Är du lönsam lilla vän?

Jag känner en som var uppe och mötte tuppen imorse, vad det nu ska tjäna till. Så fort jag ska göra något annat än att bara vakna som vanligt, så vaknar jag tidigt. Har ringt min läkare och fått en ny lågdos av betablockerare, var väl sjutton om det inte ska funka så. Vi behöll min bokade tid till den 21:a då kan vi träffas och se hur det hela har gått, så allt blev bra. Jag som redan var duschad, påklädd ifall jag skulle bli tvungen att åka iväg och träffa läkaren. Skönt när man kan slippa undan ibland, men jag måste ju ändå åka iväg och hämta medicinen lite senare efter att jag och Watson varit ute.

Idag gör november skäl för sitt gråa rykte, inte ser det lockande ut med en smet av fukt som har lagt sig över precis allt där ute. Jag behöver energi, längtar efter en solig dag men det ser inte hoppfullt ut idag.

Imorgon är det dags att åka iväg till stora sjukhuset och lämna prover för att se hur njurarna mår. Jag har bokat en taxi eller sjuktransport som det heter…låter som om jag skulle ligga och komma in på en bår, gör det inte det? Sen ska jag träffa dietisten som bara kommer att kunna konstatera att jag inte har gått ner nämnvärt i vikt. Usch, ärligt talat vet jag inte vad jag ska dit och göra för jag har ingen lust att ta tag i det hela och när jag känner så brukar det inte bli någon ordning på mig. Känner mig väldigt deprimerad av att åka till njurmottagningen över huvud taget. Jag kan inte prata med läkaren, har en ny sjuksyster som jag inte känner så bra och kuratorn…möjligtvis har det kommit en ny som passar mig bättre. Inget fel alls på den de har, men det klickar inte mellan oss eller vad jag ska säga.

Känner mig så missnöjd och gnällig när jag verkligen behöver positivt tänkande och gilla det jag gör. Gilla läget…va? Det är ju så med positivt tänkande att man liksom ska gilla allt och acceptera allt som kommer. Så fan heller, fast jag kämpar så gott det går. Har mest lust att skrika och vråla slå ner någon jäkel…men så skulle jag ju aldrig göra i verkligheten.

När får man egentligen kasta sig på golvet och bara åla och yla, när anses det lämpligt överhuvudtaget att få reagera i detta land? Är det när väldigt nära anhörig plötsligt avlider som man får gå i spagat eller hur sjuk ska man vara för att vara sjuk? När jag lyssnade till nyheterna för ett tag sedan så lät det som om nya kriterier för sjukdom inte handlade om kroppen längre. Att man inte får vara sjukskriven mer än sin egen vecka, sen ska man stå där igen i produktionen. Är du lönsam lille vän?

Äsch, jag ska leta upp mig själv igen och var lite mer glad….var glad för helvete!