Mamma lilla mamma

Veckan började med att marsipangrisen blev dålig med en kind som blev väldigt svullen. Som om inte det var nog så lyckades sonen slå foten i en tröskel hemma när han under lek jagade den lilla grisen. Den foten kunde han nästan inte gå på först.

 Läkarbesök för lilla grisen visade att han troligen hade spottkörtelinflammation och fick penicillin och åter besök efter tre dagar för att läkaren skulle kolla att det verkligen var det han hade fått, att penicillinet tog. Under återbesöket fick sonen en remiss till röntgen för sin fot som var svullen och omöjlig att gå normalt på.

Jag blev barnvakt när de kom från läkaren så att sonen kunde åka och röntga foten, vilken sen visade sig vara ”helt ok”, alltså inga sprickor eller ben av.

Igår passade Watson på att vara magsjuk, hela dagen kräktes han och pep på det ynkligaste vis och jag blir alltid så orolig. Husse tvångsmatade honom med en spruta utan nål fylld med vatten för uttorkad blir han av att inte dricka och bara kräkas. Sjutton sa jag nu är det snart helg igen, blir han sjuk är det banne mig nästan alltid helg. Men efter den där tvångsvattningen så drack han flera gånger på kvällen, idag är han frisk igen.

Idag ringde en bekant till min mamma och berättar att hon har följt henne till vårdcentralen. Sedan igår har mamma varit yr gått i cirkel och kunde inte ta sig in på toa genom att gå raka vägen dit. Snurrig hade hon varit och såg dåligt på höger öga gjorde hon … herregud jag blev så rädd att tiden stannade för en stund. Hon blev körd till Danderyds sjukhus och dit for maken och jag så fort han kom hem.

Jag har ofta funderat över hur det skulle kännas att få ett liknande samtal om att min mamma är sjuk, tänker ofta på att det bara är hon och jag kvar av min ursprungsfamilj. Tanken på att det till slut bara blir jag kvar har gjort mig mör många gånger, livets rullande våg som tar oss alla till slut, alla står vi där ensamma på stranden när vår resa är slut.

Samtidigt som jag har sagt till min mamma att jag ska överleva henne, det var otröstligt att min syster dog … sånt ska mammor inte behöva uppleva. Jag har varit rädd för att dö sedan dess, för mammas skull. Varit rädd att jag lovade för mycket, kanske låter det här konstigt, men min egen sjukdomsresa har gjort mig osäker på det där självklara livet som de friska lever.

Nå, vi åker till medicin akuten, hon är sig lik på ett vis men något har hänt och vi tippar på stroke. Hon ska hjärnröntgas och bli inlagd på medicinavd. ”Åk hem ni” säger hon och det kändes inte fel att göra det, hon var i goda händer. Under kvällen ringde jag för att höra vilken avdelning hon låg på och hur röntgen hade gått. Hon hade inte fått tid för röntgen ännu och jag ifrågasätter hur de kan vänta med det, om hon har stroke så behöver hon ju medicin snabbt som ögat. Blodproven de har tagit visar att hon inte har stroke … inte visste jag att man kan se sånt med blodprov och i samma veva som det lättade att hon sa så, blev det en stor knut i min mage av oro.

Jesus vad får en att tappa lite av synen, bli förvirrad, inte veta vilket sjukhus man ligger på, ostadig på benen, och upprepande i det man säger och döv på höger öra? Tumör som trycker på i skallen .. vi har för bara ett ½ år sedan begravt min farbror för tumör i hjärnan. När det slår mig är det farbrors efterlämnade fru jag tänker först på … ska hon behöva uppleva detta jävulstyg så snabbt igen?

Nu ska jag inte förhasta mig … säg att det finns galna virus som tillfälligt ställer till saker eller urinvägsinfektion som gjorde min kusins svärfar helt skrämmande virrig, säg att det är något sånt, min mamma kan väl få dö i sömnen utan att behöva lida och gå igenom allt skit de stackars cancersjuka tvingas till för att oftast ändå dö i slutändan.

Nu ska jag lägga mig, somna med hjälp av en sömntablett och kanske en halv till om kroppen inte vill komma till ro. Imorgon vill vi alla åka dit men jag tror att jag, maken, sonen och grisen åker dit och så får dottern med fästman åka på söndag. Vi ska beställa vårt kök till sommarstugan på söndag … och mamma mår nog bättre av att vi kommer några i taget blir så rörigt annars.

Färdtjänst … tjena

En så grå och trälig måndag var det länge sedan jag hade, sätter in en fräckis. Watson och jag har gått vår sväng och jag sitter här nu och svettas och skakar, vissa dagar kan man vara utan sin kropp det är säkert.

Helgen har annars varit skön hållit lagom tempo, igår ringde sonen och frågade om Tim fick vara hos oss några timmar och det kan jag nästan alltid tänka mig. Jag tog fram en mindre hink som är full av små leksaker från när ungarna var små. Jissa om han hade mycket att göra med innehållet i hinken.

Idag ringde jag och beställde färdtjänst tills på onsdag, då är det dags för besök hos min njurläkare igen. Jag fick beviljad färdtjänst med tre månader till … jag är inte sån att jag skulle begära färdtjänst om jag inte behövde det. Men myndigheter nu för tiden har som största uppgift att se till att så få som möjligt får ta del av det som förr ansågs självklart. Nä, jag åker aldrig någon stans själv med tåg och tunnelbana sånt orkar jag inte … jag kan nog en riktigt bra dag ta mig åt ett håll, men hem får nog maken hämta mig eller så är det taxi som gäller. Det finns bestämmelser som säger att vi alla har rätt att åka iväg och göra saker utan att vara beroende av tex. makens hämtning och lämning. Men sånt är bara fint att ha på papper, det är inget som fungerar i verkligheten.

Plötsligt räckte det inte med att min husläkare som kan alla mina turer med kroppen intygade att jag behövde färdtjänst. Nej, nu skulle även min njurläkare intyga något för ev fortsatt färdtjänst. Där någonstans skiter det sig för mig … jag orkar inte hålla på med idioterna som jobbar på myndigheten. Att vi sjuka inte orkar det är myndigheternas livsluft … att vi inte har varken ork eller råd att strida mot dem.

Jag fattar ännu inte varför inte alla läkare protesterar??? Hur är det att plugga så länge och dyrt och sen när man anses klar så sitter folk utan utbildning på försäkringskassan och alla andra instanser som har med sjuka att göra och bara bestämmer att läkarna aldrig har rätt och gör bara fel när de skriver sina intyg. Men själva kan och vet de allt inom medicin … utan att ens träffa patienten.

Jag har nu i en vecka tittat på mina nya symaskiner … förkylning och tröttheten gör att jag inte kommer igång. Jag längtar så efter den jag var före kroppens totala haveri, den kropp som orkade utföra det jag ville. Det här vintern har varit för jävlig rent ut sagt, jag har haft så långa och sega skov av fibromyalgin tillsammans med biverkningar som inte alls tillhör ett friskt liv.

Nu måste jag äta lite lunch …

Djurskydd finns inte i vårt land

Skulle man kunna säga men det är början på eftermiddagen, jag sitter här med en kopp latte och suckar. Igår började maken jobba igen men kom hem redan efter två då han inte orkade mer. Hans andra ben är nu så svullet att vaden är som låret och han har så ont i knät att han äntligen insåg vad han ska ha kryckorna till. Efter middagen sa jag till honom att han var röd i ansiktet igen, men det var ingen fara sa han … en stund senare tog han tempen och hade 38 grader. Så idag har han varit tillbaka till husläkaren där allt började och hon skickade genast tillbaka honom till akuten på Danderyd med röntgenplåtarna för den ben som nu är svullet. Verkar inte som om Danderyd hade tittat på plåtarna som kom med från Sofiahemmet.

Jag suckar för oro är det jag minst behöver i mitt liv … idag ska jag hämta Tim vid tre tiden, vi ska kavla ut pepparkaksdeg och baka gubbar. Nu  blev allt så rörigt att jag ringde våra hundvakter och tursamt nog kunde de hämta Watson direkt. Jag orkar inte med oron, Watsons promenader och baka med Tim det blir för mycket för mig.

Idag hade jag tänkt att skriva en helt annan typ av inlägg men det får väl bli till nästa gång. Har så mycket som skvalpar där bak i skallen … vad då skvalpar tänker du? Hästarna som bara släpps lösa i Irland och svälter för folk har inte råd att ha kvar dem. Sånt skvalpar ständigt bak i skallen på mig … eller att vi inte har ett djurskydd värd namnet i vårt eget så kallade ”välfärdssamhälle”. Att en anmälan om en hund som mår dåligt ska ta flera månader att åka och titta till är så jävligt att jag inte har namn för det. Inspektören … sa att det inte fanns folk nog … men va f*n sitta och häcka på ett kontor det kan de minsann göra gubbarna och kärringarna. Alla dessa instanser som inte gör sitt jobb … hur sjutton kan man vara chef på ett sånt ställe utan att verkligen kriga för att få utföra det jobb man har betalt för.

Jag förstår inte vad svensken är för mes nu för tiden ….

Instanser eller samhället i stort är ju svårt att ändra på men någonstans måste det väl finnas folk som vill något som kan slå sig ihop med andra som vill förändra det som inte funkar. Både i England, USA, Australien, Sydafrika har de djurskydd som ständigt jobbar med att finnas till för djur och för att informera folk hur man sköter sina djur. De har bilar och mottagningar, veterinärer och andra som sköter det runt om i samarbete med polisen som ständigt inkallas när de behöver stöd för att ta sig in och hämta misshandlade/misskötta djur. Sen har de även speciella  mottagningar, gårdar, bilar, folk, veterinärer, och fosterhem för vilda djur. Vad har vi i vårt land? Nada om man jämför med andra länder …

Hur svårt kan det vara att se till att de som är utan arbete kan läras upp i det mest elementära inom djurvård. Ge dem en bil och  låt dem åka runt och se efter att gårdarna sköter sina djur, hur svårt kan det vara?

Sen kan man låta arbetslösa serva samhället på massor av nyttiga vis. Låt folk välja mellan som ovan jobba med djur eller arbeta med gamla inom vården, de kan gå ut och gå, läsa högt, dricka kaffe och prata en stund, kanske hjälpa till lite hemma hos någon som inte kan laga mat osv osv i all evighet. Själva kommun kan ha folk som städar ute eller inne, finnas tillgängliga på skolgårdar, dagis osv osv. fan har de ingen fantasi eller vad handlar det om? Eller i matsalen i skolor … trädgårdsarbete i kommun …. eller rensa efter vägarna både sly och skräp… Nog kan man låta folk ha kvar sin a-kassa under tiden de nyttjas av oss alla till något som vi alla mår bra av även de som går arbetslös länge.

Blir euforisk flygande på en kroppkaka

        Den här lilla skylten fann jag passande då vi har varit barnvakt ganska mycket åt Tim denna vecka. Igår hämtade jag honom på dagis redan vid 2 tiden, hemma väntade farfar och min mamma som hade fint paket åt honom.

Hela veckan har min kropp protesterat mot det mesta, men jag mår så himla bra när jag får ha Tim omkring mig. Igår var han en solstråle när jag klev in på dagis, fick stora kramen så hämtade han saker för att visa saker de har på hans nya dagis. Fröknarna är gamla vänner och den ena hade sonen som dagbarn när han växte upp, visst låter det kanon. Allt har gott som en dans med inskolningen och han är otroligt glad från morgon till kväll säger fröknarna och så han prata.

Idag fick jag uppleva matlycka och kan ni gissa vad det handlade om? Nej, skulle inte tro det … igår kom min mamma under tiden jag hämtade Tim och i kylskåpet ställdes en plastbunke till mig. Men inte kom varken mamma eller maken ihåg att tala om vad jag hade fått … idag vid lunchtiden snokade jag i kylskåpet och såg den här plastbunken som jag inte kände igen. Öppnar den och ser att det ligger hemgjorda kroppkakor i rad.

Mammas kroppkakor var det absolut bästa jag visste i hela uppväxten, minns alla vintrar när jag kom hem och stora kastrullen stod på spisen med kokande vatten och en mindre kastrull med smält smör. Åhå jag suckar och ser allt framför mig … så min lunch kan ni säkert räkna ut vad som avnjöts.

  

Det här är ingen kroppkaka utan en kul bild som jag hittade hos Dellablogg.blogg.se Kanske får vi pröva metoden någon gång när vi är barnvakter till Tim. Ha ha knappast men kul var bilden och man förstår att även föräldrar kan känna att de vill tejpa upp ungen på väggen ibland.

Igår ringde min nya fina läkare från njurmottagningen och vi insåg att jag var tvungen att ta ännu ett Hb då det är på väg upp igen. Hon skulle prata med en blodläkare för att höra hur de ska få ordning på det hela, är inte så kul att hålla på och tappas så ofta … sist var före jul.

Maken var sista gången till akuten/ortopeden imorse (de har haft så fullt på ortopeden att han har fått hjälp nere på akuten) och äntligen ser CRP ut som det ska och han kan börja jobba på måndag igen. Visst är han ännu svullen i benen och fötterna … jo, båda benen och fötterna drabbades till slut och det kan ta många veckor innan det hela sväller av. Han har gått ner 6 kilo sedan före jul så inte har han varit pigg inte ….

Måste säga att Danderyd akuten/ortopeden har varit väldigt måna om honom och verkligen skött om honom fast de under ena veckan drabbades av stora benbrytardagen när det var så infernaliskt halt ute. Klart han har fått vänta för många timmar de två första gångerna, men nu har ju våra politiker  bestämt att allt ska vara så neddraget personalmässigt att det inte har en chans att funka optimalt och då är det som det är. Synd bara att det blir personalen som får ta skället och stressen av att inte hinna göra det som är tänkt på ett sjukhus. Politiker är nog de mest korkade som vi har i samhället .. hur kan man vilja stå för att allt monteras ner till det sämre? Jag hoppas att de själva blir senila och sjuka när de blir äldre så att de själva drabbas av att ligga i korridorer och vänta timme ut och in på den hjälp de redan har monterat bort av ekonomiska själ. Vi ligger väl sämst till när det gäller vård/väntan osv fast vi väl ännu tror att vi på något vis är överlägsna andra länder.

Nu ska jag hjälpa maken i köket vi ska skära rotfrukter i bitar och ha i ugnen till vår stekta entrecote, ladda lite har vi gjort idag = sova i soffan tillsammans för imorgon ska vi kanske ha Tim igen under eftermiddagen.

Tänk att kroppsdelar kan svullna så?

Här står vi stadigt på extra feta ben … en polare till min man.

Har inte orkat skriva på några dagar, maken som började med ett väldigt svullet ben och fot har varit hemma hela förra veckan gå grund av rosfebern. Han har ätit penicillin och haft feber från och till, sen började han få ont även i andra benets fot, den svullnade till grotesk storlek. Blev värre för var dag och till sist kunde han nästan inte gå på foten.

Jag sa i lördags att nu jäklar åker du till akuten direkt på söndag morgon … det visade sig att hans CRP var lika högt som tidigare i veckan (över 200) och den svullna foten tog de prov på som odlades. Inga baciller, men en inflammation och nya piller mot just inflammation, värk och feber och en återbudstid till akuten imorgon. Så även denna vecka är han sjukskriven och tur är väl det för pigg har han inte varit alls, kan ju nästan inte gå.

Igår var Tim här när pappa hans hämtade farfar på akuten, han är så himla gullig vi killades på hans rygg och ritade gubbar. Jag är så hemskt dåligt på att rita och när sonen kom kunde vi konstatera att han ritar lika dåligt som mig.

Idag har jag bakat ett matbröd med aprikos och tranbär i som blev stort, gott och vackert. Var en tur ner till Ica med dramaten i släptåg, måste ju handla lite själv nu när maken är sjuk. Fem gånger fick jag stå på vägen hem och bara flåsa, min kropp är det inget med. Som vanligt är jag glad att jag hinner hem på toa min mage är helt väck nu för tiden. Har verkligen svårigheter med hur den beter sig.

Jag var och tog blodprover förra veckan och fick veta att mitt krea låg på 88 alla andra prover var som de ska, är väl Hb:t som långsamt är på väg upp igen men jag klarar mig ett tag till. Har fått för mig att det verkar bli tappning var 3:dje månad men vi får se.

Så här ser min medicinlista ut för er som fattar vad det hela handlar om.

Isoptin 80 mg    Gör att hjärtat går långsammare

Cozaar 12,5 mg  En tablett som de säger skyddar den nya njuren.

Simvastatin 20 mg  Mot högt kolesterol

Prednisolon 10 mg  Kortison

Prograf 2 mg  Sänker immunförsvaret så att njuren vill stanna kvar

Imurel 100 mg   Samma som ovan  

Så här mår man av biverkningarna man får av tabletterna ha ha

Igår dammsög jag för första gången på evigheter och plockstädade runt både här och där …

Ikväll blir det bara rester till middag och ibland kan det vara så skönt att bara värma på en rest. Nu ska jag ut och fixa maten …

Nu blommar rosfebern …

Redan förra veckan klagade maken på ont i ett knä som också var svullet … efter helgen var hela benet svullet och jag sa igår att nu är du så god och ringer husläkaren direkt på måndag morgon.

Han fick en tid och blev efter mötet skickad på ultraljud på Sofia hemmet, men där såg de ingen propp utan mer en blödning i vaden och så var det något i knät som jag inte minns vad han sa … jag blir så där i minnet när jag blir stressad. Husläkaren valde då att skicka honom till akuten på Danderyd för en kraftigare röntgen, för att säkert utesluta propp … i samma veva ringde sonen på väg hem och sa att han kör pappa, kunde jag ta Tim? Så klart jag kunde, vi åt mat och hade det mysigt under tiden sonen körde pappa till akuten.

Väntan och väntan … sen ringer maken och säger att de tror att han har rosfeber och jag har nu läst på och inser att det är ingen ovanlig följdsjukdom när man som han precis har haft halsfluss. Så nu ligger stackarn på akutmedicin och väntar på att den läkaren ska konstatera och medicinera honom för hemgång. Läkarna var tre på akuten som tittade, men de var ortopeder så nu får stackarn ligga där och vänta in en medicinläkare  som slutligen ska bekräfta själva rosfebern.

Jaha, så fortsätter vi att ha sjukstuga … men jag är glad att det inte var någon djupgående propp … fy så läskigt. Tursamt nog kunde vår hundvakt komma över vid middagen och ta Watson för jag klarar inte av att gå ut med honom och samtidigt ha Tim med mig. När han lämnade tillbaka Watson berättade han att grannen vars hund dog i somras frågade om de fick gå en promenad med Watson och det fick de så klart. Så nu ska gudarna veta att han har promenerat tre gånger mellan 17-21.00, nu sover han tungt på sin bädd.

Jag känner mig trött men lättad ska bli skönt när maken kommer hem igen om det så blir mitt i natta. Tycker så synd om min man, han som aldrig har varit sjuk har de två sista åren åkt på både det ena och andra. Vi har levt så många år tillsammans att man inte alls mår bra när den andre är sjuk.

Nu ska jag dricka lite te och äta en smörgås av mitt nybakade matbröd, när maken och sonen åkte iväg så hade jag gjort smörgåsar till dem för det blir inte mycket ätande på akuten. Så det var tvunget att baka ett nytt bröd till morgondagen.

Nu ringde han och sa att han blir kvar över natten och får intravenöst det han behöver … 

Ett Gott Nytt till Er Alla

Envis hosta och förkylning tvingade mig att åka till husläkaren imorse. När vi kom hem sov jag i många timmar drömde en massa dumma saker och vaknade så där som man kan göra av elaka drömmar med en skalle som hade svårt att inse att det var en dröm.

Min vanliga husläkare är ledig så jag fick en AT-läkare som har valt helt rätt jobb, så trevlig och varm, Erik Rampell är hans namn. Jag ringde Danderyds sjukhus för några dagar sedan till den avdelning jag ska ringa till om det är något jag behöver hjälp med. De har ännu inte ringt upp … så är det med Danderyd, verkar inte pålitliga. Min vanliga njurläkare på Danderydsmottagningen hon är kanon, men nästa gång jag behöver hjälp så ringer jag Huddinges avdelning för där svarar de jämt och ringer upp snarast, fantastisk ordning på allt. Med dem känner jag mig trygg …

Nu har jag rejäl hostmedicin hemma, slemlösande och penicillin på lut ifall det behövs så nu kan nyår komma bäst det vill, vem vill åka till akuten en nyår? Idag ska vi maken och jag göra en stor smörgåstårta till imorgon, den blir godast om den får stå och gucka in sig över natten, själva garneringen gör vi imorgon. Sonen, marispangrisen och sonens vän som de bor hos kommer och delar smörgåstårtan med oss.

Igår var vi barnvakt en stund till Tim, han är bara för mysig att vara med. Jisses så han pratar och klok verkar han vara, fattar så mycket förstår jag när han här och där fyller i ett förståligt ord.

Jaha så är det dags att göra iordning klädkammaren igen … där boar Watson och jag under nyårsnatten. Han är så rädd för smällare och jag vill inte att han ska ligga ensam och vara rädd. Där inne lägger jag massor av filtar, täcken, kuddar, radio som spelar lite musik och en bra bok. Sen är vi redo för ljudets afton.

Vad ska jag säga om dagarna som gått … vi läser och jag har ju mest varit risig med förkylningen och inte gjort ett vettigt något. Maken är ledig till den 10 januari och det är så skönt när jag inte mår så bra.

Gäsp

Upp i mörkret och iväg på provtagning … nästa vecka har jag två läkarbesök. Var glad att jag tog långkalsonger på mig när jag stod vid busshållplatsen och väntade på en försenad buss. Sen har dagen varit som alla dagar när jag har tagit prov tidigt på morgonen … trött. Det är som om hela jag kommer i oordning, jag sover i soffan och är inte hungrig och får inte till det på något vis.

Ska snart ner i tvättstugan med några överkast och min dunjacka som jag lyckades spilla Maxburgare på i lördags. Sen har jag tänkt att jag ska göra pannacotta med kaffe och honung till efterrätten imorgon kväll … först var det sonen och marsipangrisen som skulle komma på middag, sonen sa att han tar med sig köttet. Sen bjöd han med killkompisen som han och Tim bor med och det är helt ok. Vi känner varandra sedan deras skolår, han var för den delen med oss till Karibien några veckor för en del år sedan. Sen ringde dottern som är på kurs här på ön hela veckan … mamma, jag kommer på fredag klockan tre om det är ok för dig? Självklart, så nu blev det ännu en på middag. Därav pannacottan …

Jag funderar på att söka upp en kinesisk läkare som jag såg på tv en morgon. Skulle vara så skönt om hon kunde sätta lite nålar och dona så att jag får tillbaka lite mer energi i kroppen. Klart jag förstår att det är blockerade banor som behöver öppnas upp … är bara lite rädd att de vill att jag ska dricka konstiga saker och ta piller, jag får inte det för min vanliga läkare. Inget får störa den medicin jag tar för att njuren ska stanna kvar och må bra.  Ja, vi får väl se hur det blir med det hela … har svårt att ta mig iväg nu orkar liksom inte fullfölja mer än det jag måste. Men tankar har jag om både det ena och andra som ska ske vilken da …år som helst.

Tappad och klart

Årets första snöstorm … jag som har turen att sitta hemma idag ”storm”trivs med vädret.

Watson är hos hundvakten som ringde igår och ville ha honom och det får de så gärna, han kommer nog snart hem.

Igår satt jag i porten och väntade på färdtjänst taxi som skulle ta mig till Danderyd. Det kom en färdtjänstbuss som min äldre rullstolsburne granne brukar åka med så jag satt kvar i porten. Cauffören öppnade då porten och såg frågande ut på mig … margareta sa han med frågande små bokstäver? Ja, sa jag, då ska du åka med mig sa han. I buss sa jag?

Jaha, mycket får man vara med om … vi skulle till Gärdet och hämta en person i rullstol och sen skulle den personen köras till Karolinska och jag blev mer och mer nervös över att inte hinna till mitt besök. Att man samåker är i sig helt ok, men nu blev jag sur för hur de gör …  samåka kan ju passa utmärkt när man ska till samma ställe, men här var det inte en siffra rätt, fick höra sen på sjukhuset att färdtjänst tydligen har blivit jättedålig så jag har väl ändå haft tur hitills.

Väl på sjukhuset fick jag sätta mig i en speciell stol där man sitter rätt och bra för att lämna blod. Allt gick smidigt och jag kunde även passa på och lämna lite prover. Tog det lugn när allt var klart och satt kvar länge i stolen, ingen skulle in efter mig så det gick bra att läsa medhavd deckare och dricka några glas vatten för att balansera uttaget ur min kropp.

Sen kom färdtjänst i vanlig taxi,  jag blev körd raka vägen hem under ett mycket trevligt samtal med en turk som numera väl är en svennebanan  eftersom han har bott här i tjugo år.

Hur jag mår …? Idag mår kroppen som om jag har bantat bort en massa kilo, jag rör mig lättare men har otroligt lätt för att svimma. Har fått sätta/lägga mig ner på golvet flera gånger när allt blivit till silver framför mina ögon. Blir knasig på det låga blodtrycket … nu går jag långsamt upp som en sengångare för att jag ska få med mig inte bara själva skallen utan även blodet.

Det som var bäst med gårdagen var nog två samtal jag hade med sköterskor i njurbranchen … man mår inte så där jättebra efter att få ett organ, medicineringen är tuff för kroppen och man får en hel del att dras med. Det var skönt att höra och förstå att fler inte mår så där klockrent .. det lindrar min stress över varför inte jag kan komma igång som en vanlig mänska. Jag har så svårt för att inte bara inse utan också acceptera att jag aldrig kommer bli så där som jag var. Kanske tjatar jag mycket om det här men det är liksom en process jag måste ta mig igenom och det tid.

En av syrrorna sa att många av njurpatienterna retat sig på medias inställning till hur Daniel ”prinsen” mår. Enligt alla media så är han fullt frisk … De flesta av oss som har fått ett organ vet att man sällan blir helt totalt frisk, det som ni friska menar med frisk. Jag har inte retat mig så mycket på just det, men ofta tänkt ”hur sjutton orkar han genomföra alla fåniga tillställningar bara för att de ska visa upp sig eller klippa band”. Alla möten med andra människor som nu i förkylning/influensatider egentligen är livsfarliga för oss med sänkt immunförsvar. Varje gång jag är på något trevlig där fler personer har samlats så är jag väldigt medveten om att det kan bli hälsoproblem för mig.

Han skulle nog behöva leva ett annat liv är jag övertygad om, priset för honom kan nog bli väldigt högt med tiden. Sen kan jag mycket väl tänka mig att han med sin ålder och vältränade kropp mår utmärkt jämfört med tex min ruttna kropp. Man kan aldrig jämföra sig med andra, vi har olika åldrar och andra sjukdomar som sätter sina spår.

Vad vill pappa ha i julklapp frågade dottern igår? Tänk om någon kunde tala om det för mig säger jag. Vad är det med män som aldrig har några önskningar? Varför ska jag som fru behöva svara på vad han önskar sig, visst är det idiotiskt?

Jul …. genast infinner sig en vallning genom hela kärringen och jag önskar att jag hade råd med en person som bara rusade runt och köpte allt som ska köpas och laga all mat som ska lagas. Inte vill jag vara utan jul, jag är allt för svag både för paketen och maten, men med åren och det som har hänt är det inte lika lockande.

Jag längtar bara mer och mer efter en stuga på landet i tystnaden endast störd av brasans knaster och frasande när stockarna långsamt rasar ner i glöden.

Nu är det dags för vila i soffan en stund, känner mig så himla snurrig i skallen.

Ännu ett prov borta

 Det finns ett ljus i den mörka tunnel jag nu befinner mig i … inget,  jag säger inget funkar som det ska. Klart det finns ljus men ibland blir jag bara så trött på allt som jävlas.

Kroppen kan vi bara glömma … senaste blodprovet vars svar jag har väntat på en vecka finns inte. Ska naturligtvis upp imorgon igen och ta nytt, blir så uppgiven och trött att jag snart inte har ord för den här terror provlämningen åsamkar mig.

Igår fick vi en trevlig middag med dottern och hennes fästman, roligt att se att de är så goa med varandra. Jag var rätt trött och lite sliten, men på något vis går det mesta över när det kommer folk.

Idag vräker regnet ner, det är en rejäl höstdag som jag normalt skulle uppskatta. Men så är det väderomslaget som inte är snällt mot min kropp, så jag är rätt ynklig men ser fram emot att Tanten funderar  snart kommer på ett besök med sin man. De har varit på en mässa och har vänligheten att besöka mig före färden går mot Dalarna igen. Hon har gjort en del saker som jag har köpt till dottern och fästmannen i present. Skriver inget mer om det här för dottern kan ju smyga in och läsa.

Jag har ingen sån där  tut längre på min telefon när andra ringer, så jag har haft ett sjå idag för alla har ringt och vill prata. Vill ju inte att Tanten funderar skulle ringa och inte få tag i mig. Men nu är har hon ringt och de är på väg mot mig.

Mellan Egypten och Kabul i en blink

Borde skriva om hur ”glad” jag blev när en syrra från Danderyds njurmottagning ringde vid tiotiden för att tala om att min läkare hade annat för sig än att ta emot mig idag på den tid de har skickat för säkert två månader sedan. En mottagning ska ju ta emot sina tidsbeställda patienter punkt slut … klart att läkaren kan vara sjuk eller vårda barn, men att bara ha något ”annat för sig” duger inte för mig. Så nu är jag tillbaka på Danderyds sjukhus igen … börjar väldigt bra det hela, som om jag inte har tänkt nog mycket tidigare på att byta sjukhus. På Huddinge har aldrig ett besök blivit inställt på över ett år och snacka om jag har varit där ofta.

Jag som hade beställt tid för mammografi samma dag för att slippa åka extra bara för det. På ett vis var det lika bra att det inte blev något på njurmottagningen för mammografiavdelningen var en röra. Fullt av kvinnor satt och väntade i väntrummet och i omklädningsbåsen var det fullt. Det som skulle ta max 20-30 minuter tog en timma, vad är det med Danderyds sjukhus nu för tiden.  De borde skaffa sig en ny sjukhusledning … syrran som skötte röntgen var väldigt trevlig och gjorde ett bra jobb. Så nu är man ihopklämd för ett år framöver tills nästa kallelse kommer.

På tal om bröst så fick jag veta att jag har fettvävnad där. Va, sa jag som tänkte att hon menade att jag var fet vilket jag ju gudbevars är? Då förklarade hon att alla de där mjölkgångarna kvinnor har fram till bröstvårtan försvinner tidigt på en del och det är bara en fördel när man röntgar för då ser man lätt om det är något där som inte ska vara där. Det finns kvinnor som hade de där gångarna kvar enda upp i 70-års åldern. Jag såg mina egna plåtar och såg precis det hon berättade om, spännande. Som när jag före transplantationen skulle röntga lungorna och syrran där fick byta till större plåtar för jag hade stora lungor. Tänk så mycket man inte vet om sig själv …

Taxi dit och hem bjöd på invandrad livskunskap som jag alltid gillar, första killen kom från Egypten och vi kom fram till att han var värsta Svennebananen. Vi pratade så klart om Egypten och kom in på magsjuka vilket det landet är väldigt känt för, han sa då att även han numera blir magsjuk när han kommer dit. Klart efter tjugo år i Sverige så blir man en Svennebanan med känslig mage utomlands. Han berättade så kul om hur han kom hit, på sin väg till USA var det ett flygstop på Arlanda. Han såg allt det gröna som växte och solen sken det var så vackert att han bestämde sig för att stanna en vecka. Mötte vackra blå ögon och blev kär … gift och hela baletten. Nej, han är inte gift med samma kvinna utan hittade en ny och fick barn, så nu är han Svensson. Klart vår del av planeten ser grön ut jämfört med Egyptens torra ökenlandskap.

På vägen hem mötte jag vackra Kabul … han kom där ifrån. Jisses så vi pratade om religion och allt möjligt, det här med höjt terroristhot i vårt land pratade vi rätt mycket om. Jag frågade honom om jag skulle vara rädd för honom eller han för mig, kanske är jag en SD-röstare? Jäkla sjukt allt är nu för tiden. Han levde ihop med en polska och berättade att hennes pappa (katolik) boende i Polen inte ville träffa ”Kabul” först för att han var muslim. Där ser man så kärleksfullt det där med religion är. Men han envisades med att åka med till Polen och träffade hennes pappa som nu ringer tre gånger i månaden och vill prata med honom vilket jag lätt kan förstå, han var verkligen trevlig med skallen full av vettiga tankar. Sexton år har han bott i vårt land, haft egen restaurang men det blev för tungt att få ihop 120 tusen i månaden i skatt så nu kör han taxi plus glassbil. Om vi jämför oss med många invandrare är större delen av svenska folket ett slött pack, inte jobbar vi så många timmar som de oftast gör.

Nu måste jag dra mig isäng …

En stund i mitt liv

Nu tror du att du ska få läsa ett roligt inlägg …. glöm det jag deppar och gnäller, så känner du inte för att läsa om sånt råder jag dig att gå till en annan blogg.

Inser att det är väldigt länge sedan hela familjen var samlad så tidigt på morgonen … starten för dotterns flytt till huset står på ”att göra listan” idag för sonen, dottern och maken. När de gick blev det så tyst och jag kände hur depressionen la sin tunga hand på mig. Jag vill inte sitta här längre och se på när andra lever och gör som de vill, jag ville följa med och flytta vara som alla andra.

Det är svårt att förklara hur trött jag är på att ständigt vara sjuk i kroppen, jag tappar greppet ibland vet inte vad jag ska göra med mig själv. Allt jag planerar planar ständigt ut i ingenting och för er som är friska vet jag att ni aldrig kan fatta hur upplösande och frustrerande det kan kännas.

Det jag oroar mig för nu är odlingssvaret på måndag … vad betyder det om de säger att det är samma bacill som jag nu för 3:dje gånger äter penicillin mot, vad händer då? Får jag starkare dos, annan sort (som inte finns) eller blir det inläggning på sjukhuset? Sen ska jag börja medicinsk yoga på torsdag vilket jag har sett fram emot varje gång jag tror att jag är pigg igen. Men nu vet jag inte ens om jag kommer dit?

Vikten knäcker mig, men det är inte så dåligt att bli redigt sjuk av urinvägsinfektion, jag har gått ner 2½ kilo och nu fortsätter jag att hålla igen. Måste ner i vikt och behöver verkligen gå promenader för att hjälpa min kropp, min ena foten är helt väck vilket jag kanske inte har sagt något om. Vet inte om det är en stukning eller för att jag är för tung eller om det är fibron som för den delen värker i hela kroppen och jag vill inte ta värktabletter för magen tar sån stryk redan av alla piller + penicillet. Det är som om jag springer omkring i ett sånt där hamsterhjul. Hur jag än vrider och vänder så funkar ingenting och jag är sååå trött och deppig på att hålla på så här.

Lite mer smaskiga detaljer … av så mycket penicillin har jag fått svamp i underlivet, har köpt det som behövs för att ta bort det, men dosen tar ju slut före sista penicillinet tar slut så jag får säkert börja om. Astma har jag haft en period när det var så fuktigt vilket gav mig början på svamp i munnen … ja, det får man av kortisonspray om man har otur och allt sån kan vi med lägre immunförsvar lätt få. Så det blev till att sluta med kortisonspray och börja gurgla med vischyvatten vilket har hjälpt då jag upptäckte det så tidigt, hoppas det inte blir värre. Idag är jag gnälligare än gnällig eller hur?

Det händer roliga saker som tur är, min danska faster och jag mailar varandra och det är spännande. I torsdags fick maken ett personligt brev … en halvsyster hörde av sig om ett möte. Så spännande att han har en syster också. Men min reaktion var att bli helt svettig och kritvit i nosen när han sa att hon ville bjuda på middag om några veckor. Kan ni fatta att jag mår så dåligt att en sån trevlig sak får mig att tappa fotfästet? Hur ska jag orka det? Äta bjudmiddag när jag nästan inte kan äta ett dugg pga hur jag mår? Bara att vara trevlig och umgås normalt är lite för mycket för mig just nu, så vad gör man åt sig själv?

Nej, jag hoppar inte ut från balkongen, men det känns ibland som om det vore en utväg. Lite för ofta känns det som en utväg … funderar på att ringa min goa husläkare igen, kanske det är dags för antidepressiva tabletter. Syrran på Huddinge sa att väldigt många transplanterade åt det, men nää, kan man verkligen inte komma till rätta med sig själv utan psykofarmaka? Kan kroppfan aldrig skärpa sig och ge mig lite frist? Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar i skallen när kroppen inte orkar ett dugg.

Att hasa runt med hunden ger yrsel och svimkänslor, gung i knäna och kroppen blir samtidigt totalt utmattad som om jag har sprungit ett marathon. Det finns promenadtillfällen när jag skulle kunna lägga mig ner var som helst och bara ge upp. Vad är det för fel på kroppen? Är det meningen att man ständigt ska gråta och kvida för att man inte orkar gå den korta svängen med hunden? Varför måste det vara så här?

Inte igen

Nu sitter jag på förtvivlans bänk och önskar att jag inte var född. Vaknar på min nya njures årsdag av att jag får springa och kissa igen hela tiden med irritation i urinröret. Pratar kl 05 med läkaren på njuravdelningen som vill att jag ringer mottagningen klockan åtta.

Jag letar upp telefonnummer till affärerna där jag har beställt tårta och smörgåstårta antar att det inte blir något festande av ikväll.

Hopp om livet igen

Igår kväll blev det sämre med mig sprang som en löpande hund på toa mest hela tiden, så jag ringde och pratade med en läkare på transplantation, efter det tog jag en penicillin tablett som under natten vände på steken. Imorse vaknade jag och kände mig mycket piggare .. på tal om pigg så dyker min syster upp i minnet. Hon levde några år med en engelsman och sa till honom en kväll när hon var trött på att prata engelska, ”are you pigg”? Vilket fick honom att se väldigt konstig ut … är jag en gris? Tur att jag lever med en svensktalande pigg man.

Men idag är jag pigg jämfört med många av de senaste dagarna. Håller på och bakar kardemummabullar och har precis gjort och ätit en skink och fetaost sallad.

Men tvi vale vilket äckligt väder det är ute, kvavt och åt helskotta för varmt. Hela dagen har jag haft en prima placering framför stora fläkten så jag är redigt urblåst vid det här laget.

Kvällen kommer jag hålla ställningarna i soffan inte tu tal om annat. Så skönt att jag hade kvar av den första penicillinsorten jag fick, det var bara att fortsätta på den tills på måndag. Jag sa till läkaren att jag var oroad och rädd för vad det här med resistenta bakterier, undrade hur de kommer att göra och om det är helt kört. Men han lät hoppfull, de skulle nog få ordning på det här med piller och skulle det inte funka så kommer de lägga in mig och ge mig intravenöst i en massa blandningar, det blir knepigare sa han. Inte vet jag om jag ska känna mig lättad eller fortsatt oroad. Mardrömmen vore ju att bli liggande där på sjukhuset med evig dropp … det blir många vantar stickade då slänger min ständigt uppmuntrande hjärna in.

Imorgon kommer marispangrisen hit, föräldrarna ska åka till en loppis på Täby Galopp och ställa upp sina saker på ett bord bakom bilen. Maken är ju hemma som tur är annars hade det inte blivit något besök av lilla herrn. Vi ska inviga en stor fin lekpark som vi har i området och det ska bli kul att se vad han tycker om den. Åhh så jag längtar efter honom det ska bli så mysigt att få kramar igen från hans små goa armar.

Lite ditt och datt

Efter en natts rullande bara för att jag skulle upp och iväg och lämna prover, så blir den här dagen helt ur led. Jag har redan sovit en stund och känner det som om jag kunde sova resten av dagen, men nu är det Watsons tur att få sig en nypa luft.

Misstänker att de glömde ta CRP provet idag … verkar som om jag som patient måste sätta mig in i deras datasystem och tala om för dem precis vad de ska göra. Imorse la jag allt krut på urinprovet att det både skulle ta sticka och odling för att det skulle bli rätt men glömde att påminna om CRP provet. Nä, det var inte samma dam som sist …

Det verkar bli regn även idag … luften är så fuktig dag efter dag. Igår vräkte det ner under större delen av eftermiddagen, rena skyfallen faktiskt, men jag sov som en stock då i soffan.

Lika bra att jag går min sväng nu med Watson för jag ska ringa mammografimottagningen sen och försöka få en tid samma dag som jag ska till njurmottagningen i oktober på Danderyd. Det gäller att samla ihop sina ärenden på samma gång. Inte så svårt att se vad jag längtar efter eller hur?