Det är lite kul att titta på vad andra har varit in och läst för gamla inlägg i min blogg. Idag hittade jag ett inlägg som jag faktiskt kopierar över för det var en del tänkvärt i det hela och ämnet känns igen som typiskt mitt. Håll till godo.

Perspektivet befintligt, obefintligt

oktober 25, 2008

Läser i tidningen att vaccinet har tagit slut? Tycker det är så märkligt för det var ju leverans klart för väldigt länge sedan och jag undrar varför journalisterna aldrig frågar vart det har tagit vägen och varför det är slut. Varför fungerar inte leveranserna eller finns det helt enkelt inget färdigt vaccin utan de har bara låtit oss tro det?

Allt ska se tjusigt ut på ytan sen fungerar inte ett dugg? Landstinget är ju min favorit att hacka på så varför tro att de skulle kunna ordna en sån här stor sak när det finns så mycket annat de misslyckas med.

Men mest undrar jag var vaccinet är?

Någon som vet?

Tänkte att det var konstigt att min man som lever med en riskgruppsperson dvs mig inte fick vaccinet samtidigt som mig på sjukhuset. Det tar ca två veckor för vaccinet att börja verka i kroppen och under den tiden kan man ju ha otur och få influensan via sin man.

Jag har aldrig haft influensan, aldrig vaccinerat mig tidigare. Vore väl idiotiskt att få den nu när jag är svagare i kroppen och mer mottaglig.

Idag har jag varit deppig, låg och funderade på vem jag skulle ringa och prata med för samtal brukar alltid vara bra när jag blir deppig. Men jag orkade inte ta mig samman och ringa någon. De ringde från sjukhuset igen och gav mig tiden till morgondagens isotopröntgen och så sa sjuksystern att kreat var lite högre nu igen fast det i sig inte är alarmerande högt, men jämfört med mitt eget värde när jag låg på sjukhuset och nu så har det ju rört på sig uppåt. De är ju så noga nu med alla värden för att kunna mota Olle i grind om en avstötning är på gång och den där noggrannheten tar nästan knäcken på mig. Det ska bli så skönt när jag har kommit över den här tre månaders perioden med provtagning två gånger i veckan och läkaren varje fredag.

Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så omhändertagen i vården och jag kan bara prisa dem alla som gör ett så fantastiskt jobb med att hålla ordning på mig och alla mina olyckssystrar och bröder. Det är bara jag som är för skör och blir rädd när de ringer och ber mig ta ännu fler prover för att något kanske kan vara fel. Det går liksom inte att prata med sig själv och sansa sig i sin oro, jag har kommit över någon gräns för länge sedan så nerverna ligger mer utanpå. Klart att även medicinering har med mitt mående att göra, cortisonet kan verkligen ge svalliga känslor och även de andra immundämpande medicinerna ger många biverkningar.

Idag lyckades jag cykla i 10 minuter och jag kände att jag nog kan cykla en stund till imorgon på eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara så här svag och ynklig, jag har ju tänkt att jag ska cykla eller promenera en stund som ska ökas med tiden, men jag kommer liksom aldrig igång. Jag är yr i bollen, svag i knäna och allmänt körd i botten. Jag skakar i kroppen, flåsar och får som frossa då och då vilket inte gör att jag orkar prestera något under den tiden, alla de där sakerna är biverkningar och så har jag ännu problem med handlederna. De värker och svullnar nu har de t.o.m mörknat och ser ut som ett dovt blåmärke upp efter handleden. Ja, jag ska ta upp det med läkaren på fredag igen höra vad han säger om färgförändringen.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att man skulle bli så risig av att få en ny njure, att tabletterna gör en så risig. Hur mycket jag än vill en massa saker så går det bara inte att prestera på ren vilja. När jag läser om andra som har fått en njure som verkar må så hiiimla bra och en del kastar sig tillbaka till ett jobb så snabbt att jag knappt tror att läkarna har hunnit sytt ihop såret. Då fattar jag inte hur det kan vara så olika, det är då jag blir så rädd och funderar över varför det är så här risigt med mig. Ok, jag har fibromyalgi och den gjorde mig pensionerad, så risig är jag bara av den så jag kanske är orättvis mot mig själv när jag oroar mig och tänker att jag är svagare än andra. Man ska inte jämföra sig men det är svårt att låta bli …

I fredags var jag till läkaren igen som sa att jag skulle direkt ner på ett ultraljud för att undersöka avflödet i urinröret. Tydligen så rinner urinen ut, men det verkade som om det var en förträngning där så att det går lite för långsamt, själva flödet kunde de se med ultraljud. Maken och jag ilade ner till rätt mottagning och jag fick nöjet att se min njure i full fart i färg. Det var nästan en andlig upplevelse så fantastiskt vackert i starkt rött. En liten bubbla såg läkaren där urinen trängdes lite för att komma ut, men det var inget större problem vad jag förstod av det lilla hon sa.

När vi var klara med ultrat så gick vi tillbaka till njurmottagningen där jag fick influensa sprutan. När vi sen åkte hem så var vi väldigt nöjda med att den här veckan var över efter alla provtagningar och isotopröntgen och allt vad det nu var. Såg fram emot kommande vecka som mer normal … tills läkaren ringde på eftermiddagen och talade om att jag måste göra om isotopröntgen i veckan som kommer.

Om jag fattade rätt så visade ultrat inte på något större fel, men de undrade varför isotopröntgen visade det den gjorde och vill göra om den processen. Suck, så nu blir det provtagning på måndag morgon, isotopröntgen på tisdag, ledig onsdag, provtagning på torsdag morgon och så läkarbesöket på fredag. Var det någon som tror att man kan vara i behov av vila när man är sjuk? Så veckan som kommer är för mig helt borta och det kommer jag garanterat själv att vara för jag blir så trött på att ha tider att passa hela tiden.

Sen spänner jag mig inför provsvaren och vad det kan bli av det hela. OM de nu hittar en förträngning som behöver åtgärdas så går de tydligen in via urinröret och hur kul låter det på en skala? Men på ett vis är jag glad bara de ger fan i att gå in i själva ärret efter operationen där de satte in njuren. Jag vet ju att jag ska öppnas lite i ärret efter dialysslangen som ju sitter kvar än så länge, det får allt räcka för min del.

Igår åkte vi iväg till kyrkogården, vår dotter var med men sonen roade sig på Finlandsbåten. Jag ska nog sluta gå på kyrkogården, där faller stora vemodet över mig och jag går omkring och försöker stänga av för att inte gråta allt för mycket. Det är ju så smärtsamt vackert på kyrkogården med alla ljus och de väl genomtänkta planteringarna som smälter ner min ynkliga försvarsmur till ingenting. Det är det där med livet och döden som blir så tydlig när vi som lever går där och tänder ljus och smyckar gravar och minneslundar.

Inom mig har jag inte hunnit komma fram till att jag faktiskt lever ännu, jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta att göra det och den osäkerheten måste jag förhålla mig till, har inte kommit fram till den platå jag behöver för att stå lite tryggare på. De här första tre månaderna är osäkra när man har fått ett organ, så är det för alla. Jag måste lära mig att leva med att jag faktiskt kan tappa njurfunktionen när som helst resten av mitt liv, rent av imorgon. 

Visst vi kan alla dö när som helst, men normalt så går vi inte runt och funderar så mycket på den möjligheten för vi räknar oss som friska och tänker inte alls på att döden även gäller oss. Ni friska lever i en avundsvärd värld utan allt för mycket insikt om att även ni kommer att dö och en del av er kommer att bli lika sjuka som jag och få uppleva ångest och lidande som ni aldrig någonsin har varit i närheten av. Jag är glad för alla er som faktiskt får gå igenom hela livet utan större problem rent fysiskt. Men kan inte låta bli att avundas er totala insiktslösa tillvaro om allt skit man kan drabbas av. Jag vill också leva så där som förr när allt hände andra och inte mig. Ett vilsamt tillstånd när man rotar ner sig i en förkylning och har nära döden upplevelse av lite envis hosta som stör nattsömnen.

Det finns så mycket fina människor som jag med nöje skulle träffa och umgås med men under de här åren av ”borttappat” liv så har jag kommit att reta mig redigt på alla de där personerna som inte ens har vett att leva fast de lever. Alla som inget vill, fan rent ut sagt vad jag retar mig på alla slöhögar som inget vill. I deras värld orkar man inget och tittar väldigt närögt bara på sig själv och sitt eget mående, andra har man bara för att utnyttja och klänga på som betjänter som ska utföra allt åt dem, rent av förverkliga deras liv det lilla. Ibland tänker jag att i vårt land så har slöhögarna fått ta över på många företag. Förändringar gillar få anställda, gäller det bara fördelar de själva ska hysta in så är allt så fint. Men behöver de jobba extra eller ens göra det de har betalt för på normal arbetstid så har de mycket att klaga på och på något konstigt vis så har de lyckats få ett övertag på många arbetsplatser.

Vad är det som gör att vi i vårt land har så svårt att säga nej, sätta upp gränser för de som inte sköter sig? Varför är vi så flata? Om jag nu ger mig in i getingboet när det gäller sjukskrivna så är jag övertygad om att både du och jag känner flera som vi undrat över genom åren. Jag har ett gäng som  jag inte räknar som mina polare, men jag känner dem tillräckligt för att veta att de alltid orkar roa sig, resa lååångt och göra allt sånt där som sjuka normalt inte orkar göra. Man kan kalla sin sjukdom för vad som helst men ofta sitter det ju i det fysiska som de påstår att de har så ont av. Men det gör inte ont att dansa och resa och umgås och festa väldigt ofta.

Jo, självklart får man roa sig fast man är sjuk det är ju inte det jag vill ta upp, utan att det är som en viss typ av människor som ofta har ont så där här och där men ändå aldrig har problem med festandet, just då gör det aldrig ont. För att i sammanhanget tala om hur förträfflig jag själv är kan jag ju säga att jag har avstått mängder av fester/bröllop/jämna födelsedagsfester/utlandsresor/familjesammankomster genom åren. Är man sjuk så är det inte där man oftast tillbringar sin tid utan det blir hemma i soffan eller rent av sängen. Det är stor lycka när jag har lyckats komma iväg på en fest utan att min kropp har svikit mig å det grövsta, jag har ändå fått gå hem väldigt tidigt (först) från festen i många år, jag som var en sån som släckte när jag gick på min friska tid.

Det finns ett stort gäng som brukar häcka på kvarterspuben, en där han orkar cykla runt hela ön året runt. När han inte cyklar så super han på puben med alla de andra som lever likadant. Men sjukskrivna eller pensionerade är  större delen av gänget. Samma stuk på det hela, man orkar alltid roa sig och att ha drogproblem verkar inte heller vara något problem.

Jag tror att vi skulle behöva ändra vår inställning både till samhället och till  arbetsplatsen. Det är det här med rättigheter och skyldigheter och jag anser att vårt folk har fått för sig att det är mest rättigheter vi alla har och det är antagligen en rest från socialdemokratiska styret när staten skötte allt och vi aldrig behövde tänka. Ett bortskämt folk blev vi … som alltid skriker på att staten ska kliva in och fixa allt otäckt som händer oss i världen, antagligen för att vi bara anser oss ha rättigheter. Synd bara att inte skyldighets medvetandet balanserar upp det hela då skulle vi inte ha de problem vi har idag.

Ska väl påpeka att det finns gott om människor som gör gott och jobbar häcken av sig både för dig och för mig. Men det finns en rätt stor klick som verkar ”ärva” sitt livsval och med det sin slöhet och sin rätt till bara rättigheter, det är dem jag vill åt.

Nu sitter jag här med ett glas O´boy modell 30% mindre socker och så lite extra fibrer inbillar mig att det är ”lite” nyttigare. Idag har jag pratat med Angeli och vi har varit mycket djupsinniga och försökt knäcka svåra frågor. I vår strävan att få lite svar har vi några frågor som vi tänkte att ni skulle upplysa oss om under helgen.

Ni vet att jag har en förkärlek att berätta om min fullständigt hopplösa mage. Den brer ut sig och tar mer plats i min blogg än vad som är nyttigt alla gånger.

Men idag när vi satt där i luren och pratade kom vi på en sak som vi vill att ni bekräftar åt oss. Män är aldrig förstoppade! Jag har hört om män som har problem mage, men då är det alltid åt det lösa hållet, aldrig i hela mitt liv har jag hört om män i sina bästa år som är förstoppade. Nå, hur är det i kunskapsförrådet hos er?

Ni ska inte tro att vi nöjde oss med den frågan utan vi gled skickligt över till det här med metangas vilket män har en fullkomligt briljant förmåga att sprida runt sig. När jag sist skulle köpa en sån där toaspray för att ge toan ett doftlyft så fanns det bara hallondoft kvar i affären och det är kanske inte det optimala att toan luktar som ett hallonsnår mitt i sommaren. Men själva bären har jag då inte sett till.

Sen har vi ämnet hur ofta skiter en vanlig svensk karl? Minns tre gånger per dygn hävdar jag och brukar skämtsamt säga till min make att han borde ha vett att göra allt det där på jobbet när han nu ändå är där och har betalt. Både sparande av dasspapper och så blir det lite mer tid över att få något annat gjort här hemma. Men allt är taktik säger han för att slippa göra mer här hemma och jag bara mullrar.

Så vänner hur är det nu med era mäns magar?

Igår var dagen riktigt jobbig och jag sov eller vilade mest, idag vaknade jag till en piggare dag då jag har plockat lite i lägenheten, men kände rätt snabbt att jag inte är så stark och fick slå av på takten, jag skakar och darrar invärtes så det inte är klokt. Sonen och marsipangrisen tittade över en liten stund och det var ganska skönt att de inte blev kvar så länge idag.

Naturligtvis ringde en njurläkare idag efter att ha tittat på isotopröntgen jag gjorde häromdagen, hon tyckte sig ha sett en förträngning mellan mitt eget urinrör och där det är fastsytt med min donators urinrör, vilket i så fall gör att det blir en förträngning för urinen att ta sig sista vägen ut. Proverna var bra, men nu måste jag få en remiss till röntgen igen och göra en ultraljudsröntgen för att se om urinet flödar av som det ska. Om inte? Då kommer de att öppna mig antar jag och töja ut förträngningen … suck och suck igen. Hoppas de då kan ta bort PD-slangen på en gång ifall jag nu ska sövas och bökas med igen. Fan rent ut sagt, jag kommer att vara på väg att läkas i det där området sedan efter midsommar. Jag är riktigt psyktrött på att ha ont i den delen av kroppen.

I förrgår satt jag här och läste bloggar på kvällen när jag plötsligt känner rökdoft. Jag fort runt här hemma i min jakt efter det som luktade bränt,  inget hittade jag men köket och hallen var lätt dimmiga. Jag öppnade ytterdörren och där var det rena dimman i Lytsen. Granntanten, idioten hade bränt något riktigt ordentligt hemma och sen öppnat sin ytterdörr för att vädra ut skiten. Så hela porten stank  jag smällde direkt igen hennes dörr då jag blev så förbannad över att man kan vara så korkad att man vädrar ut brandrök i trapphuset. Nog öppnade hon dörren igen skitkärringen, sen kom nästan alla i porten och ringde på vår dörr och undrade. Tanten själv är ju närmaste döv så hon hör ju inte när man ringer på dörren och alla fattade att det var från vår våning högs upp, det blev ju rökigare ju längre upp de kom.

Så någon ringde brandkåren vilket var helt rätt så rökigt som det var, man vet ju aldrig. Så de kom och ringde och ringde på kärringens dörr, jag sa till maken gå ut och säg till dem att hon inte hör vilket han gjorde och då bankade de hårt på dörren tills hon kom och öppnade. Det var skönt att de gick in och kollade det hela.

Alla kan vi bränna vid något, men alla borde ju fatta att trapphuset inte är det ställe man vädrar ut rök på. Vi har ju fönster på två sidor av lägenheterna så det går ju faktiskt att få korsdrag.

Vi är rätt oroliga i huset över alla väldigt gamla personer som sitter i  stora femmor och virrar runt i sina liv. De kan oftast inte ta hand om varken sig själva eller sitt boende, så det känns inte bra att vi inte har vettigt boende till alla äldre som faktiskt behöver det.

Varför la de ner alla ålderdomshem, det har jag undrat många gånger, jobbade själv på ett en period i mitt liv så jag vet att det var en ypperlig form av boende på äldre dar. Våra politiker slår bara sönder all fungerande vård som finns, undrar varför de aldrig själva slås av att de rent personligen kan behöva både hjälp och speciellt boende när de blir äldre. Hoppas de som försämrar och inte bryr sig nu får sämsta tänkbara vård när det blir deras tur, så de får smaka sin egen medicin. Men de har väl egen gräddfil som vanligt och säkert sett till att löner och pensioner är vida överskridande den vi vanliga får dras med.

Så jag som skrev att det inte händer något här hemma fick lite drama på kvällskvisten.

Jag muterar till detta av kortisonet nöff!

Imorse var maken och jag först till labbet på Huddinge och lämnade de vanliga proverna. Jag hade funderat mycket över att de skulle sticka mig två gånger i samma åder, känns inte så där jättekul. Men tjejen som stack mig var smart och stack under den synliga ådern, så att nästa syster som skulle skicka in isotopen inför röntgen kunde sticka på det vanliga stället. Måste säga att många av den stickande personalen är väldigt skickliga på att göra sitt jobb, konstigt nog har jag aldrig mött en man på ett labb Är det dåligt betalt tro?

Själva röntgen är inget märkvärdigt bara att ligga i 20 minuter och sen efter en halvtimme i väntrummet gå tillbaka och ligga i fem minuter till, sen är det klart och allt såg fint ut sa det som skötte om mig.

Ingen har ringt idag så proverna var bra och då kan jag slappna av i två dagar. Jag har haft problem med min mage de senaste veckorna, det värker och inget funkar eller så sätter det fart efter fyra förstoppade dagar och då blir jag sjuk av allt spring på toa. Pratade med läkaren i fredags och han sa att medicinerna påverkar magen … så nu ska jag dricka en äckel dryck ett pulver som löses i vatten, som sätter fart på det hela och så får jag väl fortsätta med det hela tiden. Hoppas så att det hela stabiliserar sig för det är jobbigt att inte få gå på toa eller att få gå för ofta och vara sjukt lös i magen och så värken som molar och gaserna som tränger på så att man inte kan umgås med andra.

Nog med skitsnack för denna gång.

Jag var helt slut när vi kom hem, åt lite och somnade tungt i soffan. Jag tror att jag är väldigt fibrorisig nu för jag har många olika symptom som jag inte riktigt orkar med. Jag brukar bli väldigt slut när det är väderomslag eller det här gråa regniga vädret som vi har nu, det som jag egentligen gillar. Jag har tänt ljus idag på eftermiddagen och börjat en ny stickning som ska bli en sjal, det går ju mot jul så någon kan få den i julklapp. Jag är på slutet av en mössa till min son i vitt ull med ärtgröna duttar. Jag visade honom den då jag vet att han är noga med vad han sätter på sig, men han kunde nog tänka sig den där mössan så jag ska väl sticka ihop den vilken dag som helst.

Här händer inte så mycket just nu mer än att jag tycker vi ständigt är på sjukhus och tar prover eller träffar läkare. Det är faktiskt ett heltidsjobb att flänga runt på sjukhus.

Efter ett bra besök hos läkaren på njurmottagningen fick jag minska en ½ kortisontablett och det är ju helt rätt väg för mig. Allt var bra enligt alla provtagningar och jag känner att jag har klarat ännu en vecka. Blev som vanligt väldigt trött när vi kom hem, la mig i soffan och sov flera timmar.

Jag kommer om så där en månad få min dialysslang bortopererad och det är inget jag längtar till. Har känt mig rädd inför det ingreppet, tröstat mig själv med att de nog bara går in i själva slanghålet vidgar det lite och drar ut slangen, men där lurade jag mig själv. De ska skära upp den lodrätta tidigare uppskurna rakan och gå in där för att ta bort två kuffar som ligger där inunder skinnet för att inte slangen ska dras ut av sig själv. 

Jag blir inte sövd men de kommer att ge mig redigt så att jag är helt borta, han tyckte nog synd om mig läkaren. Jag har haft läkande sår i buken sedan efter midsommar och att börja om med att vara nysydd och ha svårt att få sig själv ur sängen känns inte ett dugg lockande. De ska göra det så att jag är något så när ok till jul och det tackar jag för. Jag berättade för läkaren att jag inte fick nya njuren före midsommar utan fick operera in den här slangen och börja med dialys för att det inte fanns pengar/plats/lust att ta ansvar för mig som patient. Så jag ska nu gå igenom ännu en operation helt i onödan bara för att landstinget inte gör sitt jobb. Jag är så förbannad på de där kärringarna och gubbarna i landstinget och kan inte ens skriva vad jag skulle vilja göra med idioterna, för det är de allihop. ”Nu har de sparat pengar” på mig genom att operera mig två gånger … hur den ekvationen går ihop kan nog bara idioterna på landstinget hitta på en historia om.

Ikväll ska maken bort på middag och jag passar på att äta krabba med hovmästarsås och rostat bröd. Det var ju flera veckor sedan vi hade skaldjursfrossa, så jag passar på för mig själv.

Tänk att mina tre novemberkaktusar är fulla av knoppar, de har stått ute hela sommaren och halva hösten och så fort de kom in så kom knopparna vilket gör mig så lycklig.

Nu är det så fint här hemma med alla nystrykna gardiner och rena fönster, inte strök jag en enda gardin utan maken stod i som värsta strykarer och det är jag glad för.

Nu sitter jag här med skinande fönster, killen som kom var så noga och tog sig tid och det är något jag uppskattar, folk som gör ett redigt jobb när man betalar för det. Det var värt varje krona att få det gjort nu har vi strykning av 8 gardindelar framför oss, vi får sätta igång ikväll och jag ska hjälpa till.

Jag har haft en så skönt dag när jag har känt mig rätt pigg mest hela tiden, passade på att baka ett matbröd när jag var i ”farten” men annars har jag mest tagit det lugnt. Tursamt har vi rester från pepparrotsköttet vi kokade i söndags som jag kan värma till middag så jag kommer lindrigt undan.

Önskar jag var frisk för då hade jag satt igång och städa och dona med allt nu när fönstren är rena, liksom passat på att fixa en massa som jag gjorde förr.

Imorgon är det dags för provtagning igen och jag håller på och lägger på en rem på drickandet, det gäller att få i sig redigt till imorgon. Jag fick tid till Huddinge på måndag för den där röntgen de ska göra med en isotop, så först till labbet och ta blodprov och sen till röntgen. Man ska vara frisk för att vara sjuk så är det bara.

Sitter här med luren på axeln och väntar på att Ellos ska svara … irriterande med alla deras frågor som kräver svar, vill jag beställa  saker själv? Det vore väl passande så de slapp prata med kunderna överhuvudtaget. Jag har skickat efter lite kläder via deras internetsidor, men kläderna kommer aldrig till min ”post”, undrar var de har gjort av mitt paket. Man ska inte skicka efter kläder från postorderföretagen det blir oftast bara slarv.

Jag har idag gått ner till vår affär och handlat ett bröd och tidningen, passade på att markera varje soffa jag såg efter min väg. Träffade lite folk som jag pratade med och kände att det var så härligt att prata som förr, tack vare att jag satt ner så orkade jag prata.

Idag har vi inget vatten i huset de håller på med någon lagning av rören. Gick upp före 8.30 bara för att jag skulle hinna duscha mig och borsta tänderna har så svårt att tänka mig att inte få göra det när jag kliver upp. Man är verkligen beroende av vatten, satte mig och rensade en avokado vilket lämnade mig med kladdiga händer. Då hade jag glömt bort att vi inte hade vatten idag … inte ens toan går det att spola på.

Jag har varit till Karolinska och tagit prov som visade sig vara bra för de hörde inte av sig igår. Sån lättnad varje gång … på fredag kommer jag att få minska på kortisonet och det ser jag fram emot. Mitt ansikte har nu blivit betydligt rundare av kortisonet och det kan jag väl leva med men så kul är det inte att man börjar se ut som en boll.

Igår ringde jag och beställde fönsterputs av alla fönster, ikväll ska ”vi” med det menar jag maken ta ner alla gardiner och blomkrukor från fönstren. Jag kommer väl att lägga mig strategiskt i soffan och dirigera hur han ska gå till väga.

Igår var vi och tog nytt prov och jag väntade oroligt hela dagen på ifall de skulle ringa och be om ännu ett prov till idag. Men ingen ringde och det var så skönt. Idag var vi till Huddinge och träffade läkaren på mottagningen och de var nöjda med mina prover, en skrining test ska de göra för att se hur njuren jobbar, jag kommer få en isotop inskickad i en ven, sen ser de hur det ämnet tar sig genom njuren efter en stund. Efter den testen ser de hur njuren jobbar, jag blev så lättad och glad att jag inte behövde göra en biopsi. Med lite tur kanske det hela håller i sig.

Igår var jag trött mest hela dagen, men såg ju hur solen strålade ute och tänkte att ut ska jag en stund. Tog stavarna och tog mig väldigt långsamt ut och runt efter strandpromenaden, det var ljuvligt men guuud så trött jag kände mig, fick sätta mig på alla soffor som kom i min väg och som om inte det räckte så började min skitmage att göra sig påmind. Snacka om att tvingas gå snabbare än kroppen orkade för att hinna hem på toa.

Sen mina vänner fick jag sitta där på toa med ett sånt där anfall som jag även lyckades få ihop förra veckan. Timmarna gick och jag kom inte långt, illamående och så nr 2 som aldrig tog slut. Jag är så irriterad på magen som hindrar mig så mycket i mitt strävande efter att bygga lite kondition. Pratade med min läkare idag som tog upp att tabletterna inte är snälla varken mot det ena eller andra och så har jag ju fibron som ger problem med magen. Blir det som förra veckan nu så får jag totalstopp i många dagar.

Nog med skitsnack för denna helg.

Maken håller på och tömmer husbilen, många dynor, matta och madrasser som ska in i stora plastsäckar och stoppas undan i källaren under vintern. Imorgon ska han åka med sonen till ett lopp som heter Tjurruset vilket lär vara en skitig timmes lopp. Jag tycker att det är bra att han tränar och gör lite annat än ”bara” vara hemma med Tim pappaledig som han är hela hösten.

Tim på besök förra veckan, Watson vill leka

Jag har tänkt mycket på Watson sedan jag låg på sjukhuset. Jag sa till maken igår att när man är så där dålig så längtar man inte efter andra på det där normala viset. Men Watsons foto tittade jag ständigt på och jag längtade så mycket efter honom att just den tanken har besökt mig många gånger sedan jag kom hem. Watson var ju väldigt dämpad under min sista tid hemma med dialysen, jag såg att han drog sig undan och tog inte kontakt så där som vi är vana vid. När han var hos hundvakten under min tid på sjukhuset så blev det ju långa dagar för honom att vara borta då maken ofta åkte direkt till mig på sjukhuset efter jobbet och hämtade honom sent på kvällen när han kom hem.

Watson åt inte så bra sa våra kära hundvakter och jag oroade mig och såg ju faktiskt Watson som ”helt levande” på besök en av de där första nätterna när jag mådde så dåligt. Han stod plötsligt där i rummet och såg på mig och jag blev så rörd av besöket. Jag kände att vi hade kontakt under hela tiden på sjukhuset, om jag grät över något annat än min egen vissenhet så var det efter Watson.

När jag väl kom hem så började han äta igen och plötsligt var det som om han vaknade till liv och tog kontakt med oss mest hela tiden. Han har aldrig varit så kelig som han är nu, tar ständigt kontakt är glad och busig. Vi har fått tillbaka vår älskade hund och det gör mig så varm i hjärtat. Mina tankar om det hela är att han kände att min kropp ”höll på att lägga av” djur känner sånt och drar sig själva undan när de är sjuka. Tror att han var väldigt deprimerad helt enkelt, jag har alltid funnits här hemma med honom, jag tror att jag har varit borta totalt 2 veckor från honom på åtta år. Så visst kan hundar vara ledsna och deprimerade precis som vi. Han trodde nog att jag var död … borta i nästan två veckor.

Igår var maken till veterinären som tog bort stygnen på Watson, har jag sagt att han fick en vårta på undre ögonlocket som jag trodde var en vagel först. Men det var det inte så det blev till att skära bort den och då passade vi på och ta ännu en vårta som satt på ryggen. På kvällen var han bokad till tjejen som trimmar och duschar honom. Så nu är han snaggad och luktar gott, jag tycker alltid han ser ut som en liten bebis när han är nytrimmad. När han kommer hem så springer han som ett ärevarv som för att visa upp sig, han tycker att han är tjusig då och jag håller ju med.

Nu börjar det lukta från potatisgratängen, vi ska ha lammkorv till och så sallad och lite rårivet. Helgen blir lugn så klart, jag ska göra lite gratänger då jag har köpt blomkål och rätt mycket morötter, tänkte stoppa in i frysen kan vara bra att ha vid senare tillfälle.

Önskar er alla en skön helg.

Eller rättare sagt god eftermiddag, sitter här med en fika

Tänk att jag hade sån tur att blodprovet var ok idag, kan inte nog berätta hur lättad jag kände mig när syrran ringde och berättade det.

Nu står vår vackraste karaff fylld med vatten på bordet. Jag ska inte slarva med drickandet hädanefter har lovat mig själv det. Blev så himla rädd igår …

Idag känner jag mig som en tompåse i skallen, jag har nog med att bara vara så tacksam över att jag inte behövde läggas in och göra en biopsi på nya njuren. Det är jobbigt att leva så här med alla tester varje vecka och inte säkert veta om ännu några dagar är ok med alla prover. Jag kände igår att jag är väldigt skör när det händer saker, inte mycket botten i mig just nu utan jag rasar rakt ner med en farlig fart om något går mig emot. Men å andra sidan far jag upp lika snabbt om det går min väg.

Idag fick jag en ny bok med posten, massor av mönster på vantar, mössor, sockor och annat smått man kan behöva. Jag inser att jag kommer att sticka sockor till marsipangrisen i många år och kanske får dottern ett par vad det lider hon älskar mina sockor.

Något mer händer inte här idag, jag bara hovrar i att vara.

Så satt vi där min ena bästis och jag smaskade på kaffe och tårtbit som hon så vänligt tagit med sig. Pratade om allt som har hänt sedan sist vi satt i köket och trivdes. Så tog jag fram en pappersnäsduk och snöt mig och så gav jag en till henne och så frågade jag ” vad är det som gör att man blir snorig när man äter nu för tiden”

Det är en fråga som jag tycker att ni kan klura på över helgen. Jag kommer ihåg att de äldre på dagvården alltid blev snoriga när de åt, en gubbe hade takdropp och fick alltid hela rullen ställd hos sig och papperskorgen under bordet. Men hur tidigt börjar man bli snorig när man äter?

Idag har jag varit till läkaren på Huddinge igen, inga som helst problem med mina prover och jag fick minska 1½ tablett till. Vi kom fram till att mitt hjärta har lugnat sig lite och jag ska avvakta vidare minskning av tabletterna,  en del av dem kan påverka pulsen och trycket. Sen sa hon att det är inte så konstig, det är inte länge sedan jag opererades och det tar tid … så underbart att hon sa så, första läkaren som gjorde klart att det faktiskt har hänt mycket i min kropp. Det blir ju lite skillnad inom mig att höra det på så vis istället för att höra från förra läkaren att jag borde vara så mycket piggare. Då sätter ju mina krav på mig själv igång och jag tror att det är något fel på mig som tydligen inte är lika pigg som andra. Den duktiga flickan sticker alltid upp sitt tryne och vill tvinga mig över mina gränser. Tänker på när jag fick PD-kanylen inopererad, syrran som var med berättade att jag helt själv sovandes flyttade mig från båren till sängen när operationen var klar. Jag minns inte ett dugg men det gäller ju att aldrig vara till besvär inte ens om du är sövd. Kan man ska man sköta sig själv och inte besvära andra i onödan.

När vi åkte hem från Huddinge fick jag en så konstig tanke i skallen, det här med fåglar … De bajsar det vet vi alla men kissar de? Eller har de samma kloak för båda och gör de allt på en gång? Ja, nu fick ni lite mer att fundera över i helgen?

Nu är maken iväg och skurar och vaxar husbilen inför vinterförvaringen. Jag har sovit ett bra tag och vaknade av att maken kom hem från affären han smög in och ställde en påse med Betsy Sandbergs fina choklad på bordet till mig. Han är så fantastisk och tänker så heltäckande på mig …

Jag har haft ont där njuren sitter sedan igår, jag är ju så korkad att jag dels drog upp marsipangrisen i knät för jag längtade så efter att hålla i honom och det var väl lite för tungt fast det bara var från sittandes i soffan och han stod på golvet framför mig. Sen hade jag slängt köksmattan i tvättmaskinen, ursäkta men det är svårt att gå här och se hur hemmet liksom fläckar tills sig och verkligen saknar min hand som ständigt torkade och futtade med sån där som vi alla kvinnor alltid håller på med. När handen inte gör det där dagliga här och där så blir hemmet sakta men säkert skitigt både här och där hur mycket maken än dammsuger och torkar av golv och dammar, så har han inte fötts med den där handen som jag äger. Nå, mattskrället skulle hängas upp på tork och det är högt upp och mattan var tung. Så blev det ont i njuren så pass att jag fick ta värktablett både igår kväll och imorse, men läkaren kände och sa att det kändes bra och det kunde nog bli så där om man sträckte sig lite för mycket. Känsligt ställe så klart och utanpå har det läkt fint men där inne är det nog en del kvar som inte har läkt.

Ikväll ska vi äta Tapas och jag blir lycklig bara av att tänka på middagen, jag älskar Tapas. Sen har vi bestämt att vi ska fritera både bläckfisk och stora räkor en middag och så ett jätteknippe med persilja ner i oljan, det fräser så härligt och blir så sprakigt, kokt ris och hemgjord Rhode Islandsås till kan väl aldrig bli fel. Sen sa vi att vi kan passa på att fritera en camenberg till efterrätt med hjortronsylt. Nu rinner snålvattnet ..

Egentligen bryr jag mig inte ett dugg om att det regnar, det är bara så skönt med gråväder och mycket regn. Här har jag tänt många värmeljus och letat upp en del garner för att  börja på en sjal i restgarner. Men se det är ett friskhetstecken för mig att börja rota i garner och mönster. Maken blev väldigt imponerad och själv tar jag det lite enkelt, få se hur många varv jag orkar sticka. Jag har börjat även denna dag med migrän och värktabletter fick lägga mig och sova i nästan samma stund jag klev upp. Jag hoppas verkligen att biverkningen ger med sig, läkaren ville inte göra något åt det hela ännu utan avvakta och se.

När det gäller hjärtklappningen så har jag fått ta starkare tabletter och jag hoppas så att det ska räcka, tiden lär väl visa på hur det blir. Om de inte får ordning på det så vill hon lägga in mig på observation några dagar med en sån där hjärtmonitor inkopplad. Näääää säger jag vill inte, ser ni hur jag stampar med foten i golvet som en fyraåring. Jag ska egentligen må bättre än jag gör nu sa hon, nu ska jag ju kunna börja njuta av att allt har gått bra och att alla mina värden är så fina. OM det inte var för hjärtklappningen och migränen då …

Nu säger maken att det är dags att äta middag … jag har lyckats lura till mig kräftor och krabba igen. Ni tror väl inte att det finns annat på min meny och det är nästa så jag själv undrar, men jag längtar så efter sånt hela tiden. Kanske är det något i skaldjur som min kropp behöver extra av just nu?

Skön helg på er alla

En dag som varit mest bortkastad, vaknade med huvudvärk och tog direkt en tablett hur kul start är det? Sen när huvudvärken la sig så fick jag förkänning av migrän vilket jag har fått några gånger sedan operationen Så det blev till att ringa sonen och säga att de inte kunde komma hit idag. Men han skulle dona i gamla lägenheten och dök upp iallafall på eftermiddagen.

En dag full av flåsningar och orkeslöshet, tänkte till ett tag och tog efter det tryck och puls. Trycket var lågt men pulsen låg på 112 så nu vet jag varför jag flåsar, förbaskade hjärtklappning. Ska ta upp det hela på fredag se om njurläkaren kan skriva ut en ny sorts betablockerare. Vet inte vad jag ska göra annars får ju inte ett dugg normalt gjort med det här flåset. Fick plötsligt 144 i puls en kväll bara så där tvärt av …. usch det var jobbigt.

Nu ska jag reta mig på vädertjänst på TV4 har ni hört att flera av dem säger måln istället för moln och som om inte det räcker så har de börjat säga blåst, med ett väldigt kort å och betonat s. Vad sjutton säger de så för? Som om det vore ett modeord där alla härmar varandra. Det var dagens gnäll …

Igår var det något som hände i min kropp, jag vet inte vad det var men det kändes bättre överlag och glad blev jag att det stannade kvar till idag. Så nu tror jag att jag har hämtat mig lite, tog en sväng till Metro stället och blev lika slut som tidigare med ulkning och rusning på toa … he he jag överskattar lätt mig själv.

Före min operation köpte jag Lars Noréns Dagbok och tänkte att det dels var en pocket = lätt att hålla i fast den var väldigt tjock och sen något som inte tog slut när jag låg på sjukhuset. Men se läsa klarade jag nästan inte av under den tiden, orkade inte ens hålla boken någon längre stund. Men nu här hemma tog jag tag i den boken och jag har hamnat i en värld som är totalt främmande för mig. Nästan inga personer känner jag igen, inga pjäser har jag sett eller kommer att se och hela hans värld hur han lever med sina kvinnor, texter, pjäser som säljs än hit och dit och översätts gång på gång. Jag fattar inte ett dugg mer än att jag sitter helt fast i hans liv och inte ens har viljan att ta mig loss.

Jag vet inte ens om jag tycker att boken är bra? Jag bara låter mig fösas runt i hans konstiga värld med texter och andra skådespelande människor som jag har lika lite grepp om som han Norén själv. Här finns en hel värld som jag står totalt utanför och jag vet inte om jag är egen som inte tar del av finkulturen och alla deras ut mejslade pilar som borrar sig in kritiskt i en i taget för att förgöra andra och lyfta sig själva. Kultursidor … kulturfolk … finliret … de där som står över oss???? Tänk att skapa ett eget språk för att mest bara förgöra andras uttryck med ord hala och hårda, vilken jävla värld de lever i.

Det här att alltid synas låta sig synliggöras inför kulturens småsinta varelser. Att alltid ha behovet av att tycka och tycka högt, väcka debatt … den mesta debatt som väcks är ju bara ett eko av den dialog som ständigt förs i vårt samhälle. Tidningar och TV rapar ständigt upp samma åsikter eller nyhetsförmedlande och sen hänger de som ”förstår sig på att tänka på” och tänka högt i en högljudd kör där ingen ska slippa undan deras smarta formuleringar om andras tillkortakommande.

Förvirrande läsning, ska hänga näsan i en deckare nästa gång för att balanser upp mig själv igen.

Idag har Watson varit hos veterinären och opererat bort en lite vårta som satt på insidan av ögonlocket, jag var väldigt rädd och sårbar idag över att det skulle gå tokigt på något vis. Han blir snart hämtad av husse och jag känner mig så tacksam för det att få hem honom, det finns saker i min värld som bara inte får hända nu, saker jag aldrig skulle orka bära just nu.

Imorgon kommer marsipangrisen hit igen och det ser jag fram emot, han är verkligen rolig nu har så mycket hyss för sig hela tiden och man ser att han börjar bli medveten om vissa saker man får och andra man inte får. Ljuvliga unge … idag har sonen bjudit sin mormor på lunch och visat sin nya lägenhet.

I fredags var jag till läkaren igen och allt är så bra, kreat är ju personligt så det svajar lite upp och ner och är inte så mycket att bry sig om bara det inte är för stora variationer. Läkaren tog bort tre tabletter, framförallt fick jag sluta äta cortison på kvällen och det var en stor skillnad första kvällen. Idag har jag tagit cortisonet på förmiddagen så större delen av dagen gick åt till biverkningar, jag höll på att duscha och tvätta håret halva dagen utan att jag fick mer än håret tvättat. Blev så svimfärdig att jag fick lägga mig på badrumsgolvet med lödder i hela skallen. Det gick ju det med och håret blev ju till slut tvättat. Sen sov jag några timmar och kunde till min glädje känna igen mig själv bättre när jag klev upp, tog duschen och rev bort alla mina bandage och konstaterade att jag bara behöver ha ett på PD-katetern. Det stora såret ser ”fint” ut om än äckligt gult och lite intorkat blod här och där som väl får rasa av vid nästa dusch.

Mina kinder har ju blivit rundare av cortisonet och jag undrar vad det är som händer i kinderna? Är det vatten i vävnaden som sparas så att man sväller eller vad är det? Jag är öm i kinderna känner helt enkelt av svullnaden och så drar det lite lagom ont ut i mitt ena öra som jag ofta har haft öroninflammation i och då blir jag alltid lite rädd, än så länge verkar det bara vara tillfällig värk.

Vilket lördag det är idag, inte fattar man att det är höst? Jag har inte kommit utanför dörren idag, lite rädd känner jag mig att jag nu har förflyttat min sämsta period till dagtid när jag behöver gå ut och röra mig lite. Som det var idag kommer jag inte alls att komma ut på tur … Men det bästa med flytten av tablett ätandet är att jag igår mådde skapligt hela kvällen och bonusen var ju att fick sova hela natten, bara upp och kissa några gånger. Vaknade före nio och trodde inte det var sant. (Klart att jag tog mina sömntabletter, så lätt går det inte ännu att sova utan).

Om jag mår bättre även ikväll så ska jag sätta mig på motionscykeln och trampa några minuter som kompensation för utebliven promenad. Nu är maken och alla grabbarna på väg hem från sin golftur, äntligen har även maken fått sitt spel godkänt, jag vet inte riktigt hur det funkar men sonen och maken har tagit golfcert eller vad det kallas för tillsammans så det har ju varit lite tävling om vem som blev klar först och sonen han kämpade som en galning och vann den duellen. De tävlar alltid om det ena och andra men inte på ett sjukt vis utan de har rätt kul när de håller på, sonen har ju kämpat för att slå pappa sedan han var liten. Nu är han ju pappa själv till en son så han får nog igen det hela med tiden.

Jag tycker ännu att det är väldigt ogripbart att jag har Rositas njure i kroppen, att jag ska bli frisk och få leva normalt igen är en svårsmält sak. Jag läser ju vad ni som har gått före skriver och jag förstår på ett vis att det inom en framtid kommer handla även om mig, men ändå så svårt att förstå. Har man varit sjuk så länge så har man nästan glömt hur ett friskt liv levs. Jag har levt i ett slags drömmar om hur jag ska leva så länge att nu när jag sitter här och bara väntar på tillfrisknandet så fattar jag inte ett dugg.

Jag tänker att det sjuka har ju också förändrat mig på många vis genom åren, mitt tänkande och min inre längtan. Jag kanske inte är likadan när jag kliver ut som frisk som den jag var före sjukdommen. Det är både spännande och lite läskigt att inte säkert veta vem man är idag efter allt som har passerat genom min kropp/knopp. Vissa saker tror jag vi alla har med oss oavsett vad som händer med oss, som en slags genetisk kod som sitter som ett smäck i oss.

Men sen finns det delar som tidens tand slipar ner och förändrar med det vi upplever. Jag är otroligt mycket envisare än jag har fattat tidigare och det är både min akilleshäl och min styrka. Det där obändliga i mig som vrider min kropp ett extra varv om det bara går, det är sånt som gör att man överlever men också sånt som gör att man inte inser sina gränser. Jag har också upplevt känslan när jag helt tappar taget och faktiskt skiter i vad som händer, när allt som normalt är mig närmast och kärast inte kunde locka mig att leva en sekund till om jag fått råda just då. Har man en gång smakat på den där nålfina gränsen mellan lusten att leva och att bara tappa taget och gå, då har jag iallafall svårt att glömma bort den upplevelsen. Jag förstår, fick insikt i hur det är att vara så svårt sjuk att man inte orkar en stund till, jag förstår idag när andra svårt sjuka inte vill mer och jag kommer aldrig att protestera på det vis jag gjorde förr. Det finns en stund i mångas liv när livet i sig inte har något värde och hur svårt är inte det att inse när man står mitt i livet frisk och levande?

Att liv finns i så oändligt många varianter är något som jag nog har blivit mer medveten om med åren, tänker på när jag var ung och allt bara rann på, inte tänkte man så mycket på själva livet som ju var så självklart. Jag hör det på mina barn ibland när vi pratar hur mycket de har kvar till den livserfarenhet jag själv har skaffat mig genom åren och mödorna. De har ännu lätt för att tycka att man ska släppa och gå vidare, inte tänka så mycket utan bara tänka att jag blir frisk. Men vi som har levt och kämpat vet ju att man inte kan bara lämna och gå vidare, man måste ta sig igenom och ut på andra sidan. Jag kan tycka att det är irriterande att de har lite svårt för att ta emot den här biten av mitt helande. Att de med ungas rätt så lätt avfärdar mina tankar när de för mig är så viktiga att både tänka och prata om. Minns ju själv hur min älskade mormor berättade att hon inte ville leva mer och jag blev ju förtvivlad hon var ju min bästa älskade mormor som jag ville ha med mig hela livet helst. Inte förstod jag vad hon kände då, jag var för ung och oerfaren, så jag sa väl att hon inte skulle tänka eller prata på det viset, precis som mina ungarn nu säger till mig.

Undrar varför så många av är så rädda för att prata om det som är viktigt, det viktiga sopas så gärna undan i en rolig kommentar eller ignoreras med att ”tänk inte så där nu”. Men när fasen ska man tänka så där då?

Nu måste jag sluta för nu kommer golfarna hem.