Grym morgon

Jag vaknar av att blåsten för sånt liv… går upp i tron att klockan är mycket, men upptäcker att jag frivilligt har klivit ur sängen före åtta.

Sällsamt grym morgon…

Igår vid middagstid var det mest skit med mig, jag svettades floder och kände mig så konstig. Oroade mig för att inte orka ta emot våra kaffegäster och var samtidigt så förbannad på kroppen som beter sig. Att ha en kropp som beter sig som en åsna…  Jag ville få kroppen av lugna ner sig och funderade över vad sjutton man kan göra. Kom på att jag hade en karta med Sobril som jag fick när min syster dog. Jag smällde i mig en tablett och sen var det som om kroppen la sig till ro och vi kunde umgås och ha trevlig med våra gästen.  Jag svettas nästan aldrig så när jag börjar likna ett sjöslag då mår jag aldrig bra och blir faktiskt rädd. När jag klagade över svetten så sa mannen att så där svettades du när hjärtat började trassla förra gången. Det har jag glömt, orkar liksom inte med alla konstiga turer hit och dit att ha dem i minnet, eller så är det åldern som gör att en hel del smiter ut ur minnet. Idag ska jag ringa min läkare på eftermiddagen.

En handfull vänner har vi och så gott man mår av att träffas en stund och bara prata, känna sig både sedd och förstådd. Dela sitt liv och tankar med nära vänner är verkligen en lisa för själen. Någon helg ska vi åka till deras land, nu är det så lätt när vi har vårt eget boende med oss.

Nu planerar jag inför helgen, vad vi ska grilla på lördag och allt annat smått som ska med i husbilen. Längtar gör jag och inser att husbilen har givit mig så mycket mer kraft och lust till livet än vad jag har haft på länge, för att inte tala om nytändningen mellan mannen och mig, så harmonin kan man inte klaga på.

Jag känner mig så lycklig att jag får leva med mannen och att vi finns där för varandra efter över 30 år. Jag ser hur han donar och fixar för att avlasta mig och göra mitt liv så bra som möjligt, han har antagit curlingförälderns plats allt för att ge mig stöd. Han är fantastisk att leva med….