiddagen. Det blev så mycket tårta kvar igår och så ringer det på dörren och så säger hon ; det är skönt att ha ett syskon… ja, det kan hon säga som har ett.
Hon menar inget illa, men är lite klumpig ibland…
Nu ska jag gå ut i köket och laga min vanliga lunchgröt och den ska jag äta med ett lugn jag inte har haft på många månader.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                 Olikheter

Idag skulle jag vilja ha solsken ute….jag behöver muntras upp av ljuset. Men vädret råder vi inte över så jag får göra så gott jag kan av min grå dag. Ska snart gå till en kompis och dricka kaffe och då lättar nog humöret igen.
Igår var vi på den där minnesstunden för min syster, det var så fint ordnat med en kvinnlig präst som talade lite och väl och så musik. En stund att stilla sin tanke och så fick vi kaffe och kaka efteråt. Jag var lite orolig inför det hela då jag är så känslig nu och jag vill inte sitta och gråta, det har jag ju skrivit om förrut. Det är så jobbigt att gråta, jag blir så trött. Men det gick bra och nu är jag glad att jag följde med. Där var många 30-40 arbetskompisar till min syster och en del har jag ju träffat hemma hos Tina när hon har haft fest för länge sedan.
Vi var i lägenheten i helgen igen och nu har vi fått ner det mesta. Det är bara badrummet och källaren kvar som dottern och en av Tinas kompisar skulle hjälpa till med. Jag hoppas nu att dottern verkligen gör det som behövs göras så att lägenheten och allt runt den försvinner.
Jag ringde till catering firman som ska hålla i kaffet efter begravningen och beställde tårtsort och jag valde swartsvaldtårta ja, det är felstavat men jag orkar inte gå och slå upp hur det stavas.
Nu har jag gått igenom ett stort gäng med säckar med tyger i, min syster sydde mycket och jag gick igenom för att se om det var något jag själv ville ha. Nu har jag en dam som ska ta resten och det blir bra att någon tar över allt.
Inatt vaknade jag av ett sånt där ”ping” klarvaken…igår lämnade jag min systers dator och mobil till hennes företag och så skulle jag ta hem en kasse med hennes personliga saker som hon har haft på jobbet. Men inte kom jag ihåg det, men inatt kom det där berömda pinget och sen kunde jag inte sova mer. Sjutton också att jag är så glömsk nu värre än vanligt. Min stackars hjärna har fullt upp med att sortera bort det som verkar onödigt och i det misserabla tillstånd som den är i åker nog det mesta bort. Vilket skapar en massa mer jobb för mig som då får ta tag i saken ännu en gång ordentligt.
Det ordnar sig med kassen någon tar den med till begravningen…men ändå så onödigt av min skalle att glömma så lätt.
Tänk fast man är systrar och lika på en hel del så finner jag hela tiden olikheter nu när jag har sorterat och rensat i hennes lägenhet. De här tygerna…vi har verkligen olika smak både på färgval och mönsterval. Syrran har alltid varit mustig åt terrakottahållet till och jag tråkboll med lite mer svaga pastellfärger. Hon gillar stora mönster och jag älskar blommönster. I bokhyllan hittade jag massor av romaner om kärlek och spänning inte alls min stil av böcker. Men jag har aldrig tänkt på det förut, men vissa saker har kristalliserat sig under resans gång.
Nu kan jag tala om att bildspelet jag fasade för ska innehålla bilder som min syster tog när hon var i Borneo i oktober så det ska inte vara bilder på henne som rullar som jag trodde från början. Kan ni fatta att hon var i Borneo i oktober …så sjuk att hon dör några månader senare. Ofattbart!
Jag lever, men går nu i snigelfart så fort jag bara kan…det där lät konstigt men ni fattar nog vad jag menar.

Blomsterbud och bildspel

Strålande sol och jag har precis kommit in efter promenaden med hunden. Det är rent av märkligt hur pigg man blir när solen skiner, det borde vara en lag på att den ska skina nästan varje dag…utom när det regnar, haglar och är ruskdagar för de vill jag inte vara utan.
Jag tänker på den där filmen, Ensam hemma…för det är det jag är idag och jag har sånt behov av det. Min dotter har pluggat inför en tenta så hon har varit hemma allt för många dagar. Men idag är det hundens och min egen dag.
Jag har varit och är förkyld men det verkar som om det går åt rätt håll.
Tänk vilket gissel förkylningar är inte bara för oss människor som lider utan den enorma kostnad det är även för samhället när vi ligger där och snorar.
Till vilken nytta kan man ju undra… nu ska jag inte klaga för jag är inte så ofta förkyld nu för tiden det var annat när jag växte upp då fick syrran och jag förkylning på förkylning och så öroninflammation så klart. Vi hade klippkort på öron näs o halsavdelningen och på den tiden tog de hål på trumhinnan. De satte mig i en sköterskas knä och hennes uppgift var att tjuvhålla mig så att doktorn kunde sticka hål på hinnan.
Grr så arg jag var och har konstiga känslor när jag går i sjukhusets korridorer och ser skylten med öron näs o hals än idag.

Brr jag ryser vilken ständig misshandel det var, nu för tiden när doktorn tittat mig i öronen så säger han att fy så fula öron. Nä, inte själva örat utan där inne hos trumhinnan, ärr på ärr som kan sätta ner hörseln om man har otur. Nu verkar det som om jag har klarat mig från hörselskada, jag har en selektiv hörsel här hemma säger de. Jo, jag är överkänslig för höga ljud spelar ingen roll om det är musik eller oljud. Men jag vet inte säkert om det har med otiterna att göra.
Idag har jag inte gråtit en enda gång… fick en underbar bukett överlämnad av ett blomsterbud från barndomsvänner. Det sprider sig fort att Tina inte finns mer och det är väl lika skönt det. Planerna på själva begravningen framskrider och nu har mamma och syrrans dotter bestämt att det ska vara en kör (vänner) och ett blidspel på min syster under begravningen, jag suckar och suckar och vet att det kommer och bli ett lidande för jag har svårt för vacker musik när jag är lessen och så bilder på den jag saknar.
Från början så skulle vi inte ha kort på henne på kistan och jag andades ut. Men så fort jag inte var med och pratade så vällde det ut i ett bildspel……både mamma och systerdottern skrattade och sa att nu får Maggan det svårt. Men det ska ut gråten säger systerdottern, klart att den ska, men jag har ju inte lust att helt rasa ihop i en snorhög under akten. Nä, det blir nog Sobril så att jag sitter som en zombi under akten, det finns inget annat för mig att göra. Så får jag tina upp under kaffet och tårtan.
Tänk att jag inte kunde låta bli att skriva om det ändå fast jag tänkte från början att jag inte skulle skriva ett dugg om begravningens förberedelser. Äh, trött blev jag på mig själv.
Baglady de e jag de

Åhh ännu en dag grå och full av plastsäckar….jag håller på med säckarna vi har packat ihop från min syster. Hela helgen har vi varit i hennes lägenhet och tänk så mycket kläder det blir om man är rädd om dem och sparar alla storlekar man drar genom åren. Tänk er 9 stora säckar med bara fina kläder…jag har släpat runt dem i bekanskapskretsen alla är lika glada att få nytt och det som blir över ska gå till Rumänien.
Sen har jag fått kontakt med ett företag där narkomaner på väg tillbaka i livet renoverar allt de får in och säljer vidare. Så självklart ska de få ta allt som blir kvar när vi är klara med lägenheten. Jag är så trött så trött låter nästan som ett mantra men det är något hela tiden. Igår var vi och lämnade foto på Tina som ska ramas in, vi har letat och Tinas dotter hittade ett foto där Tina var så fin och min mans kollega har gjort bilden enormt fin. Vi ska ha ett kort på kistan och ett på ett bord med ljus när vi fikar. Men smakare det så kostar det, bara inramning av de två korten går på 1.290 kronor. Men jag vill ju ha det på väggen sen och mamma får det andra.
Annars så jagar både jag och min man försäkringsbolag, jag satt hela fredagen och bara ringde allt som skulle sägas upp.
Lägenheten lär ta ett tag till, jag hoppas nu att dottern gör det hon ska i veckan så att vi kan ta ett sista ryck till helgen. Sen ska man passa gubben som ska hämta det som är över och det som han sen lämnar ska ju till tippen. Det är ett evigt pusslande hela tiden. Vi pratar med jurister och begravningsfolk, sen är det hennes jobb och minnesstunden de ska ha framöver så det blir som två begravningar och det är väl inte var jag önkar om jag ska vara ärlig, fast det är skönt att företaget gör en så fin gest. Jag har ju inget emot en minnesstund, men det blir så mycket känsligt på så kort tid det kunde räcka med själva begravningen.

Sen har jag väl de två sista dagarna varit lite lugnare och inte grinat så där ohejdat hela tiden som jag har hållit på med sen hon dog. Det är som en full kanna som bara rinner över hela tiden…men nu hoppas jag att det kan fortsätta att vara lite mer normal gråt.
Sorg kan se så olika ut inte bara för olika personer, jag har kommit fram till att sorgen är olika beroende på vem som går. Kan ju tyckas självklart men jag har nog aldrig varit så sorgsen i hela mitt liv sen Tina dog. Jag har nog aldrig så tydligt känt att sorg kan vara så djup och total. Mamma och jag pratar mycket och tröstar varandra, så gråter vi en stund och så skrattar vi…  skulle kunna tro att det var något fel på oss som vi skrattar ibland mitt i allt och tur är väl det.
Jag längtar tills jag har allt detta bakom mig och en mer normal tillvaro kan ta sin plats. Jag längtar tills min kropp blir lite starkare igen och fibromyalgin kan gå och gömma sig. Jag längtar till våren fast jag vet att jag kommer att gråta över att Tina inte får se de bulliga knopparna som bara väntar på att brista och den första vårsolen som vi alla vänder ansiktet mot. Jag längtar framåt fast jag vet att hela året bara kommer att fyllas av tankar om att det här är första våren hon inte är med, första sommardagen, blommorna, havet alla dessa tankar som kommer att svämma över min bägare av tårar… jag vet men ändå längtar jag dit.

Snömos som i min skalle ….

Nu har jag ringt det mesta när det gäller allt man ska ta tag i när någon går bort. Det är så skönt att få saker gjorda jag vet inte hur ni är, men jag blir stressad av att ha saker som ska göras. I min familj så är vi ju fyra och två av oss gör saker nu, helst igår…sen har vi två till som gör saker sen… ja, det fattar väl alla göra nuare hur det är att ha två av den sorten nära. Jag vevar upp mig och de tycker att jag är överdriven… men jag kopplar inte av förren det är klart. Men man lär sig att leva med varandras olikheter och kompleterar väl varandra med tiden antar jag.
Vi har nu varit på begravningsbyrån och det blir en borgelig begravning då Tina hade gått ur kyrkan för många år sedan. Så nu ska vi själva bestämma hur allt ska vara under den stunden. Dottern och mamma letar musik och jag letar ord..något ska väl sägas men jag tror inte att jag själv ska tala, min dotter lär nog göra det istället. Jag ska tillåta mig att vara precis som jag känner mig i den stunden. Inte stå och oroa mig för att jag ska tala till andra. Jag har gjort mycket under den här resan för andra och nu är det min tur att bara få vara. Det blir så mycket som händer ändå, företaget som min syrra har jobbat på i över 30 år ska ha en minnesstund i ett kapell den 30/1 och de önskar ju att även vi deltar. Det är ju ett jättestort företag så det blir minnesstunder på olika platser i Sverige. Vi har tagit fram ett fint kort på Tina som vi ska skicka iväg till hennes jobb. Det finns så mycket detaljer som jag får ringa om hela tiden.
Tur att jag trivs i telefonen och har lätt för att prata, tänker på alla som avskyr telefon och kontakten via den.
Begravningen blir den 8/2 13.30 ibland bara svindlar det till när jag titta på kortet av Tina och bråkdelen av en sekund inser att jag aldrig får möta henne mer i detta liv. Men ni vet hur det är med de där tabu artade tankarna som fladdrar till rätt vad det är. Vissa saker vill jag bara inte ta in, fast jag självklart lever mitt i det hela. De lever sitt eget liv och tränger på när jag känner mig som mest sårbar.
Det finns väl många gånger jag har suttit i kyrkan och räknat keruber och andra småfolk för att inte lämna allt för stor plats för sorg som verkar inta hela mig och göra mig till en enda stor gråterska. Oj, så jag har räknat, hur många olika djur som finns avbildade på väggarna i kyrkan, räknat hur många huvuden jag har framför mig… kanske är jag ensam om att hålla paniken ifrån mig på det viset, men det distraherar mig under stunder som jag känner att jag inte orkar ta in. När det är syrrans begravning så lär det inte finnas nog med saker att räkna så jag ska nog ta ordentligt med Sobril så behöver jag inte fundera så mycket.
Nä, nu ska jag ta och ringa ännu ett samtal som har med Tina att göra.

Jag följer dig på hela resan….

Min man och jag satt hos min syster hela eftermiddagen och när vi kom in så satt hon upp och tittade på tv det var Dennis som var i farten. Piggar… oj, varningslamporna blinkade i skallen på mig. Det tog inte så lång stund förren hon låg ner och var rejält borta igen. Vi satt och löste korsord, småpratade och hjälpte Tina så gott vi kunde. Vid middagsdags sa henne sköterska att vi skulle passa på och åka hem och äta lite och ta det lugnt en stund vilket vi gjorde. Vi var inte hemma så lång stund förren vi fick samtalet att nu behövde vi komma in igen. Mamma ligger däckad i feber och värk överallt förmodar att hon är helt slut efter alla veckor av åkande fram och tillbaka till Tina. Tinas dotter vågade inte åka med och det är helt ok, man måste göra som hjärtat känner. Så det blev bara min man och jag som åkte tillbaka.
Nu var andningen jobbigare och hon var ordentligt borta men jag fick många tryckningar av hennes hand när jag pratade med henne och hon drog upp ögobrynen hela tiden då jag sa något. Jag tog tag i hennes hand och sa till henne att jag skulle följa henne på hela resan och att jag skulle hålla hennes hand.
Ja, där satt jag på olika stolar som jag flyttade lite fram och tillbaka. Det är jobbigt att hålla en hand som ligger en bit upp i en säng när man sitter på en stol. Jag ringde min mamma med jämna mellanrum för att tala om hur det gick. Jag pratade hela tiden med Tina på samma sätt som jag gjorde när jag tröstade mina sjuka barn, en lugnande och tröstande röst om och om igen. Vid 23.30 tiden gick jag ut för att hämta lite kaffe till oss och blev stående med sköterskorna och pratade en stund.

Går in till Tina igen och hon får då slem i halsen och jag skyndar fram och lyfter kudden så att hon kommer upp lite och då lossnade det och så pratade jag lugnande med henne. Den manövern gjorde jag många gånger under kvällen. Men denna gång tog hon tag i min hand och höll fast mig och jag lugnade henne och i samma sekund var det bara hon och jag. Hennes andning stannade upp och vi tittade varandra i ögonen och jag pratade hela tiden lugnande och sa att allt skulle bli bra. Så kom andningen tillbaka som en lättare pust ca 15 gånger och jag stod där som fastlåst i golvet och bara smekte hennes arm och tittade henne i ögonen och sa att hon skulle släppa taget och gå in i ljuset. Det var så starkt att allt annat i rummet bara försvann.

Min man sa att det var så magiskt att han inte vågade röra sig. Ett enormt lugn la sig över hela rummet sa han, något han aldrig varit så fysiskt medveten om tidigare en sån stark känsla. Jag var bara i Tina, jag bara var….så lugnt slutade min syster sitt liv och jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan den stunden. Det var som om hela vårt gemensamma liv bara var till för att vi skulle kunna sluta ihop säcken denna stund. Jag var så lugn att jag häpnade, något så självklart som detta som om jag vore gjord enkom för denna ändamål.

Jag tog bort syret från hennes näsa, slöt ögonen och la henne händer tillsammans. Sen öppnade jag fönstret för att släppa ut hennes själ om den nu ville ta den vägen.
Jag tittade på klockan den var 00.10 … 00.12 ringer min son och bara säger att han fick en så konstig känsla jag bara måste ringa…så Tina tog vägen förbi honom.
Min man hade mobilen i fickan utan ljud så den störde inte oss. Vi hade under kväll ringt våra barn, så de visste ju vad som var på gång.
Ja, nu sitter jag här och väntan är slut och jag är så glad för det. Jag känner att jag gjorde allt det som jag själv skulle vilja möta om jag var i hennes sits. Jag är så in i märgen trött för det blev inte så många timmars sömn inatt och hela dagen har jag ringt till släkt och vänner. Jag fick ju börja med mamma imorse……det var jobbigt, vi bestämde att hon skulle ta en sömntablett och gå och läggas sig när jag pratade med henne vid 23 tiden igår, för vi visste ju inte hur länge det skulle dröja. Mamma var så dåligt och orkade inte vara uppe längre och inte kunde hon göra ett dugg åt det hela, så det var bra att hon sov.
Nu ska vi bara ta det lugnt några dagar sen kommer allt det här med papper, boupptäckning och begravningen. En dag i taget…

Väntan o väntan

Strålande sol ute men det mesta av snön är borta.
Jag blev avslöst av min mamma igår på sjukhuset. Min systers tid börjar nu dra sig mot sitt slut och vi har mindre och mindre kontakt med henne. Hon sover morfeus djupa sömn och glider bara närmare oss i livet när morfinet behöver fyllas på. Det finns inget drama över det hela bara en väntan som blir timme på timme. Jag sitter och sitter vid hennes sida, jag smeker hennes kropp med lite masserande rörelser får inte ta för hårt knappt nudda på vissa delar, cancern lämnar ihållande värkspår på så många ställen i kroppen.
Min mamma fick en rejäl förlylning och penicillin, så hon har varit hemma några dagar i veckan som gått. Men igår kom hon och löste av mig och det var så skönt att få åka hem igår. Vår dotter hade lagat en god fredagsmiddag och hyrt två roliga filmer som vi kunde se under kvällen och det var så skönt att få skratta hejdlöst.
Nu ska jag bara göra mig iordning så åker vi till sjukhuset igen. Men idag slipper jag sitta ensam för min man följer med och det är skönt.
Veckan som gick hade vårt lilla kalas som höjdpunk och på ett vis var det där Tina började sätta P för livet. Dagen efter fick jag en sån tvingande lust att ringa henne efter lunchen och gjorde så. Det var lite lustigt för jag har inte ringt till henne på ganska länge för hon har inte orkat med att det ringer för mycket, men denna onsdag så ringde jag och vi fick änligen säga allt det där som vi behövde säga.
Det samtalet rymde allt i vårt liv, all kärlek till varandra och alla orosmoln för min syster när det gäller dottern och allt som kommer för dottern efter att hon dör. Alla de frågorna kunde jag ge henne lugna besked på och vi pratade om att vi kommer att ses igen, för det vill jag ju så gärna tro det här med reinkarnation.
Jag skojade och sa vet du vem som kommer att ställa till party när du kommer? Jo pappa… Då sa min syster att hon inte längtade efter alkoholen, men det hon ville ha var känslan när man umgås och har trevligt sa hon och skrattade.
För mig blev det här samtalet en gudagåva…..jag kommer aldrig att glömma det och kommer att spara det längst in i mitt hjärta som en speciell, mycket kärleksfull gåva som jag ska förvalta väl tills vi ses igen.
Svårt att fatta att vi hade det där stjärnklara samtalet ena dagen och dagen efter börjar hon försvinna bort. Så nu väntar vi och kroppen kan ju inte orka vara så här någon längre tid.
Nu ska jag göra mig ordning så att vi kan åka till Tina igen. Jag önskar er Alla en helt vanlig lördag när ni gör allt det där om ni planerade i veckan. Ge någon en kram och tala om för någon att ni tycker om personen.

                                                        Kalaset

Idag känner jag mig grå och sliten, vädret ser ut ungefär som jag känner mig. Men å andra sidan tänker jag inte göra ett vettigt dugg idag bara hasa omkring här hemma. Imorse vaknade jag vid 4-tiden och kunde inte somna om jag mådde illa och fick rusa iväg till toan, men det blev bara illamående. Jag tror att det är magkatarr igen så det var bara att stoppa i sig Lanso och hålla tummarna att det släpper då.
Igår var vi till sjukhuset och firade min systers dotter som fyllde 23 år. Vi hade pratat med sjuksystrarna om hur vi skulle ordna det hela för Tina har fått ett mindre rum igen, så vi fick inte plats. Så vi körde sängrally genom korridoren mot ett konferensrum där vi fick hålla till.
Jag hade bryggt kaffe och mamma hade bakat tårtor både till oss och till personalen.
Vi fick höra att det var ovanligt att folk var så sams som vi var? Det vanligaste var att de var ovänner på en massa olika sätt och det var mycket besvärligt när de skulle hälsa på den sjuke.
Så alla tyckte att det var så trevligt med oss och vår lilla fest. Sånt är vi inte vana vid här.
Man slutar aldrig att förvånas över hur en del människor väljer att hantera sina liv. Det finns ju tillfällen i livet när man alltid får sätta sig över livets futtigheter.
I måndags kom vår dotter hem från en två veckors fantastisk resa i Israel. Hon har bott hemma hos sin pojkväns föräldrar och de har gjort så mycket utflykter runt om i Israel, hon är ju historiker och har njutit i stora drag. Sen har vi fått ta del med långa mail med mycket detaljer om hur det kan gå till i Israel.
Nu får jag väl sätta igång med dagen och göra den till något jag kan leva med….

 

 

  

Livets alla hål

Riktigt skönt att få vara ensam hemma igen, min man har börjat jobba idag. Jag är ”ledig” idag från sjukhuset.
När jag gick min promenad med hunden så gick en tjej förbi mig och på händerna hade hon svarta ganska stora vantar inget konstigt i det. Men jag började kika på de där vantarna för delen som ju hänger ner när man går såg ut som om det var en massa hål i. Jag tänkte att det kan inte vara speciellt varmt att ha dem på sig och i samma sekund så ser jag att det jag tror är hål är små silverpaljetter.
Jag blev lite full av fniss för mig själv över hur fel jag ser ibland det gör väl ni också antar jag.
Det fick mig att tänka på de där bläckplumpstesterna…har man väl sett vad det är kan man inte ha oseende ögon längre. Ni vet den där bilden som finns på häxan och den vackra kvinnan allt i ett. Det tar ett tag men när man väl ser de båda då kan man inte undvika att se dem så fort man tittar.

Likaså vantarnas hål de bara försvann när jag väl såg paljetterna.
Det fick mig att undra hur mycket det är som jag ser som ”hålen” i vantarna, jag tror att jag ser något i verkligheten och så tittar jag egentligen bara på hålen. Hänger ni med hur jag tänker….fan rent ut sagt rätt skrämmande för vad döljer sig i alla hål jag ser?
Verkligheten den är ju verkligen inte vad man tror ibland. Det finns så mycket människor som tänker annorlunda mot oss, tänk bara på alla trosföreställningar om en det ena en det andra. Alla glor vi ju bara på hålen…
Nä, nu fick jag något nytt att tänka på kanske är jag inte ensam om det.

                                                             Väntan

Det finns så mycket tankar kring ordet väntan som man normalt aldrig tänker på.
Jag tror att vi väntar större delen av våra liv… när man var liten så väntade man på att bli påklädd, på att snön skulle komma, på tomten, på semestern med familjen, på att få börja lekskolan, skolan, på att få bli stor, få en utbildning, få ett jobb, få barn, graviditeten, barnens första skoldag och inte att glömma alla under som barnen ska bjuda oss på fram till skolstarten, de ska krypa, prata, gå och utvecklas till en egen personlighet till föräldrarnas stolhet.

Jag lever nu i ett konstant väntade på döden, vi har tydligen stämt träff utan att jag egentligen är tillfrågad om jag vill. Tänk att man kan vänta så in i minsta cell på döden så totalt upptagen jag är av väntan.
Så konstigt att man väntar även på slutet? Att önskan är att väntan tar slut så snabbt som möjligt. Det hänger visst alltid med den där längtan att väntan ska vara över.

En syster ringer med en liten röst, beslöjad av hög feber och undrar om vi ska komma en liten stund? Hon orkar nog inte så länge… kan jag göra henne en tjänst? Ja, självklart… kan du laga en omelett med svamp till mig? sa hon, en omelett på ett ägg… lite kanske slinker ner. Jag tinar egen plockad svamp och gråter för det är så lite som går ner i henne, att hon är lite sugen på min omelett blir för mig som att få ge en stor gåva. Gåvan att hon kanske äter några tuggar av just min svampomelett.
Hon är svag och blir nu svagare för varje dag, vi är där nästan varje dag.
Jag finns kvar här, men det blir väl inte så ofta jag skriver och inte så upplyftande. Men allt går ju över så rätt vad det är rullar livet på som vanligt igen… man tar sig igenom och förbi det jobbiga det gör man ju.

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                             Hej igen….

Livet är sig inte likt längre vi är hos min syster varje dag och sen är jag bara psyktrött och försöker äta för det har jag svårt för när jag blir så här orolig. Men nu har jag fått Valium av min läkare och har kommit på att om jag tar en sån tablett en stund före jag ska äta så kan jag slappna av så pass att jag får i mig mat. Inte gör det något att jag går ner i vikt, men när jag inte äter så bli jag ju så trött vilket jag är ändå hela tiden, det är ju inte så bra. Konstigt att hela dagen kan gå och jag blir aldrig hungrig, tänk så tjusigt smal jag skulle vara om det var så här hela tiden….Glöm det rena anorexin rena skiten om jag säger så.

Vi, familjen och några nära vänner har varit på sjukhuset och fått träffa hennes doktor som sa att de kan inte göra ett dugg för henne. Om han ger henne cellgifter nu så dör hon och låter de bli så dör hon… ja, just det sista sa han inte, men det är ju kontentan av det hela. Hon har cancer överallt, lever, mjälte, binjure, tarmar, bäcken, ryggraden lungan… ja, ni förstår att det är kört. I förrgår frågade min systers dotter hur lång tid hennes mamma har kvar och då sa läkaren mindre än två veckor….men ingen kan ju säga något säker, hon är ju ung så hjärtat kanske orkar länge. Levern är lite bättre just nu, men så fort den lägger av så är det ju kört och det är ju så det brukar vara att ett organ i taget lägger av.
Hur jag tar det? Man kan inte ta det helt enkelt, man fattar inte, det är så otroligt konstigt. Hon ligger där min syrra som alltid har varit så parant välklädd, med varma starka färger och håret fräsigt spretigt, hon ligger där som ett skal som långsamt bara blir mindre och mindre. Håret är tunnare och platt det är väl knappast någon som sett henne med platt hår, det har varit lite Leonie över hela henne när det gäller färgerna så förstår ni. Jag känner inte igen min egen syster så tär cancern på kroppen.

 

 

 

                                                             Nyår

 

 

 

 

Till nyår blev hon riktigt dålig och hallucinerade massor och det var konstigt att hon pendlade så mellan oss och alla syner hon fick. Nu har de fått ordning på morfinet så att hon inte har dessa syner, så just nu är hon rätt ”pigg” om man jämför med nyår.
Så vad gör vi? Vi väntar och väntar på det oundvikliga och säger till varandra att måtte det gå fort för henne skull för vår skull.
Minus 2 kg av sorg

Så har vi då äntligen lite snö och idag lyster solen smärtsamt vacker. Jag vill inte att det är så vacker ute just nu, det gör för ont i mig helt enkelt. Jag har ju inte tala om för er att min syster inte kom hem till nyår utan allt vände och hon blev drastiskt mycket sjukare. Så det är där vid henns sjuksäng vi tillbringar den mesta tiden. Jag känner mig så liten så liten kan ju inte göra ett dugg i den ruskiga cancerprocessen. Jag tröstar och kramar och talar om att vi är där när hallucinationerna tar över. Nej, jag är inte doktor fast hon tror det när jag har en vit munkjacka på mig. Hon är på en sommaräng och det låter ju så skönt, men det bryts av jobbigare syner av folk som hon pratar med och hon plockar med plaströren som ger henne näring och blod. Så igår var hon mer ”normal” och vi får kontakt och nu är det döden hon frågar om…”säg sanningen säger hon och ser mig i ögonen” Jag blir så ställd och jag vet inte om just jag vill säga sannningen, fan det är ju ingen här som vill ha med den att göra. Jag har lovat att hjälpa och ta hand om hennes dotter, den sanningen kan hon ta och förstår och känner lättnad över, hon kan lite på mig det vet hon.

Vi var ju där igår men då blev det inte så lång stund då hon blev så trött och ledsen så vi åkte hem när hon fick lugnande och smärtstillande. Några timmar senare ringde hon till mig och jag blev så paff trodde att jag aldrig mer skulle bli uppringd av henne. Vi pratade om lite av varje och så blev det paus lite här och där när hon såg syner. Jag sa bestämt att det var av medicinen hon fick synerna och det lugnar henne. Jag säger vissa saker om och om igen för hon glömmer hela tiden. Men vilken gåva att hon ringde mig jag blev så rörd över att det fullständigt oväntade hände att hon kunde samla ihop sig och ringa mig.
Hon har några dagar kvar sa en syster, men samtidigt så säger läkaren att man inte vet hur lång tid hon har kvar det kan ju ingen säga men det hänger på gärdesgården.

Så kära vänner när det gäller vikten så går den ner hela två kilo den sista veckan och drabbar ju ingen smal men jag slår heller inga volter av glädje då jag vet att det är för att jag tappar matlusten av oron. Rent kast så får jag väl säga att allt har något gott med sig fast i detta fallet hade jag nog kunnat vara utan viktnedgången om bara syrran fick vara frisk.

Hoppet

Under natten har det kommit snö och den är ju verkligen välommen om en lite sen.
Julafton blev precis som vanligt och inte ett dugg som vanligt. Min syster fick 40 gr feber före julafton så hon fick ligga kvar på sjukhuset och vi som hade hoppats så att hon skulle få vara med oss.
Så vi träffade den lilla släkten som är kvar hos mamma som hade dukat och gjort fint för oss. Vi hade med oss sill och sillsallad, fruktkakan men inte den med 2 liter wisky i utan en helt normal, hihi.
Sen tryffel som min dotter gjort farligt god, lax, pateér och lite annat gott. Min faster och farbror hade lagat aladob och sylta så till detta knytkalas samlades vi runt glöggen och Kalle. Vi gjorde allt som vanligt men det låg som en konstig hängande sorg över oss alla. Vi åt gott och tog våra nubbar och var det något år vi alla behövde en eller två nubbar så var det i år. Under middagen ringde vi till min syster och sjöng en av våra vanliga nubbevisor för henne, det var på hennes beställning. Det sorgligaste var att min systers dotter inte kunde vara med oss för hon hade fått maginfluensa och låg hemme hos sig.
Så när jag fick höra det så blev det självklart att min familj på vägen hem skulle åka och hälsa på min syster. Det går ju inte att hon ligger ensam hela julafton, det var ju meningen att hennes dotter skulle vara hos henne efter middagen med oss.
Efter vår lilla julklappsutdelning, vi köper ju en var och lägger i en hög så samlade vi ihop oss och åkte till Tina.
När vi kom dit så hade jag tomteluvan och min son Dan tog på sig tomteskägget och så gick vi upp med mat och klappar. Tina blev så överraskad och glad att hon storgrät när vi tittade in och frågade om det fanns några snälla barn här? Det blev en stark stund för min son som inte har sett henne på en månad för sjukdomen har verkligen märkt henne. Så han blev tvungen att gå ut i korridoren för tårarna bara rann och Tina ropade på honom så att han kom och satt hos henne i sängen, Tina tröstade honom och jag satt som en stor hopknuten stel hög för att inte börja stortjuta. Tina och jag tittade på varandra över min sons axel som skakade av tårar. Ja ibland kan man verkligen bli tagen av hur fort det går utför med en sjuk person. Så kan det väl vara skönt för Tina att få trösta någon som är genuint ledsen för vi andra försöker hela tiden att vara starka för henne, finnas där så hon får gråta och prata om sitt. Sen går vi hem och gråter…. Jo, vi har gråtit ihop hon och jag speciellt i början då var jag som en ömtålig mussla utan skal.
Men det låter konstigt men jag orkar inte gråta mer utan försöker hålla en viss distans så att jag kan gå tårfri från våra möten och samtal.
Men det kostar på i kroppen jag har varit väldigt dålig i flera veckor nu och fibromyalgin den jäkeln skulle jag vilja nocka med basebollträ för gott.
Nämen nu har jag dragit iväg den här julhälsningen till en sorglig stund vilket inte var min mening från början. Hoppet det lever sitt eget liv och det tar nya tag varje dag om en haltande vissa dagar. Men det lever och det är vad vi alla behöver i alla tider av rädsla och sorg.
Hoppet för oss gav en syster med normal feber igår så nu håller hoppet oss med kraft igen och vi kan inte annat än att tacka.