Citrusdoftandet gör mig gott

Temat för kvällen är citron … jag sitter här och doftar som om jag har badat i citron, maken har masserat mig med en mandelolja doftsatt med citrus. Jag vet inte vad det är med mig och citrondoft har i många år sökt den optimala parfymen med frisk citrondoft men inte lyckas hitta någon ännu. Köpte en parfym före jul så där impulsaktigt, frågade efter en med citrusdoft och damen sa att det här var den med mest sån doft. Visst doftar den citrus när man sätter på den, men efter en stund kommer andra dofter fram och då känns det inte lika bra för min näsa.

Idag har vi varit till en stor djuraffär i Bromma, kalaset kostade över tusen kronor och inte köpte vi en pinal i onödan. Allt har lätt att bli fel när det gäller prylar till Watson. Han har ju bott i sin strut nu i ett par veckor för att såret ska få läka på tån och struten är inte bara han skitsur på, vi är också rätt trötta på oljudet struten för när han springer in i dörrar och annat i sin framfart. Vi köpte en helt ny variant som är som en halskrage mjuk och uppblåsbar, naturligtvis var det en för liten krage, så den måste vi byta till en större. Som om inte det räckte så var även det nya tasskyddet vi köpte lika dålig som de andra och föll av direkt ute. Nu är vi inne på tasskydd nr 3 och inget verkar funka som det är tänkt.

Så vi lär få åka till Bromma och byta hundsakerna, får passa på och handla till påsk när vi ändå måste dit.

Ännu en helg som bara har runnit ut i ett intet, vad gör man med sin tid undrar jag. Ett vet jag att jag är arg som ett bi tänkte jag skriva men det är nog lite för snällt sagt. Jag är helt och hållet tvärförbannad och börjar känna mig som en övermogen banan när det gäller humöret. Jag som ska vara så lycklig nu när jag lever och njuren arbetar så fint i min kropp. Jag ska väl vara som en nyfrälst över livets alla små rörelser, bara ”TACKA LIVET” som hon Arja gör. Men vad sjutton gör man när man är en sån otacksam medelålders skitkärring som jag känner mig som just nu? Jag kan inte annat än vänta in min tid hos kuratorn, den stackarn hur ska hon tackla allt det här som bara vill välla ut ur mig? Usch, helt oresonlig har jag blivit … mest mot maken så klart han får sina fiskar varma mest hela tiden när jag riktigt är på bettet. Tur att han känner mig så väl efter över 30 års äktenskap.

Men imorgon en ny vecka och nya tag … börjar med blodprov, nu var det fyra veckor sedan jag lämnade prov sist, ska bli lite läskigt måtte inget ha hänt under tiden.

En titt tillbaka

Sedan helgen har jag och maken suttit och tittat på film som vi själva har filmat under 9 år. Jag har skrattat och varit nära tårar många gånger, min syster dog för några år sedan, jag hade ofta filmat just henne extra mycket, det är jag så glad för idag.

Tänk att jag till och med ser på henne med andra ögon idag, hon var så vacker och levande där mitt i livet. Jag önskar så att jag kunde öppna den  vackra dörren på bilden och hitta henne där inne. Jag har valt en dörr som jag tycker passar henne perfekt, mustiga färger och mycket vacker entré.

Det här att mista sitt syskon är mycket värre än man förstår innan det har hänt. Livet rullar på så självklart men i mitt huvud går tankarna ofta till Tina och sånt vi gjorde eller inte gjorde när hon levde. Syrran, sa man ofta när man pratade om saker. Syrran hade sagt eller gjort, vi ska till syrran och grilla, vi ska till syrran och fira jul … konstigt att aldrig få säga de orden igen. Ett vet jag säkert, jag skulle vara annorlunda för henne att möta idag och jag önskar så att vi kunde ha fått den möjligheten.

Såg min pappas sista påsk, inte visste vi då på den middagen att det var knappt en månad kvar för honom i livet. Han kändes trygg att titta på där han satt i sin varmt gula tröja. Sätter in några fåglar till honom för han tyckte om fåglar, pratade med dem och matade dem. Jag har så pass liten släkt att hinner jag bara leva ett andetag till så blir jag ensam kvar. Det var ju inget jag tänkte mig under alla de där åren när man inte tänkte på att man levde och tiden gick. Men så är det för en del av oss  att vi till slut blir ensamma kvar och det kan jag känna stor sorg över. Ser tillbaka på uppväxten och alla tillfällen i livet när man umgicks med mormor, morfar, farmor och alla mostrar och andra som nu har gått vidare sedan många år. Det här med släktens betydelse förstår man inte förren det är för sent. Banden blir kraftigare än man förstår under uppväxten, släkt är viktigt för de visar på ens rötter och utan dem blir man rotlös, på ett vis ensam. Sen tror jag att man som adopterad får de rötter man växer upp med, så jag tror inte att de behöver vara några slags blodsband för att skapa det hela.

Nu ska jag göra mig iordning ska iväg och handla så fort maken kommer hem.

Mitt bland fågelbuffé och dofande av både det ena och andra

Igår träffade jag min sjukgymnast, samma som jag hade tidigare. Vi gick igenom vad som har hänt med mig sedan sist, sen visade han mig runt i nya maskinparken. Jag får börja från noll med få rörelser, det fick jag pröva på oj, oj, arma kropp säger jag bara. Det kommer att bli jobbigt och det kommer att ta tid, men jag har ju gott om det så kör igång kärringen.

Han insåg att jag efter ett litet träningspass kommer att vara helt slut, han vill inte att jag åker bussen utan sa till mig att ringa min läkare som får skriva ut sjukresor eller färdtjänst under en tid. När jag stapplade mig därifrån upp till bussen så insåg jag att han hade rätt.

Blodtrycket är knasigt lågt, låg nyss och läste en stund och passade på att kolla trycket som låg på 88/48, som ni säkert förstår känner jag mig osäker när jag reser mig upp och rör mig lite för hastigt. Ibland när jag blir trött så kommer det där silvriga som förebådar ett hastigt horisontellt läge, även kallad svimning. Klart att jag klarar mig, tar saker lite långsammare än snigeltakt, jag har ju inget annat för mig än att ta det lugnt. Fick en tid till min husläkare på tisdag, samma dag som jag ska lämna nytt blodprov och träna för första gången ordentligt ombytt och allt.

Men jag kan sitta och i lugn och ro och umgås då är det inget som helst fel på mig bara jag inte anstränger mig för mycket.

På bussen hem igår så satt det en dam som doftade så gott bredvid mig, pudrigt varmt och ombonat doftade hon. Man kan ju inte anfalla folk och börja nosa på dem hur som helst, så jag satt snällt stilla och njöt, doftnjöt i det tysta. Men vid nästa hållplats kom två av A-lagets polare med sina systemkassar och då doftade det av en helt annan kaliber blandat med rök och otvättade ytterkläder.

Vet inte vad det är med folk som aldrig tvättar sina ytterkläder det luktar ju apa, ren skitlukt. Oftast är det testosteronfalangen som luktar illa, förstår ni när och varför män i alla åldrar slutade tvätta sina jeans? Jeansen är så skitiga att de kan stå för sig själva och så går man runt i tillvaron helt nöjd? Förr när jag växte upp då var det bara kufarna som fanns i varje litet samhälle som kunde se skitiga ut, uteliggare var inte så vanligt då, fast de alltid har funnits folk som inte vill ta del av det som är vårt samhälle. Inte att förväxla med de som ställs utanför av samhället idag.

Dagen till ära i solskenet så matade jag åter fåglarna med solrosfrön och så kom jag på att vanliga flingor nog kunde passa på lunchbuffén jag bjöd dem på. Jag har ju inte hur mycket gammalt bröd som helst och det gäller att variera sig. Ska köpa mer frön av alla sorter i veckan. Pratade med en granne som också var ute och blev luftad av sin hund, han sa att det inte var bra att mata för nära huset för råttornas skull. Men det skiter jag i just nu för jag orkar inte pulsa iväg i snön för att komma en bit ifrån huset och hälla ut min gåva till hungriga fåglar. Det räcker med den stora vall jag fick klättra över för att jag skulle kasta bajspåsen i rätt soplåda. Trodde ett tag att jag skulle bli liggande där över vallen helt slut av att ta i för att komma över, även Watson hängde ett tag och såg lustigt på mig och mitt vägval. Inte lätt med hans korta ben att ta sig upp, men hem kom vi.

Av alla njutningar man kan få så är nog fotvård bland det bästa. Inte nog med att jag vandrade ut från fotvården idag på lätta fötter, okey en illusion,  men f*n så skönt att känna sig lite lätt som omväxling. När jag blir stormrik då ska jag ha egen fotvårdare som kommer hem och vårdar mig, en massör som kommer när det passar mig och håller på så länge jag vill, inte någon halvtimme eller timmer här inte. Hårvård, ansiktsvård ja, all vård i världen ska jag förse mig med när jag blir rik som ett troll och så ska jag betala väldigt generöst till alla de som vårdar sig om mitt välmående. Sen skulle jag bjuda alla mina vänner på resor och den där typen av vård jag nyss skrev om.

Har ni aldrig funderat över vilken typ av stormrik person ni skulle bli eller vilja vara? Jag har så svårt för snåla människor, att just de som har gott om det vi andra suktar efter är så snåla. Hur kommer det sig? Jag skulle ofta ha öppet hus med massor av gott att äta och dricka. Se efter mina vänner och skicka iväg flera av dem nu direkt på något lyxigt resort där de kunde få lapa sol och njuta av att bara vara.

Nu ska jag sluta drömma och gå ut i köket, dags att börja skramla med kastrullerna igen.

Puss på er alla goa bloggvänner!

Aj, träning gör ont

Natti natti skulle jag kunna säga, men det gör jag inte för solen den skiner och jag vet att det inte är någon idé att lägga sig då.

Sitter här och tycker synd om mig själv, har en kombination av träningsvärk och fibromyalgi värk. Igår masserade maken in axeln med tigerbalsam men det hjälpte inte mycket, det är nog ett muskelfäste som jag har satt fart på genom qi gongen.

Idag tog jag på mig ett brett specialgjort dragkoppel som jag sätter fast runt min mage, sen sitter hans koppel fast i den fjädrande delen av midjebältet så jag slipper Watsons dragande, jag går mycket säkrare när han inte kan rycka omkull mig så lätt.

Vi såg gnistrande snö och isen som ligger lite här och där på vattnet, det är makalöst vacker och som om det inte räcker så klär sig naturen så tjusigt i vitt. Träsoffan såg ut som om den hade fått vita pösiga kuddar att skjunka ner vilsamt i. Rönnarnas klasar lyser färggrant med en mössa av gnistrande vitt, så vackert att jag har svårt att sluta titta.

Idag ringde jag ännu en gång till tidningen Laura för att höra vart den utlovade dressen har tagit vägen? Vid det första samtalet sa en kvinna att hon skulle ta reda på vad som hade hänt och ordna det hela, kyss mig där bak … korkad man är som tror på folk.

Ni vet man får erbjudanden om olika saker om man tar en prenumeration på fyra tidningar eller så. Jag tänkte att en mysdress att ha hemma är väl inte fel och så skulle jag få ett halsband. Det var i höstas det och ännu har jag inget sett av gåvorna. Nu visade det sig att jag även skulle ha fått ett brev där det står att tidningen upphör. Jag ser ut som ett frågetecken? Men dressen ska komma i slutet av januari, så i februari kommer den kanske till mig och så fick jag välja ny tidning i farten. Det blir bara precis de nummer jag skulle ha fått Laura för jag vill inte ha någon av deras andra tidningar.

Jag ska dra mig tillbaka, lägga mig och läsa en stund, känner mig trött efter promenad och lunch.

Grattis min vän!

Grattis

Kära Vb jag vill på detta vis gratulera dig på Din dag. Jag har letat bilder och blommor och fastnade för den här flickan som är lik dig, jag tror att du såg ut så som barn.  Det är så jag tänker mig dig …

Hipp Hurra för dig idag!

Hej Dogge Doggelito

Så fort det gick med både julafton och nyår. Tiden och jag har inte samma uppfattning om vad just tiden borde vara, väldigt långsam enligt mig. Egentligen så är ju tid något människan har hittat på för att styra upp sitt leverne. Visst inser jag att tiden måste få finnas, men oftare önskar jag att jag fick leva som de gjorde förr efter dygnets timmar, när det blev mörkt så gick man och la sig och gick upp när ljuset kom.

Dagen före nyår var maken och jag in till stan och efter utfört klappbyte så sa jag till maken att ”nu vill jag sätta mig och fika”. Mitt i detta stora Galleri tog jag en cappuccino med en citron och marängpaj. Njöt av att titta på alla som hastade förbi i stora gången och insåg plötsligt att jag trots lägre immunförsvar satt där mitt i alla baciller och njöt, jag blev väldigt rörd. Maken tittade på mig och frågade hur det var? Jag skärpte mig och svalde några gånger och sa sen att det var fantastiskt bra, tänk att jag sitter här? Lite vågat av mig att blanda mig med alla andra eller med deras baciller rättare sagt men så underbart att vara ”normal” igen.

Sen bar det av till Hötorgshallen vi hade ett presentkort till fiskaffären Hav som ligger där nere, vi tog oss dit med mycket tankar i skallen om vad vi skulle köpa för smarrigt till nyårsafton. När vi kommer fram så står Dogge Doggelito bakom disken klädd som alla andra som jobbade där och jag spontan som jag är blev väldigt glad och sa HEJ! Är du här? I en sånt där tonfall som om jag kände honom, det bara blev så för jag blev så paff … Han skrattade stort och sa att det var han som var där.

Sen fick vi vänta på vår tur och jag kikade lite i smyg på Dogge han är en glad skit som jag gillar, antar att Hav hyrt in honom för att göra oss kunder lite glada och förvånade precis som jag blev. När det var vår tur så tog jag upp den pappersficka där själva presentkortet låg och upptäcker att det är tomt.

Men snacka om snopna vi blev och tittade på golvet om det hade åkt ur och ner där, men inte då. Jag rotade i mina fickor som om jag trodde att presentkortet skulle dyka upp om jag verkligen grävde runt, men inte kom det fram något presentkort. Vi handlade fyra små förrätter munsbitar två med hummer och två med renkött och masade oss iväg till garaget där bilen stod, som två frågetecken och rätt besvikna. Vi hade ju redan hittat det mesta i frysen till nyår men tänkte förgylla med lite grädde på moset.

När vi kom hem så letade vi båda efter presentkortet, de satt nedstuckna i en korg jag har på mitt arbetsbord. Jag är rädd att jag själv har tagit ut dem och satt dem där för att vi inte skulle glömma att handla för dem, vi fick dem nämligen förra julen. Skamligt men så är det och mitt risiga tillstånd året som gått skyller jag på att de har blivit liggande, men jag vill nog helst låssas att de av någon konstig anledning har åkt ur sin pappficka och landat där när maken tog själva pappfickan från mitt bord.

Nyår satt jag som vanligt i klädkammaren med hunden …  han är verkligen rädd för smällare och jag hatar den där delen av nyår som smäller från morgon till sena natten. Varefter kvällen gick så la sig Watson där inne i sin korg som vi har satt dit, jag tog med stora kuddar och la mig bredvid för jag får inte plats i hans hundkorg. I år var första gången på många år vi inte gav honom lugnande tabletter (för hund så klart, kom alltid ihåg att djur inte äter människans medicin, utan att dö). Han har ju blivit till åren och lugnat sig så vi bedömde att vi skulle våga oss på att pröva utan och det gick ju bra.

Jag var väldigt trött efter en timma av lek med pipdjur och med en röst som skulle övertyga Watson om att allt var som det skulle, liggandes låg jag hopklämd med halva ändan ut genom klädkammar dörren halvt döv för Orups samlade verk gick på högvarv på en CD-spelare som stod bakom min ända för att övertäcka alla smällande ljud. Precis så där har jag tillbringat  8 nyårsaftnar och har upptäckt när grannen har fest så hörs väldigt mycket av det de säger upp i klädkammaren, det hade jag ju aldrig kommit på annars eller hur?  Men i år var det inget som helst party i huset och det är rätt skönt det med, man kan gå och lägga sig och sova i lugn och ro när väl tolvslaget har passerat.

Så är försökte jag hjälpa Watson förra nyår till hans stora förtretEtt annat nyår med fetvadd i öronen som han hela tiden skakade bort.

Hyllning till livet det kommande 2010

Tänker på en bild jag såg förr när det år som gått var en gammal man som vandrade ut ur livet och in kom ett nyfött barn, symbolen för det nya året. Kanske är det så med år som gått att de kan vara slitna av det året har bjudit på … för mig har året pendlat mellan dödsångest, sjukdom och den enorma lyckan att få ett barnbarn och som grädde på moset min väns otroliga gåva när jag fick ett liv genom hennes njure.

Slå det året om ni kan!

Självklart har jag pendlat i hela mitt känslomässiga register under året och haft stunder jag inte önskar någon, ändå finns hela tiden glädjen över det liv man har hur rumphugget det än är. Barnbarnet som jag döpte till marsipangrisen har helt ovetande pumpat mig med livslust och kraft vid alla tillfällen jag har fått vara nära honom, barn har den förmågan att röra mig i mitt innersta och den lilla gossen är ju en bit av mig själv och allt jag älskar i livet sonen, mannen, dottern, min mamma, syster,  min mormor,  min morfar och pappa. Vi finns ju alla där och den insikten har varit en källa att förundras över det här att släktet går vidare.

Många funderingar om vem han är lik den lilla, har fått hejda mig ibland och inse att det finns ännu en sida av arv för honom, allt kan ju inte komma från mitt led. Så jag mötte kärleken när jag var som sjukast och verkligen behövde något som distraherade mig ifrån mig själv. Den bästa gåvan jag kunde få under den svåra tiden och den lille kommer för alltid att vara mig närmast hjärtat och jag ska med hela min själ finnas för honom så länge jag lever.

Året ja, vilket jäkla år vet inte hur jag ska sammanfatta det hela, maken har varit så stor hela tiden. Jag har fått insikt i ren kärlek något av det finaste jag har mött och han är min man. Det finns inget han inte har gjort under året för mig, jag har inte ord nog för att prisa honom. På sjukhuset såg jag i hans ögon hur rädd han var att jag skulle gå och jag var så vissen att jag inte orkade finnas för honom utan valde att invärtes blunda en kort stund, den stund jag behövde för att hämta mig själv tillbaka till livet.

Idag har vi börjat leva med varandra igen, jag ligger inte bara bredvid honom och tittar på livet och honom. Jag skrattar oftare idag än förr, jag njuter så av allt vi gör och kommer att göra i framtiden. Jag längtar så efter livet som ska komma till mig när kroppen orkar igen, nästan som förr. Visst får jag leva med rädslan att njuren lägger av precis som alla andra som har fått ett organ får göra. Jag vill vara optimist, naivt tro att just min njure kommer att finnas för mig tills jag har gjort mitt här på jorden och dör för att jag är gammal nog och nöjd med det som jag har varit med om, klar att gå vidare.

Sen var det hunden Watson, en lite plåga att behöva rasta när benen inte bar och illamåendet hastigt tog över och gjorde promenader till en plåga. Men så älskad och behövd av oändliga skäl i mitt liv. Under min tid på sjukhuset så kom han på besök till mig en natt när jag tror att Gud var upptagen med något viktigare än mitt lilla liv. Han stod där och viftade på svansen lika tydligt som jag ser honom nu sovandes på golvet. Ett husdjur kan vara lika nära ens hjärta och själ som en annan människa, det vet jag säkert nu. Han var det enda jag längtade efter hela tiden jag var på sjukhuset. Hans hundvakter sa att han hemma inte var sig lik, verkade deppig och åt dåligt, så nog längtade vi båda efter varandra.

Livet är så kort och skört det gäller att öppna upp sin famn och ta emot det som hela tiden bjuds fast man som liten mänska inte alltid varken ser eller förstår vad som står till buds bakom varje hörn. Livet är fyllt av de bästa människor man kan tänka sig bara man tittar lite extra i sin omgivning. Jag har mött så mycket kärlek i hela mitt liv, det har gjort att jag alltid längtar till att finnas för andra. Nu har jag lärt mig en redig läxa när jag inte har orkat ens med mig själv, men jag längtar tills jag orkar finnas igen för andra för det är det bästa med livet att få dela sig med andra.

Mitt År 2010 kommer att innebära rehabilitering av mig själv på både längden och bredden jo, här ska bantas också. Jag längtar efter våren, de mjuka vindarna och fågelsången som kommer att få mig att gråta mer än vanligt. Jag vill åter vandra genom den gröna oas av vår efter havets strand, stillsamt sätta mig på en parksoffa och låta havets glitter möta min törstande blick. Jag kommer aldrig att glömma lyckan i att få leva de här åren min donator Rosita har givit mig, självklart kommer jag som andra att skutta lite upp och ner, spela lite på mina känslotangenter då och då men tacksamhet vet jag idag vad det är, tacksamhet över livet.

Så alla Ni fantastiska läsare ni ska ha ett Stort Tack för att ni har funnits i mitt liv detta år. Jag har haft en längtan att dela med mig och ni har bekräftat mig varje dag, precis vad jag behövde under tiden jag inte orkade leva som er där ute mitt i livet. Ni gjorde så att även jag kände att jag levde på ett litet hörn här i min blogg.

Lite kalas och provtagning

Hej o hå så snabbt helgen går, fast maken har ledigt på fredagarna så rinner dagarna bort. Igår var vi hem till min mamma som fyllde år och åt en god middag, tårtan till kaffet kunde jag nog föräta mig på. Det är så mysigt att träffa sina släktingar det var så länge sedan jag orkade vara med på en träff, det är en pratglad skara som har nära till skratt och sånt sällskap passar mig. Jag var härligt pigg hela kvällen och så fick jag sitta bredvid marsipangrisen som är så pussgo att det inte är klokt.

Igår var första gången jag fixade håret och sminkade mig lite på jag vet inte när, mamma har jag inte besökt sedan i somras det är underbart att känna sig mer och mer delaktig i normalt liv.

Sonen och lilla grisen kommer antagligen hit på eftermiddagen.

Nu har jag varit iväg och tagit prov igen och tro ni inte jag får samma kvinna som inte kan sticka utan att det gör ont både när hon sticker och sen värker i venen i timmar när jag väl kommer hem. Men nu tänkte jag stå upp för mig själv och säga ifrån vilket jag ofta inte gör i dessa sammanhang fast jag annars minsann inte är mållös. Jag sa som det var till henne att jag har haft problem med just hennes stickande två gånger i rad. Frågade som Imse sa om hon kunde använda butterfly och det var hon så villig att göra. Denna gång stack hon så fint så jag har då inget att klaga på ska nog se till att de använder den där butterfly varje gång när man nu tar prov så ofta.

Läkarbesöket i fredags var en enkel  match alla prov var bra, man märker att det är en gammal ringräv till klinikchef som har gått igenom min journal, jag menar de andra läkarna är yngre och med ambitiösa, går igenom med mig på ett annat vis. Jag gillar verkligen klinikchefen det var han som godkände mig för att få ta emot en njure, de yngre läkarna har man en helt annat kontakt med som jag verkligen gillar. Känner mig lite mer delaktig i de beslut som tas av dem. De får högsta betyg för närvaro, det är högt rankat på min betygslista för läkare.

Så börjar ännu en regnig och grå november vecka och jag hoppas att det kommer lite solsken någon dag, det är inte så där jättekul att gå ut och gå när regnet öser ner. Jag får nog sätta mig på motionscykeln idag om det ska bli någon motion.

Den hysteriska fartvinden

Kära Dagboksblogg

Idag har jag ätit mitt eget surbröd som jag ömsint vårdade timme ut och in igår. Det här med surdeg är väldigt speciellt på så vis att har man en gång fått till ett sånt bröd så vet man hur ett bröd ska smaka. Att sen själva surdegen gör brödet bättre att äta för kroppen är ju inte heller fy skam.

Surdeg är lite knepigt innan man kommer på hur man gör och hur det hänger ihop. Man får experimentera en del och komma fram till något som passar en själv. Gårdagens limpa blev inte så hög och fin som jag hade önskat, men smaken var helt ok.

Nu har jag under natten gjort en vetesur som jag ska använda mig av idag på ett ljusare bröd. När man ska baka med surdeg så är det tiden man måste äga och tålamodet för tid tar det, lång tid om man jämför med ett vanligt brödbak som jag normalt slänger ihop på en kvart och sen sköter det sig själv med jäsning i formen och så in i ugnen.

Jag blev lite snopen när jag googlade på surdeg/recept, hela världen har börjat baka bröd med surdeg. Det ligger så rätt i tiden för tid är det som det hela handlar om. Vi människor mår inte bra i den här nya tiden och söker oss hela tiden tillbaka till det vi instinktivt känner att vi saknar och vad kan vara? Jo, tid att vara människa, att var i sig själv, att rå sig själv här och nu inte på semestern några veckor om året som kompensation för all närvaro vi missar dagligdags på grund av det sjuka tempot.

Vi söker oss tillbaka till livet som det var förr via långjästa degar och böcker som talar om tiden som man yrvaket betraktar som något som gått allt för fort. Vi installerar brasor i våra vardagsrum, både äkta vara och falska, vi drömmer om det vilsamma i att sitta där i en mjuk soffa och låta blicken försvinna in i elden. Matlagningen och samlandet av familjen i våra drömkök ger också en vink om vad det är vi längtar efter, tiden att umgås med andra, vila i varandras närhet är allt vi längtar efter.

I den bortvändande tidens hysteriska fartvind känner vi oss lurade på det som är en människas rätt i sitt liv. Rätten att hinna stanna upp och känna efter vad det är vi behöver för att leva, inte rätten till arbete, daghem, sjukvård, institutioner, regeringar, räntehöjningar/sänkningar, sjukpenning …

Rätten att stanna upp och finna sig själv.

Sällskapsskygg har jag blivit det?

I  hällande regn har jag och hunden nu fått oss en promenad. Jag hittade en jättebra regnkappa som jag har fått någonstans ifrån och aldrig använt. Så på med en solhatt på skallen en sån där blå bomullshatt .. funkade utmärkt under en halvtimma vi var ute. Det bästa med regn är väl att man får gå där och såsa för sig själv. Luktar så gott och så hittade jag ett träd med körsbär som fick besök av mig. Tänk att jag aldrig har sett det trädet tidigare. Undrar vad det är för sorts körsbär jag är verkligen ingen fena på sånt?

Igår åkte jag iväg till vårt centrum och det började med att bussen som skulle komma vart trasig och skulle bytas ut. Även den bussen gick sönder på sin väg till oss, så buss nummer tre tog oss äntligen med till vårt centrum. Nu fick jag åka gratis igen som kompensation för förseningen som inte gjorde mig ett dugg just idag.

Men så tanter kan prata vid en busshållplats. Ensamheten kastar sig över mig ibland, inte min egen ensamhet utan andras. Men jag pratar och pratar och bussen kom ju till sluta och vi fortsatte prata hela resan. Jag är lite rädd för sällskap nu för tiden för jag ska ju orka en del saker när jag kommer fram och min ork sinar så lätt.

Hälsade på en gammal bekant i guldsmedsaffären och fick hjälp att plocka fram en vacker pärla som har ett guldhänge. Den ska min njursyster på sjukhuset få av mig nästa gång jag ska dit. Hon är en pärla och jag vill verkligen markera för henne att hon är just det.

Det finns en till som hjälper mig med sånt jag inte orkar och hon ska också få en pärla, fast vi ses inte förren i slutet av sommaren.

Vet ni hur viktigt det är att tala om för andra hur oersättliga de är? Tala om att ni tänker på någon och att ni saknar personen. Tacka för något bra som ni fick uppleva via någon annans omsorger. Det finns inte tid till att glömma det där lilla extra Tacket.

Finns det något som vi mår så bra av som att få höra att vi betyder något. Att vi har varit duktiga, kärleksfulla och behövda. Ska man få en människa att växa ska man rosa den personen när hon gör gott. När jag jobbade på dagvården med äldre så var det just ensamma som valdes ut för att få komma till oss. Jag njöt av att få klappa, krama om, hålla arm, hålla hand, lyssna och ge bifall.

För att ett liv ska kallas liv så behöver vi kärlek och kroppskontakt från första stund. En nyfödd unge utan kroppskontakt dör… ja, det är faktiskt sant. Vi skulle bygga vidare på de kunskaperna med att redan i lekis börja lära ungarna massera varandra. Sen skulle den konsten hänga med hela skoltiden enda tills studentmössan far i vädret.

Nu skulle då friskvården få ta över…med en massage i veckan tillsammans med den motion vi alla behöver, två gånger i veckan. För folk kommer alltid att fortsätta vara ensamma i de bästa av världar, men då skulle de kanske må lite bättre och vara mer i kontakt med sin kropp och då få lust att delta i livet mer. Glädje bygger glädje…

Kan ni tänka er det samhället? Knappast va? Visst är det svårt att tänka så positivt om en så självklar kärleksfull sak.

Men vad tänker vi på med vårt gemensamma samhälle? Den dåliga vården, de gamla som sitter ensamma, ungar som lämnas vind för våg, dålig mat i skolorna, usla kontaktlösa skolor och en del lärare, eftervård som inte funkar, narkomanvård som inte finns, psykvården har inte plats och tid, kriminalvården är åt helvete, invandringen går åt skogen, regeringar oavsett färg är opportunistiska jag slutar där, men visst är det lätt att känna att just det här negativa är så det är och något annat är inte att vänta..är det våra förväntningar på vårt samhälle? Är det så det ser ut?

Jag bara undrar…

Jag gick vidare igår med mina ärenden och tänkte i solens sken att en kaffe är aldrig fel på vårt fik. Under parasollet var det trångt och mitt i solen orkar jag inte sitta. Så jag frågade en ensam dam om jag fick dela bord med henne. Hon jublade över sällskapet, ännu en ensam pratsjuk person. Det var verkligen intressant det hon kunde berätta om sitt liv, men jag som mest ville sitta där i skuggan och vila under tiden blicken sökte runt efter andras göranden, det blev ingen vila alls. Jag var ännu tröttare när jag åkte hem, men ändå upplivad av hennes minnen från boendet i Afrika.