Sexigt fredagsmys

 

Behöver man skriva mer ………

Livet i nuet

Dagen när jag långsamt slingrade mig fram under skuggande träd, dagen Watson och jag var på samma nivå av sökande efter svalka och lugn.

Tio gråsparvar satt i rad på ett staket och jag blev så glad över att se dem, en av våra förr vanligaste fåglar som på senaste år har minskat i antal. Området jag har bott i i många år har vuxit upp och blivit så där grönskande som vi alla mår bra av. Hela sommaren har parkerna varit fulla av familjer och vänner som tillbringat kvällarna med umgänge, barnens lek och grillandets dofter.

Tycker inte det var så länge sedan vi satt där med våra barn och alla andras barn och föräldrar …. idag ser jag att väldigt många av dem som var äldre när jag var mitt i smeten, de är gamla nu och går med käpp eller hänger på gåstol, de som ännu lever. När man som jag har tid att leva i nuet mitt i ett stort område som är lite avfolkat på dagtid, de som gör sitt jobbar. Kvar går jag här med de gamla … cirkeln av födandet och slutet blir så tydligt i min värld idag. Mellan dessa poler levs livet så intensivt att vi oftast inte ens förstår att vi lever livet vi ska leva.

Idag en suckens dag, suck av välmående med en kropp som långsamt tar sig tillbaka till något jag orkar leva med. Att ta ansvar betyder nu för tiden för mig att jag måste känna efter vad kroppen orkar, tro inte att det är lätt att vara fri från arbete när kroppen inte är fri att göra som den ska när hjärnan dirigerar. Allt det där som jag drömde om att göra när jag var ledig, sånt som en arbetande människa drömmer om, det har fått läggas i träda. Det är svårt att ha en massa lust och ett huvud som ständigt planerar sånt som lusten vill göra när kroppen sen inte alls orkar det där som var så självklart förr.

Hur man blir som sjuk, hur man reagerar, tar tag i det hela vet man inte förren man sitter där … och det tar åratal att inse sin begränsning om man är av den där lustfyllda sorten som ville mycket och planerade stort i det lilla, för det är väl där vi vanliga människor lever våra liv, i det lilla.

Jag älskar mitt liv i det lilla, njuter av nystickade vantar och sockor … och drar djupa andetag på promenader, ni vet när lyckan nästan spränger bröstet känslan, så där bara mitt i allt utan större anledning än att titta ut över havet eller in i en buske full av svirrande småfåglar. De där dagarna när livet in i sin minsta kärna nästan kan tas på …

Det är en fröjd att få leva om än i små doser …

Blodet droppar, blodet droppar

När jag igår klev på bussen som skulle köra mig och Watson till hundtrim så såg jag bloddroppar på golvet fram till vårt säte. Watson slickade maniskt och jag drog i honom för jag ville inte att han skulle slicka på blod. Då ser jag att det är hans tass som blöder … åhh inte nu igen, den där förbaskade hårsäcken med sitt hårstrå som växer fel och gör att tassen svullnar och till slut spricker det upp och han blöder. Gårdagen den var f*an i mig inte klok så full av missräkningar och tråkigheter.

Jag lämnade Watson och gick med min julklapp ett presentkort in på en damaffär. Där i omklädningsrummet fick jag en helt ny dimension av mig själv, den bakre delen som jag annars skonas ifrån. Blev jag deppig? Åkte mitt jag ner i de grova vinterkängorna? Hmm, skulle nog tro det och en överdel ville jag inte alls ha, slet åt mig ett par likadana brallor som jag har köpt tidigare och åkte hem. Nu börjar det kännas som att tältavdelningen är vad som passar min kropp.

När maken kom hem så fick Watson salva och bandage runt tassen och nu börjar det hela om, byte varje dag och så måste det hela gå åt rätt håll. Det går att operera bort den där hårsäcken, men det är ett svårt ställe sa veterinären då det inte finns extrahud att ta till, området som drabbas är precis ovanför nageln.

Idag kommer dottern på besök, vi ska hämta Tim senare på dagis, jag ska laga en stor gryta till middag för ikväll kommer hela familjen att äta  tillsammans. Jag känner mig trött, har också min mamma inlagd för operation just nu och får först vid 16-tiden höra hur det har gått.

Allt har en tendens att hända samma dag … har ni tänkt på att det ofta är så?

Hejsvejs nu ska jag skala grönsaker och skära köttet till grytan …

Fyra trådar och hopp om livet

                                                     Bara några ord av hopp …

Andra dagen med ändrad medicin och en sort borttagen har bjudit mig på en dag som var länge sedan jag upplevde. Kan det vara så, kan jag ha sån tur att jag framöver kommer att må så här pass bra?

Vågar inte tro det just nu men hoppas innerligt … fibromyalgin den finns och lever sitt eget liv, kanske klev jag just ur ett långt skov?

Inte tar jag ut svängarna allt för mycket bara njuter och passar på att känna in känslan av att må riktigt bra. En mössa har jag sytt till Tim idag, hoppas den mössan är början på resten av mitt liv som en piggare mänska. Ska sanningen fram så är det en söm kvar på mössan som ska sys … trasslade till trådarna i overlocken, jag kommer inte ihåg hur man trär den. Måste titta på en instruktions-CD och då får jag titta på en trådträdning i taget och sen springa in till syrummet och trä maskinen och så tillbaka till datorn igen och titta på nästa trådträdning … äh, tänkte jag och började trä den nya vanliga symaskinen för spolning … men något blev fel så jag måste göra allt igen, långsamt läsandes i instruktionsboken för att komma rätt.

Snurrigt värre …

Lekparken

I solskenet ser jag hur en dagisunge kommer springade ut i friheten till sandlådan … se kommer resten av ungarna inklusive mitt barnbarn. Så jag klär på mig och går till lekparken, en snorig glad kille möter mig med sand mest överallt.

Nu fick jag frisk luft, trevliga samtal och framförallt se det bästa jag vet Tim i full fart ute.

Morgonen började tidigt då jag åkte med maken som släppte av mig för provtagning hos husläkaren. Jag passade på att handla semlor och surdegsfralla till mackan jag åt när jag kom hem. Trött som jag vet inte vad som alltid när jag ska lämna prov … sov några timmar och känner mig nöjd med att jag kom ut i friska luften med dagisbarnen.

För några dagar sedan bakade jag skorpor … ska baske mig aldrig mer köpa skorpor, så lätt att göra och så goda de blev.

Igår var jag över till C med sopporna, jordärtskockssoppan gillade hon inte och jag misstänkte det, hon är lite petig, men hennes make tyckte om den och det var väl tur. Men smoothin och den andra soppan med squasch och purjolök/fetaost/creme f var mums för henne. Nu funderar jag på broccolisoppa och en med morot … vi får se när lusten/orken hänger på.

Nu först har jag fått ordning på syhörnan … nu ska jag ägna mig åt att sy den tid som blir över i resten av veckan. Har en lista med ”behöver handla saker” så en tur till Ikea får det nog bli i helgen.

Nu ska jag äta frukostkorv, pepparrotssås och kokt potatis det gillar jag.

Tid att drömma

En sån strålande dag … jag gör mig iordning för en dag på stranden …

Skulle inte tro det men när man sitter inne och tittar ut så kan man ju få för sig vad som helst.

Stod och tittade i fönstret och såg tre mammor komma dragande på sina barnvagnar upp för ”mördarbacken” jag ofta står och flämtar i … fick så starka minnen från hur det var när även jag drog barnvagn upp i den backen. Stark och alltid på väg med ungar och kassar, likt en Taikon med underredet på barnvagnen fullpackat av ”ev bra att ha saker”.  Jag avundas inte mammorna direkt men kan tänka att man inte fattar att man är mitt i det mesta av livet när man är just där dragandes på barnvagn. Det största som händer är ju barnen och deras uppväxt, fast man ojar sig och klagar över det jobb fostrandet medför så kan jag idag tänka att nu skulle jag haft den flydda orken och få gå igenom allt det där igen. Mycket skulle blivit annorlunda om jag med dagens tålamod och klokhet fick sitta där igen med mina två barn mitt i livet.

Nu blir ju allas våra liv precis som de ska för vi följer skeendet med vårt växande och tillför den kunskap vi under tiden har tillförskaffat oss. Det kan helt enkelt inte bli annorlunda … vi förstår inte bättre än den mognad vi har och kan inte heller tillföra något till situationen som vi inte inser. Alla har vi säkert minnen av tillfällen där vi idag vet att allt blev fel, men ändå rätt efter den mognad vi då ägde. Dyrköpta läropengar för oss alla som barn med de föräldrar vi föds till.

Idag tittar jag varje dag i bloggar med stickning och sömnad med stort behag och lusten att själv producera. När jag var mitt i det där barnvagnsdragandet så var jag samtidigt otroligt produktiv med att sy, satt uppe halva nätterna, njöt av att alla sov när symaskinen spann i tystnaden. Är det något jag avundas dagens unga kvinnor så är det möjligheten att nå ut med sin flit och kunna skapa ett mindre företag med det som man gillar mest av allt.

Jag sydde åt en kemtvätt och till alla andra som sökte hjälp med sånt många inte har varken tid, ork, lust eller kunskap för att ordna. Jag tänker på alla handdukshankar som ska sys fast, allt som behöver lagas, läggas upp och ner in och ut .. så höll jag på mellan kavajsömnad, barnkläder, bröllopsklänningar och annat.  Hallen var full av galgar med kläder som folk lämnade in … gud så jag trivdes med livet. Om det varit idag hade jag också skapat ett företag via internet och sytt kläder och sålt över nätet. Men det är väl bara att sätta igång tänker du som är frisk … just det, jag orkar inte det är dagens sanning och min stora sorg … för jag vet inget jag så ofta tänker på som hur det skulle ha kunna blivit då när jag var stark och frisk.

Nu ska jag och Watson ut i solen jag har ännu en dag med mer kraft än normalt och det gör mig så lycklig … vi ska tänja lite på gränsen och gå längre än igår, dagens nöjda suck.

Mycket är det nu …

Igår kom symaskinen och overlock maskinen .. så mycket instruktionsläsande att jag blev helt yr i bollen. Men så kul det ska bli, till att börja med ska jag sy på den datoriserade symaskinen och bara det är ett äventyr, så ska vi inte tala om hur knepig overlocken verkar med trådar som ska träs från 4 olika håll … eller var det 5?

Dagen i sig har varit helt kass … värsta värken i kroppen tvingade mig att ta smärtlindrande för att kunna hasa runt en tur med Watson. Min tanke var att hämta barnbarnet men det blev inget alls av med det och inte sydde jag ett dugg heller som jag hade tänkt.

Nu har maken och jag varit och handlat på Willy´s, imorgon ska vi hjälpas åt och göra Bettans goda smörgåstårta. Den ska sonen bjuda kompisarna som hjälper honom att flytta på lördag på.

Igår opererades C, den där gastric bypass som jag skrev om tidigare, ringde maken som sa att allt hade gått bra och ev skulle hon få komma hem idag. Pust, så skönt att höra att det går bra.

Nästa på tur var Suatilla´s Blogg som fick svägerskans njure idag. Jag har pratat med maken som inte visste så mycket mer än att det verkade ha gått bra, hon sov ännu på uppvak och det betyder att hon blev opererad på eftermiddagen precis som jag blev. Om allt är ok kommer hon upp på avdelningen samtidigt som nattpersonalen går på. Imorgon ska de hälsa på och jag ska då ringa och få höra lite mer hur hon mår.

Så jag känner mig väldigt glad över att det har gått bra för bägge mina vänner. Återkommer med mer information om Suatilla´s ….

Swedish Grace vilken lycka

Bonniers bokklubb erbjöd denna skål och 6 stycken småskålar om vi blev medlemmar och det var så bra för vi har ju länge tänkt att börja på Swedish Grace. En service som har funnits länge och är så vacker i sin enkelhet. Det jag fick med bokklubben var vitt och tro ni inte att servicen har passat på att komma ut i färgen ros sedan vi tittade sist.

Vad vill du göra idag sa maken lojt utslängd i soffan … åhh, sa jag vi sticker till Åhléns och köpter våra tallrikar. Sagt och gjort men väl där så fanns inte assietterna så klart men 8 flata stora tallrikar och 4 vackra temuggar köpte vi. Har tänkt duka hela bordet med servicen till påsk, så det gäller att hänga i nu.  Men när jag tänker efter så blir det inte så för jag tänker inte köpa 11 tallrikar och assietter …. åtta får räcka som jag ser det just nu och vi kommer att använda det som vardagsporslin. Varför ska man inte använda det vackra som man suktar efter till vardags?    

På ett vis var det lika bra att bokklubben valde färgen åt oss för det hade varit svårt att stå där och drägla över rosa, himmelblå, mörkblå, grön och beige, just beige var jag väldigt svag för men vitt kan man liksom inte tröttna på men däremot kan man köpa andra färger och blanda med det vita.

Väl hemma gled vi in på Ica och handlade färsk fisk till vår middag och nu jädrar i min låda slog jag till på 20 tulpaner, en röd nyans och en mörkt orangde, väl hemma delade jag och blandade till två fina buketter. Äntligen har jag varit och lämnat dem till mina två granntanter, änkorna. Det visade sig att min favorittant hade en svår dag med mycket tårar en sån där dag som det finns för många av när en bit av en själv dör efter över 60 års äktenskap. Vi kramades och tårarna fick väl rinna bäst de ville … sen bestämde vi att vi ska fika tillsammans så fort maken jobbar igen.

Den andra damen blev lika glad och överraskad hon ville bjuda på vin men jag skulle hem och äta middag så det får väl bli en fika även där en annan dag.

Sen tog det slut i kroppen och jag la mig raklång i soffan och hör då att det ringer på dörren …. där står min favorittant med ett foliepaket till oss, en god kaka hon hade tagit fram ur frysen till oss. Hon är bara för go snart 90 år och så stark mitt i sorgen, jag älskar tanter.

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.

Mannens hjärna en lektion

Jag känner att jag liksom har skyldighet att visa på hur det egentligen ser ut i männens värld. Så alla kvinnor studera bilden noga så att ni vet vad det handlar om framöver.

Väldigt mjukt gled 2010 över i 2011 antar att det var det väldiga snöandet som gjorde övergången så mild och relativt lugn. Första året när Watson mest har sovit i garderoben och vi har inte legat där några längre stunder, mest bara tittat in och sett att han inte andas tungt och hade det jobbigt.

Husse slog till med 3 km snöpulsande i skogen och sen kom Marsipangrisen och körde slut på resten av Watson, nu har vi ett vinnande koncept för nästa nyår.

Sonen, hans kompis och så lilla rumpnisse kom till middagen och åt smörgåstårtan med oss, så himla trevligt. Den lilla rumpnissen fick en räka av mig som han bet lite i, lämnade tillbaka och sa, nä ”kräka”. Smörgåstårtan gjorde inget för honom, han var bara ute efter gurkorna jag hade dekorerat runt om med. Som tur var hade maken skurit för många gurkor, så det var bara att plocka fram påsen ur grönsakslådan.

Sen var Marsipangrisen väldigt nöjd, när det kom till dricka så har han gått igång på Must. Bara han såg flaskan såg han ut som farmor när någon lockar med en bakelse eller en fin chokladkartong, jag platsar fint i det där laget som slåss om Alladin i reklamen. Han liksom ylade att han skulle ha och det var bara Musten det handlade om. En får vara glad så länge de starka lustarna bara handlar om Must.

Idag har lugnet lagt sig och vi har myst i soffan, vi såg Mamma Mia för första gången. Fick den av min dotter förra julen, men när andra berättade om hur glada de blev och framförallt att tårarna rann, då vågade inte jag se den. Men det låter ju knasigt jag vet … men är man redan deprimerad så är det skönt att välja bort allt som gör att tårarna rinner över, orkade inte med det helt enkelt. Men nu har jag äntligen kommit till skott med antidepressiva tabletterna och känner verkligen att jag mår bättre, är gladare, lugnare och blir inte så lätt överväldigad av alla tunga tankar och känslor. Bägare rinner helt enkelt inte över lika lätt som tidigare. Så nu har även jag sett Mamma Mia och det var en glädje chock, inga tårar utan många låtar som jag har sjungit med i.

                                                           God Fortsättning

Ett Gott Nytt till Er Alla

Envis hosta och förkylning tvingade mig att åka till husläkaren imorse. När vi kom hem sov jag i många timmar drömde en massa dumma saker och vaknade så där som man kan göra av elaka drömmar med en skalle som hade svårt att inse att det var en dröm.

Min vanliga husläkare är ledig så jag fick en AT-läkare som har valt helt rätt jobb, så trevlig och varm, Erik Rampell är hans namn. Jag ringde Danderyds sjukhus för några dagar sedan till den avdelning jag ska ringa till om det är något jag behöver hjälp med. De har ännu inte ringt upp … så är det med Danderyd, verkar inte pålitliga. Min vanliga njurläkare på Danderydsmottagningen hon är kanon, men nästa gång jag behöver hjälp så ringer jag Huddinges avdelning för där svarar de jämt och ringer upp snarast, fantastisk ordning på allt. Med dem känner jag mig trygg …

Nu har jag rejäl hostmedicin hemma, slemlösande och penicillin på lut ifall det behövs så nu kan nyår komma bäst det vill, vem vill åka till akuten en nyår? Idag ska vi maken och jag göra en stor smörgåstårta till imorgon, den blir godast om den får stå och gucka in sig över natten, själva garneringen gör vi imorgon. Sonen, marispangrisen och sonens vän som de bor hos kommer och delar smörgåstårtan med oss.

Igår var vi barnvakt en stund till Tim, han är bara för mysig att vara med. Jisses så han pratar och klok verkar han vara, fattar så mycket förstår jag när han här och där fyller i ett förståligt ord.

Jaha så är det dags att göra iordning klädkammaren igen … där boar Watson och jag under nyårsnatten. Han är så rädd för smällare och jag vill inte att han ska ligga ensam och vara rädd. Där inne lägger jag massor av filtar, täcken, kuddar, radio som spelar lite musik och en bra bok. Sen är vi redo för ljudets afton.

Vad ska jag säga om dagarna som gått … vi läser och jag har ju mest varit risig med förkylningen och inte gjort ett vettigt något. Maken är ledig till den 10 januari och det är så skönt när jag inte mår så bra.

En stund när vi alla vilade i nuet och njöt

Jag läser om tågkaos och tänker att det är tur att det inte är så här trångt på våra tåg i kylan. Då skulle vi nog ha fler problem än att vattnet tar slut, toan är stäng och maten slut för några timmar.

Hur har ni det i svallet efter julaftons ätande och packetöppnande? Jag fick en förkylning som började igår men den höll sig i skinnet, idag har jag mest legat på rygg läsandes en av tre nya julklappsböcker. Tänk att denna jul fick jag allt jag hade önskat mig och det gör mig verkligen lycklig.

Hör här från min önskelista; Blondie av Birgitta Andersson, läser och läser om hennes trasiga liv. Min Kamp av Karl Ove Kanusgård som jag har längtat efter att den skulle översättas. Så favoriten Louise Boije af Gennäs, Högre än alla himlar. Om du inte har läst henne tidigare leta upp Stjärnor utan svindel.

Tvåtrådigt ullgarn i 6 olika mjuka nyanser fick jag av dottern en sån lycka det var att få en sån hög med vackert garn. Jag drömmer redan om att sticka massor av nya vantar.

Svärsonen vet hur han ska linda svärmor runt sitt finger med att ge mig Betsy Sandbergs hemlagade choklad. Mmmm inte Marabou bara Betsys njutningar.

 Rod Stewart senaste Fly me to the moon, hans röst och en massa gamla godingar här ska njutas.

Nu är det slut på mina lurviga vinterben, fick en ladyshaver som nu ligger på laddning. Kan ge mig den på att jag kommer att frysa om benen när jag inte har vinterlurvet kvar.

                                                                  

Presentkort på kläder och ett fantastiskt presenkort från sonen och Marsipangrisens mamma på en underbar middag på Vedholms fisk som tack för all hjälp de har fått av oss. Vi ser fram emot en sån middag när våren börjar titta fram.

Sen var det lite mer men det får räcka så här.

 Vår julafton var helt underbar, dottern hade gjort allt och lite till. Vi åt mycket god mat och trivdes framför brasan. Jag älskar verkligen min familj och det är mysigt att få umgås runt så mycket fint som dottern hade gjort iordning för oss.

Vi hade köpt 108 liter färdigklyven björkved istället för julblomma vilket dottern blev väldigt glad för då deras ved höll på att ta slut.

 Min mamma gav mig en pappkasse med vad jag trodde var en blomma att ta med hem, jag såg bara blompapper och ville inte öppna upp den innan jag kom hem. I den stod två väldigt vackra ljusstakar som min pappa har snidat för många år sedan. En lite mindre för 5 ljus och en för 7 ljus. Till varje jul satt vi, framförallt pappa som var otroligt pysslig av sig och klippte silkespapper i flera färger som man sen virade runt ljuset, det blev en fin dekoration. Nu gav mamma mig ljusstakarna en till mig och en till vår son. Jag öppnade inte påsen förren vi kom hem och då rann tårarna på mig, jag blev både glad och väldigt rörd. Mamma tyckte att det var bättre att de kom till användning än att de stod i förrådet.

Så julafton var en avslappnad glädjestund i närmsta familjens sköte .. den lilla goa Tim var underbar att titta på, snabbt krama då och då, han har inte tid att sitta i knä nu för allt ska undersökas mest hela tiden. Sån energi han har den lille och var så snäll hela kvällen.

Nu fortsätter vi njuta av friden, böckerna, filmerna och maten maken är ledig i två veckor och det ser jag fram emot.

Hjärtans Kram på Er Alla

Kärlek till djur

                ”Innan man har älskat ett djur, förblir en del av sin själ oberörd.”

Så stod det sist i ett fint mail jag fick från Tantenfunderar. När man läser eller hör saker som är sanna går det rakt in i hjärtat på mig, det rann en tår över kinden för jag vet precis vem som öppnade min själ och hjärta för djur.

Äntligen är helgen över … hur låter det på en skala?

Till helgen flyttar lilla Marsipangrisen in i huset tvärs över gatan, lyckligare farmor får man nog leta efter.

Hoppas han får dagisplats snabbt, men jag har inte så mycket tro på den komunala verksamheten.

Äntligen är helgen slut … tänk att jag skulle tänka så, trodde jag aldrig. Lördagen var ingen höjdare för min kropp, ett besök hos min mamma var inbokat så det var bara att stoppa i sig en Panodil och ge sig iväg. Trevligt var det och inte blev det sämre av att min farbror och faster stod i hallen när vi kom. Farbror har fått tumörer i huvudet och moderstumören sitter i lungan, jag tror inte att det är så lång tid kvar för honom fast de ska stråla och köra hela baletten. Min lilla farbror som har funnits där hela mitt liv … känns tungt i hjärtat, hoppas gör jag att vården på något mirakelvis ska lyckas ta död på cancern, han är en bra bit över 80 och något dör man  av till slut.

Igår kom makens syster och man över på kvällen, jag trodde jag skulle självdö under hela dagen, men det var bara att ta sig upp och göra landgångarna klara, kakan bakade maken dagen innan och det var skönt att den var gjord. Gästerna är verkligen urgoa och trevliga så det blev en mysig kväll fast jag skulle ha avstått om kroppen fått råda.

Tänkte på det när vi pratade med våra gäster igår hur lite jag kommer ihåg från förr … vi pratade mycket om skärgården, båtar och resor vi har gjort där. Men jag satt där och kom banne mig inte på vad öarna hette som vi hade varit vid, jag minns så dåligt att jag blir orolig. Jag vet att fibromyalgi kan förändra mycket och så klart att den här njursjukdomen har satt sina spår på både det ena och andra viset. Men skrämmande är det att känna sig som en tom påse i skallen ….

Idag har jag njutit av tystnaden och det grå vädret, värmeljusen brinner här hemma,  jag tycker dagen har varit i sitt esse mest hela tiden och kroppen den får bara vara och är nöjd med det.

Är livet opålitligt?

 Såg den här bilden hos en bloggare och kände mig precis så där … längtar ut ur mitt sketna skal.

Igår blev jag dålig, inte kul att må illa och ha en massa konstiga symptom. Svårt är det med medicineringen som alltid måste tas vid samma tid, när man bara kräks. Nu löste det sig tack vare att jag tar min sista dos så sent på kvällen. Om dosen kommer upp före en timma har gått, får man ta en ny och hur lätt det kan vara vet alla som har haft maginfluensa eller liknande.

Idag har jag haft ont i halsen, men så mycket mer verkar det inte bli. Har sovit och tagit det väldigt lugnt. Kroppen har värkt och varit som ett utsketet äpple.

I fredags åkte jag med maken och handlade barnkläder till marsipangrisen, det är verkligen roligt att handla kläder till honom. Det tråkiga var att jag inte fick ha honom över lördags natten denna helg bara för att min kropp fick spunk.

Det var länge sedan jag mådde riktigt bra … det har både med ökad medicinering att göra och fibromyalgin. Det är som om jag aldrig tillåts leva fullt ut mer än i väldigt korta stunder. Ja, jag blir stundtals väldigt nere av all tid som bara går och går utan att jag verkar hitta balansen i mig själv.

Kroppen är liksom inte min längre, jag får bara hänga med på alla konstiga turer som fibrom och/eller medicineringen ger mig. Ena stunden skenar pulsen vilket ger mig ångest och får mig garanterat att tappa farten. Sen värker det än här än där precis när som helst. Svårt att andas, flåsar så fort jag rör mig ute och har ibland uppåt 100 i puls bara av att sitta i soffan och glo på tv. Undrar hur hög pulsen är när jag nästan inte tar mig upp för Ica Backen här hemma? Inte så lätt att motionera när pulsen går för snabbt. Samtidigt har jag för lågt blodtryck vilket är sååå fint för njuren, men hur jag själv mår har tydligen ingen betydelse.

Jag har stunder när jag tror att jag nästan är frisk igen och de stunderna går jag längre med Watson, pysslar mer här hemma och njuter av min tillfälliga frihet. För tillfälligt är det, det ska gudarna veta …

Jag träffar vänner då och då och har jag tur så får jag en normalmående stund, men oftare än jag vill låtsas om får jag spela spelet ”att jag mår bra”. Det kostar på men ger samtidigt lite input till mitt sketna psyke som suktar så efter det där normala livet. Jag undrar ofta hur jag hade mått om mitt psyke hade varit mindre starkt när det gäller att pressa  mig själv med allt jag vill göra, bara vill göra. Ja, jag avundas nästan de där som har så lätt att bara ge upp så fort något sitter på tvären. Minsta motståndets lag har jag svårt för  … vet inte varför jag har så svårt att egentligen ta hand om mig själv. Var själva drivkraften kommer ifrån och handlar om?

Jag var otroligt dålig under njursviktens sista halvår men inte bangade jag ofta för att passa marsipangrisen ändå, nej, jag grävde djupast tänkbara i min kropp för att orka det där sista omöjliga om och om igen. Bara för att få njuta och känna den ökade kraften i mitt psyke, vad gjorde det att jag spydde när han hade åkt hem, hela jag hade trots allt en starkare känsla av liv i mig efterråt.

Om jag väljer att ta minsta motståndets väg hur mycket väljer jag inte bort då? Nej, livet är för kort för att väljas bort om det bara finns en liten uns av kraft att slänga in för att kunna öppna upp och ta till sig livet. Andra väljer en annan väg för sig och sin kropp och det är helt ok för mig bara de inser att jag, just jag vill gå min väg även om de tycker att jag borde ta det lugnare eller rent av bara stanna hemma och ligga i soffan. De har inte min drivkraft, just min drivkraft det är bara så och ganska dumt att inte låta mig välja min väg.

Allt för många gånger har jag fått höra att jag är så irriterande, förbannat, envist,  positiv till att hitta lösningar … men tänk att det skaver så hos folk. Varför känns det så provocerande att i ett låst läge höra någon som positivt vill se det ljusa, se en lösning?

Att vilja hitta lösningar i låsningar är något som är en väldigt stark drivkraft hos mig vilket inte betyder att jag ser lösningar för mig själv alla gånger, men gud så jag kan strida för andras lösningar. Visa på inte bara hinta utan drämma till med hela handen om så behövs. Man brinner för olika saker och jag brinner i alla ändar för att hjälpa de som står mig nära och för den delen alla som kan visa behov av en lösning. Hopplös mänska jag är … men vad gör man med allt som man bara är utan att veta varför? Vi drivs ju alla av olika saker och med tiden lär man sig se sig själv och det som sätter fyr på fnösket.

Vill du ha en lösning på ett problem och stärkas upp inför förändring ring då för sjutton till mig så ska du få se på ny vinklar

Det har varit lite för mycket tunga saker i min nära omgivning som nu har börjat lösa upp sig, det har varit så jobbigt allt för länge. Nu för tiden har jag inget pansar som skyddar mig utan jag har väldigt nära till botten i mig själv. Jag är trasig i nerverna och blir faktiskt sjuk rent fysiskt när det blir för mycket vilket nog bara maken ser och vet om hur pass dåligt rustad jag är nu för tiden av livets omruskningar. Jag kan nog låta stark och allt det där men glöm det, på en stadighetsskala av 10 så ligger jag nog på 2 så fort golvet skakar det minsta. Det är bara att inse att sjukdom skapade den här kvinnan jag är idag vare sig  jag vill eller ej.

Jag har inte haft varken ro eller lust att skriva på länge .. det märks i mina texter att jag inte är riktigt hemma nu för tiden. Med darrande nerver tappar jag minnet och fokus, har fullt upp med att bara göra det där allra vanligaste för att få ihop min dag. Inte trodde jag att jag skulle bli så svag av allt det här jag har gått igenom? Men visst är jag samtidigt stark som få, motsägelsefullt men likväl så sant. Vad gör man med sig själv för att hitta sig själv igen, jag bara undrar?

Och slutligen livet … måste det vara så förbannat opålitligt? Varför kan man inte få leva på i en lugn takt där alla nära och kära mår bra och lever sina lugna fina liv? Varför måste det alltid ligga så förbannat mycket vägbulor på just min väg? Ju mer jag önskar lugn och ro, en fungerande medicinering och kropp, en hund som hela tiden är frisk, ungar som det går som det ska för och allt det där andra som vi små människor önskar oss av tillvaron, desto svårare verkar det vara att slippa bulorna och eländet som ständigt tränger sig på och skit samma i hur jag mår av det hela.

Jag är så trött på att klättra över oöverstigliga berg, hasa runt på iskanor som sluttar, snubbla och snava runt i tillvaron mest på tji och ändå mitt i allt finns alla ni som berör mig mest varje dag med er välvilja mot mig. Så underbart att ni alltid har funnits där om jag så har åkt väldigt långt hemmifrån så har nya själar dykt upp och funnits där för mig. Så mycket vänlighet, kärlek och hjälp jag har fått hela det här livet. Jag undrar om ni vet hur ofta jag tänker på er alla med tacksamhet?

 Livet är ju en gåva som får mig att ofta dra efter andan i sin vackerhet sin smeksamma vind av välvilja. Mitt i all sitt gnöl kan man inte annat än att tacksamt be för ännu en dag.