Vill prata med famom

Var igår över och träffade Marsipangrisen, det är så mysigt när han sätter sig nära i soffan och som av en händelse lutar sitt rara huvud mot mig då och då. Vi hade med en tårta för att fira Fars Dag …

Han Marsipangrisen hade blivit dålig under natten, vaknade hela tiden och hade feber när vi kom, så ännu en förkylning.

Imorse så ringde telefonen när jag satt och drack te … ”Han har tjatat hela morgonen om att ringa famom” sa sonen. Klart vi pratade … gud så truten går på honom, jag blir himla full i skratt för han säger så mycket utan att säga ett ord rätt. Men man hör riktiga ord här och där, så lite fattar man vad han håller låda om. Han är en glad och pratig unge vilket betyder släkt med mig och det kommer att glädja mig till dödagar, ha ett barnbarn som gillar att prata samtidig som han är glad. Inte behöver han vara glad hela tiden, men det underlättar att ha den läggningen.

Tror jag är på rätt väg med att ta de flesta medicinerna före sängdags, allt för att slippa lågt blodtryck. Jo, det är fortfarande för lågt, men jag tror att jag mår lite bättre överlag.

Idag regnade det rejält när vi gick vår tur, har en granne med hund som pratar hål i skallen på mig när han får syn på oss. Visst är det trevligt att prata med folk när man går där och luftar sina hundar. Men han är en sån som käften går på oavbrutet och han är helt immun mot de där vanliga signalerna vi alla delar med oss av när vi vill avsluta ett samtal och gå.

Jag har testat allt möjligt på honom, även överdrivna signaler men inget går fram. Till honom får man helt enkelt bara börja gå mitt i en mening för det tar aldrig slut och så säger jag redan på väg att jag måste kila vidare. Det är inte ofta man träffar folk som är så där totalt inne i sig själva och där meningarna aldrig tar slut. Ska jag säga som är duktig på att prata .. men jag är väl medveten om när folk vill gå, det tror jag de flesta av oss är.

Efter en helg med sällskap av maken så mår jag faktiskt bättre, det var en redig deppardag sist när jag skrev. Men nu hoppas jag att det ska bli en mer normal vecka. Watsons sår har läkt igen med stor omsorg från husse, här har shamponerats med bakteriedödande, smorts med kortison och bandagerats varje dag. Redan på lördagen hade det mesta gått ihop av såret, som en krater var det först och blödde rätt mycket under fredagen. Men nu ser det helt ok ut och veterinären som varit bortrest och hade sin första dag idag har ännu inte hört av sig och det är helt ok för vår del eftersom vi lyckades läka det hela. Nu får vi se hur lång tid det hela håller, fortsätter det så här så måste de operera bort den där hårsäcken som växer fel på honom.

Nu ska jag ut i köket och snacka med lammkorven … något ska vi väl ha till den och det har jag inte klurat ut ännu.

Kalejdoskop

… i barndomen tittade jag ofta i ett sånt, det var så magiskt att se hur bilden hela tiden förändrades av rörelsen. Idag tänker jag att livet är som ett kalejdoskop som av tidens flykt ständigt ändrar sig. Hela tiden är jag där i mitt genuina jag, men formen runt mig förändras ständigt. Jag anpassas, filas av och ner, men likförbenat är jag,  jag.

Åren går, skinnet rynkas och tyngdpunkten tar ut sitt, mot jorden dras allt mot sitt slut. Men kärnan där inne är jag i mitt renaste koncentrat.

Är livet opålitligt?

 Såg den här bilden hos en bloggare och kände mig precis så där … längtar ut ur mitt sketna skal.

Igår blev jag dålig, inte kul att må illa och ha en massa konstiga symptom. Svårt är det med medicineringen som alltid måste tas vid samma tid, när man bara kräks. Nu löste det sig tack vare att jag tar min sista dos så sent på kvällen. Om dosen kommer upp före en timma har gått, får man ta en ny och hur lätt det kan vara vet alla som har haft maginfluensa eller liknande.

Idag har jag haft ont i halsen, men så mycket mer verkar det inte bli. Har sovit och tagit det väldigt lugnt. Kroppen har värkt och varit som ett utsketet äpple.

I fredags åkte jag med maken och handlade barnkläder till marsipangrisen, det är verkligen roligt att handla kläder till honom. Det tråkiga var att jag inte fick ha honom över lördags natten denna helg bara för att min kropp fick spunk.

Det var länge sedan jag mådde riktigt bra … det har både med ökad medicinering att göra och fibromyalgin. Det är som om jag aldrig tillåts leva fullt ut mer än i väldigt korta stunder. Ja, jag blir stundtals väldigt nere av all tid som bara går och går utan att jag verkar hitta balansen i mig själv.

Kroppen är liksom inte min längre, jag får bara hänga med på alla konstiga turer som fibrom och/eller medicineringen ger mig. Ena stunden skenar pulsen vilket ger mig ångest och får mig garanterat att tappa farten. Sen värker det än här än där precis när som helst. Svårt att andas, flåsar så fort jag rör mig ute och har ibland uppåt 100 i puls bara av att sitta i soffan och glo på tv. Undrar hur hög pulsen är när jag nästan inte tar mig upp för Ica Backen här hemma? Inte så lätt att motionera när pulsen går för snabbt. Samtidigt har jag för lågt blodtryck vilket är sååå fint för njuren, men hur jag själv mår har tydligen ingen betydelse.

Jag har stunder när jag tror att jag nästan är frisk igen och de stunderna går jag längre med Watson, pysslar mer här hemma och njuter av min tillfälliga frihet. För tillfälligt är det, det ska gudarna veta …

Jag träffar vänner då och då och har jag tur så får jag en normalmående stund, men oftare än jag vill låtsas om får jag spela spelet ”att jag mår bra”. Det kostar på men ger samtidigt lite input till mitt sketna psyke som suktar så efter det där normala livet. Jag undrar ofta hur jag hade mått om mitt psyke hade varit mindre starkt när det gäller att pressa  mig själv med allt jag vill göra, bara vill göra. Ja, jag avundas nästan de där som har så lätt att bara ge upp så fort något sitter på tvären. Minsta motståndets lag har jag svårt för  … vet inte varför jag har så svårt att egentligen ta hand om mig själv. Var själva drivkraften kommer ifrån och handlar om?

Jag var otroligt dålig under njursviktens sista halvår men inte bangade jag ofta för att passa marsipangrisen ändå, nej, jag grävde djupast tänkbara i min kropp för att orka det där sista omöjliga om och om igen. Bara för att få njuta och känna den ökade kraften i mitt psyke, vad gjorde det att jag spydde när han hade åkt hem, hela jag hade trots allt en starkare känsla av liv i mig efterråt.

Om jag väljer att ta minsta motståndets väg hur mycket väljer jag inte bort då? Nej, livet är för kort för att väljas bort om det bara finns en liten uns av kraft att slänga in för att kunna öppna upp och ta till sig livet. Andra väljer en annan väg för sig och sin kropp och det är helt ok för mig bara de inser att jag, just jag vill gå min väg även om de tycker att jag borde ta det lugnare eller rent av bara stanna hemma och ligga i soffan. De har inte min drivkraft, just min drivkraft det är bara så och ganska dumt att inte låta mig välja min väg.

Allt för många gånger har jag fått höra att jag är så irriterande, förbannat, envist,  positiv till att hitta lösningar … men tänk att det skaver så hos folk. Varför känns det så provocerande att i ett låst läge höra någon som positivt vill se det ljusa, se en lösning?

Att vilja hitta lösningar i låsningar är något som är en väldigt stark drivkraft hos mig vilket inte betyder att jag ser lösningar för mig själv alla gånger, men gud så jag kan strida för andras lösningar. Visa på inte bara hinta utan drämma till med hela handen om så behövs. Man brinner för olika saker och jag brinner i alla ändar för att hjälpa de som står mig nära och för den delen alla som kan visa behov av en lösning. Hopplös mänska jag är … men vad gör man med allt som man bara är utan att veta varför? Vi drivs ju alla av olika saker och med tiden lär man sig se sig själv och det som sätter fyr på fnösket.

Vill du ha en lösning på ett problem och stärkas upp inför förändring ring då för sjutton till mig så ska du få se på ny vinklar

Det har varit lite för mycket tunga saker i min nära omgivning som nu har börjat lösa upp sig, det har varit så jobbigt allt för länge. Nu för tiden har jag inget pansar som skyddar mig utan jag har väldigt nära till botten i mig själv. Jag är trasig i nerverna och blir faktiskt sjuk rent fysiskt när det blir för mycket vilket nog bara maken ser och vet om hur pass dåligt rustad jag är nu för tiden av livets omruskningar. Jag kan nog låta stark och allt det där men glöm det, på en stadighetsskala av 10 så ligger jag nog på 2 så fort golvet skakar det minsta. Det är bara att inse att sjukdom skapade den här kvinnan jag är idag vare sig  jag vill eller ej.

Jag har inte haft varken ro eller lust att skriva på länge .. det märks i mina texter att jag inte är riktigt hemma nu för tiden. Med darrande nerver tappar jag minnet och fokus, har fullt upp med att bara göra det där allra vanligaste för att få ihop min dag. Inte trodde jag att jag skulle bli så svag av allt det här jag har gått igenom? Men visst är jag samtidigt stark som få, motsägelsefullt men likväl så sant. Vad gör man med sig själv för att hitta sig själv igen, jag bara undrar?

Och slutligen livet … måste det vara så förbannat opålitligt? Varför kan man inte få leva på i en lugn takt där alla nära och kära mår bra och lever sina lugna fina liv? Varför måste det alltid ligga så förbannat mycket vägbulor på just min väg? Ju mer jag önskar lugn och ro, en fungerande medicinering och kropp, en hund som hela tiden är frisk, ungar som det går som det ska för och allt det där andra som vi små människor önskar oss av tillvaron, desto svårare verkar det vara att slippa bulorna och eländet som ständigt tränger sig på och skit samma i hur jag mår av det hela.

Jag är så trött på att klättra över oöverstigliga berg, hasa runt på iskanor som sluttar, snubbla och snava runt i tillvaron mest på tji och ändå mitt i allt finns alla ni som berör mig mest varje dag med er välvilja mot mig. Så underbart att ni alltid har funnits där om jag så har åkt väldigt långt hemmifrån så har nya själar dykt upp och funnits där för mig. Så mycket vänlighet, kärlek och hjälp jag har fått hela det här livet. Jag undrar om ni vet hur ofta jag tänker på er alla med tacksamhet?

 Livet är ju en gåva som får mig att ofta dra efter andan i sin vackerhet sin smeksamma vind av välvilja. Mitt i all sitt gnöl kan man inte annat än att tacksamt be för ännu en dag.

Ett inlägg med irriterande tankar

Ser varken rött, blått eller grönt

Tänka är inte mitt gebit just nu är så himla tom i bollen efter lunchen, väntar på att läkaren ska höra av sig om odlingen. Nä, inte potatisodlingen precis utan mer den där urinodlingen.

Vem kan undvika det eviga käbblet i media om valet? Jag är varken röd, blå eller grön nu för tiden. Känner mig som om jag har blivit färgblind av allt jag har lärt mig genom åren om politik. Jag är nog mer för Sverige än att vara partipolitisk … jag menar vore det inte bättre att partierna gick tillsammans och tittade på vårt lands plus och minus och bara såg till vårt väl och ve. Sluta med ert skit trams och ljugande för att få röster, jag kräks på er.

Tycker sossarna har blivit ett kletigt parti … de vill ha allt det där nya via tunnelbanan men Rut ska bort. Äsch, de vill bara ha lite fler röster.
Jag har tappat lusten på socialdemokraterna .. känns som ett parti som har överlevt sig själv och inte blev det ett dugg bättre av att sätta Salin vid rodret.

Jag saknar friska vindar i vårt samhälle, vindar som ser till att stat och kommun tar hand om de små, gamla och sjuka. Ett samhälle som inte har råd med just, små, gamla och sjuka är inget samhälle att ha. Då har man tappat allt förnuft och drivs bara av mammon, hur vore de om politikerna ställde sig ett tag på fötterna och verkligen tittade vad som saknas i vår egen ankdam.

Att se och höra dessa politiker ger bara en fadd eftersmak i munnen … de sitter i sin sandlåda och kastar sand på varandra. Få av dem har något att komma med, antar att de har fullt upp att bevaka sin egen plånbok och makt. För det är väl bara de som politik på den nivån handlar om och vi andra luras ständigt utan att inse det.

Alla dessa röstningar vi har haft har bara varit ett påhitt för att lura oss, kärnkraften inte brydde de sig ett dugg om att vi inte ville ha den. EU- medlemskap det skrev Ingvar Karlsson på för Sverige långt innan vi ens fattade att EU fanns. Så det var bara lurendrejeri att fråga om vi ville vara med. För den delen har väl vi haft de sämsta förhandlarna i EU, vi betalar mest till EU av alla och varför kan man undra?

Det finns grundläggande saker i sossarnas sätt att tänka som jag gillar, men det här att alla ska gå på hörntänderna samtidigt, alla ska ha det lika dåligt/bra det funkar ju inte så. Är det någon vuxen som ännu tror att livet är rättvist? Nej, tänkte väl det, vi är ju alla olika och drivs av olika skäl till att tex jobba olika mycket. De som sliter och vill något ofta redan i unga år varför ska de inte få betalt för sitt slit?
Varför ska de betala slöa Sunes liv? Om Sune är sjuk kan jag fatta och tycka att det är rätt, men det har varit så mycket som bara har gått an i vårt land under alla år som sossarna satt vid makten. Det här som vi alla lider av lite till mans att staten som förr ska ta hand om oss. Att vi själv inte har huvudansvaret för oss själva som sossarna lärde alla förr, det är det som gör att vissa ännu åker utomlands utan försäkring och anser att staten/konsulatet ska betala hemresan när allt gått åt pipan. 

Om man i ett sånt land som vårt inte kan skaffa sig en grundskoleutbildning och ev högre studie så kan de banne mig inte skyllas på staten. Vi är alla olika, en del av oss kommer aldrig att läsa på högre ort och det är helt rätt för oss, det är ett slags val man gjort någon gång. Ett val som kan ha tagits för att man helt enkelt inte är gjord för att slå in kunskaper inför prov som sen ända bara rinner ut när allt är klart. Det finns mer folk som mig som ville jobba, inte slösa sin tid på skolbänken mer än nödvändigt. Samhället behöver dessutom fler av oss tror jag, vi som servar er andra på alla nivåer.

Jag har aldrig varit arbetslös för jag insåg tidigt att det alltid finns jobb för oss som vill. Men klart ska jag sitta där och vänta på just min höga tjänst som bara finns ett fåtal av, då finns det arbetslöshet. Visst är det märkligt att folk har fått gått arbetslösa även under goda tider för att de inte hittade det jobb de tyckte sig vara förtjänta av.

Jag tror att det är tufft där ute i dagens samhället, men en hel del tror jag är ”som man bäddar får man ligga”. Gamla stelbenta regler från sossarnas tid och för den delen ett samhälle proppfullt med manschettknapp arbetstagare inom stat och kommun som inte gör så mycket till utan mest är ett sätt att bevara det gamla och sina tjänster.

Nu har jag pipit klart och ska ni nu gå igång på mig så vill jag påpeka att det här inlägget började jag med hos frunatmen men insåg att det blev för långt för att ha som kommentar så jag flyttade över det i min egen blogg. Så jag skyller allt på dig frunatmaken

Lurade är vi

Om du och jag i två års tid tagit emot 10 000 kronor för mycket av skattebetalarnas medel i lön eller sjuklön då skulle vi bli av med jobbet/sjuklönen och dessutom blivit åtalade och återbetalningsskyldiga.

Men om du är anställd på regeringskansliet som ambassadråd så kan du i två års tid få 10 000 kronor för mycket i månaden utan att behöva ta ett dugg ansvar. Kansliet sa upp ambassadsrådet som också polisanmäldes för bedrägeri, med all rätt. Men ambassadsrådet betalade snabbt tillbaka pengarna och  får nu upprättelse av Stockholms tingsrätt som dessutom ger den uppsagda 100 000 kronor i skadestånd. Ambassadrådet krävde skadestånd för kränkande behandling och felaktig uppsägning vilket han nu får rätt i av tingsrätten. De 100 000 kronorna får han för felaktig uppsägning och kommer nu att arbeta kvar på kansliet trots att att de på regeringskansliet deklarerat att hans förtroende är förbrukat.

Men varför bry sig om något sånt … med fräckhet kan man komma långt.

När jag läser sånt här i media så storknar jag av ilska. I samma media upplyses man om att folk som nästan inte överlevt farliga sjukdomar och långsamt kommer tillbaka till livet inte anses ha rätt till sjukpenning. Eller om du som privatperson och nu menar jag att du en Svensson av en händelse skulle få för mycket av din snikna sjukpenningen och inte fattar alla turer försäkringskassan bjuder på, om det nu är så så kan du räkna med att bli av med den rätt du har till sjukförsäkring och dessutom åtalas. Men det är ju bara sånt som gäller oss Svensson inte ambassadörsråd med en massa försänkningar i tingsrätten.

Den här räkmackan som de valda och den övre makteliten har skaffat sig ekonomiskt/rättsligt är så vidrig, jag kan för min själ aldrig fatta hur de har lyckats köpa hela media, för det är inga journalister som reagerar nämvärt på den här typen av upplysning som vi dagligdags informeras om. Ifall nu Janne som en av få reagerar och gör ett tvprogram om orättvisorna i samhället, så blir det ju aldrig någon uppföljning av det hela. Stora rubriker några dagar i tidningar för att sedan mattas av till ett intet. Det finns aldrig någon som tar ansvar och gör de förändringar som krävs.

De valda sätter igång en av de tusen utredningar som aldrig hörs något om i framtiden. De kör som ett race med oss, när de måste till något så står det alltid en utvald och säger att de genast ska starta en utredning och då vet jag att det är deras sätt att sopa skiten under mattan, lägga locket på. Det är nog den mest utövade makt som sker i vårt land, lägga locket på.

Har ni tänk på så lurade vi är på mycket i vårt land? Vi tror ju alltid att staten, företag, makthavare ska göra allt det där som är viktigt för vår säkerhet. Vi tror att regeringen har en plan för att ta hand om hemska händelser, en utarbetad katastrofplan. Men så är aldrig fallet …

Vid sunamin var regeringen och alla andra som borde jobba lediga och sen fanns det ingen plan överhuvudtaget för att få ordning på det som behövdes. Jag tror att vi som land har för få som vågar ta tag i rodret när det behövs, vi är rädda och har lågt i tak. Den här tanken att allt ska göras i ett slags eviga möten där alla ska var överens för att ett beslut ska kunna tas, är helt fel. Man behöver inte var helt överens för att kunna driva saker framåt. Vad som behövs är folk som vågar stå upp och ta tag i besluten, se till att det händer något.

Vad vi saknar är folk med gnista, orädda med en massa jädra anamma. Alla har vi varit med om hur röster på jobbet tystnar, hur man inte vågar stå upp och gör man det så åker man ut på ena eller andra viset. Som sjukskötaren på Södertälje akuten som påtalade brister … ut med honom, hela sjukhusstyrelsen fick han emot sig, vilket betyder att han fick alla fegisar som inte gör sitt jobb emot sig. Eller vad säger ni om säkerheten vid kärnkraftverk? Nog trodde ni att den var hög va? Mmmm, precis som med allt annat som vi förleds att tro är ordning på.

Börja tänk efter så ofta media påtalar brister i det som vi tror att vi har en bra säkerhet i. Det här är inte något som gäller bara i vårt land, titta på BP vilket för mig är en typiskt situation. Alla tror vi att de som borrar så djupt och kan skada så mycket självklart har en plan som funkar om det går fel???? Nä, skulle inte tro det, kostar det pengar med säkerhet så kan man slå sig den på att den är obefintlig.

Nu ska jag göra mig iordning för att åka till hjärtläkaren och få höra hur det såg ut på mitt EKG. Så jag slutar mina fantastiska utsvävningar över bristande säkerhet i vår värld och oviljan att förbättra det mesta som felar.

Utslagen

Letade bild för mitt för dagen tillstånd som utslagen, det var då jag insåg hur svårt det måste vara att lära sig svenska språket. Det här med utslagen kan ju betyda en massa olika saker.

Utslagen som en blomma

Eller varför inte utslagen på denna bild. Igår hade jag en stark och normal dag så idag med fibromyalgins logik blir det svaga muskler med värk både här och där, en orkeslös kropp.

Men jag är glad ändå och tänkter sätta mig tillrätta i soffan och sticka på ett par sockor jag har börjat med. Var bara tvungen att sätta på java, kaffetarmen blev olidligt sugen.

Ikväll är maken på baluns på jobbet och kommer hem sent, han kommer att ta det lugnt för vi ska ut med husbilen imorgon. Denna gång är alla basprylar redan där, så det blir bara till att packa lite kläder och mat. Jag har köpt en påse frysta räkor och en baguett som jag ska proppa full med räkorna sallad och lite majonäs. Det blir middagen så skönt att slippa laga mat.

Är med madrass

Anledningen till att jag hela kvällen velat gå och lägga mig är inte vår nya tjusiga prinsessäng utan de nya tjocka madrasserna som vi idag har köpt. Det är ju bra att ha en kvalité säng, men madrasserna behöver man byta efter några år och det var verkligen dags.

Vi passade på att köpa en sänggavel och när vi stod där med en stressad men trevlig försäljare så fick jag lite tomrum i den delen av kroppen man normalt använder till att tänka. Det här med färg i ett rum är inte lätt, jag är ju i tanken på väg att flytta till en ny lägenhet (vilket inte sker förrän om två år, i så fall) och försöker förstå vad jag vill ha där i det nya sovrummet. Har ingen aning om hur rummet eller lägenheter ser ut för den delen. Jag har tänkt i ljusa nyanser och ser framför mig en fondvägg bakom sängen med ena stunden ljuva romantiska rosor och andra stunden är jag lite tänd på New England det där blå/vit/röda temat. Det blev ett blått tyg, inte marinblått för det vill jag inte ha när jag tänker efter. Jag får fota när jag har fått hem den om en månad så där.

Tro sjutton att det blir tomt i skallen då när man står där med en tygbit av flera hundra i sin hand av färgval. Jag avundas er som alltid vet hur ni ska möblera, måla eller tapetsera för att få ihop det hela så där tjusigt som om ni bodde i ett inredningsmagasin.

I mitt liv när det levs normalt vilket hände förr under rätt många år då kunde jag få ihop en hel del, men alltid saknade jag något som jag trodde skulle vara pricken över i:t. När jag står där i en affär och de ska blanda väggfärg så lyckas jag aldrig få det jag egentligen vill ha … velar och står där sen med en färg som nästan är vad jag tänkt mig. Samma som idag, det fanns en försäljare i affären, de andra två var sjuka så det var kö och jag blir stressad över att andra väntar och skyndar mig. Så sjukt likt mig att bestämma mig för vilket tyg och färg vi ska ha på studs. Klart att jag tycker att tyget/färgen är ok men ändå gnager en obestämd känsla av att jag som vanligt har hastat iväg med ett val som jag tror att andra ger redigt med tid för att göra. Vafför är de på detta viset med mig?

Varför dras jag alltid till det som är dyrast? Samma idag när vi var in till en klädaffär för att hitta något att dra över mig … avdelning svart säck är min, för  magen är omöjlig att få in i mina kläder. Nog fann jag några överdelar till ett bra pris, men det jag suktade efter var en så vacker klänning, ärmlös bara en sån sak. Vem kan ha ärmlöst när underarmarna har blivit några svängande grevinnegardiner som fladdrar i vilket jäkla vinddrag som helst?

Till den vackra klänningen hörde en dimrosa kort kavaj som jag inte heller kan ha. Tänk bara en gravid mage och så en kort kavaj ovanpå det hela … nä, jag sa ju att det inte funkade. Priset för det vackra åtråvärda var så där 2000 kronor, men det blir ju inget av med sånt ens om vi inte hade köpt madrasser och sänggavel.

När jag kom hem letade jag mönster febrilt, ett klänningsmönster modell tält är det som gäller. Fann ett jag kan använda, men jag måste ta mig till en tygaffär och köpa in mig på en bal tyg för att kunna få runt magskrället. Känner mig desperat, erkänner utan prut så här har min mage inte sett ut sedan 1982 när jag var med sonen.

Men jag är glad ändå och längtar tills jag ska få gå och lägga mig som en prinsessa på ärten i nybäddad säng med tjock madrass.

Livet är till för att lösas … eller?

Man behöver inte vara ledsen för att känna sig som om man står på en isolerad kulle och sneglar ut över världen.

Besöket hos min kurator var så gott att få idag, hon är väldigt bra och satte ord på det jag måste göra för mig själv framöver. Jag är på rätt väg, men behövde få vägen mer uppstakad.

Om man tänker på att mitt liv under flera år bara har gått ut på att bli sämre och minska utrymmet för allt det där vanliga ni gör utan att ens tänka på det, så inser jag nu att livet måste återtas en liten bit i taget. Jag orkar inte ännu det där vanliga helt ut, utan måste börja göra små uttag varje dag för att tänja mig långsamt tillbaka.

Så nu har jag satt upp en lista över mindre utflykter jag ska företa mig varje dag när ork finns. Skrattar lite för mig själv, bara att åka bussen runt tyckte kuratorn att jag kunde ta till och jag om någon vet ju hur stark glädjen är bara att åka buss. Millesgården står på listan, se sig om i utställningen och sen ta en fika och bussen hem. Röda Korset har en affär med second hand som också ska få besök … det finns ju lösningar på det mesta, gäller bara att se dem, nu står jag där på kullen och kikar ut över alla möjligheterna

På min väg hem idag så gled jag in på Gateau sörplade i mig en latte och åt en ostsmörgås, njöt av att sitta där med bara en busstid att passa. Resten av dagen ska jag nog sticka på min nya vantstickning, denna gång med fåglar på eller så blir det till att läsa vidare i boken ”Farfar var rasbiolog” en mycket intressant läsning om sånt som hände i vårt land för inte så länge sedan. Kan för den delen tipsa om en bok som jag verkligen tyckte om en roman om arkitekten Frank Lloyd Wrigh och hans förhållande till Mamah Cheney under en tid när livet inte var så lätt för kvinnor som det är nu. Den var intressant för den berörde både passion till ett yrke och kärleken. 

Nu söker sig min själ mot ljuset och jag vill vara där i värmen och glädjen utan oro för att dyka ner i den mörka brunnen där jag har bidat min tid lite  oftare än ni nog förstått. En del människor behöver en spark i baken för att komma igång andra som mig, behöver besinna sig för att komma igång. Gudskelov att vi alla är olika i våra behov, gäller bara att inse och se, förstå sina behov vilket verkligen inte är det lättaste.

Luftar övermogen skuta

Idag åkte jag till vårt centrum för första gången helt själv på jag vet inte när. Bussen … ger mig så mycket av våren trot eller ej men där lite från ovan ser man in i alla trädgårdar. Har sett så mycket vackra vårblommor att jag inte tror att det är sant … blev tårögd av ren lycka.

Sen släntrar jag runt i vårt centrum och sa till mig själv ”tat lugnt” stressa inte nu utan gå i långsamt tempo och gör det du känner för. Så apoteket fick besök och Lindex, köpte ett par byxor med så stort storleksnummer att jag nästan inte vågar titta på dem, allt det där är jag och ner ska jag i dessa brallor. Ser mig själv speglas i skyltfönstren när jag går förbi och jag blir lika häpen varje gång … va, är de så fet jag har blivit. Ni vet när man har som en skuta framför sig att bära på, fan ta cortisonet ser ju gravid ut inte bara framtill utan runt om. Sen köpte jag både ungdomsböcker om kärlek och en film som heter ”I taket lyser stjärnorna” en ungdomsfilm som ska vara bra. En grabb i vänskapskretsen fyller 13 år nu i april och det är dags för lite kärlek i hans bokslukar liv nu när han kliver in i tonåringens revir.

Fiket gled jag in på så klart, hade glömt att äta lunch och tog en macka med stekt inlagd strömming. Fick genast två märkliga men härliga damer vid bordet intill, efter fem sekunder hade den ena pratat in sig medans den andra hämtade deras fika. De kom från Kungsholmen och där bodde jag som liten hos min mormor när hon levde, så det blev ett fasligt pratande på oss.  En av damerna tyckte sig absolut känna igen mig men nää, det är en omöjlighet tro mig, jag har inte varit i Krillan (Kristineberg) på mängder av år.

Men som sagt de var verkligen speciella damer, den ena såg ut som en tjock häxa med en stor vårta på kinden och inte mycket tänder kvar. Men hon var härlig att prata med, den andra damen såg mer ”normal” ut men där var det nog några proppar som hade gått i skallen. Utanför fiket stod hennes hund fastkedjad och det var hunden det hela började med. Häxan utan hund tyckte ju att det var ett förfärligt tramsande med hunden då de måste sitta så de såg den hela tiden vilket jag som hundägare har stor förståelse för. Men de här två damerna umgås nog väldigt mycket med varandra och retade sig på varandra så där som ihopväxta kan göra.

Jag som tänkte mig att sitta där för mig själv och bara vila med blicken runt på mina fikande medmänniskor fick mer prat än jag orkade med och jag orkar mycket prat, så jag sa tack för mig och att jag måste gå till bussen. Att sitta där i busskuren i solskenet var en höjdare. På bussen brukar jag alltid sätta mig vid dörren mitt på, så att man har som en plexiglasskiva framför sig. Det är liksom ”min plats” och det känns nästan som om andra gör fel när de sätter sig där så att jag inte får plats

Bakom mig sitter en kvinna som jag ser i speglingen i plexiglasrutan, hon har som mig ett flyende ansikte. Hakan är dubbel och kinderna vill liksom sträcka sig lite väl mycket ner över halsen, vilket inte hjälper upp utseendet nämnvärt. Jag kan inte låta bli att titta på henne och följa livets rynkor och dragningskraftens arbete, hon är så vacker där hon sitter lite försjunken i sina tankar omedveten om min blick. Ja, så där ser vi kvinnor ut när vi gränslar mittdelen mellan 50 och 60 år. Jag tänker på henne som den flicka hon en gång var och tänker också på alla ungdomar på bussen som nyss slutat skolan för dagen. De ser inte oss, vi 50+ som sitter där i våra tankar och aldrig tror de att de själva kommer sitta som oss en dag.

Det är väl märkligt att vi aldrig inser att livet gör samma med oss alla med åren när vi är mitt i uppväxten. För mig är den en tröst ibland när jag möter ungdom som ser ner på åldrandet, det är då jag ler i mjugg och tänker; vänta du din lilla skitunge så möts vi nog en dag när du är 50+ och lite övermogen både här och där av barnafödande och det livet har hängt på dig.

Ungefär så där har jag haft det idag … finemang med andra ord. Nu är jag trött i kroppen och vill hälsa Angeli att det vi pratade om på förmiddagen var förlösande mer än du tror. Tankar behöver luftas ibland, höra sin egen röst säga vissa ord.

Paus underhållning

Kan aldrig vara fel att börja veckan med ett skratt.

Mer svenskundervisning åt läkare!

Man skriver inte alltid som man menar. Citaten är från
patientjournaler på Karolinska Institutet.

* Inkommer med kvadratmeterstor sårskada på lillfingret.

* Som preventivmetod har patienten använt oavbrutet samlag.

* Patienten arbetar som elektriker. Inga kända proppar i släkten.

* 12 cm långt, sårigt underben

* Vi ordnar med mat, hemkört och rollator till pat.

* Söker för fästingbett i huvudet. Huvudet borttages med pincett.

* Poängterar att det är viktigt att patienten håller sig ren mellan
fötterna.

* Smärtan i ryggen kommer när patienten ligger raklång med båda benen på
rygg.

* Blöder ibland ifrån vänster näsa.

* Patienten måste sova högt under kudden.

* Hon beskriver huvudvärken som spännande.

* Kräkningarna försvann på eftermiddagen, likaså maken.

* Lastbilschaufför med god kondition som åker en mil utan att bli andfådd
i vanliga fall.

* Går nu med stel rygg och huvudet ner i marken.

* Sköts i hemmet av maken som är militär.

* Patienten tål inte ost, mjölk eller smör, ej heller modern och en bror.

* Mat får han från sonen som ligger infryst.

* Har fått större hemsamarit men tycker inte att det räcker ändå.

* Halsen som patienten hade besvär med nu i höstas är nu borta.

* Nyligen varit på kontroll hos gynekolog som friat.

* Bihålor spolade 5-600 ggr.

* Patienten vägde 78 kilo i hemmet innan han gick hit utan kläder.

* Änka, bor med frisk make
 

Lust, vilja och längtan

Idag när jag strövade runt ute med Watson så slog det mig att lust och längtan måste vara det som styr oss mest. Jag längtar alltid efter något, som idag på promenaden. Då tänkte jag att måtte den milda luften fortsätta så här dag efter dag och fåglarna ska sjunga och boa mest hela tiden, själv vill jag vill fixa på balkongen och börja laga maten till påskbuffén och gå mot dörren när mina gäster ringer på. Alltid är jag lite före i mina tankar när det gäller längtan. Själva lusten finns ju där hela tiden fast den minsann kan förklä sig ibland så att man inte uppfattar att den finns där. Nu tänkte jag väl inte i första hand på sexlust utan mer den kreativa lusten som får mig att vilja så mycket.

Lusten att leva finns ju där hela tiden fast jag ibland tvivlar när jag kanar runt på botten av något jag inte tyckt mig bett om. Det behövs verkligen inte mycket för att lusten i mig ska tränga sig förbi det mesta annat man lider av. Ser på tv hur en persons tavlor, naivt målat får mig att le och genast tänker jag att självklart vill jag slita fram alla mina målarprylar och börja måla naivt. När jag läser en stickblogg och ser foton från hennes senaste utflykt tillsammans med andra stickare, då blir jag så sugen på att sticka det mesta de håller på med. Min hjärna sätter direkt igång med funderingar över om det är garnet och mönster som bildat det fina mönstret eller om det bara är garnet som är färgat på olika vis. Sånt där kan jag hålla på med länge, tankarna far hit och dit i mina försök att förstå. Många stickförsök ligger i vardagsrumsbordets låda, genom glaset ser jag allt jag borde slutföra vilken dag som helst. Men jag är ganska bara på att slutföra, men det kan ta tid.

Att jag lever kan jag tillskriva lusten, längtan och viljan det är nog det som driver mig i livet mest. Man kan göra så fantastiska saker med de här tre orden, viljan kan verkligen flytta berg och även hjälpa andra på olika vis. Är inte det fantastiskt så säg? Det här att hjälpa andra behöver inte alls vara så pretentiöst som man kanske lätt tänker och förringar sina egna ev insatser. Man kan vara bra på så olika vis och man ska självklart välja att vara bra på det som känns naturligt för en. Det som finns där utan att man känner att man gör något, det är där man ska ”sätta in klutarna” med att hjälpa andra.

Då blir det något som kommer från hjärtat utan att man ständigt tänker att man ”ställer upp” som vissa så gärna säger när de hjälper någon. Oftast kommer ”ställer upp” när personen som man har hjälpt inte svarar upp på det vis man själv tycker att den borde. Kanske visa mer tacksamhet eller uppmärksamhet på den stora tjänst man har gjort personen. Äh, då är man fel ute som hjälpare …

Lust kan man verkligen ha tillsammans med andra inte bara den sexuella utan även lusten att arbeta för något i en grupp, allt från att läsa en gemensam bok som man sen analyserar tillsammans, till att sy ett gemensamt lapptäcke, tänk att sitta där med alla tyglappar och sy medans man pratar om livet vi lever, snacka om lust.

Längtan … behöver jag ens skriva något om det ordet? För mig lever det sitt eget liv och det är rätt skönt att man inte kan styra alla sina tankar utan får leva med vissa som dyker upp som gubben i lådan när man minst anar det. Det är svårt att leva när man mister lust, längtan och vilja det är då man kämpar som mest för att ta ett andetag i taget, övertyga sig om att man lever fram till nästa andetag. Där i andetaget gömmer sig nog både lusten, längtan och viljan fast det just då är förklätt till osynlighet.

Alla behöver vi något att luta sig mot då och då.

På kryss med femman

Lyckan kan vara att vända blad i korsordstidningen som ligger vid toaletten och hitta ett ”Vi i femman korsord”. Svårare än så behöver inte livet vara.

                                                                    

Det finns…

Det finns

 

 

Det finns ett hål i himlen där solen slår igenom

Det finns fiskar i havet men det är aldrig nån som ser dom

Det finns människor i husen med en längtan till nåt annat

Men mitt i deras liv tycks allt bara ha stannat

Det finns röster som förvunnit som aldrig blev hörda

Man vill inte va ivägen, man vill inte störa

Det finns männen i kostymer som vuxit sig för stora

Applådera dom som vinner, tig ihjäl dom som förlorar

Det finns Gud och religioner, eller köp dig en kristall

Om du tror att den kan värma dig när det blåser kallt

Det finns allt vad du kan önska

Dom ler mot dig från TV:n

Också du kan bli en vinnare

Varje luffare en greve

 

Det finns i den bästa av världar

Det finns allt ditt hjärta kan begära

Det finns om du orkar sträckan ut

Det finns där, ta för dig, innan allting tagit slut

 

Det finns kungar och presidenter som delar upp vår jord

Medan människorna tiger, man har stulit deras ord

Det finns ideologier, vi ser dem rasa samman

Politiker mot väggen som bara står och stammar

Det finns underbara platser, höga berg och vilda floder

Där himlen är din syster och molnet är din broder

Det finns alltid svarta sidor i varje människas bok

Vad skiljer då den tokige från den vi kallar klok

Det finns en tår i varje skratt, det finns en sorg i varje rus

Och i Vintergatans gränder hörs ett stilla sus

Det finns allt vad du kan önska

Dom ler mot dig från TV:n

Också du kan bli en vinnare

Varje luffare en greve

 

Det finns i den bästa av världar

Det finns allt ditt hjärta kan begära

Det finns om du orkar sträckan ut

Det finns där, ta för dig, innan allting tagit slut

 

                      Mauro Scocco, Dr Space Dagbok 1991

Lekfullheten krockar med en kroppkaka

Finns så mycket man kan gå på här i livet. Frissan lockade med en superhärlig strandväska som påminde mig om Mariomekko (äh hur stavas det)? Ja, ni fattar vit botten och härligt rödmönstrad stort schabrak, sen en svart handduk. Schampo för att skydda efter solen och inpackning av samma orsak, jag som inte solar på det viset. Vad köper man inte för en väska? Jag ska ge dottern inpackningen, den kommer att gå åt  till hennes långa hår.

Schabrak…härligt ord som faktiskt betyder ett stort täcke som man lägger över hästen.

Det finns gott om ord som nästan smakar gott. De rullar så fint i munnen tycket jag, tänkt på ungar när de är inne i kiss och bajsåldern. Att säga bajskorv med en så stark inlevelse som ungar gör, det är banne mig avundsvärt. Det finns mycket i barns värld som jag kan avundas dem.

Tänker på Viggo när han var här och lekte. Inte kan man tänka sig en vuxen som håller andan så han nästan blir blå, medan han dyker under en turkos filt och simmar i havet.

Fantasin som barn har den är väl en gåva som vi alla har fått, men tappat på vägen. Det är som om hjärnan stelnar på oss med åren, det finns ju där lekfullheten och fantasin, men den gömmer sig oftast.

Jag är inte så där jättemycket för att leka med barn egentligen. Är jag något med barn så är jag berättaren…jag gillar verkligen att få dem att förstå hur saker hänger ihop. Utmaningen ligger i att hitta så lätta liknelser att det aldrig är svårt att förstå vad jag berättar. Där har jag stor fantasi och väldigt lätt att leva mig in i barns tankevärld.

Jag tror på ord…orden ska komma via böcker och levande berättare tidigt. Läsandet är nog en av det skönaste tidsfördriv jag har. Man är aldrig ensam när man kan gå till biblioteket och låna böcker. Tänk så sugen jag kan bli på böcker…nästan samma sug som jag kan få efter kroppkakor. Ja, ni vet de där vita kokta med stekt lök och fläsk i..serveras med smält smör..men hallå där, nu drog det iväg åt ett nytt håll. Jag tror att jag är lite hungrig.. fast klockan är dags att gå och lägga sig ser jag.

En sak har jag funderat över här inne i wordpress. De där topplistorna…hur fungerar de egentligen. Jag satt idag och tittade för att se vilka som var med och hittade mig själv. Men sen såg jag så konstiga siffror…ena stunden slutade siffrorna på 70 någonting och sen började de räkna från början mitt i? Jag fattar inte ett dugg, vad betyder det om man ena stunden ligger på 53 och sen ser man att de räknar från 30 fattar ni hur det där hänger ihop?