Häromdagen var jag över till min tandhygienist, stolt som bara den gick jag ut med MVG i betyg. Nästan så att jag förväntade mig att få välja bokmärke.

Imorse kom vår dotter hem från två veckor bröllopsresa till Mexiko, alltid lika skönt att komma hem. Jag har problem med det tekniska så jag skriver inget mer.

Tur att vi kan ringa efter grannen med plogen, så att vi slipper möta den här lustigkurrer.

Julfrid var verkligen namnet på gårdagen, familjen samlad kring den goda maten och vår älskade snart fyraårige charmör. Hela dagen lekte han snäll i väntan på tomten, hans pappa sa att han tjatade hela förmiddagen om att gå till oss men inget om tomten. 

Det var fest vi skulle ha och för honom är det nog optimalt att vara här hos oss samtidigt som pappa hans. Under vår fina julmiddag så började sonen rysa och frysa, jag såg att han var blank i ögonen och under kvällen rasade han ner i feberfrossa och elände. Jag hämtade Alvedon och tänkte att det var väl själva fan, han blev ju lika dåligt en helg på landet när han skulle bjuda oss på god middag som blev helt pannkaka, men det var verkligen inte hans fel utan handlaren som hade för varmt i kylen.

Den gången åkte sonen och grisen före oss till landet för att ta emot oss med förrätt och varmrätt … allt såg fint ut när vi kom, laxsmörgås som förrätt och vin i glasen, potatisgratängen i ugnen …. tills han öppnade paketet med entrecoté. Stanken var vedervärdig och snabbt åkte köttet ut på altanen, sonen ringde ursinnig till affären.

Vi åt smörgåsen och sen kokade vi varmkorv vilket sonen vägrade äta, han sa att han äter så mycket sånt hela veckorna med lilla grisen. Besvikelsen var stor, han som ville ge igen lite till oss för att vi ställer upp och så blir det pannkaka. Men potatisgratängen han hade gjort smakade underbart, vi var alla så hungriga och klockan rätt sen efter turerna med köttet.

För att återknyta till att han blev sjuk igår så satt jag denna kväll på landet plötsligt med en man som sov i solstolen och sonen som sov ännu tyngre i soffan. Jag väckte dem och bad dem gå och lägga sig … det var då sonen kropp fick spunk. Febern rasade i hans kropp och vi tänkte att det var lika bra att vi var på landet med grisen så att sonen fick sova hela helgen.

Jag får idag avslöja att jag i sommar kommer att bli mormor och det är en välsignelse att gå i väntans tider tillsammans med vår dotter. Så jag drömmer om detta barn …  

En flicka är jag lika säker på som jag var när jag födde ”Hanna” … som visade sig vara vår son, tog verkligen tid att fatta att det var en pojke jag födde. Så nu tror jag att vår dottern föder ”Hanna”. Jösses vi måste få det där avklarat nu så att jag kan få handla söta flickkläder och kanske sy en del puttenuttigt … sonen är så konservativ när det gäller färger till barnbarnet att jag vrider mig invärtes. Ser fram emot en kaskad av tänkbara färgkombinationer som omväxling till blått och blått.

I julklapp fick jag en iPod som jag nu tränar med, helt suveränt verktyg men knepigt att försöka skriva med, den rätta sig själv och lägger till lite egna ord här och där. Som om inte det räckte så fick jag en ny mobil som förhoppningsvis ska gå att använda på landet vilket inte min gamla gjorde något vidare. Så nu har jag mer teknik än jag önskar att lära mig …

Sonen, dottern och hennes man fick biljetter till Jesus Christ Super Star en kväll i februari vilket de blev väldigt glada över.

Idag har jag varit som en misslyckad sufflé tom och innehållslös, soffan har fått sällskap nästan hela dagen och kudden där fick mig att somna till ett tag. Kroppen har varit duktig nu i några dagar och det tar ut sin rätt.

Sa jag att jag gick till en kinesiolog? Det var ett väldigt bra möte och en behandling som jag tror kan hjälpa mig, inbillar mig att jag har varit piggare sedan jag var där, men först efter att jag helt säckade ihop två dagar efter behandlingen. Jag har även fått näringstips som jag tror har hjälpt mig redan fast jag inte ska kicka in allt förrän efter nyår.

Nu ska vi passa grisen en vecka då sonen jobbar, det ska både bli mysigt och samtidigt vet jag att jag kommer att bli trött, blir till att lägga sig tidigare.

Nu ska vi äta julens bästa middag … äta av allt och avsluta med lutfisken som värms i såsen från igår och så i med bitar av den kokta potatisen, jag säger bara nymald kryddpeppar ahhh.

Får det vara ett vingslag av sommar

 Med en tillfällig lösning sitter jag här nu igen och skriver, förhoppningsvis kommer det som gick sönder i adapter och vad det nu var vilket år som helst från Com Hem.Dagarna går och det kan hända saker fast jag inte ens går utanför dörren.

En dag har jag precis dragit upp rullgardinen, ser då en av mig känd mopsägare gå på vägen då det inte gick att gå på avsedd trottoar. Hon och hunden går där i uselt snöoväder … ovanför hennes huvud svävar stora kråkor och jag undrar varför de hovrar runt henne hela tiden? Då ser jag hur hon tar upp något från fickan som hon kastar på vägen, vips så flyger flera tuffa kråkor ner och en äter upp … de andra går, vankar i lugn takt gemse mopsmatten och jag skrattar verkligen när de följer henne till porten. Där ser man, en vanlig dag utanför mitt fönster endast iklädd nattlinne. 

Dagen efter upprepar jag samma dragning i rullgardinen och denna morgon ser jag en kille som leker bakom en enorm snöhög. Han slänger med armarna så högt han kan och jag börjar undra vad han håller på med … så där länge brukar inte ungar hålla på med samma rörelse. Det är då jag hämtar glasögonen och ser att det är en tant som sitter fast … dumma kärring tänker jag för hon har försökt gena fast det omöjligt går över den enorma snöhögen. Hon är dessutom en av de få jag inte gillar i området … jag hälsar som jag brukar på folk .. men när jag för många år sedan hälsade på henne så där som man gör med grannar man ser ofta så sa hon med elak röst ”känner jag dig eftersom du hälsar” Av alla lea kärringar så slutade jag bums att hälsa på henne och har fått klart för mig att det inte står riktigt till i skallen på henne. 

Nu sitter hon alltså där i jättedrivan Albin och kastar med sin stav hysteriskt för att komma upp … jag står där i nattlinnet och ser att det är folk på väg mot henne så jag slipper slita av mig nattlinnet och kliva i vinterskruden för att göra en hjälte insats. Stor och tung är hon så det behövdes en karl och två fruntimmer för att få upp kärringa. Undrar om hon var lika le mot dem som mot mig? 

Igår hämtade jag marsipangrisen på dagis och tog med honom till Sören … frisören, han oroade sig för den där mahinen som de snaggar av nacken med och ville helst slippa gå dit. Men vi ingick en pakt om att vi tillsammans skulle avstyra alla försök att köra maskinen på hans nacke och då gick allt bra. Han såg så liten, rädd och spröd ut när han satt där uppflygen på den höga stolen. Efter några minuters klippning konstaterade han att det inte gjorde ont och då var allt som vanligt och munnen började gå på honom. Lättad och glad efter klippningen gick vi till ett kafé och hade sån tur att Tims bästa kompis satt där med sin mamma. Tårta hade jag lovat och tårta blev det … 

Imorgon är det till att få gå på Lucia firande, jag vill verkligen se pepparkaksgubben och njuta av alla goa ungar som sjunger. Han ringde i förrgår och kollade om farfar också kunde komma … haaha han blev vek som rena bomullen och skulle kolla och så klart han kommer. Nu börjar det rotera lite julmat i skallen .. i år ska vi vara hemma hos oss och en del donande lär det bli, fast maken är en fantastisk livspartner som har axlat ibland det mesta här hemma sedan jag blev sjuk. Den där julen … vill jag inte vara utan.

Här har vi arbetslöshet vare sig man är ursprungssvensk eller invandrad svensk, vi har inget boende till de ungdomar som är med att betala skatt för invandrare, vi har inget boende över huvud taget utom för dem med pengar. Och var ska alla dessa 48-50`tusen invandrare som ska kommer nästa år Bo? Arbeta? Få sjukvård? Åldringsvård?Skolgång? Allt det där med stor bokstav som vi har det svårt med i vårt land. Det finns inte boende … sjukvården går på knäna … likaså åldringsvården och skolan. När slutade partierna att tänka på något annat än ev makt?

De snackar om att SD har enkla lösningar … ursäkta mig men hur svårt kan det vara att titta på hur det ser ut i vårt land och rätta mun efter matsäcken. Varför sätter de inte stopp på invandringen tills vidare, jobba hårt på att få ordning på dem som redan är här, arbete så att de hör till och drar sitt strå till stacken. Om de tog ansvar för invandringen som är så misslyckad skulle SD bli av med sina väljare. Hur svårt kan det vara?

Jag tror att fientligheten mot invandring byggs upp av riksdag/regering genom att inte alls bry sig om vad svenskar pratar om, oroar sig för och vill/önskar för sitt land. Sen deras mobbning mot ett invalt parti, det bådar inte gott, vad man än tycker om SD så vill inte jag se när sk vuxna beter sig och sen undrar de vad de ska göra åt mobbningen i skolan/på arbetsplatser. Börja med att vara ett gott föredöme själva …

Nu är det konstigt här inne igen, texten jag skrev är borta även fotot jag la in, allt är snett i fälten runt om texten.

Här är rester av min text.

Jag suckade och tänkte att det var onödigt att överhuvudtaget klä sig och gå ut när han vill hem direkt, hoppas han nu inte vill ut och kissa allt för snabbt.

Igår var jag till husläkaren den bästa av alla … en remiss är skickad för utredning av min tarm och sen fick jag vaccinet så nu är det gjort. Tog sen en buss ner till centrum och handlade julklappar till marsipangrisen, lika skönt att ha det gjort.

Sitter och väntar på att det ska rinna till när jag skriver men inte sjutton händer det ett dugg i min trötta skalle ..

Ska äta lite lunch och sen sova, barnbarnet ska hämtas senare i eftermiddag och då vill jag vara lite piggare.

Ser att det var länge sedan jag skrev, lusten finns liksom inte, jag bara är här hemma, det händer inte mycket men ibland rör det på sig men lusten  att skriva den har falnat, tillfälligt hoppas jag.

Tiden som gått bjöd på en veckas höstsemester på landet vilket var en njutning, bara vara, plocka sista trattkantarellerna, elda i kaminen vilket ännu är en kamp för att få till det som det är tänk. Åt goda middagar och läste så ögonen gick i kors. Våra fåglar roade mig utanför i alla matstationer vi har hängt upp, hela nio olika sorter har jag sett.

En middag ute med mamma (hennes födelsedag) och andra släktingar blev trevlig trots en flopp i början. Bokade en restaurang som heter Smörgåstårteriet, tre veckor tidigare … inte sjutton hade de bokat in oss, så lagom kul att stå där med åtta vuxna och ett barn. Nog kom killen som sa att han bokade mig ihåg vårt samtal och förstärkte det med att vid bokningen i telefonen säga att ”nu är det bokat och klart”. Han erbjöd mig och mina 70+ snart åttio år släktingar att sitta på barstolar och få skumpa som plåster på såret andra platser fanns inte. Min morbror blev så förbannad att tänkte gå in och sätta sig och vägra gå. Dit går vi aldrig igen, så botten att  jag inte har ord för det.

Slutligen hamnade vi på en indisk halvdan restaurang med trevlig personal och god service, inte lätt att hitta plats till åtta vuxna och en fyraåring vid middagstid en lördagkväll.

Jag stickar och läser och knölar med min kropp som jag utan problem skulle kunna auktionera bort vilken dag som helst. Igår var jag ner till fotvården vilket alltid är ett himmelrike … idag ska jag sy ett draperi till ytterdörren på landet. Imorgon ska det slingas i håret och sen blir det lite middag för makens syrra och man på lördag. Därefter vill jag nog helst bara dö en smula … men bara tills på måndag för då ska jag till husläkaren för en remiss som ska ge mig en tid för undersökning av tarmen. Jag är så sjukt trött på min mage, så nu vill jag gå till botten och se om det finns något att göra åt det hela. Kan nog skriva en roman om alla toastolar jag har suttit på ….

Igår var jag ner med ett par söta vantar till barnbarnet … blå med en vit tipp på tummarna där jag hade sytt öga och mun och längst ut på tummen satt en tofs som hår på gubbtummen och en ”kringla” av garnhår på tanttummen. Han blev jätteglad, det är alltid kul att titta in en sväng till hans dagis. Med till fröknarna hade jag två sorters marmelad som jag kokade dagen innan, alltid lika poppis. Fick för den delen en ”order” beställning av stickade lösa tummar i färger. Ungarna är dåliga på färgerna, så jag ska sticka tummar som de kan undervisa med.

Nu måste jag äta lite säger klockan, min mage vill helst inget ha men jag äter för att försöka hålla det hela lite vettigt tidsmässigt.

Så nu ska jag bara gå i snigeltakt, skulle det vara någon skillnad mot normalt? Nä, just det.

Jag trampar på i den mentala dyn och sjunker stundtals ner till knäna, till skillnad mot i lördags då vi plockade svamp. Där satt jag på min trebenta pall och plockade trattisar i solskenet … det här med tre ben i mossan är inte en höjdare. Plötsligt försvann ena benet rakt ner i mossan och jag följde med i slow motion. Som en strandad val låg jag där på sidan och ylade till maken att dra upp mig. Om jag hade vänt på mig och satt ner ändan så förstod jag att det skulle bli väldigt blött i baken … vi behövde inte åka hem och byta kläder, men vi fick ändå åka hem pga den jävla magen. Nä, jag sätter mig inte och gör nr 2 i skogen, haha då kommer jag väl inte upp igen. En kompis till mig som också fick en njure var ute på träning med sina hundar efter operationen, kissnödig blev hon men kom inte upp.

Jag har som inget krut kvar i benen efter min operation, mår inte så bra att jag någonsin kommer igång med träning, har  givit upp efter tre års ständiga försök med både det ena och andra. Någonstans måste jag inse att det är som det är och inrätta mig efter det, så klokt tänker jag när kroppen inte orkar, men så fort den är lite piggare så har skallen fullt med ideér om vad jag kan passa på att göra.

Watsons öra ser avsvällt och friskt ut i min lekmannablick, han äter ännu kortison varannan dag och ska snart tillbaka till veterinären och kolla att det verkligen är som det ska. Jag är oändligt tacksam över att han inte behövde bli av med sin hörsel på högra örat, han verkar höra dålig ändå och fatta också för den delen, har blir 12 år nästa år så lite senil och långsam har han med ålderns rätt rätt att vara.

På tal om rätt … så borde det serveras någon rätt så här vid sen lunchtid … men den här klockan är som en seg deg. Watson har dock fått sitt så han har nu somnat i sin fäll nöjd efter luftning, mat och lek.

Helgen blev inte alls som tänkt … sonen blev redigt sjuk med feber och frossa. Han sov och sov, vi andra roade oss så gott vi kunde. Men det är ändå så skönt att vara på landet en helg, det är själva bytet av plats som jag mår bra av.

Nu ska jag titta på tv igen …

Jag tittar på Watson och sen är påsen och kråkan borta … aha den blåste bort tänkte jag och tittade mig runt, ingen kråka ingen påse. Vi går vidare och där står jag igen och väntar då Watson nosar och nosar … då hör jag hur det prasslar i ett högt träd, tittar upp och där sitter kråkan och river i påsen, bitar singlar ner från påsen på marken. Tycker synd om kråkan som inte får något mer än doften av innehållet efter allt slit.

Ahh det är höst ute, jag njuter i solen, blåsten och den höga luften, snart sätter höstens fyrverkeri igång med ett färgsprakande virvlande av löv. Jag älskar denna tid …

Ikväll ska vi handla kakel till köket på landet … efter mycket tankar ger jag mig och faller in i det grå och vita kaklet. Min dröm var ett kakel med rosa röda små bitar där det rosa och röda liksom flöt omkring, men sånt fanns inte alls utan det mesta var ganska tråkigt fast affären var stor.

Nu har Tim varit här tre kvällar i rad. Igår kväll efter fiskbullar/bad/saga så låg vi där och pratade, han tittar till på min mun och frågar varför jag har så stora såna där? Haha mina sockerbitar till tänder undrade han över. Då berättade jag att alla barn har små fina tänder och under dem ligger stora sockerbitar/tänder och väntar på att få komma fram. Hans ögon blev så stora och jag såg hur hjärnan satte igång på honom, massor av konstaterande kom i en lång rad. Denna grabb älskar att få veta saker, jag har köpt ett ABC-pussel åt honom, två gånger la vi det tillsammans, nästa dag la han det helt själv. Inte för att han kan A till Ö men mycket fastnade, när jag berättade vilka bokstäver som bildade hans namn så blev han lite sur för han ville inte ha T som i Taxi, det där T vill han inte veta av.

Nu har vi fått provsvar på Watsons vävnad i örat, det var inflammerade polyper vilket är ofarligt men ska nu sväller av med kortisondroppar i örat och en kortisontablett om dagen, vi tycker redan att det ser bättre ut i örat. Igår var han till hundfrisören, han är så snygg nu och gissa om han är medveten om att han är snygg.

Nu kommer avdelning gnäll så hej då ni som inte vill ta del av detta dagens gnissel.

Nu har jag ont i ankeln i samma fot som jag tidigare varit så svullen i och haft ont i. Jag har ännu knölar (skid inflammation) på handleden som gör fan så ont, inget hjälper. Mitt ena knä är svullet och verkar nästan låsa sig när jag ska resa mig upp vilket jag gör under ett evigt stönande och ojande. Magen är ett skämt. Öronen är svullna igen och värken, jag sprutar kortison. Sjukliga tröttheten är ett gissel som slår till varje dag mer eller mindre. Så där, nu känns det bättre, ska snart ringa min husläkare och gnälla lite se om hon kan avhjälpa något.

Nu ska jag ringa till Angeli och prata hennes öron i bitar.

Avundas andra länders fåglar, så många och så färggranna.

Igår ringde veterinären och sa att de hade hittat var i provet de tog på Watson … kanske kan det hela ändå lösa sig. Nya droppar i örat och så hålla sina tummar allt vad man kan.

Idag får jag snart besök av en vän, det ser jag fram emot … allt prat och alla tankar som kommer flyga som maskrosfrön fram och tillbaka över bordet.

Sen ikväll kommer marsipangrisen hit igen och det kan aldrig vara fel.

Idag är det lite sving i mitt varande … maken kommer sent hem och då passar jag på att tappa både tid och ordning. Efter att ha skurit gammalt bröd i tärningar för infrysning till fåglarna i vinter så insåg jag att matbrödet var slut, tog tag i det och satte en deg i bakmaskinen min bästa vän. Om du bara visste hur bra det är med en bakmaskin som slår ihop degen och jäser den. Sen tar jag upp den knådar och trycker ner i en bakform, låter jäsa och så in i ugnen. Jag använder inte själva bakande delen utan bara allt annat, perfekt.

Idag var dagen när jag skulle dammsuga och sorter lite i högarna … morsning, inte ett dugg blev gjort, jag bara svänger runt och lägger mig i soffan igen. Sticka och läsa ut en deckare är allt jag har gjort … lyckades äta lite sallad till lunch, snart är det dags för middag en ensam sådan … vad jag ska äta har jag ingen aning om är inte hungrig.

Strålande väder flera dagar i rad men jag har ont både här och där, mitt knäppa knä smörjer jag med inflammationsdämpande salva som funkar men det verkar aldrig bli bra.

Igår var marsipangrisen här då pappan jobbade extra, jag hade köpt isterband på Ica som ligger på landet, de har en köttleverantörs varor från Uppsala som verkligen smakar gott. Denna gång tittade jag på isterbanden och funderade över om lilla grisen skulle äta sånt? Äh, jag stekte och kokade potatis och la upp rödbetor … mmm sa han gott med klisterband och det hade han rätt i, de var väldigt goda.

När jag skrev om det på facebook så svarade en vän till sonen som var barnvakt en stund på lördagen att lilla grisen varit med dem till ett ställe där de har olika djur att beskåda. Enligt henne sa han; ” Åhhh kolla jättarna” när han såg getterna, haha så kul de är ungar när de pratar.

Nu måste jag ut med Watson igen …

Man skulle kunna tro att jag har avgått från skrivandet på min blogg, men se det har jag inte utan är bara så stött över att jag inte kan få ordning på den. Har nu hittat denna sida som i alla fall har allt på högersidan som jag vill ha där. Sen verkar det inte som om mina foton får plats…. vi får se.

Jag vet inte vad jag gör på dagarna, en del på landet och resten hemma. Precis när jag tänker att det är lugnt och skönt så slår livet till med några nya svängar vare sig jag vill eller ej. Igår var Watson till veterinären igen, han blev sövd och undersökt i sitt ännu sjuka öra. Prov togs av vävnad som har vuxit i mass inne i örat, veterinären tror att det är en vävnad som växer snabbt när hunden har inflammation i örat och det har han ju haft/har. Nu väntar vi på provsvar och är det som hon tror så kommer de att operera bort hörseln på höger öra. Det gör ont i mig men jag tänker samtidigt att bara han får vara hos oss några år till …

Idag ska jag hämta marsipangrisen på dagis, jag längtar efter honom för jämnan. Han växer så snabbt och pratar om allt som händer i hans liv.

Nu måste jag äta lite lunch säger min mage.

Alla de ekonomiska rapporterna vi mest hela tiden översköljs av, man har miljarder i vinst och ändå har det gått dåligt. Men hur är vi funtade när vi hela tiden förväntar oss enorma vinster i allt som kan kallas företag?

När jag tänker på sånt så inser jag att i min värld så kan inte alla ha miljardvinster varje år, det går liksom inte ihop med hur pengarna ska räcka till, eller är det så att man bara trycker lite nytt för att det ska räcka till vinsterna? Det är något väldigt ruttet i hela ekonomiska systemet, så långt fattar jag det hela, de som tjänar på det lär inte upplysa oss andra om saken, de har fullt upp med att styra runt ekonomin så att de själva skor sig så mycket som möjligt.

I min lugna värld sitter jag och stickar i en vilstol på landet när plötsligt en stor gren i hasseln bågnar ner utanför köksfönstret. Min först tanke är att jisses så det blåser …. men nää, så där kan det inte blåsa och då dyker ekorren upp, sträcker sig allt han kan med svansen snurrande för att nå balans och hasselnötterna. Mmm där kan man snacka om ekonomi som är förstårlig.

Idag har jag gått min sväng med Watson och då kan vi snacka om framgång helt osynlig för andra … magen säger jag bara, magen och så svimkänslor som är mer än bara känsla, det snurrar och knäna gungar. Men runt kom vi om än med många pausar som jag tacksamt tar emot när Watson nosar som värsta jordfräsen.

Framgång är att klara sig på Ica utan att behöva rusa på toa eller ta sig hem fast min kropp inte är med. Framgång var att gå på bröllop i sju timmar, fast det fattar inte andra, att det var en framgång, men det är inte så konstigt säger maken som påstår att jag inte visar hur jag mår för andra.

Det där med att visa hur man mår …. en del gör inget annat och jag mår så dåligt av sånt. Tycker att jag pratar om hur jag mår mer än jag vill faktiskt, hur kul är man om man ständigt pratar om hur kroppen mår? Andra frågar hur jag mår och jag svarar lite svävande oftast, men har börjat säga att det inte är så bra. Men inte gör det någon skillnad, folk fattar ändå inte att jag kan vara så risig utan att visa det tydligt. Maken han ser hur jag mår men så har han tränat i många år …

Egentligen avskyr jag hur jag mår och får kortare psykbryt rätt ofta för att inget är som det var förr … det där att inte vara sig själv, klarar jag så dåligt. En del vänner har jag haft genom åren som inte har haft ett enda intresse … nu tänker jag på att läsa, sticka, sy, laga mat allt sånt där som man lätt kan roa sig med hemma. Sån skulle man va, när man nu blev som jag har blivit, då lider man inte av att ha en massa kreativ lust som nästan alltid bara blir pannkaka. Men klart att det blir en hel del gjort, om än i liten skala jämfört med den jag var, att vara högpresterande med press på sig själv och lusten av ta tag i saker, få något gjort, det straffar sig när man blir sjuk.

Man ska sätta/lägga sig ner och vila, vänta tills all tillstymmelse till liv och kreativ lust har gått över, då först har man lärt sig acceptera vem kroppen idag är. Så fan heller, de som vill ha det så må ”leva” så i sitt liv, men mitt liv måste vara mer levande om än resårbandet så tänjs tills det nära på brister.

Livet, mitt liv, det händer inte mycket i min vardag … jag skrattar åt vårens nyfödda småfåglarna som försöker ta sig in i fågelboets hål … jag stickar så klart och njuter på landet av tystnaden och naturen både regn, rusk och en del solsken.

I lördags var vi på dotterns bröllop och det var verkligen en härligt stund i mitt liv. Hon var vacker som en dag tillsammans med sin make. Själva vigseln avslutades med tjolahopp steg ut ur kyrkan och det fick oss alla att skratta så gott, satte liksom skrattet  och glädjen som tema för kvällen. Länge sedan jag skrattade så gott som åt alla talen under kvällen, nej, jag struntade i att tala för jag var redan ”nere för räkning” när vi satte oss till bords. Men det gjorde inte ett skvatt för 14 andra höll tal …

Middagen .. grillbuffé med en kock som stod utanför och grillade allt vad man kunde önska var verkligen en hit. Det här att jag var nere för räkning var min kropp så klart som bestämde sig för att lägga av just där vid middagen, tunnelseende, svettningar, illamående och hela jävla baletten drog som en orkan genom min kropp vare sig jag ville eller ej. Jag kämpade för att hålla ut tills bröllopstårtan serverades men det gick inte, jag blev tvungen att ta en taxi hem. Men vi satt massor av timmar till bords så jag hann med det mesta ändå, fast jag grät så klart i taxin hem. Kände mig övergiven av min kropp som styr mitt liv precis som den vill utan att bry sig ett dugg om mig och vad jag vill och behöver.

Så den som kanske inte förstår att jag som ser pigg och frisk ut verkligen har problem och inte är frisk nog för ett vanligt liv kanske kan fatta att det inte står rätt till när man måste åka ifrån sin dotters bröllop. Jag smög iväg för att inte göra någon grej av det hela, bättre det än att stanna och svimma …. ta upp en massa tid och uppmärksamhet på mig vilket jag verkligen inte på deras dag. Min dotter såg att jag var kraschad redan när vi satte oss vid middagen, de närmaste ser sånt.

Men nu är raringen gift och jag önskar dem allt gott i livet.

Jag gör inte så mycket på dagarna mer än går ut med Watson …. känner mig både nöjd med att gå här i min ensamhet samtidigt som jag känner att jag mår psykiskt bättre när maken är hemma. Han jobbar igen och allt är precis som vanligt, efter helgen stannar jag nog kvar på landet igen och njuter av att bara vara.

Snart dyker marsipangrisen upp … han ska äta middag här och senare somna i min säng för att bli hemburen under kvällen av sin pappa som ska jobba några timmar extra ikväll. Den lilla grisen är väl allt man behöver här i världen, livet skulle vara bra trist utan honom det är säkert.