I skuggan av mig själv
Ett fönster har jag tvättat, jag är så slut att jag fick ta en kopp kaffe och sätta mig här och pusta ut. Skulle kunna tro att det var jag som hängde som en fluga där på fönsterväggen och slet för livet… men nej, tack o lov, ett fönster är mer än vad jag orkar idag. En gardin har jag strykt och hängt upp, den andra får allt vänta någon timme så att jag får lite ork tillbaka.
Skulle få besök idag, men hennes barnbarn blev sjuk och behövde hjälp och då tänkte jag passa på att vara lite flitig. Mina fönster är så skitiga att det inte är klokt, när solen visade sig igår såg det för eländigt ut. Tänker om jag tar ett i taget så kanske jag orkar, men nu inser jag att det är väl så jag alltid har gjort. Äsch fel dag helt enkelt… 
Har vattnat mina orkidéer idag, jag duschar av dem hastigt i badkaret, sen får de stå och rinna av en stund. Såg att vår blomsterhandlare erbjöd många olika blommor till bra pris här i veckan, jag längtar så efter blommande blommor, så dit får jag nog åka en sväng. Så har jag rivit ut sängarna igen och tvättat upp lakanen, lika skönt varje gång man får lägga sig i nybäddat. Madrasser, täcken och kuddar ligger på balkongen hela dagen och större delen av kvällen, med hopp om att lite kvalster dör. Min allergi bli alltid bättre när det är nybäddat, så varje vecka borde jag byta sängkläder, men det orkar jag inte så det blir väl 1½ vecka mellan bytena.
Äsch den här dagen får jag iallafall lite gjort, känner mig håglös och trälig. Vill göra mer nytta men kroppen orkar inte, ett dovt morrande känner jag inombords dessa håglösa dagar.
Ibland när jag ligger i min säng på natten och ska sova så kommer rädslan krypande i mörkret. Mannen snarkar tungt och jag vänder mig om sökandes en ny sida att somna på. Det är då jag kan känna skräcken som ett sug i magen, vad ska det bli av mig? Vad är det för liv som väntar mig?
Kommer jag att må mycket dåligt allt för ofta, bli stucken och behandlad för allt och ingenting. Inrutad, i rutiner för att överleva eller finns det verkligen ett liv för mig? Var det så här mitt liv skulle bli, en ständigt närvarande tanke. Sen klappar jag mig själv medhårs och tänker att det är klart att det kommer att ordna sig… men hur skulle jag kunna tänka något annat?
Orka tänka vissa tankar hela vägen ut… nej, det blir för tungt och läskigt. Men det är väl klart att ni fattar att det snurrar mycket i skallen på en när man får en sån här sjukdom. Just det här att jag banne mig inte kan göra ett dugg för mig själv om man hård drar det hela. Jag kan inte äta, träna eller tänka positivt för att bli frisk, det finns inga sprutor eller mediciner att ta.
Tänk så man anpassar sig efter det som kroppen orkar, jag känner inte igen så mycket av mig själv, som om jag är en skugga av det som var en gång. Av henne som var stark och visste så mycket om allt och framförallt ville så mycket och gjorde så mycket. I skuggan av mig själv sitter jag idag och tänker på allt som var, utan att jag då förstod kraften i tillvaron.
Snälla rara, ta det lugnt med dig själv. Du har en viktig insikt i och med din sjukdom. Var snäll mot dig och kräv inte för mycket.
Din rädsla kan jag förstå, utifrån min egen horisont. Det är inte allting vi har makten över, tyvärr. Men jag tycker att du är så himla stark och “duktig”. Du har förmågan att ändå göra det bästa av tillvaron och inte ramla ner i självömkan. Fast ibland undrar jag om du inte kunde behöva en stund då och då för dig själv, där du bara får slicka dina sår och tycka riktigt, riktigt synd om dig själv.
kramar från mig!
Hörrö sötnos.. tack för varma ord och tankar. Jag ska ärligt erkänna att jag gör allt för att inte få den där stunden för mig själv. Där ligger en avgrund som jag inte orkar eller vågar dyka allt för djupt i, jag hovrar på som vanligt och rör om lite i känslomässiga grytan med att tänka högt.
Klart jag dyker ibland och tycker för jävla synd om mig själv, men jag är så rädd att hamna i det där facket att gnöla och tycka för mycket synd om sig själv. Som min mamma jämt sagt “det finns alltid de som har de värre” Jag formligen hänger mig fast i den tanken….inte för att jag vet om den hjälper mer än tillfälligt och inte ens det ibland.
Puss
Kramar om i cyberrymden. Skulle vilja blåsa bort din rädsla men jag förstår så väl att den finns. Skulle själv tänka och känna likadant. Men du ska se att livet återvänder. Att det finns en ny tid för dig med mera krafter. Då du kan, vare sig du vill eller inte, tvätta alla fönster på en gång. Jag älskar också blommor. Skulle vilja ha mycket mera blommor runtomkring mig än jag har, blommande blommor. Min familj förstår inte det. Min pappa köper blommor till mig, brukar tänka att när inte han finns då får jag handla mina blommor själv. Konstiga tankar man har emellanåt, små petitesstankar. För visst kan jag handla själv. Hoppas inga orostankar kommer upp i natt, utan att du tänkt dem färdigt för ett tag.
Rosa… tack du gulliga vän!
Kram
Ja varför är det så att alla rädslor kommer smygande på natten? Just när vi är som ensammast och som mest försvarslösa. När vi känner oss rädda, sårbara och otrygga…Då är det inte lätt att vifta bort dem och tänka positivt… Men visst finns det en tid och ett liv för dig! Kvalitet behöver inte innebära välputsade fönster och ett perfekt städat hem. Nej, det är egentligen väldigt oväsentliga saker som man inte ska pressa sig för att hinna med.
Jag tycker mycket om orkidéer men brukar låta mina stå under rinnande vatten i köksvasken en bra stund. Sedan klipper jag av stänglarna och det kommer nya hela tiden. Tror inte alls det är så man ska göra men det funkar med mina blommor;-)
Kramar!
Znogge…ibland är det svårt att låta bli allt som jag känner att jag normalt skulle gjort. Tänkte väl att ett fönster ska jag väl orka, missbedömer min ork helt enkelt. Inte behöver det vara perfekt städat här hemma men du vet hur det är när man går hemma hela dagarna och retar sig på saker som borde fixas till.
Det är lite kul med orkidéer för folk gör så olika och det verkar funka hur man än gör. Min faster hennes orkidéer är otroliga och hon kokar jämt upp vatten som sen då får svalna, 1 dl per vecka fick hennes blommor. Jag har vattnat som vanligt tidigare men lyssnade på en specialist i TV 4 morgonprogram och han sa att man skulle ta en hink med vatten som man hastigt doppade ner blommorna i. Det har jag också gjort men nu duschar jag på dem och sen får det vara bra.
Kram
Min svärmor tänker som du! Visst orkar jag ett fönster eller visst kan jag det men så kommer det så surt efter. Jag kan förstå att det måste vara extremt frustrerande att inte orka med saker som tidigare varit en självklarhet! Jag är övertygad om att jag hade gjort precis som du gör. Tänkt att ah, det går säkert för vi människor vill gärna klara av att göra saker som vi är vana vid.
Så länge blommorna verkar trivas så är det frid och fröjd!
Kram!
Så vackert skrivet. och jaa…vad ska man säga som ger styrka. Jag förstår så väl om du vaknar och funderar, vill men inte vill tänka på det som eventuellt kommer. Tycker det verkar som om du har en bra inställning till livet överhuvudtaget. Kankse är bäst att ta en dag i taget. Bit för bit. Ta det lugnt och vila. Njut av de små ögonblicken. Vi människor är så små och vi vill så gärna vara både i det förflutna och framtiden på samma gång. I stället missar vi ju livet som är.
Önskar dig goda tankar och soliga stunder!
kram
Cattis
Där skrev du en viktigt sak “att vi vill vara i det förflutna och framtiden på en gång.” Det är ju här i nutid man ska hålla sig, svårt är det att hålla sig i skinnet.
Tack för att du bryr dig det ger kraft.
Kram
När jag har mina svarta stunder brukar jag försöka tänka att den sjukdom vi har faktiskt går att göra nånting åt. Det är jag ju ett levande bevis på. Det går att ha dialys och det är ju livsuppehållande men en transplantation är ju något helt annat. Med en lyckad transplantation blir du en frisk njursjuk (som jag kallade mig själv), förhoppningsvis under många år (för mig blev det 14 år innan njuren började svikta, och sen har jag ju haft det skapligt de senaste 6 åren) och sen finns det hopp igen. Många sjukdomar är ju inte alls på det sättet, det finns lite eller inget hopp. Så det är mitt sätt att kämpa mot demonerna…..en form av att det finns alltid de som har det värre, jag vet. Men sen min syster dog i cancer,efter två år av livsuppehållande behandling som till slut knäckte hennes hjärta, känner jag att det ändå finns hopp om man är njursjuk……….trots allt…..och om allt går vägen vilket jag hoppas att det ska göra både för dig och för mig……..kram Harriet
Harriet.. det är väl just det som jag brukar trösta mig med att det finns hopp både i en transplantation eller i att man kan ha dialys. Tänker då att det är tur att det inte är hjärtat som är slut eller levern… då står man där om de inte hittar något nytt åt en.
Nej, jag har hopp, men ibland blir jag både rädd och deppig över att sitta här. Känns så meningslöst att livet bara går och så mycket som jag inte orkar riktigt ta del av.
Även jag har en syster som dog i cancer, det tog knappt två månader så var hon borta. Då har jag också tur tänker jag, om jag jämför mig med henne.
Jag har varit in till dig och läst håller nu tummar och allt som går för att det ska funka mellan dig och din man. Vilken spännande tid du har framför dig och läskig också. Jag tänker som vanlig på dig rätt ofta och önskar dig all lycka med det du har framför dig.
Kram