Jag säger bara

  Jansson …. lyckan att hitta en färdigrätt som Janssons frestelse gjorde gott inte bara i magen fast den i sig inte är jämförbar med en hemlagad.

Strålande höstdagar med svalka i luften och skinande sol … vi gick en tur,  jag var nyfiken på en figur som jag såg från fönstret hemma. Han stod böjd i vad vi kallar skidbacken, nästan högst upp såg jag hans huvud fara upp och ner. Tog en sväng förbi med Watson och insåg att figuren var hög som ett höghus, han gick efter mig för att meddela att han nog skulle plantera lökarna i solen i stället. Gör det sa jag och kilade vidare …

Tänk så många liv man kan leva ….

Min kropp har på senaste tiden varit som ett fängelse .. denna förbaskade värk gör mig så trött och sur. Trött som jag vet inte vad, orkar halva dagen sen blir det inte så mycket mer. Har en hel del måsten som jag blir tokig på aldrig blir av …

Sa jag att vi har köpt en roddmaskin? Nu står den här och blänger på mig som väntar på att få en bättre dag så att jag kan komma igång med roendet. Fibromyalgin går i skov, ibland blir de så långa att jag har tröttnat på dem för länge sedan, men jag ska i det snaraste ro av bara tusen så fort kroppen orkar lite mer.

Här händer inte ett smack … jag stickar barnsockor och vantar till till dam, så mycket mer blir det aldrig. Hissen är färdig och jag njuter varje gång jag öppnar dörren och tar en tur.

I veckan ska jag ta influensavaccinet, det ska alla vi som har sänkt immunförsvar göra.

 

 

Fibromyalgin tar ut svängarna i min kropp

Idag har jag inte svårt att hålla mig för skratt … fibromyalgin har tagit mig och det värker över stora delar av kroppen. Ja ja, min ända är stor del av kroppen, men det räcker inte med värk i bara den, det sitter verkligen både här och där.

 

Dagen har varit välfylld med göranden … började med att ringa min husläkare klockan åtta, fick en tid till 14.00. Slängde mig i duschen och flängde iväg med maken eller han med mig till labbet, tog blodprov hos ännu en ny ”stickare” som inte visste hur blodprovet skulle hanteras.

 

Killen var jättetrevlig men fattade inte alls hur han skulle göra med informationen som ska skrivas för att mitt prov ska bli rätt, men han ville inte erkänna att han inte fattade utan spelade bara med. Jag som anade oro efter alla prover jag dagen efter har fått gå och ta igen började prata med honom om hur det skulle se ut. När jag sa att tiden skulle skrivas upp, när jag senast tog tabletterna som de kollar halten av i blodet så skrev han det på baksidan av en sån där lapp som de sätter på provrören.

 

Nej, jag kände att jag höll på att ruttna … då kom en kvinna in som hörde mig prata … frågade om det var här det hade varit så mycket fel? Ja, sa jag och berättade … då började hon visa var han på datorn skulle skriva in mina uppgifter, då sa jag att nu kan jag gå hem i lugn och ro, nu blir det ordning på provet.

 

Ringer de från Danderyd imorgon och säger att provet inte har kommit eller är i fel rör eller ”utan” tid så skriker jag rätt ut då måste jag gå vidare med allt det här.

 

Efter provtagningen åkte vi till bouppteckningen jag var kallad till … väl där frågade juristen som höll i det hela om jag hade skrivit på? Jag har aldrig varit på en bouppteckning tidigare så jag fattade inte ens vad han menade. Godkänt testamentet … hur skulle jag kunna göra det när jag inte har fått ett sånt papper? Oj, men då har sekreteraren gjort en miss, men det fixade han med en kopia som jag fick skriva på. Sen läste jag och konstaterade att min faster sitter i ”orubbat bo” och det som ev blev över den dag hon gick skulle gå till bla Läkare utan gränser, dvs det fanns inget arv, så vad i hela friden gjorde jag där? Min faster var också arg, berättade om hur mycket juristen på begravningsbyrån tog per timme och jag är helt övertygad om att han/de med flit struntade i att skicka testamentet med alla siffror på för att jag inte skulle avstå från att komma, bara för att han skulle suga ut lite extra av min faster. Alla dessa papper var helt klara, hade gått hur fint som helst att skicka dem per post. Jag är så glad att jag aldrig väntade mig något i form av arv, för hade jag gjort det antar jag att jag hade blivit sur. Mest för att luras dit helt utan anledning …

 

Sen hem och äta brunsch …. ville så gärna sova men kroppen värkte så det var helt hopplöst, bara att ta Alvedon och gå upp igen.

 

Besöket hos min husläkare löste sig och jag kan säga att det var första gången jag var glad över kroppsfett som sitter på sidan av halsen och upp förbi nyckelbenen, som två fettrullar. Min njurläkare ville att husläkaren skulle palpera känna efter att det inte var några tumörer som lurade i den ena fettbullen som var större än den andra. Den här typen av fett är biverkning från kortisonet, så det får jag leva med.

 

Just nu känner jag mig överkörd av allt vi ska göra …säkert fåniga saker i andras ögon, men jag orkar inte med semester längre, vill bara vara för mig själv i den vanliga vardagen där jag hasar fram i min egen takt. Makens syster väntar sig besök, mamma väntar sig besök, dottern väntar sig besök, ska handla födelsedagspresent till dottern vilket gör att vi måste in till stan imorgon, vi har ett presentkort som ska överlämnas under lite trevligare former till vår hundvakt … ska inte tråka ut er med mer, jag blir helt urkramad och orkar inte alls. Folk fattar sig inte på hur jag mår … gör vi någonsin det med andras krämpor? Jag ser pigg ut och kan ju hålla igång när jag är borta om jag bara får sitta ner när jag pratar. Men ska jag stå eller gå samtidigt som vi pratar så kommer vem som helst ganska snabbt att inse att jag inte alls är pigg.

Läste i en skvaller tidning där det stod om ”prins” Daniel, folk i hans närhet var oroad över hur han mådde? Han var blek och såg trött ut, orkade han med alla turer? Säkert gör han inte det alla gånger men han håller säkert masken så gott han kan för att det förväntas av en. Inte för att jag vill jämföra mig med honom för han är både yngre än mig och med säkerhet väldigt vältränad, inte har han fibromyalgi, men han kan ju som mig även ha fått ont av medicineringen.

 

Marsipanlimpan har idag blivit vägd och mätt på BVC … allt till belåtenhet, kunde han räkna till tre frågade BVC Agneta som för den delen hade både vår son och dotter inskrivna hos sig när det begav sig … nå, kunde han räkna till tre? Ja, han kan räkna till 13 rätt ofta sa sonen … Agneta visste nog inte vad hon skulle tro just då.

 

Men det fattar väl alla att marsipanlimpan är något över det vanliga Farmors bästa lilla gris.

ZZZZzzzzzzz

 

Nattinatti alla vänner …

När hjälmskräcken tar en

Är man dum får kroppen lida det lärde jag mig redan som liten men tydligen fastnade den kunskapen ingenstans.

Ni vet att jag har vevat på den sista tiden och sen tar det stopp … egentligen har det gjort det för många dagar sedan, men jag vill inte hör på det örat förrän kroppen går itu och det har den gjort nu. Denna dag ringde jag till hundvakten som tursamt var hemma, de ville så gärna ta Watson. Jag har en del att pyssla med här hemma, vi flyttar saker från ett rum till ett annat och jag har så mycket lådor som jag måste gå igenom och tid tar det.

Men idag blev det inte så mycket med det hela efter lite lunch så har jag bara sovit, lika bra det för vi ska vara barnvakt till Tim några timmar ikväll när sonen jobbar.

Tarmor är barnvakt

Igår ringde sonen försenad på väg hem och frågade om jag kunde hämta Tim? Jag som hade längtat efter honom hela dagen men sagt till mig själv att jag inte skulle gå ut i parken och hälsa på för jag mådde verkligen inte bra. 

Tror ni att jag sa nej till sonen?

Aldrig i livet jag slet på mig kläderna jublande glad för nu skulle jag få träffa min älskling en stund. Vad gör man med en sån som mig? När jag kom fram till sandlådan så stod Tim och såg ut som jag vet inte vad. Jag slog ut armarna och gick mot honom så där jätteglad som bara en Tarmor kan vara, han tittade på mig som något katten hade släpat in. Det visade sig att en pappa som kom för att hämta sin dotter hade åkt någon slags moppe eller var det en minimotorcykel?

På skallen hade han en stor svart hjälm så klart och den blev Tim så rädd för att han bara stod där med sina stora ögon och såg olycklig ut. Vi gick hem han och jag … och väl hemma började vi direkt att öva för att hjälmskräcken skulle gå bort … jag pratade om hjälmar och varför man har dem, skojade, tog fram cykelhjälmen som Tarmor har när hon cyklar. Den var hotfull nog, när sonen kom så la vi den på golvet och långt senare var det helt ok med hjälm både på Watsons skalle och Tims egen.

Klart att de stannade och åt middag vem vill inte äta korvstroganof i gott sällskap? Vilket jag ville, men svetten rann och jag var verkligen ett urskitet äpple som jag gjorde allt för att inte visa. Vill ha dem här fast det inte alltid är så bra, fast det är förbenat bra ändå för mig mest hela tiden. Ursäkta mig och mitt velande är ett ringvrak när det gäller Timpa Limpa … allt går med terpentin sa de förr kanske gäller det ännu?

Syrummet tar form om än ännu väldigt stökigt med alla högar som jag inte vet var jag ska placera. Till min stora lycka hittade jag en låda full med muddtyg, jag som verkligen behövde sånt i olika färger blev så lycklig över alla rester från mitt tidigare kreativa liv. Jag är så ringrostig när det gäller att sy att det är svårt att fatta att jag har sytt så otroligt mycket genom åren.

Nu ska jag steka fläskkotletter, potatisen kokar och gräddsåsen ska vispas ut i stekpannan. Ha det gott alla mina goa bloggisar ….

Trådrullar, smörgåstårtsgarnering, och annat som klämt sig mellan

Pratade med Suatilla´s make igår och hon mår bra men var väldigt trött vilket inte är konstigt. Nu väntar jag tills hon orkar ringa själv och berätta hur hon mår och hur allt har gått. Donatorn, svägerskan ska må väldigt bra och promenerar runt lite och det är ju kanonbra.

Idag drog vi in till stan för jag behövde köpa tråd till overlocken, det används bamserullar med tråd, men går även med vanliga trådrullar.

Naturligtvis råkade vi välja en sån där liten affär där innehavaren lagar alla slags maskiner, men just Brothers sålde han inte, så spolar får jag väl leta upp en annan dag, sådana behöver man ha ett gäng av. Dum som ett spån kom jag på att jag naturligtvis skulle tagit med mig små bitar av de tyger jag skulle ha tråd till … så blir det när man drar iväg med mig för tidigt på förmiddagen. Maken skulle iväg sen och hjälpa sonen inför dagens flytt.

Väl hemma igen så åt jag lite och somnade i soffan, värken i kroppen är bara för j*vlig … undrar om man kan ta fler Alvedon per dag? Så när maken kom hem många timmar senare så sov jag ännu, så frisk är jag inte som kan sova bort en halv dag.

Nu ikväll ska vi garnera smörgåstårtan till sonen och hans flytthjälp. Sen tänker jag ta min overlockmaskin och ställa bredvid datorn så att jag kan titta på DVD-filmen med instruktioner om hur man trär maskinen, fyra rullar ska träs för söm både uppe och nere.  Så här ser den ut …. 

Lika bra att jag sätter in en bild på min nya fina symaskin när jag ändå håller på …

                                                                            Mycket instruktioner … nu kom sonen och några grabbar upp och hämtade källarnyckeln, prylar att hämta både här och där.

Så bra, nu blev jag av med 8 flata tallrikar och 8 assietter, en av sonens polare behövde dem. Vi köpte nya så jag blev glad över att han ville ha dem.

Igår var Tim här och sken som en sol hela kvällen. Jag lagade kycklingklubbor, potatisklyftor i ugnen, sallad och en sås på yogurt, vitlök och mild Ajvar relish. Skrattade gott åt Tim som såg ut som den lilla grottkille han är när han äter då med ett kycklingben i handen och röd sås runt hela truten. Sås det är grejen det för Tim han älskar sås …

Efter maten var han helt inställd på att få godis … jag dum som ett nöt tänkte göra nege … chokladbollar, men han hade inte riktigt ork att vänta tills de var klara så jag kastade ut en näve russin på köksbordet, då blev han tyst och så nöjd. Synd att inte jag blir lika lycklig för russin och kallar dem för godis som kvällens höjdare. Så gulligt det var godis för honom …

Jag byggde en koja till Tim i vardagsrummet, klämde fast filten i lådan som hör till vardagsrumsbordet och så en massa kuddar på filtens andra sida i soffan. Tim skrek av lycka och boade runt med kuddar och leksaker … han såg så kul ut för håret blev helt elektriskt när han drog skallen mot filten. Nu kommer det med all säkerhet bli kojbygge av varje gång han kommer hit.

Nu ska jag ut i köket och fylla en fläskfilé med något, har funderat på fetaost och tomater i olja … kanske lite oliver … är inte färdig med menyn ännu.

Ha det gott alla goa vänner i helgen …

Mycket är det nu …

Igår kom symaskinen och overlock maskinen .. så mycket instruktionsläsande att jag blev helt yr i bollen. Men så kul det ska bli, till att börja med ska jag sy på den datoriserade symaskinen och bara det är ett äventyr, så ska vi inte tala om hur knepig overlocken verkar med trådar som ska träs från 4 olika håll … eller var det 5?

Dagen i sig har varit helt kass … värsta värken i kroppen tvingade mig att ta smärtlindrande för att kunna hasa runt en tur med Watson. Min tanke var att hämta barnbarnet men det blev inget alls av med det och inte sydde jag ett dugg heller som jag hade tänkt.

Nu har maken och jag varit och handlat på Willy´s, imorgon ska vi hjälpas åt och göra Bettans goda smörgåstårta. Den ska sonen bjuda kompisarna som hjälper honom att flytta på lördag på.

Igår opererades C, den där gastric bypass som jag skrev om tidigare, ringde maken som sa att allt hade gått bra och ev skulle hon få komma hem idag. Pust, så skönt att höra att det går bra.

Nästa på tur var Suatilla´s Blogg som fick svägerskans njure idag. Jag har pratat med maken som inte visste så mycket mer än att det verkade ha gått bra, hon sov ännu på uppvak och det betyder att hon blev opererad på eftermiddagen precis som jag blev. Om allt är ok kommer hon upp på avdelningen samtidigt som nattpersonalen går på. Imorgon ska de hälsa på och jag ska då ringa och få höra lite mer hur hon mår.

Så jag känner mig väldigt glad över att det har gått bra för bägge mina vänner. Återkommer med mer information om Suatilla´s ….

Försöker ruska av mig molnet runt skallen

 Jag tänker att jag ska sätta mig och skriva men skallen är som inlindad i bomull. Maken kom hem i fredags från sjukhuset och jag är så lättad över det. Nu är han sjukskriven denna och nästa vecka för att hämta sig och det behöver han verkligen. Nio kilo lättare och inte alls så stark som tidigare, tänk så fort man tappar sin muskelkraft … skrämmande.

Klart att jag vill finnas till när han är sjuk, mina dagar är inte alls så lugna som de är när han är på jobbet. Inte så att han kräver ett dugg men han som aldrig varit sjuk gör att jag höjer min energinivå för att avlasta honom. Han går ut med Watson för att återfå orken i kroppen och det är jag väldigt glad för.

Stickar gör jag, har flera par strumpor klara fast två par vantar saknar ännu tummar … kommer vilken dag som helst. Har klippt ut mönster och köpt tvillingnål tänker sy byxor till Tim. Jag bakar och donar rätt mycket och vissa dagar har det helt enkelt blivit för mycket för mig därav tystnaden, det går inte att skriva när skallen är tom av trötthet.

Mina dagar så här 1½ år efter njurtransplantationen är inte så lätta som jag inbillade mig att de skulle bli när jag var på slutet av njursvikten.

En vanlig dag börjar med att jag behöver två timmar på mig för att väcka min kropp. Den är seg och jag kan verkligen inte göra ett vettigt dugg under de där timmarna …

In i duschen och efter att jag har klätt mig så brukar jag flåsa så fruktansvärt att jag måste sätta mig en stund och hämta andan. När det är gjort så tar jag på ytterkläderna och redan där är jag flåsig igen, att böja sig och sätta fast sele och koppel på Watson får det att snurra i skallen så jag ibland får sätta mig ner och vänta på att det snurrar rätt.

Längden på vår promenad kan jag inte välja själv utan kroppens mående styr det helt och hållet. När jag har en dålig dag så blir det en kortare tur, magen börjar protestera vilket oroa mig och vissa dagar mår jag illa precis som under njursviktens dagar. Då är det brått hem och väl inne så ligger mina kläder och skor slängda i hallen i ett tätt spår efter mig in till toan. Watson brukar komma in och titta på mig och jag vet att han känner att det nu igen är en sån där dag.

Ursvettig, svimfärdig och flåsande lägger jag mig i soffan och väntar tills allt har lugnat ner sig. Gör lite lunch om jag överhuvudtaget är hungrig vilket jag inte alltid är under dagtid. Efter lunchen är jag så slut vissa dagar att jag bara måste lägga mig för att vila eller sova. När jag reser mig upp håller jag på att svimma coh får parera det hela med att böja mig fram eller sätta mig ner igen.

Jag har ständigt återkommande ont i handlovarna vilket är en biverkan … ådror och annat svullnar och det är inte skönt alls. Leder överhuvudtaget smärtar dagligen mer eller mindre, men värst är nog att vara så urlakad att man inte orkar vara som en vanlig människa. Huvudvärk får jag (som nu) när Hb är på väg upp igen, snart dags för tappning.

Varje dag väljer jag bort sånt jag vill göra för att orka ta mig igenom dagen. Det är svårt att förutspå när jag har en sämre eller bättre dag, jag fattar inte vad som styr det hela mer än väderomslag. Säkert svårt för familjen att fatta hur sjuk jag faktiskt är mest hela tiden de förstår inte att jag väljer bort så mycket som jag faktiskt gör. Sonen är nog den av barnen som just nu har en större insikt då jag både har varit ärligare mot honom och vi träffas nu oftare efter hans flytt till vårt område igen. Jag tror att det är väldigt svårt att förstå hur en sjuk kropp mår om man själv mest har varit frisk.

Tänker på alla gamla jag har jobbat med i många år, det har tagit tid för dem att klä sig, röra sig även sjukdom har satt pirra för deras lust till saker, ibland har jag nog som alla andra pressat på lite för mycket för att man inte förstår hur sjukt jobbigt det är när en kropp är svag och sjuk. Men mest har jag nog varit både tålmodig och kärleksfull när det har kommit till gamlas besvär. Till skillnad mot nu när jag blir så otålig och irriterad på gamla som sölar i kassan eller när de ska ta sig i eller ur en buss. Ja, jag har inte ork med andras svårighet nu för tiden har fullt sjå med min egen oförmåga.

Jag har valt var jag lägger mitt tålamod, kärlek och lust … Tim så klart, han är nog viktigast i mitt liv. Han skänker mig så mycket kärlek och skratt och det omvandlas till livslust för mig, visst jag kan vara helt sjukt slut när han går hem men det är livet för mig. Klart att de andra i familjen har min kärlek varken mer eller mindre mot förr, men det finns klart en liten kille som behöver en farmor så valet är inte så svårt.

Idag har vi varit iväg till Betsy´s choklad ett företag som fyller 85 år och firar det med 40% rabatt på sina smaskiga praliner. Ha ha väldigt lämpligt för min redan feta kropp och som om inte det var nog så handlade maken semlor till oss. Det var väldigt gott med första semlan för iår i varm mjölk.

Jag kommer nog att vara lite återhållsam med skrivandet ännu några dagar, men som vanligt får jag rätt vad det är upp farten.

Här kommer lite bilder på mitt lilla hjärtegryn och sen lite jag har stickat sedan sist.

 

                                                                                                      

  

 

Tack för idag slut för idag  ….  

Lite skraltig

Igår morse var jag iväg och tog blodprov allt gick bra och hem kom jag så trött. Har pratade i telefonen några gånger, för övrigt har jag mest sovit … har ont i halsen och skav i skallen. Tror att jag håller på att bli förkyld, men med lite tur har det blåst över till imorgon. Ibland blir jag så här av fibromyalgin, det låter inte klokt men den ger så många konstiga turer så man blir inte klok på det hela.

Äntligen är helgen över … hur låter det på en skala?

Till helgen flyttar lilla Marsipangrisen in i huset tvärs över gatan, lyckligare farmor får man nog leta efter.

Hoppas han får dagisplats snabbt, men jag har inte så mycket tro på den komunala verksamheten.

Äntligen är helgen slut … tänk att jag skulle tänka så, trodde jag aldrig. Lördagen var ingen höjdare för min kropp, ett besök hos min mamma var inbokat så det var bara att stoppa i sig en Panodil och ge sig iväg. Trevligt var det och inte blev det sämre av att min farbror och faster stod i hallen när vi kom. Farbror har fått tumörer i huvudet och moderstumören sitter i lungan, jag tror inte att det är så lång tid kvar för honom fast de ska stråla och köra hela baletten. Min lilla farbror som har funnits där hela mitt liv … känns tungt i hjärtat, hoppas gör jag att vården på något mirakelvis ska lyckas ta död på cancern, han är en bra bit över 80 och något dör man  av till slut.

Igår kom makens syster och man över på kvällen, jag trodde jag skulle självdö under hela dagen, men det var bara att ta sig upp och göra landgångarna klara, kakan bakade maken dagen innan och det var skönt att den var gjord. Gästerna är verkligen urgoa och trevliga så det blev en mysig kväll fast jag skulle ha avstått om kroppen fått råda.

Tänkte på det när vi pratade med våra gäster igår hur lite jag kommer ihåg från förr … vi pratade mycket om skärgården, båtar och resor vi har gjort där. Men jag satt där och kom banne mig inte på vad öarna hette som vi hade varit vid, jag minns så dåligt att jag blir orolig. Jag vet att fibromyalgi kan förändra mycket och så klart att den här njursjukdomen har satt sina spår på både det ena och andra viset. Men skrämmande är det att känna sig som en tom påse i skallen ….

Idag har jag njutit av tystnaden och det grå vädret, värmeljusen brinner här hemma,  jag tycker dagen har varit i sitt esse mest hela tiden och kroppen den får bara vara och är nöjd med det.

Här ta stafettpinnen

Det är när jag står där vid diskbänken och spiller kladdiga sopor över min fot som jag känner den där hinnan som klarast. När sen upptravade blomkrukor i skåpet under diskbänken leker dominobrickor och landar på mina tår och fågelmaten jag köpt inte hittas för maken har ställt den på ett ”bra ställe”. Där någonstans så brister det i mig, jag är så helvetiskt trött på att leva bakom den här hinnan som gör allt så förbaskat trögflytande.

Tänker att fåglarna ska få mat bakom huset och letar efter fågelmaten och sen extra nyckeln för att komma bakom huset utan att gå runt det hela från början … nyckeln har nog sonen … fågelmaten har jag ännu inte hittat, men lite fanns kvar av den förra säcken.

Så här håller jag på hela tiden, tappar allt du kan tänka dig, på mig, över mig runt mig, ständigt detta drällande, skvättande och rinnande. Ju tröttare min kropp är desto mer hamnar på golvet, jag har aldrig i hela mitt tidigare liv varit fumlig på detta sätt. Hade svårt med folk som var fumliga, ville snabbt in och fixa det som skulle fixas, men nu är det jag som står för fumligheten. Förr blev jag ursinnig när jag fumlade …. men nu när det är min vardag så har jag nog aldrig i hela mitt liv känt sån uppgivenhet, frustration, gråt rakt ut helt hysteriskt.

Hinnan igen … vad gör man när man lever där bakom hinnan? Jag googlade  på utanförskap, utanför, hinna, dimma, ensam osv till jag plötsligt tänkte att det var ju själva den, inte ska jag sitta här och söka på sådana där skitord. Så jag började söka på glädje och inte var det så fullt med bilder på glädje inte om man jämför med depression.

Konstigt det där att man inte rent av vrålar ut sin glädje när man nu är glad? Men depressionen den letar man bilder på och vill skriva om … äh, konstiga vi är eller jag är

Det pågår en inre dialog där jag envist pekar på alla fördelar jag har i detta liv. Jag lever bara en sån sak, tänker ni någonsin på det, att ni lever? Jag har ju allt en mänska behöver för ett  fantastiskt liv, inser det och ändå kan jag känna mig utanför, deppig och håglös, i alla fall när jag är för mig själv. Mest har det väl med mitt fysiska tillkortakommande att göra, jag glädjs med er alla när det går bra för er och ni mår bra men hinnan sitter där mellan er och mig fast ni inte ser den.

I onsdags skulle maken komma hem senare och jag ställde in mig på en mysig kväll med tv och stickning, köpte gott till kaffet och såg fram emot kvällen. Men tv:n visade bara en fryst bild och en skylt bad mig ringa ComHem vilket jag gjorde och blev upplyst om att de hade någon slags service och det framgick inte när de skulle bli klara.

Jaha, hämtade radion och lyssnade lite förstrött på surret … prövade tv:n för hundrade gången men inget nytt där inte. Ringde åter ComHem och nya killen sa att det hela var klart sedan länge … 

Åhh sa jag ”kan du inte sätt på mig” ??? Tystnad och sen skrattade vi både väldigt gott. Han sa åt mig att dra ut en sladd vilken man gör för att bli uppkopplad på nytt. Medans jag höll på så kröp jag på golvet och letade efter alla sladdar för att se att inget var utdraget. När jag satt på huk och skulle resa mig upp så bar inte benen mig, jag orkar alltså inte ställa mig upp från hukställning. Som tur var stod motionscykeln där så jag drog mig upp via den helt slut i benen. Hasade vidare och ser en sladd som ligger på golvet utdragen … tvi vale i samma stund som jag satte i den så skrålade tv:n igång. Jag orkade inte säga till den trevliga killen som ”satte på mig” att det var mitt eget fel, att sladden var ut. Jag bara lät honom tro att det han sa till mig att göra gjorde susen. Tekniken och jag har aldrig gift oss och jag kan inte vara mer ointresserad.

Men rädd blev jag när benen inte bar, kom att tänka på S som snart ska få sin svägerskas njure, när hon berättade om en träningsdag med hundarna och andra i skogen. Hon drog sig undan för hon var kissnödig, gjorde det hon skulle, men kom inte upp. Det är en del av njursvikten att man tappar muskelmassa, S grät och fick väl ropa på de andra för att få hjälp upp och hon är ändå väldigt vältränad som har tre stora hundar som hon tränar sök och tävlar med vilket imponerar stort på mig när hon är så sjuk i kroppen.

Att krypa runt och försöka ta sig upp det var allt som behövdes för att fibron skulle dra igång igen så nu har jag inte mått så bra sedan i torsdags, inatt har jag nästan inte sovit ett dugg och det gör fumligheten etter värre. Nu ser jag fram emot fredagskvällen när jag kan lämna över stafettpinnen till maken och lägga mig i soffan och bara vara. Men helgen är fullbokad vare sig jag mår bra eller ej, imorgon ska vi över till min mamma som fyllde år i veckan. Söndag kommer makens nya syster hit med sin make, jag ska göra landgångar och bjuda på till kaffet eller vinet om någon vill ha en skvätt.

Så lev livet utan hinna ni som kan, lev för bövelen och inse att ni kan leva precis som ni själva vill om ingen fysisk eller psykisk åkomma stoppar er. 

Famna livet

En stund i mitt liv

Nu tror du att du ska få läsa ett roligt inlägg …. glöm det jag deppar och gnäller, så känner du inte för att läsa om sånt råder jag dig att gå till en annan blogg.

Inser att det är väldigt länge sedan hela familjen var samlad så tidigt på morgonen … starten för dotterns flytt till huset står på ”att göra listan” idag för sonen, dottern och maken. När de gick blev det så tyst och jag kände hur depressionen la sin tunga hand på mig. Jag vill inte sitta här längre och se på när andra lever och gör som de vill, jag ville följa med och flytta vara som alla andra.

Det är svårt att förklara hur trött jag är på att ständigt vara sjuk i kroppen, jag tappar greppet ibland vet inte vad jag ska göra med mig själv. Allt jag planerar planar ständigt ut i ingenting och för er som är friska vet jag att ni aldrig kan fatta hur upplösande och frustrerande det kan kännas.

Det jag oroar mig för nu är odlingssvaret på måndag … vad betyder det om de säger att det är samma bacill som jag nu för 3:dje gånger äter penicillin mot, vad händer då? Får jag starkare dos, annan sort (som inte finns) eller blir det inläggning på sjukhuset? Sen ska jag börja medicinsk yoga på torsdag vilket jag har sett fram emot varje gång jag tror att jag är pigg igen. Men nu vet jag inte ens om jag kommer dit?

Vikten knäcker mig, men det är inte så dåligt att bli redigt sjuk av urinvägsinfektion, jag har gått ner 2½ kilo och nu fortsätter jag att hålla igen. Måste ner i vikt och behöver verkligen gå promenader för att hjälpa min kropp, min ena foten är helt väck vilket jag kanske inte har sagt något om. Vet inte om det är en stukning eller för att jag är för tung eller om det är fibron som för den delen värker i hela kroppen och jag vill inte ta värktabletter för magen tar sån stryk redan av alla piller + penicillet. Det är som om jag springer omkring i ett sånt där hamsterhjul. Hur jag än vrider och vänder så funkar ingenting och jag är sååå trött och deppig på att hålla på så här.

Lite mer smaskiga detaljer … av så mycket penicillin har jag fått svamp i underlivet, har köpt det som behövs för att ta bort det, men dosen tar ju slut före sista penicillinet tar slut så jag får säkert börja om. Astma har jag haft en period när det var så fuktigt vilket gav mig början på svamp i munnen … ja, det får man av kortisonspray om man har otur och allt sån kan vi med lägre immunförsvar lätt få. Så det blev till att sluta med kortisonspray och börja gurgla med vischyvatten vilket har hjälpt då jag upptäckte det så tidigt, hoppas det inte blir värre. Idag är jag gnälligare än gnällig eller hur?

Det händer roliga saker som tur är, min danska faster och jag mailar varandra och det är spännande. I torsdags fick maken ett personligt brev … en halvsyster hörde av sig om ett möte. Så spännande att han har en syster också. Men min reaktion var att bli helt svettig och kritvit i nosen när han sa att hon ville bjuda på middag om några veckor. Kan ni fatta att jag mår så dåligt att en sån trevlig sak får mig att tappa fotfästet? Hur ska jag orka det? Äta bjudmiddag när jag nästan inte kan äta ett dugg pga hur jag mår? Bara att vara trevlig och umgås normalt är lite för mycket för mig just nu, så vad gör man åt sig själv?

Nej, jag hoppar inte ut från balkongen, men det känns ibland som om det vore en utväg. Lite för ofta känns det som en utväg … funderar på att ringa min goa husläkare igen, kanske det är dags för antidepressiva tabletter. Syrran på Huddinge sa att väldigt många transplanterade åt det, men nää, kan man verkligen inte komma till rätta med sig själv utan psykofarmaka? Kan kroppfan aldrig skärpa sig och ge mig lite frist? Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar i skallen när kroppen inte orkar ett dugg.

Att hasa runt med hunden ger yrsel och svimkänslor, gung i knäna och kroppen blir samtidigt totalt utmattad som om jag har sprungit ett marathon. Det finns promenadtillfällen när jag skulle kunna lägga mig ner var som helst och bara ge upp. Vad är det för fel på kroppen? Är det meningen att man ständigt ska gråta och kvida för att man inte orkar gå den korta svängen med hunden? Varför måste det vara så här?

Allt löser sig bara man har en barnbilstol

Längtar och dansar regndansen

Kan jag inte lämna min sketna värkande, yrsliga kropp här inne och sticka iväg och göra något roligare? Ibland kan jag inte hejda den negativa spiral mina tankar gärna ger sig iväg på när kroppen inte vill. Ska hejda dem med en Panodil.

Jag har inte tid med det här ska vara farmor ikväll och inatt … väderomslag gör sitt till och kanske får vi liten dutt av regnet när det passerar kusten. Tänk att det kan vara så olika, vissa delar av vårt land har fått så det räcker och blir över, här har det inte kommit ett dugg.

Men just nu är jag glad över att det är svalare ute, så pass att jag stänger fönster för att det drar. I fyra veckor har vi haft 30 grader och mantrat har varit gud låt det dra av bara helskotta. Dörrarna har fått feta tidningar inkilade i dörrspringan för att de inte ska blåsa igen i stormvindarna, smällande persienn snoddar har fått lindas runt rejält för att man inte ska få fnatt när de hetsigt slår mot fönsterkarmen. Varje dag med rejält drag har varit en välsignelse …

Nu har vi med sonens hjälp löst alla ev oroligheter inför vårt stora uppdrag att vara barnvakt över natten för första gången. Vi har kommit på att allt hänger på barnbilstolen …

När den väl sitter på plats så kan vi dels köra hem den lilla godingen imorgon, så behöver inte sonen alls tänka på alkoholkonsumtionen under kvällen. Sen kan vi också köra hem den lilla knodden om han får för sig att vråla flera timmar under natten, blir det en sån olycka så kan vi köra hem honom mitt i natten. När vi löst den svåra ekvationen så lugnade jag mig helt och hållet, vad som än händer löser vi det med bilbarnstolens hjälp. Kanske kan man helt enkelt sätta in marsipangrisen i ett rum med en barnbilstol?

Sonen är så otroligt mån om sitt barn och jag känner så väl igen den där nästan hysteriska rädslan att något ska hände det bästa som finns. Jag var likadan med mina ungar och andras som jag har haft ansvar för, så jag känner i varje del av kroppen sonens oro. Svårt att få honom att koppla av … igår pratade maken och jag om hur hysterisk jag var när dottern första gången en kväll skulle vara hos mormor några timmar. Jag hade skrivit en lång lista på precis allt som tänkas kunde inträffa … hur man vispade ihop välling, hur varm den skulle vara, vad man gjorde om det ena eller andra inträffade. Mamma hon log sa inte så mycket, men jag kan ju tänka mig vad hon tänkte.

Bajs rimmar på majs

Idag går allt långsamt, skönt att vara hemma igen. Har ni tänkt på hur tomt och konstigt det alltid känns när man kliver in i sitt hem efter att  man har varit bortrest. Man känner att det inte finns något liv där inne, man får liksom inta sitt hem igen för att få det så där självklart och levande som det normalt känns.

Värmen är inte nådig mot oss och jag kommer inte att göra så mycket de här dagarna, vi ska tvätta och sortera lite efter vår resa. Min en blomlåda på balkongen har fått ohyra, så det är ju som vanligt bara att riva ur och kasta. Det enda som verkar klara sig år från år är mina pelargoner, ska nog sluta köpa andra blommmor dit ut.

Kroppen är skrupplig idag har ont i allt utan ändan än så länge, men det flyttar sig säker dit också bara jag väntar

Jag har aldrig under mina över 30 år haft sån fibrovärk som jag har haft den här vintern och sommaren, inbillade mig ett tag att den skulle lägga sig lite när värmen kom, men det verkar vara tvärt om. Det är verkligen mer handikappande än jag tror att andra förstår. Jag hoppas ju att tillskottet av värk har med medicineringen att göra och att den kommer att avta med tiden eller lindras något. Mycket gnäll här på bana 2, men det tar på humör och orken att ha så svårt att röra sig.

Idag har vi alla fönster öppna i vårt försök att få  TD = tvärdrag genom lägenheten, på Värtan drar många motorbåtar förbi och jag njuter av ljuden, vågskvalpet mot stranden och tycker mig känna både havsdoften och vattnet som kastas upp mot båtens för när man sitter där men hängade ben ner mot vattnet. Fantasin är det inget fel på, det man många gånger har gjort med en njutning är inte svårt att hitta tillbaka till om så bara i tanken.

Imorgon är vi bjudna hem på kaffe hos sonen, sambon och marsipangrisen, det ska bli så mysigt att träffa dem alla. Marsipangrisen har nu börjat prata allt mer och är så roligt säger sonen. Den lille älskar majs och sonen försökte lära honom det ordet vid matbordet. Sonen sa MAJS och marsipangrisen sa BAJS … ha ha, sånt gillar jag och hur många gånger än sonen rättade och sa MAJS så sa Timpa bara BAJS. Med lite tur får jag en sån där härligt unge som gillar att rulla ordet bajs i munnen … än så länge är det ju helt omedvetet, men med tiden kanske jag kan få skratta gott med honom åt allt som jag tycker att barn ska gå igenom när det gäller det anala språket.

Nu goa vänner släpper jag tangenterna …. sätter mig, lägger mig och läser.

Högtryckstvätt av underliv

Idag har jag en slak dag med jämrans ont i kroppen … maken såg också slak ut när jag över frukostbordet tittade på honom och även han sa att han var trött idag. Det passar mig så bra, då kan jag sitta här lindrad av en Panodil och mysa med datorn eller boken jag har så svårt att släppa.

Igår kom vi till Kristinehamn och står på en ställplats i hamnen, friska vindar och inte ett knott eller mygg så långt ögat kan nå, jag  jublar för i förrgår natt var jag helt galen på knotten. Det var första gången jag mötte knott … och du som känner mig vet att jag blir galen av det som surrar. Min mamma skrattade så gott i mobilen, sa att jag och syrran var ju båda helknäppa när det gäller flygfän. Det var så skönt att höra henne säga att även syrran var så här fobisk med allt som surrar och sticks, jag har nog utvecklat en fobi med åren. När jag häromnatten stod på knä i sängen och mördade alla knott som rörde sig i taket med pannlampan som ledljus, då vaknade maken och sa uppgiven att jag skulle lägga av för du kommer att få hålla på hela natten. Just då ville jag bara hem, kände mig helt upplöst i konturerna av knottens intrång i mitt liv. Vet ni vad jag gjorde? Jag tar normalt en sömntablett men nu klämde jag i mig en till och sen blev det svart, så skönt att slippa höra, känna och tänka knott. Det fanns ingen annan lösning på det hysteriska för mig som normalt är en sansad mänska.

Igår jagade vi runt bland husbilsförsäljarnas verkstäder runt Kristinehamn för naturligtvis var killarna på verkstan på semester hos Homecar som har byggt vår bil. Men hur kan man stänga sin verkstad under den tiden det är högtryck … det är ju nu vi alla husbils/vagnsägare åker iväg och får problem? En annan firma hade skickat sina gubbar till Tyskland på en utställning … det finns så mycket jag inte förstår av vår svenska verksamhet. I den branschen skulle jag aldrig skicka iväg mina gubbar mitt i ruschen, sånt skulle förläggas till vintertid. Semester ska gubbarna så klart ha, men de får väl gå omlott … som i andra privata företag. En verkstad för ett annat märke Nordic höll öppet, en kille förbarmade sig över oss och kollade elen, den funkar men kommer inte fram … längre än så kom vi inte men vi hankar oss fram tills vi kommer hem.

Igår tvättade maken vittvätt här på campingen, så skönt att få alla underkläder rena igen. Vi satt utanför och njöt i skuggan och svalkade oss i den friska vinden, idag är det dock lite kyligare och jag känner inte alls för att sitta ute.

Igår gick jag in i anläggningen där allt för hygien finns .. det var duschen som hägrade ända tills jag väl stod där. Har aldrig varit med om hårdare dusch och inte gick det att ställa in den till att vara snällare. Det här med underliv och medelåldern kräver ju försiktighet då man redan börjar bli som en torr öken och inte alls vill tvätta bort halva muttan med ett duschmunstycke som gick igång som värsta högtryckstvätten. Nog är jag ren alltid, men på köpte får jag en släng av att känna mig kissnödig hela tiden, så lite det behövs för att ge en släng av urinvägskatarr eller vad sjutton det nu kan vara. Medelåldern … så befriande på många sätt men likväl bjuder den på nya problem och insikter om vår kvinnliga kropp. Har man som mig lite fobi för att lukta illa så ligger man illa till under den här perioden av sitt kroppsliga liv. Jag bara vägrar att lukta skunk för att kroppen blivit äldre, men får ligga i både morgon och kväll med pyttelite oljebaserat rengöringsmedel annat är inte att tänka på. Hur upplever ni den här perioden av   kroppsligt förfall? Varför pratas det aldrig om vårt underliv, den förändring som blir av skörhet, torrhet, urinvägsinfektioner och säkert även andra problem?

Nu ska vi snart gå iväg och handla tidning och jordgubbar om vi hittar några … jag funderar på att baka muffins då ugnen äntligen har blivit inbränd häromdagen.

Datorlös och lurlös

Hela dagen utan telefon och dator … man blir rätt vansinnig när man har startat om hundra gånger utan resultat. Det är då man börjar ösa ur sig fula ord, ringer Com Hem och där satt ett pucko till kille som skulle ordna det hela med att starta om i från dem. Inte ett smack kunde han, jag ringde maken som blev arg för det är sånt man betalar för. Han ringde upp när han kom hem och fick tag i en tjej som såg direkt vad som behövdes göras, maken sa att varje gång är det tjejerna som vet exakt vad som är fel, killarna är oftast botten. Konstigt att de vill ha så dålig personal, det finns ju mängder av arbetslösa som säkert både kan och vill lära sig ett jobb.

Kan ni tänka er att killen jag pratade med satt där med mig och mitt olösta problem och började snacka om att vårt avtal skulle gå ut i juni och bli dyrare om jag inte gjorde något åt det. Skulle inte tro att jag ville binda mig för något nytt med dem, det är väl bra att bindningen går ut så man kan göra som man vill. Snacka om dålig taiming att försöka sälja in sig när jag sitter där utan dator och telefon för att han är inkompetent.

Imorse var jag till labbet igen och lämnade prov … det visade sig att det var helt ok, förmodligen hade jag druckit för lite inför förra provet. På vägen hem var jag hem till en katt som behövde matas då husse och matte är borta. Tänk att de kan håra så fruktansvärt, jag var helt full av hår efter alla smekningar och den slingrande svansen. Sen var det bara att gå hem och lägga sig i soffan och sova flera timmar tills det var dags att gå ut med Watson. Dagarna är inte så kul för mig just nu, jag vill en massa men får bara inse att kroppen inte orkar, är inne i ett skov av fibromyalgi som aldrig verkar ta slut. Sover inte heller bra eller för lätt … vaknar av att grannen tappar upp badvatten vid 06.15 tiden, blir galen på detta rinnande i en halvtimma så gott som varje morgon. Kan någon fatta varför man spolar upp ett bad vid den tiden? Sånt fick jag lära mig att man inte gjorde varken för sent på kvällen eller för tidigt på morgonen av hänsyn till grannarna. Jag skulle lätt kunna dränka den personen vissa morgnar, jäkla fasoner. Duscha kan man ju göra en snabbis oavsett tid men hälla upp ett helt badkar? Många är så egoistiska nu för tiden …

Imorgon ska jag träffa hela jättegänget som växte upp i samma område som mig, måtte jag bara må bättre än idag för annars kan jag inte åka dit. Det ska bli regn och det är väl typiskt vi som ska träffas på ängen och äta lite tillsammans. På kvällen är en restaurang bokad, men det har jag inte tackat ja till, är glad om jag kan vara med på dagen en stund.

Tvi vale

Så här ser fibromyalgi ut

Idag har jag varit hos njurläkaren vilket var den enkla biten av det hela, att ta sig dit var värre på grund av köer. En timme tog det och då var jag för sen … blev så stressad,  fick sitta och vänta på att få boka in mig i kassan, det är ju hopplöst när de slår ihop många mottagningars kassa och bara har en som sitter och ska sköta allt.

På mottagningen löste det sig bra för patienten efter mig var där för tidigt så vi bytte tid. Allt är bra med njuren, men jag har fått vatten i kroppen och ska ta vattendrivande nu ett tag. Hem kom jag och tog ett tablett före lunchen, sen var det som om någon slog mig i skallen med något hårt. Har sovit i nästan två timmar, vinglat upp och kissat och somnat om flera gånger. Det är inte min dag kan jag säga …

För att prata om något roligare så blev premiärturen med husbilen väldigt trevlig med våra vänner fast vädret var ruggigt och regnigt. Vi fick blommor och jag fick ett litet paket av mannen, han sa att han hade letet efter en ”tjurskalle” men hittade bara ett mjukt gulligt lamm att ha på nyckelknippan och den får symbolisera ”fårskallen” i mig. Ha ha är man envis så är man …

Men så kallt det har blivit, idag fryser jag har både tröja och fårskinnstofflor på mig. Fibron härjar i min kropp och jag gav nyss upp, tog en värktablett. Det händer lite saker runt mig men jag har inte orkat skriva, när man mår skunk då blir en massa saker inte av.

Ikväll ska vi till veterinären med Watson och få svar på proverna vi tog sist, det slog mig idag att man aldrig vet om de har hittat något som inte är bra. Jag menar att det är lite läskigt att göra en sån här hälsokontroll av vår lilla fyrbenta senior.

Just nu skulle jag vilja lägga mig i badkaret i varmt vatten med några droppar av något som doftar lugn och ro men det kan jag glömma vi ska ju som sagt iväg med Watson.