Spotta upp sig …

… verkar många behöva nu för tiden. Var på väg hem efter tandläkarbesöket när en man ljudligt harklar upp sig och spottar mellan sina egna fötter sittandes vid busshållplatsen. Jag bara känner hur hela mitt jag skakar på sig, vem ska gå i hans loska om en stund? Äckelhögar det har blivit allt för många av nu för tiden. En stund senare går en ung flicka förbi med sin spottande kompis. Men … skärp er! Varför i hela friden spottar så många nu för tiden? Har salivblandningen ändrats sedan jag växte upp eller?

Landet i helgen var rena Sibirien för maken och sonen, gud så de sågade, yxade och släpade. När de var klara fick vi som en ny tomt, så fint och öppet det blev. Nu har vi en enorm hög med sly och rester från träd och buskar som ska köras till tippen. Antar att de får åka många vändor för att bli av med allt skräp.

Förra veckan var jag till Danderyds sjukhus på en informationsträff för personer som är i njursvikt stadiet, själv var jag där för att sätta lite ord på det som hände med mig och min resa genom njursvikten, dialysen och transplantationen för att avslutas med hur jag mår idag, svara på frågor. Det blev en trevlig eftermiddag, med många värdefulla tankar som dök upp att prata om. När det hela var slut blev jag sittande en stund och prata med J som satt bredvid mig, jag sa att jag hade skrivit blogg under hela tiden för att sätta ord på det jag upplevde. Då frågade han vad min blogg hette … jag sa det och då visade det sig att han hade läst min blogg. Världen är inte så stor alla gånger, jag blev så häpen och tror nog att även han blev det. Han skulle höra av sig och jag hoppas verkligen att han gör det, alltid roligt om jag kan hjälpa till på något vis. Efter träffen frågade min syster I om de fick ringa mig igen till nästa träff och det är klart att de får.

Idag ska jag ner på fotvård vilket ska bli skönt, men nu ska jag göra mig iordning så att Watson kan få sin tur.

När jorden snurrar

Det gäller att hålla i sig när världen snurrar … denna vecka har varit så hopplöst jobbig. Eftersvallet av den där magsjukan har tagit sån tid att det  inte är sant. Jag har haft någon slags magkatarr,  äta normalt har tagit nästan hela veckan, att ständigt må illa och vara slut är ingen kul kombination. Men jag tror att det börjar lösa sig idag, sitter här som den optimist jag är och smuttar på en kaffelatte vilket jag gjorde en gång i veckan och det fick jag ångra rejält.

Ha, det var magen det men skallen och blodtrycket är något helt annat … har tagit prov två gånger denna vecka, alla prover är bra vilket jag är tacksam över. Imorse kände jag att jäklar i min låda nu är det nog hopp om livet .. satte igång med det där vanliga komma upp, duscha sen började flåsandet och skakandet, jisses så jag skakar i hela kroppen. Maken tittade på mig när jag försökte skriva en handla lista till honom för jag tappade lusten på att hänga med honom och handla när trycket visade sig ligga på 96/66 och pulsen 112 fast jag sitter ner. Penna gick som en galning i handen på mig, stilen blir som värsta läkarhandstilen eller närmare bestämt gammelmansstilen darrig till tusen.

Om jag säger att jag skulle köpa en sån där symaskin overlock i veckan utan att jag ens har funderar på att åka in till stan och handla en … så fattar ni hur skrutt veckan har varit. Overlock får bli en annan vecka ……………surt sa räven.

Men igår drog vi iväg till dottern och hälsade på, de har så fint i sitt hus och jag fick ligga i en sån där dröm liggstol framför brasan och bara njuta lugnet.

På måndag börjar maken jobba igen efter tro det eller ej 5 veckors sjukskrivning, det har varit en påfrestande tid och jag är så glad över att han är frisk igen. Ska bli skönt att få tillbaka min ensamhet på dagtid i veckorna, jag behöver faktiskt bara vara, inte för att han kräver något tvärtom men är man mående som mig så är det skönt att få larva runt i sin egen takt helt och hållet. Jag ser fram emot att komma igång lite med promenader med Watson och göra sånt som jag gör när jag är ensam.

Häromdagen fick jag ett paket med fina typ t-shirt tyger som jag ska sy av när jag väl får overlock maskinen. Klart att jag bara har köpt tyg till Tim … det ligger en djungel och väntar på att bli en långärmad T-shirt till honom och glada vita moln på röd botten … jag känner mig glad när jag tittar in på arbetsbordet och ser färgerna vänta på mig.

Nästa vecka är en stor vecka för mig, dels ska C min kära vän göra en sån där gastric by pass, hon behöver gå ner i vikt för att skona sitt hjärta och det blir en orolig dag innan jag får höra att allt har gått bra. Dagen efter den 24 då är det min njurkompis S som ska få sin svägerskas njure och det känner jag att hela jag är så inställ på och rädd så klart att hon ska få mer besvär än nödvändigt. Så onsdag och torsdag får ni hjälpa till att hålla tummarna.

Nu ska jag göra som Kronblom ….

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.

Surprise med bröllopsdag varje år

Så kan det gå när man köper en ballong.

Hrmf …

Snacka om surprise …

Man har inte roligare än man gör sig som man säger. Jag har det inte alls roligt mest tröttsamt och segt, tror det har med Hb att göra som var för högt igen. Imorgon ska jag förhoppningsvis tappas och måtte jag då få tillbaka lite av den kraft jag nyss ägde.

Idag har jag bara tagit det lugnt, gick en sväng med Watson och passade på att handla mjölk och bröd, orkar inte baka, orkade nästan inte ta mig hem.

Sen har jag mest sovit på soffan men fick ett ryck och började skära gammalt bröd i tärningar och blandade med fågelfrö, hittade en stor fågelboll och en påse med nötter, de satte jag snören i och hängde på ett staket här på min baksida. Jag lider med fåglarna som har så lite mat nu och kallt är det för dem.

Hoppas ni alla köper fågelmat och hänger upp i vilken gren som helst.

Bröllopsdag

Tur att man ser dagens datum i sina inlägg, vi har bröllopsdag idag kom jag på. Hm… vi är lika dåliga på detta datum båda två så det är ingen fara på isen.

Jag ska göra en kycklingsallad till middag och kanske har vi en vinare som ligger och väntar på att öppnas.

Vill baka något till kaffet men hoppar nog över det, jag försöker verkligen att inte äta för mycket sött nu.

I helgen ska jag och maken hälsa på Kidneybönan på sjukhuset vilket jag ser fram emot. Det är så härligt att hon har fått en ny njure, njuren funkar utmärkt men hon har en del andra problem som läkarna säker fixar.

Vi ska under helgen även träffa Vb, det ska bli spännande efter alla våra mail, samtal och kommentarer på bloggarna sedan flera år.

Kidneybönan och jag har faktiskt träffats för två år sedan på ett fik i stan så vi har ju sett varandra inte bara pratat i luren och mailat och sånt.

Söndag är det barnvakt vi ska vara åt marsipangrisen vilket jag verkligen ser fram emot.

En ljusgrå och nästa mörkare grå, maska alltså

Nu sitter jag här med nytt 2 trådigt ullgarn och försöker mig på ett par mer avancerade vantar. De kallas Kalix vantar och är ett gammalt mönster som jag hittade inne hos Solveig som är en stjärna på att sticka vackra vantar.

Kalixvantar från http://www.solveigs.vantar.se

Men det är svårt att få till den där början med varannan maska i olika färger, gäller att ha tungan rätt i munnen. Undrar vart min tunga tog vägen för jag tror inte jag får ihop det som det är tänkt.

Idag har vi flängt runt handlat och gjort ärenden. Vi tog en repris ner till Hav, minns ni när vi försökte handla för ett presentkort som vi hade glömt hemma? Nu stod vi där med presentkortet i högsta hugg som nu omvandlades till rödingfilé rullad runt en ostkräm med Karl Johansvamp och annat gott, bara att ställa in i ugnen och koka lite färsk pasta till.

Sen köpte jag ett par snygga överdragsbyxor, men jag orkade inte prova dem i affären så naturligtvis var de för små när jag kom hem. Vi tyckte både maken och jag att de verkade gå om min nu stora mage, men tji fick jag blir en tur tillbaka. Det är mitt fel, lurade mig själv lite när jag stod där och höll byxorna framför mig, vet så väl att jag behöver en större storlek hrmf.

När vi handlat klart tog vi en cappucino nere i Hötorgshallen, jag åt en baguette med gott innehåll och njöt av livet. Men tänk att arbeta där nere med allt oljud hela dagarna, för det är ju inte en tyst plats precis. Älskar att sitta och titta på alla som går förbi, tänk så många det finns av oss och ingen är den andra lik varken i utseende eller kläder. Sa till maken lite tyst att jisses så en del klär sig … för att sekunden senare inse att jag själv såg ut som en mupp med mössan på sne och konstiga kläder på eftersom jag inte kommer i så många av mina egna kläder.

Igår ringde Kidneybönan från sjukhuset, hon mådde bra, lät väldigt pigg, jag blev jätte glad av att höra hennes röst igen. Njuren funkar jättefint, hennes krea låg på 108 och mitt låg sist jag testade mig på 104 så visst mår hon fint med sin nya njure.

Imorgon ska maken packa för en kortare flygresa till Skåne, han och dottern ska närvara när vår kära Teppo begravs. För mig blir det lite för mycket med både resa, ”mingel” och sova borta, så jag blir hemma. Jag får trösta mig själv med att marsipangrisen kommer imorgon, här har ni förste barnvakt redo. Sen har jag planerat för de tre dagar maken blir borta, hundvakten tar Watson på dagarna så går jag ut med honom sista turen på kvällen.

Nu ska jag sätta mig och titta på Robinsson avslutningen.

Grusad väg och andra små petitesser

Solen lyser ännu men betydligt mer disigt än när Watson och jag var ute på promenad. Det var tungt idag igen att gå, efter att jag hade klätt på mig själv så var det Watson tur med sitt sele och sin rock, sen var jag helt svettig och slut innan jag ens hade öppnat dörren.

Så vacker bild jag lånade av odla.nu

Jag läste hos Kidneybönan att hon har fått sitt efterlängtade samtal om att få en njure. Så spännande,  jag tänker att hon snart ligger där på operationsbordet och får livet tillbaka. Sänder varmaste kärlekstankar till den som har donerat sin kropp och all tänkbar välgång till dig min lilla böna.

Hon ringer när hon har kryat på sig, så får vi höra hur allt har gått, om nu inget tillstöter som gör att njuren inte är lämplig för henne.

Läste till min stora förvåning och det

                                                                 var ingen tidnings- … anka

att mitt andra namn låg på 3:dje plats på mest populära namn i vårt land. Ella som jag tvingades säga varje terminstart i skolbänken inför alla  andra i klassen som fnissade och hade så roligt på min bekostnad för mitt andranamn. Ella som jag mumlade fram så ickehörbart som möjligt, nu vill många döpa sina döttrar till det.

Har ni tänkt på att vi alla får oss en slev av skit via andra under uppväxten, det kan handla om precis vad som helst. Något ord som ständigt kastas mot en som sätter sina spår utan att andra ens tänker på det som sårande eller jobbigt att höra för den som det kastas på. Jag tror att ord kan skada mer än en smocka … en smocka gör ont för stunden och kanske kan man förstå att det rinner över för hetsporrar då och då, glömma och gå vidare. Men de där små orden som ständigt upprepas i hånfulla tonarter har en förmåga att sätta sig fast med hullingar längst in i hjärtat. Man kan som vuxen vara klok och tänka att ”det var barn, de är rätt grymma mot varandra” och inte gråter jag något blod över det hela som vuxen, men det sitter där i alla fall.

Därför blir jag så förvånad när Ella är så populärt namn, jag fick det från min farmor och kände alltid att det var ett speciellt namn eftersom jag inte träffade min danska farmor förrän jag var vuxen. Två gånger hann vi ses innan hon gick vidare till andra sidan. En liten smal mörkhårig kvinna med bruna ögon precis som min mormor. Visst är det konstigt att jag föds så blåögd man bara kan bli? Blått i generna är visst starkare än brunt, jag har alltid tyckt att brunögda blondiner har varit något i hästväg, men det blev jag inte. Jag blev bara blond, blåögt och reslig, låter nästan som tyskarnas rasbeskrivning av sitt högt rankade ideal hrmf.

Jag suckar för mitt golv är så grusigt, de gödslar grus utanför vår port, gruset fastnar i spåren på de kraftiga skosulorna och följer med oss hem. Hallen går under namnet grustaget just nu och jag borde en massa, har börjat med att skaka av köksmattan och slängt den i tvättmaskinen. Nu är det bara dammsugandet, torkandet, dammandet och allt annat kvar som bör göras. Känns redigt tvingande när solen och ljuset långsamt drar fram över min nu allt mer dammiga lägenhet. Jag inser min begränsning och tänker rusa runt med dammsugaren och sen punkmarkera köket. Sen överräcker jag stafettpinnen till min make om jag ens kommer så långt.

Fridens på er alla …

Hyllning till livet det kommande 2010

Tänker på en bild jag såg förr när det år som gått var en gammal man som vandrade ut ur livet och in kom ett nyfött barn, symbolen för det nya året. Kanske är det så med år som gått att de kan vara slitna av det året har bjudit på … för mig har året pendlat mellan dödsångest, sjukdom och den enorma lyckan att få ett barnbarn och som grädde på moset min väns otroliga gåva när jag fick ett liv genom hennes njure.

Slå det året om ni kan!

Självklart har jag pendlat i hela mitt känslomässiga register under året och haft stunder jag inte önskar någon, ändå finns hela tiden glädjen över det liv man har hur rumphugget det än är. Barnbarnet som jag döpte till marsipangrisen har helt ovetande pumpat mig med livslust och kraft vid alla tillfällen jag har fått vara nära honom, barn har den förmågan att röra mig i mitt innersta och den lilla gossen är ju en bit av mig själv och allt jag älskar i livet sonen, mannen, dottern, min mamma, syster,  min mormor,  min morfar och pappa. Vi finns ju alla där och den insikten har varit en källa att förundras över det här att släktet går vidare.

Många funderingar om vem han är lik den lilla, har fått hejda mig ibland och inse att det finns ännu en sida av arv för honom, allt kan ju inte komma från mitt led. Så jag mötte kärleken när jag var som sjukast och verkligen behövde något som distraherade mig ifrån mig själv. Den bästa gåvan jag kunde få under den svåra tiden och den lille kommer för alltid att vara mig närmast hjärtat och jag ska med hela min själ finnas för honom så länge jag lever.

Året ja, vilket jäkla år vet inte hur jag ska sammanfatta det hela, maken har varit så stor hela tiden. Jag har fått insikt i ren kärlek något av det finaste jag har mött och han är min man. Det finns inget han inte har gjort under året för mig, jag har inte ord nog för att prisa honom. På sjukhuset såg jag i hans ögon hur rädd han var att jag skulle gå och jag var så vissen att jag inte orkade finnas för honom utan valde att invärtes blunda en kort stund, den stund jag behövde för att hämta mig själv tillbaka till livet.

Idag har vi börjat leva med varandra igen, jag ligger inte bara bredvid honom och tittar på livet och honom. Jag skrattar oftare idag än förr, jag njuter så av allt vi gör och kommer att göra i framtiden. Jag längtar så efter livet som ska komma till mig när kroppen orkar igen, nästan som förr. Visst får jag leva med rädslan att njuren lägger av precis som alla andra som har fått ett organ får göra. Jag vill vara optimist, naivt tro att just min njure kommer att finnas för mig tills jag har gjort mitt här på jorden och dör för att jag är gammal nog och nöjd med det som jag har varit med om, klar att gå vidare.

Sen var det hunden Watson, en lite plåga att behöva rasta när benen inte bar och illamåendet hastigt tog över och gjorde promenader till en plåga. Men så älskad och behövd av oändliga skäl i mitt liv. Under min tid på sjukhuset så kom han på besök till mig en natt när jag tror att Gud var upptagen med något viktigare än mitt lilla liv. Han stod där och viftade på svansen lika tydligt som jag ser honom nu sovandes på golvet. Ett husdjur kan vara lika nära ens hjärta och själ som en annan människa, det vet jag säkert nu. Han var det enda jag längtade efter hela tiden jag var på sjukhuset. Hans hundvakter sa att han hemma inte var sig lik, verkade deppig och åt dåligt, så nog längtade vi båda efter varandra.

Livet är så kort och skört det gäller att öppna upp sin famn och ta emot det som hela tiden bjuds fast man som liten mänska inte alltid varken ser eller förstår vad som står till buds bakom varje hörn. Livet är fyllt av de bästa människor man kan tänka sig bara man tittar lite extra i sin omgivning. Jag har mött så mycket kärlek i hela mitt liv, det har gjort att jag alltid längtar till att finnas för andra. Nu har jag lärt mig en redig läxa när jag inte har orkat ens med mig själv, men jag längtar tills jag orkar finnas igen för andra för det är det bästa med livet att få dela sig med andra.

Mitt År 2010 kommer att innebära rehabilitering av mig själv på både längden och bredden jo, här ska bantas också. Jag längtar efter våren, de mjuka vindarna och fågelsången som kommer att få mig att gråta mer än vanligt. Jag vill åter vandra genom den gröna oas av vår efter havets strand, stillsamt sätta mig på en parksoffa och låta havets glitter möta min törstande blick. Jag kommer aldrig att glömma lyckan i att få leva de här åren min donator Rosita har givit mig, självklart kommer jag som andra att skutta lite upp och ner, spela lite på mina känslotangenter då och då men tacksamhet vet jag idag vad det är, tacksamhet över livet.

Så alla Ni fantastiska läsare ni ska ha ett Stort Tack för att ni har funnits i mitt liv detta år. Jag har haft en längtan att dela med mig och ni har bekräftat mig varje dag, precis vad jag behövde under tiden jag inte orkade leva som er där ute mitt i livet. Ni gjorde så att även jag kände att jag levde på ett litet hörn här i min blogg.

Mycket pirr i kroppen och spring i benen

Nu ser det här så lugnt och kanske lite andligt ut, jag ville visa mitt upphöjda känslotillstånd. Jag har varit på ICA … ;)  inte blev jag euforisk av det precis, men där mitt i smeten står Rosita min donator och jag blir så glad när jag ser henne. Vi kramas och är högljudda (osvenska, för det är vi båda två i vårt sätt att vara) i vår glädje att se varandra … det har hänt saker i hennes liv som har varit jobbiga för henne efter att hon gav mig sin njure. Äntligen är hon på rätt tåg igen och tuffar på med lyckan boende i sitt bröst och jag blev tårögd av glädjen att allt går bra nu för henne. Nej, allt har gått fint som har med hennes donation att göra, hon har haft andra problem som nu  har löst sig.

Idag har jag varit trött, det kommer efter när man har haft full fart ett par dagar. Men nu under eftermiddagen har jag rullat igång igen och känner mig så larvigt lycklig över att jag mår så bra, jag kan inte få er att förstå hur det känns om ni inte själva har mått pissdåligt under en väldigt lång tid och sen blir friska. Jag har ju fått livet tillbaka … Jag förstår ju nu att jag kommer att må som mig själv igen och det gör mig så sprallig och lycklig och alla överord och lite till.

Jag älskar hela världen och vill ta det mesta i min famn.

Men hejda sig och säg som det är … hrmf, jag är lite förbannad fortfarande på både det ena och andra som jag ser på TV eller läser i tidningarna om. Det sitter en förbannad person inne i mig? Jag fattar inte när hon klämde sig in och tog plats, har tänkt ut en öppningsreplik när jag kommer till min kurator, för hon finns där väntandes på mig, det har vi kommit överens om att ” jag ringer när jag orkar ta tag i den biten”.  Allt i mitt liv kommer att hända nästa år … så klart.

Jo, så var det smörgåstårtan som jag gjorde i lördags, försökte knycka bilden från Bettan hon med receptet http://tantenfunderar.blogg.se  men fick inte till det, men så idag såg jag att bilden på något vis hade kommit över till mig ändå, så jag prövar att sätta in den här.

Jag har fotat min egen tårta men maken är ute och handlar och det är han som sätter in alla bilder. Jag är inte så korkad, men nästan  när det gäller teknik, mest tror jag att jag är ointresserad. Maken visade mig en gång hur man gör och jag skrev punkt för punkt och lik förbannat kom inte en bild in. Ähh skit, då lägger av för då upplever jag att tekniken inte är som den ska, mig kan det ju inte vara fel på? Tänk alla gånger maken har suttit här med tex en ny dator som ”bara” ska installeras, har ni någon gång varit med om att något nytt i teknisk väg ”bara” funkar när man installerar det??? Nej, jag säger ju det att det rätt hopplöst alltid något som inte funkar.

Jag ska sätta in min egen bild på min tårta här när maken väl kommer hem och kan fixa till det hela. Äh, det blir ju pinsamt att inte kunna sånt själv, jag får nog ta mig en ny lektion av honom.

Lite som jag känner mig just nu

Isotop, målarfärg eller röntgenmedel?

Jag har haft lite motstånd till att sätta mig och skriva under veckan, det var så mycket med alla sjukhusbesök som tog musten ur mig. Jag har gått igenom ännu en isotopröntgen som gick alldeles utmärkt och visade en njure som jobbade mer än bra. Den sista stunden i röntgenapparaten fick jag urindrivande medel intravenöst för att de ville se när urinen skyndade på ut,  jag blev ombedd att lämna ett kissprov innan jag gick hem. Senare i bilen på väg hem höll jag på att kissa på mig, då slog urindrivande medlet till och jag har aldrig i hela mitt liv varit i så stor nöd. Det tar ca 30-40 minuter att ta sig från Huddinge hem till Lidingö och guuuud så kissnödig jag var, men jag hann som tur var.

Hittade en bild på en burk med isotopmedel … tror ni att det är målarfärg man får insprutat i ådrorna?

Alla prover var kanonbra i fredags och jag känner mig piggare överlag när jag hör att allt är bra. Denna vecka har jag motionscyklat, varit på en skogspromenad och till och med skurat ur badrummet. Men fattar ni, det går åt rätt håll och skallen har börjat planera för mer och mer saker. Klart att jag får ta det lugnt och när det gäller rengöringen av toan så fick jag lägga mig i soffan och vila då och då för att få det klart. Men tänk att jag orkade tvätta håret och duscha när allt var rengjort, det var helt otänkbart för bara några veckor sedan. Då stod jag på knä och tvättade håret hängande över badkarskanten och kunde ibland få lägga mig på golvet med skallen full av lödder och yrsel vilket inte var så kul.

Jag sa till min läkare i fredags att det var mycket svårare att få ett organ än jag hade fattat, att jag kände mig så dålig att jag första veckan tyckte det var lika bra att fönstret var låst och inte gick att öppna. Har nog aldrig känt mig så utlämnad och eländig. Visst hade läkarna sagt att man kunde få biverkningar och att det var en tung medicinering men jag förstod inte alls vad de sa.

Själva operationen tar ca 4 timmar och är i sig inte så märkvärdig, men det är en stor operation för kroppen och sen är det själva behandlingen det handlar om och det gick inte riktigt in i min skalle att det var en behandling jag skulle igenom. Nu är jag inne i min tredje behandlings månad sedan operationen och det börjar räta till sig, varje gång jag är på läkarbesök tar de bort en tablett och jag börjar se slutet på den här nedtrappnings perioden och inser att jag kommer att kunna må bra när jag är på rätt sida om ”staketet”.

Jag har också insett att jag inte är mig själv riktigt här i bloggen eller rättare sagt jag är som jag är just nu. Tålamodet är kort och jag känner mig ofta förbannad på en massa saker som jag normalt inte alls går igång på och det har gjort att jag känner mig ovillig att skriva för det drar iväg och blir så mycket ilska som jag inte riktigt vill kännas vid. Ja, så nu vet ni det om ni nu har reagerat på mitt ”nya” sämre jag.

Om så där tre veckor ska jag in och ta bort dialys slangen sa min läkare i fredags och nu tycker jag att det är lika skönt att få det gjort. Det är ju så att varje gång jag duschar så måste jag sprita och göra rent området och sätta nytt bandage och det tar lite tid vilket jag inte alltid har lust med bara för att jag vill hålla mig ren.

Maken fick vaccinsprutan när vi var på Huddinge i fredags och kände inte ett dugg igår men inatt och idag har han haft lite feber och ser mosig ut. Konstigt jag som är en rishög borde ju fått en reaktion, men jag fick bara ont i armen och tack och lov för det, jag vill inte alls bli sjuk nu. Springer ännu med munskydd när jag går in i en mataffär, visst tittat folk de tror väl att jag är en galning som är livrädd för svinis. De får tänka och tro vad det vill om munskyddet, håller det en enda bacill borta från mig så är jag nöjd. Jag har det på när jag sitter i väntrummet inför provtagningar för där sitter ju alla som är sjuka och ska ta prover, ganska konstigt att man inte har en avskild provtagnings mottagning för alla med sänkt immunförsvar.

Ikväll ska vi ta det piano med matlagningen, jag har tagit fram räkor och crabfish till middag. Tänkte att vi kunde skala och göra räkmackor och dricka te till framför tv:n. Det är en så grå dag att man är tvungen att elda många värmeljus för att känna sig väl till mods.

 

 

 

Ingen ide att tänka när bollen är tom

Tänkte att det var konstigt att min man som lever med en riskgruppsperson dvs mig inte fick vaccinet samtidigt som mig på sjukhuset. Det tar ca två veckor för vaccinet att börja verka i kroppen och under den tiden kan man ju ha otur och få influensan via sin man.

Jag har aldrig haft influensan, aldrig vaccinerat mig tidigare. Vore väl idiotiskt att få den nu när jag är svagare i kroppen och mer mottaglig.

Idag har jag varit deppig, låg och funderade på vem jag skulle ringa och prata med för samtal brukar alltid vara bra när jag blir deppig. Men jag orkade inte ta mig samman och ringa någon. De ringde från sjukhuset igen och gav mig tiden till morgondagens isotopröntgen och så sa sjuksystern att kreat var lite högre nu igen fast det i sig inte är alarmerande högt, men jämfört med mitt eget värde när jag låg på sjukhuset och nu så har det ju rört på sig uppåt. De är ju så noga nu med alla värden för att kunna mota Olle i grind om en avstötning är på gång och den där noggrannheten tar nästan knäcken på mig. Det ska bli så skönt när jag har kommit över den här tre månaders perioden med provtagning två gånger i veckan och läkaren varje fredag.

Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så omhändertagen i vården och jag kan bara prisa dem alla som gör ett så fantastiskt jobb med att hålla ordning på mig och alla mina olyckssystrar och bröder. Det är bara jag som är för skör och blir rädd när de ringer och ber mig ta ännu fler prover för att något kanske kan vara fel. Det går liksom inte att prata med sig själv och sansa sig i sin oro, jag har kommit över någon gräns för länge sedan så nerverna ligger mer utanpå. Klart att även medicinering har med mitt mående att göra, cortisonet kan verkligen ge svalliga känslor och även de andra immundämpande medicinerna ger många biverkningar.

Idag lyckades jag cykla i 10 minuter och jag kände att jag nog kan cykla en stund till imorgon på eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara så här svag och ynklig, jag har ju tänkt att jag ska cykla eller promenera en stund som ska ökas med tiden, men jag kommer liksom aldrig igång. Jag är yr i bollen, svag i knäna och allmänt körd i botten. Jag skakar i kroppen, flåsar och får som frossa då och då vilket inte gör att jag orkar prestera något under den tiden, alla de där sakerna är biverkningar och så har jag ännu problem med handlederna. De värker och svullnar nu har de t.o.m mörknat och ser ut som ett dovt blåmärke upp efter handleden. Ja, jag ska ta upp det med läkaren på fredag igen höra vad han säger om färgförändringen.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att man skulle bli så risig av att få en ny njure, att tabletterna gör en så risig. Hur mycket jag än vill en massa saker så går det bara inte att prestera på ren vilja. När jag läser om andra som har fått en njure som verkar må så hiiimla bra och en del kastar sig tillbaka till ett jobb så snabbt att jag knappt tror att läkarna har hunnit sytt ihop såret. Då fattar jag inte hur det kan vara så olika, det är då jag blir så rädd och funderar över varför det är så här risigt med mig. Ok, jag har fibromyalgi och den gjorde mig pensionerad, så risig är jag bara av den så jag kanske är orättvis mot mig själv när jag oroar mig och tänker att jag är svagare än andra. Man ska inte jämföra sig men det är svårt att låta bli …

 

 

 

 

Kommer en del för lätt undan?

I fredags var jag till läkaren igen som sa att jag skulle direkt ner på ett ultraljud för att undersöka avflödet i urinröret. Tydligen så rinner urinen ut, men det verkade som om det var en förträngning där så att det går lite för långsamt, själva flödet kunde de se med ultraljud. Maken och jag ilade ner till rätt mottagning och jag fick nöjet att se min njure i full fart i färg. Det var nästan en andlig upplevelse så fantastiskt vackert i starkt rött. En liten bubbla såg läkaren där urinen trängdes lite för att komma ut, men det var inget större problem vad jag förstod av det lilla hon sa.

När vi var klara med ultrat så gick vi tillbaka till njurmottagningen där jag fick influensa sprutan. När vi sen åkte hem så var vi väldigt nöjda med att den här veckan var över efter alla provtagningar och isotopröntgen och allt vad det nu var. Såg fram emot kommande vecka som mer normal … tills läkaren ringde på eftermiddagen och talade om att jag måste göra om isotopröntgen i veckan som kommer.

Om jag fattade rätt så visade ultrat inte på något större fel, men de undrade varför isotopröntgen visade det den gjorde och vill göra om den processen. Suck, så nu blir det provtagning på måndag morgon, isotopröntgen på tisdag, ledig onsdag, provtagning på torsdag morgon och så läkarbesöket på fredag. Var det någon som tror att man kan vara i behov av vila när man är sjuk? Så veckan som kommer är för mig helt borta och det kommer jag garanterat själv att vara för jag blir så trött på att ha tider att passa hela tiden.

Sen spänner jag mig inför provsvaren och vad det kan bli av det hela. OM de nu hittar en förträngning som behöver åtgärdas så går de tydligen in via urinröret och hur kul låter det på en skala? Men på ett vis är jag glad bara de ger fan i att gå in i själva ärret efter operationen där de satte in njuren. Jag vet ju att jag ska öppnas lite i ärret efter dialysslangen som ju sitter kvar än så länge, det får allt räcka för min del.

Igår åkte vi iväg till kyrkogården, vår dotter var med men sonen roade sig på Finlandsbåten. Jag ska nog sluta gå på kyrkogården, där faller stora vemodet över mig och jag går omkring och försöker stänga av för att inte gråta allt för mycket. Det är ju så smärtsamt vackert på kyrkogården med alla ljus och de väl genomtänkta planteringarna som smälter ner min ynkliga försvarsmur till ingenting. Det är det där med livet och döden som blir så tydlig när vi som lever går där och tänder ljus och smyckar gravar och minneslundar.

Inom mig har jag inte hunnit komma fram till att jag faktiskt lever ännu, jag är inte så säker på att jag kommer att fortsätta att göra det och den osäkerheten måste jag förhålla mig till, har inte kommit fram till den platå jag behöver för att stå lite tryggare på. De här första tre månaderna är osäkra när man har fått ett organ, så är det för alla. Jag måste lära mig att leva med att jag faktiskt kan tappa njurfunktionen när som helst resten av mitt liv, rent av imorgon. 

Visst vi kan alla dö när som helst, men normalt så går vi inte runt och funderar så mycket på den möjligheten för vi räknar oss som friska och tänker inte alls på att döden även gäller oss. Ni friska lever i en avundsvärd värld utan allt för mycket insikt om att även ni kommer att dö och en del av er kommer att bli lika sjuka som jag och få uppleva ångest och lidande som ni aldrig någonsin har varit i närheten av. Jag är glad för alla er som faktiskt får gå igenom hela livet utan större problem rent fysiskt. Men kan inte låta bli att avundas er totala insiktslösa tillvaro om allt skit man kan drabbas av. Jag vill också leva så där som förr när allt hände andra och inte mig. Ett vilsamt tillstånd när man rotar ner sig i en förkylning och har nära döden upplevelse av lite envis hosta som stör nattsömnen.

Det finns så mycket fina människor som jag med nöje skulle träffa och umgås med men under de här åren av ”borttappat” liv så har jag kommit att reta mig redigt på alla de där personerna som inte ens har vett att leva fast de lever. Alla som inget vill, fan rent ut sagt vad jag retar mig på alla slöhögar som inget vill. I deras värld orkar man inget och tittar väldigt närögt bara på sig själv och sitt eget mående, andra har man bara för att utnyttja och klänga på som betjänter som ska utföra allt åt dem, rent av förverkliga deras liv det lilla. Ibland tänker jag att i vårt land så har slöhögarna fått ta över på många företag. Förändringar gillar få anställda, gäller det bara fördelar de själva ska hysta in så är allt så fint. Men behöver de jobba extra eller ens göra det de har betalt för på normal arbetstid så har de mycket att klaga på och på något konstigt vis så har de lyckats få ett övertag på många arbetsplatser.

Vad är det som gör att vi i vårt land har så svårt att säga nej, sätta upp gränser för de som inte sköter sig? Varför är vi så flata? Om jag nu ger mig in i getingboet när det gäller sjukskrivna så är jag övertygad om att både du och jag känner flera som vi undrat över genom åren. Jag har ett gäng som  jag inte räknar som mina polare, men jag känner dem tillräckligt för att veta att de alltid orkar roa sig, resa lååångt och göra allt sånt där som sjuka normalt inte orkar göra. Man kan kalla sin sjukdom för vad som helst men ofta sitter det ju i det fysiska som de påstår att de har så ont av. Men det gör inte ont att dansa och resa och umgås och festa väldigt ofta.

Jo, självklart får man roa sig fast man är sjuk det är ju inte det jag vill ta upp, utan att det är som en viss typ av människor som ofta har ont så där här och där men ändå aldrig har problem med festandet, just då gör det aldrig ont. För att i sammanhanget tala om hur förträfflig jag själv är kan jag ju säga att jag har avstått mängder av fester/bröllop/jämna födelsedagsfester/utlandsresor/familjesammankomster genom åren. Är man sjuk så är det inte där man oftast tillbringar sin tid utan det blir hemma i soffan eller rent av sängen. Det är stor lycka när jag har lyckats komma iväg på en fest utan att min kropp har svikit mig å det grövsta, jag har ändå fått gå hem väldigt tidigt (först) från festen i många år, jag som var en sån som släckte när jag gick på min friska tid.

Det finns ett stort gäng som brukar häcka på kvarterspuben, en där han orkar cykla runt hela ön året runt. När han inte cyklar så super han på puben med alla de andra som lever likadant. Men sjukskrivna eller pensionerade är  större delen av gänget. Samma stuk på det hela, man orkar alltid roa sig och att ha drogproblem verkar inte heller vara något problem.

Jag tror att vi skulle behöva ändra vår inställning både till samhället och till  arbetsplatsen. Det är det här med rättigheter och skyldigheter och jag anser att vårt folk har fått för sig att det är mest rättigheter vi alla har och det är antagligen en rest från socialdemokratiska styret när staten skötte allt och vi aldrig behövde tänka. Ett bortskämt folk blev vi … som alltid skriker på att staten ska kliva in och fixa allt otäckt som händer oss i världen, antagligen för att vi bara anser oss ha rättigheter. Synd bara att inte skyldighets medvetandet balanserar upp det hela då skulle vi inte ha de problem vi har idag.

Ska väl påpeka att det finns gott om människor som gör gott och jobbar häcken av sig både för dig och för mig. Men det finns en rätt stor klick som verkar ”ärva” sitt livsval och med det sin slöhet och sin rätt till bara rättigheter, det är dem jag vill åt.

 

Ett andligt hundbesök

Igår var vi och tog nytt prov och jag väntade oroligt hela dagen på ifall de skulle ringa och be om ännu ett prov till idag. Men ingen ringde och det var så skönt. Idag var vi till Huddinge och träffade läkaren på mottagningen och de var nöjda med mina prover, en skrining test ska de göra för att se hur njuren jobbar, jag kommer få en isotop inskickad i en ven, sen ser de hur det ämnet tar sig genom njuren efter en stund. Efter den testen ser de hur njuren jobbar, jag blev så lättad och glad att jag inte behövde göra en biopsi. Med lite tur kanske det hela håller i sig.

Igår var jag trött mest hela dagen, men såg ju hur solen strålade ute och tänkte att ut ska jag en stund. Tog stavarna och tog mig väldigt långsamt ut och runt efter strandpromenaden, det var ljuvligt men guuud så trött jag kände mig, fick sätta mig på alla soffor som kom i min väg och som om inte det räckte så började min skitmage att göra sig påmind. Snacka om att tvingas gå snabbare än kroppen orkade för att hinna hem på toa.

Sen mina vänner fick jag sitta där på toa med ett sånt där anfall som jag även lyckades få ihop förra veckan. Timmarna gick och jag kom inte långt, illamående och så nr 2 som aldrig tog slut. Jag är så irriterad på magen som hindrar mig så mycket i mitt strävande efter att bygga lite kondition. Pratade med min läkare idag som tog upp att tabletterna inte är snälla varken mot det ena eller andra och så har jag ju fibron som ger problem med magen. Blir det som förra veckan nu så får jag totalstopp i många dagar.

Nog med skitsnack för denna helg.

Maken håller på och tömmer husbilen, många dynor, matta och madrasser som ska in i stora plastsäckar och stoppas undan i källaren under vintern. Imorgon ska han åka med sonen till ett lopp som heter Tjurruset vilket lär vara en skitig timmes lopp. Jag tycker att det är bra att han tränar och gör lite annat än ”bara” vara hemma med Tim pappaledig som han är hela hösten.

Tim på besök förra veckan, Watson vill leka

Jag har tänkt mycket på Watson sedan jag låg på sjukhuset. Jag sa till maken igår att när man är så där dålig så längtar man inte efter andra på det där normala viset. Men Watsons foto tittade jag ständigt på och jag längtade så mycket efter honom att just den tanken har besökt mig många gånger sedan jag kom hem. Watson var ju väldigt dämpad under min sista tid hemma med dialysen, jag såg att han drog sig undan och tog inte kontakt så där som vi är vana vid. När han var hos hundvakten under min tid på sjukhuset så blev det ju långa dagar för honom att vara borta då maken ofta åkte direkt till mig på sjukhuset efter jobbet och hämtade honom sent på kvällen när han kom hem.

Watson åt inte så bra sa våra kära hundvakter och jag oroade mig och såg ju faktiskt Watson som ”helt levande” på besök en av de där första nätterna när jag mådde så dåligt. Han stod plötsligt där i rummet och såg på mig och jag blev så rörd av besöket. Jag kände att vi hade kontakt under hela tiden på sjukhuset, om jag grät över något annat än min egen vissenhet så var det efter Watson.

När jag väl kom hem så började han äta igen och plötsligt var det som om han vaknade till liv och tog kontakt med oss mest hela tiden. Han har aldrig varit så kelig som han är nu, tar ständigt kontakt är glad och busig. Vi har fått tillbaka vår älskade hund och det gör mig så varm i hjärtat. Mina tankar om det hela är att han kände att min kropp ”höll på att lägga av” djur känner sånt och drar sig själva undan när de är sjuka. Tror att han var väldigt deprimerad helt enkelt, jag har alltid funnits här hemma med honom, jag tror att jag har varit borta totalt 2 veckor från honom på åtta år. Så visst kan hundar vara ledsna och deprimerade precis som vi. Han trodde nog att jag var död … borta i nästan två veckor.

Igår var maken till veterinären som tog bort stygnen på Watson, har jag sagt att han fick en vårta på undre ögonlocket som jag trodde var en vagel först. Men det var det inte så det blev till att skära bort den och då passade vi på och ta ännu en vårta som satt på ryggen. På kvällen var han bokad till tjejen som trimmar och duschar honom. Så nu är han snaggad och luktar gott, jag tycker alltid han ser ut som en liten bebis när han är nytrimmad. När han kommer hem så springer han som ett ärevarv som för att visa upp sig, han tycker att han är tjusig då och jag håller ju med.

Nu börjar det lukta från potatisgratängen, vi ska ha lammkorv till och så sallad och lite rårivet. Helgen blir lugn så klart, jag ska göra lite gratänger då jag har köpt blomkål och rätt mycket morötter, tänkte stoppa in i frysen kan vara bra att ha vid senare tillfälle.

Önskar er alla en skön helg.

Här vare tankar djupa och höga tror jag

I fredags var jag till läkaren igen och allt är så bra, kreat är ju personligt så det svajar lite upp och ner och är inte så mycket att bry sig om bara det inte är för stora variationer. Läkaren tog bort tre tabletter, framförallt fick jag sluta äta cortison på kvällen och det var en stor skillnad första kvällen. Idag har jag tagit cortisonet på förmiddagen så större delen av dagen gick åt till biverkningar, jag höll på att duscha och tvätta håret halva dagen utan att jag fick mer än håret tvättat. Blev så svimfärdig att jag fick lägga mig på badrumsgolvet med lödder i hela skallen. Det gick ju det med och håret blev ju till slut tvättat. Sen sov jag några timmar och kunde till min glädje känna igen mig själv bättre när jag klev upp, tog duschen och rev bort alla mina bandage och konstaterade att jag bara behöver ha ett på PD-katetern. Det stora såret ser ”fint” ut om än äckligt gult och lite intorkat blod här och där som väl får rasa av vid nästa dusch.

Mina kinder har ju blivit rundare av cortisonet och jag undrar vad det är som händer i kinderna? Är det vatten i vävnaden som sparas så att man sväller eller vad är det? Jag är öm i kinderna känner helt enkelt av svullnaden och så drar det lite lagom ont ut i mitt ena öra som jag ofta har haft öroninflammation i och då blir jag alltid lite rädd, än så länge verkar det bara vara tillfällig värk.

Vilket lördag det är idag, inte fattar man att det är höst? Jag har inte kommit utanför dörren idag, lite rädd känner jag mig att jag nu har förflyttat min sämsta period till dagtid när jag behöver gå ut och röra mig lite. Som det var idag kommer jag inte alls att komma ut på tur … Men det bästa med flytten av tablett ätandet är att jag igår mådde skapligt hela kvällen och bonusen var ju att fick sova hela natten, bara upp och kissa några gånger. Vaknade före nio och trodde inte det var sant. (Klart att jag tog mina sömntabletter, så lätt går det inte ännu att sova utan).

Om jag mår bättre även ikväll så ska jag sätta mig på motionscykeln och trampa några minuter som kompensation för utebliven promenad. Nu är maken och alla grabbarna på väg hem från sin golftur, äntligen har även maken fått sitt spel godkänt, jag vet inte riktigt hur det funkar men sonen och maken har tagit golfcert eller vad det kallas för tillsammans så det har ju varit lite tävling om vem som blev klar först och sonen han kämpade som en galning och vann den duellen. De tävlar alltid om det ena och andra men inte på ett sjukt vis utan de har rätt kul när de håller på, sonen har ju kämpat för att slå pappa sedan han var liten. Nu är han ju pappa själv till en son så han får nog igen det hela med tiden.

Jag tycker ännu att det är väldigt ogripbart att jag har Rositas njure i kroppen, att jag ska bli frisk och få leva normalt igen är en svårsmält sak. Jag läser ju vad ni som har gått före skriver och jag förstår på ett vis att det inom en framtid kommer handla även om mig, men ändå så svårt att förstå. Har man varit sjuk så länge så har man nästan glömt hur ett friskt liv levs. Jag har levt i ett slags drömmar om hur jag ska leva så länge att nu när jag sitter här och bara väntar på tillfrisknandet så fattar jag inte ett dugg.

Jag tänker att det sjuka har ju också förändrat mig på många vis genom åren, mitt tänkande och min inre längtan. Jag kanske inte är likadan när jag kliver ut som frisk som den jag var före sjukdommen. Det är både spännande och lite läskigt att inte säkert veta vem man är idag efter allt som har passerat genom min kropp/knopp. Vissa saker tror jag vi alla har med oss oavsett vad som händer med oss, som en slags genetisk kod som sitter som ett smäck i oss.

Men sen finns det delar som tidens tand slipar ner och förändrar med det vi upplever. Jag är otroligt mycket envisare än jag har fattat tidigare och det är både min akilleshäl och min styrka. Det där obändliga i mig som vrider min kropp ett extra varv om det bara går, det är sånt som gör att man överlever men också sånt som gör att man inte inser sina gränser. Jag har också upplevt känslan när jag helt tappar taget och faktiskt skiter i vad som händer, när allt som normalt är mig närmast och kärast inte kunde locka mig att leva en sekund till om jag fått råda just då. Har man en gång smakat på den där nålfina gränsen mellan lusten att leva och att bara tappa taget och gå, då har jag iallafall svårt att glömma bort den upplevelsen. Jag förstår, fick insikt i hur det är att vara så svårt sjuk att man inte orkar en stund till, jag förstår idag när andra svårt sjuka inte vill mer och jag kommer aldrig att protestera på det vis jag gjorde förr. Det finns en stund i mångas liv när livet i sig inte har något värde och hur svårt är inte det att inse när man står mitt i livet frisk och levande?

Att liv finns i så oändligt många varianter är något som jag nog har blivit mer medveten om med åren, tänker på när jag var ung och allt bara rann på, inte tänkte man så mycket på själva livet som ju var så självklart. Jag hör det på mina barn ibland när vi pratar hur mycket de har kvar till den livserfarenhet jag själv har skaffat mig genom åren och mödorna. De har ännu lätt för att tycka att man ska släppa och gå vidare, inte tänka så mycket utan bara tänka att jag blir frisk. Men vi som har levt och kämpat vet ju att man inte kan bara lämna och gå vidare, man måste ta sig igenom och ut på andra sidan. Jag kan tycka att det är irriterande att de har lite svårt för att ta emot den här biten av mitt helande. Att de med ungas rätt så lätt avfärdar mina tankar när de för mig är så viktiga att både tänka och prata om. Minns ju själv hur min älskade mormor berättade att hon inte ville leva mer och jag blev ju förtvivlad hon var ju min bästa älskade mormor som jag ville ha med mig hela livet helst. Inte förstod jag vad hon kände då, jag var för ung och oerfaren, så jag sa väl att hon inte skulle tänka eller prata på det viset, precis som mina ungarn nu säger till mig.

Undrar varför så många av är så rädda för att prata om det som är viktigt, det viktiga sopas så gärna undan i en rolig kommentar eller ignoreras med att ”tänk inte så där nu”. Men när fasen ska man tänka så där då?

Nu måste jag sluta för nu kommer golfarna hem.

Så lite tårar så klart

Efter en natt med ett evigt springande på toa och kissa så väcktes jag tidigt för att åka till provtagning kvart över sju. Har svårt att somna och klockan drar mot både ett och två innan jag via varm mjölk och en macka äntligen kan somna in.

Mådde skrutt redan när jag vaknade och dagen har aldrig tagit sig utan här har jag sovit och mått dåligt och inte blev jag gladare av att Huddinge ringde och sa att kreat hade åkt upp igen. Jag är verkligen dålig på att dricka och fick panik igår kväll och drack för kung och fosterland. Klart som korvspad att jag fick springa på muggen hela natten, det blir man ju väldigt pigg av.

Så nu är det ett blodprov igen imorgon före läkarbesöket, jag gick i botten när  hon ringde och sa till om det. Det är tungt vissa dagar och jag orkar mindre än jag vill. Dumt nog läste jag en broschyr jag fick från transplantation med information för anhöriga och transplanterade. Jag har skummat den tidigare men dumt nog läste jag det från pärm till pärm och jag blir både rädd och deppig när jag läser om alla konstiga sjukdomar och biverkningar jag kan få av medicineringen. Det var fel dag helt enkelt att läsa sånt, jag ringde gråtande till Angeli och bara öste ur mig mellan hulkningar och tårar.

Jaha, så nu har jag fått smaka på lite deppighet och det har väl sin plats i resan dumt att tro något annat. Imorgon är maken hemma och då kommer det mesta att kännas bättre. Vi ska på eftermiddagen åka till Danderyds sjukhus och lämna tillbaka alla saker jag har haft till låns med dialysen. Vi får väl se om jag orkar åka med men det är min tanke just nu.

Nu ska jag sätta mig och titta på idol …

Lite nytt att läsa på ”sidor”

Jag har skrivit lite nytt på min sida om mig och min njursjukdom om det är någon som vill läsa. Skrolla ner till sista inlägget.