Smörgåstårteriet håller inte bokning

In i dimman idag på promenaden med Watson … som en fuktig ansiktsmask helt gratis.

Ser att det var länge sedan jag skrev, lusten finns liksom inte, jag bara är här hemma, det händer inte mycket men ibland rör det på sig men lusten  att skriva den har falnat, tillfälligt hoppas jag.

Tiden som gått bjöd på en veckas höstsemester på landet vilket var en njutning, bara vara, plocka sista trattkantarellerna, elda i kaminen vilket ännu är en kamp för att få till det som det är tänk. Åt goda middagar och läste så ögonen gick i kors. Våra fåglar roade mig utanför i alla matstationer vi har hängt upp, hela nio olika sorter har jag sett.

En middag ute med mamma (hennes födelsedag) och andra släktingar blev trevlig trots en flopp i början. Bokade en restaurang som heter Smörgåstårteriet, tre veckor tidigare … inte sjutton hade de bokat in oss, så lagom kul att stå där med åtta vuxna och ett barn. Nog kom killen som sa att han bokade mig ihåg vårt samtal och förstärkte det med att vid bokningen i telefonen säga att ”nu är det bokat och klart”. Han erbjöd mig och mina 70+ snart åttio år släktingar att sitta på barstolar och få skumpa som plåster på såret andra platser fanns inte. Min morbror blev så förbannad att tänkte gå in och sätta sig och vägra gå. Dit går vi aldrig igen, så botten att  jag inte har ord för det.

Slutligen hamnade vi på en indisk halvdan restaurang med trevlig personal och god service, inte lätt att hitta plats till åtta vuxna och en fyraåring vid middagstid en lördagkväll.

Jag stickar och läser och knölar med min kropp som jag utan problem skulle kunna auktionera bort vilken dag som helst. Igår var jag ner till fotvården vilket alltid är ett himmelrike … idag ska jag sy ett draperi till ytterdörren på landet. Imorgon ska det slingas i håret och sen blir det lite middag för makens syrra och man på lördag. Därefter vill jag nog helst bara dö en smula … men bara tills på måndag för då ska jag till husläkaren för en remiss som ska ge mig en tid för undersökning av tarmen. Jag är så sjukt trött på min mage, så nu vill jag gå till botten och se om det finns något att göra åt det hela. Kan nog skriva en roman om alla toastolar jag har suttit på ….

Igår var jag ner med ett par söta vantar till barnbarnet … blå med en vit tipp på tummarna där jag hade sytt öga och mun och längst ut på tummen satt en tofs som hår på gubbtummen och en ”kringla” av garnhår på tanttummen. Han blev jätteglad, det är alltid kul att titta in en sväng till hans dagis. Med till fröknarna hade jag två sorters marmelad som jag kokade dagen innan, alltid lika poppis. Fick för den delen en ”order” beställning av stickade lösa tummar i färger. Ungarna är dåliga på färgerna, så jag ska sticka tummar som de kan undervisa med.

Nu måste jag äta lite säger klockan, min mage vill helst inget ha men jag äter för att försöka hålla det hela lite vettigt tidsmässigt.

Framgång är inte alltid det du ser

Ibland är jag övertygad om att just jag sitter i en helt egen bubbla … framgång räknas bara i ekonomisk vinst och jag känner mig som en som bara sitter utanför och tittar på. På vadå kanske du undrar?

Alla de ekonomiska rapporterna vi mest hela tiden översköljs av, man har miljarder i vinst och ändå har det gått dåligt. Men hur är vi funtade när vi hela tiden förväntar oss enorma vinster i allt som kan kallas företag?

När jag tänker på sånt så inser jag att i min värld så kan inte alla ha miljardvinster varje år, det går liksom inte ihop med hur pengarna ska räcka till, eller är det så att man bara trycker lite nytt för att det ska räcka till vinsterna? Det är något väldigt ruttet i hela ekonomiska systemet, så långt fattar jag det hela, de som tjänar på det lär inte upplysa oss andra om saken, de har fullt upp med att styra runt ekonomin så att de själva skor sig så mycket som möjligt.

I min lugna värld sitter jag och stickar i en vilstol på landet när plötsligt en stor gren i hasseln bågnar ner utanför köksfönstret. Min först tanke är att jisses så det blåser …. men nää, så där kan det inte blåsa och då dyker ekorren upp, sträcker sig allt han kan med svansen snurrande för att nå balans och hasselnötterna. Mmm där kan man snacka om ekonomi som är förstårlig.

Idag har jag gått min sväng med Watson och då kan vi snacka om framgång helt osynlig för andra … magen säger jag bara, magen och så svimkänslor som är mer än bara känsla, det snurrar och knäna gungar. Men runt kom vi om än med många pausar som jag tacksamt tar emot när Watson nosar som värsta jordfräsen.

Framgång är att klara sig på Ica utan att behöva rusa på toa eller ta sig hem fast min kropp inte är med. Framgång var att gå på bröllop i sju timmar, fast det fattar inte andra, att det var en framgång, men det är inte så konstigt säger maken som påstår att jag inte visar hur jag mår för andra.

Det där med att visa hur man mår …. en del gör inget annat och jag mår så dåligt av sånt. Tycker att jag pratar om hur jag mår mer än jag vill faktiskt, hur kul är man om man ständigt pratar om hur kroppen mår? Andra frågar hur jag mår och jag svarar lite svävande oftast, men har börjat säga att det inte är så bra. Men inte gör det någon skillnad, folk fattar ändå inte att jag kan vara så risig utan att visa det tydligt. Maken han ser hur jag mår men så har han tränat i många år …

Egentligen avskyr jag hur jag mår och får kortare psykbryt rätt ofta för att inget är som det var förr … det där att inte vara sig själv, klarar jag så dåligt. En del vänner har jag haft genom åren som inte har haft ett enda intresse … nu tänker jag på att läsa, sticka, sy, laga mat allt sånt där som man lätt kan roa sig med hemma. Sån skulle man va, när man nu blev som jag har blivit, då lider man inte av att ha en massa kreativ lust som nästan alltid bara blir pannkaka. Men klart att det blir en hel del gjort, om än i liten skala jämfört med den jag var, att vara högpresterande med press på sig själv och lusten av ta tag i saker, få något gjort, det straffar sig när man blir sjuk.

Man ska sätta/lägga sig ner och vila, vänta tills all tillstymmelse till liv och kreativ lust har gått över, då först har man lärt sig acceptera vem kroppen idag är. Så fan heller, de som vill ha det så må ”leva” så i sitt liv, men mitt liv måste vara mer levande om än resårbandet så tänjs tills det nära på brister.

Livet, mitt liv, det händer inte mycket i min vardag … jag skrattar åt vårens nyfödda småfåglarna som försöker ta sig in i fågelboets hål … jag stickar så klart och njuter på landet av tystnaden och naturen både regn, rusk och en del solsken.

Mamma lilla mamma

Veckan började med att marsipangrisen blev dålig med en kind som blev väldigt svullen. Som om inte det var nog så lyckades sonen slå foten i en tröskel hemma när han under lek jagade den lilla grisen. Den foten kunde han nästan inte gå på först.

 Läkarbesök för lilla grisen visade att han troligen hade spottkörtelinflammation och fick penicillin och åter besök efter tre dagar för att läkaren skulle kolla att det verkligen var det han hade fått, att penicillinet tog. Under återbesöket fick sonen en remiss till röntgen för sin fot som var svullen och omöjlig att gå normalt på.

Jag blev barnvakt när de kom från läkaren så att sonen kunde åka och röntga foten, vilken sen visade sig vara ”helt ok”, alltså inga sprickor eller ben av.

Igår passade Watson på att vara magsjuk, hela dagen kräktes han och pep på det ynkligaste vis och jag blir alltid så orolig. Husse tvångsmatade honom med en spruta utan nål fylld med vatten för uttorkad blir han av att inte dricka och bara kräkas. Sjutton sa jag nu är det snart helg igen, blir han sjuk är det banne mig nästan alltid helg. Men efter den där tvångsvattningen så drack han flera gånger på kvällen, idag är han frisk igen.

Idag ringde en bekant till min mamma och berättar att hon har följt henne till vårdcentralen. Sedan igår har mamma varit yr gått i cirkel och kunde inte ta sig in på toa genom att gå raka vägen dit. Snurrig hade hon varit och såg dåligt på höger öga gjorde hon … herregud jag blev så rädd att tiden stannade för en stund. Hon blev körd till Danderyds sjukhus och dit for maken och jag så fort han kom hem.

Jag har ofta funderat över hur det skulle kännas att få ett liknande samtal om att min mamma är sjuk, tänker ofta på att det bara är hon och jag kvar av min ursprungsfamilj. Tanken på att det till slut bara blir jag kvar har gjort mig mör många gånger, livets rullande våg som tar oss alla till slut, alla står vi där ensamma på stranden när vår resa är slut.

Samtidigt som jag har sagt till min mamma att jag ska överleva henne, det var otröstligt att min syster dog … sånt ska mammor inte behöva uppleva. Jag har varit rädd för att dö sedan dess, för mammas skull. Varit rädd att jag lovade för mycket, kanske låter det här konstigt, men min egen sjukdomsresa har gjort mig osäker på det där självklara livet som de friska lever.

Nå, vi åker till medicin akuten, hon är sig lik på ett vis men något har hänt och vi tippar på stroke. Hon ska hjärnröntgas och bli inlagd på medicinavd. ”Åk hem ni” säger hon och det kändes inte fel att göra det, hon var i goda händer. Under kvällen ringde jag för att höra vilken avdelning hon låg på och hur röntgen hade gått. Hon hade inte fått tid för röntgen ännu och jag ifrågasätter hur de kan vänta med det, om hon har stroke så behöver hon ju medicin snabbt som ögat. Blodproven de har tagit visar att hon inte har stroke … inte visste jag att man kan se sånt med blodprov och i samma veva som det lättade att hon sa så, blev det en stor knut i min mage av oro.

Jesus vad får en att tappa lite av synen, bli förvirrad, inte veta vilket sjukhus man ligger på, ostadig på benen, och upprepande i det man säger och döv på höger öra? Tumör som trycker på i skallen .. vi har för bara ett ½ år sedan begravt min farbror för tumör i hjärnan. När det slår mig är det farbrors efterlämnade fru jag tänker först på … ska hon behöva uppleva detta jävulstyg så snabbt igen?

Nu ska jag inte förhasta mig … säg att det finns galna virus som tillfälligt ställer till saker eller urinvägsinfektion som gjorde min kusins svärfar helt skrämmande virrig, säg att det är något sånt, min mamma kan väl få dö i sömnen utan att behöva lida och gå igenom allt skit de stackars cancersjuka tvingas till för att oftast ändå dö i slutändan.

Nu ska jag lägga mig, somna med hjälp av en sömntablett och kanske en halv till om kroppen inte vill komma till ro. Imorgon vill vi alla åka dit men jag tror att jag, maken, sonen och grisen åker dit och så får dottern med fästman åka på söndag. Vi ska beställa vårt kök till sommarstugan på söndag … och mamma mår nog bättre av att vi kommer några i taget blir så rörigt annars.

Fars Dag, släng till honom en rejäl skurborst

Gå inte på allt ni ser … men nästan så att jag gymnastiserade igår, i alla fall armarna upp, ner och sträck. Väggarna var fulla av spindelväv i sommarstugan, det blev till att dammsuga sig runt för att få bort skräpet. Hur kan man bo i ett hus utan att städa bort sånt? Jag har så svårt att förstå folk som har skitigt runt omkring sig?

Tim var förkyld och hostade och jag har haft ont i halsen några kvällar, men mer har det inte blivit men nu får vi se hur det blir, det halsonda blev värre igår kväll och jag la mig otroligt tidigt så trött i kroppen att det inte gick att vara uppe längre.

Klart jag har ont i kroppen, om jag någonsin tvivlar om det även gäller under natten så sa maken idag att jag till och med gnäller i sömnen när jag ska vända mig om, trodde jag kunde hålla truten under sömnen, men icke sa Nicke.

Efter den sena duschen så började maken skratta och påstod att jag hade missuppfattat det här med botox. Va, hur har han mage att säga så, jag stod där i en ansiktsmask som gick lite i genomskinligt blått, stelt stelnat i det naturliga grin mitt ansikte bjuder. Inte en rynka så långt ögat når … bra mycket billigare och ofarligare än botox, jag kunde till och med prata utan att låta konstigt.

Igår rev maken och sonen ner köket i stugan och sen var vi ute på tomten och sågade, klippte av träd och sly, en gammal kattgård revs ner och vips så fick vi en ”ny tomt”. Marsipangrisen fick ett set med alla tänkbara verktyg som han kunde hänga i ett bälte runt magen. Han bankade så det stod härliga till på avhuggna stubbar med hammaren och var så nöjd med sina skyddsglasögon och hjälmen på skallen.

Fars Dag … igår i förtid fick sonen ett paket som vi köpt och placerade i Tims hand, ”Ge det till pappa, sa vi”. De hjälptes åt att öppna, lika bra det för Tim vill ha alla paket själv. En salladsslunga fick sonen, en sån ville han ha … kan han behöva så mycket mat och sallader han lagar.

Men hans egen Far ligger just nu och skurar köksgolvet med såpa, på knä, på riktigt som förr när jag själv höll i borsten och gjorde det hela några gånger om året. Grattis på Fars Dag ropade jag ut till köket. Är inte riktigt så handlarna har tänkt sig denna dag. Han skulle bada i gräsliga nyköpta slipsar och strumpor och barnen skulle komma över med tindrande ögon och mamman skulle bjuda på handlarns äckliga färdigköpta bullar. Allt han i verkligheten fick var en skurborst och såpa. Ska fan va Far i detta hus …

Det är så roligt med sommarhuset … detta fantiserande om allt som ska bli så fint när det hela är klart är fantastiskt roligt att tänka på. Vi är alla helt insnöade på detta byggande och fixande … sonen ringde idag och ville prata med pappan sin och tror ni inte att han hade hunnit tänka en sjutusan massa nya tankar om hur det hela kan tänkas se ut om vi gör si eller så. Igår när jag la mig så satte jag väckarklockan på 10.00 det är då jag ska ta min hög med tabletter, den la jag på nattduksbordet för att bara kunna stänga av klockan och hysta in dosen i truten, vända mig om och somna om. Allt funkade väldigt bra om det inte var så att marsipangrisen bara skulle prata med farmor vid denna för mig okristliga tid.  Jag hasade motvilligt upp och svarade i luren efter 511 signaler och jag funderade/svor över vem i hela friden det var som inte slutade ringa så att jag kunde få somna om. Men säg den farmor som är arg när lillgrisen ringer och har så mycket att prata med farmor om?

Farmors snickare i farten …

Hittade ett foto som sonen tog på honom igår.

Trådrullar, smörgåstårtsgarnering, och annat som klämt sig mellan

Pratade med Suatilla´s make igår och hon mår bra men var väldigt trött vilket inte är konstigt. Nu väntar jag tills hon orkar ringa själv och berätta hur hon mår och hur allt har gått. Donatorn, svägerskan ska må väldigt bra och promenerar runt lite och det är ju kanonbra.

Idag drog vi in till stan för jag behövde köpa tråd till overlocken, det används bamserullar med tråd, men går även med vanliga trådrullar.

Naturligtvis råkade vi välja en sån där liten affär där innehavaren lagar alla slags maskiner, men just Brothers sålde han inte, så spolar får jag väl leta upp en annan dag, sådana behöver man ha ett gäng av. Dum som ett spån kom jag på att jag naturligtvis skulle tagit med mig små bitar av de tyger jag skulle ha tråd till … så blir det när man drar iväg med mig för tidigt på förmiddagen. Maken skulle iväg sen och hjälpa sonen inför dagens flytt.

Väl hemma igen så åt jag lite och somnade i soffan, värken i kroppen är bara för j*vlig … undrar om man kan ta fler Alvedon per dag? Så när maken kom hem många timmar senare så sov jag ännu, så frisk är jag inte som kan sova bort en halv dag.

Nu ikväll ska vi garnera smörgåstårtan till sonen och hans flytthjälp. Sen tänker jag ta min overlockmaskin och ställa bredvid datorn så att jag kan titta på DVD-filmen med instruktioner om hur man trär maskinen, fyra rullar ska träs för söm både uppe och nere.  Så här ser den ut …. 

Lika bra att jag sätter in en bild på min nya fina symaskin när jag ändå håller på …

                                                                            Mycket instruktioner … nu kom sonen och några grabbar upp och hämtade källarnyckeln, prylar att hämta både här och där.

Så bra, nu blev jag av med 8 flata tallrikar och 8 assietter, en av sonens polare behövde dem. Vi köpte nya så jag blev glad över att han ville ha dem.

Igår var Tim här och sken som en sol hela kvällen. Jag lagade kycklingklubbor, potatisklyftor i ugnen, sallad och en sås på yogurt, vitlök och mild Ajvar relish. Skrattade gott åt Tim som såg ut som den lilla grottkille han är när han äter då med ett kycklingben i handen och röd sås runt hela truten. Sås det är grejen det för Tim han älskar sås …

Efter maten var han helt inställd på att få godis … jag dum som ett nöt tänkte göra nege … chokladbollar, men han hade inte riktigt ork att vänta tills de var klara så jag kastade ut en näve russin på köksbordet, då blev han tyst och så nöjd. Synd att inte jag blir lika lycklig för russin och kallar dem för godis som kvällens höjdare. Så gulligt det var godis för honom …

Jag byggde en koja till Tim i vardagsrummet, klämde fast filten i lådan som hör till vardagsrumsbordet och så en massa kuddar på filtens andra sida i soffan. Tim skrek av lycka och boade runt med kuddar och leksaker … han såg så kul ut för håret blev helt elektriskt när han drog skallen mot filten. Nu kommer det med all säkerhet bli kojbygge av varje gång han kommer hit.

Nu ska jag ut i köket och fylla en fläskfilé med något, har funderat på fetaost och tomater i olja … kanske lite oliver … är inte färdig med menyn ännu.

Ha det gott alla goa vänner i helgen …

När jorden snurrar

Det gäller att hålla i sig när världen snurrar … denna vecka har varit så hopplöst jobbig. Eftersvallet av den där magsjukan har tagit sån tid att det  inte är sant. Jag har haft någon slags magkatarr,  äta normalt har tagit nästan hela veckan, att ständigt må illa och vara slut är ingen kul kombination. Men jag tror att det börjar lösa sig idag, sitter här som den optimist jag är och smuttar på en kaffelatte vilket jag gjorde en gång i veckan och det fick jag ångra rejält.

Ha, det var magen det men skallen och blodtrycket är något helt annat … har tagit prov två gånger denna vecka, alla prover är bra vilket jag är tacksam över. Imorse kände jag att jäklar i min låda nu är det nog hopp om livet .. satte igång med det där vanliga komma upp, duscha sen började flåsandet och skakandet, jisses så jag skakar i hela kroppen. Maken tittade på mig när jag försökte skriva en handla lista till honom för jag tappade lusten på att hänga med honom och handla när trycket visade sig ligga på 96/66 och pulsen 112 fast jag sitter ner. Penna gick som en galning i handen på mig, stilen blir som värsta läkarhandstilen eller närmare bestämt gammelmansstilen darrig till tusen.

Om jag säger att jag skulle köpa en sån där symaskin overlock i veckan utan att jag ens har funderar på att åka in till stan och handla en … så fattar ni hur skrutt veckan har varit. Overlock får bli en annan vecka ……………surt sa räven.

Men igår drog vi iväg till dottern och hälsade på, de har så fint i sitt hus och jag fick ligga i en sån där dröm liggstol framför brasan och bara njuta lugnet.

På måndag börjar maken jobba igen efter tro det eller ej 5 veckors sjukskrivning, det har varit en påfrestande tid och jag är så glad över att han är frisk igen. Ska bli skönt att få tillbaka min ensamhet på dagtid i veckorna, jag behöver faktiskt bara vara, inte för att han kräver något tvärtom men är man mående som mig så är det skönt att få larva runt i sin egen takt helt och hållet. Jag ser fram emot att komma igång lite med promenader med Watson och göra sånt som jag gör när jag är ensam.

Häromdagen fick jag ett paket med fina typ t-shirt tyger som jag ska sy av när jag väl får overlock maskinen. Klart att jag bara har köpt tyg till Tim … det ligger en djungel och väntar på att bli en långärmad T-shirt till honom och glada vita moln på röd botten … jag känner mig glad när jag tittar in på arbetsbordet och ser färgerna vänta på mig.

Nästa vecka är en stor vecka för mig, dels ska C min kära vän göra en sån där gastric by pass, hon behöver gå ner i vikt för att skona sitt hjärta och det blir en orolig dag innan jag får höra att allt har gått bra. Dagen efter den 24 då är det min njurkompis S som ska få sin svägerskas njure och det känner jag att hela jag är så inställ på och rädd så klart att hon ska få mer besvär än nödvändigt. Så onsdag och torsdag får ni hjälpa till att hålla tummarna.

Nu ska jag göra som Kronblom ….

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.

Försöker ruska av mig molnet runt skallen

 Jag tänker att jag ska sätta mig och skriva men skallen är som inlindad i bomull. Maken kom hem i fredags från sjukhuset och jag är så lättad över det. Nu är han sjukskriven denna och nästa vecka för att hämta sig och det behöver han verkligen. Nio kilo lättare och inte alls så stark som tidigare, tänk så fort man tappar sin muskelkraft … skrämmande.

Klart att jag vill finnas till när han är sjuk, mina dagar är inte alls så lugna som de är när han är på jobbet. Inte så att han kräver ett dugg men han som aldrig varit sjuk gör att jag höjer min energinivå för att avlasta honom. Han går ut med Watson för att återfå orken i kroppen och det är jag väldigt glad för.

Stickar gör jag, har flera par strumpor klara fast två par vantar saknar ännu tummar … kommer vilken dag som helst. Har klippt ut mönster och köpt tvillingnål tänker sy byxor till Tim. Jag bakar och donar rätt mycket och vissa dagar har det helt enkelt blivit för mycket för mig därav tystnaden, det går inte att skriva när skallen är tom av trötthet.

Mina dagar så här 1½ år efter njurtransplantationen är inte så lätta som jag inbillade mig att de skulle bli när jag var på slutet av njursvikten.

En vanlig dag börjar med att jag behöver två timmar på mig för att väcka min kropp. Den är seg och jag kan verkligen inte göra ett vettigt dugg under de där timmarna …

In i duschen och efter att jag har klätt mig så brukar jag flåsa så fruktansvärt att jag måste sätta mig en stund och hämta andan. När det är gjort så tar jag på ytterkläderna och redan där är jag flåsig igen, att böja sig och sätta fast sele och koppel på Watson får det att snurra i skallen så jag ibland får sätta mig ner och vänta på att det snurrar rätt.

Längden på vår promenad kan jag inte välja själv utan kroppens mående styr det helt och hållet. När jag har en dålig dag så blir det en kortare tur, magen börjar protestera vilket oroa mig och vissa dagar mår jag illa precis som under njursviktens dagar. Då är det brått hem och väl inne så ligger mina kläder och skor slängda i hallen i ett tätt spår efter mig in till toan. Watson brukar komma in och titta på mig och jag vet att han känner att det nu igen är en sån där dag.

Ursvettig, svimfärdig och flåsande lägger jag mig i soffan och väntar tills allt har lugnat ner sig. Gör lite lunch om jag överhuvudtaget är hungrig vilket jag inte alltid är under dagtid. Efter lunchen är jag så slut vissa dagar att jag bara måste lägga mig för att vila eller sova. När jag reser mig upp håller jag på att svimma coh får parera det hela med att böja mig fram eller sätta mig ner igen.

Jag har ständigt återkommande ont i handlovarna vilket är en biverkan … ådror och annat svullnar och det är inte skönt alls. Leder överhuvudtaget smärtar dagligen mer eller mindre, men värst är nog att vara så urlakad att man inte orkar vara som en vanlig människa. Huvudvärk får jag (som nu) när Hb är på väg upp igen, snart dags för tappning.

Varje dag väljer jag bort sånt jag vill göra för att orka ta mig igenom dagen. Det är svårt att förutspå när jag har en sämre eller bättre dag, jag fattar inte vad som styr det hela mer än väderomslag. Säkert svårt för familjen att fatta hur sjuk jag faktiskt är mest hela tiden de förstår inte att jag väljer bort så mycket som jag faktiskt gör. Sonen är nog den av barnen som just nu har en större insikt då jag både har varit ärligare mot honom och vi träffas nu oftare efter hans flytt till vårt område igen. Jag tror att det är väldigt svårt att förstå hur en sjuk kropp mår om man själv mest har varit frisk.

Tänker på alla gamla jag har jobbat med i många år, det har tagit tid för dem att klä sig, röra sig även sjukdom har satt pirra för deras lust till saker, ibland har jag nog som alla andra pressat på lite för mycket för att man inte förstår hur sjukt jobbigt det är när en kropp är svag och sjuk. Men mest har jag nog varit både tålmodig och kärleksfull när det har kommit till gamlas besvär. Till skillnad mot nu när jag blir så otålig och irriterad på gamla som sölar i kassan eller när de ska ta sig i eller ur en buss. Ja, jag har inte ork med andras svårighet nu för tiden har fullt sjå med min egen oförmåga.

Jag har valt var jag lägger mitt tålamod, kärlek och lust … Tim så klart, han är nog viktigast i mitt liv. Han skänker mig så mycket kärlek och skratt och det omvandlas till livslust för mig, visst jag kan vara helt sjukt slut när han går hem men det är livet för mig. Klart att de andra i familjen har min kärlek varken mer eller mindre mot förr, men det finns klart en liten kille som behöver en farmor så valet är inte så svårt.

Idag har vi varit iväg till Betsy´s choklad ett företag som fyller 85 år och firar det med 40% rabatt på sina smaskiga praliner. Ha ha väldigt lämpligt för min redan feta kropp och som om inte det var nog så handlade maken semlor till oss. Det var väldigt gott med första semlan för iår i varm mjölk.

Jag kommer nog att vara lite återhållsam med skrivandet ännu några dagar, men som vanligt får jag rätt vad det är upp farten.

Här kommer lite bilder på mitt lilla hjärtegryn och sen lite jag har stickat sedan sist.

 

                                                                                                      

  

 

Tack för idag slut för idag  ….  

Blir euforisk flygande på en kroppkaka

        Den här lilla skylten fann jag passande då vi har varit barnvakt ganska mycket åt Tim denna vecka. Igår hämtade jag honom på dagis redan vid 2 tiden, hemma väntade farfar och min mamma som hade fint paket åt honom.

Hela veckan har min kropp protesterat mot det mesta, men jag mår så himla bra när jag får ha Tim omkring mig. Igår var han en solstråle när jag klev in på dagis, fick stora kramen så hämtade han saker för att visa saker de har på hans nya dagis. Fröknarna är gamla vänner och den ena hade sonen som dagbarn när han växte upp, visst låter det kanon. Allt har gott som en dans med inskolningen och han är otroligt glad från morgon till kväll säger fröknarna och så han prata.

Idag fick jag uppleva matlycka och kan ni gissa vad det handlade om? Nej, skulle inte tro det … igår kom min mamma under tiden jag hämtade Tim och i kylskåpet ställdes en plastbunke till mig. Men inte kom varken mamma eller maken ihåg att tala om vad jag hade fått … idag vid lunchtiden snokade jag i kylskåpet och såg den här plastbunken som jag inte kände igen. Öppnar den och ser att det ligger hemgjorda kroppkakor i rad.

Mammas kroppkakor var det absolut bästa jag visste i hela uppväxten, minns alla vintrar när jag kom hem och stora kastrullen stod på spisen med kokande vatten och en mindre kastrull med smält smör. Åhå jag suckar och ser allt framför mig … så min lunch kan ni säkert räkna ut vad som avnjöts.

  

Det här är ingen kroppkaka utan en kul bild som jag hittade hos Dellablogg.blogg.se Kanske får vi pröva metoden någon gång när vi är barnvakter till Tim. Ha ha knappast men kul var bilden och man förstår att även föräldrar kan känna att de vill tejpa upp ungen på väggen ibland.

Igår ringde min nya fina läkare från njurmottagningen och vi insåg att jag var tvungen att ta ännu ett Hb då det är på väg upp igen. Hon skulle prata med en blodläkare för att höra hur de ska få ordning på det hela, är inte så kul att hålla på och tappas så ofta … sist var före jul.

Maken var sista gången till akuten/ortopeden imorse (de har haft så fullt på ortopeden att han har fått hjälp nere på akuten) och äntligen ser CRP ut som det ska och han kan börja jobba på måndag igen. Visst är han ännu svullen i benen och fötterna … jo, båda benen och fötterna drabbades till slut och det kan ta många veckor innan det hela sväller av. Han har gått ner 6 kilo sedan före jul så inte har han varit pigg inte ….

Måste säga att Danderyd akuten/ortopeden har varit väldigt måna om honom och verkligen skött om honom fast de under ena veckan drabbades av stora benbrytardagen när det var så infernaliskt halt ute. Klart han har fått vänta för många timmar de två första gångerna, men nu har ju våra politiker  bestämt att allt ska vara så neddraget personalmässigt att det inte har en chans att funka optimalt och då är det som det är. Synd bara att det blir personalen som får ta skället och stressen av att inte hinna göra det som är tänkt på ett sjukhus. Politiker är nog de mest korkade som vi har i samhället .. hur kan man vilja stå för att allt monteras ner till det sämre? Jag hoppas att de själva blir senila och sjuka när de blir äldre så att de själva drabbas av att ligga i korridorer och vänta timme ut och in på den hjälp de redan har monterat bort av ekonomiska själ. Vi ligger väl sämst till när det gäller vård/väntan osv fast vi väl ännu tror att vi på något vis är överlägsna andra länder.

Nu ska jag hjälpa maken i köket vi ska skära rotfrukter i bitar och ha i ugnen till vår stekta entrecote, ladda lite har vi gjort idag = sova i soffan tillsammans för imorgon ska vi kanske ha Tim igen under eftermiddagen.

Ljuset skänker glädje

Klockan ringde till tiotiden dags att ta min medicin, sen stängde jag av klockan med gott samvete och somnade om till tolvtiden. Watson är hos vår hundvakt och det var helt rätt idag, när jag klev ur sängen möttes jag av strålande sol och visst känner man sig gladare och mer välmående när ljuset kommer.

Armen värken inte hela tiden utan mest vid vissa rörelser så jag tror att det kommer gå över, men det ska väl säkert ta ett tag om jag känner min kropp rätt.

Trött blev jag igår av det som hände och känner mig däven även idag, kroppen fick väl en mindre chock.

 Idag har det blivit vardag igen, maken jobbar och jag får åter hitta min egen tid att vara och det är rätt skönt det med.

Jag ska göra en cappuccino till mig själv och sen sätta mig i soffan och sticka några rader. Senare ska jag ta tag i det sista sorterandet i en bokhylla, sen kommer jag känna mig väldigt nöjd.

Hela jorden snurrar och jag svimmar

På väg till Willys sa jag utanför vår port att jag ska hålla i dig för det ser halt ut. La min hand på makens axel för jag vill inte halka nu och få ännu ondare än vad jag har i nederdelen av ryggen på vänster sida. Självklart halkar jag till och greppar då tag om makens axel, samtidigt så smäller det i överarmen, det gör så jävla ont att jag skriker rakt ut och så höll jag på att svimma. Står där lutat mot maken och vet inte vart jag ska ta vägen, väntar på att smärtan ska lindras och snurret i kroppen lugna sig. Men inte sker det inte utan vi går mot porten, jag siktar på en pall som finns där inne. Tänkte sitta där och snurra upp så att säga …

Sitter en stund och blir inte bättre, maken baxar in mig i hissen, jag minns inte ett dugg, han säger att han höll mig uppe i ett hörn och sen när jag svimmade så fick jag sitta på hans knä. Jag vaknade när jag låg halvvägs ut ur hissen på golvet, det var kallt, blött och snurrigt. Men jag sa till maken att jag tar mig upp själv, men den onda överarmen kunde jag inte använda så jag fick snurra runt ett varv och ställa mig på alla fyra, kröp in i vår hall.

Upp och in i soffan … maken klädde av mig skor och annat … va, sjutton ska jag ha sån otur för hela tiden och kroppen jag säger bara det den är helt jävla slut, jag kan inte annat säga. Jag rör mig ständigt på gränsen och har ju många snurriga stunder, det är min vardag men att jag skulle svimma av för att jag gjort mig illa har aldrig hänt förr. Så nu har jag ont i ryggen och i armen allt på vänster sida min sk feminina sida. Tror det är en muskelsträckning jag har fått i överarmen, det är väl bara att vänta ut. Får ringa hundvakterna och höra om de kan ta Watson imorgon.

Men helgen har förövrigt varit väldigt bra jag har sorterat och kastat papper och verkligen fått en hel del gjort. Idag har maken packat ner julen och jag har bakat ett bröd med aprikos och nötter. Nu blir det nog inte mer gjort utan jag får sätta mig i soffan …. tror snart att jag växer ihop med soffan.

Ett Gott Nytt till Er Alla

Envis hosta och förkylning tvingade mig att åka till husläkaren imorse. När vi kom hem sov jag i många timmar drömde en massa dumma saker och vaknade så där som man kan göra av elaka drömmar med en skalle som hade svårt att inse att det var en dröm.

Min vanliga husläkare är ledig så jag fick en AT-läkare som har valt helt rätt jobb, så trevlig och varm, Erik Rampell är hans namn. Jag ringde Danderyds sjukhus för några dagar sedan till den avdelning jag ska ringa till om det är något jag behöver hjälp med. De har ännu inte ringt upp … så är det med Danderyd, verkar inte pålitliga. Min vanliga njurläkare på Danderydsmottagningen hon är kanon, men nästa gång jag behöver hjälp så ringer jag Huddinges avdelning för där svarar de jämt och ringer upp snarast, fantastisk ordning på allt. Med dem känner jag mig trygg …

Nu har jag rejäl hostmedicin hemma, slemlösande och penicillin på lut ifall det behövs så nu kan nyår komma bäst det vill, vem vill åka till akuten en nyår? Idag ska vi maken och jag göra en stor smörgåstårta till imorgon, den blir godast om den får stå och gucka in sig över natten, själva garneringen gör vi imorgon. Sonen, marispangrisen och sonens vän som de bor hos kommer och delar smörgåstårtan med oss.

Igår var vi barnvakt en stund till Tim, han är bara för mysig att vara med. Jisses så han pratar och klok verkar han vara, fattar så mycket förstår jag när han här och där fyller i ett förståligt ord.

Jaha så är det dags att göra iordning klädkammaren igen … där boar Watson och jag under nyårsnatten. Han är så rädd för smällare och jag vill inte att han ska ligga ensam och vara rädd. Där inne lägger jag massor av filtar, täcken, kuddar, radio som spelar lite musik och en bra bok. Sen är vi redo för ljudets afton.

Vad ska jag säga om dagarna som gått … vi läser och jag har ju mest varit risig med förkylningen och inte gjort ett vettigt något. Maken är ledig till den 10 januari och det är så skönt när jag inte mår så bra.

Det lackar … av svett i pannan om inte annat

Förr satt han vid dörren innan man själv var färdigklädd, nu sover han tungt och får hämtas gärna med lite lockande levergodis. Tio år blir han nästa år och det märks mest på att han sover mer och inte är så pigg på att gå ut som förr. När han väl är ute så pinnar han på och trivs, men när snön går till magen på honom så väljer han att skynda sig hem så fort han har gjort sitt.

Watson min kära vän och följeslagare, jag har haft tur som har en make som tagit större delen av promenaderna de senaste åren, maken går ut på morgonen och jag till lunch sen tar maken över när han kommer hem till middagen. Så har vi våra hundvakter ett äldre par som tidigare haft egen hund och nu älskar att ha Watson. Deras stöd och glädje med att ta hand om Watson när jag har behövt hjälp har varit fantastiskt under senaste åren.

Idag blev det en kortare promenad, vi gick in i grannporten och åkte hissen ner och gick ut på baksidan för att fylla på  fågelmaten. I träden hänger fågelmatare av alla sorter och vi grannar som bryr oss vi fyller på när det blir tomt. Idag fick de solrosfrön, skalade och allt bara att picka i sig, men när Watson och jag skulle gå jäms med huset så fick vi pulsa för här har de inte plogat som de ska. Så vi var både helt slut när vi kom till framsidan, bara att gå hem och lägga sig efter en hastig dusch av Watsons ben som var fulla av snö.

Helgen har varit full av göranden … har köpt de sista julklapparna men blev så totalslut på Kista att jag blev sittandes en bra stund helsvettig och väldigt borta i skallen. De har byggt ut Kista så där är så stort att det inte är klokt, men bra att allt finns på ett ställe. Vi tog en fika och jag sa till maken att det är inte klokt så jag har blivit med åren, det oroar mig att jag inte klarar av sånt som var vardagsmat förr. Fick ringa dottern och be henne köpa det sista klapparna till sin pappa från mig, jag stod inne på Åhléns och kom inte ihåg vad jag skulle handla där. Valda att sätta mig på en stol vid ett café när det snurrade så att jag förmodligen skulle ha svimmat om jag inte satt mig ner.

Hemma har jag bakat saffransskorpor fast det var faktiskt maken som bakade dem … jag har gjort två sorters 70% chokladbräck en med sukkat och en med apelsinskal, sen kokade jag ihop saffransfudge som blev god. Det här med fudge var något som jag lärde mig att gilla vid en av våra resor i USA. Åkte en utfärd med mest amerikanska damer vars män också var på mässan. Vi skulle till en fabrik där de tillverkade fudge, har aldrig varit med om något liknande. För mig var fudge en helt ny bekantskap, de fanns i alla tänkbara smaker, efter provsmak var jag fast. Vi har inget som liknar fudge i vårt godisland … jag handlade massor och sa till mig själv att barnen ska ju få när vi kommer hem. Men vem tror ni åt upp det mesta? Det skäms jag för än i dag. Äh, ni vet hur det är man ska bara ta en liten bit till och liten till och … ja, svårare än så är det inte för mig.

Sen har jag bakat ett vitt bröd med ost i som jag dumt nog hade lite för kort tid i ugnen … osten gör att man behöver några extra minuter, men maken han tyckte det var konongott. Passade också på att baka ännu en slät fläta med kardemummasmak det är så gott till kaffet.

Nu har jag delat upp det som är kvar att göra i veckan, klapparna ska slås in, sill ska läggas in, sillsallad ska hackas, laxen gravas och skinkan inte att förglömma den ska få sin blandning av senap och skorpsmulor som en vinterrock över sig.

Nu ska jag sticka en stund …

Äntligen är helgen över … hur låter det på en skala?

Till helgen flyttar lilla Marsipangrisen in i huset tvärs över gatan, lyckligare farmor får man nog leta efter.

Hoppas han får dagisplats snabbt, men jag har inte så mycket tro på den komunala verksamheten.

Äntligen är helgen slut … tänk att jag skulle tänka så, trodde jag aldrig. Lördagen var ingen höjdare för min kropp, ett besök hos min mamma var inbokat så det var bara att stoppa i sig en Panodil och ge sig iväg. Trevligt var det och inte blev det sämre av att min farbror och faster stod i hallen när vi kom. Farbror har fått tumörer i huvudet och moderstumören sitter i lungan, jag tror inte att det är så lång tid kvar för honom fast de ska stråla och köra hela baletten. Min lilla farbror som har funnits där hela mitt liv … känns tungt i hjärtat, hoppas gör jag att vården på något mirakelvis ska lyckas ta död på cancern, han är en bra bit över 80 och något dör man  av till slut.

Igår kom makens syster och man över på kvällen, jag trodde jag skulle självdö under hela dagen, men det var bara att ta sig upp och göra landgångarna klara, kakan bakade maken dagen innan och det var skönt att den var gjord. Gästerna är verkligen urgoa och trevliga så det blev en mysig kväll fast jag skulle ha avstått om kroppen fått råda.

Tänkte på det när vi pratade med våra gäster igår hur lite jag kommer ihåg från förr … vi pratade mycket om skärgården, båtar och resor vi har gjort där. Men jag satt där och kom banne mig inte på vad öarna hette som vi hade varit vid, jag minns så dåligt att jag blir orolig. Jag vet att fibromyalgi kan förändra mycket och så klart att den här njursjukdomen har satt sina spår på både det ena och andra viset. Men skrämmande är det att känna sig som en tom påse i skallen ….

Idag har jag njutit av tystnaden och det grå vädret, värmeljusen brinner här hemma,  jag tycker dagen har varit i sitt esse mest hela tiden och kroppen den får bara vara och är nöjd med det.

Här ta stafettpinnen

Det är när jag står där vid diskbänken och spiller kladdiga sopor över min fot som jag känner den där hinnan som klarast. När sen upptravade blomkrukor i skåpet under diskbänken leker dominobrickor och landar på mina tår och fågelmaten jag köpt inte hittas för maken har ställt den på ett ”bra ställe”. Där någonstans så brister det i mig, jag är så helvetiskt trött på att leva bakom den här hinnan som gör allt så förbaskat trögflytande.

Tänker att fåglarna ska få mat bakom huset och letar efter fågelmaten och sen extra nyckeln för att komma bakom huset utan att gå runt det hela från början … nyckeln har nog sonen … fågelmaten har jag ännu inte hittat, men lite fanns kvar av den förra säcken.

Så här håller jag på hela tiden, tappar allt du kan tänka dig, på mig, över mig runt mig, ständigt detta drällande, skvättande och rinnande. Ju tröttare min kropp är desto mer hamnar på golvet, jag har aldrig i hela mitt tidigare liv varit fumlig på detta sätt. Hade svårt med folk som var fumliga, ville snabbt in och fixa det som skulle fixas, men nu är det jag som står för fumligheten. Förr blev jag ursinnig när jag fumlade …. men nu när det är min vardag så har jag nog aldrig i hela mitt liv känt sån uppgivenhet, frustration, gråt rakt ut helt hysteriskt.

Hinnan igen … vad gör man när man lever där bakom hinnan? Jag googlade  på utanförskap, utanför, hinna, dimma, ensam osv till jag plötsligt tänkte att det var ju själva den, inte ska jag sitta här och söka på sådana där skitord. Så jag började söka på glädje och inte var det så fullt med bilder på glädje inte om man jämför med depression.

Konstigt det där att man inte rent av vrålar ut sin glädje när man nu är glad? Men depressionen den letar man bilder på och vill skriva om … äh, konstiga vi är eller jag är

Det pågår en inre dialog där jag envist pekar på alla fördelar jag har i detta liv. Jag lever bara en sån sak, tänker ni någonsin på det, att ni lever? Jag har ju allt en mänska behöver för ett  fantastiskt liv, inser det och ändå kan jag känna mig utanför, deppig och håglös, i alla fall när jag är för mig själv. Mest har det väl med mitt fysiska tillkortakommande att göra, jag glädjs med er alla när det går bra för er och ni mår bra men hinnan sitter där mellan er och mig fast ni inte ser den.

I onsdags skulle maken komma hem senare och jag ställde in mig på en mysig kväll med tv och stickning, köpte gott till kaffet och såg fram emot kvällen. Men tv:n visade bara en fryst bild och en skylt bad mig ringa ComHem vilket jag gjorde och blev upplyst om att de hade någon slags service och det framgick inte när de skulle bli klara.

Jaha, hämtade radion och lyssnade lite förstrött på surret … prövade tv:n för hundrade gången men inget nytt där inte. Ringde åter ComHem och nya killen sa att det hela var klart sedan länge … 

Åhh sa jag ”kan du inte sätt på mig” ??? Tystnad och sen skrattade vi både väldigt gott. Han sa åt mig att dra ut en sladd vilken man gör för att bli uppkopplad på nytt. Medans jag höll på så kröp jag på golvet och letade efter alla sladdar för att se att inget var utdraget. När jag satt på huk och skulle resa mig upp så bar inte benen mig, jag orkar alltså inte ställa mig upp från hukställning. Som tur var stod motionscykeln där så jag drog mig upp via den helt slut i benen. Hasade vidare och ser en sladd som ligger på golvet utdragen … tvi vale i samma stund som jag satte i den så skrålade tv:n igång. Jag orkade inte säga till den trevliga killen som ”satte på mig” att det var mitt eget fel, att sladden var ut. Jag bara lät honom tro att det han sa till mig att göra gjorde susen. Tekniken och jag har aldrig gift oss och jag kan inte vara mer ointresserad.

Men rädd blev jag när benen inte bar, kom att tänka på S som snart ska få sin svägerskas njure, när hon berättade om en träningsdag med hundarna och andra i skogen. Hon drog sig undan för hon var kissnödig, gjorde det hon skulle, men kom inte upp. Det är en del av njursvikten att man tappar muskelmassa, S grät och fick väl ropa på de andra för att få hjälp upp och hon är ändå väldigt vältränad som har tre stora hundar som hon tränar sök och tävlar med vilket imponerar stort på mig när hon är så sjuk i kroppen.

Att krypa runt och försöka ta sig upp det var allt som behövdes för att fibron skulle dra igång igen så nu har jag inte mått så bra sedan i torsdags, inatt har jag nästan inte sovit ett dugg och det gör fumligheten etter värre. Nu ser jag fram emot fredagskvällen när jag kan lämna över stafettpinnen till maken och lägga mig i soffan och bara vara. Men helgen är fullbokad vare sig jag mår bra eller ej, imorgon ska vi över till min mamma som fyllde år i veckan. Söndag kommer makens nya syster hit med sin make, jag ska göra landgångar och bjuda på till kaffet eller vinet om någon vill ha en skvätt.

Så lev livet utan hinna ni som kan, lev för bövelen och inse att ni kan leva precis som ni själva vill om ingen fysisk eller psykisk åkomma stoppar er. 

Famna livet