Mellan Egypten och Kabul i en blink

Borde skriva om hur ”glad” jag blev när en syrra från Danderyds njurmottagning ringde vid tiotiden för att tala om att min läkare hade annat för sig än att ta emot mig idag på den tid de har skickat för säkert två månader sedan. En mottagning ska ju ta emot sina tidsbeställda patienter punkt slut … klart att läkaren kan vara sjuk eller vårda barn, men att bara ha något ”annat för sig” duger inte för mig. Så nu är jag tillbaka på Danderyds sjukhus igen … börjar väldigt bra det hela, som om jag inte har tänkt nog mycket tidigare på att byta sjukhus. På Huddinge har aldrig ett besök blivit inställt på över ett år och snacka om jag har varit där ofta.

Jag som hade beställt tid för mammografi samma dag för att slippa åka extra bara för det. På ett vis var det lika bra att det inte blev något på njurmottagningen för mammografiavdelningen var en röra. Fullt av kvinnor satt och väntade i väntrummet och i omklädningsbåsen var det fullt. Det som skulle ta max 20-30 minuter tog en timma, vad är det med Danderyds sjukhus nu för tiden.  De borde skaffa sig en ny sjukhusledning … syrran som skötte röntgen var väldigt trevlig och gjorde ett bra jobb. Så nu är man ihopklämd för ett år framöver tills nästa kallelse kommer.

På tal om bröst så fick jag veta att jag har fettvävnad där. Va, sa jag som tänkte att hon menade att jag var fet vilket jag ju gudbevars är? Då förklarade hon att alla de där mjölkgångarna kvinnor har fram till bröstvårtan försvinner tidigt på en del och det är bara en fördel när man röntgar för då ser man lätt om det är något där som inte ska vara där. Det finns kvinnor som hade de där gångarna kvar enda upp i 70-års åldern. Jag såg mina egna plåtar och såg precis det hon berättade om, spännande. Som när jag före transplantationen skulle röntga lungorna och syrran där fick byta till större plåtar för jag hade stora lungor. Tänk så mycket man inte vet om sig själv …

Taxi dit och hem bjöd på invandrad livskunskap som jag alltid gillar, första killen kom från Egypten och vi kom fram till att han var värsta Svennebananen. Vi pratade så klart om Egypten och kom in på magsjuka vilket det landet är väldigt känt för, han sa då att även han numera blir magsjuk när han kommer dit. Klart efter tjugo år i Sverige så blir man en Svennebanan med känslig mage utomlands. Han berättade så kul om hur han kom hit, på sin väg till USA var det ett flygstop på Arlanda. Han såg allt det gröna som växte och solen sken det var så vackert att han bestämde sig för att stanna en vecka. Mötte vackra blå ögon och blev kär … gift och hela baletten. Nej, han är inte gift med samma kvinna utan hittade en ny och fick barn, så nu är han Svensson. Klart vår del av planeten ser grön ut jämfört med Egyptens torra ökenlandskap.

På vägen hem mötte jag vackra Kabul … han kom där ifrån. Jisses så vi pratade om religion och allt möjligt, det här med höjt terroristhot i vårt land pratade vi rätt mycket om. Jag frågade honom om jag skulle vara rädd för honom eller han för mig, kanske är jag en SD-röstare? Jäkla sjukt allt är nu för tiden. Han levde ihop med en polska och berättade att hennes pappa (katolik) boende i Polen inte ville träffa ”Kabul” först för att han var muslim. Där ser man så kärleksfullt det där med religion är. Men han envisades med att åka med till Polen och träffade hennes pappa som nu ringer tre gånger i månaden och vill prata med honom vilket jag lätt kan förstå, han var verkligen trevlig med skallen full av vettiga tankar. Sexton år har han bott i vårt land, haft egen restaurang men det blev för tungt att få ihop 120 tusen i månaden i skatt så nu kör han taxi plus glassbil. Om vi jämför oss med många invandrare är större delen av svenska folket ett slött pack, inte jobbar vi så många timmar som de oftast gör.

Nu måste jag dra mig isäng …

Nya baskilusker och nya prov

Just nu hällregnar det och mig gör det inte ett dugg, bara det blir uppehåll när Watson och jag ska ut vår sväng.

Har pratat med en av de trygga syrrorna på Huddinge som kollade provsvaret. Nu ser det ut som om jag bara ska ”leva på” i en vecka och sen ta nytt prov och hoppas att det blir blankt. Det var baskilusker på det sista odlingsprovet, men jag vet inte om det var samma som sist eller nya. Börjar bli helt kolrig på alla olika odlingar och provsvar. Jag har haft olika baciller det har jag fattat, men så mycket mer fattar jag inte just nu är bara så skiträdd att jag ska bli så där dålig igen i min väntan på nästa provsvar.

Jag kan inte den här svängen med urinvägsinfektion hur de egentligen hanterar det hela, jag får en känsla av att det har varit lite för utdraget på mig och lite väl många läkare inblandade och det är där min oro kommer in. Rädd helt enkelt att de inte ser helhetsbilden av min kropp just nu … de här påbörjade kurerna som jag har fått sluta och börja äta igen. Som jag tror är det då bacillerna blir starkare … men jag kan inte det här så jag vet inte släpar bara runt på min oro.

Har tid till gynekologen nästa vecka för att dra ut och sätta in en ny hormonspiral det lär hjälpa oss medelålders att inte få urinvägsinfektion, själva hormonet tar bort skörheten i slemhinnorna vilket gör att bacillerna inte får fäste så lätt i ev små sprickor man kan få. Det blir rundsmörjning helt enkelt.

Igår var vi över till dottern och fästmannen för att titta på deras hus, det var så fint och tänk att de även har en braskamin som de kan elda i. Det där eldandet kan jag bli sotis över, vem vill inte sitta framför en sprakande eld en ruggig höstdag eller en snöstormsdag? Det ska bli så roligt att se hur de förvandlar sitt hus till något väldigt vackert att komma hem till. Dottern har öga för det där och sambon är väldigt händigt och har även han känsla för inredning.

Dagen bjuder fotvård och det ser jag fram emot, sen ska jag njuta av den avslappning jag rent psykiskt fick av att inte behöva läggas in på sjukhuset. Konstigt med mig så skör och orolig jag har blivit mot förr, är inte ens i närheten av den jag var en gång i tiden. Jag som har rest ensam utomlands som ingenting och klarat av och gjort saker många av mina vänner aldrig vågat sig på. Det var då de … nu är jag värsta harpalten och gråter för det minsta lilla och oroar mig för det mesta.

En gaffel i skallen

Jämmer och elände så risig man blir av urinvägsinfektion, jag har frusit och svettats om vartannat. Att springa på toa och skvätta mest hela tiden och knipa ut sig sista droppen samtidigt som det gör så ont att man blir helt matt kan man vara glad om man slipper. Sen har jag fått en läbbig huvudvärk som jag tror är biverkan från tabletterna men å andra sidan kan jag ha den där skärande värken annars också av fibromyalgin men inte alls som nu nästan hela tiden. Kasta in en gaffel i skallen och vrid om med jämna mellanrum så förstår du hur det känns.

Så mycket mer har inte hänt här sedan sist … igår sov jag nästan hela dagen och idag kommer inget roligare att hända. Dagens höjdare är att duscha …

Axlar tunga frågor

När jag promenerade runt med Watson så funderade jag över vad det är som håller min väska uppe på vänster axel? Prövar jag att hänga den på höger axel så faller den bara ner, vad är det som gör att det funkar så?

Jag letar axelbilder och hittar ett skelett och kan det vara så att den där kanten som går ovanpå axeln är den som håller väskan kvar? Titta själva, vad tror ni? Ser ut precis som en bra sak att hänga väskan på eller hur?

Inte är det lätt att tänka när man går där ute, det var varmare än jag önskade. När vi gick ner för en backe så började Watson nosa med huvudet högt upp och jag förstod att han kände igen en lukt, plötsligt bar det av och jag tänkte att nu sitter nog vårt hundvaktande par ute i parken, mycket riktigt där satt de en lång bit ifrån backen. Tänk att hundar är så duktiga på att nosa, imponerande. Minns när vi gick kantarellsök med honom för en hel del år sedan. Han var väldigt duktig på att hitta svampar som vi i brist på svamp hade köpt på Ica. Vi kastade ut svamparna och lät hundarna söka upp dem.

Kan ni tänka att flera år efter den kursen var höstarna snustorra och svamptillväxten lika med noll. Där ligger en kunskap i träda, få se hur det blir nu i höst när jag är pigg och orkar gå i skogen igen, det längtar jag efter.

Jag blev så glad idag, fick en kasse med kläder stora nog för att hysa denna kurviga kvinna, precis vad jag behövde. Tur man har vänner som också har kurvor och kläder som bara ligger.

Nu ska jag lägga mig i soffan och bara vila en stund.

Gårdagens middag blev så soligt gult att jag fotade den … röran med de vita bönorna var verkligen god med cocosmjölk och gurkmeja.

Opålitliga SL

Imorse släppte maken av mig utanför Karolinska sjukhuset, jag travade upp till tumörenheten i väldigt god tid. Blev omhändertagen av en väldigt trevlig läkare som mätte och tittade på mitt födelsemärke. En hudkonsult ringde hon efter som kom in och sa att den var ofarlig men skulle tas bort så att de kunde kolla den lilla knölen som var öm inunder. Så liten pytteoperation blev det …

På vägen hem passade jag på att gå in på apoteket för att sen ila ner till bussen. Vi står där ett gäng och väntar, ser bussen lite längre upp när den släpper av folk och låter en del kliva på för att sen bara i ilfart köra rakt förbi oss alla som står i busskuren och väntar. Vi sprang efter som dårar och ylade, men idioten bara körde iväg … Tänk så sådana upplevelser smälter ihop okänt folk till en homogen grupp där alla hade samma åsikt. Rackarns så illa vi tyckte om SL …

Det blev till att vänta i 20 minuter till … jag hittade en ung kille som jag kom att prata med, han skulle till sin första dag på nya jobbet på tv4 och hade väl svårt att koppla av, för inte gör man så gott intryck när man kommer för sent redan första dagen. Oj, så vi snackade, resor, liberal knarkpolitik … vilket jag inte tyckte om, tror att han var för faktiskt, kriminalitet, invandring osv vi hann igenom många ämnen då han åkte med bussen rätt långt.

Sen skulle jag åka tåget sista biten hem till mig, jag ser tåget stå inne på stationen och springer uppför halva trappan när benen talar om att de inte längre är bärande ben utan två feta påkar som inte kommer att springa ett steg till, så jag hasar mig fram sista biten. Vid ingången är det samma slags låsta grindar som man ska passera med sitt SL kort (samma som i tunnelbanan) för att de ska öppna sig.

Inte sjutton gick det att få upp grindarna med färdtjänstkortet, så jag medelålders halvfeta kärring blev så hysterisk att jag plankade mig in fast lovligt för kortet får jag åka på hur mycket jag vill. Men vet ni hur högt det är att ta sig över grinden? Tur att jag hade vid kjol och inte skämdes för att visa rumpan så där i farten. Rusade vidare in på perrongen och klämde mig in i tåget, gud så jag flåsade. Den där synen när jag hängde mig över grinden är nog en sån där stund som man är glad över att inte vara kändis och ha paparazzi i hälarna. Tänk att se sitt stora arsle på bilder över hela världen för att inte tala om allt snack om gropiga lår och annat de så noga bevakar hos kändisar. Här är jag som kändis i en charmant pos, dock ej så högt lyft på benet som över grinden.

Väl hemkommen så var det långa backen för att ta sig hem och mina ben hade ju som sagt redan lagt av att göra sitt så det tog en evig tid att komma hem. Väl hemma så dog jag en liten stund, åt lite lunch och sen var det till att trava ut med Watson på tur.

Om jag säger att min kropp värken både här och där så överdriver jag inte, försök själv att gå upp i spagat över en hög grind så får ni se hur långt era muskler är villiga att hänga med.

Ikväll blir det inga utsvävningar i matväg … matejsill, gräddfil, potatis och gräslök, enkelt och snabbt.

Ännu en dag utan vettig rubrik

Idag har jag en bra dag och känner mig så glad för det, här ska passas på att gå på gå-bandet.

Jag har ökat upp mina betablockerare och får nog hålla mig på den här nivån för att må så bra det bara går. Igår ringde njurläkaren, hon hade ordnat en remiss till hudmottagningen för att kolla ett födelsemärke som jag känner oro för. Det är ju så att den medicin som Victorias Daniel liknade med att ta vitaminpiller ger en ökad möjlighet att få hudcancer bl.a. Så vi blir ombedda att titta på vår hud efter förändringar och nu tror jag inte att just det här födelsemärket kommer sig av medicineringen, för det fanns på plats redan innan operationen. Det ska bli skönt att få det kollat.

Watson och jag tog en tidigare tur än jag är van vid, idag blev han hämtad av sina hundvakter. Det blir bra för honom att komma iväg och träffa dem han tycker om, han har som en extra familj i våra hundvakter och deras dotter. Jag ska ta det redigt lugnt, lite egenvård ska jag ta till i min ensamhet. Benen, mina vinterben ska nu bli rakade så att jag kan gå ut i kjol utan att skämmas över raggen.

Maken är ännu i England och jag förväntar mig att han ringer senare idag eller ikväll. Fredag natt 24.00 kommer han hem, sent men så skönt att få hem honom … bara inte något askmoln bolmar upp lagom tills hans plan ska gå.

Debut i vassen

Här gör jag min debut i badsäsongen detta år, gillar ni min nya bikini?

Stod på balkongen och njöt av solens glitter  i havet, känner mig solkysst och njuter verkligen av all fågelsång som ligger som en kvittermatta under balkongen. De kvittrar om liv och lust och med näbbar fulla av kvistar och annat bomaterial flyger de i stora cirklar runt sina halvfärdiga bon.

Jag tänker att ljuset är så obarmhärtigt naket och starkt vid den här tiden, minns barndomen när jag låg sjuk och hörde vårens alla ljud från ett öppet fönster. Fötterna som hoppade hopprep och killarna som kastade sina kulor och vann en och en annan pyramid av dankar under höga rop. Sopandet och dammet som yrde runt och letandet efter de första bulliga tussilagona som ofta var rätt grå av vinterns damm. Den lilla ån som sakta flöt förbi där jag nästan hypnotiskt kunde sitta och bara titta, vara i det nu jag var född att ta del av.

Idag skulle jag haft besök av en bloggkompis som har cystnjure som mig, men det blev inte så vi ändrade dag. Så det är Watson och jag som ska njuta idag av våren under en långsam tur där ute.

Igår när jag låg i soffan och tittade på tv så mådde jag inte bra och har känt mig risig nu en längre tid, tänkte att jag skulle ta puls och tryck när jag nu ändå låg ner. Trycket är ok men pulsen var nästan uppe i 100 fast jag låg ner, nä, nu är det hjärtat som går för fort igen. Det var därför bena blev som påkar igår när jag skulle springa, fick väl maxpuls bara jag lyfte knät lite högre än vanligt antar jag  

Så jag gjorde som vi kommit överens om jag och njurläkaren, jag tog ännu en betablockerar och det tog inte lång stund så kände jag hur hela kroppen liksom slakade av och jag kände mig mer som vanligt och det var nog rätt många veckor sedan. Tvi vale jag måste ta tag i det här med hjärtat … men ska försöka hanka mig fram med tabletterna tills somaren är slut.

Nu ska jag ut och lufsa med Watson.

Är med madrass

Anledningen till att jag hela kvällen velat gå och lägga mig är inte vår nya tjusiga prinsessäng utan de nya tjocka madrasserna som vi idag har köpt. Det är ju bra att ha en kvalité säng, men madrasserna behöver man byta efter några år och det var verkligen dags.

Vi passade på att köpa en sänggavel och när vi stod där med en stressad men trevlig försäljare så fick jag lite tomrum i den delen av kroppen man normalt använder till att tänka. Det här med färg i ett rum är inte lätt, jag är ju i tanken på väg att flytta till en ny lägenhet (vilket inte sker förrän om två år, i så fall) och försöker förstå vad jag vill ha där i det nya sovrummet. Har ingen aning om hur rummet eller lägenheter ser ut för den delen. Jag har tänkt i ljusa nyanser och ser framför mig en fondvägg bakom sängen med ena stunden ljuva romantiska rosor och andra stunden är jag lite tänd på New England det där blå/vit/röda temat. Det blev ett blått tyg, inte marinblått för det vill jag inte ha när jag tänker efter. Jag får fota när jag har fått hem den om en månad så där.

Tro sjutton att det blir tomt i skallen då när man står där med en tygbit av flera hundra i sin hand av färgval. Jag avundas er som alltid vet hur ni ska möblera, måla eller tapetsera för att få ihop det hela så där tjusigt som om ni bodde i ett inredningsmagasin.

I mitt liv när det levs normalt vilket hände förr under rätt många år då kunde jag få ihop en hel del, men alltid saknade jag något som jag trodde skulle vara pricken över i:t. När jag står där i en affär och de ska blanda väggfärg så lyckas jag aldrig få det jag egentligen vill ha … velar och står där sen med en färg som nästan är vad jag tänkt mig. Samma som idag, det fanns en försäljare i affären, de andra två var sjuka så det var kö och jag blir stressad över att andra väntar och skyndar mig. Så sjukt likt mig att bestämma mig för vilket tyg och färg vi ska ha på studs. Klart att jag tycker att tyget/färgen är ok men ändå gnager en obestämd känsla av att jag som vanligt har hastat iväg med ett val som jag tror att andra ger redigt med tid för att göra. Vafför är de på detta viset med mig?

Varför dras jag alltid till det som är dyrast? Samma idag när vi var in till en klädaffär för att hitta något att dra över mig … avdelning svart säck är min, för  magen är omöjlig att få in i mina kläder. Nog fann jag några överdelar till ett bra pris, men det jag suktade efter var en så vacker klänning, ärmlös bara en sån sak. Vem kan ha ärmlöst när underarmarna har blivit några svängande grevinnegardiner som fladdrar i vilket jäkla vinddrag som helst?

Till den vackra klänningen hörde en dimrosa kort kavaj som jag inte heller kan ha. Tänk bara en gravid mage och så en kort kavaj ovanpå det hela … nä, jag sa ju att det inte funkade. Priset för det vackra åtråvärda var så där 2000 kronor, men det blir ju inget av med sånt ens om vi inte hade köpt madrasser och sänggavel.

När jag kom hem letade jag mönster febrilt, ett klänningsmönster modell tält är det som gäller. Fann ett jag kan använda, men jag måste ta mig till en tygaffär och köpa in mig på en bal tyg för att kunna få runt magskrället. Känner mig desperat, erkänner utan prut så här har min mage inte sett ut sedan 1982 när jag var med sonen.

Men jag är glad ändå och längtar tills jag ska få gå och lägga mig som en prinsessa på ärten i nybäddad säng med tjock madrass.

Lägger jag vikt i humörets vågskål

Idag har jag åkt kana både upp och ner i psyket, känner mig lite låg och funderade över vad det handlar om nu vet jag fast jag samtidigt inte vet om jag vill veta.

Jag vägde mig imorse det förklarar väl allt …

Sjutton att det ska vara så segt att komma igång med träning och vettigt ätande, jo, jag äter väldigt vettigt, men för mycket. Förbaskade cortisontabletter som ger sånt sug efter mat och annat dygnet runt. Jag visste att tabletterna var farliga på många vis men att just jag skulle tillhöra de där 50% som går upp i vikt av dem kunde jag ju ge mig katten på.

Det är som om man hela tiden ska slåss mot olika problem för att känna att man lever. Först ska man gå in i väggen och få sk utmattningsdepression, sen klämmer vi till med underfunktion av sköldkörteln, som nu tvingar mig att äta Levaxin resten av livet. Nästa är njursvikten och en nu njure, efter den pärsen som tog betydligt mer av min kraft än jag trodde var möjligt så går jag upp i vikt igen, jag som hade gått ner till den vikt jag ville ha. Så nu kommer jag väl att få hålla på resten av livet med ätandet för att styra det hela, någonstans i mig sitter en liten jäkel som säger skit samma, släpp taget och ät som du vill. Men det kan jag  inte gå med på säger den andra delen och nu är jag i en kamp igen. Varför måste det alltid vara något? Kan man inte få leva i lugn och ro, fredligt med allt omkring sig, att livet ska vara så svårt.

Sen har jag mitt i humörskanan en premiär idag för mitt nya fina kvasthuvud där ovanför inlägget. PaljettenQ min vän och konstnär som ritar med en lätthet som jag avundas henne, ett svep bara så sitter de sköna bilderna där de ska. Den här nya ”gardinen” kommer jag att återkomma till då och då när jag inte får ett infall och vill sätta dit lite nytt för ett tag.

Ännu ligger dimman rätt så tung över havet och jag mår alltid lite konstigt när dimman lägger sig över allt, märkligt är det att titta ut och inte se ett dugg. Igår kväll brölade alla båtarna när de kom från Tallin och Finland, jag såg dem bara som små ljusstreck långt där borta. Fy så läskigt att köra båt i dimma.

Tankar om kvinnans kropp

Jag läste hos Witchbitch ett inlägg där hon funderade över frilandsjournalisten Cissi Wallin som har en kolumn i Metro.

Cissi har en längtan efter att bli som tex Clair Wikholm, det jag ser framför mig är en äldre kvinna med ett sprakande rött hår, hon tar plats hörs och syns. Cissi har en egen mamma som tydligen var lite brokig och glittrig i uppväxten och då var det väl lite skämmigt att ha en sån mamma. Men nu så är det så hon själv vill vara, synas och höras inte blekna bort med åren och bli till en anpassad tant utan färg eller form.

Tänk att jag förstår precis vad det hon menar, för visst är det väl rätt härligt med kvinnor som vågar vara raffa tanter eller för den delen vara som de själva vill, inte bryr sig om vad som är ”lämpligt” för en dam av äldre modell.

Men när jag först läster Witchbitch inlägg och sen idag ser Cissis text i Metro så känner jag att nja, jag gillar ju kapp och hatt tanten. På något vis så känner jag att när man blir tant när nu det än kommer så ligger det en viss lättja i hela väsendet som jag inbillar mig är rätt skönt. Det behöver inte betyda att jag är grå för att jag är glitterfri eller utan modekläder och färger.

Det mest befriande med tantåldern är ju att man ska bli just befriad ifrån att bli bemött och betraktad efter det jag har hängt på min kropp. Att få bara vara i en kropp som inte alls är hipp längre. Att slippa se ut på ett visst vis för att vara ok. Vi kvinnor har jag alltid det där hängande över oss hur vi ska klä oss för att passa in för att vara sexiga, tilldragande, matchande, avsmalnande, förfinande osv i all evighet.

Tänk att få dra en klänning över skallen en sommardag hänga en kofta över armen, rediga skor på fötterna och gå ut. Inte en tanke på att behöva vara tilldragande, bara vara praktisk. I hela det här uppklädandet av oss flickor/kvinnor så ligger det så mycket av vad andra tycker om oss. Vi ska hela tiden vara något för andra att vila blicken på.

Jag längtar till tanten i mig får ta plats, det skulle passa mig med kaftaner i olika färger för grå behöver jag inte vara bara jag får vara bekväm i mig själv och i mina kläder.

Jag hyllar tanten vare sig hon har hatt och kappa eller en raffigt glittrig urringad överdel. Jag vet att den där raff tanten alltid väcker starka känslor hos andra. Vet inte om jag ska beklaga den ofta dåliga smaken eller om jag ska applådera hennes fria sinne. Det ligger något utmanande och vulgärt i henne uppenbarelse, själv föredrar jag nog att vara mer grå och osynlig.

Men inte för att jag tycker att jag inte har rätt att ta plats eller finnas utan för att jag anser mig själv vara så färgstark att jag kan få vila i mig själv som tant, äntligen.

Jag läser Amalia och jo, jag gillar den tidningen på många vis, men deras desperata jakt på allt kvinnor ska göra så fort de når den magiska åldern som kallas medelåldern är grym att ta del av. Kvinnorna ska förverkliga sig själva och det är mest överklasskvinnor med höga löner de vänder sig till.

Ska fan vara högavlönad kvinna och inte ha kommit längre än att man bara ser sig själv som något som ständigt ska förbättras för att duga. När de inte svälter sig själva så får plastikkirurgen göra det åt dem med fettsugning. Målet verkar hela tiden vara det man möjligen var i tonåren smal, rynkfri och med liten hjärna.

Sin späkta taniga tantkropp hänger de dyrbara kläder över med rätt logga, allt för att vara rätt i betraktarens öga. Jag ser en del av de här kvinnorna på vår ö och jag tycker så synd om dem. De har ju gått på världen nit och inser det aldrig utan ser oftast lite ner på oss andra. Visst är det kul att vara lite uppklädd vid rätt tillfälle, sätta lite smink på ögonen och fixa håret. Men att leva efter att se ut som om man ska gå på middagsträff dygnet runt måste vara en ok att bära på hela livet. Tänk att ständigt tänka på att vara rätt för andra, vilket helvete till liv.

Nu tappade jag bort raff tanten i det hela för hon har mycket lite att göra i Amelia kretsar, där ska man vara rätt klädd och smyger sig en geopard överdel in så är det en godkänd sån, dyr som vore den äkta päls. Men samtidigt så hänger inte god smak och pengar alltid ihop, men bara man har rätt logga så går vad som helst hem.

Via afrikas runda kvinnor till M magasin

                                                                   

Morgonen började tidigt då sonens mobil ringde upp ”av sig själv” i hans ficka…roligare sätt kan man ju vakna på. Men dagen ser riktigt lovande ut med sol ute och jag har en del inplanerat till idag. Ska ut med Watson så klart och sen ner och handla ett litet påskägg till min bästa väns barnbarn och en bukett knirkande tulpaner till min vän. Barnbarnets mamma I kommer också och det ska bli roligt att träffas, hon växte upp med mig, så hon är lite som min dotter. Det var deras katt som dog härom veckan vilket jag skrev om. Mamma I har varit väldigt deppig och jag har skickat blommor för att pigga upp henne.

Idag känner jag mig lite piggare, men vågar ju inte ta ut svängarna för tidigt, det kan slå om väldigt snabbt. Igår sov jag flera timmar igen i soffan, min man ringde på vägen hem från jobbet och väckte mig. Det känns inte så roligt när man sover länge på förmiddagen och somnar om vid 14.14.30 tiden och väcks när det är middagsdags. Men sen var jag pigg som bara den kom inte i säng förren efter 12.00 och låg och läste till över 01-tiden.

Lite konstigt det där att den tid på dygnet jag normalt alltid har varit piggas är ju kvällen, jag är (var) vad som kallas nattuggla. Har alltid presterat extra mycket vid den tiden på dygnet, det är då kreativiteten har slagit till. Jo, det konstiga är att fast jag nu är sjuk och tröttare så är jag överlag ändå piggare på kvällen. Alltid något att se fram emot…

Har ni märkt att jag inte har skrivit ett dugg om min ny start med dieten? Jag har i alla fall märkt det, hur jag tassar förbi och låssas som ingenting. Naturligtvis har jag hasat tillbaka i gamla invanda hjulspår och skäms som vanligt för mitt misslyckande i att härda ut. Samtidigt som jag njuter av nybakt bröd med fiber i överkant för att göra magen glad.

Jag läste i DN imorse om en finska som har blivit som en afrikan, hon drogs till afrikaner och har helt gått in för deras klädstil och levnadsstil. Sånt händer, kanske var hon afrikan i sitt förra liv och därför känner en naturlig dragning till den gruppen av människor. Men det jag avundsvärt stirrade på var hennes afrikanska kläder, ni vet de där vida härliga färglada klänningarna som låter en kropp vara en kropp.

Jag tänker så mycket på det här med kroppen och utseende… ibland blir jag så jävla trött på mig själv att jag bryr mig. Nu menar jag övervikten och att det är så svårt att få ordning på sig själv. Samtidigt som jag så starkt känner att det var väl sjutton att jag inte kan få se ut som jag gör. Avundsvärt ser jag andra runda kvinnor som har fått landa i sig själva och leva utan att tänka så mycket på ev ringar runt magen. Tänk förr då var blek och fet även i Sverige något fint, det visade för andra att man hade råd att äta.

I Afrika är en kvinnas runda kropp  det som männen attraheras av, i väst får de män som gillar former nästan smyga har jag en känsla av. Jag tänker på min mormor som var rund och trygg för barnbarn att krypa upp hos. Jag tror att de flesta av oss tänker på mamma eller mormors trinda barm med en speciell känsla.

Min son sa en gång för inte så länge sedan när jag inte hade bakat några bullar och höll någon slags jäkla diet att ”Mammor ska inte banta, de ska vara lite runda och baka bullar”. När han sa det var det så självklart, det kände jag i hjärtat. Man måste få ha sina åldrar, men det har blivit helt tabu i vårt land. Slå upp Mappie tidningen M magasin och förfasas över hur hårt 40-talisterna drivs in i tonårsfållan. Det är dyra kläder och smala kroppar, späkning under lite tjusigare former än förr på spa. Man ska resa exotiskt och dit ingen annan har haft råd att resa förut, det ska skrytas om yta och annat som är helt oväsentligt.

Man ska jobba vidare efter 65 år och man ska då förverkliga alla sina drömmar i sitt nya jobb, rik och smal  ska man bli och ha tjusiga kläder och accocearer. Barnbarnen slås det hårt för, rätten att njuta av dem och rent av skämma bort dem. Men tiden till dem undrar jag var de ska hitta eftersom de ska göra ännu en sista karriär och spendera upp husen de bor i med belånade kronor för att inte gå miste om ett enda dugg i livets glamourösa äventyr. Yta, yta, yta…

Allt det här bara för att jag har slutat min diet… ja, tankarna är svåra att styra när jag sätter igång och skriver. Men jag slutar här med lite påsk