Grinden till himmelen

 

EN DIPLOMAT ÄR EN PERSON SOM KAN BE DIG DRA ÅT HELVETE PÅ ETT SÅDANT SÄTT ATT DU FAKTISKT SER FRAM EMOT RESAN.

Så kommer jag aldrig att bli, kan jag snabbt konstatera. Men det finns ju tillfällen när jag önskar att jag kunde vara tydlig med lite mer finess. Svårt det där när besvikelse ilskan och oro så lätt tar över.

Livet ger mig ständigt saker att undra över. Jag funderar om jag ska vara mer öppen och rak, argare mer krävande i vissa relationer. Eller ska jag ta den bekväma vägen och säga nada? Nej, det finns ingen nada väg för mig när det gäller personliga kontakter. Jag vet inte om det är negativt eller positivt?

Till vissa människor ställer man sitt hopp, sin naiva tro på hela mänskligheten. Att det finns en väg för var och en, en väg som leder någonstans.

Så kommer det kullersten, ojämnheter på gatan och grindar här och där. Grindar med gnisslande  gångjärn som man med våld får kämpa för att öppna.

 Det finns några gångjärn som jag har smort i hela mitt vuxna liv och lik förbannat gnisslar de och är omöjliga att få ordning på.

Grinden är den vackraste jag någonsin har kommit nära, där finns ett känsligt skimmer av sårbarhet, en känsla för andra grindars liv och lust som jag sällan ser hos andra grindar. Grinden har snirklade rosor och blad som sträcker sig ända till himlen, utan att förstå sin egen kraft i sin enkelhet.

Vad gör jag med grinden? Jag putsar och köper lite nya beslag då och då, jag finns för grinden i all tid i evighet. Men grinden vill bara inte inse sitt vackraste jag, sin möjlighet att glänsa och vara den öppning för andra som den kan vara.

En grind måste i första hand vara öppningsbar för sig själv för att kunna stå andra bi.

Insikter säger jag till grinden, de är svåra att ta till sig. När tillräckligt många bilar har kört in i grinden och skadat den måste insikten komma om en mognad i sitt vägval. Inte hjälper det att låta även en tankbil köra över grinden..en lite gnista är allt som behövs i en grinds liv för att skevheten blir en evig följeslagare.

Alla staketpinnar står där och bara ser på, oförmögna att böja sig för grinden, då grinden måste hitta sin väg själv.