Inte sladdlös

Nu är jag med sladd den går från arbetsrummet över hallen och runt i vardagsrummet för att någonstans träffa den där lilla boxen som gör att jag kan sitta här vid datorn. Det är bara tillfälligt, min man säger att vi i helgen ska köpa en ny router…vet inte hur det stavas, men antar att ni är smarta nog att fatta vad jag menar.

Så är det äntligen fredag igen och entrecoten ligger på tining och jag funderar i vanligt ordning vad jag ska servera till den, undrar just om inte någon av ungarna kommer att dyka upp just ikväll till middagen. Få se om de hör av sig under dagen…

De, ungarna har precis bokat en långhelg i Rom  som ska gå av stapeln i mars. Det är dottern som bjuder brodern… de planerar och pratar om allt de ska titta på. Jag är så otroligt glad över att de har hittat varandra, fyra år är det mellan dem och syrran åkte ju till en annan stad för att studera, så sonen växte upp de där sista tonåren som ensamt barn hemma.

Att de nu har bott tillsammans i lillebrors lägenhet i nästan två år, har varit en resa som heter duga i syskonskap. Så mycket kul de har haft, festat och levt rövare och dottern har varit städledare och sonen har fått möjlighet att smita en hel del, vilket jag inte gillade alls. Sen har de grälat och tjafsat som syskon gör och nu när dottern har sin lägenhet och vi alla träffas och äter tillsammans så känner jag mig så tacksam över den kontakt de nu har med varandra. Vad som än händer med oss päron, så har de varandra.