När hjälmskräcken tar en

Är man dum får kroppen lida det lärde jag mig redan som liten men tydligen fastnade den kunskapen ingenstans.

Ni vet att jag har vevat på den sista tiden och sen tar det stopp … egentligen har det gjort det för många dagar sedan, men jag vill inte hör på det örat förrän kroppen går itu och det har den gjort nu. Denna dag ringde jag till hundvakten som tursamt var hemma, de ville så gärna ta Watson. Jag har en del att pyssla med här hemma, vi flyttar saker från ett rum till ett annat och jag har så mycket lådor som jag måste gå igenom och tid tar det.

Men idag blev det inte så mycket med det hela efter lite lunch så har jag bara sovit, lika bra det för vi ska vara barnvakt till Tim några timmar ikväll när sonen jobbar.

Tarmor är barnvakt

Igår ringde sonen försenad på väg hem och frågade om jag kunde hämta Tim? Jag som hade längtat efter honom hela dagen men sagt till mig själv att jag inte skulle gå ut i parken och hälsa på för jag mådde verkligen inte bra. 

Tror ni att jag sa nej till sonen?

Aldrig i livet jag slet på mig kläderna jublande glad för nu skulle jag få träffa min älskling en stund. Vad gör man med en sån som mig? När jag kom fram till sandlådan så stod Tim och såg ut som jag vet inte vad. Jag slog ut armarna och gick mot honom så där jätteglad som bara en Tarmor kan vara, han tittade på mig som något katten hade släpat in. Det visade sig att en pappa som kom för att hämta sin dotter hade åkt någon slags moppe eller var det en minimotorcykel?

På skallen hade han en stor svart hjälm så klart och den blev Tim så rädd för att han bara stod där med sina stora ögon och såg olycklig ut. Vi gick hem han och jag … och väl hemma började vi direkt att öva för att hjälmskräcken skulle gå bort … jag pratade om hjälmar och varför man har dem, skojade, tog fram cykelhjälmen som Tarmor har när hon cyklar. Den var hotfull nog, när sonen kom så la vi den på golvet och långt senare var det helt ok med hjälm både på Watsons skalle och Tims egen.

Klart att de stannade och åt middag vem vill inte äta korvstroganof i gott sällskap? Vilket jag ville, men svetten rann och jag var verkligen ett urskitet äpple som jag gjorde allt för att inte visa. Vill ha dem här fast det inte alltid är så bra, fast det är förbenat bra ändå för mig mest hela tiden. Ursäkta mig och mitt velande är ett ringvrak när det gäller Timpa Limpa … allt går med terpentin sa de förr kanske gäller det ännu?

Syrummet tar form om än ännu väldigt stökigt med alla högar som jag inte vet var jag ska placera. Till min stora lycka hittade jag en låda full med muddtyg, jag som verkligen behövde sånt i olika färger blev så lycklig över alla rester från mitt tidigare kreativa liv. Jag är så ringrostig när det gäller att sy att det är svårt att fatta att jag har sytt så otroligt mycket genom åren.

Nu ska jag steka fläskkotletter, potatisen kokar och gräddsåsen ska vispas ut i stekpannan. Ha det gott alla mina goa bloggisar ….

Trådrullar, smörgåstårtsgarnering, och annat som klämt sig mellan

Pratade med Suatilla´s make igår och hon mår bra men var väldigt trött vilket inte är konstigt. Nu väntar jag tills hon orkar ringa själv och berätta hur hon mår och hur allt har gått. Donatorn, svägerskan ska må väldigt bra och promenerar runt lite och det är ju kanonbra.

Idag drog vi in till stan för jag behövde köpa tråd till overlocken, det används bamserullar med tråd, men går även med vanliga trådrullar.

Naturligtvis råkade vi välja en sån där liten affär där innehavaren lagar alla slags maskiner, men just Brothers sålde han inte, så spolar får jag väl leta upp en annan dag, sådana behöver man ha ett gäng av. Dum som ett spån kom jag på att jag naturligtvis skulle tagit med mig små bitar av de tyger jag skulle ha tråd till … så blir det när man drar iväg med mig för tidigt på förmiddagen. Maken skulle iväg sen och hjälpa sonen inför dagens flytt.

Väl hemma igen så åt jag lite och somnade i soffan, värken i kroppen är bara för j*vlig … undrar om man kan ta fler Alvedon per dag? Så när maken kom hem många timmar senare så sov jag ännu, så frisk är jag inte som kan sova bort en halv dag.

Nu ikväll ska vi garnera smörgåstårtan till sonen och hans flytthjälp. Sen tänker jag ta min overlockmaskin och ställa bredvid datorn så att jag kan titta på DVD-filmen med instruktioner om hur man trär maskinen, fyra rullar ska träs för söm både uppe och nere.  Så här ser den ut …. 

Lika bra att jag sätter in en bild på min nya fina symaskin när jag ändå håller på …

                                                                            Mycket instruktioner … nu kom sonen och några grabbar upp och hämtade källarnyckeln, prylar att hämta både här och där.

Så bra, nu blev jag av med 8 flata tallrikar och 8 assietter, en av sonens polare behövde dem. Vi köpte nya så jag blev glad över att han ville ha dem.

Igår var Tim här och sken som en sol hela kvällen. Jag lagade kycklingklubbor, potatisklyftor i ugnen, sallad och en sås på yogurt, vitlök och mild Ajvar relish. Skrattade gott åt Tim som såg ut som den lilla grottkille han är när han äter då med ett kycklingben i handen och röd sås runt hela truten. Sås det är grejen det för Tim han älskar sås …

Efter maten var han helt inställd på att få godis … jag dum som ett nöt tänkte göra nege … chokladbollar, men han hade inte riktigt ork att vänta tills de var klara så jag kastade ut en näve russin på köksbordet, då blev han tyst och så nöjd. Synd att inte jag blir lika lycklig för russin och kallar dem för godis som kvällens höjdare. Så gulligt det var godis för honom …

Jag byggde en koja till Tim i vardagsrummet, klämde fast filten i lådan som hör till vardagsrumsbordet och så en massa kuddar på filtens andra sida i soffan. Tim skrek av lycka och boade runt med kuddar och leksaker … han såg så kul ut för håret blev helt elektriskt när han drog skallen mot filten. Nu kommer det med all säkerhet bli kojbygge av varje gång han kommer hit.

Nu ska jag ut i köket och fylla en fläskfilé med något, har funderat på fetaost och tomater i olja … kanske lite oliver … är inte färdig med menyn ännu.

Ha det gott alla goa vänner i helgen …

Opålitliga SL

Imorse släppte maken av mig utanför Karolinska sjukhuset, jag travade upp till tumörenheten i väldigt god tid. Blev omhändertagen av en väldigt trevlig läkare som mätte och tittade på mitt födelsemärke. En hudkonsult ringde hon efter som kom in och sa att den var ofarlig men skulle tas bort så att de kunde kolla den lilla knölen som var öm inunder. Så liten pytteoperation blev det …

På vägen hem passade jag på att gå in på apoteket för att sen ila ner till bussen. Vi står där ett gäng och väntar, ser bussen lite längre upp när den släpper av folk och låter en del kliva på för att sen bara i ilfart köra rakt förbi oss alla som står i busskuren och väntar. Vi sprang efter som dårar och ylade, men idioten bara körde iväg … Tänk så sådana upplevelser smälter ihop okänt folk till en homogen grupp där alla hade samma åsikt. Rackarns så illa vi tyckte om SL …

Det blev till att vänta i 20 minuter till … jag hittade en ung kille som jag kom att prata med, han skulle till sin första dag på nya jobbet på tv4 och hade väl svårt att koppla av, för inte gör man så gott intryck när man kommer för sent redan första dagen. Oj, så vi snackade, resor, liberal knarkpolitik … vilket jag inte tyckte om, tror att han var för faktiskt, kriminalitet, invandring osv vi hann igenom många ämnen då han åkte med bussen rätt långt.

Sen skulle jag åka tåget sista biten hem till mig, jag ser tåget stå inne på stationen och springer uppför halva trappan när benen talar om att de inte längre är bärande ben utan två feta påkar som inte kommer att springa ett steg till, så jag hasar mig fram sista biten. Vid ingången är det samma slags låsta grindar som man ska passera med sitt SL kort (samma som i tunnelbanan) för att de ska öppna sig.

Inte sjutton gick det att få upp grindarna med färdtjänstkortet, så jag medelålders halvfeta kärring blev så hysterisk att jag plankade mig in fast lovligt för kortet får jag åka på hur mycket jag vill. Men vet ni hur högt det är att ta sig över grinden? Tur att jag hade vid kjol och inte skämdes för att visa rumpan så där i farten. Rusade vidare in på perrongen och klämde mig in i tåget, gud så jag flåsade. Den där synen när jag hängde mig över grinden är nog en sån där stund som man är glad över att inte vara kändis och ha paparazzi i hälarna. Tänk att se sitt stora arsle på bilder över hela världen för att inte tala om allt snack om gropiga lår och annat de så noga bevakar hos kändisar. Här är jag som kändis i en charmant pos, dock ej så högt lyft på benet som över grinden.

Väl hemkommen så var det långa backen för att ta sig hem och mina ben hade ju som sagt redan lagt av att göra sitt så det tog en evig tid att komma hem. Väl hemma så dog jag en liten stund, åt lite lunch och sen var det till att trava ut med Watson på tur.

Om jag säger att min kropp värken både här och där så överdriver jag inte, försök själv att gå upp i spagat över en hög grind så får ni se hur långt era muskler är villiga att hänga med.

Ikväll blir det inga utsvävningar i matväg … matejsill, gräddfil, potatis och gräslök, enkelt och snabbt.

Hoppa i land för he*v*t*

Här sitter jag och ynkar mig själv, kroppen skiter fullständigt i mig och lever sitt eget liv. Att ett platt fall ska ge så mycket värk får mig att inse att kroppen den är inte van vid ett dugg längre.

Minns en sommar när vi ägde en stor motorbåt, relingen fram var väldigt högt upp och vem tror ni var hopp i land Kalle? Dumt att fråga va? Ungarna var trygga i båten och mannen stod där män alltid står i båtar, vid styrpulpeten. Högt där uppe stod han och jag på fördäck med snöret…ok, tampen då i handen. Båten gick djupt, så vi skulle lägga till vid ett mindre berg där djupet var tillräckligt. Mannen skriker åt mig att ”hoppa i land” och jag ser i samma veva som jag hoppar att det kommer att gå åt helvete för det var snorgrönt på klippan där min hjärna räknade ut att mina fötter skulle landa.

Så i samma veva som jag hoppar, så vänder jag mig om i luften och tar tag i relingen…det bara smackade i båten av min kropp. Där hängde jag utan att nå vattnet, men utan att krossas under båten, vilket jag nog hade gjort om jag hade hoppat färdigt. Min man la i backen och kunde sen dra upp mig på fördäcket. Det var så pinsamt, för att inte tala om så ont det gjorde tvärs över bröstet på mig, där jag fick en mörkblå bred rand efter relingen som jag fick äran att visa upp i många veckor under den bikini sommaren. Ja, det var på den tiden när man kunde ha bikini på sig…

Känner mig lite splittrad idag, Watson tittar på mig och jag tar lite pausträning med honom. Han får sätta sig och vänta och jag gömmer godis som han sedan får leta efter när jag säger Sök! Jag skulle nog behöva lite träning jag också, kan ingen komma hit och gömma lite gelehallon under mattan och runt om överallt i lägenheten?

Ser ut över havet som idag är så blankt och solen skiner genom diset i samma veva som två lotsbåtar släpper en stor tanker att åka vidare för egen maskin. De där losbåtarna har jag en stor svaghet för, minns en saga från när jag var liten som hette Tuggu eller något sånt. Den rörde mig djupt och får mig alltid att känna extra för just lotsbåtar.