Jag ser inte skogen för alla träd…

Skogsgrönt är vilsamt tänker jag när jag söker det som skogen är full av… träd, på bild. Men jag hittar bara vackra bilder, jag ville ha en trasig skog för jag har tänkt mycket på just trasig skog under mina promenader med Watson. Nu när träden är som kalast och svartast så ser man så många träd och sly eller buskage som är anfrätta av gud vet vad. Ibland när jag är på mitt mest negativa humör så tänker jag att det är folket runt om som har saboterat växtligheten med något gift, allt för att röja fri sikt för ögat ner till havet. Men nej, säger jag till mig själv, så kan det väl inte vara? Vad får höga björkar att gå tvärt av högt upp på stammarna? Alla omkullvälta träd och buskar, alla avbrutna grenar som hänger och dinglar överallt. Har det alltid sett ut så där i skogområden eller ser jag mer än jag brukar? Vad är det jag ser? En naturlig växtlighet som hela tiden bryts ner och sår om sig själv i en evig cirkel eller är det så mycket föroreningar att allt håller på att brytas ner?

 Idag kom posten simmande i regnet… jag blev så glad, fick min bok från Syster Yster. Post är konstigt… när jag är hemma och inte har ett dugg för mig då kommer ingen läsbar post. Men när jag ska ge mig iväg på läkarbesök och annat då kommer det minsann roliga saker som jag får slita med mig i farten och smygläsa på bussar och väntrum. Jag ska redan ikväll fortsätta med boken då den handlar även om mitt liv eller det som jag råkade ut för, utbrändhet och jag kände direkt att den Ystra har ordet i sin hand och drar som en skarp pil rakt in i mitt hjärta. Här ska läsas natten lång…

Så har sonen fått en uppkörningstid i slutet av februari. Nu har dottern gjort en stor parkeringsplats osäker under sin allra första övningskörning. Så spännande att se hur det går för dem med körandet framöver…