Imorse släppte maken av mig utanför Karolinska sjukhuset, jag travade upp till tumörenheten i väldigt god tid. Blev omhändertagen av en väldigt trevlig läkare som mätte och tittade på mitt födelsemärke. En hudkonsult ringde hon efter som kom in och sa att den var ofarlig men skulle tas bort så att de kunde kolla den lilla knölen som var öm inunder. Så liten pytteoperation blev det …
På vägen hem passade jag på att gå in på apoteket för att sen ila ner till bussen. Vi står där ett gäng och väntar, ser bussen lite 
längre upp när den släpper av folk och låter en del kliva på för att sen bara i ilfart köra rakt förbi oss alla som står i busskuren och väntar. Vi sprang efter som dårar och ylade, men idioten bara körde iväg … Tänk så sådana upplevelser smälter ihop okänt folk till en homogen grupp där alla hade samma åsikt. Rackarns så illa vi tyckte om SL …
Det blev till att vänta i 20 minuter till … jag hittade en ung kille som jag kom att prata med, han skulle till sin första dag på nya jobbet på tv4 och hade väl svårt att koppla av, för inte gör man så gott intryck när man kommer för sent redan första dagen. Oj, så vi snackade, resor, liberal knarkpolitik … vilket jag inte tyckte om, tror att han var för faktiskt, kriminalitet, invandring osv vi hann igenom många ämnen då han åkte med bussen rätt långt.
Sen skulle jag åka tåget sista biten hem till mig, jag ser tåget stå inne på stationen och springer uppför halva trappan när benen talar om att de inte längre är bärande ben utan två feta påkar som inte kommer att springa ett steg till, så jag hasar mig fram sista biten. Vid ingången är det samma slags låsta grindar som man ska passera med sitt SL kort (samma som i tunnelbanan) för att de ska öppna sig.
Inte sjutton gick det att få upp grindarna med färdtjänstkortet, så jag medelålders halvfeta kärring blev så hysterisk att jag plankade mig in fast lovligt för kortet får jag åka på hur mycket jag vill. Men vet ni hur högt det är att ta sig över grinden? Tur att jag hade vid kjol och inte skämdes för att visa rumpan så där i farten. Rusade vidare in på perrongen och klämde mig in i tåget, gud så jag flåsade. Den där synen när jag hängde mig över grinden är nog en sån där stund som man är glad över att inte vara kändis och ha paparazzi i hälarna. Tänk att se sitt stora arsle på bilder över hela världen för att inte tala om allt snack om gropiga lår och annat de så noga bevakar hos kändisar. Här är jag som kändis i en charmant pos, dock ej så högt lyft på benet som över grinden.
Väl hemkommen så var det långa backen för att ta sig hem och mina ben hade ju som sagt redan lagt av att göra sitt så det tog en evig tid att komma hem. Väl hemma så dog jag en liten stund, åt lite lunch och sen var det till att trava ut med Watson på tur.
Om jag säger att min kropp värken både här och där så överdriver jag inte, försök själv att gå upp i spagat över en hög grind så får ni se hur långt era muskler är villiga att hänga med.
Ikväll blir det inga utsvävningar i matväg … matejsill, gräddfil, potatis och gräslök, enkelt och snabbt.
