Senila tanten tränger sig på

Granntanten

 Det ringer på dörren ofta nu för tiden … granntanten har blivit senil. Jag får beställa färdtjänst för sånt fattar hon inte hur man gör … ringer på tisdag och beställer till på torsdag, några timmar senare ringer hon på dörren igen, färdigklädd och undrar varför taxin inte kommer….

Sen ringer hon på igen och undrar om även jag får posten öppnad?

 

Imorse väckte dörrsignalen mig … jag vägrar att öppna, men kärringen ger sig inte. Jag ryckte yrvaken och argt upp dörren och säger ”JAG SOVER”! Sen stänger jag dörren. Men inte ger hon sig inte … ring ring ring ring … öppnar igen och då står hon där med kallelsen till sjukhuset och jag säger med allt för hög röst ”Det är imorgon”.

 

 

Jag har jobbat i nästan hela mitt liv med gamla, förvirrade och senila människor, men nu vill jag inte, jag orkar inte med henne eller andra senila. Jag har nog med min egen senilitet och min egen oro när jag ska göra något.

 

Hon har alla symptom för att behöva bli omhändertagen … jag ringer kommun och pratar med en dam som noterar att jag har ringt. De är redan på gång med granntanten, så förhoppningsvis får hon snart flytta till ett boende där de kan hjälpa henne att leva i frid den tid hon har kvar. Men alla vet vi hur svårt det är att få kommun att göra det de ska så jag tvivlar på att de kommer att ta hand om henne.

 

Det räcker nog inte med att hon har eldat upp sitt kök, inte vet vilken dag det är och inte klarar av sånt som vi andra ännu gör. Kanske måste hon elda upp hela huset innan de reagerar? Eller gå ut utan kläder när Kung Bore har kommit, så att polisen får lite att göra med att söka efter henne och köra henne hem ett antal gånger. Jag skulle ringa igen om det blev värre sa hon … Det är redan värre för mig, min hjärna går igång på sånt här, jag kan inte sluta oroa mig och fundera över tanten. Jag bara är sån … inte vill jag bli arg på henne, men varför är det jag som ska bli ansvarig för min granne? Jag som har fullt sjå med mig själv. Jag som bara vill vara ifred … har tagit av locket på dörrklockan, så nu hör jag varken henne ringa på eller någon annan.

 

 

 Tillägg  … det ringer på telefonen och lilla tanten som säkert har ringt på min dörr länge … säger att ”Snälla kan du öppna jag har något till dig”. Heerrreeeguud vad säger man? Lommar till dörren och där står hon med en påse choklad och ber om ursäkt att hon väckte mig, hon är själv kvällsmänniska och vill sova på morgonen men blev så orolig och hade ingen att fråga. Jag går med in och skriver en lapp om morgondagen, när Taxin ska komma så att hon förhoppningsvis låter mig vara ifred imorgon. När jag kommer in till mig igen så ser jag att chokladen är från 2009 så den är bara att kasta.

Try to look like you know what you´re doing

I de lugnaste vatten

             (läs texten ovanför fotot)

Tycker det är så vi människor ofta gör när vi kommer till korta, försöker se ut som om vi vet precis vad vi gör och är eller vad det nu handlar om. Rätt festligt egentligen att vi är så rädda för att visa när vi kommer till korta. Jag har under senaste året varit rätt vilsen i kolan och glömt bort både sånt man inte får glömma och lite till, så jag har ju tränat en hel del på att se ut som om jag är med.

Varför skäms man om man inte minns folks namn, varför är det så fult? Större delen av livet möter man nya människor med nya namn, jag har väldigt svårt med Inger och Ingrid och naturligtvis springer jag hela tiden på kvinnor med dessa namn och jag har blivit fena på att ringla mig runt det där direkta att säga deras namn. Samma om man ska fråga folk hur deras son eller dotter mår, jag kanske aldrig har umgåtts med eller träffat barnen för den delen, men så har jag glömt vad de heter. Pinsamt igen … eller? Hur gör ni när ni glömt vad folk heter? Säger ni rakt ut att ni har glömt? Jag gör så ibland men inte alltid, oftast tror jag att jag mumlar eller försöker komma runt det där med att säga någons namn. Det pinsamma kan det ha att göra med att man inte vill att personen ska känna sig ”mindre värd” för att jag inte kommer ihåg namnet? Är det så att man är mindre värd om folk inte kommer ihåg ens namn?

Alla systrar jag har haft under min tid på sjukhuset har jag haft ett helsike med att komma ihåg namnen på. Det tog mig flera år att lära mig syrrorna på Danderyds mottagning och tror ni inte att systern som jag hade i flera år naturligtvis heter Inger eller Ingrid, va är det klokt det? Jag var så kär i henne, men kunde aldrig vara säker på att säga hennes namn rätt.

Nu har jag en helt ny mottagning på Huddinge och jag känner igen rösterna på flera när jag ringer men har ingen ordning på vad de heter, pinsamt och jobbigt. Mitt huvud har nog fortfarande njursvikt eller så kanske man ska gå över till lätt senil helt enkelt. För den delen hur vet man att man är senil och inte bara lätt påverkad av det där åldrandet som vi alla råkar ut för?

Ni ser vilket djupt inlägg jag har idag he he kom igen nu och tyck något, för den delen så är det så sjukt lugnt här inne så man undrar vart alla har tagit vägen? Sitter ni och leker farmare på Facebook hela högen eller vad har ni för er?

Här får ni en länk som jag tycker att ni ska besöka, hon är ny här och är mycket läsvärd vänta ni tills hon blir varm i kläderna.

http://americanlady.wordpress.com/feed/