
Bara vara
juli 13, 2009
Kanske skulle jag bli lite förbannad över min kropps trötthet och svaghet, men det hjälper nog inte ett dugg. Igår var vi ute med husbilen, stod nere vid havet och det blåste redigt, vi fick sätta oss i lä bakom husbilen. Skönt att komma iväg en stund och bara få sitta ute. Det kom en del bilar då det är ett omtyckt ställe att åka ner till, sitta där under de stora träden och dricka kaffe samtidigt som man kan betrakta alla Finlandsbåtarna och övrig sjötrafik från parkett. Nu såg jag hur stort Gåshaga verkligen var, det ligger mittemot vårt ställe och mellan Gåshaga och vår plats går Kyrkviken in i Lidingö. Förr när vi hade båt låg den i Kyrkviken så jag har åkt ut i skärgården många gånger den här vägen. Gåshaga är ett relativt nybyggt område med både lägenheter och stora villor precis nere vid sjön.
Så satt vi där djupt försjunkna i våra böcker när en granne klev ur en bil och sa ”Men Hej!” Så konstigt det är ibland när man åker iväg någonstans och den första man stöter på är grannen?
Jag har haft en skaplig natt med maskinen, gick upp vid 9-tiden och kokade te och gjorde iordning en smörgås, sen somnade jag om i soffan. Det är svårt att vänja sig vid att sitta fast i en maskin. Jag vaknar många gånger under natten och sover överlag oroligt och känner mig trött när jag vaknar. Fast jag känner skillnaden i kroppen, jag är piggare överlag och gungar inte fram som tidigare nu är det mer svaghet och det där yrsliga i skallen som jag tror att jag har fixat idag.
Tar ju varje morgon en dunderdos med vattendrivande tablett och det är nog inte så bra tid för då har ju maskinen dragit ut allt den har puttat in och så tagit lite av den vätska jag har för mycket i kroppen. Att då smälla i sig en bauta tablett som trycker ut ännu mera vätska kan nog få vilken kropp som helst att må konstigt. Så jag tog tabletten till lunch, samtidigt med alla andra 9 tabletterna.
Det händer inte så mycket just nu och jag har inte så mycket lust att skriva heller. Är inne i en sån där period när jag mest ”bara vill vara”.
Idag skiner solen och vi har varit till bibban och sen till apoteket, jag känner mig som om jag tömmer stället varje gång jag kommer.
Ja hjärtat, bara vara..
Bautakramar!
De går upp och det går ner låter det som, inget vidare att inte ha ett stabilt läge. Då är det väl skönt att bara vara, så va det du.
Kraaam
Vad glad jag blir över att det verkar ha vänt!
Du får vara, så mycket du kan. Skönt ibland att just bara vara.
Kram
Du träffar väl din läkare snart så att han/hon kan se över medicinerna? Kroppen hamnar ju i ett helt annat läge när man börjar med dialys. Skönt att du börjar känna av de positiva effekterna!
Mycket mediciner blir det ändå, jag känner igen känslan när man shoppar på Apoteket. Det påminner mig om Steve med Lloyden (Sven Melander) som gled in på Bolaget och frågade: ”Hur mycket kan ni undvara?”
Det lär verkligen som om att det var värsta guldstället. Särskilt vid fint väder
Tur att du omges av fina omgivningar medan du väntar på en ny njure!
KRAAM
Lite upp och ner förstår jag men trots allt så låter du piggare när du skriver. På något vis…
Kram!
[...] igen. Fosfatbindarna och vitamintabletterna börjar ta slut. Jag skrattade när jag läste i Livsglimtars senaste inlägg att det kändes som om hon tömde stället varje gång hon satte sin fot på Apoteket. Och visst [...]