Klara färdiga gå

Har varit iväg och lämnat blodprov, alltid skönt när det är gjort. Passade på att handla surbröd på Gateau och föll för en sån där giffel med choklad i … vad sjutton skulle jag med den till? Klart den slinker ner till en espresso med massor av vispad mjölk, men den var inte ens så god som den såg ut. Massor av onödiga kalorier trött jag blir på mig själv och det dåliga motståndet.

Har precis beställt nya kapslar till vår nespressomaskin, vi kommer liksom aldrig iväg till den delen av stan där affären ligger, hörde av någon att andra maskiners kaffekapslar visst passar även till vår maskin och de är tydligen billigare, det tål att tänka på … ska höra mig för i närmaste affär som har andra kapslar. 100 kapslar kostar 391 att få hemskickade, det är dyrt men värt varje öre. Som idag när jag kom hem så gjorde jag en espresso och vispade upp mjölk i ett stort glas, det smakar så gott tillsammans med nybakat bröd, smör och kokt skinka och så var det den där kaloribomben som jag kunde vara utan.

Nu ställer jag in mig på nästa moment av dagen, första mötet med min tidigare sjukgymnast, det ska bli kul att komma dit för de har helt ny utrustning och för den delen helt ny lokal. Ni vet att jag tänkte storstilat börja på gym direkt efter nyår men fick lägga ner, bara lägg ner var det enda jag kunde tänka till slut för jag orkade inte. 

Bild lånad av endagimittliv.wordpress.com

Vi var och tittade på bl.a Friskis och Svettis men när jag insåg att de hade 5088 medlemmar så såg jag hela området fullproppat med överätna fd julfirare som prompt skulle träna i ångesten efter julmaten i januari, välla in och trängas med mig? Nej, jag fick ågren bara av att tänka på alla som jag skulle få frotteras med.

Så det slutade med sjukgymnasten i lugn och ro i deras maskinpark, det ser jag fram emot men lite nervös är jag för att orka komma igång.

Nu ska jag ta mig själv i kragen och lägga mig och läsa en stund …

Ännu en dag

Tro nu inte att det har snurrat till sig helt för att jag har en bild ifrån en kyrkogång. Men visst är bilden vacker och jag kan  ibland sakna att jag inte har en kyrka väldigt nära som man kan sätta sig i och bara vara. Vi har ett kapell inte långt härifrån men det är inte kyrklikt som jag vill ha om jag skulle gå in och sätta mig en stund. På nyheterna igår sa de att det hade brunnit i en fastighet och de boende fick gå in i kyrkan och sätta sig så länge. Tänk att bo så nära en kyrka mitt i stan, det skulle jag gilla bara jag slipper höra klockspel tidigt på morgonen, det kan jag leva utan.

Känner mig så nöjd idag, har åkt buss fram och tillbaka från min gynekolog och det låter väl nästan som om jag har klättrat upp för Everest eller något sånt. Så skönt att träffa min gynekolog, hon är superbra och när hon säger att jag är frisk så kan jag inte annat än känna lättnad. Sa jag att jag drog ner på betablockeraren som jag åt maxdos av? Hoppas nu att hjärtat inte börjar slå för snabbt igen för jag mår himla bra nu fast mitt blodtryck ännu är för lågt. Tänk om det inte bara är själva blodtappningen som gör att jag mår bättre nu utan minskningen av de där tabletterna kanske är det som har gjort susen. Jag hoppas verkligen det.

Imorgon blir det ännu en tuff dag som börjar med blodprov och sen till sjukgymnasten för att komma igång med träningen.

Nu ska jag ut och slåss med stekpannan, stekt lax med creme fraishe med citronsmak, sallad så klart men sen får jag se vad jag lägger till.

Har inte tumme med livet

Suckar högt och tänker att det är typiskt mig … har stickat första mönstervanten och upptäcker att jag inte har gjort tumhålet där jag nu skulle plocka upp maskor och sticka dit en tumme. Jag har gjort allt som man ska, men gjort fel så det gick inte att plocka upp några maskor för jag hade stickat ihop hålet helt.

Sa till maken att nu ser det ut så här och jag undrar om jag inte har gjort fel. Tänk så klokt jag tänkte då, borde ha kollat upp tumhålet i någon blogg eller i ett stickbok. Kände på mig att det var något galet.

Men nu håller jag redan på med nästa vante och där ska det banne mig bli tumhål så det räcker och blir över.  På bilden ser ni hur det skulle se ut … det är inte mina vantar på bilden.

Maken tog tag i skinnsoffan idag med rengöring och insmörjning, det är så fint när det blir gjort. Äggskalsvit soffa är inte en höjdare när man lever ett vanligt liv med hund som hoppar upp och ner. Tjusigt är det men opraktiskt

Lånat bild av kdblogg.blogspot.com

, ”tänkte inte på de” när vi köpte den. För den delen har jag varit praktisk i nästan hela mitt liv, så det är på tiden att jag hoppar över den biten då och då.

Har kollat busstider idag, imorgon efter att jag har varit ute med Watson så ska jag åka till gynekologen och få mig en rundsmörjning … äh, ni tjejer vet vad som väntar. Lika bra att få det gjort, just nu hopar sig läkarbesök och tandläkaren borde jag ringa och beställa tid hos, men drar mig det är så mycket hela tiden jag ska åka och bli undersökt för. Jag vill bara vara ifred … stackars mig som också har fotvård denna vecka och sjukgymnastik och provtagning. Ynk, pynk stackars mig hö hö!

Det finns dagar man mår så bra

Vissa dagar kan börja trevande och kroppsligen svagt men kan sen utveckla sig till en sån dag som går till min personliga historia som en av de bästa.

Maken och jag tog bilen och körde och hälsade på Kidneybönan där hon låg på sjukhuset med sin nya njure. Men det kan jag ju skriva på en gång att den här tjejen ligger inte hon trampar runt och ser piggare än pigg ut. Tänk så olika det kan vara på sjukhus, jag låg ju på Huddinge där allt var nyrenoverat och sterilt, rent av kliniskt och modernt, tvärt emot personalen som var varm och go. Här där bönan låg var det äldre och inbott rent av hemtrevligt. Vi satt och fikade i dagrummet och fick tårta till kaffet inte illa. Som det ser ut nu blir det nog hemgång för bönan på onsdag. Tänk så olika man kan uppleva samma operation allt är verkligen personligt, både hur man mår och hur det går. Jag kan känna mig som ett vrak jämfört med bönan som på något vis har mått bättre under resans gång jämfört med mig, hon fick det rejält jobbiga när påsdialysen inte funkade, men nu verkar hon vara på G igen.

Sen åkte vi till Vb och det var något jag hade längtat efter att göra i många år, vi har ju haft kontakt via blogg och annat i så många år att det verkligen var på tiden. Riktigt rörd kände jag mig när vi sågs och sen blev det prat i kvadrat, så avslappnat och trevligt. Vi kom hem så sent att vi fick ringa till dottern och be henne gå ut med Watson han är inte alls van att vara ensam så länge. Var trött på hemvägen och tom i skallen, men sen fick jag ny energi och sneglade på melodifestivalen som jag är så där lagom förtjust i.

Mitt blodtryck ligger ännu lågt så jag har själv bestämt att sänka dosen betablockerare jag tar för att hjärtat inte ska slå för snabbt. Får nog ringa njurmottagningen och snacka lite med dem på måndag. Men som tidigare sagts är det inte farligt att ha lågt tryck bara obehagligt och knepigt att leva med.

Känner mig som dramaqueen idag

Behöver färg idag

Så blev jag äntligen tappad på 4,5 dl blod, det gick väldigt enkelt och jag kände mig väl omhändertagen och fick både juice och en capuccini. Satt ett extra tag i väntrummet för att låta kroppen hitta sig själv igen. Gick iväg för att ta mig till huvudingången på Karolinska sjukhuset. Bussen jag skulle ta hann jag inte med så jag tänkte sätta mig i stora entrén och vänta till nästa kom. Hinner inte mer än in i entrén förren min mage signalerar att nu var det brått till toan. Okey, sitter där och sitter där, svettigare och eländigare och till slut yr, redigt yr i bollen. Avslutar mitt toabesök och tänker att jag nog får lägga mig på en träbänk som finns utanför toan, ut kom jag men inte längre än några steg, fick hastigt lägga mig ner på golvet för att inte svimma och falla rakt ner. Där ligger jag bakom en träbänk och en kille som sitter på bänken frågar mig direkt om han ska kalla på hjälp, men jag säger att jag har tappat blod och det hela går nog över om jag bara vilar lite.

Konstigt att ligga där mitt i offentlighetens ljus, bli kliven över av nykissade tanter som inte med en min låssades om att jag fanns. Det gjorde mig inget, det var inte så jag menade utan mer konstigt att de inte brydde sig. Själv hade jag gjort som killen och förmodligen även satt mig ner och pratat med den som låg. Tänkte också sen att jag var totalt opåverkad av att jag låg där på golvet som om det var helt naturligt, bara tanken på att lägga sig i entrén till ett sjukhus känns ju helt omöjligt när jag tänker på det. Men är man riktigt svimfärdigt så finns det inget att välja på, ligga ner eller stå upp och falla ner.

Ja, där låg jag i gruset och snömodden efter alla skor med väskan under skallen en bra stund. Insåg att jag inte skulle kunna åka buss hem och såg otroligt tacksamt att det precis i hörnet låg en bankomat så jag kunde hämta pengar till taxiresan. Upp på benen och så vitnade det igen för ögonen, jag hann bara till en fåtölj och där damp jag ner. Hämtade mig och upp igen och tog mig till bankomaten, där var det med nöd och näppe som jag klarade av att ta ut pengar. Vinglade till en stol som fanns framför telefonen till taxi, ringde och satt sen med huvudet nästan mellan benen. Nu måste jag upp igen och ta mig ut och se om taxin kommit … vet inte vad det var men taxikillen såg mig direkt bland alla som var på väg ut eller in och frågade om jag var ”Maggan” och det var ju jag. Hastade ut till taxin och sjönk ner och andades ut.

Skön taxikille invandrare från Azerbaijan, vi pratade på vägen hem om islam och alla konflikter i världen som har religiös bakgrund. Honom skulle jag vilja ha som granne, gud så vi skulle snacka. Han hade verkligen insett fördelarna framför allt för kvinnorna med demokrati. Han berättade om Iran då för så där 30 år sedan när shahen blev avsatt och mullorna tog över, han berättade om hur de demonstrerade för att shahen skulle bort och blev totalt lurade av mullorna. Det är ju så jävligt så det är inte klokt, landet har väl gått 100 år baklänges i utvecklingen sedan dess. Han bror blev avrättad 14 år gammal liksom de flesta av hans vänner. Tänk er själva att syskon och vänner blir avrättade av staten för att de inte är religiösa nog eller något sånt skitsnack. Bevare mig väl så mycket skit folk får stå ut med i fattiga länder.

Det gör mig så lycklig att få träffa människor som har levt och insett saker som de kan dela med sig av. Till dig okände taxikille tack för en mycket upplyftande stund och allt nytt du lärde mig.

När jag kom hem tog jag trycket det är väldigt lågt 93/59 då låg jag i soffan som ett miffo. Nu har jag ätit lite och kommer inte lägga ett strå i kors idag för att få något gjort. Hoppas bara att jag till i morgon är ok igen så att jag kan åka och hälsa på Kidneybönan.

Nu ska jag sova

Surprise med bröllopsdag varje år

Så kan det gå när man köper en ballong.

Hrmf …

Snacka om surprise …

Man har inte roligare än man gör sig som man säger. Jag har det inte alls roligt mest tröttsamt och segt, tror det har med Hb att göra som var för högt igen. Imorgon ska jag förhoppningsvis tappas och måtte jag då få tillbaka lite av den kraft jag nyss ägde.

Idag har jag bara tagit det lugnt, gick en sväng med Watson och passade på att handla mjölk och bröd, orkar inte baka, orkade nästan inte ta mig hem.

Sen har jag mest sovit på soffan men fick ett ryck och började skära gammalt bröd i tärningar och blandade med fågelfrö, hittade en stor fågelboll och en påse med nötter, de satte jag snören i och hängde på ett staket här på min baksida. Jag lider med fåglarna som har så lite mat nu och kallt är det för dem.

Hoppas ni alla köper fågelmat och hänger upp i vilken gren som helst.

Bröllopsdag

Tur att man ser dagens datum i sina inlägg, vi har bröllopsdag idag kom jag på. Hm… vi är lika dåliga på detta datum båda två så det är ingen fara på isen.

Jag ska göra en kycklingsallad till middag och kanske har vi en vinare som ligger och väntar på att öppnas.

Vill baka något till kaffet men hoppar nog över det, jag försöker verkligen att inte äta för mycket sött nu.

I helgen ska jag och maken hälsa på Kidneybönan på sjukhuset vilket jag ser fram emot. Det är så härligt att hon har fått en ny njure, njuren funkar utmärkt men hon har en del andra problem som läkarna säker fixar.

Vi ska under helgen även träffa Vb, det ska bli spännande efter alla våra mail, samtal och kommentarer på bloggarna sedan flera år.

Kidneybönan och jag har faktiskt träffats för två år sedan på ett fik i stan så vi har ju sett varandra inte bara pratat i luren och mailat och sånt.

Söndag är det barnvakt vi ska vara åt marsipangrisen vilket jag verkligen ser fram emot.

Ett litet pip från soffans bolster

Funderar gör jag

Började veckan med besök på Huddinge labbet och sen upp till läkarmottagningen. Labbet hade stopp i datorn, så där var det ingen ide att sitta och vänta, det fick jag däremot göra hos läkaren då jag först och främst kom tidigare pga utebliven provtagning, sen var läkaren sen.

Allt var bra enligt de prover jag tog förra veckan, läkaren skulle höra av sig om de prov jag efter besökte med henne fick ta visade något. Min mottagning tryckte ut alla klistermärken de behövde ha på provrören så det ordnade sig.

På eftermiddagen ringde läkaren och sa att sista proven var bra så när som på Hb som åter hade stigit, hon bad mig ringa blodcentralen igen och be om en tid för tappning denna vecka. Usch, jag blir så trött på allt som trasslar till mitt liv.

Jag har varit så trött nu i flera dagar, tror det är fibron som spökar och jag kan inte göra så mycket då. Vår hundvakt har haft Watson både igår och idag och ska ha honom i morgon, det räcker för mig att gå ut med honom på kvällen. Idag har jag varit ner till Ica och handlat lite, släpade mig hem det är då sjutton att kroppen ska vara så slut.

Har fått remiss till min tidigare sjukgymnast, jag ska börja med styrketräning hos honom, han är så himla vänlig och bra på sitt jobb.

Jag stickar och stickar på mina Kalixvantar är framme vid tummen nu, det är roligt att sticka mönster fast jag inte är någon fena på det, gör så gott jag kan.

Surkål mitt i natten

En sån där dag när jag storstilat har många planer på allt min make och jag ska göra här hemma. Jag släpar fram stryktvätten, prasslar lite med mina svarta plastsäckar där jag ska ösa ner allt som är för litet för mig att ha på mig sk garderobsrensning.  Fåglarna ska få mat både utanför mitt fönster och nere på gården. Men det slutar bara med att jag ligger på soffan och ynkar mig, sjutton att kroppen är så opålitlig. Jag känner mig taskig som har satt igång med städning och annat som nu får tas över helt av maken.

Men han är ju en pärla så jag behöver egentligen inte tänka så mycket på det hela, inte skämmas för mycket. Men invärtes så bor det en städtant av guds nåde i mig och hon har ju massor av tankar om mitt tillstånd där i soffan med en bok och en kopp kaffe.

Det är hon som går omkring här hemma med kritiska ögon och ser allt som maken har missat. Till hennes stora glädje så satt maken och tog loss vreden till plattorna på spisen för de var så skitiga och behövde verkligen göras rena. Sån gjorde jag ofta förr och skulle väl ha tagit det i andra vevan förra veckan när köket fick sig en duvning. Men även då gick luften ur mig dag två, så det blev lite städning kvar.

Men städkärringen i mig kommer inte vara nöjd förren jag är som förr igen och då kan jag lova att jag ändå har taggat ner från pedant till en vanlig tant som tål lite skit i hörnen, jag har bestämt mig för att stanna kvar i det stadiet. Vilket är bra mycket mer hälsosamt än att vara pedant, sån idioti jag höll på med alla år när barnen växte upp. Dottern har varit som ett läskpapper, man kan äta direkt på hennes golv det är jag övertygad om och det är inget jag rekommenderar att du gör på mitt golv längre.

Pruddelutt har skrivit om all den där maten som vi inte gärna skyltar med att vi äter, det som inte anses nyttigt eller fint nog och så avslutade hon med att fråga om vi andra kunde tänka oss att skriva vad vi har för hemligheter när det gäller ätandet.

Skallen går för fullt för just nu är jag inne i ett vettigt flöde av ätande men om jag gräver inte allt för långt in i hjärnans vindlingar så kommer några konstigheter upp.

Surkål rakt ur burken är en svaghet jag har och inte drar jag mig för att ösa upp på ett fat och sittligga i sängen och äta det mitt i natten medans jag läser en bra bok, smakar aldrig så gott som då. Maken han har slutat att förundras över mina nattliga matäventyr, är nog gladast när han sover hårt nog för att slippa höra mig knapra på hårda mackor med gud vet vad som pålägg.

Mitt största och skamligaste är nog att jag älskar att äta på natten eller liggandes i soffan, jag brukar säga till maken att jag garanterat var romare i mitt förra liv. På min lilla (ja, trot eller ej men den är liten) tallrik kan det ligga allt från ett gäng oliver till fina ostar i rediga bitar och så något kallskuret i en hög. Det hela avslutas med en frukt eller i värsta fall choklad och då kan jag banne mig inte bara ta en bit utan det kan gå åt en hel chokladkaka. Sen upp igen och ut med ev rester och så ännu en tandborstning. Varför jag är överviktig undrar jag varje dag? Nu skyller jag mest på cortisonet som gör mig hungrigare än normalt, men jag måste lära mig att bemästra det hela. Disciplin helt enkelt, låter lätt när man skriver det men alla som kämpar med vikt vet att det är det svåraste som finns.

Igår sa jag till maken att nu får det baske mig vara slut på detta nattätande. Låg och tänkte att jag skulle börja sätta en stjärna i min 5-årsdagbok för varje natt jag sköter mig och idag har jag första stjärnan där, ska se till att det finns en där varje dag. Måste komma igång med både konditionen och ätandet så att det blir bra till i vår.

Tillbaka till ätandet så erkänner jag att jag har ett pulvermos paket som står i skafferiet, det tar jag till i yttersta nödfall som när jag oavsiktligt hällde ner för mycket mjölk i mitt hemkokta mos, såg mer ut som soppa, då var jag glad att jag hade pulvret som jag kunde hälla i så att det hela liknade mos igen.

Soppa i koppen också ett elände näringsmässigt, fullproppat med kemikalier men förbaskat gott när det är bråttom att få i sig något och faktiskt rätt gott.

Bullar, kakor, tårtor, bakelser, choklad av alla sorter, godisråttan i mig tar stor plats i perioder.

Nu får det räcka med grymma självbekännelser för denna gång, kanske har jag nu skrämt bort er för gott från min surkålsblogg.

En ljusgrå och nästa mörkare grå, maska alltså

Nu sitter jag här med nytt 2 trådigt ullgarn och försöker mig på ett par mer avancerade vantar. De kallas Kalix vantar och är ett gammalt mönster som jag hittade inne hos Solveig som är en stjärna på att sticka vackra vantar.

Kalixvantar från www.solveigs.vantar.se

Men det är svårt att få till den där början med varannan maska i olika färger, gäller att ha tungan rätt i munnen. Undrar vart min tunga tog vägen för jag tror inte jag får ihop det som det är tänkt.

Idag har vi flängt runt handlat och gjort ärenden. Vi tog en repris ner till Hav, minns ni när vi försökte handla för ett presentkort som vi hade glömt hemma? Nu stod vi där med presentkortet i högsta hugg som nu omvandlades till rödingfilé rullad runt en ostkräm med Karl Johansvamp och annat gott, bara att ställa in i ugnen och koka lite färsk pasta till.

Sen köpte jag ett par snygga överdragsbyxor, men jag orkade inte prova dem i affären så naturligtvis var de för små när jag kom hem. Vi tyckte både maken och jag att de verkade gå om min nu stora mage, men tji fick jag blir en tur tillbaka. Det är mitt fel, lurade mig själv lite när jag stod där och höll byxorna framför mig, vet så väl att jag behöver en större storlek hrmf.

När vi handlat klart tog vi en cappucino nere i Hötorgshallen, jag åt en baguette med gott innehåll och njöt av livet. Men tänk att arbeta där nere med allt oljud hela dagarna, för det är ju inte en tyst plats precis. Älskar att sitta och titta på alla som går förbi, tänk så många det finns av oss och ingen är den andra lik varken i utseende eller kläder. Sa till maken lite tyst att jisses så en del klär sig … för att sekunden senare inse att jag själv såg ut som en mupp med mössan på sne och konstiga kläder på eftersom jag inte kommer i så många av mina egna kläder.

Igår ringde Kidneybönan från sjukhuset, hon mådde bra, lät väldigt pigg, jag blev jätte glad av att höra hennes röst igen. Njuren funkar jättefint, hennes krea låg på 108 och mitt låg sist jag testade mig på 104 så visst mår hon fint med sin nya njure.

Imorgon ska maken packa för en kortare flygresa till Skåne, han och dottern ska närvara när vår kära Teppo begravs. För mig blir det lite för mycket med både resa, ”mingel” och sova borta, så jag blir hemma. Jag får trösta mig själv med att marsipangrisen kommer imorgon, här har ni förste barnvakt redo. Sen har jag planerat för de tre dagar maken blir borta, hundvakten tar Watson på dagarna så går jag ut med honom sista turen på kvällen.

Nu ska jag sätta mig och titta på Robinsson avslutningen.

Lite hjärtlig blodvård

Idag mötte jag en blodläkare och en sjuksyster som verkligen arbetade med hjärtat på rätt ställe. Blev trevligt hämtad av systern som berättade lite om hur de arbetar där på blodcentralen eller vad man ska kalla den. Jag fick hasa upp i en skön stol där benen höjdes och ryggen sänktes tills jag låg väldigt bekvämt.

Vi pratade lite om att min ven ser jätte ledsen ut av alla stick den har fått ta emot och jag bad henne kolla om hon ”världsmästare på att sticka” kunde hitta ett lämpligt kärl i andra armen. Hon skulle ta ett blodprov på mig och gjorde nästan inte ett dugg utan prickade direkt ett som hon sa lite svagare kärl, men det finns ett starkare på sidan om. Här snackar vi proffs, jag blir så imponerad när de så lätt kan ta blod från en åder som inte ens syns.

Sen kom läkaren och var så mysig rent av trivsam att prata med, hon lyssnade på hjärtat medans sköterskan var och centrifugerade mitt blodprov. Så där 4 dl är mängden de tappar, men när syrran kom tillbaka så visade det sig att jag inte behövde tappas, man har lite tur ibland. Men de ska hålla koll på mig via blodproven jag tar varje vecka och kalla mig om de ser att det behövs.

Hem åkte maken och jag i strålande solsken, snöigt halt och moddigt men så ljuvligt vackert.

Jag har tagit fram en rulle med svarta plastsäckar … den ligger i sovrummet för nu väntar jag bara på rycket som ska få mig att sortera ut alla kläder som jag inte kan ha. Jag blir så sur när jag har så trångt i lådor och skåp att jag inte ser vad jag har, speciellt nu när jag har gått upp i vikt och har så lite som passar. Gissar att det ligger rätt mycket att välja på inne i alla högar, nu spottar jag i nävarna och tar tag i det hela vilken dag som helst.

Gäller att se om sitt valfläsk med garantilån

Jag vill inte sätta näsan i vädret men ibland tror jag inte på den uppblåsta verklighet som serveras oss av maktens män. SAAB … jag har alltid tyckt att det är fel att lägga våra gemensamma pengar på privata företag och framförallt de som inte går med vinst. Det var länge sedan Saab gick med vinst och det var väldigt länge sedan de byggde en bil i tiden och har man inte fattat vad som felas på alla dessa år lär inget hjälpa.

Nu ska vi stå som garanter för ett jättelån till ett privat SAAB som jag tvivlar på kommer att ro iland det hela. Personligen tror jag att den nya ledningen har helt andra tankar om framtiden när det gäller alla miljarder de kommer över än Saab folket har. Vad tror ni, ryssen som inte fick köpa finns ju med all säkerhet med som den som finansierade med en stor summa pengar för att det hela skulle gå ihop. Med det i skallen så förstår man ju att han kommer att finnas med i allt som görs.

Om tillräckligt många tror, blir alltihop verklighet.

- Refaat El-Sayed

Makten och ärligheten

Han om någon vet väl hur lätt det är att lura folk att tro på något som inte finns.

Blir det något vettigt för Saab folket av det hela så är jag den första att gratulera. Måste vara skönt att vara ett av få företag där vi alla ska se till att man får fortsatt lön fast man inte ens är lönsam, inte ens verkar ha en marknad. Tänker på alla tusentals som har fått gå detta krisens tider, senast häromdagen varslade Ericsson igen precis som Sony Ericsson har gjort i omgångar, men inte går staten in med våra pengar då. Nej, de är ju ett privat företag? Vad är Saab? Volvo har väl fått miljarder från oss i alla tider.

Men nu är det valår, att inte ställa upp med garanti till Saabs lån är likamed inget nytt mandat i regeringen. Det är bara det de hela handlar om.

Så där ja, nu var jag politisk tänkare idag, sällar mig till wordpress stora skara som inte gör annat än att skriva om samma som tidningarna skriver om, samma svada jämt i upprepande form. Det finns en del som har något att komma med, som lockar till både läsning och egen tankeverksamhet. Men de flesta är bara upprapningar av den text som fyller alla dagens tidningar. Så tråkigt och fantasilöst.

Vi skulle ha ett parti som var för Sverige i tiden, ett parti som såg till vår land utan de här larviga politiska uppdelningarna som finns nu. Jag fasar för allt det som vi har framför oss med fåniga debatter och sandlåde bråkande sk vuxna som ska sälja in sig själv för att få makten ännu ett tag. Val år borde vara förbjudet, så mycket trams för ingenting.

Spännande, titta får ni se

Stirra 30 sek på de 4 prickarna i mitten… sen blunda

Grusad väg och andra små petitesser

Solen lyser ännu men betydligt mer disigt än när Watson och jag var ute på promenad. Det var tungt idag igen att gå, efter att jag hade klätt på mig själv så var det Watson tur med sitt sele och sin rock, sen var jag helt svettig och slut innan jag ens hade öppnat dörren.

Så vacker bild jag lånade av odla.nu

Jag läste hos Kidneybönan att hon har fått sitt efterlängtade samtal om att få en njure. Så spännande,  jag tänker att hon snart ligger där på operationsbordet och får livet tillbaka. Sänder varmaste kärlekstankar till den som har donerat sin kropp och all tänkbar välgång till dig min lilla böna.

Hon ringer när hon har kryat på sig, så får vi höra hur allt har gått, om nu inget tillstöter som gör att njuren inte är lämplig för henne.

Läste till min stora förvåning och det

                                                                 var ingen tidnings- … anka

att mitt andra namn låg på 3:dje plats på mest populära namn i vårt land. Ella som jag tvingades säga varje terminstart i skolbänken inför alla  andra i klassen som fnissade och hade så roligt på min bekostnad för mitt andranamn. Ella som jag mumlade fram så ickehörbart som möjligt, nu vill många döpa sina döttrar till det.

Har ni tänkt på att vi alla får oss en slev av skit via andra under uppväxten, det kan handla om precis vad som helst. Något ord som ständigt kastas mot en som sätter sina spår utan att andra ens tänker på det som sårande eller jobbigt att höra för den som det kastas på. Jag tror att ord kan skada mer än en smocka … en smocka gör ont för stunden och kanske kan man förstå att det rinner över för hetsporrar då och då, glömma och gå vidare. Men de där små orden som ständigt upprepas i hånfulla tonarter har en förmåga att sätta sig fast med hullingar längst in i hjärtat. Man kan som vuxen vara klok och tänka att ”det var barn, de är rätt grymma mot varandra” och inte gråter jag något blod över det hela som vuxen, men det sitter där i alla fall.

Därför blir jag så förvånad när Ella är så populärt namn, jag fick det från min farmor och kände alltid att det var ett speciellt namn eftersom jag inte träffade min danska farmor förrän jag var vuxen. Två gånger hann vi ses innan hon gick vidare till andra sidan. En liten smal mörkhårig kvinna med bruna ögon precis som min mormor. Visst är det konstigt att jag föds så blåögd man bara kan bli? Blått i generna är visst starkare än brunt, jag har alltid tyckt att brunögda blondiner har varit något i hästväg, men det blev jag inte. Jag blev bara blond, blåögt och reslig, låter nästan som tyskarnas rasbeskrivning av sitt högt rankade ideal hrmf.

Jag suckar för mitt golv är så grusigt, de gödslar grus utanför vår port, gruset fastnar i spåren på de kraftiga skosulorna och följer med oss hem. Hallen går under namnet grustaget just nu och jag borde en massa, har börjat med att skaka av köksmattan och slängt den i tvättmaskinen. Nu är det bara dammsugandet, torkandet, dammandet och allt annat kvar som bör göras. Känns redigt tvingande när solen och ljuset långsamt drar fram över min nu allt mer dammiga lägenhet. Jag inser min begränsning och tänker rusa runt med dammsugaren och sen punkmarkera köket. Sen överräcker jag stafettpinnen till min make om jag ens kommer så långt.

Fridens på er alla …

Jag åker buss

Barn gör mig glad

Igår var vi till Babyland och köpte födelsedagspresenten till marsipangrisen från oss, en bilbarnstol. Han har vuxit så den han hade fick han bara plats i utan overallen på.

Så nu sitter gullungen säkert i så där fem år.

Vi passade på att gå in på IKEA, handlade lite och tog oss en fika. Tänk jag har inte varit på IKEA på säkert ett år, så mycket folk dagen före lön hur hänger det ihop? Är vårt land inte i en ekonomisk kris, inte verkar folk ha dålig med pengar.

När vi satt där på fiket så frågar vår son marsipangrisen ”var är farmor”? Då pekar Tim på mig! Jag blev så glad och stolt över att han vet att just jag är Farmor, fast vi inte träffas lika ofta nu efter att de har flyttat. Nu är jag Farmor, det känns underbart.

I morse var jag och tog blodprover igen, råkade på samma griniga nålstickare som tidigare, hon kan inte vara klok som hon beter sig. Jag håller nu tummarna för att just det provet som hon har svårt att få in som remissvar i datorn har kommit in till Huddinges labb, de testar blodet. Just det här provet kollar en viss mängd av en viktig immundämpande medicin som jag ska ha på en viss nivå. Idag fick jag svar på alla de andra proven och det var bara bra, mitt Hb har sjunkit lite så kanske kroppen börjar sköta om även den delen, men jag ska tappas på blod på fredag. Med lite tur kanske det räcker med en tappning.

Imorse efter provtagningen åkte jag bussen hem … så fullkomligt normalt, sånt som alla gör, för mig var det första gången på säkert ett år. Jag kände mig så lycklig när jag klev på bussen, jag åker buss sjöng det i mitt huvud hela resan. Tänk att jag orkar åka buss, röra mig runt i tillvaron, vara som alla andra, så stort. Att jag sen hemma bara åt lite och sen sov som en stock i flera timmar det kan vi väl hoppa över … Watson var hos hundvakterna idag så jag kunde verkligen göra som jag ville.

Roliga annonser, dagen gapflabb

Här hittade jag ett riktigt skratt kap hos smorbollen för den delen tycker jag att ni alla ska titta in hos henne. Läs och begrunda hennes kloka inlägg och tankar om livet med den svåra sjukdom hon lever med, en härlig tjej.

Roliga annonser

Riktiga annonser från gula sidorna

1. Bulldog säljes. Äter det mesta och tycker mycket om barn.

2. En länstol som i många år tillhört en revisor med stoppning i

sitsen och överdrag på ryggen säljes på grund av dödsfall.

3. Fallskärm. Använd endast en gång, aldrig öppnad, liten fläck.

4. Barnbarn + sittvagn 375 kr.

5. Frysbox, 2 år, i nyskick, lagom till 2-3 personer.

6. Gul nackad papegoja till salu.

7. Äldre dam eller herrcykel köpes billigt.

8. Klocka upphittad, återfås mot beskrivning av Kurt.

9. Tvåmanstält, använt en gång, bytes mot barnvagn.

10. Promenadkäpp borttappad av herre med silverknopp i ändan.

11. Person som kan ta hand om hästar som inte röker eller dricker.

12. Lägenhet med utsikt över grönområde och parkettgolv.

13. Fin trea med balkong utan insikt.

14. Liten stuga i Sälenfjällen med bastu på 65 kvadratmeter!

15. På mitt konditori serveras lemonad, tillverkad av undertecknad själv, som är korkad och stämplad.

16. Välkomna till Anton Carlsson – rökt laxhandlare från Blekinge

17 WorkOut – vi bygger kroppar som håller livet ut.

18. Hos oss bor du billigare än du betalar för.

19. Björks bussresor – ett alternativ till en trevlig semester.

20. Dagens ros till de två män och den kvinna som hjälpte mig till sjukhuset efter att ha brutit min fot.

21. Är du myndig? Är du svensk medborgare? Är du intresserad av det Svenska Försvaret? Är du fullt frisk?

Kvinnlig list

Argumentera aldrig med en kvinna!!    Eller hur!!!!(Ha,ha)

Ett man och en kvinna var på semester Efter middagen ville maken ta en tupplur.
Frun bestämmer sig då för att ta en tur i båten, fastän hon inte känner till sjön. Hon åker ut en bit,
lägger ankar och tar fram en bok och sätter sig och läser.

Plötsligt kommer skogvaktaren förbi i sin båt. Han stannar bredvid kvinnan och säger:
God morgon, frun! Vad gör ni?
Jag läser en bok, svarar hon (och tänker, Syns inte det?)
Det är fiskebegränsning här, informerar han.
Ja, det är möjligt, men jag fiskar inte, jag läser.
Ja, men du har utrustning till det. Så vitt jag vet, så kan du ju börja när som helst.
Jag måste ta med dig in till stationen och skriva en rapport.
För att jag läser? svarar hon tvivlande.
Ja, det är fiskebegränsning här, informerar han igen.
Men jag fiskar ju inte, jag läser.
Jo, men du har utrustning till det, så du kan ju börja när som helst. Jag måste ta med dig in till stationen.
Om du gör det blir jag tvungen att anmäla dig för sexuella trakasserier, säger kvinnan.
Men jag har ju inte rört dig, säger skogvaktaren.
Det är sant, men du har utrustning till det. Så vitt jag vet, så kan du ju börja när som helst.
Ha en bra dag, frun! sa skogvaktaren och åkte iväg.

Utmaning … prosit

Jag har antagit en utmaning från majapiraja där jag skulle hitta ett ordspråk och fotografera mig och det var inte lätt. Många ordspråk finns det men att hitta ett som jag lätt kunde få ihop med mig själv på foto var inte lika lätt. Så håll till godo …

Reglerna för utmaningen är enkla. Du ska komma på ett ordspråk eller ett citat och illustrera det med ett foto. Stafettpinnen lämnas därefter vidare till två bloggvänner. Sedan ska du länka tillbaka till Petunia, som startade stafetten. Hon gör en sammanställning av alla bidrag.

Stafettpinnen räcker jag över till tantenfunderar och zvammel.

 Att umgås med andra människor ger för det mesta mycket lite – ibland bara snuva.   

              Stig Johansson 1936- 

Prosit

Idag är jag fågelmamma på fåglarnas lunch servering

Finns här några fågelfrö idag?

Sitter här och klurar på om jag ska gå runt huset och se till att fåglarna får lite mer att äta eller om jag ska gå ner till affären och se till att vi får något att äta?

Det blir nog Som vinner …

Jag drömmer om att vi flyttar till en lägenhet med uteplats där jag kan ställa ett rejält fågelbord, så  jag kan mata alla fåglarna hela den tid de behöver extra energihjälp. Gillar att sitta inne och titta på dem när de äter, men som vi bor nu med en gnällig granne som klagar över att hon får lite fågelfrö in på sin balkong om jag hänger ut rejält med mat till fåglarna, så går det ju inte. Jag har retat mig på den där grannen för jag matar med bollar som hänger från köksfönstret långt från hennes balkong, men just hon lyckas visst få in fågelfrö fyra våningar ner från mina bollar.

Nu ska jag sätta fart på både fåglarnas lunch servering och Ica. Hörde igår att det är 20 år sedan Ica började med sitt Ica kort, lite snopen blev jag det känns som om det var igår jag skaffade Ica kortet. Det är det här med tiden igen som rinner som sand mellan fingrarna.

Jag är ännu lite surrig i skallen men hankar väl på nu då jag antar att det hänger ihop med det höga hb:t. Jag ska cykla vidare idag, funderar på att sätta upp ett mål att cykla emot. Ystad … kan det vara något, om jag skriver upp de kilometer jag cyklar varje gång så undrar jag hur lång tid det skulle ta mig att nå dit?

Här händer inte ett jota

Trött slöhög

Igår var det stora gäspardagen, jag släpade mig runt med Watson och sov sen gott på soffan under eftermiddagen.

Idag har jag varit piggare vilket kändes mest när vi var ute på  promenad, lite mer sving i benen helt enkelt.

Igår lämnade vi Watson på putsning och dusch, han är så fin när han kommer hem efter en sån renovering. Men jag var inte lika fin när vi kom hem, jag gick mot porten och plötsligt så var hela skallen som ett snöoväder som virvlade både hit och dit. Jag trodde att jag skulle svimma rakt ner på backen men lyckades släpa mig till porten, satte mig på huk och hängde där i porthandtaget till ovädret i skallen lagt sig lite. Segade mig in till trappan och satte mig där tills jag vågade resa mig och ta mig in i hissen. Men vad är det med kroppen? Jag har lågt blodtryck, igår låg det på 116/74 men det svimmar man ju inte av, i morse var det ännu lägre 104/ 72 och inte svimmade jag då heller, men konstig var jag i huvudet hela kvällen igår.

Sa jag att läkaren ringde efter mitt besök när provsvaret kommit in? HB:t hade ökat allt för hastigt sedan förra provet så nu gick en remiss till Karolinska så att de kan tappa mig på blod. Kvinnor ska ligga på högst 150 och nu ligger jag på 165, för er som funderar är det HB som vi kvinnor ofta har lågt under tonåren/graviditeter och på grund av menstruation tror det ska ligga lägst på 120, om jag nu har fattat saken rätt.

Frågade läkaren hur ofta man får göra en tappning, men det var olika sa hon från en gång i veckan till en gång i månaden. Undrar hur länge man får hålla på med det? Glömde att fråga henne om det, ganska typiskt att det kommer massa frågor en stund efteråt när man får besked om något.

Är det kycklinglår? Nej, säkert kalkonlår

Har precis ätit en Caesar Sallad och den satt fint. Den fick mig att tänka på en middag i Florida eller om det var i Miami äsch, spelar ingen roll. Jag beställde en Caesar Sallad och in kom en salladsskål av den storlek vi använder hemma när vi gör en större sallad. Allt var till mig … de är rent vidrigt så stora portioner de har i det landet.

En gång i Phoenix gick vi förbi ett matställe där man kunde äta grillad/stekt/eller friterad kyckling på längden och bredden, jag som är galen i friterad mat tyckte att vi skulle kila in och äta lunchen där. Det som var fiffigt var att de hade stora bilder över de olika måltider de erbjöd i en rad på väggen. Jag stod en stund och valde så en tallrik med fyra friterade kycklinglår.

Nog fick jag lår så jag teg, på tallriken låg fyra bauta stora, ja, men enormt STORA kycklinglår, såg mer ut som kalkonlår. För min del hade ett lår räckt mer än väl, bilderna på väggen visade inte alls att de var så där sjukt stora, jag för min del har nog aldrig lämnat så mycket mat på en tallrik. Jag blev chockad när de kom in med tallriken, mätt bara jag såg allt som jag förväntades äta.

Sen lärde jag mig att alltid be om en liten portion, vi var även på en väldigt berömd kött restaurang där de var kända för inte bara sitt fina kött, utan också att den som åt kilovis med kött fick sitt namn inpräntat i en mässingsplåt som de satte upp på väggen vid ingången. Kan garantera att mitt namn inte hänger där.

Restaurangen var väldigt flott och dyr med vacker inredning. När vi satte oss till bords kom en speciell servitör eller vad jag ska kalla honom med ett rullande bord där alla köttbitar som de erbjöd låg att beskådas. Då fick jag ångest när jag insåg att den minsta vägde 400 gr. Där på direkten blev jag mätt och började lite hysteriskt titta mig runt efter de andra tjejerna och nog var det en som såg lika orolig ut som mig och vi bestämde att vi delar en sån där 400 grams bit och det var ok.

Jag har haft den stora glädjen att få äta på Amerikas mest berömda restauranger och jag har många minnen från de där ljuvliga middagarna.

Träffade min njurläkare idag eller borde väl säga en av dem, de går runt på ett schema, jag har träffat alla tidigare uppe på avdelningen. Så många bra läkare de har på Huddinge annat kan jag inte säga.

Alla prover var bra och det här höga HB = hemoglobin är inte så märkvärdigt, om det fortsätter att öka så får jag helt enkelt tappa lite blod några gånger.

Före själva läkarbesöket var jag på Huddinge provcentral som jag tidigare aldrig har tyckt varit något bra. Proppfullt väntrum brukar de bjuda på och med det lång väntan, samtidig som jag funderade över varför personalen såsade runt och stod och pratade med varandra lite för mycket i förhållande till alla oss som väntade. Sa i bilen dit i morse till maken att ”hoppas det inte tar allt för lång tid nu på provcentralen”. När jag väl klev in så fick jag en nummerlapp av en tjej som skrev upp tidpunkten när jag kom in på nummerlappen. De skulle kolla hur lång tid jag som patient fick vänta, tydligen skulle någon vårdcentral skicka dit sina patienter och det skulle bli så där 50 fler per dag för syrrorna att sticka.

Jag var ensam i väntrummet? Va, är det inte konstigt bara för att de kollade väntetiden. Men jag sa när jag fick komma in till en syrra att de måste ju få göra om det hela ännu en måndag. Så sa jag till henne att jag har fått suttit allt för länge tidigare och väntat hos dem, jämför med Karolinska som har full sprutt på sitt arbete. Tror nog hon förstod antar att många har klagat på dem … eller så har de helt enkelt för lite folk i förhållande till mängden patienter som strömmar till.

Nu ska jag baka en IG ok Brownie som tänker ta till kaffet ikväll.

En bärbar dator till mig

Sitter här med min nya helt egna bärbara dator en Eee 900 så liten och fin med 9″ skärm. Tangentbordet är så litet och mina fingrar inte alls vana vid det lilla formatet. För att inte tala om den sk musen som är en sån där touch pad, den gör som den vill, lär väl ta ett tag att lära sig.

Tanken är att jag ska kunna läsa och skriva i min blogg när jag ligger på sjukhuset, är väl kanske inte så dumt att kunna ha sin dator med sig i sängen eller som nu sittandes skönt i soffan. Vår dotter kom förbi nu, hon ska övningsköra med pappa sin och nu blev hon sotis på min lilla dator en sån ville hon ha en rosa. Min är vit och det är jag nöjd med.

När vi var i stan så letade vi efter en öppen lampaffär men alla vi var runt till var stängda. Vardagsrummet är allt för mörkt en del beror på att vi har så mörka väggar här inne, de suger väl upp lite väl mycket av ljuset. Men ett café hittade vi och jag fick lite kaffe och en smörgås en sån där varm sak med fårost i focca … någonting kommer aldrig ihåg vad de heter. Åhh så mysigt det är att sitta där och titta på folk, strömmen utanför på gatan och de som kom och gick på cafét.

Nu ska kärringen ut!

Jag står i badrummet och sorterar nagelfilar när jag mer känner än ser hur en äldre kvinna tar sig in bakom mig. Ett kraftigt brak får mig att hoppa högt och vända mig om. På golvet ligger den antika toalettpappershållaren i bitar, pappersrullar ligger i en stor hög och något har läckt vatten som nu rullarna blivit blöta av, vaknar att de bilar någonstans i grannhuset. Jag som precis skulle kasta ut kärringen.

Drömmar kan verkligen vara verkliga… tänkte i vaket tillstånd att jag tidigare har drömt om kärringen och jag är så förbannad på henne. Hon kan banne mig inte ett dugg och bara klantar till det hel jag vill inte ha med henne att göra. Hon är mitt nya jag som jag inte kan acceptera Humpus Klumpus Maggus, den jag har blivit av min sjukdom.

Hela helgen har jag varit pigg som omväxling, idag är det måndag och jag känner mig lite rasslig i luftrören, ska ta lite slemlösande och hoppas att det hjälper.

Jag har stickat färdigt min eldfängda sjal, dottern blev eld och lågor när hon såg den och ville ha en egen så hon fick ta garnet jag hade hemma. Nu stickar jag sockor till mig själv med ett fint mönster av falska flätor, en så länge går det bra och är bara kul.

Jag tycker att ni alla ska kila över till Nina som väntar på ett nytt hjärta, en livsbejakande blogg som du kommer till via mina blogroll.

Nu ska jag ta måndagen i kragen och komma igång.

Lite bilder som jag lovat

Sjalen

Oj, den bilden blev stooor… jag undrar hur man gör när man ser till att det stickade blir slätare? Man stryker väl inte plagget utan spänner på något vis. Boel, du får gärna tala om hur man gör.

Sen var det mina påbörjade sockor, falska flätor lät lite lagom svårt för mig… gäller att hålla tungan rätt i mun för annars blir det fel och jag får repa.

 Båda mönstren har jag hittat på nätet garn köper jag från Garnkorgen.

Vet ni att det är underbart skönt att få skriva på den stora datorn igen med mus och normalt tangentbord. Jag har tränat hela dagen på den nya lilla rackaren och det lär ta tid och sjutton vet om jag kommer att bli kär i den, hoppas kan jag ju. Men som sagt den blir kanon när jag ligger på sjukhuset, när nu det blir av.

Är man döende i öken?

Har precis pratat med min syrra på sjukhuset… flåset och den förbaskade pulsen gör mig tokig. Blev lite halvhysterisk i tanken och tänkte att jag ringer och pratar med henne och hör vad hon säger. En av njurens uppgifter är ju att få ut vätskan och när njurarna inte funkar bra så stannar vätskan kvar i kroppen. Jag som aldrig hört till den törstiga typen har drabbats som en döende i öken av törst Hjärtat får jobba hårt för att få ut vätskan och det ger hög puls. Så nu ska jag börja lura mig själv med att suga på isbitar… köpta de där tabletterna man suger på när man inte har gott om saliv och så dricka mindre överlag vilket inte alls är lätt.

I morse vaknade jag före min man och det är väldigt tidigt det.. läste tidningen och drack kaffe, lyckades somna om och känner nu att det var helt rätt. Jag funderar på att hasa mig ner till frissan och tvätta håret och få det fönat, inte för att det är något speciellt jag ska göra utan för att jag blir så trött på håret. Duscha är jobbigt, men det är bara att kämpa på. Men håret som jag normalt tvättade nästan varje dag har blivit en plåga, jag blir så trött både på att tvätta det och sen ska vi inte tala om när jag ska föna det. Armarna får mjölksyra och jag får sitta där och vänta in orken så att jag kan blåsa håret klart.

Men först måste jag göra lite lunch och ta en näva piller…

Trött

Om ni undrar vad jag gör så sover jag mest… är förgrymmat trött. Fick håret tvättat hos frissan idag, fick sen gå hem och sova igen. Hur kul som helst och massor, (inga) av upplevelser som jag kan skriva om…

Dagens

 Sitter här och minns den underbara somaren, vinden som så ömt smekte min kind eller bråkigt blåste håret i ansikte på mig. Alla stunderna när jag var i nuet och njöt av att bara vara…

Nu har kroppen gått in i en ny fas där den inte alls är hungrig och vikten går ner och vattnet pressas ut med mediciner och jag dricker mindre. Får väl hoppas att kroppen och jag möts någonstans igen och kan känna att vi hör ihop.

Tempot blir mer och mer likt en sengångare eller kanske rent av en gengångare. Denna dag har jag medvetande gjort tempot jag har haft, har stillat mig själv mitt i steget och gått väldigt långsamt och klarar mig då lite bättre tycker jag. Luftrören kämpar jag verkligen med, de har börjat att tjockna till igen och jag känner mig så förtvivlad över det. Tar slemlösande och sprayar allt möjligt och längtar efter cortison som kan ge mig andningens friskhet tillbaka.

Satt på en bänk idag och blundade med Watson vid min sida, så njutbart livet kan vara en liten stund. Sen gick vi hem igen och jag mötte hundägare jag känner, alla rätt till åren och alla piggare än mig. Tänker på det ibland när jag åker buss att man ska resa sig för äldre, jag är förmodligen just nu sämre än de flesta äldre som är ute och rör på sig. Jag sitter kvar var så säker, har jag fått en plats är jag glad, annars får jag sätta mig på golvet jag orkar inte stå längre. Tur att jag inte åker buss så ofta, men imorgon ska jag åka och lämna in Watson på putsning och dusch. Jag har så mycket jag vill passa på att göra då, men jag vet ju att det inte går att passa på längre att uträtta många saker som förr. Sånt får mig att ruttna.

Mannen ringer och mailar, han oroas av att jag mår sämre och jag önskar att jag kunde luras lite och visa mig piggare inför familjen. Men nu går det inte längre att luras.

Har lite att göra idag

Nåja nu tog jag väl i, gladare känner jag mig idag men jag skrattar ju inte ihjäl mig. Väder ska man ju alltid prata om och idag har man ju inget att klaga på, strålande sol och en lagom värme. Jag håller på och packar ner det jag ska ha med mig när jag åker iväg, låneböcker och hund borde ju räcka en bra bit. Hunden blir jag av med på vägen han ska på sitt spa, låter väl tjusigt. Han är långhårig och framförallt skitig så här ska putsas och duschas idag. Sen får husse hämta honom på vägen hem. Tack o lov att de finns redo för att serva oss med vår hund, husse sliter verkligen med att få ordning på allt när jag är sjuk, så jag vill avlasta honom med vissa saker så han slipper duscha och shamponera hunden vilket inte är en barnlek och tar ett tag.

Jag ska nu ringa husläkaren vid 13-tiden och be henne skriva ut mer cortison så att jag kan andas igen, möjligen vill hon lyssan på lungorna och prata lite men problemet är välkänd så jag hoppas att hon bara kan fixa receptet. Idag fick jag ett inlägg från Staffan som nu har fått en njure, det gör mig så glad å hans vägnar och längtar givetvis tills det är min tur. Han skriver något i slutet av sitt inlägg som jag själv ofta tänker på det här att det finns andra som råkar ännu värre ut. Jag har nu två fina bloggare på min blogroll som väntar på nya hjärtan Bibbi och Nina, här kan man snacka om jobbig väntan. Jag beundrar er båda för jag vet att ni sliter med både det fysiska som inte orkar och det psykiska som svajar då och då, alla tankar man får och ångesten som nästan tar livet av en ibland, som om inte det räcker så har ni barn som inte är så gamla och då kommer ju mammas sjukdom i ett helt annat läge än när de är vuxna som mina.

Idag får ni alla mina varmaste tankar direkt från mitt hjärta till era

Gomorron alla goa

 

Alla behöver vi en ängel i vårt liv då och då..

Det finns ju väldigt mycket glittrigt som man kan sätta in och jag tycker ofta att de är rätt osmakliga, för pråliga, men har ändå med tiden börjat gilla vissa saker som jag förr aldrig skulle drömma om att sätta in i min blogg eller ha själv. Färger, glitter och ja, glädje finns i mycket av de här barnsliga symbolerna och jag har tagit till mig dem, kanske på tiden att jag blir lite mer barnslig.

Jag kan inte nog sjunga cortisonets lov, plötsligt igår inte långt efter att jag hade tagit min första dos började jag känna igen min kropp igen. Men det är ju inte klokt att jag blir så risig av rassliga lungor, och tänkt att jag har så svårt hela tiden att inse att det är det som är på gång igen. Inte förren jag börjar hosta, inser jag vad det handlar om.

Denna gång har jag tagit ett preparat som löser upp slem en gång om dagen och det är nog det som lurade mig lite. Utan den där produkten hade jag nog beckat igen snabbare och insett vad det var, förloppet blev nu lite lugnare och på ett annat vis. Nackdelen är väl att jag nu kommer att spara vatten i kroppen igen och gå upp i vikt… aldrig kan man få vara glad någon längre stund, men det skiter jag i bara jag kan röra mig utan att nästan svimma av.

Igår smög jag långsamt till bussen och tog det väldigt lugnt hela tiden för att orka. Jag lämnade Watson på sitt spa och gick långsamt till busshållplatsen och åkte tre hållplatser som jag normalt brukar gå. Sen smög jag vidare ner till bibban och där var jag helt väck och fick rusa in på muggen och spy, konstigt det där att det kommer ur all ändar när jag blir så slut. Spy gör jag inte men jag är bra på att ulka har ju lite svårt för att spy sedan jag för en hel del år sedan fick dra ihop magmunnen som stod helt öppen. Men sen lugnade det ner sig och jag satt väldigt länge och bara var i en skön fåtölj. Glad ändå att jag hade tagit mig dit och fått lite gjort.

Men idag vaknade jag och känner energi i kroppen, jag har vattnat blommorna utan att storkna och jag ser nu fram emot dagens promenad med Watson, den kan nog bli lite längre och ikväll kan jag börja cykla lite igen på motionscykeln som blev stående som ett anklagande blängande metallmoster i allt för många dagar. Nej, jag ska nog hejda mig där kom jag på inte ha så brått nu.

Jag sneglar på författarkortleken och drar ett kort få se vad det blir för titel, sen skriver jag rakt av bara det som kommer in i skallen i 3 minuter, håll tillgodo.

De svarta molnen

Som vilken dag som helst började denna morgon med en stor mugg med kaffe som jag sakta klunkade i mig. Dagen var inte vilken som helst utan det var den dag jag skulle bevisa för mig pojkvän att jag minsann inte gick för hackor när det gällde. Vi samlades rätt tidigt utanför en djup sänka där andra redan stod och väntade på oss.

Jag var väldigt spänd, men samtidigt förbannad och tänkte att han ska minsann få se på annat. Vi delade upp oss i olika grupper och jag blev gruppledare för ett gäng tjejer med kikare på magen.

Vi gick alla åt olika håll för att inta våra platser, jag hade räknat ut att bästa stället för oss var en mindre ås som gav oss fri syn över nejden. Väl där så la vi oss och tog upp våra kikare. Stranden var helt tom, solen smekte ömt den vita mjuka sanden, några strandfåglar spatserade runt, tog sig ett morgondopp.

Det är då jag i min kikare långt bort, väldigt långt bort ser en homosapiens sprattlus, visst är det en som kommer där borta viskar jag till de andra. Han har alla karakteristiskt drag för en man, sprättande gång och uppdragen bröstkorg, man ser att han bröstar upp sig inför ett gäng honor som följer honom tätt i hälarna.

Nu ska jag äntligen få se detta praktfulla exempel på parningsdans… men som från ingenting så drar kolsvarta moln fram och gör dagen till natt. Min besvikelse var stor när jag såg sprattlus dra sig snabbt bort med sitt följe och jag suckade och sa till tjejerna att vi kan lika gärna gå hem.

Jag sitter här och smuttar på en näringsdryck och hoppas väl kunna äta lite mer i helgen. Vi ska åka och handla lite gott kött till fredagens middag. Sen ska vi ut på lampjakt igen, vardagsrumsbelysningen är för liten.

Sonen ringde så vi är kattvakter i helgen hemma hos honom, jag har köpt en liten råtta till Gubben och ser fram emot att få leka med honom och klappa lite han är så vacker, starkt rödrandig katt nog en av de vackraste jag har sett på nära håll. Ska försöka komma ihåg att ta med kameran och se om han fastnar på plåten eller om det bara blir ett rött streck.

Inte lätt att köpa lampor

Kvack sitter här rätt lugn fast jag borde vara jätte irriterad. Nu har vi varit till stan och handlat lampor det blev två, en taklampa med mängder av snäckskal i… håll i er nu i rosa, ska fota så fort han har lugnat ner sig lite. Den är häftig och passar vårt vardagsrum, vi köpte förlängningsmöjlighet så att den verkligen kommer hamna ovanför soffbordet. Mannen packar upp och inser att  själva upphängningen inte finns med. Men är det inte för jävligt, man kan lika gärna handla på IKEA där brukar det i alla fall allt finnas med i paketet. Men här i fina affären mitt i stan som tar mer betalt har de inte vett att säga till att det inte finns upphängning till en taklampa.

Sen köpte vi en lite diskret spot med dimmer som jag ska ha bakom ryggen när jag sitter i soffan och läser eller stickar. Egentligen ska vi ha tre stycken, men som vanligt när vi ska handla något så är det i bästa fall som idag en lampa kvar. Så vi har beställt de andra, men affären kommer få besök av en missnöjd kund på måndag var så säker. Jag som brukar gå i taket för sånt här har inte alls brytt mig så mycket, men mannen som brukar vara lugn är skitförbannad. Ombyte förnöjer…

Jag hostar, men nu är det rasslet i lungorna som lossnar så jag vet att det blir bättre för varje dag. Just nu vet jag att det är njursvikt jag känner och inte astma och njursvikt i en salig röra. Jag kan leva med njursvikten som den är nu, men blandas den ihop med att jag inte kan syresätta mig som man ska  blir det inte mycket liv över för mig. Nu funderar jag över hur jag ska göra för jag orkar inte hålla på så här, bättre vore det att äta cortison hela tiden i en låg dos så att luftrören funkar som de ska. Men frågan är hur de ställer sig till det? Jag vet att cortison inte är skadligt för njurarna verkar tvärtom, en del får det för njurarna vad jag har fattat, men det kan ju vara missförstånd från min sida.

Nu flyttar vi tavlor och vitrinskåp runt i vardagsrummet,  lika bra att passa på när vi ändå är i farten.

Rosa eller vit? Det var frågan det?

 Nu har jag fått städfnatt, har rensat runt och byggt lite högar som jag sen har öst ner i pappkassar. Mannen tvättar fönster och stryker gardiner, jag ska samla mig lite för en sen lunch och sen ska jag och dottern iväg på PartyLite Visning. Antar att det är som Tupperware, ska bli kul att träffa dotterns kompis som håller i det hela och kika på hennes nu vuxna vänner som har familjer. Tänk för inte så länge sedan så satt jag och deras mammor på plastparty och gjorde av med pengar. Ganska kul det att man nu möter alla dotterns kompisar som drar omkring på barnvagnar och jag vet precis vad de går igenom.

Passar på att ta med mig lite pappkassar med tidningar i, alltid är det något som vill ha ett gäng, bra städtips för att få lite rotation på tidningar som är lite för dyra för att kasta så fort man har läst dem.

Hmmm funderar och funderar på den rosa taklampan, mannen ska få hålla upp den ikväll så att jag får se hur det kan tänkas se ut… ska jag byta mot en vitskimrande i stället? Dottern hänger med hit efter partyt, bra då kan jag höra vad hon tycker. Det första hon sa när hon hörde att vi hade köpt ny taklampa var att hon hade tittat på en sån… och att hon kunde ta kristallkronan som vi nu tog ner till sitt sovrum. Nä, får du inte alls för den hänger i mitt nu, fast vi har pratat om att ha den i köket. Svårt med ärvda saker, de kan vara fina och dyrbara men jag skulle aldrig ha köpt en kristallkrona från början. Men den är väldigt vacker med alla sina prismor för den har även vanliga stearinljus som man kan tända och det blir tjusigt värre.

Nej nu har jag inte tid längre…. vi hörs

Kristallkronor tycker jag kräver utrymme, gärna höjd i taket .. vem har sånt i en vanlig 4-rumslägenhet?

I många år har jag väntat på att få en inbjudan till ett sexparty, ni vet där de säljer sexleksaker, men det verkar inte som om jag någonsin kommer på ett sånt. Det skulle vara kul, det skulle jag gilla.

Det här ser ju helkonstigt ut, texten har liksom flyttat runt av sig själv när jag sände iväg det hela. Jag har inte tid nu att ändra så ni får allt ta till er det hela som det är, nog tror jag att ni fattar.

Kram

Lite osämja får man räkna med

 

 

 Här har ni mig och Watson i en stunds närkamp, jag är snigeln och han undrar nog vem sjutton jag har blivit med åren. Sitter här och samlar mig för en del högar som jag ska sortera ut idag så mycket mer blir det inte. Jag har precis beställt gardiner och lite annat från Jotex, nu har jag kommit in i ett vitt flöde… jisses säger jag, att man kan vara så föränderlig som jag är färgmässigt. Jag vill så mycket just nu, måla om, tapetsera, byta möbler, riva upp både det ena och andra, mattor, kuddar, filtar ja, allt på en gång. Men det går ju inte… men drömma kan jag ju.

Igår blev det lite för mycket för mig så jag blev trött men kunde inte slappna av utan drev mig själv till att göra det ena efter andra och flåsandet ökade och surare blev jag. Mannen ”råkade illa ut” då jag bad honom hänga runt tavlorna ett varv till, de kalla för sig.. åhh, det satt långt inne och jag blev så arg för jag tjatar oftast inte på honom på det där viset. Han vet så väl att jag gör det själv och har gjort sånt i alla år själv. Jag tänkte upproriskt att då får jag väl hänga om tavlorna imorgon för ikväll orkar jag inte. Samtidigt som jag marscherade runt här hemma som ett stort tillknäppt vulkanutrott.  Fast jag inte ville vara sån..

Han blev så sur och jag blev förbannad då jag inte brukar tjata så här, men när jag verkligen vill något och inte riktigt orkar så kan han väl lyfta på ända och bara flytta tre tavlor. Ska de vara så jävla svårt, när man är frisk och stor och stark. Mycket av min ilska kom sig nog av att jag dagligdags lyfter mig i kragar jag inte har för att få något gjort och om man då ber en frisk människa att lyfta på ändan en kväll och flytta tre tavlor så accepterar jag inte att jag ska behöva bråka för att få hjälp.

Mycket sitter ingrott, jag vet att han är duktigare än mångas män, han tvättade igår fönster och strök och satte upp gardiner i två rum. Jag är verkligen nöjd och tacksam för den hjälpen, men varför ska jag vara så jävla tacksam jämt när han gör något sånt. Förr gjorde jag allt sånt själv, utan att någon berömde mig för mitt jobb. Det finns så mycket som jag alltid har gjort som nu sakta men säkert glider fram i dagsljuset, små detaljer som är lätt att inte tänka på. Tex, köpte vi folieformar ett gäng för att ha till frysen, jag lagade lite mat och passade på att stoppa ner i folieformarna och frös ner. Sen hamnade resten av formarna ovanpå bakmaskinen och där har de legat vecka ut och in… jag har väntat på att de ska ställas undan där de ska vara. Men fötter fick de inte förren igår när jag ställde undan dem själv. I ett hem blir det mycket saker som blir liggande när jag inte orkar som förr och samtidigt mår jag inte bra av att det blir för mycket springande hit och dit med allt som ingen annat ställer på plats. Kan ju gälla larviga saker som tomflaskor som man samlar i en kasse i garderoben, jag orkar inte hålla på med sånt hela dagarna. När man diskar så torkar man av hela köket, bordet också efter middagen. Ni tjejer vet vad jag pratar om..

Jag har sänkt alla mina krav, inser att mannen inte är en kopia av mig, men samtidigt tänker jag att när jag var frisk så skötte jag hela hemmet, familjen, plus jobb och mina olika privata grupper, allt jag har hållit på med runt om för att tjäna lite extrapengar. Sen har jag lagat allt mat själv, jämt bakat matbröd/kaffebröd, konserverat och donat av trivsel och rent ekonomiskt tänk.

Mannen har kört bil till sitt jobb, har ätit lunch ute jämt, själv har jag alltid haft matlåda, åkt buss eller cyklat billigaste tänkbara väg. Men varför i allsindar är det alltid viktigast att mannen har allt så jävla bekvämt? Han ska komma till och från enklast och smidigast, själv fick jag trixa med ungarna både hämta och lämna, var väl aldrig tal om något annat. Sen var han borta större delen av alla kvällar och helger då han spelade handboll på högsta nivå, det var vad man fick på köpet när man träffade en idrottsman. Hans liv var alltid det som skulle tillfredsställas på alla sätt och vis, själv hamnade jag i göra allt själv. Själv är bäste dräng var jag ju redan självklart inne på när vi träffades. Han fick en ny morsa som ordnade ALLT! Jag minns att jag frågade om han kunde tugga själv när han flytta ifrån sina föräldrar till mig?

Nu har det ju blivit en bra kille av min man, han fick det tufft med mig för jag inser att män ska redan som pojkar läras att ta hand om allt runtomkring som behövs för att leva. Förbannar hans mamma som tog ifrån honom möjligheten att lära sig allt under tiden han växte. Den uppgiften fick jag ta över och tid har det tagit, det kan jag lova men han är i gott trim nu efter över 30 års skolande från min sida.

Tänker ni någonsin på det tjejer att era söner är nästa generations män? Att det hela tiden faktiskt är kvinnan som har möjligheten att påverka det nästa generations kvinnor ska möta i sina män. Man klagar på männen och allt man saknar, men det är vi som har makten att ändra på det hela, men vi sitter i våra egna fällor och håller traditioner vid liv helt i onödan.  Traditionen som jag själv kom med in i mitt äktenskap att jag gör allt själv, fast jag hade vuxit upp med en pappa som gjorde det mesta hemma. Med det menar jag inte att han hade tagit över mammas roll utan de levde väldigt jämlikt för att vara den generationen.

Bild på lampan

Jag är både yr i bollen och trött så jag ska bara skriva några rader och sätta in lite foto. Jag har lyckats föröka Streptocarpus med att skära igenom nerven i bladen och plantera ner dem i krukor med jord. Nu blommar de och jag är rätt mallig över att det blev så fint, se själva.

Sen var det den här nya taklampan över vardagsrumsbordet som håller på att göra oss galna. Det började med att det inte fanns något att hänga upp den i, så vi fick vänta med det tills idag när mannen var in till affären igen och fick det som saknades. Sen när han kom hem och vi packade upp lampan så visar det sig att den är sned… vi har hängt upp den för att se hur det kommer att se ut, men mannen får ju åka till affären igen imorgon och byta hela lampan. Grrr skit rent ut sagt, man skulle få betalt när de är så här med dyra saker. Men så här ser den ut  det syns att den är sned på bilden. Men visst är den vacker..

Imorgon ska jag till sjukhuset och träffa njursyrran  och ta prover, sen blir det ev en tur till dietisten. Så imorgon blir en trött dag för mig. Mannen kan inte hämta mig så han säger att jag ska åka taxi hem, men vi får väl se hur jag mår. Orkar jag så tar jag tunnelbanan och tåget hem…

Praktisk och krass

Gårdagens resa till sjukhuset gick bra fast jag hade mjölksyra i hela kroppen, blir så himla slut rent fysiskt. Stegen blev långsamma och korta… men fram kom jag och min syster tog alla prover. Träffade dietisten och vi kom fram till att jag ska fortsätta på den matväg jag har slagit in på så får vi se hur det funkar till nästa gång vi ses. På vägen hem så kikade jag in i en liten presentshop där jag hittade två stycken stora som glasbubblor, tanken är att man fyller dem med något. Jag tänkte direkt att jag skulle lägga in fina stenar och snäckor som jag har sparat genom åren, köpte även en burk med glasbitar ser ut som sand.

Taxi tog jag hem och det var inget att välja på jag var slut. Hemma gjorde jag iordning de där glasbollarna och hängde upp en i fönstret där mina Streptocarpus står och den andra gav jag till min dotter som kom sen på kvällen på en fika och fick samtidigt sin lilla boll.

Mannen har nu fått en ny lampa och satt upp allt efter konstens alla regler och det är så fint där inne.

Imorse så ringde min sjuksyster och talade om att det hade blivit sämre, ett rejält skutt i mina ögon och kaliumet var för lågt och det kan jag förstå som hjärtat pickar på och all mjölksyra jag känner i mina muskler när jag rör mig. Så nu minskas urindrivande tabletter lite och jag får lägga till en kaliumtablett varje dag och en banan varannan dag. Alla undersökningar och läkareträffar tidigareläggas, så nu får vi se hur det går den här hösten.

Jag känner mig ändå lugn, tåget går jag kan inte göra ett dugg mer än att hänga med. Ingen ide att hetsa upp sig över att själva målstationen inte verkar ligga där jag trodde från början. På ett vis så vet jag ju nu att jag är inne i slutsvängen hur det än blir… och det gäller att passa på att njuta av sin sista tid med sina egna njurar, i sin egen kropp. Vad som händer sen när den nya njuren sitter där vet man inte, alla mediciner jag ska ta för att behålla Rosans njure är farliga saker med mycket biverkningar. Man kan undra varför just jag skulle drabbas speciellt svårt, men samtidigt måste ju någon få alla de där biverkningarna, hoppas kan man ju att man slipper det mesta.

Idag är det min dag, jag ska bara ta det lugnt gå en sväng med Watson och sen fortsätta att rensa ur lådor och skåp. Jag tänker att hur det än går så är det rätt skönt att sen komma hem och veta att det är städat och utrensat i skåp och lådor. Skulle jag inte komma hem igen så är det mindre skit för andra att ta hand om efter mig, men så tänker jag egentligen inte alls så ofta, det är bara min praktiska del som visar sitt tryne då och då. Praktisk och krass det är jag, sån är jag.

Vissa morgnar kan jag vara utan

Vissa morgnar är liksom inte till för att bli som de ska, man vaknar och hunden börjar direkt att vara störig. Jag sitter där med min fika och känner med hela kroppen att jag bara inte orkar med hundfan… ja, ursäkta men så känner man ibland när man har hund. Speciellt om den ska gå ut och bajsa när man precis har klivit ur sängen och vet att det tar ett par timmar för min kropp att komma upp. Han krafsar och piper och jag sliter på mig kläder, oduschad, okammad, halvt sovande med en kropp som inte alls hänger med.

Inte kan han bajsa var som helst, han tror att vi ska söka runt efter alla dofter från granngårdens tikar och jag staplar och börjar må illa. Dricker mitt vatten i klunkar talar med mig själv och blir stående för att försöka hitta balansen i mig själv igen. Ulkandet ökar och jag vet inte vart jag ska ta väg, gråten fastnar i halsen av både uppgivenhet och skamen att stå där och bara ulka med en hundjävel som inte gör det som det var så bråttom med.

Vid dessa tillfällen är livet inte mycket värt och som något smaskigt uppe på moset som man säger så ser jag en slags rörpulare som står vid sin bil och betraktar mig. Ser mig ta snedsteg och ulka… ja, vad ska han tro där står en blek kvinna i medelåldern med håret stående rakt ut och ulkar och tar snedsteg, sliter med sig en stackars hund i farten. Han trodde nog att jag var en fyllkärring…

Går hem så fort det bara går och rusar på toa, ulkar och sen får jag göra nummer två… allt vänds ut och in i min kropp. Just vid dessa tillfällen hatar jag hunden, hatar allt som ställer krav när jag egentligen borde slippa allt sån här passande av annat. Jag vill egentligen bara vråla och skrika ta för fan hand om hunden på något vis så att jag slipper bry mig.

Låt mig vara, jag vill inte ha folk hemma på besök, jag vill inte gå bort och hälsa på andra, jag vill bara vara här och nu i mig själv och göra allt i bara min takt. Alla som vill pratat eller hälsa på säger att det ju bara är just de som ringer eller kommer så jag kan känna mig avslappnad. Fatta att jag inte innerst inne orkar, jag orkar inte kan ni fatta det? Jag orkar inte vara mig själv längre och jag vill inte säga till er att jag inte orkar med långa möte och samtal, jag låter nog som vanligt, men jag blir slut, kräksjuk. Jag måste börjar säga ifrån, ta tillbaka mina gränser och säga stopp det är jag som gäller just nu.

Jo, jag är som vanligt samma pratglada sociala person men med kraftiga förhinder och låt er inte luras av hur jag låter för ljudet ni hör är bara en fasad som hör det sociala livet till.

Nu ska jag sätta mig i soffan och bara vara en lång stund, sen måste jag äta lite och framför allt borsta tänderna, ska till tandhygienisten efter lunch och det blev ju helt fel dag nu för mig tack vare hunden. Men jag får väl ta en Valium så att jag inte ulkar ihjäl mig hos henne. Helst vill jag sätta mig och bara gråta och säga att jag inte vill, låt mig va. Men det kostar ju mycket att kasta in handsken till hygenisten samma dag så det är bara att släpa sig dit.

Vilken tur att det dyker upp en ny morgon imorgon… jag ser fram emot den.

Skicka kärlek och energi till Vb

Vilken tur jag har som fick vakna denna morgon, strålande sol och en hund som mår bra vilket betyder att jag kan ta allt i mitt eget tempo. Veckan som har gått känns som om jag har genomfört ett slags marathon, idag är det min dag igen, du det vet att det betyder att jag inte har ett dugg att genomföra. Jo, jag ska ner till min kompis frissan och klippa topparna och luggen vilket ska bli skönt att få gjort.

Jag funderar på helgen, dottern ska ha öppet hus med plockmat och vin för sina vänner då hon fyllde 30 år i somras när nästan alla var borta. Hon har sagt att hon vill att vi kommer ner om vi har lust, jag är lite tveksam den vanliga Maggan är ju redan där och har varit iväg och handlat på Martin Ohlsson, ett silvrigt fat med en massa läckerheter som jag tänkte ta med och bjuda på. Men sjuka Maggan har ju redan backat och krypit ner i soffan och mumlar om munskydd och baciller och allt för många människor i en liten lägenhet. Vi får se vem som vinner den kampen.

Sen är det barnkalas på söndag och jag känner mig verkligen inte inställd på att bli kramad och träffa så mycket människor… jag har handlat en bok till killen som fyller år så det är klart, men jag tvekar mer och mer till höstens alla tillfällen att få sig en bacill. Just nu vore det döden för mig, jag skulle hamna i ett uselt läge kropsligt inte tu tal om saken. Jag tänker mer och mer i termer om munskydd, spritade händer och om att hålla andan ibland på bussen. Snacka om att man blir ångestfylld om man tänker för mycket…

Jag har nu pratat med hjärtat Vendettanbettan som är nyopererad och ligger på sjukhus, allt har gått bra och det glädjer mig. Önskar henne allt gott i kampen om att få tillbaka sitt liv och sin kropp i något bättre skick än efter mördarjäveln som skar henne så illa. Vill be er alla att skicka energi, positivt sån till henne så att hon läker som hon ska och känner att hon lyfter fast hon är ensam i sin säng. Helst skulle jag vilja åka dit och krypa ner en stund och krama om henne försiktigt. Men det är väl kanske att överdriva, men känslan och lusten finns.

Önskar er Alla en ljuvlig hösthelg med sol och lagom kyla, hitta en svamp i skogen på turen och umgås med de ni älskar. Njut av livet, sätt er och tänk på en stubbe över det fantastiska liv vi alla har möjlighet att leva.

Synd att klaga

Här har vi suttit och gonat oss i skaldjur  så jag känner mig nöjd och mätt. Antar att det blir soffläge resten av kvällen, sippade lite rosevin och känner mig lite lummig i skallen, tål ju inte sånt nu för tiden.

Nu är jag fixad i håret och känner mig nöjd med att ha fått det gjort, gick sen rakt ner till ICA och hasade runt med kundvagnen. Turen var på min sida då en av mina bästa vänner dök upp och hängde alla mina kassar på sin cykelstång, jag var så trött så det var bra att hon kom.

Vi har fått en så fin fiskaffär Firren här på ön, tror det var bl.a Picko Troberg som var med och öppnade den och där står Lidingöbor och köar för att köpa torsk, hummer och allt smaskens havet kan bjuda. Så dit åkte vi när mannen kom hem; en delad krabba, tre havskräftor och så räkor. Till det hovmästarsås och så gjorde jag egen citronmajonnäs. Synd att klaga, möjligen gnölar plånboken men jag håller för öronen …

Blodgrupps tankar

Här sitter jag och klurar på blodgrupper…  jag har ju sedan jag födde min dotter för 30 år sedan trott att jag var 0 Rh- men fick se i min journal när jag var på Huddinge att jag till min stora förvåning var A Rh-.

Jag ifrågasatte och de visste ju inget annat än det som stod där i journalen, nu har jag fått ta ännu ett blodprov för att se vad jag har för blodgrupp. Kan ju hända att jag missuppfattade det där 0 när jag fick dottern, de pratade ju om rh faktorn och sprutan jag skulle få, nyförlöst och rätt ung så kan det ju i mina öron ha blivit feluppfattat. Ska bli väldigt spännande att höra sen hur det ligger till är jag A- eller 0-, det är frågan det.

Jag har läst och läst om blodgrupper och kan ju konstatera att folk har väldigt mycket uppfattningar om just blodgrupper och många kan väldigt lite. Läste också att man i Japan läser blodgrupper som andra läser stjärntecken vilket jag aldrig har hört talas om. De stackare som är negativa har skapat stödgrupper för det är så otroligt ovanligt i Japan, om sjukhuset får in en sjuk som behöver negativt blod så ringer de till de här stödgrupperna som genast skickar folk till sjukhuset för att ge blod. De har även blodbussar precis som vi  som kommer till speciella ställen så att folk kan lämna, alla friska barn får tydligen lämna blod och det är väl något som man kunde införa även i vårt land. Vem som helst kan ju bli i behov av blod och det är ju rätt makabert att det alltid är brist på blod i våra depåer på sjukhusen. Konstigt land vi lever i som inte kan skriva lagar så att alla friska lämnar blod och att alla som dör lämnar organ. Märkligt land vi lever i… den sk integriteten är alltid viktigare än allt annat till och med viktigare än livet. Ett land som inte kan se om sitt folk?

Nå, lite pessimist har jag allt blivit med åren..

Men hittade tabellen över hur blodgrupperna fördelar sig, rätt intressant tycker jag. A- eller 0- verkar ju inte vare en poppis blodgrupp i vårt land.

 

Grupp	Hela världen	Sverige
0+	38.25 %[källa behövs]	32 %
A+	34 %[källa behövs]	37.25 %
B+	9 %	10 %
0-	7 %	6 %
A-	6 %	7 %
AB+	3 %	5 %
B-	2 %	2 %
AB-	0.75 %	0.75 %

Samhällskritik

Godmorgon alla sköna damer/herrar. Här har jag sovit som en stock, morgonen var hyfsad tills jag hastade ut och hämtade posten. Fick en uppstressande dusch av remisser som får mig att vilja gå och gömma mig. Orkar inte med så här många resor och allt inom två veckor, kan ni fatta att de har vaknat på den där lung/allergimottagningen…. i mars fick de min remiss. Sen kom kallelse till mammografi, igen tänkte jag och ringde, men är man 54 år så ska man straffas med att få pattarna ihopklämda vart annat år. Jag höll faktiskt på att svimma sist.. men det är en annan story. Så nu har jag bytt tid och trixad för att jag ska orka göra allt de ber mig om. Så den närmaste tiden blir det mammografi, spirometri, lung/allergimottagningen, provtagning hos min syster, och läkarebesök som slutkläm ännu en dag.

Solen skiner och jag är snurrig i skallen, kommer så lätt ur den lilla balans kroppen har, lite stress och samtal sen har jag hasat tillbaka igen i det här skit tillståndet där man helst inte vill göra ett dugg mer än att sitta i soffan och sen gå och sova. Men skam den som ger sig jag har ju Watson som ska ut och själv ska jag upp och i duschen börjar bli lite ”sent” nu.

Helgen blev inte alls som jag hade tänkt, har för den delen insett att jag nog ska sluta och tänka också. Ingen ide att ha idéer, det blir mest pannkaka av det mesta nu för tiden. Dotterns fest gick vi inte på mest för att jag faktiskt blev sur på henne, sånt händer i de bästa familjer. Hon har drabbats av ”problem” som jag inte kan ta upp, men kan ju säga att det inte är så märkvärdigt ett vanligt problem i nutid. Men jag orkar inte sitta i luren och parera en sur person som väl mest har behov att använda mig som slasktratt. Jag packar ihop orkar inte, blir helt slut och vill knappt leva när jag hamnar i sånt… jag vill inte, orkar inte lyssna, delta ha åsikter, stå emot dumheter.

Det blir så här när man är sjuk, fokus över vad som är besvär och jobbigt flyttar sig väldigt mycket och det som många gör stor sak av får mig mest förbannad. Det finns allt för många som har sånt besvär med livet… de är friska, har allt de kan önska, men ändå är det bara skit med allt och så jävla besvärligt att ta sig från A till B. Allt de kan se i moll skyndar de sig att se dystert, minsta besvär växer dem över skallen och rinner över på alla som närmar sig.

De står där och gräver ner sig i en vanlig höstförkylning istället för att vara hemma några dagar, snyta näsan, läsa och dricka varmt, göra livet så mysigt det går den stund man tvingas stanna upp. Har vi blivit ett folk av gnällare utan anledning? Kom igen när vi svälter, fryser och bor på gatan… då kan man snacka om att gnälla. Men vad har en vanlig Svensson egentligen för anledning att gnälla? Ju bättre gemene man har det desto mer gnäller svensken.

Vi är bortskämda, jag säger det igen och har sagt det tidigare, allt för många tror att de bara har rättigheter och motparten som ska stå för fiolerna är alltid staten/kommunen dvs vi alla tillsammans. Det är som om vissa inte fattar att staten är vi. Allt för många lär sig aldrig att de själva måste ha lite vilja, lite ryggrad och arbeta för det liv man vill skapa. Ibland får man gå ner i lön för att komma igång med något och då gör man det, sitter inte arbetslös och väntar på sina rättigheter att få allt precis som man själv vill.

Men hallå livet funkar ju inte så… om du personligen skulle betala din granne för att han inte fick det jobb just han ville ha. Utan du fick se honom gå där hemma och dra benen efter sig i sin jakt på det enda ”han” kan godkänna i sin värld. Då skulle det nog bli annat ljud i skällan, man skulle bli förbannad. Det blir ju många av oss när vi hör bekanta som nyttjar systemet. Men i och med att pengarna inte direkt kommer ur vår plånbok utan mer indirekt ur vår gemensamma statens, så reagerar vi inte så kraftfullt som vi borde.

Media informerar ju dagligdags om hur lite respekt vår valda har för våra gemensamma pengar i stat och kommun. De lider sannerligen av samma oförstånd som vi andra när det gäller andras pengar, att de inte har något ansvar för det jobb de gör, har väl inte gjort saken bättre. Ansvar för sitt jobb har bara vi människor som jobbar längre eller längst ner, vi står och faller med hur vi hanterar våra jobb. Där finns inget hänsynstagande eller saftiga redan uppgjorda morötter som faller in om vi gör bort oss och måste gå. Nej, vi får allt ta ansvar för det jobb vi är satta att sköta.

Men så rann väl det där förbaskade samhällstankarna över igen … och jag ska på en gång skriva här att det säkert är väldigt svårt att få ett jobb och det är synd om alla arbetslösa, alla taskigt vaggade människor och alla andra som inte får ihop allt som de har tänkt sig, alla som har blivit sjuka och missnöjda med vården och alla stackars föräldrar som nu för tiden drar ett mycket tyngre lass än någonsin tidigare föräldrar har gjort och så alla uteliggare som socialen missköter å de grövsta och alla hungriga som glömde att köpa mat för bidraget och köpte öl i farten och narkomanerna som det är så synd om borde ju få rena sprutor och varför inte lite rent knark på en gång så behöver man inte oroa sig för dem och invandrarna ge dem bostäder och trygghet och allt de vill ha utan att jobba det är väl humant och barn som uppför sig illa redan tidigt akta dem och smek dem inte åt fel håll utan inse bara att de är taskigt vaggade och låt dem håll på med sitt med tiden får man hjälpa dem inom kriminalvården med anpassning till något passande yrke som advokat eller så ….

Så kan saker sägas med ironi, men med en jäkla massa sanning i sig. Men sanningen är väldigt flexibel och finns i lika många varianter som människor, inte att förglömma.

Lev dagen väl och dra ditt strå till stacken vad det än består av …

Mes igen, hemvant och trivsamt

Voff! Nu har jag skällt klart och känner mig lite bättre, ska fortsätta att vara mes igen så att alla känner igen mig.

Vi hörs en ny mesig dag …

Grävande tankeverksamhet

 En sån där dag när dimman rullar in och bäddar in allt i sin väg, konstigt att även ljuden dämpas av dimman. Jag är lite trött har drömt en massa virriga saker som nästan varje natt hemsöker mig just nu.. allt handlar om att jag inte hinner i tid till allt möjligt. Jag packar hysteriskt och har för lite tid på mig för att hinna till olika saker, färjor går ifrån mig och jag känner mig väldigt jagad. Denna morgon hade jag sett fram emot att sova lite längre än vanligt, men se det blev inget av med det.

Så här blev jag sittandes lite ruggig och ovillig att vakna, dimman hör hösten till, morgnarna här kan dimman rulla upp över strandkanten och mjölka in hela utsikten, märkligt känns det alltid med dimma, tror nog att regn är lättare att leva med än dimma.

Jag har funderat mycket på det här med vänner sedan jag blev sjuk, otroligt stort bekantskapsnät var vad jag hade innan jag blev sjuk. En hanfull riktiga vänner som jag räknade med, men kan bara konstatera att det bekanta nätet sedan många år bara försvann vilket inte gör ett dugg, rätt skönt att skaka av sig allt sånt. Man strävar med åren och insikterna efter det mer genuina och inte att bara ha en agenda full att visa upp för andra. Men vi tror nog alla rätt ofta att andra har så många vänner som gör så mycket för dem och att andra har så lyckade liv både hemma och ute i samhället. Tänk att det ska vara så svårt det där att inse att livet bara kan ske inifrån mig själv att det utanpå inte kan göra något åt livet mitt.

Att vara lycklig är det lika med vad då? Oändligt många vänner som ställer upp och gör en massa saker för just dig? Nej, lyckan är nog att upptäcka att man har en knapp handfull vänner som kan kallas vänner. Många av de där vännerna från förr hör aldrig av sig, de undrar inte hur jag mår eller om jag lever. De väntar kanske på nästa buffé jag bjuder dem på, eller på något annat jag ska göra för dem. De lär få vänta för jag har sållat så det visslar bland sk vänner.

Jag har funderat över vad det är jag förväntar mig av sk vänner? Kom fram till att jag är nog ganska lätt att tillfredställa för jag väntar mig inte ett dugg egentligen, men insåg att jag har blivit besviken på en del som aldrig hör av sig. Men även det släpper man och tackar för att man har fått se just hur det egentligen ser ur på vänfronten.

Jag kommer heller aldrig att behöva gå tillbaka till det där stadiet när jag alltid sprang omkring och tänkte på andra mest hela tiden. Tack för den insikten att jag inte behöver göra för er det ni inte gör för mig. Jag kommer att ha förmånen att leva mer genuint med mig själv och det som vill vara nära mig i mitt nya liv.

Sen har jag fått så många erbjudanden om njurar från väldigt oväntat håll, så tesen att hjälpen kommer ifrån just oväntat håll kan jag bara skriva under. Jag har aldrig förväntat mig att få en njure från någon överhuvudtaget, när de första personerna sa det till mig minns jag att jag blev som ett tomt skal invärtes. Det ekade inom mig och jag kunde inte fatta vilken storslagen gåva de erbjöd mig, jag grät, storgrät kunde inte förstå varför de ville ge mig en njure. Eftersom jag inte växt upp med känslan av värde i min själv utan i det jag presterade så förstod jag aldrig vad jag hade gjort dessa fantastiska människor som erbjöd mig en del av sig själva. Så osjälviskt att jag fortfarande saknar ord …

Hur du nu än går med den saken så kommer jag alltid att vara evigt tacksam till alla de som erbjöd sin gåva, den gesten fick mig att bearbeta det här med värdet, mitt eget värde. Hade jag något sånt och hur såg det ut? Det gick liksom inte att bara skrapa lite på ytan utan jag var tvungen att ta mig ner i djupet av mig själv och se delar jag inte sett tidigare, se mig själv som någon som andra faktiskt kan tycka om. Fast jag alltid känner mig omtyckt, så betyder inte det att jag innerst inne kunde känna att jag faktiskt var det.

Inte är det lätt att leva och bearbeta alla de där strömmarna som alltid rinner sin eviga väg inom oss och kanske förstå just de där strömmarna som rinner sin omedvetna väg inom oss.

Jag skulle ju inte vilja påstå att jag är färdig med mig själv, men det blir man nog aldrig i levande livet. Tur är väl det för de som tror att de är färdiga brukar vi andra inte må bra av, så än finns det hopp även för mig.

Jämmerdalen tränger sig på

 Inget större fel på mig än vanligt idag, men känner den där smygande lusten att bara lägga mig ner och ge upp. Ute skiner solen och snart kommer min dotter över och hämtar Watson på en promenad. (Ha ha nä det gör hon inte alls, för något annat kom emellan så jag måste sätta fart). Jag borde så mycket… ”var glad för helvete” säger jag till mig själv. Men inte hjälpte det ett dugg, är nog lite deppig idag och då får jag väl lov att vara det en stund. Det brukar gå över så fort jag har skrivit klart.

Konstigt med känslor, inte alltid man vet ursprunget man bara har en känsla av något när man vaknar. Liksom känner på sig att orken för dagen redan är förbrukad fast man inte har klivit ur sängen. Aha det blir en sån där dag….

Tog en lite gå runt paus och plockade lite medans skallen gick rundgång, jag vet vad mitt missmod handlar om.. jag har ju ätit enligt en ”ny” metod ett par veckor och har gått ner några kilo. Sen fick jag den där nya kaliumtabletten som helt satte stopp på min mage som äntligen hade börjat sköta sig som en mage ska. Totalstopp… jag står inte ut och var tvungen att börja äta gröt med linför, fikon och massa jox för att förhoppningsvis få igång magen igen. Kan ju inte vara förgiftad av njursvikten och samtidigt låta tarmarna vara fulla av sånt som ska ut, det hör man ju att det inte är bra. Min mage är hopplös, den går aldrig igång på sånt som andra nästan undviker för att inte få springa på toa för ofta. Finns det två biverkningar på en tablett som har med magen att göra så ska ni inte tro att jag någonsin får diarré. Nej, jag tar hand om samtliga förstoppningar så ni andra slipper.

Så för att få igång magen äter jag nu de där förbaskade kolhydraterna igen som gör att jag går upp i vikt. Jag gillar kolhydrater, men min kropp verkar gilla dem lite för mycket och sparar varje uns av tugga och lägger som en jäkla simring runt magen. Finns det något jag är less på urless, förbannad, irriterad, uttråkad, missnöjd, misslyckad med så är det ätandet. Jag kan inte nog understryka hur jag längtar tills jag blir normal, frisk idiot som orkar promenera och gå på gym. Jag vill inte ha pekpinne om ätandet, jag vill få få tillbaka rätten till att slippa höra andra säga hur jag ska äta och se ut för det är ju det de handlar om.

Njursyrran påpekade klokt att en del går upp ca 5 kilo av cortisonet man får när man har fått en ny njure. Jaha, och det betyder att jag behöver gå ner ca 5 kilo just nu och det verkar omöjligt hur mycket jag än vill så går allt ändå åt helvete hela tiden. Dietisten som skulle skriva ut näringsdryck tyckte att ”vi” inte behövde det just nu… åhhh nej, självklar behöver inte jag hjälp med några enkla genvägar, sitt du bara och tryck på ditt receptblock. Låt för sjutton in mig en vuxen person i sin egen kropp ha en känsla för vad som är bra för min kropp. Jo, jag sa att det var väl ok… mest för att jag insåg att min egen väg aldrig kan korsa vårdens väg. Vården för dietisterna går socialstyrelsens väg och här kommer jag en patient som tror att hon kan något att hon har hittat en annan väg och inte lägger hos sig platt och bara ber om hjälp.

Men de har ju inte ett smack att erbjuda inte en meny, inte en tanke mer än att jag ska äta typ Becel, konstgjort margarin på mackan. De talar så gärna om var jag kan hitta specifika näringsämnen, om det är vad jag behöver veta, men att jobba med viktnedgång är en komplicerad sak som kräver uppföljning och kanske att dietisterna skulle börja arbeta. Lägga upp lite olika patiengrupper där de först bestämmer sig för en slags meny som de kan erbjuda sina patienter. De vill höra vad man äter och kan säga ta bort eller lägg till men herregud…

Ähhhh nu mullrar jag mest igen, nu går jag ut med hunden.

Grå dag vädermässigt

 Nog blir man tröttare när det är grått och regnigt ute… om jag hade bott på landet idag så hade jag låtit Watson rasta sig själv, men om en stund så ska vi gå en tur som vanligt.

Igår kväll hade jag tålamod så det räcker och blir över… stickar nu på andra sockan med falsk fläta och kom till hälen. Inte kom jag ihåg hur jag gjorde och mönstret läste jag som djävulen läser bibeln. Sticka och repa, stick och repa, sen suckade jag djupt och drog upp allt ännu en gång och nu plötsligt fick jag ordning på maskorna. Den sista hälen jag repade upp hade blivit dubbel, har aldrig lyckas sticka två sidor på en gång som jag hade gjort, kan ju vara bra någon gång men inte på en häl det blev för tjockt.

Jag myser nu varje dag med vår nya taklampa och den lilla spoten som sitter bakom mig i soffan, de ska ringa från lampaffären när de andra två spottarna har kommit in. Så skönt att se vad jag gör.

Idag ska jag inte gå så många knop, har funderat på att baka något men det stannar nog vid att fundera. Magen har börjat mullra/gasa igång efter alla fikon och fibrer, stackarn vet ju varken ut eller in just nu så jag gissar att jag kommer att bli sittande en del på toa under dagen. Just det här när man känner att man behöver gå men inget kommer är ingen höjdare. Nog med skitsnack..

Ny remiss; benmärgsprov

Ibland blir man överrumplad av livet… sover en stund för jag är så trött. Vaknar och sitter där i soffan och svara när telefonen ringer. En syster från hematologen? En remiss? Va? Minns ni blodplättarna? Jag trodde i min enfald att de hade fortsatt att öka varefter, men enligt senaste provet så har de sjunkit igen. Nej, ingen har sagt ett ljud om det och jag mitt nöt tänkte inte på att fråga sist. Men nu ska jag blodtestas, benmärgsprov på måndag… jag blev helt ställd. Först ska jag lämna massa blodprover på ett ställe sen ska jag bedövas och lämna benmärg på ett annat ställe.

Jag blev jätterädd och tänkte vem i hela friden ska jag prata med? Ringde en njursyrra och bad dem titta på plättprovet hur det såg ut sist, tamesjutton hade det inte sänkts från 160 till 146, hon syrran antog att det var brev på väg till mig, men de på hematologen hade ett återbud så jag fick väl en ”för snabb tid”.

Jo, jag blir rädd och tänker att det inte hörde till njurarna detta problem enligt min njurläkare när det upptäcktes i våras. Hela huvudet fullt av tankar om vad det kan vara? Är det en ny sjukdom eller? Man kan ju aldrig ringa någon och prata vettigt när man bara tjuter.

Tänker på mjölksyran jag har i kroppen så fort jag rör mig det minsta, men jag har ju bestämt mig för att mina sjukligheter nu handlar om njursvikten, det är så här just jag känner mig av den. Tänk att man aldrig kan få slå sig till ro, det räcker liksom aldrig med elände.  Det är ju nu jag ska visa prov på hur stor och stark jag är och orädd ha ha, kiss my ass, jag gråter och är jätterädd, får en sån där känsla av att jag inte vill vara med längre. Harva runt i sjukvården och gå igenom massor av prover, allt så kliniskt och okänsligt in här och ut där. Remiss hit och remiss dit, sen spottas man ut i en hög med något som säker inte går att hantera. Jag ser min systers ögon framför mig när de körde in henne i sängen från en sk provtagning… vi pratade i fem minuter sen drog de iväg med henne olyckliga ögon till nästa provtagning. Äh, jag vill inte bli sjuk på det viset, jag vill hellre bara dö knall fall.

Tänk att vara beroende av vården, så vidrigt där ingen gör det de ska längre. Ligger man inne så får man hålla ordning på sina egna mediciner och tamme sjutton allt runt om. Jag litar inte på vården och vill inte hamna där. Såg ju hur taskigt det funkade när jag låg inne med hjärtat, nej jag fick inte åka hem för hjärtat gjorde något farligt under natten när jag sov. Jag skulle ultraröntgas… dagar gick för det var någon slags helg och då funkar visst inte ett dugg på sjukhuset längre. Så jag antar att jag hade smällt av om hjärtat varit riktigt dåligt. Men ingen syster höll ordning på det här med när den där ultran skulle tas utan jag bara låg där med klisterlappar på kroppen så att de skulle se hur hjärtat gjorde. Samtidig som jag aldrig fick något mot hjärtklappningen så sa syrran till mig att det är bättre att du rör på dig ligg inte här… då tog min man mig under armen och släpade mig genom korridoren mot en balkong. Jag trodde jag skulle stå och dö av hjärklappningen. När vi sent om sider kom tillbaka till min säng så låg det tabletter på nattduksbordet

En syster tittade in och sa att det såg inte alls bra ut det där upptäckte vi… letade efter dig, men hitta dig inte. Man undrar, varför hade de inte tittat på monitorn lite tidigare så kunde jag kanske sluppit må så dåligt ett extra dygn. Sen kom farbror doktorn och villa ha kvar mig till måndagen när det blev vardag igen så att de kunde ta ultra på mig. Men då sa jag att vad ska det vara för mening att ha mig här som en kostnad bara för att ta ultra efter flera dygn? Jag kan få en remiss på det om det nu inte är bråttom. Han såg lite lustig ut men skrev ut mig, höll väl med antar jag vilket resursslöseri.

Får väl gå ut och laga middag och bete mig som vanligt folk ändå. Känner mig lite ynklig just nu och inte så stor…

Fass..en kan det var en biverkning?

 Igår satt jag och letade i Fass på biverkningar och hittade min blod tryckstablett som hade minskade blodplättar som ”mycket sällsynt” biverkning.  Jag är övertygad om att det är tabletten som jävlas med mig och kommer tänka så tills jag får svar på det där benmärgsprovet.

Känner att jag blir mer och mer överkänslig för nya ev sjukdomstillstånd, orkar inte med oväntade saker. Jag vill att allt ska vara som vanligt mest hela tiden. Det tog lite tid igår för det nya att landa… mannen ska köra mig till sjukhuset på måndag morgon och det kändes så skönt att höra, hem kan jag ju ta en taxi.

Jag ska ringa till paret som ska hjälpa oss med Watson idag, tänkte att de kunde komma över på söndag och fika hos oss, så ser de hur vi har det och hur Watson är hemma hos sig. Sen kunde mannen gå med dem hem och låta Watson följa med för jag behöver hjälp med honom redan då på måndag när jag ska till sjukhuset och ta proverna. Vore så skönt om jag slapp stressa hem med en bedövad höft och så rusa ut med Watson direkt. Nej, jag vet att det inte rusas ett jävla dugg här, men ut ska han ifall han är hemma.

Vet ni vad jag längtar efter? Att vara helt vanlig och gå till jobbet en fredag och känna den där fredagskänslan. Planera inför kvällens middag och sen komma hem och möta mannen som är i samma anda, fredagsandan. Jag säger till mig själv att; varje dag ska levas här och nu, men vissa saker är så lätt att tänka, att vara i sitt intellekt och säga vettiga saker. Skillnad blir det när man ska leva det man säger, då sätts man på prov. Jag är verkligen trött på att sättas på prov hela tiden… någon av er andra kunde gott och väl ta över ett tag och inte bara leva era vanliga liv utan påfrestande sjukdom. Ha ha, ja man är inte roligare än man gör sig. Tänk så skönt det vore om vi kunde avlasta varandra ifrån olika svårigheter då och då. Jag skulle inte vilja byta med Rosa just nu (klicka på min blogroll om du vill vet mer), men det finns ju så himla många situationer som jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i.

Något glädjande allergi och lungmottagningen ringde upp mig och jag har fått lov att höra av mig om jag har behov av dem efter att jag har fått min nya njure. Tänker på ev biverkningar och annat från alla de medicinerna, då kan man behöva hjälp, just nu funkar lungorna normalt. Jag har varit lite förkyld en vecka men det har ännu inte blivit något av det hela tack o lov.

Denna helg ska vi äta middag hos vår dotter tillsammans med hennes fästman och hans föräldrar. Tänk så kul det vore om jag kände mig frisk. Sen ska husbilen plockas ur och skötas om inför vinterförvaringen i en lada. Att jag vill möblera om här hemma… tyckte mannen var helt ok, jag blev lite snopen hade nog väntat mig motstånd där. Så vi har en del att göra i helgen.

Släng hit en piggare dag

                                                

Sån otrolig rikedom naturen är en oändlig variation av allt precis som med människan, vi finns i sån otrolig mängd och alla är vi olika fast ändå lika. Jag vaknar och tittar ut på den grå regntunga höstdagen, jag lever en gnista liv skvalpar runt i mig och vill… jag vill så mycket. Tänker mycket på Nina (se blogroll) som igår fick sitt efterlängtade samtal om ett nytt hjärta. Funderar över hur det går för henne, om hon nu ligger där i sjukhussängen med sitt nya hjärta och en miljon slangar runt och i sig. Så ljuvligt att hennes väntan är över.. finns det något/någon att rikta sina böner till så gör jag det i hopp om livet för Nina och hennes familj.

Det var inte bra det här med problemet med blodplättarna som dök upp igen, mitt psyke är inte vad det var och jag blir orolig och mest deprimerad. Gråten ligger där på lur hela tiden och tar vilken anledning som helst att rinner över, över mitt liv. Jag tror banne mig att skunken har flyttat in för gott hos mig, för det är så jag mest mår och inte blev det bättre av den sista remissen som bara anföll mig helt ovetande.

Igår gick jag ner till Ica med dramaten rullandes bakom mig. Långsamt gick jag och mötte millanmill och fick en kram jag hade tänkt att jag inte skulle ta… tänker på baciller. Men svårt är det att inte ta en kram av millanmill och det ynk jag är så börjar jag gråta så fort hon höll om mig. Vägen hem en stund senare var inte lätt, jag kämpade med ett slags inre krig för att ta mig upp för backen med dramaten. Stod en stund mitt i backen och bad om hjälp med tårar som rann och insikten om att jag nu är rejält sjuk. Ensam mitt i backen, det var bara att ta ett steg i taget tills jag kom hem. Ibland är det tur att man är envis, man kan inte lägga sig ner mitt i en backe och bara ge upp fast just den tanken är det enda som existerar i hela kroppen.

Men hur ska jag få min njurläkare att fatta att jag snart inte kan göra ett dugg utan att flåsa och bli helt slut? Du ska inte få gå ner dig sa hon… men vad menar hon, med sådana ord? Pratar vi bara labbvärden eller betyder det något hur jag själv mår?

Det här med att skriva här inne känns inte så roligt längre jo, jag har behovet, men det som kommer ut är ju bara en massa tråkigheter med betoning på allt som är jobbigt i mitt liv nu. Det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig den här bloggen, fast den skulle handla om min väg till en ny njure. Att jag skulle bli så risig och psykiskt svag hade jag inte väntat mig, låter kanske konstigt, men det är så mycket man tror när man är frisk, så mycket man tror att man vet och förstår om sjukdom och att må dåligt. Jag inser en frisk människas begränsning när jag har klivit in i en sjuk människas begränsning.

Inte speciellt uppmuntrande alls att läsa här idag… med hopp om en bättre dag ska jag göra mig iordning för att träffa dottern svärföräldrar för första gången. Middag hemma hos dottern med dem och svärsonen, kan nog bli hur trevlig som helst önskar bara att jag var lite piggare.

En riktigt trevlig kväll

 Riktigt släpade mig ner till dotterns middag igår och sa i hissen ner att nu får det vara slut på sånt här för min del. När vi kom dit så behövde jag ju bara sitta i soffan och se trevlig ut och när fästmannens föräldrar dök upp lite försenade efter att ha irrat runt här på ön. Snabbt infann sig ett trevligt gemyt. Jag vet inte vad det var, men de var så lika oss så pratet och skratten bara kom som de skulle, tror vi alla kände oss som om vi kände varandra redan. När vi avslutade kvällen så kramade jag om min dotters svärmor med värmen, tänkte att vad som än händer så finns här en farmor som heter duga.

Efter en god middag som avslutades med ostbricka och fikonconfit så började tävlandet. Dottern har skaffat ett slags tv-spel där man kan tävla i olika grenar. Fråga mig inte vad det heter för sånt där håller jag inte ordning på. Jag tittade på från soffan när de andra bowlade så det stod härliga till, många skratt blev det och jag sa som det var att de döpte mig redan som väldigt ung till den döende svanen under mitt första bowling försök, sen har det liksom aldrig blivit något mer spelande för min del. Det var ett spel där man stod upp framför tv och kastade klot med en liten manick som man höll i handen, det var en mycket fysisk rörelse och jag får sån mjölksyra bara jag rör mina armar, så jag sa att här sitter jag och tittar på er i stället.

Känner mig så glad över kvällen och att hans föräldrar var så trevliga och lättsamma, vi har ju träffat tidigare pojkväns föräldrar och det kunde man ju vara utan på många vis. Vi blev faktiskt kvar rätt länge med mina mått mätt och jag blev som vanligt lite piggare framåt kvällen. Antar att min persons nattuggleri sitter i mina gener och inget jag har börjat med av andra skäl. Så är det varje kväll att jag får en liten uppåt tur och mår lite bättre och jag njuter verkligen av det.

Har nog fått lite social fobi av den här oron över hur jag ska må när man åker iväg och träffar andra, spelar nog ingen roll om jag känner dem eller ej. När allt det här är över ska jag ta tag i den biten om den finns kvar… men förhoppningsvis försvinner den när jag blir frisk igen.

Nu håller mannen på och dammsuger och fixar lite fint här hemma, snart kommer våra hundvakter över på en fika. Vi ska ”skola in” Watson med dem så att allt går smidigt.

Imorgon har mannen tagit ledigt och följer mig till sjukhuset jag känner mig så lättad av det, inte bara för att få åka bil fram och tillbaka i lugn och ro utan för att jag slipper tänka på Watson när jag kommer hem och att han finns med mig under undersökningen, skönt. Min tappra lilla man som kämpar så från alla håll för att stå där och stötta mig.

Med en plåsterlapp som heter duga överlevde jag

 Här är jag igen och tack alla som undrade hur det gick igår. Jag överlevde sitter här med en fet klisterlapp bak på sidan av rygg nere ovanför ändan… vilken lång beskrivning. Jag var så trött igår att jag inte orkade skriva något här.

Mannen följde med och vi gick först och lämnade blodprover på ett ställe, det gick bra mycket snabbare än vi hade räknat med, sen fick vi sitta och vänta på punktionsavdelningen.. har ni hört vilket namn på en mottagning. Undrar just om cykelpump ingick bland verktygen?

Vänta fick vi och jag blev rätt trött av den den där oron som man lätt får när man ska göra något helt okänt. Men sen gick det snabbt, fick ligga på mage med alla kläder på, bara dra ner brallorna och underbyxorna lite. Sen gav de en ytlig bedövning som inte tog så bra på mig så det fick ge mer. Konstigt ställe att bli stucken på kändes ändå ner i benet, men efter lite mer bedövning så var det som det skulle. Sen upplevde jag ett starkt tryck när läkaren skulle få in nålen genom skelettbenet och så futt så var hon inne. Det som var obehagligt var precis när de sög ur märgen, det sa hon att det skulle vara och jag tänkte först ja ja … men det var en läbbig känsla inte helt smärtfri. Men allt gick snabbt mannen sa att det nog inte tog mer än 15 minuter. Det här med tiden är ju alltid svårt när man gör saker som är lite otäcka… då har i alla fall jag svårt att tänka i tid.

Den kvinnliga blodläkaren sa att jag normalt inte skulle fått komma med vad de ansåg vara ett högt blodplättsvärde (här jämförs jag med alla med blodsjukdomar), men undersökningen behövdes ju för min transplantation därför fick jag det gjort. Vet ni att det var så skönt att få höra henne säga så. Då först förstod jag att det var hon som var cykelpumpen, hon gav mig faktiskt luft igen. Att jag har reagerat så starkt på den här remissen handlar nog om att jag inte alls var förberedd på den, ännu har jag inte hört ett ord från remitterande läkare om att jag skulle på den här undersökningen.

Idag är jag öm och klisterlappen får nog sitta kvar till ikväll, antar att det inte syns mer än möjligen ett ingångshål och ett blåmärke.

Jag har ringt syrran på njurmottagningen och fått veta att av de prover som var klara så ser det bra ut, jag har en förhöjd sänka den korta var på 9 ska vara under 3 och den långsiktiga var 34 och ska vara under 20. Inga alarmerande siffror, men visar väl ändå på att jag har något i kroppen som jag kan vara utan. Nu hade blodplättarna höjt sig till 150, inte vet jag vad de håller på med?

Nu med posten kom en bok jag blev rekommenderad att läsa och jag känner nu när jag sitter här med den i handen att det var så länge sedan jag läste en bok om healing av Eric Pearl, Väck din egen healer . För er som inte vet så jobbade jag väldigt aktivt med det under rätt många år. Jag var ju väldigt intensiv med allt andligt under säker över 20 år och så plötsligt en dag så la det sig bara. Jag blev ju så pass dålig (sjuk) att jag inte kunde hjälpa andra längre, men framförallt så var det som om något i mig själv insåg att jag inte behövde insikter/upplysning via andra. Det som kom till mig, kom ju till mig av det liv jag levde var ju mina egna erfarenheter som visade mig min väg. Alla har ju sin väg att gå och det gäller att inse det och inte rusa runt efter gurusar som ”vet din väg”. Alla som vet din väg ska du skippa, man kan använda sig av en medial personer för att få lite gnista och kanske se sina problem ur en annan vinkel, för oftast har folk som söker fastnat i något, svårt att släppa taget om något. Då kan ett samtal vara väldigt befriande, jag byggde nästan all kontakt på just samtal. Att vara uppmärksam och verkligen med en annan person det är ju det vi alla har behov av, att bli sedda, lyssnade på.

Jaha, nu drog tankarna iväg mig både hit och dit igen, jag har ett brokigt liv bakom mig och tänker uppkäftigt skriva att jag har ett lika brokigt liv framför mig. Ett lugnare liv kommer det att bli för jag är inte samma person idag som jag var när njursvikten började ”ta mig”.

Måste skriva att jag blev så glad idag när jag fick en kommentar av mina barns kusiners mamma, där nere i Skåne sitter hon och här sitter jag. Det värmde mer än hon nog fattade … tänker på alla roliga minnen vi har tillsammans genom de år vi träffades relativt ofta. Många skratt och trevliga middag…

Nya tider hrmf..

Mannen har rensat ut allt i husbilen så nu har jag lite att tvätta… kan ju inte smita från allt här i livet eller hur? Inför höstens avställning av husbilen är det en hel del som ska skötas om, han har tömt alla tankar och tillsatt reningsmedel så att det inte ska växa något under vintern. Alla dynor och madrasser har han släpat hem, de ska dammsugas och torkas av och sen stoppas ner i plastpåsar med malkulor. Jag vill inte hämta husbilen i vår och kliva in och känna mögeldoft sittandes i allt tyg. Ska ska vi sätta dig Torrbollar en bamsestor och så några mindre, allt för att inte få mögel, fukt i bilen. Jag ser husbilen nu ifrån mitt arbetsrum och jag suckar och längtar, lilla gollen vår kära husbil.

Idag är det min dag, Watson är hos hundvakten och jag har inte vant mig vid det ännu. Insåg när jag började ila runt med vattenkannan bland blommorna att jag inte behövde skynda på för jag har ingen hund att gå ut med. Det passar mig perfekt, jag har ringt till min sjuksyrra och pratat med henne om sänkan, men det var inte så mycket med den mer än att jag kan ta tempen och se ifall jag får någon, blir jag dålig så är det ju vanliga husläkaren som ska ta hand om det.

Jag har däremot ledsnat på att hosta och flåsa och har tagit cortison idag igen, det var det vi kom fram till syrran och jag att mjölksyran nog kommer för att jag syresätter mig så dåligt. Jag oroar mig för spirometri testet jag ska göra nästa vecka går ju inte att klara ett sånt som jag mår nu. Men med cortison kommer det nog att funka fint till nästa torsdag.

Men inte kan man oroa sig en sån här ljuvlig dag med solen i hälarna var jag än går.

Feta damen

 Just så har jag gjort och så fick jag ta en lång paus, flåsade så jag nog hade kunnat använda flåsdimman att tvätta fönstret med. Men nu är det gjort utsidan och insidan men mellan skiter jag i, orkar inte. En gardin hänger nu uppe, nystruken och fin ska stryka den andra när jag har vilat en stund.

Dagen är det inte så mycket att säga om, det har regnat hela dagen och Watson är hos hundvakten och jag har det bra. De sa igår att han var såå snäll och förstod så mycket, han hade fått vara ute väldigt mycket för de håller på och bilar upp ett badrum i deras hus och det låter ju för jävligt. På kvällen kom han rusande till mig och pep och gnällde som om han berättade vad som hade hänt under dagen, sen sov han resten av kvällen och natten inte ett ljud hörde vi.

Såg ett program på tv igår om en kvinna som var stor som ett hus och åt allt vad hon kunde för att bli fetare, drömmen var så där 450 kilo och dit lär hon väl nå med den mannen hon var gift med. Han älskade allt fett och var väldigt dominant över den feta damen. Jag satt där och förfasade mig, två barn hade de och den minsta var 1½ år, hur tänker man när man långsamt äter ihjäl sig med en make som hurrande tittar på och stoppar in ännu mer, göder dig? Hon kunde inte röra sig utanför huset utan bil och elrullstol, vad är för liv? Och vem ska ta hand om henne till slut… sjukvården?

Förr hade jag nog mer empati med den sortens fetma och med anorexi men idag blir jag bara förbannad. Så får man ju inte vara… men jag känner så, fan sitta i ett rikt land och svälta sig till döds, ha möjligheten att göra det under trygga former och med tak över huvudet. Undrar just om det finns några frivilliga anorektiker i U-länderna när svälten härjar. Undrar just om de när Röda Korset kommer med sin mat säger ”nej tack jag åt i förra veckan”. Äh, dra mig på en kärra vilka idiotiska uttryck dåligt mående tar sig i vår värld. Sen ska sjukvården finnas där och ta hand om skiten, självförvållat är det i alla fall.

Tror det är för att jag sitter här och inte kan välja, jag som vill leva både för mig själv och för att finnas för andra. Det där att inte kunna välja, och alla andra som kan välja och skiter i allt fint som finns omkring dem. Man kan ju förstöra sina liv på så många vis och jag vet att vissa inte fattar utan trillar in i saker som de sen inte kan ta sig ur med mer än att de verkligen ger järnet.

Jag ser fyllskallarna som vinglar hem från puben de flesta kvällar i veckan. Vad ska det tjäna till livet och allt stöd de får för möjlighet att leva, boendet betalt, mat och pengar till att hålla sig flytande… ja, just det flytande. Inga krav ställs, utan allt är så anonymt från socialen och staten. Visst super folk även i andra fattiga länder utan socialt stöd alls, men vad är det då som gör att så många inte vill något fast de får möjlighet att välja ett liv som i vårt land?

Nu har jag muttrat klart för idag och ska stryka den andra gardinen.

Kan disken vara meditativ?

  Ibland saknar jag diskandet, visst är det rogivande att stå där för sig själv med händerna i baljan. Diskmaskin i all ära så smidigt och bekvämt, men visst stjäl den en liten möjlighet av meditation. Vid alla större festligheter i närmaste familjen så har jag oftast strategist ställt mig med händerna i diskhon efter middagar. Vilsamt på något vis och de andra torkar ju disken och pratar på bakom ryggen på en, väldigt trevligt sätt att både umgås på och vila i sig själv en stund. Men nu var det ju ett tag sedan jag stod där i med händerna i baljan, då kan man väl kosta på sig att vara lite drömmande om något som många hatar och svär över varje dag.

Insåg för ett tag sedan att det var dags att köpa en ny telefonbok, vi har flera med många år på nacken och nu tänkte jag rensa ut namn och adresser så att den nya boken innehåller det som är aktuellt. Men så märkligt det blev att sitta och bläddra i de gamla telefonböcker. Många olika delar av mitt liv flyter upp med sidorna jag bläddrar i. Gamla vänner som bara försvann och ryska pojken vi var stödfamilj till, arbetskamrater som jag nästan inte minns och mängder av namn på kontakter där jag pinsamt inte minns ett dugg ifrån.

Kom att tänka på den där novellen om ett helt liv som satt på en telefonlista på väggen vid telefonen. Det var mannen som överlevde den unga frun och man fick följa med på hans resa via de han ringde, sjukhuset, prästen, begravningsbyrån o.s.v. Var det inte Strindberg som skrev den novellen?  

Men idag ska jag upp och ut med Watson, han ligger i sin korg och snarkar jag tror att de här två dagarna har varit jobbiga för honom. Han har haft det väldigt bra det är vi helt övertygade om, men det tar ju på krafterna att vara borta som vi alla vet.

Jag känner mig lycklig just nu för cortisonet har tagit bort mjölksyran jag har haft allt för länge i kroppen. Eller rättare sagt jag syresätter mig igen och rör mig mer normalt här hemma och det ska bli spännande och känna hur det känns att promenera med Watte idag. Jag har t.o.m skrivit en göra lista för mig själv, så lite kraft har allt kommit igen, men jag ska ta det väldigt lugnt.

Livet tränger sig på vare sig man vill eller ej

Solen skiner med höstens lite svala och kyliga ljus, jag har sovit lite oroligt inatt på grund av en del turbulenta saker i mitt liv. Det finns ju mer i mitt liv än bara mina pruttiga njurar. Men det är ju så här livet är, man kan aldrig sätta sig ner och tro att man fått nog att dra på sina axlar. Det kommer alltid mer belastning som man måste ta del av vare sig man vill eller ej. Det händer saker omkring en som man inte  kan blunda för och även om man verkligen försöker blunda hårt, så tränger det sig igenom allt p.g.a av sin alvarliga natur. Här finns så mycket jag skulle behöva lufta, men så är det i livet och på bloggen att man får hålla truten då och då av hänsyn till andra.

Idag ska husbilen in i ladan för vinterförvaring, mannen och sonen ska snart ge sig iväg. Jag funderade på att hänga med, men bestämde för mig själv att jag ska gå ner och få håret tvättat och fönat, låter väl mycket bättre. Sen kan jag ta med mig dramaten och handla på vägen hem…

Pratade med mamma igår och hon planerar nu för sin 75-års dag. Jag har verkligen blivit så glad och stolt över min mammas och min kontakt de senaste åren. Hon har ju funnits där i alla år, men inte förren nu tror jag att vi verkligen ser varandra och det ger mig en stor glädje. Jag hörde hennes oro med att få ordning på allt till sitt öppna hus och jag är ju inte mycket till dotter när det gäller sånt, jag orkar ju inte ställa upp. Men om hon bakar smörgåstårta, så kan väl jag köpta några tårtor till kaffet som present från oss för att samtidigt lätta på det stressande tryck hon känner av att göra allt själv. Det var skönt att höra att stressen lättade något när jag presenterade min idé med tårtorna, annars skulle hon baka även dem själv. Man är sin mors dotter, så jag vet ju precis hur hon funkar när det kommer till att bjuda folk. Hade jag varit frisk hade jag nog kunnat baka både tårtor och smörgåstårta till henne, men det går ju bort som det är nu.

  Inget fel på den här söndagen bara jag som är lite dagen efter… det blir lite mycket ibland av trivsamheter och då blir jag som bakis dagen efter. Igår dök son och fästmö upp efter flyttandet av husbilen till vinterförvaring. Jag som redan varit ner till frissan och fixat håret och handlat på Ica på vägen hem var ju rätt kraftlös men la in en växel och snodde ihop en marängtårta… färdiga bottnar finns ju att ta till. Sen när de hade gått hem så började mannen flytta möbler här hemma, han höll på mest hela kvällen och jag servade med mat och rop från soffan där jag satt och betraktade karusellen.

Vi sov på nytt ställe inatt och ”nya” sovrummet där har vi mycket att göra, det är inte så trivsamt just nu mest udda saker som trängs efter väggarna, som för den delen är rätt tomma och ovanför skallen på oss i sängen sitter ju en hylla som hörde till arbetsbordet där jag tidigare huserade med datan och allt.

Men mitt ”nya” arbetsrum blev så mysigt att jag nog kommer att stortrivas här framöver, utsikten ut över balkongen är inte fy skam och rummets storlek är mindre, vad är det som gör att små rum alltid är trivsammare än stora? Jag brukar rysa när jag ser hur rika bor i hus som ekar av sin storlek, vem vill komma hem till alla dessa ytor och känna sig överflödig?

Nu börjar det lukta hembakt här.. mamma och dottern är på väg så jag slängde ihop en sån där hastbulle med kardemumma. Igår fick jag leveransen av de där ljusen jag köpte på ljuspartyt, som jag var på för några veckor sedan. Jag tände direkt ett doft ljus med mentol och örter vilket passade mig väldigt bra, jag gillar mentoldoft. Dottern som också var på ljuspartyt ska komma och hämta sina ljus, hon lär vara rätt däven då hon var ute och festade med sina väninnor igår. Tror inte det hjälper med varken nybakt eller doftljus för hennes del idag ha ha!

Mannen han bara sliten, nu är han på hemväg från IKEA med en mörkblå rullgardin som vi måste sätta upp i sovrummet, inatt hängde vi överkastet över gardinerna för att inte bli väckta för tidigt av ljuset. Så när han väl dyker upp så får han självklart fika han med men sen måste han nog borra upp rullgardinen innan det blir för sen.

Nu kommer nog mamma vilken sekund som helst….

Vikten av vikt

 Lite som en sockerkristyr på en kaka känner jag mig idag, skör. Natten har varit lång och delvis sömnlös, undrar varför man vaknar på småtimmarna och slåss med demonerna? Inget kan vara så nattsvart som småtimmarnas vridande på alla tankar som kommer upp.

Jag närmar mig en ny omgång av sjukhusbesök och mitt rätt trötta psyke har fått någon slags mental hangup på det här med att tala om vad jag väger hela tiden. Tänk om de där på mottagningen kunde förstås så jobbigt det är att misslyckas hela tiden och ständigt komma dit och få höra om sin vikt. Den förra läkaren som jag hade i många år var ju så klart en smal pinne och fattade väl aldrig ett dugg om själva psykologin bakom viktuppgång/nedgång. Hon passade ständigt på att sticka till om min något överviktiga vikt… kom det fram papper där det stod 511 olika saker som var viktiga för en njurtransplantation så strök hon under en sak och det var att inte ha övervikt, allt annat var liksom oviktigt för henne. På mig blev det en nojig sak att gå dit till slut, och hade jag lyckats gå ner på 5-6 kilo så teg hon minsann, inte ett stöttande ljud kom över hennes läppar. Jag avskyr henne för den dåliga insatsen.

Nu har jag fått klara besked av transplantationsteamet att jag inte får gå upp mer, men det är ok där jag står idag. Så lättad jag blev och började ju då med en variant av en diet för att om möjligt gå ner några kilo. Vilket jag lyckades med, i samma veva så fick jag nya tabletter från njurläkaren som gjorde mig totalförstoppad, jag har inte klarat av dieten då jag var tvungen att öka upp fiberintaget så enormt för att få igång magen, varpå kroppen självklart reagerar och går upp de kilon jag redan har gått ner. Vanligt fiberintag räckte ju inte, så jag fick tips från någon av er bloggare, tror det var Lotta, Laktulos en sirapsliknande läbbig dryck som jag blandade i joos för att få ner varje dag, dunderkur. Inte ett skvatt hände mer än att jag kunde hållit igång ett mindre gasverk.

Gick på naturapoteket och köpte frukt och fiber små tärningar som jag tuggade i mig tillsammans med en dos Laktulos varje dag. En vecka tog det att börja komma igång med toabesök.

Där är jag nu med ett möte med dietisten och sen njursyrran imorgon … båda kommer höra sig för om min vikt. Jag ska som vanligt hamna i något slags bakvatten där jag låter som om jag försvarar en sjuk sak. Sen vet ni ju att jag har varit väldigt dålig i rätt många veckor, inte syresatt mig själv och verkligen kämpat för att röra mig vilket ju aldrig intresserar njurvården, utan det är ju min husläkare som ska sköta mig och min kropp. Samtidigt hänger det på mig att ta reda på vad alla olika symptom handlar om, jag ringer och frågar hur känner man av njursvikten?

Får man sån här sjuk mjölksyra av den att man inte kan gå som folk? Att man står och gråter av frustration bara av att stå i sitt kök och inte riktigt orka gå fram och tillbaka när man lagar mat. Inte orkar bädda sängen, böja sig ner och ta upp allt man tappar för att man är så slut? Duscha är en prövning och tvätta håret får gärna frissan göra en gång i veckan om man orkar gå dit. Är det så att ha njursvikt frågar jag?

Nä, säger min mest älskade ”fd” njursyrra det där är nog att du syresätter dig dåligt med astman. Ser man på, en syrra som har närkontakt med sin patient och minns just mig och mina svagheter i min kropp. Svaret för mig direkt in i cortisonens värld och jag kan andas, leva, t.o.m tvätta ett fönster i ren protest om inte annat. Det är lungorna som är svaga punkten hela tiden.

Vad att göra? Ringer husläkare och säger att jag äter en ny kur igen… kan hon tänkas att ge mig cortison i en mindre mängd fram tills jag får min njure så att jag kan känna mig så pass att jag kan röra på mig och leva under min väntan?

Tveksam låter hon, alla vet vi ju att cortison är ett mirakel, men inte så ofarligt. Hon skulle kolla med speciallist och bad mig be om en kopia på spirometrin jag ska till på torsdag. På fredagen träffar jag husläkaren och då får vi se vad hon kom fram till.

Cortisonet kommer att göra att jag går upp i vikt… men ser ni rävsaxen jag hamnar i hela tiden. Vikten som jag ska redovisa för hela tiden på mottagningen och där är de aldrig nöjda hur det än går. Jag tänker upproriskt att jag lika gärna kunde hoppa från balkongen inatt när jag låg där och rullade runt. Men inte fattar de hur djupt det här går i mig, känner mig så hopplöst övergiven och upprorisk samtidigt. Har sån lust att be dem dra dit pepparn växer och samtidigt så sitter man här och är beroende av dem.

Här sitter jag som var så smal att jag hela uppväxten fick lite extra grädde här och där och ständigt fick höra under tonårstiden att jag skavde kläderna från insidan. Jag slutade röka vid 30 års ålder och började min viktresa… visst har jag gått upp otroligt många kilo om man jämför med hur smal just jag var från början. Men att jag som aldrig höll på med bantning och sånt i större delen av mitt liv skulle hamna här, det går mig på nerverna. Det kunde jag aldrig drömma om och att det är andra som har hetsat fram det värsta i mig när det gäller vikten. Jag kommer ur en frisk matfrisk familj, vi har inga problem att äta och har aldrig haft matbordet som slagfält varken med barn eller vuxna.

Nu för tiden är ju hela media ett enda stort slagfält för ätandets vara eller framförallt icke varande. Jag matas ständigt med recept och fröjdefulla reportage om allt vi ska laga, baka och bjuda andra och oss själva på. Sen vänder jag blad i tidningarna och ser alla dessa sjuka magra personer inta våra liv, via bilder som etsar sig fast i skallen vare sig man vill eller ej. Ska fan hålla en rak vettig kurs i ätandets konst när hela världen har ansträngt sig för att problematisera våra kroppar. Jag ser er kvinnor i alla åldrar, alla ni som ser ut som kvinnor ska, alla ni som bär era gravida magar och låter naturen ha sin gång med den viktuppgång som hör till. Alla ni vackra lagom kvinnliga kroppar som vill välla ut lite här och där i sin lust till livet och att samtidig vara en lockande najad för just det andra könet. Jag både ser och känner vår längtan att få vara oss själva, vara i sig själv utan att skämmas eller behöva svälta sig igenom livet för att tillfredställa vem?

Övervikt och undervikt är ju inget att stå efter, men där emellan finns så mycket kroppsvikt att få lov att ha utan pekpinnar från en skinntorr modevärld där kvinnor mest ser ut som bögarnas drömkroppar att linda sina dyrbara tygstycken omkring. Varför går det inte hela vägen ut och använder sig av unga, smala, raka pojkar i sina modeshower så kunde vi kvinnor få vara ifred.

Visst var det tur att jag inte hoppade från balkongen inatt, jag hade ju så mycket att säga idag och duktig idiot som jag är tog jag en morot och knaprade i mig, inte för att det skulle hjälpa min vikt ett dugg, utan för att jag skulle lyckas somna om med en inbillad mätt mage. Ähhh, jag tog en halva sömntablett till för att avsluta alla deprimerande tankar som fullständigt sköljde över mig.

Men idag är jag som vanligt igen men lite mindre skör nu när jag har fått ösa ur mig mina tankar, nu ska Watte och jag ut och få luft.

Virrig dröm

Vaknar till vid 08 tiden av att de borrar i huset, tänker en del arga tankar om att fastighetsskötaren måste börja borra så tidigt, han har väl hela dagen på sig. Somnar oroligt om och drömmer att jag plötsligt hör folk som tagit sig in i vår lägenheten för en totalrenovering.

Jag är helt yr och fattar inte vad de gör där jag går omkring här i ruinerna av mitt hem och påtalar att jag inte har fått ett meddelande om att hela mitt hem ska blåsas ut och renoveras, så fattar de inte alls vad jag pratar om. Plötsligt ser jag ett par hängande i vardagsrummet som ett par snurrande dervischer som har något sexuellt för sig hängande där som i en karusell. Jag blir skitarg och slår till mannen i farten, ser att kvinnan är mörkhyad… fattar inget och det är byggdamm överallt och dörrar är borta och plast hänger och fladdrar

Jag letar efter allt jag behöver inför mitt sjukhusbesök idag och blir rätt hysterisk när jag inser att jag inte kommer att komma i tid till dietisten. Hittar inte ens hennes telefonnummer så att jag kan avboka. Möter den ”sexsnurrande” kvinnan och säger att jag har hört att det är problem med det här sexuella snurrandet i lägenheter som ska byggas om. Jag säger till henne att jag inte tänker anmäla henne, hon visade sig vara prostituerad, men mannen den jäkeln är chef och ansvarig av ombyggnaden i mitt hem och han ska jag minsann sätta dig.

Kan ju säga att jag var helt yr i bollen när jag vaknade och kände mig som sju svåra år. Måste skratta åt hur man får till det i sina drömmar, jag fattar att själva borrandet satte igång fantasin, sen vet jag ju att de renoverar hos de som vill och det är rätt störigt när de bilar i badrummen. Sånt pratar ju vi som bor i området om. Jag orkar inte med en renovering så vi har sagt att det ska inte göras förren jag är frisk.

Det drar ihop sig!!!

  Nu vill jag strö rosor runt om mig och tacka syrran och dietisten som var så skönt att träffa idag. Det är ju så att det inte bara är magen som har blivit förstoppad utan även hjärnan reagerar på sjukdomen och alla tankar under tiden man går sin långsamma väg. Har nog märkt att jag blir väldigt svart eller vit i min tankegång och surar ihop och har mig för mindre än ingenting. Det hör väl till det här tillståndet och gör man som jag, skriver om det rätt rakt så blir det ju guppigt minst sagt.

För er som tvivlar på  mitt mentala hälsotillstånd så kan jag ju lätta er med att även jag har mina tvivel rätt ofta … men med hopp om att det kommer att gå över vilket år som helst.

Idag har min syster berättat att alla papper har kommit från Huddinge … var det 28 augusti jag var där? Tar lite tid i vården. Det drar ihop sig, jag suckar invärtes som om jag inte har andats på åratal. Nu är det lite nya prover som ska tas då en del har blivit föråldrade, här är det färskvara som gäller. Ska träffa min njurläkare på måndag och höra hur hon nu lägger upp det hela, nästa är att starta utredningen av min givare vilket kommer ta ca 2 månader. Jag tror på ett nytt år! Skulle tippa januari, februari om det nu inte är något fel på min givare. Jag drarrar invärtes, men inte av oro utan mer av upprymdhet och förväntan.

Det är väldigt dubbelt, ett är ju att få livet åter, en annan del av myntet är ju att det är en farlig resa med alla immundämpande medel och annat starkt man måste ta för att behålla sin nya njure. De tre första månaderna kan vara rätt olika från person till person, vissa åker hem efter några veckor och är ”friska”. Andra får kämpa hårt och utdraget med olika tillstånd som kan stöta till pga medicineringen som är så stark. Sen ska man inte glömma att det säkert går åt fanders för en del och för ännu färre går det helt åt skogen antar jag. Nu ser ni den fallande skalan på det som kan inträffa… jag tänker personligen bara befatta mig med att få livet åter.

Så stort tack till er alla över att ni finns och stöttar mig så fint när jag svevar upp och ner i min alldeles egen jämmerdal.

Invärtes darr

Sitter här som dagen efter med lite invärtes darr av upphetsning inte bara över mina egna ev framgångar med att få den där njuren utan glädjen över att både Nina och Bibbi har fått nya hjärtan denna månad. Det är stort, jag kan inte skriva annat och jag tänker på båda och hur de har det och hur det går för dem. Det var fint att läsa om Bibbis glädje över att Nina fick sitt hjärta och samtidigt så sorgset att hon som också var så dålig fick vänta. Tanken att även hon skulle få ett samma månad fanns nog inte i mina tankar. Folk väntar ju åratal på njurar som det finns gott om på ett annat vis, men ändå inte på långa vägar räcker till alla. Men hjärtan.. att de kunde få fram två stycken som passade, det är ofattbart och gör mig hög.

Det blåser ute vilket inte är ovanligt när man bor på en ö med vatten runt om, men solen, gud så den skiner idag… är det jag som är annorlunda eller såg solen ut så här för någon dag sedan? Snart ska Watte och jag gå ut och njuta av en långsam promenad, ta del av hösten otroliga doftrikedom mitt i fukten. Jag har ett par pepparriskor som jag tittar lite på, ingen svamp jag plockar men det är kul att se hur länge de står och hur de sakta kom upp ur jorden och nu sakta sjunker ihop igen ner i myllan.

Inkommande länkar

Häromdagen så upptäckte jag att jag hade alla mina blogroll på inkommna länkar och blev ju så himla glad över att så lätt se när alla hade skrivit nytt, för att inte tala om att jag kom in till bloggen så lätt. Men sen var allt borta? Är det något jag har gjort fel eller? Har ni kvar den funktionen?

Andliga girigbukar och lite andning

Så är jag hemma igen efter spirometri testet … först gick det åt pipan med den stora klunsen i munnen och så klämma om näsan, började ulka mest hela tiden och blev så himla stressad av min egen reaktion. Men syrran var så gullig och sa att de hade ett annat munstycke som vi kunde pröva och tack o lov funkade jag med den. Det här med att stoppa saker långt bak i munnen på mig har aldrig varit en höjdare, det andra munstycket satt liksom bara längst fram och så bet man i två bitar och höll läpparna över kanten.

Till min stora glädje funkar allt som det ska nu med lungorna när jag har ätit cortison, nu får ju narkosläkaren veta att mina lungor funkar bara de får cortison, ännu ett hinder som jag kan tänka bort. En läkare på spirometrin kom och var vänlig, gick igenom testet så att jag fick med en kopia till min husläkare som jag ska träffa imorgon. Det är hon som håller ordning på det här med astman och andningen när det trasslar ihop sig.

Reste hem med tunnelbana och vårt lokala tåg, en ljuvlig höstdag med strålande sol, jag njöt av att orka ta mig hem, spara 260 kronor som taxin annars kostar är inte heller fel.

Just nu känner jag mig rätt pigg och kreativ men vad jag ska använda energin till vet jag inte ännu. Här finns minsann en hel del att sortera, vi bytte ju rum här i helgen och det rörde ju till en del. Men jag vet inte om det är just det som jag vill lägga min energi på?

Jag läser en bok nu som inspirerar mig så, som en återfärd i allt jag tidigare tänkt och på mitt vis jobbat med för att utveckla i första han mig själv och sen för att visa andra att det finns andra vägar, andra tankesätt. Boken finns i pocket så passa på och följ Elizabeth Gilbert resa i boken Lyckan, kärleken och meningen med livet. Läs den!

Har även läst ut en bok om healing som är den första new age bok jag har läst på väldigt länge. Det var som om jag storknade på det hela efter många år och det mesta har legat i treda under de här åren jag har varit mest upptagen med min kropp. Själva healing boken heter Väck din inre healer av Eric Pearl. Till att börja med måste jag säga att hans metod inspirerade mig och fick igång mig på olika vis, men finns det något mer avtändande än när man kommer till slutet av en sk ”andlig” inspirerad bok och hotas att man verkligen inte får använda hans metod utan att gå hundrafemti kurser och på föredrag. Där föll hela boken till en pannkaka för mig, platt fall… så jävla andligt så man kan dö va? Hans andliga budskap var bara att sälja in sin bok och sina kurser och hutta med näven till oss läsare som han har instruerat i boken hela vägen om hur man gör för han har ju alla svar, men metoden får vi minsann inte använda oss av i hans namn. Vem sjutton skulle vilja sälja sig som Eric Pearls lärjunge? Nej, sån är inte jag, jag har mitt eget sätt att närma mig och göra saker inte har jag behov av att sälja in mig på någon annans bekostnad. Jäkla girigbukar det är vad många av de där andliga egenhändigt uppsatt är.

Tröttheten tog mig

 Så är då äntligen denna vecka över, jag har varit på lite för mycket vårdande instanser och vill nu bara var ifred ett tag. Men på måndag är det dags igen att träffa njurläkaren och denna gång ska min man följa med och det känns skönt.

Idag har husläkaren och jag träffats angående mina lungor – vi kom fram till ett nytt intensivare program med kortisonsprayer. Jag känner mig lite lättad för problemet med cortison är att man blir så hungrig och jag har t.o.m vaknat mitt i natten och gått upp, fixat tre limpmackor och bara mulat i mig. Hej å hå det går ju inte, så nu är det spray som gäller och jag ska ta tag i ätandet så det blir bra igen.

Idag kom tröttheten ikapp mig och jag har sovit i flera timmar, tror nog att jag kan gå och lägga mig och bara sova vidare, men det ska jag inte göra. Jag sitter just nu mitt i ett vattensug som är enormt, jag kan bli så jäla törstig att jag håller på att avlida. Varje dag får jag de här sugen vid några tillfällen och jag kan inte falla för dem och dricka för då får hjärtat så jobbigt med att pumpa ut all vätska och jag blir som stum om benen liksom staplar fram. Drömmen är att vakna i framtiden och inte vara så här törstig, att dricka och släcka sin törst vore en höjdare. Men det dröjer väl ett tag för den delen kan jag längta efter oliver, alla olika sorters oliver, salami ska vi inte tala om så sugen jag kan vara på det eller de där korvarna som har helt vitt salt skinn som är så sjukt goda. Listan kan bli lång på allt man inte kan äta eller dricka som förr. Men något ska man väl ha att längta till…

Helgen ska gå i snigeltakt, vi ska plocka vidare här hemma efter om möbleringen. Borra lite, spika lite och flytta runt på tavlor så att det blir mer ordning framförallt på sovrummet som ser lite rumphugget ut.

Perspektivet befintligt, obefintligt

En morgon i ett tidlöst tillstånd där jag lyckas hetsa upp mig själv via TV och bloggen. Jag hör TV hela tiden i rummet bakom mig, Oldsberg var med i en intervju och jag insåg att han verkligen inte är så olik mig i sina tankar. Glädjen i att vara nöjd med att vi lever i vårt land och har alla möjligheter, ja, det där att vi har allt fast vi gnäller så mycket. Mitt favoritämne som ni som följer mig känner igen.

Perspektiv i tillvaron handlar det ju om och var perspektivet har tagit vägen vet jag inte, jag kan ju känna att jag själv fjärmar mig ifrån det när jag har haft mina jobbiga stunder. Men det gäller ju att hela tiden ta sig tillbaka till ett balanserat synsätt på tillvaron. Vad kan man kräva av sin tillvaro, av andra, av samhället?

Man kan inte kräva ett jäkla dugg egentligen utan det är bara sig själv man ska och kan sätta krav på eller hur? Man växer upp och poleras som en tumlad sten, med tiden blir man rundad i hörnen, något slås av och något kommer till i personligheten. Ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel i det man får till sig i livet via livets alla kantringar och förtöjningar vid diverse hamnar.

Hela tiden är det man själva som har ansvar för hur personligheten används hur jag bemöter värden. Men många  (även jag faller ibland så klart) ner i avgrunden av antaganden att det alltid är andra som är skyldiga oss en tillvaro som är smidigare än den vi tycker oss ha.

Det där upphetsade tillståndet jag skrev om i början är nog en rest från min utbrändhet som aldrig verkar ha vett att försvinna. När jag ena stunden blir lite tagen av sambandet mellan Oldsberg och mina tankar så ser jag samtidigt att Kidneybönan har en spännande film från USA om cystnjurar och läser där med intensiv spänning. Det är då mitt inre kommer i darrning, en utmattande skakande känsla och om jag skulle försöka få er att förstå hur jag upplever den, hur upphetsande det blir inne i mig, så vill jag att ni tänker er att det en dag landar ett UFO framför er och ni står där och blir både rädda, spända och på vakt, ert inre tumlar om så att ni nästan inte kan andas. Är ni med i känslan?

Hur i helskotta ska jag komma vidare i det här nu? Jag har verkligen börjat röra till mina tankar nu för tiden. Min njursyrra kallar det för Nalle Phu tillståndet och tja, varför inte, rörigt blir det och lusten att snirkla mig ut och vidare tar ofta tvärt slut vilket ni nog har märkt ibland när jag skriver. Det är så det är med mig just nu och det får vi överleva..

Tänka kan man väl få göra

 Väldans grått ute och jag tänker då inte sticka näsan utanför dörren idag. Igår satte jag en rågsurdeg som jag nu ska vårda som en litet barn så att jag kan baka lite gott bröd i veckan som kommer.

Jag längtar efter rutiner i mitt liv, det där vardagliga som gör att tryggheten infinner sig så att jag kan luta mig lite bak och nästan tro att allt är som vanligt.

Med lite sorg i hjärtat konstaterar jag att det från och med inatt kommer att mörkna fortare med vintertiden. Mörker tycker jag faktiskt om, men ljuset är man ju beroende av för sitt välmående, jag är en ”tända ljus person” och tar vilka anledningar som helst att tutta på några värmeljus.

Jag har precis spånat om att ev köpa ett träningskort på Iform här på ön, funderar på om de kan godta att jag köper ett halvårskort som jag får ”låta vila” så fort jag inte pallar att träna mer. Min tanke är ju att jag ska träna av bara sjutton sen när jag har fått en njure och då vill jag aktualisera mitt träningskort igen. Jag undrar om de går med på det?

Pratar med min man som ska hänga med och säger att jag inte avser att träna som normala, utan kanske göra typ 2-3 övningar på de flesta redskapen och inte ha hårt (inget) motstånd alls. Kanske kan jag träna upp mig lite inför operationen, det vore väl bra. Det låter så lockande men jag är lite rädd att det bara blir pannkaka och att jag överskattar min ork … hoppa hopprep går fetbort så är det bara.

Liten tävling

 Här sitter jag nyduschad med nytvättat, fönat hår … snart ska vi åka till njurläkare. Jag är rätt spänd på att få höra hur hon tolkar läget just nu. Kommer att få svar på benmärgsprovet och en del annat som jag inte vet hur det ligger till.

Oron far omkring i magen, jag är rädd att hon tolkar läget på ett sätt som jag inte vill höra talas om just nu. Om jag får önska helt fritt så säger hon enkelt att nu kör vi…

Hittade en del tävlingar bland allt papper vi sorterade bort, vad sägs om att identifiera svenska kommuner? Sätt igång och tävla, får vi se hur kluriga ni är och det vet jag ju att ni är:

1. Kort byxa?

2. Penningbrygga?

3 Våg omfamning?

4. Fridfull Dunge

5. Huvudvåld

6. Fågelklippa

7. Insektshona

8. Stor Böld

9. Folksamling

10. Regent flöde

11. Flodmat

12. Låtort

13. Gör bofasta

14. Samla in

Krage eller bandage

 Visst är hon fin Watsons mamma Galanta. Börjar i slutet på dagen med att berätta att vi nyss kom hem från veterinären med Watson. Han har som svarta födelsemärken på två tassar och har på sista tiden gnagt på ett så att det har svullnat och ser inte alls bra ut. Vi lät operera bort ett sånt där födelsemärke på honom för en del år sedan för vi ville veta att det var ofarlig, vilket det visade sig vara, men vi skulle hålla ett öga på dem sa veterinären. Jag har haft dåliga vibbar om de där födelsemärkena hela sommaren och kikat på dem med jämna mellanrum, när han började gnaga blev jag orolig.

Så nu har vi varit där och fått en avsvällande gel att sätta på och sen är det bandage runt benet eller krage runt halsen tills han ska opereras om 14 dagar när penicillinkuren har gjort sitt och tagit ner svullnaden. Jag kan inte annat än hålla tummarna att det inte är någon slags cancer, jag hatar cancer och orkar inte med att det ska hända vår hund något nu. Orkar inte med att det händer ett dugg överhuvudtaget i livet som det är nu, jag vill bara vara utan oroande influenser, händelser.  Lite på sne med go ändå.

Mannen har varit hemma idag och följde mig till njurläkaren. Hon gick igenom prover och så här ligger det till nu, jag är plötsligt lite stabilare har lite bättre värden, kan ju ha med att jag kan andas att göra, underlättar i alla fall för mig i mitt liv. Nå, nu ska vi fortsätta att vänta in provsvaret på benmärgsprovet som kan ta upp till en månad. Sen ska hon samla ihop provsvaren som transplantationsläkarna vill ha, skicka dem över till dem och efter det är gjort så sätter de igång och undersöker min donator. Vilket blir mot jul till, skulle tippa att Lucia är det dags för det. Så vad som än händer så händer det inte ett smack med mig förren nästa år, skulle gissa mars, april som det ser ut efter denna dags information. Men ingen vet säkert, jag kan tappa sista njurfunktionen tvärt av en infektion och då blir det dialys akut i vilket fall som helst. Det bästa är ju att det går i en långsam takt nu på slutet så att allt hinns med och blir så bra som det kan bli helt enkelt ett planerat ingrepp.

Vi pratade om att jag är tröttare än vad jag borde vara och det var rätt skönt att hon pratade om min andra sjukdom, jag har fibromyalgi och det är nog den som spökar när jag går ner för räkning så där total för det är så fibro är till sin natur. Men med den här cystnjuren så har väl fibron fått stå bak eller hur jag ska skriva, jag orkar bara inte med att hålla på och dela upp mitt mående i det ena och andra, utan det flyter väl mer ihop till en smet.

När vi kom hem åt vi en räksmörgås och sen var det som att dra ut en propp… jag sov i nästan tre timmar och var helt väck när jag vaknade. Huvudvärk… ont i kroppen apropå fibron tack för den du. Så var min dag .. hur har din varit, jag har inte varit runt och läst hos er ännu.

Utmanad på sju frågor

 Jag har blivit utmanad av Margaretag att berätta sju saker om mig själv. Pust … men jag gör väl ett försök.

1. Jag har alltid varit dragen till handarbete, drömmer om allt som har med sånt att göra. Har drömt om att bli sån som lagar gamla sydda bonader, sitta där och pilla hela dagarna och leta färger på tråd så att lagningen inte syns.

2. Jag funderade seriöst på att bli får eller getbonde när jag var i 30 års åldern. Det blev inget av med det hela, men inser att jag nästa liv kan få leva den drömmen. Jag vill göra ost … av alla sorter. Leva i takt med naturen, det är vad alla borde göra.

3. Jag har alltid varit intresserad av makabra saker, döden och allt som händer i människokroppen. Läste balsameringsteknik när jag var rätt ung, vore det inte för mitt dåliga mattebetyg (kom inte in i högskolan) och mitt överkänsliga luktsinne, så skulle jag nog kunna varit obducent. Eller kriminaltekniker… pillandet igen och försöka få ihop saker.

4. Jag har upptäckt att kronisk sjukdom förändrar väldigt mycket av det jag trodde var jag. Jag ska nog ärligt erkänna att jag inte är jag längre, men vem jag verkligen har blivit vet jag inte än. Det får jag väl tråka ut er med om jag får ett nytt liv nästa år.

5. Jag saknar verkligen den hjälpare jag var förr, livet runt att finnas till för andra var livgivande, min verksamhet, mina grupper och vänner. När jag ser tillbaka på mig själv så inser jag att en förändring behövdes för min egen skull. Varför är vi alltid så rädda för förändring?

6. När jag var liten fick jag vara på sk spädbarnsdagis eller vad de nu kallade det för förr, på 50-talet. När min mamma hämtade mig var jag helt sönderbiten och fick till svar att vissa barn hade behov av att bita. Klart min mamma tog mig därifrån, men jag undrar ibland hur och om sådana upplevelser sitter kvar i mig resten av livet? Vad tar det minnet sig för uttryck i min personlighet, om det gör det?

7. Baka och laga mat är trygghet och vällust för mig, det finns så många olika behov som bakning och allt runt matlagning står för. Hur mycket jag saknar det har jag nyss upptäckt, det här med att baka är ju inte svårt, men orkesmässigt så tar det lite för mycket energi.

Den som vill får väl anta utmaningen …

Sovandets konst

 Vilken dag med start igår, har fått besök av en ovän som jag inte alls har bjudit hem; fibromyalgin. Många gånger har jag funderat på hur pass fibromyalgin ännu boar i min kropp, vad är det ena och andra. Det var länge sedan jag kände av den på detta vis, men nu behöver jag inte fundera längre, värken och tröttheten är sig lik fast det var länge sedan jag var så risig av just fibron. Dessa dagar är det inte mycket till liv, jag har precis fått mjuk massage av min man och det var skö….ont, så där dubbelt, ni med värk vet precis hur jag menar.

Jaha, då behöver jag inte fundera över om jag kommer att bli ”frisk” när jag har fått en njure… svaret är nej, för fibron är sig lik. Idag är hela baksidan av kroppen + skinkorna inte min del av kroppen, känns som om jag har en stel bräda över baksidan av kroppen. 

Jag gick en extra lång sväng med Watson när det regnade som värst och det var för att jag ville få igång kroppen, inte för att fibron försvinner, men det känns som om kroppen mjukas upp när man rör sig vilket inte är så konstigt. Sen sov jag och sov och sov… kul dag.

Idag är det en fin dag

Idag är min surdeg klar vilket betyder att jag ska baka ett gott matbröd. Jag ska sätta mig och bläddra lite i olika recept och se vilket jag ska göra, det kommer att bli ett som blir färdigt idag har jag tänk för vi har inte så mycket bröd kvar.

Fin höstdag idag och jag ska snart ut på min vanliga tur, känner mig lite piggare idag och vädret gör säkert sitt till. Just idag är jag inte så inspirerad att skriva har suttit och ringt till mammografin för att avboka min tid dit. Jag orkar inte med den undersökningen i år, jag bad dem kalla mig vid samma tid nästa år. Sen ska jag avboka tiden hos hematologiläkaren, om det inte är något fel på mig, så vill jag inte ta upp hennes tid, det finns folk som verkligen är blodsjuka som behöver henne. Jag får väl svar på testerna de tog av min läkare när de väl kommer. Men det är inte lätt att komma fram till tidsbokningar, jag ringer och ringer, upptaget mest hela tiden.

Som omväxling tänker jag inte tala om att min mage är uppblåst… kan jag ha mjölkmage tro? Jag tänker heller inte prata om att kroppen gör ont eller att jag mår lite små illa och oroar mig för att jag ska få besök idag av millanmill. Nej, då jag ska inte prata om min kropp idag och alla åkommor som drabbar den. Idag är det en fin höstdag …

Den hysteriska fartvinden

Kära Dagboksblogg

Idag har jag ätit mitt eget surbröd som jag ömsint vårdade timme ut och in igår. Det här med surdeg är väldigt speciellt på så vis att har man en gång fått till ett sånt bröd så vet man hur ett bröd ska smaka. Att sen själva surdegen gör brödet bättre att äta för kroppen är ju inte heller fy skam.

Surdeg är lite knepigt innan man kommer på hur man gör och hur det hänger ihop. Man får experimentera en del och komma fram till något som passar en själv. Gårdagens limpa blev inte så hög och fin som jag hade önskat, men smaken var helt ok.

Nu har jag under natten gjort en vetesur som jag ska använda mig av idag på ett ljusare bröd. När man ska baka med surdeg så är det tiden man måste äga och tålamodet för tid tar det, lång tid om man jämför med ett vanligt brödbak som jag normalt slänger ihop på en kvart och sen sköter det sig själv med jäsning i formen och så in i ugnen.

Jag blev lite snopen när jag googlade på surdeg/recept, hela världen har börjat baka bröd med surdeg. Det ligger så rätt i tiden för tid är det som det hela handlar om. Vi människor mår inte bra i den här nya tiden och söker oss hela tiden tillbaka till det vi instinktivt känner att vi saknar och vad kan vara? Jo, tid att vara människa, att var i sig själv, att rå sig själv här och nu inte på semestern några veckor om året som kompensation för all närvaro vi missar dagligdags på grund av det sjuka tempot.

Vi söker oss tillbaka till livet som det var förr via långjästa degar och böcker som talar om tiden som man yrvaket betraktar som något som gått allt för fort. Vi installerar brasor i våra vardagsrum, både äkta vara och falska, vi drömmer om det vilsamma i att sitta där i en mjuk soffa och låta blicken försvinna in i elden. Matlagningen och samlandet av familjen i våra drömkök ger också en vink om vad det är vi längtar efter, tiden att umgås med andra, vila i varandras närhet är allt vi längtar efter.

I den bortvändande tidens hysteriska fartvind känner vi oss lurade på det som är en människas rätt i sitt liv. Rätten att hinna stanna upp och känna efter vad det är vi behöver för att leva, inte rätten till arbete, daghem, sjukvård, institutioner, regeringar, räntehöjningar/sänkningar, sjukpenning …

Rätten att stanna upp och finna sig själv.

En och en annan surdeg

 

 

Lågtrycket gör ju inte dagen så lysande vädermässigt, grå smet med hängande moln och regnvarning.

Jag bakade brödet igår som finns recept på längre ner, det blev väldigt gott och var enkelt att göra. Sätt den lilla surdegen i en glasburk ikväll så kan du baka brödet imorgon när du är ledig, för tid att låta degen jäsa mest hela dagen behöver du ha.

Imorgon är det Allhelgonahelg igen och vi ska ner till kyrkogården och tända ljus och sätta dit lite blommor på farmor och farfars grav. Jag tänker mycket på döden eller jag tänker mycket på de som har gått, känner mig väldigt skör när det gäller tankarna på min syster. Jag får hälsningar ifrån henne via en medial vän, igår morse var min syster hos henne och såg till att jag fick en hälsning.

Klart att hon finns här hemma hos mig, men jag ser inte henne eller rättare sagt jag har inte kontakt på det viset med den sidan, jag är inget medium, har aldrig varit och kommer nog inte att bli det heller. Är jag något så är det intuitiv med saker, har en förmåga att bara veta och den kommer sig nog av att jag har lätt att ”känna in” andra. Men allt det där hör ju till mitt friska liv, nu är jag så fast i min sjuka fysiska kropp att det inte finns så mycket plats över för annat.

Surdeg 1

Jag lyssnar med ett halvt öra på morgon nyheterna, jag blir mest deppig över alla negativa inrapporteringar om världen och ekonomin. Tänk så träget media har byggt upp de svarta molnen runt ekonomin, så nattsvart med höga siffror av alla negativt, det enda det handlar om är att allt går åt helvete. Tänk om de la ner lika mycket energi på att söka efter goda nyheter, sådana som bygger upp folk och ett samhälle. Sånt som gör att vi känner att vi hör ihop, inte att vi här nere i pyramidens botten bara ska finnas på tå inför banker och finansvärlden när de är i desperat behov av ännu mer pengar att förskingra, för visst tusan är det så de gör med andras pengar. 

De skor sig och den lilla människan ska betala, aldrig blir det någon ändring på det sceneriet. Spelar absolut ingen roll vem som sitter vid makten, alla går finansvärldens ärenden och de där ”upp” har väl ännu mer anledning att göra det, säkert har Odell och polarna pengar nerplöjda i Carnegi som det gäller att stötta till varje pris, kan ju riktigt se näten de har spunnit i alla år mellan olika finansiella institut för att alltid vara säker på att kunna roffa åt sig. Det är ju som en liten kartell på toppen som skor sig och håller varandra om ryggen. Har ni tänkt på att vad som en händer i den delen av vår värld, så är det så viktigt att de som har misslyckats belönas rejält både med pengar och nya fina jobb. Det är så viktigt att alla misslyckade politiker och andra ska gå skadeståndslösa ur ALLT. Sen kan de få bli hövdingar i något stift och sitta där i stora slott och tro att de är något.

Om en vanlig knegare skulle misslyckas med sitt jobb då får man gå, har man tur får man A-kassa och så får man ställa sig till arbetsmarknadens förfogande som det så fint heter. Vanligt folk skiter de i.

Nämen, så negativt det blev nu då…. men är det inte så de lever de där ”uppe” på finaste hyllan där man har egen gräddfil till allt och sällan eller aldrig behöver göra rätt för sig?

 

Surdeg 2

Surdegsbröd 1  st

Jag tror att jag har hittat det här i Aftonbladets helgbilaga.

Dag 1:

1 dl (60 gr) vetemjölspecial

4 msk vatten

Rör ihop i en glasburk. Låt surdegen jäsa i rumstemperatur, 20-25 grader i 8-12 timmar.

Dag 2:

Blanda i en hushållsassistent på låg växel i 3 minuter: 3 dl vatten, 9 dl (550 gr) vetemjölspecial, 2,5 dl (150 gr) surdeg från dag 1.

Låt ståt i 20-30 minuter. Tillsätt 10 gr salt. Blanda på låg växel i 3 minuter sen kan du öka hastigheter i 5 minuter till degen blir slät.

Plasta in degen= sätt glad pack över bakskålen. Låt den jäsa ca 1 timme, vik ihop den, fortsätt jäsningen i 2 timmar till. Efter det kan du bulla upp degen. Den mår bra att jäsa i en brödkorg, eller under duk ytterligare ett par timmar.

Vänd slutligen brödet försiktigt ner på en plåt. Värm ugnen till 250 grader. Snitta brödet med en vass kniv eller rakblad. Spraya vatten efter att du har satt in brödet i ugnen.

Surdegsbröd skall bakas 30 minuter. Sänk värmen till 200 grader efter 5 minuter. I receptet står det längre gräddningstid men för mig blir det bra med totalt 30-35 minuter.

Lycka till!

Varning halka

När jag uppgraderade alla era bloggar och ingen var oläst så kände jag att det var så skönt, jag blir nog lite stressad när alla plötsligt har skrivit både ett och flera inlägg. Ingen kräver att jag varken ska läsa eller svara, men jag själv kämpar ständigt med en inre kamp, jag vill ju hänga med och läsa/kommentera. Men orken finns inte där alla gånger och då blir jag stressad.

Idag är ni kloka nog att ha annat för er än så länge, själv sitter jag här i ett soligt hörn av arbetsrummet och njuter av ljuset. Här ska ätas lite lunch och sen ska Willy´s få ett besök, kan inte fatta att vi äter så mycket och ständigt måste fylla på förråden.

Allhelgona betyder ett besök på kyrkogården och det ska bli skönt att få åka ner dit i solskenet. Förra gången var det så grått, fuktigt och regntungt att det mest var en plåga att åka dit. Minns en allhelgona när det var så dimmigt att det var som en ärtsoppa att röra sig på kyrkogården, man stötte in i andra, såg dem inte de bara dök upp spöklikt i dimman. Pratet låg som en lågmäld matta av mummel då dimman tog udden av alla diskanter. Vad är det med dimma och snö som äter upp alla ljud?

Usch till min fasa såg jag på nyheterna att två personer hade dött på hala perronger här i Stockholm inatt, en på vår tågstation. När det kommer nära så där så kan man inte skaka av sig det hela lika lätt som när nyhetsflödet normalt bara rusar förbi i media.

Mannen var i 40 års åldern och genast börjar jag tänka på om det är någon jag känner. Sen gör fantasin konstiga saker med min hjärna och jag är så glad att jag inte på måndag måste åka med tåget till stan. Jag vet att om jag stod där nere på perrongen så skulle min hjärna hela tiden tänka på mannen som hamnade under tåget. Var, precis var hände det, på väg till stan eller andra hållet… blir det något kvar av en under ett tåg? Går kroppen i två delar eller .. ruskigt och stackars brandkillar för det är de som oftast får åka på dessa larm och sopa upp delarna av den som dött. Arme tågförare, vilken fasa för honom/henne. Så många som påverkas när det händer otäcka saker, föraren, polisen, ambulanspersonal, brandmän och sist men inte minst de anhöriga och alla vänner. Så fick november en mörk start för så många.

Men idag skiner solen som om inget mörker alls finns i världen och så önskar jag att det faktiskt var mest hela tiden.

Pinsamheter på gång

Hurra för strålande sol ännu en dag, humöret på topp, vore väl skam annars. I en glasburk puttrar dagens vetesur och jag har blandat den med lite av min rågsur för att få riktig fart på det bröd jag snart ska sätta igång med.

Igår när vi kom hem från Willy´s så upptäckte jag att det redan i min kyl fanns ett paket med palsternackor, så stod jag där med två paket. Jag gillar rotfrukter och gör ofta rårivet eller gratänger med sånt. Tittade i lite recept och hittade två som såg spännande ut. Det första skulle in i ugnen, skala 4-5 palsternackor (är det bara jag som aldrig kommer ihåg vad den grönsaken heter? Här hemma kallas den vit morot för att jag alltid glömmer dess rätta namn).

Skala dem och lägg dem i en smord ugnsfast form. Skala sedan 4-6 lökar, jag tog rödlök för jag hade så många. Skär dem i klyftor och lägg ovanpå palsternackorna. Gör en sås av: 2 msk olja, 1 msk sojasås, 1 msk honung, 1 msk vatten, 1 tsk timjan. Rör om och häll över grönsakerna. Grädda i 225 grader 45-50 minuter och ös flera gånger den där såsen över grönsakerna. Mycket gott!

Sen till själva råkosten rev min man 3 morötter, 1 palsternacka och 1 tsk färskriven pepparrot. Sås: 2 msk olivolja, 1 kryddmått salt, ½ tsk torkad timjan eller oregano, 1 knippe persilja över. Kanongod sallad!

Vi åt ju tysk surkål till middagen i veckan, jag kokade tysk korv och sidfläsk med buljong och potatis långsamt. Sen värmde jag surkålen och rev ner två äpplen grovt som fick putta med i kålen. Mmm så gott, jag gillar sån mat, men det blev surkål över som jag har ätit av resten av veckan. Jag har ju haft en mage som konstrar och surkål hör ju till sån mat som kan få ordning på konstiga magar.

Så när det världsberömda macksuget mitt i natten har satt in har jag hämtat en mindre tallrik med surkål. Vilken tur att min man sover… undrar just hur han skulle se ut om han vaknade och såg mig ligga där i sängen och läsa deckare samtidigt som jag slevar in surkål i stora lass, hrmf? Det får allt bli en hemlighet mellan er och mig … he he. Men ett är säkert magen har varit bra nu sedan surkålen gjorde entré i mitt liv, dessutom blir man inte fet av surkål.

Har ni någon lite tabu artad sak för er? Som att äta surkål mitt i natten liggandes i sängen läsandes? Lite pinsamt att berätta…

Ett bröd

Blev lite inspirerad av en bakblogg som riktigt frossade i bilder på surdegar vars slutmål var att bli ett härligt bröd. Så jag ska inte vara sämre, upp till bevis; Surdegen i sin burk och dagens bröd som jäser.

 

 Brödet i ugnen  Sen klart att ätas

 

Jag ska köpa mig en degsnittare så att jag kan få djupare och finare skårer i brödet, ser ju tjusigare ut då.

Nu har vi smakat på brödet och det var väldigt gott, knaprig yta och mjukt perfekt innanmäte.

                                                        - – -  – - – - – - – - – -  – - – - -  – - – - – -

Jag vet inte om jag har haft den här lilla storyn inne?

 

Den vita katten på stenmuren Jag drar mina kort ur författarkortleken.

Det var inte svårt att känna sig fram efter muren, mina händer fingrade på teglet och värmen sa mig att det var rött utom i mellanrummen som inte bara var mellanrum utan även en intetsägande färg utan minsta liv. Just den här dagen svängde jag min vita käpp för att värna om utrymmet runt mig och inte krocka med andra. Fingrarna dansade in i någon växt som var lika lång som mig själv, jag följde försiktigt själva stjälkarna och tog ett tag i bladverket. Det doftade djupt grönt och själva bladen var ådrade i tunna linjer som mitt pekfinger kunde följa. Precis när jag skulle gå vidare hörde jag ett krafsande ljud som först fick mig att stelna till, men sen jamade en katt så jag lugnade ner mig och log. Själva muren var inte högre än att jag kunde sträcka på mig lite och lägga handen över krönet. Där mötte min hand en mjuk päls, sval men ändå varm och jag tänkte för mig själv att det är en ljushårig katt. Där stod vi tätt intill och bedyrade varandra sin kärlek när en pojke kommer släntrande och säger till mig ”Så bra att du har hittat Snövit”. Hon rymmer ofta för att sätta sig på den här muren och titta ut över världen. Pojken tog ner katten och jag gick vidare efter muren.

Fåre lov att va lite sprit?

Bussresa blev det till bibban, jag fick springa för att hinna och det var ruskigt att bli helt stum i benen och känna att kroppen inte alls orkade ett sånt tempo. Satt där på bussen och lite mådde illa innan kroppen hade lugnat ner sig. Har köpt en ny doft till min man, det är ju fars dag i helgen och slips tänkte jag att han skulle slippa. Vi brukar inte fira varken mors eller fars dag på något speciellt vis, men jag vill ge honom något för allt han ställer upp på och finns där för mig.

Bibban var sig inte lik, större delen av den större salen var fullsatt med pensionärer som gick datakurs. Surret var väldigt högt och jag blev lite sur faktiskt, varför ska alla andra hålla tyst där inne men inte pensionärer som går en kurs… konstigt ställe att lägga en kurs på.

Var tvungen att gå på toa och upptaget var det, väntade och ut kom en tjej som precis gick in … fanns ingen tvål där inne sa hon, skulle bara tvätta händerna. Jamen jag har sprit sa jag som menade min alcogel för handtvätt som jag alltid släpar med mig. Jag rotade runt i väskan och konstigt nog fick jag tag i allt utom spriten. Så blev det ledig på en toa, så hon hoppade in där och tvättade händerna, jag själv tog nästa ledig toa. Satt där inne och tänkte att hon kanske trodde att jag hade sprit .. vodka eller något sånt konstigt som jag skulle bjuda på? Fnissar lite för mig själv.

Lånade en blandning mellan livet efter döden, deckar och en bok om brödbak. Funderade på om jag ska börja använda munskydd när jag åker iväg på sånt här. Två gubbar väldigt förkylda masade omkring på bibban nysandes, hostandes och snorandes … jag blir förbannad och hade lust att be dem dra dit pepparn växer.

På vägen hem åkte jag med en chaufför som körde som en galning, vid en station föll en dam av hans knyckiga körning och vi var flera som hjälptes åt att få upp henne. En liten spröd dam, tunn som ett höstlöv fladdrade hon runt i bussen och hamnade på ändan. Men chauffören han tittade aldrig i bakspegeln, hur det såg ut när folk gick av eller satte sig. Vid nästa hållplast skulle han köra innan alla hann av, då skrek jag ”NU får du väl ändå lugn ner dig lite”! Han tittade förskräckt i backspegeln mot oss alla där bak, som undrade vad fan han höll på med? Nog kan man vara stressad i sitt yrke, går det två bussar i halvtimmen så ska de väl för sjutton kunna ta sig runt sin tur utan att köra som idioter.

Fick mina Triss skraplotter idag på posten, fick ett erbjudande om fyra stycken triss i månaden hemskickade, tänkte att det kunde vara kul för jag köper aldrig sånt. Första omgången vann jag 125 kronor så jag ligger på plus till nästa gång.

Obama

                       

En morgon när jag tårögt deltar i alla nyheter om Obamas seger. Jag har hela tiden haft en stark önskan om att han skulle få föra ut det Amerikanska folket ur deras trångsynta väg. De gånger jag har hört honom tala under valet har jag hört en röst, en ärlig röst som talade ur själens djup, en röst vi har hört förr i svarta led.

Hoppet om förändring är så stark i världen att när någon står upp med den där speciella rösten, som ett inre meddelande till oss alla, då lyssnar de flesta av oss instinktivt.

Obama får ett otroligt svårt jobb att tillfredställa allt som nu amerikanarna vill förändra, hoppas nu att folk kan inse att allt tar tid. Kan vara farligt när man kommer som en frälsare, farligt på så vis att det inte är som folk tror alla gånger.

Idag har dimman ännu inte lämnat farleden och båtarna brölar i sin väg ut och in. Jag sitter här och ser alla fåglar som flyger förbi balkongen mot sitt frukostbord vid andra fönstret, där hänger talgboll och nötter. Fåglarna är min dagliga glädje, de började för rätt många veckor sedan att kika in, flyga runt våra fönster för att se om jag ännu har startat utfodringen. En del har t.o.m pickat på rutan när de har kikat på mig och jag blir varje år lite stressad av de små livet och pratar dagligdags med dem. ”Snart säger jag, ska det hänga bollar på plats”, roligt att de kommer ihåg mitt fönster som en fly through varje år.

Igår var lusten att skriva lika med noll och jag hovrade runt i tillvaro, gick en längre promenad med Watson  upplevde det som skönt framförallt att jag klarade att gå så pass ”långt” utan problem. Dottern som har varit bortrest några dagar dök upp med en härligt salladsskål från Höganäs, för det var där i de trakterna hon har varit på besök i fästmannens fantastiska gård som hans släkten har gemensamt. Barnen … ens egna lever sina liv och jag gläds med dotterns utveckling och kärlek till den man hon har träffat. Jag tror på dem, de passar ihop och kan nog styra sitt skepp även i stormar.

Man önskar så mycket för sina barn och som förälder sittandes lite på sidan om så lider man när saker inte blir bra. Föräldern i mig vill gå in och räta upp, visa vägen och tala om hur en slipsten ska dras, ja, ni vet hur det är ni som är päron. Man är ett päron hur man än vrider och vänder på sig och hålla käften ska man alltid ha vett att göra, hur det än tar emot. Jag har så svårt med den där sista delen, men tränar verkligen  på att hålla mig undan och hålla käften. Att det kan hända saker med ens barn som är så svåra och ofattbara att man inte vet hur man ska hantera det, är man ju inte alls beredd på. Att livet och andra kan skada mina barn det är ju något som verkligen inte får hända, men sånt händer. Det är då det svåra med att vara ett päron infinner sig. Päronet i mig reagerar med en reptils snabbhet och helst vill jag ha ett slagträ i handen och slå till med, försvara det jag så ömsint har fostrat och fött upp. Att andras misslyckade barn ska kunna förgöra mitt, som jag så innerligt har visat vägen, står jag inte ut med.

Fan, livet är så konstigt och att vi ska drabbas av alla dessa avarter av människor, vi lugnt levande normala fungerade människor kommer alltid att vara offer för samhällets och andra pärons misslyckanden. Det vidrigaste när det kommer till kritan är ju att samhället dess funktioner som ska sopa framför andras dörrar när så behövs, de som har betalt för sånt inte alls reagerar eller gör det som förväntas av dem. Det är då paniken infinner sig. Man står och faller som vanligt människa när de där händer som inte får hända i en familj, en påverkan utifrån som försöker ta sig in och bara förgöra allt vackert.

Jag skriver lite klurigt om det hela, men livet är inte som man önskar alla gånger och man kan inte skriva om allt här inne då livet runt om är skört.

-Bilden är tagen av mig från vår husbil i somras, vi var i Österlen och där var så vackert.

Flyta på

Somarens härliga grönska fotat från husbilen, undrar om vi inte var på väg till Stens huvud här? Minnet är lite knapert när det gäller alla små orters namn.

Idag har molnen skingrats och solen strålar, det är vackert med den kvarvarande dimman som ligger mellan träden på Djurgårdslandet som svepande slöjor.

Dagen ska få flyta på bäst den vill, inget har jag planerat utan vill nog bara flyta med. Igår kväll lagade jag en gryta Boeuf Bourguignon så den är bara att värma till kvällen.

Jag är nog lite tomboll idag, har inte något jag vill skriva om … följde nyheterna igår och fick mitt lystmäte av amerikanska valet, nu börjar det blir rena korvstoppningen Tänker att de uppmärksammar det hela mer än vårt eget val. I DN imorse så började allt om och då kände jag att nu får de banne mig var nog med alla analyser om det här valet. Det har tagit sig hysteriska former, och jag tror att vardagen kommer att falla över alla amerikaner vilken dag som helst och då inser de att den nyvalda inte är en frälsare utan en vanlig tvåbent som har ett gigantiskt arbete framför sig. Undrar just om amerikanen inser att allt kommer att ta tid.

Vatten, bara vanligt vatten som ska drivas ut

 Äsch, idag vaknar jag och känner att jag har mer vatten i kroppen än vanligt, tittar mig i spegeln i badrummet och ser påsar under ögonen. Inte blir man så mycket tjusigare med åren, det här med rynkor är väl för de flesta något som är fint på andra, men inte i mitt eget nylle. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om det det där, har viktigare saker att fundera över rent kroppsligt. Men påsarna betyder att jag har mer vätska än vad som är bra i kroppen, så jag börjar dagen med en urindrivande extra tablett.

Dagen ser ut att bli grå, möjligen orkar solen ta sig igenom lite moln senare. Det är fredag och som alla andra fredagar borde ju den känslan infinna sig, fredagsmys och allt det där. Men idag känner jag mig slak, ska iväg och fika hos en av mina bästa vänner, tvärs över gatan så det ska jag väl överleva.

Igår kväll satt jag i soffan och sa till min man ”åhhh, paj vill jag ha, kan du inte baka något”? Sen tänkte jag inte så mycket på det, för i vårt hus brukar jag baka, jag tänkte göra en äppelpaj till kaffet, men glömde bort det på eftermiddagen, det är sån jag är nuförtiden, glömsk. Plötsligt hör jag elvispen dra igång från köket, mannen brukar alltid diska så att han stod i köket och donade tänkte jag inte på. Till kaffet serverades en rykande färsk tigerkaka, det ni och snopen blev jag och öm i hjärtat över min man.

Nu har det gått två veckor sedan jag började med kuren mot lungproblemet, jag sprayar med cortison och hoppas nu att det inte börjar förändra sig i lungorna när jag går in på tredje veckan. Två veckor av energi påslag, nej, inte det slags energi påslag som ni är vana vid, men jag har känt mig ovanligt pigg och lustfylld den här tiden. Som ni säker förstår får jag hejda mig väldigt i det jag gör hela tiden, inte gå för snabbt när jag är ut och går. Inte lyfta för mycket eller för länge, inte rusa igång som förr och ta tag i saker, utan mer smyga mig fram i tillvaron. Åhh, inte lätt för en impulsiv tjej kan jag lova, undrar just hur många gånger per dag jag får hejda mig mitt i rörelsen för att kroppen signalerar ”hallå där luften/orken tar slut direkt om du gör det du håller på med nu”. Men jag vill inte klaga, om kroppens funktioner håller sig på det stadiet jag är nu så kan jag sega mig fram tills det är dags för en ny njure, bara jag kan andas.

Nu har jag satt igång ett nytt surbröd, jag vet inte om ni tänker på surdeg som de där ryska/finska stenhårda nästan svarta limporna? Om ni gör det så kan jag tala om att brödet inte alls är på det viset, mer åt Baumbrot typen, som jag inte vet hur det stavas. Denna gång har jag blandat lite olika mjölsorter och slängde ner några russin på slutet. Får vi se hur det brödet blir … jag började redan igår med att sätta en vetesur över natten och sen blandade jag ner lite av min egen rågsur den som har flyttat in i mitt kylskåp. Tänkte nu jäsa det här brödet lääänge, ska försiktigt lägga ner det i brödkorgen för en slutlig jäsning som den får hålla på med under tiden jag är hos min kompis och fikar.

Blommor, skål och bröd?

Förra helgen köpte vi en fin blomsterprydnad som jag har färska blommor i, ser ut så här;  Tavlan köpte jag av Niki och den är mig så kär. Det är kul med blomsterprydnaden för jag kan byta blommorna och sätta dit nya för de står fast i ett sånt där grönt block. Min dotter köpte ju en salladsskål på Höganäs åt mig förra veckan, även den har jag fotat kommer här;  och så mitt senaste surbröd baka idag med tålamod och kärlek

Från det ena till det andra så är jag nog kär i Kevin som sjunger i idol, vilken röst, vilken utstrålning och glädjen han utstrålar …  jag blir hög varje gång han visar sig. Nu ska jag lägga mig i soffan igen och se på tv.

Rese utmaningen kommer här

Favoritland: Det får nog bli USA, där finns så otroligt många olika delar att besöka och alla är olika. Fantastiskt land på många vis, multikulti av största slag. Smältdegel av allt gott och ont som kan tänkas finnas i vår värld. För mig som turist och boende på flotta hotell, ätandes på det bästa ställen orten har att erbjuda känns det nästan fult att inte låssas om det andra Amerika, det utfattiga, kriminella och eländiga som ju är ett väldigt stort problem tro inget annat om det landet. Allt finns där, starka kontraster mellan överdådet till fattigaste av fattiga.

Favoritstad: Stad tycker jag är svårt för sällan är jag i städerna utan bor lite utanför… klart jag kan skriva London eller Pheonix. Men jag väljer nog Skagen för den totala upplevelsen, njutbart för själen. 

Bästa naturupplevelse: Inget slår Stockholms skärgård, våra båtsomrar bland kobbar och skär.

Favorithotell i Sverige: Taunumshede Gästgiveri, fantastiskt ställe med mat som var underbar.

Favorithotell utanför Sverige: Hayatt Regence Tampa Bay, av alla underbara hotell så blir jag varm i hjärtat när jag tänker på det stället. Vi bodde i smekmånads huset, ett runt hus med egen fiskdamm med guldfiskar och vackra små stigar som följde runt i trädgården. Utsikten mot Mexikanska golfen var så befriande med peklikaner som satt på några ruttna stolpar ute i havet. Längst ut i havsbandet så jag delfiner hoppa och livet var gudomligt skönt.

Favoritrestaurang i Sverige: Ulriksdals Värdshus som rymmer både minnen från min uppväxt och en fantastiskt vackert värdshus att komma till som vuxen oavsett årstid.

Favoritrestaurang utanför Sverige: Då får jag ta er med tillbaka till Hayatt Regence Tampa Bay för till hotellet hörde Floridas bästa brunchställe. Efter att ha slöat vid poolen så gick vi dit och åt något av det mest makalösa jag någonsin har varit med om i brunchväg. Genomgående rosa champagne, dignande bord av mat av alla sorter, serverat ungefär som vårt smörgåsbord, men där kunde ett helt långbord bara vara fisk. Allt från färska räkor till tillagad mat, kött, grönsaker, frukter överdåd.. det bästa kom sist ett enormt efterrättsbord med allt och jag menar allt. Minns att jag avslutade det hela med ett fat med jordgubbar doppade i choklad.

Ställe dit man kan “fly” Vi har en promenadslinga som sträcker sig långt efter Lidingös stränder, där finns mannens och min soffa där vi ofta satt när ungarna var yngre. Utsikten över vattnet och Djurgårdslandet på andra sidan är väldigt lugnande och vackert. Där på vår soffa har vi tagit oss vidare många gånger, när det har varit jobbigt har vi tittat på varandra och sagt; Nu går vi till soffan.

Ett ställe jag aldrig mer vill åka: Rumänien … envåldshärskaren, diktatorn levde ännu och jag ska inte ge mig på att stava till hans namn. Folket var bland det otrevligaste jag har mött, de stal allt de kunde (pga fattigdom) och avskydde nog oss turister. Här fanns inget service, ingen mat, ingenting allt var ransonerat. Om hotellrestaurangen fick kycklinglever så åts det på längden och bredden i flera dagar, fick man efterrätt så var det typ 3 jordgubbar, så långt räckte ransonen. Vi svalt inte och hade inga problem med maten, men många svenska barnfamiljer med bortskämda barn när det gäller mat åt nästan ingen på hela veckan. En dag gick ett rykte om att det serverades pannkakor på ett hotell och genast rusade alla knäppa svenska föräldrar dit för att deras små bläk telingar skulle få något de kunde äta.

Bästa shopping: Var som helst i USA

Bästa nattliv: Får nog bli Mallorca dit jag åket tur och retur under yngre år. Då hade jag dra under galoscherna.

Packningstips: Jag tänker mest praktiskt, lättskött och skönt att ha på sig.

Resetips: Kolla allt med försäkringskassan så man har med sig rätt papper ifall något händer.

Vad finns i “carry-on” väskan: Större delen av mitt medicinskåp, jag är en sån där som alltid kan fiska fram det andra behöver när det kniper. Böcker så klart, ofta lite för många.

Jag utmanar alla som känner för det!

Chokladtårta med Hallontryffel

Grattis på Fars Dag

Chokladtårta med hallontryffel

 

Portioner: 1 tårta till cirka 12–14 personer
Tid: 30 minuter

1. Värm ugnen till 175 grader.

 

2. Gör först tårtan. Vispa smör och socker vitt och poröst. Blanda i äggen, ett i taget. Rör i den smälta chokladen och till sist mjölet.

3. Smörj en form med löstagbar kant och ströa eller mjöla den. Häll i smeten och baka i 175 grader cirka 20 minuter.

4. Gör under tiden hallontryffeln. Låt hallonen rinna av i en liten sil, det skall bli 1 dl saft.

5. Smält chokladen tillsammans med honungen i mikro eller i vattenbad. Den skall bli riktigt varm. Blanda i hallonsaft, likör och sist smöret till en slät och blank tryffel.

6. Häll tryffeln över chokladtårtan och låt stå tills tryffeln stelnat till. I rumstemperatur kan den stå till nästa dag, och har man bråttom kan man ställa in den i kylen ett par timmar.

7. Vid servering: Skär loss tårtan från ringen, lossa från botten. Pudra lite kakao över tryffeln och garnera med färska hallon och till exempel röda rosor. Löst vispad grädde eller hallonsorbet är gott till.

Ingredienser:
Chokladtårta:
250 gram rumsvarmt smör
200 gram socker
200 gram ägg (ca 3 stora eller 4 små)
250 gram smält mörk choklad, helst 70 procent
70 gram vetemjöl
Hallontryffel:
250 gram frusna hallon
195 gram mörk choklad, helst 70 procent
25 gram akaciahonung
10 gram hallonlikör (kan uteslutas)
45 gram osaltat smör
Grädde eller hallonsorbet till servering.

Den här tårtan gjord jag igår, den kan jag verkligen rekommendera, lätt och snabbt gick den att göra och är något för den som verkligen gillar choklad. Vi blandade ner resten av hallonen i vispad grädde, det var gott till.

 

En grå fuktig filt

 Önskar verkligen att jag kände mig som den lilla elefanten, lyckligt rullande runt i det gröna. Ska man rulla i något idag så är det garanterat grått och förmodligen väldigt vått när jag väl kommer ut. Idag ska jag åka till sjukhuset och träffa hematologen och få besked om hur det ser ut med mitt blod, ska bli intressant att höra. Jag tror ju att den här resan är helt onödig, jag hamnade ju hos hematologen via remiss och anser att min remitterande läkare gott kunde höra av sig om det var något fel. Nu ska jag ta upp en blodläkars tid, kanske bara för att höra att allt är bra vilket jag ju utgår ifrån.

Jag försökte t.o.m att ta bort den här tiden, men stötte på en sjuksyster på mottagningen som var helt hysteriskt med att jag skulle komma på den här tiden. Jag sa att om det var något borde väl den remitterande läkare ta hand om det? Men inget gick hem hos den syrran, att andra behövde tiden bättre än jag som förmodar att jag inte är blodsjuk ska sitta där och ta upp läkartid. Men det gick hon inte med på .. jag var helt ställd efter det samtalet, frågade om hon visst något om provet eftersom hon var så envis med att jag skulle dit, men det visste hon inte.

Kan ju bara säga att sitter nu hematologen och säger att det inte var ett dugg fel på mig efter alla prover de tog, då kommer jag att ta ett snack med henne om nödvändigheten av att jag tog upp hennes tid? Ska nog även påtala att syrran där inte gav mig ett val alls, utan var jävligt korkad rent av.

Jag blir så trött och deppig av den här gråa fuktiga filten som ligger över hela livet just nu i november. Förr var jag aldrig deppig av grått väder, det var ju dessa månader jag normalt fick en massa gjort.

Nu ska jag göra mig iordning, kolla tågtider och sånt …

Hämtar andan idag

Igår var jag så trött när jag kom hem att jag inte orkade mer än laga middag. Läkaren jag mötte var så ambitiös och noggran, en sån läkare man sällan möter vid sin första kontakt. En som tar upp historiken bak och undersöker kroppen, knackar på en så där som de gjord förr. Lyssnar på hjärta och tar tryck, sen gick hon igenom mina prover som visade att allt var ok. Hon visste då inte att jag hade tagit ännu ett prov som visade att blodplättarna var uppe i nästan 200 så saken kom i ett annat läge när hon fick veta det. Jag är frisk vad det gäller bloddelen av mig .. så nu återstår bara ett fasteprov som jag ska ta imorgon för att kolla kolesterolen.

Nej, jag sa inget om syrran och det onödiga i att jag kom dit och tog hennes tid. Det var på något vis rätt skönt att möta en läkare som hade ordning på varje papper och systematiskt arbetade sig igenom det hon hade tänkt sig. Jag fick ju hela tiden ta del av hur hon tänkte och det gillar jag.

Jag har precis satt igång ett nytt brödbak, tänker inte göra ett dugg mer idag, möjligen gå ner till Ica lite senare under dagen. Dottern kommer snart och går ut med Watson och jag är så glad att slippa passa någon tid alls idag. Imorgon ska Watson in och få födelsemärkena på tassarna bortopererade och jag oroas alltid när min lilla vovvebebis ska gå igenom något som kan bli farligt. Det går säkert bra, men sen är det många bandage, på tre av benen och det ska läka och inte bli problem av det hela.

Jag har hamnat i ett skov av fibromyalgi och varit risigare än på länge av den sjukdomen, dubbel trötthet och kroppen som ett blåmärke. Igår var det för jäkligt, men det var ju bara att sega sig iväg till läkarbesöket, därför behöver jag en dag där jag inte gör ett smack för att återhämta mig lite.

Så var det gjort

 Så har jag varit och lämnat mitt förhoppningsfullt sist prov inför transplantationen. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp i min svajiga kropps fysik.

Jag satt där på en bänk vid busstationen och försökte tysta mina tankar, läser en bok av Eckart Tolle som jag har fått låna av millanmill och på tal om henne så är det hennes födelsedag idag. Jag ställer in en bukett bara för henne.   Grattis min vän!

Tillbaka till Tolle så pratar han om att få tyst på rösten i våra huvuden som ju ständigt mal på. Han skriver att vi kan pröva att betrakta den inre rösten och på de viset få den att lämna små luckor av tystnad till att börja med, varefter man tränar så infinner sig friden i allt längre stunder. Ett annat sätt var att betrakta nuet med ett väldigt intresse allt för att stänga av tankarna, jag försökte det när jag satt där på bänken. Men kom på att jag är lite för trött/sjuk för att lägga så mycket energi på att vara i nuet. Låter lite konstigt, men jag kände att jag blev trött på att koncentrera mig på nuet, så jag ska nog försöka med betraktandet av mina egna tankar i stället. Jag får väl försöka komma ihåg att återkomma till boken när jag har läst den klar.

I mitt bakhuvud svalpar hela tiden tankar som har med Watson att göra. Klart jag är orolig, sa till honom igår att han bara får sova en stund hos veterinären och vakna sen och komma hem till mig igen. Den där hunden har jag så kär fast jag ibland kan bli både arg och trött på honom. Precis som med barnen när de var små… Jag trodde aldrig förr att jag skulle bli så här hundgalen.

Hela uppväxten var en hund en hund och inte så mycket mer med det. Men sen skaffade jag en kanin till ungarna och jag blev ett med den kaninen. Först var han lös i hela lägenheten och brukade sova på en filt vid min säng, min arm hängde ofta ner där och handen smekte den mjuka rara varelsen på filten. Han blev rumsren och hade alltid locket på kaninburen öppet så han kunde hoppa in som han ville. Efter några år fick kaninen hälsoproblem och jag gjorde verkligen allt för honom. Veterinären sa att hon aldrig varit med om maken till person att kämpa för en kanin. Han fick penicillin som slog ut magen och för att han inte skulle dö så var man tvungen att få honom att äta hö. Han matvägrade och jag satte igång med att mala höt i apparaten som jag har att mala kaffebönor i. Ja, det blev ett finmalt hö nära på dammhö, sen blandade jag det med morotspuré. Ljummade det hela lite och drog upp i en spruta utan spets, sen gällde det att få in purén i kaninen. Det var orange puré överallt, men jag fick igång hans mage många gånger på det viset.

(Jag måste hoppa in och skriva här att mitt nära förhållande till kaninen öppnade mitt hjärta för kärleken till djur och därför kunde vi skaffa oss en hund. Jag vet inte varför det var så innan kaninen att jag inte kände kärleken till djur så starkt. Djur var djur, gulliga men det var inte mer jag kände då, men sen efter kaninen så har jag det nästan jobbigt att både läsa och se om hemska saker som händer djur. Mitt hjärta blöder verkligen för djur… mer än för människor rätt ofta om jag ska vara ärlig. Samtalet från veterinären fick mig att tappa min redan tunna röda tråd, därför gick jag in här efteråt och försöker förklara det jag började med.)

Nu ringde veterinären och sa att Watson nu låg på bordet, han hade mer födelsemärken än hon sett tidigare och problemet är att huden är så tunn på tassarna/benen att den inte räcker till att dra ihop efter att märkena har tagits bort. Hon skulle nu ta några märken och skicka till labbet, vi får hoppas att de fortfarande är ofarliga. Sen sa hon att om det behövs så måste man nästan göra en hudtransplantation om man ska ta bort allt. Men av alla jäkla stället att sätta sig på? Varför kunde han inte ha dem på ryggen där andra har sina märken…

Nu ska jag äta någon slags brunch har ju varit fastande inför blodprovet.

… allt smalt ihop i en grå hög

 Efter en orolig dag så kom han hem min lilla vovve, han var så upprörd över hur dagen hade varit, käften gick i ett med gnäll, pip, ja, rent av gnissel för att inte tala om mutter och ylande. Jag ojade mig väldigt med honom och förstod varefter kvällen gick att han hade ont. Det var bara att ta fram hundens värktabletter för det behöver jag väl inte skriva att man måste ge speciella värktabletter till hund.

Han låg som en slagen hjälte på ett fårskinn med en av mig stickad grå sjal över sig … allt smalt ihop i en grå hög, hunden, skinnet och sjalen. Efter att han fått en värktablett så sov han gott, helt utslagen och natten har varit lugn. Nu har vi tagit en kort tur för han får inte gå långt alls sa veterinären, vilket passar mig bra. Han har stiliga knallgröna förband på båda bakbenen som nu ser ut som två smala spagettiben, tur att han har lite längre hår på benen eller jag förstår nu varför de alltid vill spara håret lite längre där.

Idag känner jag mig risig i kroppen men det är fibron som spökar, i väderomslag och rejäla gråväder så sätter det alltid igång att jävlas med kroppen. Man har ju svårt att hålla ångan uppe när man kommer ut och möts av ett våtvarmt omslag av fint duggregn. Men i hösten fuktiga gråhet kan jag njuta av alla buskar, träd och blomstjälkar som blir bruna, jag vet inte vad det är, men jag tycker det är så vackert med alla intorkade bruna nyanser ute. Alla döda torra blommor och barken på träden som har mörknat av all fukt..

Igår kikade grannpojkarnas mamma in för att hämta två socker som jag har stickat till de yngsta grabbarna. Det var så kul när jag ringde dit, då svarade näst yngsta som även förra året fick sockor, som nu var för små. Han svarade och blev så lycklig när han hörde att han skulle få nya nu. Måste säga att jag blev glad i hjärtat, en liten 4:a klassare som blir så glad för ett par hemstickade sockor.

Här har vi dagens vinnare…

                            

Långt bort hör jag en envis telefonsignal, jag masar mig yrvaket till telefonen och mannen undrar hur det är? Nyvaket svarar jag och får lite panik när jag inser att jag har sovit till klockan 10.00 och snart ska vi åka till veterinären för att kolla att Watsons sår ser ok ut. Det blev en faslig fart på mig, ok då jag snabbade på lite mer än vanligt. In i duschen och ut med Watson han måste ju få kissa och nr 2 innan vi åker … illamåendet kom som ett brev på posten, konstigt att jag bara vill ulka och ha mig när jag blir stressad.

Men iväg kom vi och regnet föll som vanligt så fort jag stoppar ut näsan. I väntrummet satt det lite folk och alla var olyckliga på sitt vis. Två kvinnor såg så sorgsna ut att jag inte ville tänka på vad de väntade på .. en skötare kom ut med en liten tom djurbur och i andra handen en papplåda med ett nyligen avlivat djur. Suck, det kan vara så tungt att vara djurägare och vad många inte inser när de inga djur har, är att vi som har djur vi sörjer dem lika djupt som när anhöriga dör. Men det var ju bara en kanin, eller en mus tänker någon, men det är inte så känslolivet fungerar i sorg, finns det kärlek finns det djup sorg.

Ett par satt med sin lilla hund och väntade på remiss till stora sjukhuset, jag hörde sånt jag inte ville höra då väntrummet är litet. Tumör, kvinnan, såg ut som om hon kunde falla ihop när som helst och mannen han tröstade och klappade så där lite tafatt fast kärvänligt som män kan i svåra situationer.

Just idag var vi vinnarna i detta väntrum, Watson skuttade glatt in i undersökningsrummet och jag tänkte för mig själv att han är ju frisk, än så länge.

Vem vill vakna med tuppfan?

Just nu är jag väldigt bra på att sova, synd att man inte får pris för sånt. Det här med en god nattsömn är ju prisat, men att sova för länge på dagen har ju av de morgonpigga fått en väldigt negativ klang. Många gånger har jag retat ihjäl mig på de där morgonpigga som tror att just de med den medfödda gåvan att vakna tidigt är något som borde ge dem första pris i alla tävlingar. Om jag bakar en limpa på kvällen och de en tidigt på morgonen så är deras förbaskade limpa så mycket mer värd än min limpa. (I deras ögon)

Har alltid uppfattat morgonpigga som jävligt självgoda, de framhäver så gärna allt de gör i arla morgonstund och fnyser föraktfullt över andra som erkänner, om än motvillig att de sov vid 05.30 tiden när deras limpa stod färdiga på galler för att svalna.

Att vara uppe med tuppen är en rest från vårt bondesamhälle då man var tvungen att gå upp och ta hand om djuren. Att sen vara född morgonpigg är ju ingen match, det är ju något man bara råkar bli precis som jag är kvällspigg och en jäkel på att normalt prestera mycket senare på dygnets timmar.

Idag har jag skummat igenom en del bloggar och det slog mig så tydligt hur avslöjande våra bloggar är med våra tillkorta kommanden i livet. Vad vi söker och vad vi tror oss behöva, det är rätt avslöjade att läsa vad vi skriver om våra liv, ibland kan jag verkligen känna att jag värjer mig från saker som skrivs, som jag själv har svårt med eller helt enkelt sånt som samhället anser är fint, men som inte faller i så god jord hos just mig.

Som när morgonpigga ska skryta om hur tidigt de var uppe och nu tänker jag verkligen inte på znogge som lider så med tidiga morgnar och har börjat simma i ottan för att komma igång. Nä, jag tänker på de där självgoda morgonpigga som alltid ska köra ner i halsen på andra normala att just de är utvalda till ett eget glänsande släkte som går upp med tuppfan.

När jag läser sånt som får mig att reagera negativt så läser jag alltid en gång till för jag vill förstå vad det är jag reagerar på i texten. Jag vill förstå vad som gör mig upprörd eller negativ för oftast är det ju mig själv det handlar om. Vi har ju alla våra skavanker och våra läxor att göra här på jorden, vissa är mer blinda än andra eller man ser sig inte själv i samma dager som andra ser än. Det gäller ju även mig så klart och jag funderar ofta över vad ni ser som jag inte ser hos mig själv i mina texter som är ett sammelsurium av mitt jag.

Men det jag oftast ser är hur goda ni vill vara i era liv och era tankar, jag tänker på er alla med kärlek för att ni kämpar på med era olika liv. Är det inte så vi vill ha det i våra liv, vi vill vara en varm kärleksfull kraft att räkna med för våra nära och kära. Att sen livet inte alltid ger oss rätt redskap och det tar ett tag att hitta det rätta för någon har stängt och låst redskapsboden. Det är väl det som är själva livet att hitta i sin egen redskapsbod. Inte kommer många av oss att bli fulländade varken på det ena eller andra, men vi försöker och det är det som jag ser kärleksfullt på.

För alla sjukt morgonpigga kan jag nu tala om att brödet mitt jäser och ska fortsätta med det större delen av dagen. Ärligt talat vet jag inte om det finns någon av mina bloggvänner som är så där morgonpigga, de flesta av er verkar vara släkt med mig och släpar er upp och iväg när ni måste.

Man är vuxen när man ser kvinnan inte mamman

Nå ja, inte hade jag något bubbel med till min mammas 75-års dag men två stora nybakade tårtor hade jag med mig. Tänk att det är så skönt att träffa släkten, så trevlig att se dem alla och få skratta och prata om allt och ingenting. Släkt kan vara så härligt att växa upp med, jag minns hur vi alla träffades hos mormor så länge hon levde. Hon var som ett nav där allt i släkten möttes, i glädje i sorg och visst blev vi osams ibland, så är det ju när man är släkt.

Men när jag ser in i min kusins ansikte då klappar mitt hjärta extra mycket, jag gillar alla släktingar, men vissa är mer nära och jag känner släktskapet så tydligt. Kusinens pappa bodde fortfarande hemma när min mamma och jag flyttade hem till Sverige och in hos mormor. Klart att jag blev förtjust i R och har varit det i hela mitt liv, han bytte blöjor på mig och lärde mig en massa bus som liten. Att sätta fast mackan under bordet var kul tyckte R när han lurat mig till det, men mormor hon blev ju arg .. en stund. Sen kunde man skjuta ärtor med skeden, vilket inte heller var så poppis hos mormor. Klart ni fattar att R var som min bror och att jag såg upp till honom under uppväxten.

Samma känsla har jag för hans dotter, kusinen. När vi ses så kan jag aldrig fatta att vi inte har mer kontakt med varandra. Men klart det är en del år mellan oss och vi bor ju inte grannar, men varför blir det så här kontaktlöst mellan människor? Jag ger mig själv lite dispans för de senaste åren pga min kropp som inte orkar, men vad ska man skylla på de år som gick tidigare?

Kalaset var precis så trevligt som jag vet att mamma önskade, mycket folk, god mat och dryck. Det var mysigt att se henne sitta där med alla presenterna och jag såg att hon var glad och nöjd. Sen kom hennes vänner och grannar och de damerna fick galant service av min mamma hela tiden. Hon gödde dem med extra av allt .. det är fint att se henne med sina vänner, som för den delen är så trevliga så jag kunde nog låna en del av dem till mig själv.

Det här med att fylla år … fylla 70 eller 75 som min mamma, det är helt otroligt när jag ser på henne och hennes bror som är 70. Unga ser de ut båda två och jag kan inte fatta att så många år har gått, tänker på alla år man bodde hemma som en idiot till tonåring, missnöjd och uppkäftig. Att jag inte såg min mamma då som ”mer” än mamma. Idag ser jag kvinnan bakom mamman den hon är på det vis jag ser på andra kvinnor. Konstigt är det att man större delen av sitt liv konfronteras med mamman men inte ser människan bakom mamma. Fattar ni hur jag tänker eller låter jag bara hemsk när jag skriver så? Jag vet ju nu att mina barn ännu mest ser mamman i mig, tror att dottern är på väg att se kvinnan i mig, men det är en bit kvar.

Äsch håller jag på att trassla in mig för mycket nu … kanske är jag för trött efter kalaset, men jag hoppas att ni fattar vad jag är ute efter.

Nu sitter jag här och trampar mina av vatten svullna fötter, har inte skött mig idag utan ätit lite för dåligt och det brukar sluta med stubbar till ben och klumpar till fötter. Konstigt att det ofta blir så när jag vet att jag har slarvat med maten. På tal om mat så åt jag gott hos mamma, men jag åt ingen lunch och jag var inte så hungrig när jag var hos mamma, så konstig är jag ibland. Tänkte roffa åt mig en bit av smörgåstårtan när jag gick hem men äh, det blev inte av.

Nu ska jag lägga mig i soffan med benen högt …

Allt går så bra

Trodde nog att jag skulle både se ut och känna mig så där idag men solen gör mirakel med de flesta. Jag promenerade längre med Watson än på länge, gick ner i Ekbacken och njöt av den vackra naturen och fåglarna som nästan lurade mig att det var vår. Kvidevitt kvidevitt, ja, försök själva att härma fågelsång i text får ni se hur lätt det är.

Jag har inte gjort ett vettigt dugg idag, har sökt mönster till vantar på nätet och börjat med ett par enkla tumvantar. Skulle vilja sticka några fina sen med mönster, men jag måste ju träna lite först på en enkel variant.

Jag har nu gått in på min tredje vecka utan lungproblem, jag är så glad för det, har fått ett liv igen vilket jag inte tycker att jag har haft på säkert ett år. Alltid var det på gång med astman, hostan och orken som tog slut av att inte kunna syresätta mig vettigt. Tänk att det kan vara sån skillnad, jag är överlycklig och hoppas att det håller sig så här nu fram till jag får en njure.

Nu är alla prover tagna på mig och det är nu min läkare ska samla ihop mina provsvar och skicka dem till Huddinge. När det är gjort ska de sätta igång och undersöka min vän vars njure jag ska få. Det kommer att ta två månader och jag räknar med lite mer tid för att inte ha för stora förväntningar och vet ni vad som kan hända sen? Jo, antingen säger de att allt är ok med henne och att vi får boka ett gemensamt möte på Huddinge för att där boka en operationstid. Eller så faller hon bort p.g.a något som gör att hon inte är frisk nog för att få ge en njure.

Vad händer då? Läser mitt livs karta upp och ner kanske?

Jo, då får jag en slang inopererad i magen och får lära mig dialys. Kul va!                                                     Så tiden framöver kommer att bli lite läskig, jag önskar så att hon är frisk, men försöker samtidigt ha lite mental förberedelse för att det kan bli nada av det hela. Jag har så många som självklar tror att det ska funka och att allt kommer att gå så bra, själv tror jag som en idiot att det blir så, men det skaver en rädsla av något annat längst in i mig.

Rädsla … saknad av tillit är det jag det? På ett vis är jag rädd och misstror, men samtidigt så tror jag som en dåre att allt ska gå så hiiimla bra. Alla tror att det ska gå sååå bra, men är det inte vad man alltid säger till andra som ska genomgå något jobbigt? Allt kommer att gå så bra säger man och menar det, men hur kan man egentligen säga så? Undrar jag som också säger så till andra som tröst, som stöd som vad som helst som lugnar ger kraft. Ja, det kan man undra?

Allt går såååå bra….= mental träning?

Blodvite uppstod och annat misslyckande

Jisses vilket oväder, regnet trummar på rutorna och blåsten kastar allt i en virvel av lösflygande höstlöv på rutorna. Dagen seg som en deg som jag för den delen satte tidigt, degen till ett matbröd som blir allt annat än bra, ni vet som jag att vissa dagar blir det bara fel på allt man gör.

Började tidigt med att jag inte kunde sova utan gick upp och tog kaffe när mannen satt i köket, bara en sån morgon fattar ju vem som helst att det är döfött. Sen har vädret förföljt mig, slog på ändan när jag var ute med hunden men överlevde utan problem, den där bröd degen jag satte har för mycket mjöl i sig, så det brödet lär ju inte bli som jag har tänkt mig. Fick lägga mig och sova på dagen för fibromyalgin är för j*vlig gör mig tröttare än trött, som om inte njursviktens trötthet skulle räcka.

Middag, jisses ska det alltid ätas, har rökt lax i kylen och tänker; stuvad potatis med dill till. När jag skär potatisen i bitar så skär jag halva fingret av mig, blir så frustrerad när det händer sånt som inte ska hända nu för tiden. Ja, jag gråter rakt ut som en idiot, medans jag letar och svär efter plåster med ett hushållspapper runt fingret i ett paket som skulle räcka i vårt hushåll säkert en månad.

Igår blev jag biten och idag ser jag ut som om min man har tagit för hårt i min handled, Watsons fina bandagerade bakben är han fasligt noga med att vakta. Jag ser plötsligt att stygnen tittar ut, bandaget har åkt ner. Tänkte mig inte för, blev bara förskräckt att han hade hunnit gnaga på stygnen. Böjer mig och tar tag i hans bakben och då bet han till ordentligt. Nä, det gick inte hål, men ont gjorde det och blått blev det och arg blev jag, så arg att han blev lyft i nacken och under magen. Ställde honom på hundbordet och satte nytt bandage, tänk att då går det bra när man står på bordet, då är han aldrig lika uppkäftig. Sen när det var klart så var jag så slut att jag ställde ner honom på golvet och bara la mig ner och storgrät. Visst låter det som om jag är färdigt för psyket eller hur?

Jag har inte så mycket kraft kvar i kroppen och när det då händer saker där jag antingen blir väldigt rädd/arg eller tar i fysiskt, upprörd på något vis så rinner, verkligen rinner energin ur min kropp. Då är det inga svårigheter att lägga sig på mattan och storgråta. Men det är väl sånt som man kanske inte skriver om och jag ska ärligt skriva att sånt inte var vardagsmat för mig före jag var njursviktig.

Tror att jag grät så någon gång när ungarna var små och sjuka, jag bara inte orkade vara en glad mamma utan la mig i en hög och tjöt. Då fick jag tröst av barnen som verkligen kan trösta och vara goa när man blir ledsen, igår var det hunden som tröstade mig. Jag blev slickad i hela ansiktet och han for som en skållad råtta runt mig för att jag skulle bli glad igen. Jag är helt övertygad om att han visste varför det brast för mig och sin egen inblandning i det hela.

Nej, nu får jag allt gå ut och snacka med den där dillstuvade potatisen som höll på att sluta i ett blodbad.

                                                                                

Sover som en dö sill mest hela tiden

Igår var jag uppe och igång men fann ingen lust att skriva … idag har jag nog fått en släng av något för jag har sovit hela dagen utom den stund det tog att gå ut med Watson. Just nu har jag kafferast ifrån sovandet … ska nog snart lägga mig igen.

Får nog ringa mannen och be honom köpa ärtsoppa och pannkakor med på vägen hem, ikväll får han äran att gå på ljusparty till min dotter, dit kommer jag inte. I värsta fall så får jag väl bara ringa dottern och meddela vad jag ska ha för ljus, om nu mannen inte är så road vilket jag kan förstå.

De få gånger jag har varit vaken under dagen så har jag funderat på vad det är med mig, tankarna snurrar runt att den där sista njurfunktionen är på G att ta slut… eller är det en förkylning utan snor eller annat än? Med tiden får jag se vad det är med mig … så nu vet ni varför det är tyst här och ingen som kommenterar härifrån bana 5.

Gnatt Då!

När livslusten strålar in i mina irisar

Försöker jag göra, solen skiner idag och Watson är hos dottern för att jag skulle få sova och ta det lugnt. En släng av något har drabbat min kropp, för min del är jag helt färdigt med den där slängen. Har varken lust eller tid att hålla på och sova hela dagarna för den där slängens skull.

Ibland tränger sig livet på mig vare sig jag vill eller ej, det finns saker i min tillvaro som jag inte kan göra ett dugg åt. Jag mår dåligt av att ta del av det hela och kan inte göra ett smack för att förbättra situationen. Jag pratar så där kryptiskt igen, då det är sånt jag inte kan skriva om, det påverkar mig så fruktansvärt.

I alla lägen man drabbas av i livet så måste man ständigt söka sig till en positiv tanke, man får inte tillåta sig att åka med den negativa spiralen ner i fördärvet. Negativa tankar har vi alla, många fler än vi oftast är medvetna om. Tror verkligen på det här med att tänka positivt, när det gäller min egen njursjukdom så tänker jag att det var tur att det inte var ett oersättligt organ som blev sjukt. Då står och faller man om man inte hittar ett nytt organ i tid, jag kan ju få dialys om ingen ny njure finns att tillgå. Det sättet att tänka om sin tillvaro är vad jag kallar positivt tänkande.

Ibland händer det saker som gör att man tappar fotfästet i livet, tillvaron ter sig nattsvart och det har man nog också behov av ibland att deppa en stund. Utan mörker inget ljus eller så…

Men tillbaka till ljuset så strålar det verkligen av sol idag, sitter här och kisar, men vill inte dra ner persiennen, inbillar mig att ljuset ger mig något även genom fönstret. Kanske inget D-vitamin precis, men livslusten kanske ökar när solens strålar obarmhärtigt kastar sig in och blandar sig i mina ögons irisar.

Igår pratade jag med en manlig vän, varje gång vi pratar så känns det som om vi kunde prata i evighet i ett samförstånd som går utöver det vanliga. Han är gift med en av mina bästa vänner, så det är väl helt naturligt att hon vännen väljer en så bra kille. Jag menar jag gillar ju henne så mycket och den energin hon har, drar då till sig denna man. Klart som korvspad att det blir bra även för mig…

Jag ska nu ta tag i den här kroppen och strunta i ”slängen” ta mig upp och ner till affären, har två paket att hämta och det ser jag fram emot.

Oj, glömde att det är fredag … blir så dagvill när jag går här och lunkar för mig själv. Så idag är ni alla på fredagshumör, ni ställer in er för ett glas rödvin vid spisen och en god middag för att sen lägga er raklång i soffan och snarka ikapp… inte? Jag får väl prata för mig själv då.

Tiga är silver eller hur det nu är med den saken

När mannen kom hem med Watson så svepte han förbi mig med Watson i famnen, han var fullständigt full av snöbollar som satt runt hela benen. Det blev raka vägen in i badkaret och en snabbdusch för att få bort snöbollarna, Watson var inte alls glad …

Ja, nu har även vi fått snö och det är till att pälsa på sig om man nu har tänkt sig en sväng ut. Men jag tänker nog passa på att vårda den där slängen jag har i kroppen mest hela helgen. Konstigt släng för den delen, ena stunden känner jag mig nästan normal och sen får jag lite feber och känner mig rätt ynklig, fram och tillbaka. Nu tror jag inte det blir mer än det som är, men oron finns ju att jag plötsligt ska bli sämre.

Nu gäller det att mitt immunförsvar verkligen orkar hålla emot fram till februari, om jag får en ordentlig omgång då går det åt pipan för mig och jag kommer att hamna i akut dialys. Vem vill det? Inte jag i alla fall, jag vill hålla mig frisk den tid som är kvar nu och hoppas så in i norden att jag får min väns njure om hon är frisk.

Åhh, jag har väl inte sagt att hon har fått kallelse till undersökning inför att donera sin njure! Det är bra att de gör de grundläggande nu som att hennes blodtryck är ok och att hon inte har socker för har hon något av det så åker hon på en gång. I december så åker hon med sin familj till Thailand 3 veckor och det är ju lika bra att hon då vet om ifall de kommer att fortsätta undersökningarna när hon kommer hem eller inte.

Sen var det Watsons ben, proverna som togs visade att han inte hade cancer … vågar nästan inte skriva ordet, det förhatliga. Han har helt enkelt tjock hud där som är svart och ser farlig ut men är det inte. Vi har nu haft bandage i rätt många veckor på honom och har nu varit ner i källaren och hämtat struten. Struten hatar alla hundar och det är rätt synd om honom när han springer in i alla dörrkarmar och inte når ner till matskålen. Men nu ska såren få lufta sig har vi bestämt, i veckan som kommer ska stygnen tas bort.

Igår frågade znogge om hur det var med Watson och jag kom på att jag glömmer bort att tala om vissa saker, det är nog mitt tänkande som nu blir allt med luddigt av njursvikten. En vän jag pratar ofta med i telefonen sa att jag ibland är lite borta eller om hon menade att saker kom med längre fördröjning än vanligt från mig. Ja, tänkte jag så är det ju och ibland tappar jag helt den röda tråden och avslutar både skrivet och pratat mitt i, hängande så där i luften utan början och slut.

Det är ju rätt nyttigt för en som ständigt har pratat på längden och bredden att tappa den där nästan automatiska pratmaskinen. Jag har insett att det inte är så viktigt alla gånger att ha en åsikt, att säga något överhuvudtaget. Man är inte så viktigt som man tror alla gånger eller hur jag ska säga det hela. Jag tror inte att tala är silver och tiga är guld nej, jag tror att vi har fått en käft för att kommunicera med. Vi pratar mycket luft med varandra, vi skulle behöva prata mer om det som berör och är viktigt.

Jag tänker inte fördjupa mig mer än så just nu för jag har en känsla av att jag kommer att tappa tråden rätt snart. Ska sätta mig och sticka på ett par sockor i stället, får vara glad så länge jag håller ordning på den tråden. -Solen kämpar sig just nu igenom en stålgrå himmel, det är vackert ute idag och jag njuter av att se himmel och hav spegla sig i varandra, glittret och de små eviga vågorna slänger som gnistkyssar upp till mig.

Ska f*n va polis!

 Så var det dags för saffransbullarna, degen jäser. I år ska jag göra en annan sort saffransbullar med mandelmassa i, måste ju variera mig lite. Jag valde mellan att åka till Willys och handla eller baka bullar, orkar inte med allt jag vill. Känner mig så sur idag över att jag är så risig, flåsar igen och har fått öka upp kortisonsprayer hoppas det hjälper.

Idag är jag så himla darrig, tycker ibland att jag tappar kontrollen helt över min kropp. Jag vet inte vad den vill och vad den säger till mig längre, alla normala gränser har suddats ut och det gör mig både rädd och frustrerad och ärligt talat jäkligt förbannad. Idag har jag sagt till mannen att jag är så sjukt trött på att vara sjuk, jag vill inte känna den här begränsningen längre, inte tappa orken titt som tätt.

Märker att mitt humör åker kana mest hela tiden, ser jag på tv så är jag som en tryckkokare som exploderar med jämna mellanrum. Jag blir galen när orättvisorna kastas rakt i ansiktet på mig med alla de där gubbarna och kärringarna som skor sig på allas bekostnad med sin girighet. Jag blir så förbannad när polisen inte kan förvisa en man utan att han rymmer och blir nästan påkörd och sen körd till sjukhuset för att i nästa sekund få stanna i vårt land. Då blir jag rosenrasande över att systemet som vi har valt inte funkar att polisen är så tafatt, att vi har bakbundit våra poliser så att de nästan inte kan göra sitt jobb. Undrar varför inte vår polis får sätta handfängsel på folk som ska utvisas för att undvika allt rabalder? 

I ena stunden svär svenska folket över att polisen inte tar i med hårdhandskarna mot vad det nu är de förväntas göra för att i nästa stund bli påhoppade för att de har vridit tummet av någon idiot på stan. Ska fan va polis! Har vi lagar som vi har satt, ska de banne mig efterlevas…

Nu ska jag snart baka ut mina bullar, sen kan jag sätta mig i soffan och reta upp mig lite till på allt som inte verkar fungera i vårt samhälle… en sån dag är det idag, imorgon förhoppningsfullt en starkare, gladare, friskare dag.

Dagens tips slicka inte på en kall stång

Ja, nu gäller det att akta sig när man är ute, inte låta tungan fladdra som den vill. Snö kom med stormen, så just idag ska man inte klaga på föret. Ska jag klaga på något så är det min trötta kropp som inte alls vill gå ut med hunden, men jag vet ju samtidigt att det ”brukar” var ok när jag väl kommer iväg. Behöver gå ner och handla, men just idag vet jag inte om jag orkar både gå ut med Watson och sen ner till ICA.

Måndag morgon, gillar vardagar och måndagen har alltid varit en bra dag för mig. Förr när jag jobbade så var det en härlig dag när alla normala rutiner rullade igång efter helgen. Måndagar för mig idag är vilodagar, jag söker ensamheten och trivs med den efter helgens sällskap. Låter ju inte klokt men jag vilar upp mig efter helgen på måndag.

Igår var jag tvungen att börja med cortitsontabletterna igen och nu håller värsta anfåddheten på och släpper. Jag blev väldigt besviken efter den långa kuren jag har kämpat på med, veckan som gick skulle jag sänka mina astmasprayer till en puff om dagen och det gick ju åt pipsvängen. Igår när jag inte kunde kavla ut min saffransdeg utan att flåsa som om jag sprang marathon eller något liknade och armarna var så mjölksyrade att jag gick på ren ilska för att få degen platt. Då sa mannen som kom ut i köket och hörde hur jag lät att nu är det dags för cortison igen. Ja, sa jag du har så rätt, hämtade 5 piller och så testade jag med peak flow meter en liten smart tub som man blåser till i och kan på så vis se hur mycket man orkar blåsa ut. Inte var det mycket att skryta med, så det var helt rätt med cortison

Nu ska jag ut och pulsa i snön och ser att det snöar kraftigt, var upp i natt pga magkatarr, tog några tabletter för att lugna syran stod en stund och tittade ut mot havet och vågorna som var rätt höga. Tänkte på alla som åkte Finlandsbåtarna inatt, bevare mig väl så gungigt. För den delen alla fartyg i storm…

Va, är det första advent på söndag?

En sån här dag har jag ingen som helst lust att kliva ur sängvärmen, att vakna och känna mig lika trött som när jag la sig, ska det var liv det? Får väl hoppas att det rättar till sig lite under dagen, dottern tog Watson på en promenad och vissa dagar är det en sån stor gåva, trot eller ej.

Igår insåg jag att det är 1 advent på söndag, mannen har köpt vitmossa till adventljusstaken och jag har sett påsen på bordet, men ändå inte kopplat ihop den med 1 advent. Igår köpte vi fyra julmust till extrapris och det var då talgdanken föll ner. Lite panik invärtes för jag tänker inte ge mig ut i år och köpta julklappar bland alla bacillerna. Pratade med maken igår om vårt sovrum som vi planerar att totalrenovera, ”men du sa jag måste vi verkligen ge varandra julklappar i år”? Han är en svår nöt att knäcka när det gäller lusten att ge klappar. Ja men, nu kommer vi att lägga så mycket på sovrummet, kan inte det vara en gemensam klapp till oss båda? Jag såg hur det tog emot, men han gick med på det till slut.

Att renovera sovrummet innebär ju både målarfärg, heltäck, nya sängbord, en vit lång låg bänk, en vitmålad korg, nya gardiner, en ny TV modell platt, klä om sänggaveln, sy ny sängkappa (om jag orkar). Ja, ni ser det ränner iväg och blir dyrt det här.

Men samtidigt som jag säger det här till min man så kom jag att tänka på att sonen ju får barn i januari och vår filmkamera gick ju sönder för säkert ett år sedan och vi bara måste skaffa en ny så sonen kan filma födelsen. Nu tänker ni att det där får väl sonen fixa själv, men jag minns så väl hur det var när vi fick barn. Inte ett smack hade man att filma med och alla de där åren när barnen växte upp skulle jag så gärna filmat och nu suttit och tittat på med stor behållning.

Att vara mitt i den där fasen när allt händer och allt ska köpas och allt är dyrt och lönen inte så hög för man är ung. Det är då föräldrar ska göra sina ryck och fixa lite för att hjälpa till. Så nu kommer jag att köpa en filmkamera till maken i julklapp, han kommer nog att bli förvånad och lite purken om inte även han har hittat något som han bara mååste ge mig i julklapp. Så där ser ni hur mycket överenskommelsen med mig var värd …

Tisdag: I min agenda står det idag; baka matbröd med sursnabben som jag gjorde iordning igår. Det var allt det … Jag blir trött bara jag tänker på att baka just nu men det brukar gå över.

Så nu ska jag försöka sätta igång min händelsefulla dag

Se upp i backen hundra hål i nacken!

 En något idyllisk bild med mer amerikansk smak än svensk, hittade ingen bild utan personer på att sätta in. Igår när jag stod där i ICA backen och bara njöt av ljudet och synen av alla barn som åkte pulka och på allt som gick att sitta på, så andades jag in och kände stor tacksamhet att jag fick stå där och vara med mitt i ruschen fast jag inte alls är med.

Vem minns väl inte sin barndoms kälkåkande, det var runt T-fat av järn som man susade ner för backarna med, det var den billiga varianten, de som hade råd hade riktiga kälkar med medar och själva kälken i trä. Fint som snus och fort gick det ”Se upp i backen hundra hål i nacken” skrek man förtjust och for i väg med snön yrande runt omkring. Hade man lite tur fick man åka en sväng med de äldre killarnas kälkar, men jag fick oftast inte det, men min syrra som var två år mindre hon var rätt poppis hos de äldre killarna. Men det gjorde inte mig så mycket… Varje kväll åkte vi hela gårdens ungar upp och ner i denna långa backe, över vägen/parkeringen och vidare ner i en grässlänt som bar av ner i ekskogen och stora ängen mot Edsviken. Det var fart kan jag säga och långt kom man ibland så ni kan ju tänka er vilken kondis vi alla hade. Inte som ungarna nu som nästan inte rör sig om man jämför med min barndoms lekar.

Vi följde ju årstiderna varje vinter var det ju rejält kallt då spolades två isbanor för oss ungar, de var där på killarnas isbana som man kunde fastna med tungan i stolparnas mål. Ibland tävlade folk om vem som vågade slicka där .. ska erkännas att jag var rätt feg, eller smart vem vet? Aldrig behövde vi tjejer stå utanför som det oftast är nu för att killarna spelar hockey och vi inte varken fick eller vågade vara där med våra konståkningsskridskor. Vi hade ju egen isbana vilket gjorda att man inte kände sig utanför. Det var inte som nu mest killarnas intresse som är viktigt att boka ishallarna till.

Vi grävde gångar i snön, det var igloos och lyktor som vi tände ljus i oj, så man höll på och kavade upp och ner in och ut i all snö. Med pjäxorna på och lovikavantarna fulla av snöbollar som av sig själv boade fast i vantens ull. Längst fram i lovikavantarna hade man ofta en ulltuss som man kunde peta på där inne i vanten, lite extra värme. Men äcklig var det med ullen när den blev våt och lukten var väl inte heller så där att man gick igång.

Hem kom man med frusna tår som man fick stick in mellan rören i elementet för att värma upp dem igen. Nej, pjäxorna från förr var väl inte lika varma som de vinterstövlar som finns nu för tiden. Långfärdsskidor var något man kavade iväg med var och varannan dag. Vi hade ju lite olika backar beroende på vad man tänkte sig att åka på.

Sen gick vi till skolan de tre första åren, och det var med våra mått en lite längre promenad och då kunde mycket hända. Vissa av killarna var ju stökiga och hade fena på att kasta snöbollar och det gick väl an när det inte var is i dem. Mulad blev man och arg som bara f*n då och då .. men det hör väl till en uppväxt att bli mulad med jämna mellanrum. Jag var rätt snabb på att springa, men den som inte var det låg illa till.

Vi åkte ofta skidor i skogen hela familjen och vi gjorde det där som man undrar om barn får uppleva nu för tiden. Termos med varm choklad … Jaffa apelsin som var så kall och besvärlig att skala ute i kylan. Men det var så det var på den tiden, glömmer inte tystnaden i den snöfyllda skogen när man gled fram på skidorna i ett långt följe av pappa, mamma, jag och syrran. Det var en bit av min uppväxt vintertid.

Nu har jag inte tid att sitta här och minnas måste ut med Watson har sovit lite längre idag och ligger efter i min enormt fullmatade agenda

Ps. brödet med pumpafrön igår blev kanon gott!

En liten betraktelse en dyster tidigare dag

 Inte alltid man är så glad när man är sjuk, tankar plöjer sig igenom hjärnan som en snöplog och lämnar stråk efter sig som tonar ut i tunga tankar. Livets förgänglighet tänker jag mycket på när jag långsamt går mina promenader och tar del av naturens eviga kretslopp. Nu betyder inte tyngden av mina tankar att jag är självmordsbenägen, nej, mina tankar gör så här lite då och då, dyker vare sig jag vill eller ej. Denna gång som jag inte minns, utan hittade nerskrivna på ett papper delar jag med mig av.

 

Allt stort kommer att stå kvar

Grässtrån vajande för vinden

Trädens gungande rörelser och vindens smekningar mot allt den möter

Jag kommer inte att finnas mer

min kropp kommer dela upp sig i de små beståndsdelar den från början

byggdes upp av och bara försvinna ner i jorden

ner i det eviga stoftets rundgång

 

När en läkare ska ligga i skiten då är det snusk och ska åtgärdas

 Idag kände jag en längtan efter något humoristiskt, men det var inte så lätt att hitta bland alla bilder. Lite farligt får man allt leva här i livet .. man får vara beredd på en stör i baken vilken sekund som helst. En del verkar för den delen nästan födas med en ingjuten från början. Tänker på stela, ospontana människor, det har jag svårt för kanske för att de är mest olika mig. Så just jag borde kanske få en stör där bak för att lära mig något.

Även jag läser ju nyheter fast jag förstår att det inte verkar så när jag skriver alla gånger. Nyheter har ju inte blivit speciellt upplyftande med tiden, en nyhet är oftast bara något man mår dåligt av att få ta del av. Om jag var vettig så hade jag slutat både läsa tidningar och se nyheterna på tv för länge sedan, allt för att bevara en inre frid och  framförallt ett hopp om andra och deras val av liv.

En nyhet så som den om ostädat sjukhus ger ju först känslan av att det är bra att sånt kommer fram. Såg ju själv när jag låg inne för hjärtat att fläckarna på golven var kvar när städaren hade svept förbi och insåg då själv att det var snusk på sjukhuset. Har tänkt många gånger att de som sprider de där ruggiga bacillerna som ingen av oss vill ha, det är ju personalen på sjukhus som inte sköter hygienen. Har funderat över vart alla hygiensjuksystrar tog väg… finns de kvar? Vad gör de då för sin lön?

Nå, nu låg den där läkaren på sjukhus och såg själv skiten i näröga, då kom tidningar och sjukhuschefen reagerade och det skulle tas om hand osv. Han lovades t.o.m eget rum när han skulle ligga inne nästa gång och jag lovar att det rummet kommer att skina av renhet som aldrig förr, allt för att han är en läkare. Men genom alla år har alla vanliga anställda klagat, folk har dött och ingen har väl brytt sig mer än att sjukhuschefen har tittat i sin börs och snålat ännu mer på just den kostnaden som städningen innebar. Att städningen rädda liv verkar helt ointressant för chefer inom vård och landsting.

Ibland så får jag sura uppstötningar av den här typen av nyheter … som sagt bra att det kommer i ljuset, men för jävla ynkligt att det måste till en läkare som blir sjuk och själv kan råka illa ut för bacillerna. Men samma läkare har väl gått där i alla år och sett skiten när han har jobbat men inte brytt sig. Vem är man närmast då? Jo, sig själv så klart, då gick det bra att gå ut i media.

Nu har jag försökt ha humor vilket var svårt idag, sen har jag försökt analysera ännu en dålig/bra nyhet. Får väl vara måtta på allt som kan komma ur en seg surdeg en så här grå dag.

Jag vill att du är ”DU” för mig

   När jag blir trött nu för tiden så krymper min känsla för andra tillfälligt, min empati, naturliga omsorg om andra förminskas av min trötthet. Jag vill möta människor i det filosofen Martin Buber beskrev som att betrakta den andra som ett subjekt ett ”Du” som är likvärdigt med mig själv och angår mig. Till motsats från att betrakta andra som ett ”Det” som inte är likställt med mig och som inte heller angår mig. Det finns ju inga riktiga möten i att betrakta andra som ”Det” och för mig är själva livet, kärnan till att se sig själv att mötas i ”Du” och bejaka möten med andra.

När njursvikten tar mig som idag under min lilla tur till biblioteket, då lider jag. Det är då jag känner att sjukdom förminskar mig som människa och jag tycker inte om det. Att inte orka titta på dig vackra invandrade kvinna med son på bussen, att inte ta emot ditt leende för att jag inte orkade se dig som ett ”Du” just då. Mannen med sin droppsnuva under näsan som nickade vänligt.. jag såg inte dig, jag såg bara droppen och kände ett äckel, ett avstånd.

Den här personen som tröttheten gör av mig känner jag inte igen, jag blir sorgsen och förstår samtidigt så mycket som jag förr inte tog in. Alla gamla som jag har jobbat med som var så trötta och oroliga så fort de skulle åka en liten bit. Rädda att missa tiden, att komma försent, inte upptäcka när man är framme med bussen… deras irritation och otrevligheter. Nu känner jag alla de sidorna hos mig själv, jag är nog i mig själv när jag är ute och rör på mig. En lite promenad en dag som idag är som första turen på månen, stort att orka, att våga ge sig iväg fast stegen är vingliga och gatan mellan busshållplatsen och hemmets port är kort.

Att komma hem äta en bit och sen sova resten av dagen, det var mitt liv idag.

Ändå kan jag tänka att jag är tacksam som får uppleva de här speciella känslorna för de tillhör inte en frisk människas liv. Jag smakar med fasa på en del insikter jag drabbas av, tänker att jag med tiden kommer att förstå så mycket mer, just för att jag har vandrat i de yttre kanterna. Vandrat med små steg vaksamt passande på mig själv för att orka ta mig dit det är tänkt.

Trött kropp

Här sitter jag med en mycket trött kropp efter en trevlig kväll hemma hos sonen och hans fästmö. Maken och sonen har tapetserat köket, fästmön och jag har pratat och pratat. Efter att ha sovit i snart två dygn, så var det dags att ge sig ut bland de levande och känna sig som en vanlig mänska.

Maken gjorde en räd ner i källaren och kom upp med två stora kartonger med barnkläder som jag packade upp. Det fanns vissa kläder där som jag känner mig så rörd av att se igen, där var jamasen med lamm som jag älskade att sätta på ungarna när de skulle sova, overallen röd och fin och så vettig med två dragkedjor för att enkelt kunna få ner en lite plutt utan att bända och vrida så mycket. Alla dessa små tossor och mössor, tänk att vi var så där pyttiga från början även du och jag.

Nu sorterade jag ut finast av allt till sonens son, första barnbarnet, vi vet att det är en pojke så alla söta flickkläder sorterade jag undan till nästan gång det vankas barnbarn i familjen. Fästmön sa att det var ofattbart att magen snart skulle vara borta och barnet ligga där utanför. Lika ofattbart tror jag att det är att få barnbarn, jag tänker att den där lilla killen på något märkligt vis är en bit av mig. Kanske egoistiskt att tänka så men släktet går ju vidare på det viset. Jag minns hur jag själv låg och kikade på dottern när hon sov i sin låda på BB, ofattbart redan då och säkert för all framtid för alla kommande föräldrar. 

Jag har inte varit mig själv under några dagar, vill mest sova och har lite svårt att få ordning på hjärnkontoret, tankar slingrar sig iväg och jag vet inte hur jag ska få ordning på mig själv. Ibland känns det som om bloggen är min sista utpost överhuvudtaget, men det är ju inte riktigt så men nästan och jag kan känna mig hopplös när jag blir så här trött, disträ går ju inte att skriva ihop en vettig rad. Jag oroar mig för att jag ska fortsätta vara så här trött och att oviljan att skriva ska bita sig fast.

På tisdag ska jag till sjukhuset och ta prover igen, undrar just om jag har blivit sämre i njurfunktionen eller om det är något annat som härjar i kroppen. Min kropp får ju allt hålla ordning på sig fram tills jag vet om kompisen är frisk nog för att få ge mig sin njure. Om njurfunktionen går åt pipan nu så blir det inte kul med en operation och dialys. Jag har krypit in i ett hörn just nu och vill banne mig inte krypa fram förrän läkarna säger att vi ska boka en tid till transplantation. Just nu vill jag inte vara med längre, jag hoppar av och skiter nog i resten. Drömmer om att vakna en morgon och vara frisk, vakna utsövd… låter som en utopi just nu.

Nu bara måste jag sova skakar i hela kroppen och är slut.

Yes, sovrummet är möblerat

  1: advent och ljuset har både tänts och släckts… jag har ajjj ont under en fot och undrar så vad det är som gör att fotsulan känns rund att gå på, upptäcker en blödning mitt i foten som en stor kula, blå och läbbig. Jag får dessa blödningar titt som tätt under fötterna inte alls skönt men det går ju över.

Idag drog vi iväg och handlade julklapp till barnbarnet med adress till hans mamma. Där på Jysk så hittade vi två nattbord som vi genast slog till på, i kön till kassan såg vi på en hylla rätt högt upp att de hade en vit låg tv-bänk i samma serie, så hem kom vi med tre paket. Nu har maken skruvat hela kvällen och allt står på plats. Så nästa helg ska vi handla färg, undrar just om det finns en affär med heltäckningsmattor där, då blir det nog även ett sånt köp.

Som vanligt slår alltid blixten till när vi är ute och handlar, inga tuffa tankar huruvida det är just det här sakerna vi vill ha utan pang på rödbetan och hem och skruva bara. Så nu har vi tre nya möbler i sovrummet och jag ska verkligen titta imorgon i dagsljuset om de verkligen är vita … tycker de ser lite gråvita ut och det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig det hela. Måste ju fundera över den vita färgen på väggen i så fall, vilken nyans den ska ha. Jag är inte så bra på sånt där… Men bra pris var det 400 kronor styck i stället för 800 per nattduksbord som Mio ville ha.

Idag fick jag en liten gullig ljusslinga av min son, slingan är i alla färger, jag hängde den i den mörkblå hängampeln på balkongen, blev så gulligt som ett färgregn som hänger över ampel kanten.

Tänk att jag inte kan låta bli kaffet, har fått magkatarr som är envis och kaffe är ju rena döden, men jag har så svårt att vara utan. Tycker det borde räcka att vara utan kaffe på morgonen… jag surplar välling istället.

Nu ska jag lägga mig i soffan och glo på tv en stund ikväll ska jag somna tidigt.

Nakenfis i solen

 Jag stod där i backen .. nej inte den backen utan Ica backen, hade tappat andan. Bakom mig stod dramaten och bara väntade på att jag skulle just dra den hem. Tog ett tag, fick skärpa mig för att komma hem.

När jag stod i backen så kom den ena föräldern efter den andra släpandes på vagnar, kassar och ungar, det grinades och småskälldes, snoren rann och barnen kinkade. Så väl jag minns den här jobbiga timmen runt Bolibompa och middagen. Alla var hungriga, var ungar griniga så var det just då och själv hade man lust att skita i allt och bara gå.

Minns ännu längre tillbaka när de var väldigt små och kunde hänga sig i benet på mig när jag stressade som en galning för att laga middagen. Det var en bedrövlig stund när känslan av att ha en hund som bitit sig fast i benet var stor och lusten att bara sparka till för att bli av med hunde… ungen. Men det gjorde jag ju inte utan räckte väl över en morot eller vad som helst som kunde intressera det arma hungriga barnet under tiden jag hysteriskt rörde i alla grytorna.

Det fanns många stunder när man som förälder funderar på om man håller på att bli galen, det är påfrestande att ha barn. Min dotter var sån där som var överallt, högt som lågt och petade i allt hon inte borde. Det finns många galna dagar med min dotter,en bra dag kunde hon hoppa i toaletten med kalasbyxor och toffor på fötterna. Hon var inte så poppis då om jag säger så. Sen hände det att hon stoppade ner ett storpack med bindor en gång, hon var inte så poppis då heller.

Blomkrukor tyckte om var mest larv och tog tag i växten och ryckte upp allt på en gång… jord överallt, så jag har sopat efter henne. För att samtidigt höra hur det kluckar på något konstigt vis bakom mig, då gick hon runt med en vattenkanna och för varje steg så pluppade det ut vatten på parketten. När hon tränade sig på att snyta sig så snöt hon sig i allt som såg lämpligt ut, gardiner, underlägg på bordet och höjdaren var när maken och jag satt och åt pizza med henne. Vi sa inte ett ljud utan bara betraktade hur hon rakade av allt på pizzan med sin hand tog upp själva botten och snöt sig i den. Något fixerad eller hur? Om vi skrattade? Den kan man lugnt säga.

Hon var en äkta nakenfis, frös aldrig och fattade inte varför jag skulle larva mig med kläder hela tiden. Dagmamman döpte henne till Stormen … Stormen låg en solig mars dag helt näck på stora stenen till dagmammans fasa. Men vadå, dottern solade, så var det med den saken.

Sonen var lung tack o lov. Men han gjorde en del kul saker, en sommar cyklade han iväg på sin trehjuling. Vi letade, alla letade, tills jag fick en konstig känsla och rusade till vårt Ica. Jo, där var han på väg ut med en stor glass på flaket till trehjulingen. Jag gick in till affären och pratade med dem, de sa att han kom cyklande helt näck in i affären hoppade allt vad han kunde ner i en glassfrys, hängde där med ändan i vädret, tog en glass la den på flaket och cyklade ut. De skrattade så de höll på att dö och bjöd på glassen för det hela såg så kul ut.

Vi hade en dusch på en äng där vi alla mammor var med ungarna så det var därför han var naken.

Ännu en dag när jag har gjort lite mer än jag borde, det var den där gardinen i sovrummet som jag ville sätta upp, den hänger på plats nu. Nu ska jag laga lutfisk till middag tänkte att det skulle passa min mage, den där luten sägs vara bra för magar, vi får väl se hur det är med den saken.

Ett bloss och en droppställning tack!

 Jag älskar tunnelbanan, bara lukten får mig lite salig. När man står där och tittar in i den mörka tunneln och undrar, när kommer den? Då kommer blåsten först genom tunneln framför tåget och det gillar jag. Svårt att beskriva lukter men tunnebanan luktar lite källaraktigt och fuktigt mmm.

Lite snopen blir man när man kommer fram till Danderyds sjukhus huvudentré, där står alla rökare med sina droppställningar, tycka vad man vill om rökning, men det ser rätt illa ut när sjuka personer står där och röker samtidigt som något livgivande droppar ner i slangen in i deras kroppar. Man kan ju känna sig provocerad/förbannad när sjuka skiter i allt och fortsätter röka, som lungcancerpatienter som smygröker fast de går på cellgiftbehandling. Sånt där tänkter jag på nu mera på ett annat vis …

Det handlar ju om att ta ansvar för sig själv .. ok, vissa vill inte leva, fine för mig men skit då i att tynga ner sjukvården med era krämpor som ni förmodligen har supit eller rökt er till. Jag har blivit på ett sjuhelsikes humör när det gäller vissa saker, främst det här som missköter sig. Ilskan riktar sig mot alla som har möjlighet att välja i sina liv och så väljer de bara ren skit, droger, alkohol, nikotin. Kastar bort livet!

Sen sitter vi här vi som vill leva ett vettigt liv men inte kan välja det hur vi än vrider oss. Ja, så var det med den ilskan.

Nu har jag tagit prover igen får ringa imorgon och höra hur det ser ut.

Jag är trött, kroppen har jag tröttnat på för länge sedan, nu har jag släpat mig till och från sjukhuset och vill inte göra om det på ett bra tag.

Arg som ett bi

  Det syns att jag har bakat idag… mina tangenter är mjöliga, kan bli så där när jag får brått att kommenter något.

Dagen började lite tveksamt, jag är inte så stark, men vill göra en hel del som jag borde överräcka till maken. Men går det så går det tänkter jag och sätter igång, dottern ringde och kom över, hämtade Watson på promenad. Då tänker jag att den energin jag sparar på att slippa gå ut med honom kan jag lägga på att tvätta köksfönstret och byta gardiner där, blir ju ingen jul när rutorna är så där skitiga.

Så jag flåsade  mig igenom fönstertvätten och höll mig på rätt sida om fönstret, lite långt ner om man faller, så där 7 våningar. Min älskade fåglar pickar ju på bollar och nötter som jag har hängt i köksfönstret, men det blir som små fettprickar från bollarna som fastnar på rutan, jag fick bort det mesta men orkade inte gno det där extra som behövdes för att det skulle bli skinande rent. Sen kom dotter arg som ett bi för att jag höll på och strök gardiner och hade tvättat fönstret, ”kunde ju jag göra sa hon” Äsch sa jag tänkte bara få det gjort, men hon strök sista gardinen och satt upp det hela.

Jag tvättar småkläder, de är så söta att hänga på tork. Dottern fick nostalgi fnatt när hon såg sin första små svarta lackskor. En liten T-shirt tog hon och ska sätta in i en ram och ha på väggen. När hon såg sina första små skor så sa hon att tänk nu för tiden så förstår jag varför folk har små skor som står framme. Hon ville väldigt gärna ha de där första, men de är ju även för mig så goa … jag sa du får ärva dem efter mig.

Nu håller jag på med middagen samtidigt som brödet är i ugnen, det ser ut att bli stort och fint. Nu är det dags för korvar och surkål igen till middag, jag kokar potatis och har lagt ner olika korvar och bogfläsk i bitar. Sen kokar jag surkål med rivet äpple på sidan om. Så mycket mer händer nog inte här idag, har tänkt att mest ligga i soffan ikväll och titta på TV

Avbön och provsvar

Huvudet är fullt av så mycket tankar på mitt lilla barnbarn som enligt gårdagens ultra väger 2 kilo, han är så liten så liten. Mamman är pytte liten, tunn med en liten mage, men barnet mår bra, klart att man inte får en kanon stor kula om man är en pyttig person eller hur, då blir det en liite bebis.

Pratade precis med min donator, hon mötte läkaren idag och alla basblodprover + urin var bra. Min donator R sa till läkaren att nu får de väl sätta igång det hela. Men se det gick ju inte utan det var så många steg som skulle tas … herremingud så de håller på. Men ok, R ska åka till Mauritius och leva livet ett par veckor så nu händer det ingen förren i januari.

Mina prover var sämre och jag får nog börja äta kalium igen … ät mer bananer och choklad sa syrran, har ni hört någon som har gått ner i vikt av en sån diet?

Brödet var gott och tyska surkålsmiddagen smaskens.

Jag får allt göra lite avbön till er alla, jag har varit så dålig på att kommentera i era bloggar. Orken fallerar upp och ner, mest ner men jag får nog ett energiryck rätt vad det är.

Möten

                        

Tänk om vinterregnet kunde se så här varmt och gott ut? Lyckades komma ut med Watson innan regnandet började igen.

I slutet av sommaren mötte jag en kvinna som var som en spegling av mig själv, märkligt ibland hur man kan känna att det är två bekanta själar som möts. Jag har tänkt mycket på den här kvinnan och kikat lite efter henne när jag har varit ute med Watson. Vi bytte telefonnummer men jag lyckades slarva bort lappen med hennes nummer. Så idag ringer hon och säger; minns du mig på bänken?

Först stod det helt still, men sen placerade jag henne lätt. Så härligt samtal och hon berättade om hur starkt även hon tyckte att vårt möte var … karmiskt säger jag, och bjöd henne att komma över nästa vecka och fika.  Tror hon är över 20 år äldre än mig ålder har ingen betydelse, hon känns så härligt frisk en glad själ och sådana ska man ta till vara på.

Den här typen av möte lyfter oss och man känner så starkt en samhörighet och igenkännings känsla. Dessa möten är det bästa som kan hända oss, jag vet att något ska komma till mig via den här kvinnan och hon är medveten om att jag har något att ge henne. Livet är ju så härligt, att få dela hennes klokhet över en kopp kaffe, det ser jag fram emot. Jag ber ofta om en sak möten, möten med själar som jag har mycket att dela med, själar som kommer ge mig en kick vidare i livet.

wp har möblerat om mitt rum

 Som hunden är jag bra på att sova, halva dagarna går åt bara till att vakna. Men så sitter jag här och glanar ut i det grå och tänker att jag gott kunde somnat om några timmar till.

Oj, nu är allt nytt här inne på wp så man får hålla tungan rätt i munnen, känner mig lite vilse men jag lär mig nog efter ett tag.

Vad gör ni när ni har tråkigt? Jag brukar sortera bajs

Om du vill pröva det hela http://kpwebben.se/spel/sortera-bajs

Ja, där ser ni så enkla saker som roar mig, jag gillar alla pruttljud. Kan vara kul att höra vad ni tycker

Idag ska jag ta det lugnt extra lugnt det blev lite för mycket igår, hela kvällen mådde jag illa och sov rätt tungt i soffan. En bortkastad kväll på många vis och jag vill inte ha det så.

Ikväll ska jag steka en lammstek och göra en god örtsås till det hela. Sen ska jag bara ta det lugnt.

Svårt att fatta hur man får in sina inlägg, jag har nu prövat en hel del vägar.

En liten repris om Stilla natt

Läste en rolig historia om hur Stilla natt blev till jag vet inte om ni har hör den?

Dagen för jul upptäckte organisten Franz Gruber att mössen hade ätit stora hål i blåsbälgen till hans orgel. Den gick inte att spela på. Han skyndade till prästen Joseph Mohr. Hur skulle de kunna fira jul utan musik?

Prästen fann på råd. Otroligt men sant. På några timmar skrev han texten till psalmen och lämnade den till sin organist. Och lika otroligt denne satte musik till Stilla natt så att den spelades och sjöngs för första gången av två solister och gitarr den 25 december 1818.

Om tappad lust och glädje

 

Om ni undrar vad jag har för mig så ser ni det på bilden, oftast tar jag mig en lur och sen hasar jag runt lite mellan kastrullerna och tv-soffan. Har blivit sämre mer påtagligt och blir lite orolig att jag inte ska orka eller klara mig fram tills undersökningen av min vän är klar. Det är ju inte så att jag kommer att dö, utan det jag vill undvika är ju att behöva operera in en slang i magen och börja med dialys tills jag får en ny njure.

Tänker alldeles för mycket på om inte vännen är frisk nog att få ge mig sin njure, det är inte mer än 7% av vår befolkning som har A- blodgrupp (6% i hela världen) och sannolikheten att jag då skulle ha turen att få en nekronjure (från en avliden) är väl minimal. Tänker på vad det innebär med dialys och undrar hur livet blir?

På tal om att tänka så märker jag så tydligt att tankeverksamheten påverkas av det här tillståndet. Inte nog med att jag inte orkar skriva alla gånger, när jag väl gör det så får jag anstränga mig och jag stavar oftare fel och får inte ihop meningarna som jag är van vid.

Lusten .. jag undrar så var den har gömt sig, det finns mest lust till att sova och vara ifred. Jag har ju hela tiden vetat att man kommer att bli sjukt trött och få en massa hopplösa symptom från kroppen. Men det är tungt kan jag lugnt säga, inte alls som jag har föreställt mig det hela.

Idag fick vi en inbjudan om ett 50 års kalas med allt som hör till i en festvåning i stan i januari. Det var som en tung sten sjönk i mitt bröst, för jag vet redan nu att det bara inte går. Bara det här att klä upp sig, föna håret, måla sig .. där tog det stopp, jag blir helt slut bara av att tänka på det hela.

Sen ska man ta sig dit, sitta vid ett bord och ha bordsgranne som förväntar sig att jag ska prata under middagen. Jag orkar inte med så där mycket på en gång. Har en inbjudan till ”Skyttens” 55-års kalas den 20:de och dit ska jag ta mig, över gatan, hissen upp och in till gamla goa vänner som vet hur det är. Ingen som kommer hissa några ögonbryn när jag behöver gå hem tidigt.

Man tappar mycket av allt det där självklara när man blir sjuk, man måste hela tiden gardera sig. Ett tag går det att gå över sina gränser, men det kom en dag när jag kände att nu går det inte att tänja så mycket mer på vissa företeelser. Envis som jag är så gör jag fortfarande en hel del som jag väl i ärlighetens namn borde låta bli. Men vad gör man med en envis oxe som vill så mycket? Jag har ju snart lagt av med det mesta, så vad ska man ta av till slut? Kommer jag att sova mest hela tiden till slut, hur långt kommer det att få gå?

På söndag kommer mamma över med en julkrans hon har gjort till oss som vi kan hänga på dörren, även sonen ska få en, dottern har redan handlat sin. Då tänker jag genast säga till ungarna med respektive över på en kaffe, ska baka en god kaka imorgon. Jag vill ju träffa min familj fast det är jobbigt och tänker att jag slår ihop så många som möjligt så är det gjort för ett tag. Låter kanske inte snällt, men det är bara för att jag ska orka och samtidigt känna mig lite nöjd med mig själv. Att även jag bjuder till …

Egentligen är det det här jag inte gillar med mig själv just nu och mitt bloggande. Jag tycker att jag bara gnäller och tjatar om min kropp om och om igen. Känslan av att jag borde sluta skriva och dra något gammalt över skallen tills jag är frisk igen. Men så tänker jag att bloggen är ju min och den skulle ju handla om den här förbaskade resan mot en ny njure. Men jag trodde inte att jag skulle bli så dränerad både fysiskt, mentalt och själsligt. Men blir helt enkelt kort i roten av att ha njursvikt.

Nu ska jag avsluta med glädjen över att Kevin i idol gick vidare till final. Han har hela hösten givit mig så enormt mycket kraft i sin naturliga glädje, man är inte van vid att se sån glädje i vårt land. Kevin är en stor själ, ödmjuk med en fantastisk röst och utstrålning. Jag är övertygad om att han kommer vinna idol.

Lite cowboys mitt i fudgen

 Såg den här söta burken och fick plötsligt minnen som strömmade runt i hela skallen, det är ju ofta rätt tomt där, så plats fanns det för att cirkulera.

Det var några år sedan när vi var på en av USA resorna, maken han var fullt upptagen av affärer, själv åkte jag en bussresa över en dag till en stad som heter Sedona, Grand Canyon kommer man till om man åker så där 40-50 mil till. Sedona är väldigt känt inom new age kretsar för sin ”höga energi”, vilket jag var jag rätt omedveten om.  

Själva bussresan gick genom en natur så totalt olik vår, all jord var rödbrun med mycket klippor och konstiga formationer överallt. Ett stopp på vägen var inplanerat så att vi kunde få titta på de grottor som indianerna bodde i där mitt ute i  de röda bergen och jag minns att det stod skyltar överallt om att man bara skulle gå på de trottoarer som var iordningjorda för oss turister ”Be aware of Snakes”!!!

Jag ryser, ormar vill jag ha långt ifrån mig, det finns ju en del av dem i Arizonas öken. Vi var på ökenvandring för att leta efter skorpioner och ormar med en cowboy, men tack o lov hade alla äckeldjur krupit långt in i sina hål så jag slapp se dem. Däremot var det rätt roligt att skjuta med revolver på uppsatta mål, det krävs träning för att lyckas träffa något kan jag tala om.

Men nu kom jag ifrån mitt första minne … När vi hade ätit på ett mycket vackert ställe invid en större å med en underbar trädgård med vackra träd som hängde ner i vattnet så skulle vi få några fria timmar i stan. På bussen var det ju många amerikanskor så klart och de hade ett givet mål. Fudge butiken? Jag fattade först inte ett dugg då mina kunskaper om fudge var väldigt minimala. Men fram stormade jag med dessa präktiga kvinnor och det tog inte lång stund förren min näsa bara korvade ihop sig av vällust, något sött ljuvligt ett doftspår tog tag i oss och drev oss som en djurflock mot fabriken.

Tänk er den där lite ödsliga amerikanska lilla stan, en bredare gata och så låga fyrkantiga byggnader på varje sida, en början och ett slut, det kunde ha stått en cowboy där rätt vad det var och jag skulle inte bli förvånad. Inga fördomar här inte  Där i en byggnad låg fabriken, vi stormade in och amerikanskorna … mycket kan man säga om dem, men jag älskar deras öppenhet (för möten) och glädje för att inte tala om högljuddhet. Så snart de insåg att jag inte hade de där kupongerna man behövde för att få  rabatt så delade de med sig av sina kuponger till mig.

Sen började festen, har väl aldrig varit med om maken till mängder av fudge och jag ville plötsligt ha dem allihop. Med nötter eller utan, choklad eller vanilj inte lätt att välja alls. Jag handlade för mer än jag hade tänkt och sa till mig själv att det var ungarna som skulle få sig varsin påse av det jag handlade. Klart man fick provsmaka och jag kan då lova att fudge vet vi inte alls vad det är här hemma. Så ljuvligt gott. Kan ju säga att allt som jag köpte till ungarna smällde jag i mig helt själv innan vi kom hem, jag kunde inte hejda mig. Har aldrig hittat fudge här hemma som är värt namnet, har köpt en lite bok med en massa fudge recept från USA, men jag har ännu inte fått ett ryck och göra en omgång själv.

Sen är det de här bönorna som finns i burken där uppe, jag vet inte varför amerikanarna är så förtjusta i sina jelly beans, som de i burken. De är inte så goda i min smak, men den är ju delad som baken.

Det finns många små fåniga minnen från olika resor, som när vi var på den där ökenvandringen och jag min fegis gick i rad med två andra killar som också var så rädda för ormar och annat otyg som man kunde möta i öknen. Tre vuxna personer som gick i varandras fotspår och inte vågade gå fritt, vilka fjollor vi var

Där berättades om en fuktsökande kaktus som är anledningen till att cowboys har de där långa skinnbyxorna på benen, för att skydda sig. Så här var det; kaktusen har som hullingar som sökte sig till fukten när människan eller djur går förbi. Kaktusen fastnade i skinnet och grävde sin in och då försökte ju folk att slå bort den, då fastnade den även i handen. Den kallades för auch och det var en smärtsam historia att dra ut dessa långa hullingar ur huden. Cowboyen visade med en kniv som han högg in i en kaktus, sen slog han lätt mot bildäcket och där satt den direkt som ett smäck … auch!

Jag tänkte ju direkt på indianerna som förr bodde där, att vara kvinna och gå ut och kissa i mörkret måste ju ha varit riktigt farligt.

Att få något gjort

 Sitter här och tänker på mitt splittrade jag… började bädda sängen, hittade lite skräp på nattduksbordet som jag tog med till sopåsen i köket, började där plocka med disken och hör att tv:n står på, går för att stänga av den och ser att en blommas blad är fula, börjar genast ta bort det som går, men inser att jag behöver sax, ut i köket hittar jag vattenkannan och börjar skvätta lite på blommorna, kommer till vardagsrummet och inser att jag var ute efter en sax….för att klippa bort resten av de vissna bladen och tjocka grenen. Sätter mig ner vid datorn, hör igen att tv:n inte är avslagen, när det slår mig att sängen är bara halvt bäddad.. ja, jisses vad gör man med sig själv?

Tror ni att detta är en morgon vimsigare än vanligt har ni fel, det är så här okoncentretad jag har blivit. Mycket olikt mig, men nu är det som det är.

Jag ska nu sätta igång här hemma och dona lite inför besöket vet också att millanmill är på gång att kika in. Dottern lämnade in en kasse med varor som millanmill köpte på dotterns lightparty.

Jag försöker daska lite extra energi ur min kropp idag då jag ska få det där besöket av damen på soffan för er som minns.

Gårdagen blev väldigt trevlig och framförallt lättsam, mamma kom med nybakt saffransbröd och kakor och det är ju alltid lika välkommet. Mina saffransbullar är snart slut, så det var bra att få två påsar till i frysen. Dottern och svärsonen var hungriga och frågade om de fick göra mackor.. klart de fick och så tänkte jag för mig själv ”jaha nu får jag baka matbröd igen”, hade precis före de kom konstaterat till maken att jag inte behövde baka matbröd igår kväll, det räcker till idag. Men så blev det till att baka ett bröd iallafall, jag gjorde en snabb variant med lite pumpafrön och aprikoser.

Det är fina kommentarerna om att jag borde skriva en bok bugar och tackar jag för. Klart jag har tänkt på det många gånger genom åren, men ärligt talat vet jag inte vad jag skulle skriva om? Man måste ju ha en idé för att skriva och jag kan bara vara privat eller så skriva om andligt tänkande och det är det så fruktansvärt många som redan gör. Men det värmen väldigt allt beröm och jag suger i mig och låter egot få sig en kick.

Om jag ska skriva något någon gång så måste jag nog först blir frisk så att jag kan hålla mig till ämnet eller helt enkelt hålla en röd tråd där den ska vara i en skrift.

Nu måste jag fortsätta med allt halvgjort här hemma.

Yes, jag lever!

                                            

Sitter här och njuter av nåden att få träffa en själ, helt ny men ändå så välbekant. Lyckan att få spegla sig själv i en själsfrände har varit helt enormt, jag är glad uppslupen och känner igen mig själv. Energin flödar och jag kan nog heala en hel värld just nu.

Så mycket jag har fått höra från hennes resor och möten med annorlunda miljöer. Jag kommer aldrig släppa hennes framsträckta hand, så underbart att få till sig när man själv är som ett utskitet äpple.

Det är ju inte så att jag saknar ord utan mer att jag saknar de rätta orden, det var så länge sedan jag hade ett möte på den här ”nivån” ett möte som berör något som alltid har funnits där, men varit orört många många år.

Lyssnar med hela själen på en CD där The Real Group sjunger för mig, bara för mig. Det var säkert ett år sedan jag lyssnade på min favoritgrupp … Det händer saker med en när man får dessa själsliga möten. Jag fick så mycket kraft idag av henne,  jag känner hur jag svamlar här och nu, det är för att jag fortfarande är så exalterad.

En själ så snuddande lätt mot mig med skrattet och glädjen i det djupa seendet. Så befriande så uppfriskande, möten att se fram emot, resor att göra tillsammans, tankar att dela en hel värld att utforska.

Just nu just idag lever jag starkt med all min energi….

www.hundstallet.se

 

                                                   VÄRLDENS BÄSTA JULKLAPP

                                                                  BLI MEDLEM I

                                                       WWW.HUNDSTALLET.SE

                                                                 PG 90 05 57-0

                                              Årsavgift 190 kronor som hittat!!!

Förbaskade Irländare

 

Måste bara få skriva några sannerligen irriterade rader över Irländarna. Först kör de sin jävla lobbying i korridorerna i EU så att vi inte får importera det fina köttet från Argentina. Sen när de har satt stopp för det bästa köttet så skickar de sitt eget skitkött till oss, förgiftat…

Snacka om tjusig EU politik, tänk om de kunde bry sig om både djur och människor. Jag är inte mycket för den där stora sandlådan de kallar EU, tänker på de politiker vi skickar dit? Vad kan det för något? Inte annat än att de har gjort sig en egoistisk politisk karriär för sig själva, ser till att de tjänar pengar på vadå? Ja, vad i herrans namn gör kärringarna och gubbarna där hela tiden? Bara fläskar inte pengar i sin egen börs och till sin pension? Jag bara undrar?

Finns det något som har blivit bättre sedan vi tvingade in i EU? Jag skriver tvingades för det var ju Ingvar Karlsson som anmälde Sverige dit som medlem, då var det inte något snack om vad vi, folket ville. Undrar om vi fortfarande betalar mest av alla länder? Varför då? På grund av flata politiker som inte kan förhandla, det är inte personer, hårda förhandlare som vi har skickat dit.

En politiker som har varit i sitt lag, rött, grönt eller blått sedan tonåren för det ska börjas i tid det som krokigt ska bli. Så vad får de för uppfattning om livet, det äkta slitsamma livet som vi andra växer in i med tiden? De har en hög lön från början, behöver inte betala varken för vård eller medicin. Antar att de har gratis månadskort om de nu inte åker taxi som vissa gör rätt ofta. Fria tider verkar de ha, inte sitter de i riksdagen där man korkat nog tror att de ska sitta. Nej, de sitter på sina kammare och gör vadå? Vem vet vad det gör överhuvudtaget? Höjer sina egna löner gör de hela tiden oavsett hur kriserna drabbar alla andra. Sommarlov större delen av sommaren och en bit i på hösten, så har de väl säker alla skurlov och höstlov och annat fyffens bara de slipper jobba så mycket som möjligt.

Så där ja, nu har jag morrat klart för denna gång. Men jag är ju en av folket, så min åsikt är ju inte värt ett korvöre, dumt att man inte blev politiker, där kan man ju få vara hur korkad som helst, så där kunde nog jag passa bra , med njursvikts korkskallen. Sitta av några perioder, så kan man gå i pension sen, välbetald sådan till skillnad mot alla som jobbar för sin pension. Jag tror att en handfull politiker jobbar, jag menar verkligen jobbar och vill något, men jag är säker på att större delen bara ingår i ett spel för gallerian och det är vi det som ska se på med st0ra ögon och lyssnande öron, som ska tro på allt som de rapar ur sig.

Hur min dag har varit? Jo tack, helt kanon. Jag har även denna dag varit ovanligt energi fylld och har fått lite gjort. Sonen och fästmön med den goa magen kom över på kvällen på en fika. Det händer ju en del runt mig som jag inte skriver om så där som livet är för alla, folk hör av sig och man planerar möten och saker man ska handla och göra. Men nu är jag trött som bara den och måste hoppa i säng.

pop-up flikar

 Idag skaver tröttheten som ärtan för prinsessan. Jag har sovit lite längre än vanligt, men det verkar inte hjälpa. Det här gråa vädret suger musten ur mig och jag får verkligen anstränga mig för att komma igång.

Idag har jag en lugn dag framför mig inte mer än promenaden med Watson är planerad, som tur är. Min hundvakt har gått och fått flimmer på hjärtat så det blir nog till att lufta vovven själv ett tag framöver. Hon ska på elchocker i veckan för att stabilisera det hela, funkar det så slipper hon äta medicin hela livet.

På fredag ska jag gå upp till dem med en julgrupp och ett presentkort på Delicard. Delicard är sånt som jag älskar att få själv, ett företag som erbjuder gourmetmat som de kör hem till din dörr den dag du vill ha din middag. Man kan betalar för 1, 2 eller tre val som man ger till present mottagaren.  All mat är för fyra personer och man kan tex. välja kalventrecote eller najadlax det finns olika maträtter att välja mellan, maten kommer i ett paket med frysklampar och en trevlig liten kokbok där man får tips om hur man kan tillaga det man har fått.

Har jag berättat om alla barnböcker jag har skickat efter? Ni vet de där roliga böckerna när man drar i små flikar så att det händer saker inne i boken, sånt älskar jag. Lyckades få en bok som handlar om en mullvad som får något i huvudet. Man drar i dessa pop-up flikar och får följa hans letande efter vad det är han fick på huvudet… Vad är det med mullvader som är så himla gulligt? Längtar tills mitt barnbarn och jag kan sitta och mysa i soffan under mjuka filtar och läsa böcker. Faarmor, fffaaarrrmmor smakar lite på namnet, men nog känns det ännu lite främmande, ofattbart fast magen nu är ganska stor, fästmön ser vacker ut nu tycker jag.

Tror kudden sitter kvar bakom skallen

Här snarkar jag gott och länge

 Denna dag känner jag mig lurad på, tänk att jag sov till klockan 12.30… bara så där. Watson var hos dottern och skulle lämnas tillbaka vid samma tid som jag vaknade. Något yrvaken och helt borta tog jag emot Watson som var dålig i magen och behövde gå ut ett varv igen så fort dottern hade stängt dörren efter sig.

Åh, det är vidrigt att kliva i kläderna oduschad, oborstade tänder och håret i en röra. Vackla runt med en hund som letar ett bra ställe att göra sitt på, just då var jag ingen stolt hundägare, bara så trött på allt.

Lunchen blev en mugg välling och nu är jag lite hungrig, men vet inte vad jag ska äta. Det är ju middag om två timmar och vad som ska serveras då har jag inte heller någon aning om. Det insåg jag när dottern ringde från stora staden där hon jagar julklappar som tycks svårfångade så här års. Hon sa jag tittat upp sen, kan jag äta middag med er?

Lite hysteriskt började jag rycka i fryslådorna, men insåg att jag just då inte fick ihop det hela fast frysen är full. Sa lite tröstande till dottern, men det var nog mest riktat till mig själv att igår skulle du ha kommit, då kokade jag kyckling och gjorde currysås och hade kokt ris till. Dottern suckade och mumlade att gud så gott, var åratal sedan jag åt det.

Känner jag mig själv rätt så blir det nog middag som heter duga även ikväll och jag hinner med all säkerhet ringa dottern och be henne komma och äta.

Idag skulle jag ha åkt iväg till vårt centrum och handlat de sista två klapparna och jag skulle ha handlat en julgrupp som jag tänker ge till våra hundvakter med kuvertet från Delicard nedstucket. Pilutta mig allt blir fel mest hela tiden, nu får jag lägga på ett kol imorgon när jag ska till dem på eftermiddagen.

Från det ena till det andra så såg jag i tidningarna att de inte alls behöver trycka ihop bröstet så hårt som de gör vid mammografi. Sist var jag rätt trött, höll faktiskt på att svimma för att de gjorde så jävla ont. Har aldrig varit med om det förr och sköt i år på min mammografi koll för att jag bara inte orkar tänkta på att gå dit just nu och svimma, sitta där och se dum ut. Nu har jag klippt ut den här tidningsnotisen ska trycka den i nosen på den syster som ska mosa mina bröst nästa gång det är dags. Bilderna blir lika bra utan det där övertrycket som de bjuder på.

Vem sätter snurr på världen?

Världen snurrar för snabbt

Ungefär så där känner jag mig mest varje dag speciellt när jag sover för länge och inte hinner det jag har tänkt.

Hrmf, ja ja ok, jag sov länge idag med och ringde till mina hundvakter och frågade om det fortfarande var ok att jag kom över till dem senare under eftermiddagen.

Den där julgruppen som jag missade att handla igår hjälpte min man mig med att handla på kvällen. Tråkigt nog var det inga fina julgrupper kvar på ica, han var ju ner före stängningsdags. Mannen ringde upp och frågade om det var ok med en julstjärna? Vilket det ju självklart var.

När jag sen tittade på den så slog det mig att jag i år inte har en enda julstjärna hemma. Jag har en gammal träststompa som är över hundra år, i den brukar jag ställa stora julstjärnor som passar så fint där.

Mina hundvakter för det är ett par som själv har haft hund sa direkt att det var ok när jag ringde för att höra om de orkade med ett besök av mig på eftermiddagen, jag tänkte att hon kanske inte orkade med det denna vecka.

Men det gick så bra så och för den delen så undrade hon om in mannen skulle komma och gå ut med Watson. Jag blir man glad !!!!!

Så kom de båda två och jag kastade på mig kläder för att inte stå där i nattlinnet och se dum ut. Jag vet inte varför jag har så svårt att öppna dörren så sent på dagen, utan att kunna säga att jag är såååå förkyld eller någont sånt. Varför är det skämmigt att var i nattlinnet klockan 12 på dagen? Jag är ju trots allt rätt sjuk???

Igår såg jag ett tv program från en akutmottagning i USA, in kom en 94 årig man och sökte hjälp. Det som jag nu funderar på har jag faktiskt tänkt på tidigare, varför får rätt många män så pipig och damig röst när de blir äldre. De låter som om de inte fick fram tillräckligt med luft för att få ur sig orden hörbart. Jag vet ju att även kvinnors röster blir svagare med åren, varför? Får man knutor tro på stämbandet eller vad tror ni eller är det någon som vet?

Nu har jag ett bröd som jäser med en sån där snabbsurdeg som jag gjorde igår, måste ju ha gott bröd i helgen. Har även tagit fram en lammentrecote på tining till middag. Ska nog helsteka den lilla rackaren med vitlök och dofta över lite rött vin eller vitt ja, det får vi se. Jag har färsk timjan… tänkte på om jag ska göra potatisklyftor i ugnen eller om jag ska skära massor av rotfrukter och ha till lammet? Men vet liksom aldrig vad det blir när jag sätter igång.

Igår ringde jag dottern och bjöd över på middag, den här nya panguasfisken tror den stavas så, tinade jag och skar i stora bitar. Fräste hackad vitlök och en silverlök i olivolja. Hällde över en halpanna vitt vin, retade mig på att jag bara hade ett lite för dyrt vin för att koka fisk i, men nu blev det så. Sen delade jag på en kartong cocktailtomater som fick fräsa där med lökarna och olivoljan innan jag hällde på vintet. Puttra sju av bara sjutton, på slutet när det hade reducerat en del så la jag i fisken. Stor sallad med avokado och olika salladssorter blandade jag ihop och sist men inte minst kokade jag  bulgur. Det var ingen som klagade till och med jag själv tyckte det var gott, men jag hade ju å andra sidan bara druckit en kopp välling den dagen så jag hade nog ätit vad som helst med stor aptit.

Ibland tar det tid att förstå

Musig eller hur?

Julkort frågade min man?

Nä, orkar inte du får skriva om du vill sända dem sa jag som har skrivit och skickat mängder alla år. Sen slog det mig att maken inte har sagt ett ord detta år om alla sina julkort som jag varje år har fixat åt honom, de till kunderna. Nej, känner verkligen inte igen mig själv… glömmer så lätt att det där normala jag brukade göra.

Hur kan det var så grått ute hela tiden? Jag får snart spader på vädret, brukar inte bry mig så mycket, men just i år behöver jag ljuset och den energi jag känner då.

Här sitter jag och runt mig far min make med dammsugaren och skurtrasan. Han är en pärla, flitig och starkt, extra snygg när han städar. Snart ska vi åka och titta på heltäckningsmatta till sovrummet. Jag har fotat sovrummet från början så att jag sen kan visa hur det såg ut och hur det ser ut som klart. Men det dröjer väl ett tag till vi måste leta ny gavel till sängen. Men det här med att måla väggarn har vi lagt på hyllan, tapeten som vi har där är rätt ny och vi har valt den själva.

Inatt har jag sovit drygt elva timmar och vaknar trött … snart sticker vi till heltäckninsparadiset. Jag räknade med att vi skulle handla en matta på en gång, men nu säger min man att han inte vill handla och börja lägga in den idag och rätt var det var så såg jag klart. I mitt disiga tillstånd så var det bara att åka iväg och skära till en lurvig matta och sen hem och fixa till det. Glömde liksom att hela sovrummet måste röjas ur och allt jobb runt att få in mattan. Sen om vi skulle köpa en idag så skulle rullen vara så lång att vi inte vet var vi ska ha den liggande tills maken är ledig i jul och kan sätta igång.

Så nu blir det till att sätta sig i soffan och sticka en stund och titta på tv. Redan som liten sa min mamma att jag skulle få fyrkantiga ögon för jag gillade verkligen att titta på tv. Vi skaffade tv rätt sent, minns en äldre dam som var vår granne hon av alla hade skaffat tv och där satt jag som fastglödd, Andi Pandi var en stor favorit och allt man såg var i svartvitt, det fanns bara en kanal från början.

Ensidiga jag

Börjar dagen med att sova länge och blir väldigt förvånad när solen skiner. Skyndar mig iordning och går ut med Watson, just idag är jag helt slut i kroppen, men tänker gå lite längre för att få njuta av solen.

Ha ha tillåt mig skratta högt, efter den vanliga kortare svängen började jag må så illa att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Magen är orolig och jag får göra allt jag kan för att komma hem. Väl hemma så kasta jag kläderna efter mig i en lång rad, bara jag kommer in till toan snabbt nog.

Kroppen är ju förgiftad och ibland så upplever jag att när tarmen är full, så finns det en gräns för hur mycket kroppen orkar med. Känns som hela jag vänds ut och in, vill både kräkas och nr 2 på en gång och nu vet jag att det blir en sån här hopplös skitdag.

Alltså hur jäla kul kan man vara i en blogg när man mest mår dåligt? Enformigt blir det mesta och jag letar ständigt efter den där skrivlusten och kreativiteten. Tror jag har kommit till en punkt när jag har tappat en bit av min skalle, den ligger nog någonstans efter vägen och väntar på att få bli upphittad. Jag gör ju nästan inget nu för tiden som inspirerar till tankar varken åt det ena eller andra hållet. Mesta delen av tankarna går till de surdegar jag ser på tv och blir förbanna över. Jag har för den delen kortare stubin än vanligt och väldigt lite förståelse för både det en och andra. Jag försöker att ha fördragsamhet med mig själv vilket inte är så lätt. Så här blir man när man är risig för länge, det förändrar ens personlighet inte bara till det bättre utan även till det sämre.

Min njursyrra ringde idag och gav mig en tid i januari för ännu en korstest med min väninna Det var ju två år sedan vi korstestades så de vill göra en ”färsk” sådan. Jag undrar vad som kan ha förändrats och då sa syrran att man kan ju ha fått blod eller varit med barn och det där sista tror jag ju att båda jag och min väninna har gjort helt klart. Nu ska jag äta lite, måste ju ta en näve piller och det gäller att grunda lite innan man stoppar i sig tabletterna annars blir det bara magkatarr av det hela.

 

Visst märks det i besöksstatistiken att det drar ihop sig till jul, nu har alla fullt skägg med att handla och få ordning på allt inför den kommande helgen.

En liten repris

En bloggare skrev om mamelucker en dag och då for det till i skallen på mig, bara en liten episod ur mitt brokiga liv..det där livet jag hade före jag blev sjuk. Men detta liv jag nu ska tala om det var så länge sedan att jag knappt var torr bakom öronen.Det var vinter och kallt med blötsnö och sörja ute, jag skulle som vanligt ut och dansa, men förfrysa snippan det ville jag inte så mameluckerna på. När man sen kom till garderoben där man skulle hänga in sina kläder var det ett jäkla smusslande för att så osynligt som möjligt strippa av de där värmande mameluckerna. Jag brukade trycka ner dem i kappfickan tills det var dax att gå hem igen.

Jag började härja runt på nattklubb redan som 15-åring så det var ett tag sedan.

 Kvällen blev tidig morgon och jag skulle inte åka hem till mig utan jag skulle få hänga med hem till Stefan och sova över i hans lägenhet som låg i Vasastan.
Stefan och jag var “bara” polare ingen KK alltså, fast klart att han gjorde sina försök, han brukade säga att jag hade den lenaste ända han någonsin mött. Hrmf..ja mer blev det liksom inte, fattades en massa pirr för att jag skulle vilja något mer.Men tillbaka till mameluckerna, de var ju lite skämmiga att ha på sig och när jag då kom hem till honom så började det där förbaskade ålandet ur mameluckerna igen och jag tryckte snabbt ner dem bakom ett element i hans lilla hall. Phu så var det klart….
Nästa dag när vi skulle ge oss iväg så blev det aldrig något läge för mig att ta upp mina mamelucker som låg där bakom elementet. Jag fick skjuts hem till mig och mer var det inte med det.

 

Flera månader senare så sitter jag i Stefans bil och vi ska åka iväg på något. Det är verkligen ruggit ute och bilrutan är så skitig och då säger Stefan vänta jag ska fixa. Kan du se mig sitta där i bilens framsäte och se mina mamelucker dansa fram och tillbaka framför mina ögon över bilrutan. Jag rodnade långt ner i skorna och försökte se ut som helt vanligt. Stefan han fattade så klart inte ett dugg, han hade bara hittat mina mamelucker bakom elementet i sin hall.

  Idag hade jag nog klivit i mameluckerna hemma hos honom som något helt självklart…om jag hade suttit där i bilen idag, så hade jag öppnat dörren och rytit till honom; va fan göru me mina mamelucker? Så det så!

 

 

Gastroskopi fy fabian

Ännu en färglös dag utan sol och som om inte det var nog så har jag varit på besök hos min njurläkare. Vi pratade igenom senaste proverna och jag ångrar så att jag sa att jag inte har blivit av med magkatarren. Nu har jag fått en remiss till en gastroskopi vilket är bland det vidrigaste man kan utsättas för. Märkligt att man inte har kommit längre än att trycka ner en slang i halsen ner i magen för att ta prover, barbariskt äckligt och jag som ulkar och mår så skunk dåligt ändå.

Jag ålade hit och dit försökte hitta andra lösningar som att det väl går att ta blodprov nu för tiden för att se sånt, men hon sa att ”jag inte kunde tala mig ur den här undersökningen”. Om jag nu har magsår eller den där bacillen i magen så behöver jag medicineras inför ev transplantation.

Det är så att när man får ett nytt organ så får man väldigt höga doser av olika mediciner som gör att man får problem med magkatarr och jag antar att det kan bli rätt jobbigt för magen, då vill min läkare att jag inte har problem med magen in i den sitsen. Jo, jag fattar hur hon menar, men jag får mest lust att bara storgråta, hoppas nu hon fattade hur pass ångestfyllt det är för mig med den undersökningen så att jag får sedativ så att jag somnar.

Jag har redan testat slangarna flera gånger så det räcker, har opererat magmunnen och inför den operationen så var det slangar både igenom näsan och munnen.

Nu har jag 9% total njurfunktion och hon sa att jag var nere i 8% när jag var så risig i slutet av somaren. Ja, vad ska man säga? Jag sover och sover, mår inte bra i magen och börjar tappa matlusten. Nu gäller det att inte tappa allt utan bara försöka flyta med och hoppas att jag kan få min väns njure. Det handlar bara om att stå ut nu, kämpa på.

Sen ska min njurläkare sluta och det var ju synd nu när man börjar förstå hur hon funkar. Men en ny njurläkare tar över och jag hoppas att jag får en som är varm och bryr sig.

Karma rakt upp och ner

Så här har jag sett ut nästan hela dagen, har blivit expert på att sova. Min dotter kom och hämtade Watson så jag kunde fortsätta med det jag är bäst på, sova. Sen vid 14-tiden ringde Klimakteriekärringen och efter en stunds prat så hade jag fått energi från henne och kom upp ur sängen. Har nu duschat och fått på mig kläderna, är väl alltid trevligare för min man att komma hem när jag är uppe och ser lite normal ut än att komma hem till en såsande kärring i långt nattlinne.

Jag är alltid slut efter att jag har varit till sjukhuset, suger musten ur mig och jag antar att det är rent psykologiskt. Igår var första gången sedan jag bytte läkare som hon räknade ut var jag låg med min njurfunktion. Fast jag själv kunde tänka mig var jag låg på för procent så tar det på psyket när jag fick höra att det var 9% kvar. Det är så varje gång det är en nedgång, då får jag en släng där jag blir som ännu sämre. Men det här är ett mönster som jag har lärt mig se hos mig själv, så jag har sovit och bara tagit hand om mig själv idag för att jag var i extra behov av det.

Men hua nu är jag faktiskt njursviktig så det räcker, tänk att nu först förstår jag vad det är att vara njursviktig. Jag har märkt att jag har lätt för att dölja mitt egentliga tillstånd för mig själv, slår som ett dövöra till inför mina egna tankar, när de tränger sig på och är för jobbiga. Jag vill inte vara sjuk hela tiden, tycker jag kunde få semester ett tag nu åka till solen och dricka goda drinkar och bete mig som vilken turist som helst. Vila upp mig helt enkelt det har ju alla rätt till ….

Nej, det här livet har jag tydligen vald den här soppan och jag kommer ju säga till mig själv inför nästa liv att då jäklar ska jag ha en frisk kropp och knopp, bäst att lägga till det där om knoppen annars kanske man får något fel på den nästa liv. Kan man få önska sig ett lagomliv med lugn och ro? Nej, förstod väl det, att det inte gick för sig.

Jag har väl mer jag ska träna på antar jag, kan tänka mig att jag ska ta för mig mer och kanske ha en i för samhället tjusig utbildning som ger respekt vare sig man är värd det eller ej. Stort skrivbord och liten hjärna, men plånboken den är full. Nä, jag är inte sån och kommer nog aldrig att bli sån heller om jag får vara med och välja något.

Jag gillar att tänka att den där starka igenkänningen vi har när vi träffar vissa nya personer har med mitt själsminne att göra. ”Vi har sett förr” känslan och alla spännande tankar jag kan ha om hur och var i mina tidigare liv vi möts? Man kan ju tycka att reinkarnation är påhitt, men erkänn att det är en fantastisk tanke att leka med vid en mängd tillfällen i livet. För att inte tala om så kittlande karmiskt tänkande är när det kommer till hur jag själv uppträder mot andra och hur de ev uppträder mot mig.

Karmiska tankar blir väldigt starka när fem personer erbjuder mig sin njure och jag egentligen inte tycker att någon av dem har anledning att göra så för mig. Vad får dessa att erbjuda sig, sån uppoffring att jag inte har ord för det.

Det är där karmat kommer in igen, för i detta liv tycker jag inte att jag har gjort något speciellt för dem mer än varit den medmänniska jag själv skulle vilja möta i livet. Då måste det vara karma, något jag gjort i tidigare liv som jag får igen i detta skede.

Karma har givit mig tröst många gånger, speciellt när jag har suttit på en begravning och hjärtat varit tungt av sorg och saknad. Då lättar jag lite när jag tänker att personen förmodligen sitter här och tittar på oss alla och vi kommer möta igen och igen och igen.

Karma för mig har nog varit vad kyrkan/prästen/bibeln är för religiösa personer. Men karma är ju lätt att förakta, religiösa personer har ofta för sig att de har den enda rätta vägen. Jag går aldrig i klinch med dem om deras envisa åsikter för jag vet att det finns lika många vägar att gå som det finns människor. Med lite tur så kanske de lär sig ödmjukhet på sin väg.

Tror jag slutar just där för denna gång, njursvikten grötar till mitt tänkande och jag tappar lätt tråden. Hittar ni massor av snörstumpar liggandes så är det garanterat alla mina tappade trådar, skicka dem till mig är ni hyggliga. Men det hjälper säkert inte.

Nu tar jag sikte på spisen, fiskgratäng tänkte jag med vet inte vad jag ska ha för smak på såsen än, vitt vin är ju inte dumt och räkor, men nä, det glömmer vi orkar inte tina och rensa det just nu. Kanske har jag en krabburk på lut i skafferiet?

Om att kissa taggtråd

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I brist på snöflingor så blev det denna bild.

Igår sov jag mest hela dagen, väldigt tidigt kände jag som ett litet ”nyp” i urinröret, jag förstod vad det var, men jag bara vände mig om och sov vidare i hopp om att det skulle försvinna. Men jag hamnade på akuten på kvällen, när vi kom dit var det proppfullt, aldrig har jag sett så mycket folk där. Jag förklarade som det var att jag hade fått urinvägsinfektion och att jag nu var jätterädd att sista njurfunktionen skulle försvinna, jag behövde penicillin snabbt. Men så ont det gör med urinvägsinfektion och inte är det kul när blodet rinner när man kissar taggtråd.

Jag sjunger akutens lov idag för efter 2½ timme var jag klar och fick nålen i armen utdragen så att jag kunde åka hem. De två andra som jag delade rum med hade legat där i 7-8 timmar, jag kände mig som en skurk när jag bara gled in och blev prioriterad pga en urinvägsinfektion. Men det var ju bara för njursvikten som jag blev behandlad så snabbt och det var helt rätt av dem att göra så, priset för mig utan vård var ju att tappa den sista njurfunktionen helt i onödan.

Så här har jag suttit på bussen tidigare och hållit andan för alla baciller inte fattade jag att jag skulle hålla ihop knäna också? Ska fan va sjuk ..

Så nu blir det till att sova lite mer och frysa och känna sig ruggig några dagar och förhoppningsfullt blir jag piggare till själva julafton. Nu kan jag koppla av för min man kommer vara ledig långt in på nya året.

Tänk att regnväder kan vara så grått

Jag är på ”bättringsvägen” det mest akuta är över och nu roar jag mig med att sova som omväxling till att sova.

Det blir nog ingen fest för mig ikväll hos Skytten. Hur mycket jag än vill så får jag nog lägga ner det hela. Min man får gå över med presenten och gratta från oss båda.

Ute regnar det oavbrutet ser ut ungefär som jag känner mig.

Önskar er Alla en trevlig fjärde advents helg.

Om förhållande

Ännu en dag när jag tittar ut genom regnblöta fönster. Jag har inte gjort så mycket för luften har gått ur mig, som om jag vore uppblåsbar av något slag. Får ju vara glad att jag inte är anställd som gummimadrass för då vore det kört.

Den här urinvägsinfektionen tog ordentligt på kroppen och jag är svaaag, knäsvag och yr i bollen. Går väldigt långsamt och hejdar mig mitt i stegen då jag direkt känner att mitt vanliga skutta upp och iväg tempo inte alls passar min kropp längre. Får en försmak av att vara väldigt gammal och orkeslös, ostadig och skulle nog ha en rullator att hänga på. Men äh, jag överdriver lite, men bara lite. 

Tänker att det är tur att jag har fixat alla julklappar för jag ska då inte gå ut i några affärer, känns som om jag aldrig kommer att kunna gå ut mer, men det kommer att bli lite bättre om några dagar. På onsdag måste jag knäa iväg till dotterns första julbord och jag ser verkligen fram emot det. De tittade in ikväll dottern och sonen som hade fästmön med sig och magen är runt och go. Lille Tim ligger där på tillväxt, det är som om jag nu först har tagit in det här med farmors skapet eller vad man ska säga.

Jag har väldigt svårt med det här att inte vara frisk och pigg nu när första barnbarnet kommer. Jag vill så mycket, vill finnas till om jag behövs, att sitta här som en klofs och bara orka ta sig från rum till rum ger mig krupp. Dottern säger med skärpa i rösten att ”vi är fler i familjen som kan hjälpa till om det behövs”. Klart jag vet och fattar, men jag är ju bara sån att jag vill… jag vill, vill, vill själv. Varför får man en sån karaktär att man ter sig som en trotsig 4-åring eller så?

Min vilja hänger i grantoppen sa alltid min pappa och det förstod jag hemma att jag inte hade ett dugg att säga till om, så jag antar att jag har sparat mig för att använda viljan till andra saker i livet än att trotsa föräldrarna. Men inte trodde jag att själva livet, det kroppsliga livet skulle sätta sig emot på detta vis? Nu hänger min vilja i grantoppen …

Igår tittade jag mig omkring här hemma och sa till mannen att ”nog syns det att jag inte gör något här hemma längre”. Jo, till och med han såg det sa han och det var faktiskt rätt skönt att höra, fast han verkligen sliter och försöker fixa det mesta. Det var nog jag som ordnade det där extra myset, pysslade lite med allt, inte märktes det, men spelade roll.

Jag är väldigt stolt över min man och kär, jag brukar smygtitta på honom när han tittar på TV och tycker han är det snyggaste som finns. Jo, han är snygg inte bara i mina ögon ha ha, har haft väninnor som åkt hiss med honom och blivit knäsvaga Får man tolka fritt.

Över 30 års äktenskap har ju inte bara yta att bjuda på utan det måste finnas annat som limmar och håller ihop. Så vi har kämpat genom åren, när ungarna var små gick det i ett och vi hann ju inte med att se varandra och höll nästan på att gå ifrån varandra. Var tvungna att stanna upp och kliva ifrån ett tag för att sen kunna gå ihop igen. Vi köpte nya vigselringar och satte nytt datum i dem bara för att markera en ny början. Det var då vi verkligen började se varandra.

Förhållanden är nog den bästa skolan vi får här i livet, alla typer av förhållande är ju en spegling där vi får se oss själva om vi tittar noga. Om vi vågar titta vill säga. När jag var frisk och hade ork och mer balans i psyket så tänkte jag ofta på vad det var som fick mig att gå i gång när jag blev arg. Vilka utanför familjen gick jag igång på? Vad var det i den personen som fick mig att reagera så? Jag har alltid snokat i mig själv (och andra) och undrat och förundrats över allas vår rikedom på känslor och tankar.  Det finns så mycket spännande saker att lära om hur vi fungerar, jag läser rätt mycket böcker, men just nu är jag som en teflonpanna .. allt bara rinner av mig, inte ett dugg jag läser fastnar. Irriterande men så sant just nu, allt för den delen som man tänker och skriver är ju bara just nu, precis här i denna stund. Det är väl det som är så fint med oss tvåbenta att vi kan ändra oss och lära mer hela tiden.

Om jag nu lyssnar på min kropp så säger den …

God Jul till Er Alla

                                           God Jul och  Gott Nytt År

Önska er alla en vit jul

Kära Bloggvänner Er önskar jag Allt Gott över den kommande helgen. Jag vill passa på att tacka för alla fina julkort både via Gmail och privata snigelposten. Detta år blir det inte mycket extra jag gör så denna julhälsning går till Er Alla!

Kram Margareta

Tankar bara just tankar

Passande för mig idag att packas ner i en låda

Här skulle jag kunna sitta i dofterna av den snart griljerade skinkan och rynka på näsan åt ättiksinläggningen till sillen som svalnar på spisen, men det gör jag inte för jag gör inte ett dugg mer än klagar. Jag har varit på ett gräsligt humör större delen av dagen, den delen av dagen som jag inte redan har sovit bort. Gick faktiskt en tur runt huset, halleluja moment när solfan höll jag på att skriva, sken över hela mig.

Nej, det var inte en skön promenad för nu är kroppen mest trött och ynklig, det var med små långsamma steg jag tog mig runt. En fördel fick jag ut av det och det var att jag fick gå på toa när jag kom hem. Det är ju sånt som du verkligen vill läsa om från mitt händelselösa liv.

Jag fick idag en ny tidning från barnboksförlaget, så passande för mig med barnböcker. Till min stora lycka hittade jag en hel sida med barnböcker som handlade om bajs. Min man han skrattade gott och sa att tidningen hade kommit till rätt person. Jag minns våra barns uppväxt och väntade innerligt på den dag bajskorvarna skulle dyka upp ….  Den här boken ska jag köpa vilken skatt.

Men inte blev mina barn ett dugg fixerade vid kiss och bajshumor. Som mamma var jag djupt besviken och minns från min egen barndom hur syrran och jag rullade ordet bajskorv i munnen så pass ofta att pappan fick ett utbrott vid middagsbordet. Han slängde varmkorvarna på våra tallrikar och sa arg ”här ta lite mer bajskorvar” och moset skvätte han runt och sa väl lite andra runda fina ord.

Syrran och jag satt som två fågelholkar i skogen med gapande munnar och sa inte ett ord. Sen dess har jag väntat på mina barns kiss och bajsperiod, de skulle komma som räddare i nöden till sin mamma och låta henne skratta och njuta. Nada blev det av det.

Nu jäklar satsar jag allt jag har på bajsböckerna till barnbarnet, måtte han gossen Tim ha lite mer i skallen än mina ungar hade.  Denna barnbok handlar om en mullvad som en dag får något på huvudet och sen börjar han leta efter den som gjort det. Vi får följa honom runt och se djurens olika bajsmodeller. Jag har redan köpt den här boken till Tim …

Det ringde på dörren och jag funderade över vem som har tid att titta in en sån här dag, dagen före dopparedagen. Ett blombud med något till mig, fick en så fin skål med både blommor, ljus och dekorationer. Åhh tack du söta Klimakteriekärring, du vet vad jag går igång på Du och inte kunde jag känna mig sur och elak efter den suprisen.

Mannen han har fullt upp nu, skinkan ska griljeras, sillsalladen gjorde han igår, affärer ska besökas, lax-& färskostterrinen ska göras och hunden ska ut och vad ska vi äta till middag sa jag? Men så långt hade han inte tänk … nej, det kostar på att bli hushållerska så där helt plötsligt på heltid.

Det kostar på att ligga i soffan och dirigera det hela, arma make. Jag ska nu vara snäll flicka resten av kvällen, försöka kompensera mitt gnäll om det går.

Pösdagen i soffans bolster

Så har ännu en julafton bara glidit iväg in i det som var.

Dotterns första julmiddag stod uppdukad och det var bara att förse sig. Det var så fin hemma hos henne och vår lilla familj lät sig väl smaka, åtminstone alla vi yngre, den äldre generationen  två denna gång, la sordin på värdinnans glädje med att stå där och klaga över att det var för mycket på julbordet och det hela var Maggans fel. När blev det fel att bjuda generöst vid fest, när dessutom någon annan bjuder?

Det var inte det där vanliga suckarna som vi väl alla känner när vi står inför ett julbords dignade läckerheter utan mer ren elakhet. Den äldre generationen har ju dragit ner på julbordet när de bjuder och det ska man inte få glömma ens när någon annan har kostat på sig och planerat, arbetat med sitt julbord, dukat vacker och bjuder till bords.

Ibland är det bra med en delete knapp och jag tog till den i mitt inlägg.

Tänk att jag fick ett så kul spel som heter Bezzerwizzer i julklapp, jag gillar verkligen frågesport precis som alla i min familj. Så det blev en omgång innan vi gick hem. Vi sopade mattan med killarna och det var vi malliga för.

Dagens gnäll

De här dagarna efter är alltid så grå och tysta, nja, tysnaden var väl inte så där total igår. Grannarna har tydligen skaffat något nytt gymnastikprogram med tillhörande slagverksorkester. Det har dunsat och hoppats nästan oavbrutet under dagen, på kvällen fick jag fnatt och kände att jag inte fattar varför de inte tänker på sina grannar, de stackare som bor under hoppas jag är döva.

Det här vanliga livet med ungar som dräller omkring och klampar när de går och leker hör ju till att bo i hus med andra. Vi lever och det hörs ibland, men när smällarna och hoppandet på parketten inte handlar om dans kring granen utan möjligen en sån där dansmatta som alla ska hoppa på timma ut och in, då tar tålamodet slut. Jag slog med en burk i väggen till slut, sen blev det tyst till fram emot 22.30 tiden då var någon igång igen och hoppade sig igenom golvet. Då suckade vi bara och höjde tv-ljudet.

Det är något konstigt med ljudet här, vi bor ju i lite större lägenheter och har vardagsrummen vägg i vägg och till dem hör ju stora ytor av parkettgolv. Det är som om ljudet dundrar med efter golvet in i vårt golv. Jag fattar inte det där, men väldigt jobbigt är det med hårda hoppljud timma efter timma. Ok jag gnäller här och nu men jag är inte sån som gnäller på grannarna. Men någon gång får jag tuppjuck.

Jag minns min egen uppväxt, vi fick inte gå med träskor i trappan utan sprang upp och ner med dem i handen om det var tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Hemma fick man inte bolla eller åka skateboard inne om nu en sån hade funnits då, man fick vara tyst helt enkelt av hänsyn till grannarna. Skulle jag har smällt i dörren som en gör rätt ofta då hade nog mina föräldrar lyft av dörren till jag hade lärt mig att stänga den normalt. Så hade nog även jag gjord om det var min unge. Alla har sina sidor och inte är det en dans på rosor att ha tonåringar, men det är då man måste vara den  gränssättande föräldern, det är det som är kärlek.

Fostran är verkligen inte svart eller vitt här finns alla gråzoner med, det gäller att ha en väg och hålla sig till den. Inte smita som många gör nu för att det är jobbigt, man har andra saker man lägger krutet på och orkar inte när ungarna trixar.

Jag tycker att många föräldrar (inte alla tack o lov) skaffar barn, men sen inte vill inse hur mycket ansvar man helt enkelt får ta, allt man får avstå ifrån under rätt många år. De söker snabba slöa lösningar och smiter om de kan. Antingen är det skolans fel, som ska fostra och tros göra det föräldrarna har smitit ifrån eller så i sista hand samhället. Samma ser man på fiket där de brer ut sig när de borde vara hemma och mötas med sina barn istället för att sitta där ute och egentligen glömma bort sina barn behov för ännu en dag. Självklart kan och får man fika ute med sina barn men jämt? Tror man att ungen är en hund som man kan ha i väskan och ta upp när det passar?

Finns mycket jag inte fattar idag varken med det ena eller andra. Nu är det nog dags att stänga dagens gnällhörna.

Ser framåt

Dagarna flyr som en frisläppt duva, tiden väntar inte den bara är förbi innan jag insett att den varit här. Våra år är det samma med, de går och går fast man inombords känner sig som alltid.

Snart har vi ett nytt år framför oss med allt det nya, jag ser fram emot det året vad som än händer. Nyår närmar sig med skräckblandad förtjusning, har man hund som är skräckslagen av smällarna så får man tillbringa nyårsnatten i klädkammaren med en halvt drogad hund. Om grannen visste hur väl allt hörs när jag ligger med hunden där inne? Det hade jag ju aldrig fått uppleva om vi inte hade boat in oss där med hunden.

När ungarna växte upp så var maken alltid på jobbet över hela helgen. Vi roade oss med att göra en smörgåstårta tillsammans och det var en ny sort varje år. Dottern blev en baddare på att garnera och som om det inte räckte så bakade vi även en smaskig tårta. Vad vi gjorde sen? Åt och åt och hoppades att maken skulle hinna hem före tolvslaget. Till barnens lycka kom han oftast hem och kunde vara med vid tolvslaget. Minns hur sonen kämpade med att vara vaken och alltid somnade. Vi fick lova att väcka honom klockan tolv,  men då ville han aldrig komma upp utan sov gott.

2009 jag smakar lite på mitt år, tror det kommer att bli knaggligt, men fantastiskt. Jag kommer att bli njurfrisk och hoppas verkligen att jag får göra allt jag har drömt om så länge. Det jag fantiserar om är inga konstigheter, men mest av allt är det husbilen mina tankar går till.

Denna sommar vill jag, hela jag vara med inte behöva sova och hålla mig lugn mest hela tiden. Jag vill njuta av vårens alla turer allt från den tidiga snösmältningen till vårens första uppkäftiga tussilago, blåsippor, vitsippor allt sånt som jag blir så gråtmild av. Fåglarnas sång och långsamt kunna promenera ner i Ekbacken och bara omvälvas av allt det gröna sköna som jag älskar så innerligt. Gå där med Watson, sätta mig på en bänk och bara bli ett med naturen.

Pigg som en mört, så länge det varar

Har en sån där gudabenådad dag när jag känner mig lite pigg. Jag tar tacksamt emot denna dag och har redan varit iväg till vårt centrum, maken behöver nya glasögon.

Vi skiljdes åt för jag behövde handla på apoteket, sen skulle jag komma in som smakråd ifall det behövdes. Det sista jag sa var att han inte skulle gå på alla de där svarta tråkiga trendbågarna som de så gärna hänger på alla som som tittar in.

Mycket riktigt stod han där med en ung tjej som väl mer såg till hur balla själva bågarna var och inte hur de passade i ansiktet på min man. Svarta bågar fanns det som sagt gott om, men jag fick som jag ville efter att vi hade prövat ett par som gick i lite rött vilket min man kunde tänka sig. Han passar bra i färger, men det slutade med ett par som hon kallade retro jag kallar dem sköldpaddsfärg.

Tänk att han har så svårt att komma iväg och handla saker till sig själv, tror vi har hållit på med köp av nya glasögon sedan i somras. Mig körde han hem och skulle sen leta bra skor till sig själv på rean under den tid han väntar på att optikern skulle testa hans seende.

Jag var in till vår guldsmedsaffär för att höra om hon hade den där silverringen med turmalin kvar, men tråkigt nog var den såld. Jag köpte ju manchettknappar till min blivande svåger i julklapp. De var så snygga med en stor runt mörkt grön turmalin och försäljerskan sa att det fanns en ring till. Han fyller år nu i januari och då kunde det ju vara smart att ge honom även ringen. Manchettknapparna var inte nya utan ja, vad säger man antika nej, inlämnade och sålda till guldsmedsaffären som sen säljer dem vidare. Det som är bra är att man får ett fint smycke till ett bra pris mot vad samma skulle kostat som nytt.

Nu ska jag gå lägga mig och läsa lite, ta det lugnt en stund.

Nu håller jag på och bakar ett matbröd med lite olika frukter i som aprikos, fikon och så några katrinplommon. Inget surdeg denna gång utan kör enkelt i bakmaskinen på dough, så smidigt maskinen gör allt knådar, jäser sen är det bara att välta upp i en bakform låta brödet jäsa en stund till, sen in i ugnen.

En fika

Så här såg jag ut för en stund sedan

 Efter en dusch och en dust med min nya fön så ser jag lite mer polischad ut. Nu är vi på väg till dottern där vi ska fika.

Ha ha det här var allt som blev kvar av ett helt inlägg… så det får bli så här för jag ska iväg. Fattar inte vad som tog åt wp?

Men kram på er alla ha en skön dag!

Vilket ben vill du stå på?

Ungefär så där känner jag mig, vet inte vilket ben jag ska stå på eller för den delen vad som är bak och fram på mig själv. Igår var vi till dottern och fikade med resten av familjen. Klart det blev spela av, Bezzerwizzerspelet fick sig en omgång och likaså jag. Mådde inte så bra, men ville så gärna vara med. Avslutade och gick hem rätt abrupt då jag mådde illa och bara var helt slut i kroppen.

När jag kom hem ordnade jag lite mat för jag hade inte hunnit äta lunch tidigare på dagen. Inser att jag inte har tagit min tablettdos som hör till lunchen, för att det ska bli bra med alla tabletter. Det är svårt att förklara hur jag mår de där stunderna, lite som om kroppen vänds ut och in jag är så slut och kan inte tänka, inte funka just med något alls.

Sitter där och äter, nästan skyfflar in för att jag ska få i mig mina tabletter och nu är det ju även kvällens dos och jag funderar över att fördela middagsdosen över kvällen för att det inte ska bli för mycket medicin på en gång.

Upptäcker att jag har stoppat i mig två lunchdoser med medicin vilket gör att jag helt tappar fotfästet. Orkar inte med det är skitlivet som inte ens kan låta mitt tänkande vara intakt. Gråter och mår jättedåligt och undrar hur knäpp man kan bli när man tar samma dos två gånger? Jag har ju en sån där stor medicindosa där jag har två veckors tabletter uppdelade på lunch och middagsdos, svårare än så är det inte, men inte ens det klarade jag av och jag funderar ofta över hur gamla har det med sina dosor. När jag som ska föreställa medelålders har så svårt med att hålla ordning på det hela. Ett helvete är det när jag ska få ner alla tabletter i rätt fack, det krävs en del och jag brukar vara rätt trött när det är gjort.

Som om det inte var nog så började jag rysfrysa och höll på med det och mådde skunk resten av kvällen. När jag började böka lite här hemma med sånt som hör till att få sig själv i säng då började jag ulka något fruktansvärt vilket för mig betyder att kroppen är helt slut. La mig tidigt med extra täcke och feber rösfrös ändå. Natten har varit ett evigt vaknande av att jag var törstig eller kissnödig. Upp och ner mest hela tiden och idag vaknade jag inte med nackskott men stelhet och värk i övre delen av ryggen ut i axlarna. Maken har gnidit in lite Tigerbalsam och inte vet jag om det hjälper så mycket, tror att jag är lite förkyld. Men med lite tur så går det över och visar sig vara en sån där skitnatt/dag helt enkelt.

Sitter här och kisar i solskenet och det kan ju aldrig vara fel med ljus, hoppas mina ögon kan ta in allt riktigt surpla åt sig de livgivande strålarna. Ljus är ju bra mot depression och  jag hänger ju hela tiden på staketet till att braka raka vägen ner i det svarta hålet. Mitt psyke är som ett gungfly, gungar än hit än dit och jag har fått vara med om en sällsynt dans de sista åren. Jag borde äta antidepressiva tabletter, men vill det inte för att skona kroppen mot alla gifter den ska ta emot i tablettform. Jag har givit mig lov att vara i obalans psykiskt för jag kan inte annat, det går inte att vara storstilad och prata, tycka längre hur det borde vara här i livet. Jag har fullt sjå att bara stå upp vissa dagar.

Jag har i min ”Vem är jag” satt in fina ord och tankar om hur jag vill vara och hantera livet, så här ser den ut:

“The how of happiness” av Sonja Lyubomirsky. Dessa rader lär göra oss lyckliga och jag lever efter dem alla efter förmåga.

• Uttrycka tacksamhet
• Odla optimism
• Göra snälla saker
• Vårda sociala relationer
• Utveckla strategier för att handskas med svårigheter
• Lära sig förlåta
• Njut av livets glädjeämnen
• Sträva mot att uppnå dina mål
• Praktisera religion och andlighet
• Ta hand om din kropp

Ska bara enkelt skriva att det där som man tycker är enkelt när man är frisk, ha åsikter om hur livet ska levas det ser tjusigt ut på papper, men det är en helt annan sak när man mår dåligt. Jag tycker ännu att de här punkterna är mina tankar om ett bra sätt att leva på, men det är så sjukt svårt att leva upp till dem när man mår skunk. Vi kan ta punkten Lära sig förlåta. Jag har alltid varit rätt bra på det, är nog faktiskt en naturbegåvning på det. Men sen skunken kom in i mitt liv så ältar jag mycket och blir irriterad på det mesta.

Det finaste tycker jag är ”Utveckla strategier för att handskas med svårigheter”. Ha ha tillåt mig garva högt och rått … Strategier, lätt att skriva och tänka, men när psyket inte orkar mer betyder ord på papper inte ett skit, man bara faller och det tungt. Sen gäller det att kravla sig upp ur hålet och det får man göra bäst fan man kan, för det är ingen som kan hjälpa dig upp.

Familjen finns alltid runt och vill så väl men ensam är man, ingen kan dela kroppens defekter med mig, ingen förstår egentligen hur det känns, hur jag mår (mer än andra njursviktiga.) Det är väl inget jag begär att de ska göra heller, men jag inser ibland att de är så inne i sina egna liv, orkar eller kan inte ta in hur jag mår. Det är ju så vi människor är, vi lyssnar och visar att vi tar del när vi möter andra med problem. Men så fort personen går vänder även vi ryggen till det som var besvärligt. Äh, hur ska jag skriva det här nu så ni fattar, man tar ju till sig, men man är ju frisk så man kan vända om och gå tillbaka till sitt och där står den sjuke kvar, ensam trots allt.

Idag skulle jag verkligen vilja lägga mig i ett hett bad, men det går ju inte för urinvägsinfektionen vågar inte utmana ödet så det blir den vanliga duschen. Maken ska inte till hufudstaden och jaga skor och byta en bok som jag fick i julklapp, jag ser fram emot att vara för mig själv några timmar.

Från en bok till en annan

Jag kan ju inte må dåligt hela tiden, så nu kan jag meddela att jag är lite jämnare i humöret. Måste ju variera mig lite kan ju inte vara snäll jämt.

Maken kom hem med en bok.

Nej, inte en sån här bok

Utan Per Olov Enquist nya Ett annat liv. Ser fram emot att få läsa den, ska bli kul att se hur han skriver, jag har faktiskt inte läst hans böcker tidigare. Önskar att jag bara faller ihop av beundran över hans skrivande, idel lovord. Han lär vara stramt återhållen samtidigt som där ska finnas ett musikaliskt flöde, jag gillar musik och den med en mörkare stråk passar väl mig rätt bra just nu . Så att jag kan gråta ordentligt och få hjälp att hålla mig kvar så där halv deppig ha ha. Äh, skojar bara boken lär vara rätt tung och handla om djupare saker. Jag får väl återkomma när jag har läst klart, men påminn mig för jag är kopiöst glömskt och tanklös nu för tiden.

Det är ju så mysigt att hitta författare som får en att bara följa med och aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Men, ibland känner jag inte alls för alla de författare som är rosade av litteraturkritiker precis som jag sällan gillar de filmer som filmkritiker anser är bra. Ibland har jag insett att det hela handlar om min egen ålder, vissa böcker och filmer behöver man mogna till för att uppskatta.

På tal om filmer så är jag Fillini fan, älskar galna filmer med annorlunda människor. Alla dessa stortuttade damer av olika moralisk karaktär för att inte glömma alla gubbar, det där oväntade som man inte väntar sig händer och det finns en täthet som jag bara älskar. Har faktiskt träffat en kvinna som har varit med i hans filmer och hon (var) är astrolog och rätt galen. Det var på den tiden när jag jobbade mycket med astrologi, den tiden bjöd på så mycket härliga människor med olika riktningar på både liv och tankar. Tack gode gud för den perioden i mitt liv, rätt många år som gav så mycket förståelse för andra.

Varför jag började med astrologi? Ren nyfikenhet och sen är det ett bra sätt att lära känna sig själv, det är väl det hela den här resan handlar om, att känna sig själv. Via sig själv känner man andra …

Ja, varför inte fånga hela livet

Jag sitter här i doften av Tigerbalsam och hoppas att rygg/axelvärken ska lägga sig efter en natts sömn. Irriterar mig på min nu rätt långa page som efter sista besöket hos frissan klipptes lite för kort. Jag får inte in allt i en hästsvans utan det hänger ner i nosen på mig, sån blir jag galen på. Har funderat på att klippa mig kort igen och kanske sätta i en sur permanent så att jag inte behöver hålla på ett smack med håret. Fan, nu har jag sparat och sparat på detta hår och varje gång jag går till frissan så klipper de bort det där sista som ska göra att jag kan samla ihop det i en snodd.

Nu ska jag ta min nya bok och gå till sängs ….

Om Fellini

Sätter in information om Fellini då Daniel undrade lite om vem han var.

 

Federico Fellini

Födelsedatum	1920-01-20
Avled	1993-10-31
Land	Italien
Skribent	Jonas Höglund

Den 20 januari, år 1920, föddes Federico Fellini, vars liv och historia börjar i den italienska staden Rimini, vid Adriatiska havet. Han växte upp i en medelklassfamilj där fadern var resande försäljare. Hans far hoppades på att sonen Federico skulle bli advokat då han blev stor. Men skolan var inte så intressant för den unge pojken, det enda ämne som han tyckte om var teckning. Det sägs att han vid sju års ålder rymde sin väg, ifrån en internatskola, och följde med en kringresande cirkus. Han blev dock hemskickad till sina föräldrar redan efter ett par dar. Men cirkusen gjorde ett sådant kraftigt intryck på den unge pojken att det kom att förbli en passion och inspiration då han senare blev regissör. Han gick i ett par religiösa skolor, ingen av dem passade honom särskilt bra.

Under 1937, sista året i skolan, började Fellini och några av hans kamrater leva ett gatuliv. för att undvika eventuella framtidsplaner. Behållningen av denna tid blev en massa bus. Något han framgångsrikt senare beskrev i filmen Gänget (I vitelloni, 1953).

Hösten 1938 flyttade han till Florence för att bedriva universitetsstudier. Han stannade i sex månader, läste korrektur och arbetade som serietecknare, en upplevelse som skulle bli bakgrund till hans film Den vite shejken (Lo sceicco bianco, 1951).

Han fortsatte till Rom, där han skrev in sig på universitetets juristutbildning, men han närvarade aldrig vid några lektioner eller föreläsningar. Istället arbetade han ett tag som journalist samt tecknade och skrev noveller. Hans skicklighet att teckna använde han sig senare av för att rita rollfigurer, som förberedelser inför hans filmer.

I Rom mötte Fellini skådespelaren Aldo Fabrizi, som blev hans vän och fick honom att bli intresserad av teater. Han började som diversearbetare i skådespelarens grupp, målade kulisser, var garderobsansvarig och senare också inhopp som aktör. En erfarenhet som låg till grund för Fellinis första film som regissör, Rampljusets barn (Luci del varietà, 1950), där han samarbetade med Alberto Lattuada.

1940 arbetade han som medförfattare till manus samt skrev en del för radio. 23 år gammal gifte han sig med skådespelerskan Giulietta Masina, som kom att influera hans liv och filmer. Hon medverkade i flera av dem.

Då Rom fritogs av amerikanerna så startade Fellini, i sällskap med sina kollegor, The Funny Face Shop. En liten rörelse som bistod de amerikanska soldaterna med karikatyrer, fotografier och inspelning av röstmeddelande som de sedan kunde skicka hem till USA. En dag så gästades The Funny Face Shop av Roberto Rossellini, regissören, han föreslog att Fellini skulle samarbeta på ett manus till en dokumentär. En dokumentär som senare skulle utvecklas till en långfilmsklassiker, Öppen stad (Roma, città aperta, 1945).

Fellini inledde ett samarbete ånyo med Rossellini som manusförfattare och regiassistent till honom i filmen Paisan. Medverkade med en berättelse av två i filmen L’amore (1948) av Rossellini. Episoden fick namnet Il Miracolo, där Fellini med för rollen blekt hår agerade medspelare åt Anna Magnani.

Flera åtaganden, i slutet av 40-talet, som medförfattare till manus samt regiassisstent åt Pietro Germi och Alberto Lattuada. Fellini gjorde sedan ett försök att själv regissera, det blev med filmen Rampljusets barn eller som den heter på originalspråk Luci del varietà. Det blev ingen framgång för Fellini och han återgick till arbetet som regiassisstent till Pietro Germi. Men han var övertygad om att han skulle regissera igen.

Och det skulle han. Filmen Den vite shejken var tänkt att Antonioni skulle regissera, sedan Lattauda, men en envis Fellini presenterade historien för ett antal tänkbara finansiärer, slutligen fann han en som lät Fellini regissera denna satiriska fars. Filmen blev ingen kassasuccé.

Utan att bli nedslagen började Fellini genast att förbereda sin nästkommande film. Gänget (Il vitelloni) blev en enorm succé som medförde att Fellini blev känd internationellt. Filmen är en blandning av komedi och drama om en grupp ungdomar vars behållning i en tråkig tillvaro är bus och practical jokes. Ett tag funderade Fellini på en uppföljare till filmen, men övergav sedan projektet.

En ännu större succé blev filmen La strada – landsvägen (La strada, 1954), en film som medförde att vänstervridna kritiker anklagade Fellini för att ha frångått de neorealistiska idealen. Giulietta Masina blev, genom sitt skådespel, en internationellt känd aktris. Oscar för bästa utländska film.

Fellini svarade vänsterkritikerna med filmen Skurken (Il bidone, 1955), en starkt realistisk och grymt bittert drama om en grupp småaktiga svindlare som samvetslöst lurar fattiga. Trots en del misstag så var filmen en seriös social betraktelse.

Cabirias nätter (Le notti di Cabiria, 1957) blev en ny milstolpe i Fellinis utveckling som filmskapare, filmen erbjöd också Giulietta Masina att ånyo visa prov på sin unika skådespelartalang i rollen som en varmhjärtad prostituerad. Filmen blev omtyckt internationellt och Fellini fick ta emot ny Oscar för bästa utländska film.

En triumferande succé, till de internationella framgångarna under 50-talet, blev det med filmen Det ljuva livet (La dolce vita, 1960). En sensationell insyn i den dekadenta societeten i Rom, samt det nya decenniet, igenom Marcellos (spelad av Marcello Mastroianni) ögon. Filmen är kanske mest känd för att vår egen Anita Ekberg svalkar sig i Fontana di Trevi. Begreppet paparazzi, kändisfotograf, är hämtat ifrån denna film där Marcellos kollega heter Paparazzi, en fotograf. Filmen skapade en viss turbulens bland företrädare inom såväl kyrka som stat. För idé och manus stod Fellini, Ennio Flajani, Tullio Pinelli och Brunello Rondi. Filmen belönades med en Oscar för bästa kostym, Piero Gherardi gjorde dem. Vann också pris i Cannes 1961.

1961 medverkar Fellini i en film bestående av tre episoder av olika regissörer, de andra regissörerna var Vittorio De Sica, Luchino Visconti. Filmen var Det ljuva lättsinnet eller Bocaccio ‘70 (Bocacce 70, 1961). Fellini regisserade episoden Doktor Antonios frestelse. Ursprungligen, i den italienska versionen, innehöll filmen även en fjärde episod av regissören Mario Monicelli.

Sedan kom Fellinis kanske mest personliga och stilistiskt oortodoxa film, 8 ½ (Otto e mezzo, 1963), titeln sägs anspela på antalet filmer han tidigare regisserat och medverkat i (de sju filmer han regisserat själv samt de tre han på annat sätt medverkat i, de räknas alla som en halv). En självbiografi som i sin natur är en bekännelse eller självanalys. En blandning av fakta och fantasi. Filmen belönades med första pris i Moskva samt Fellinis tredje Oscar för bästa utländska film.

I Julietta och andarna (Giulietta degli spiriti, 1965) börjar Fellini arbeta i färg. Man får ta del av en kvinnas neuroser och fantasier då hon tror att hennes man är otrogen. Giulietta Masina spelar kvinnan. Det finns ingen sammanhängande berättelse i filmen, det är snarare ett antal psykologiska och sociala observationer.

Medverkar som regissör i en episodfilm (Tre passi nel delirio, 1968). Regisserar episoden kallad Toby Dammit.

Därefter regisserar Fellini en färgstark film, fritt baserad på Petronius satir om sin samtid under första århundradet e. Kr. Filmen är i sin form uppbyggd av lösryckta episoder, med en stor mängd bisarra rollfigurer och miljöer, filmen är som sin förlaga endast fragment. Filmen är Satyricon (Fellini-Satyricon, 1969).

1970 kommer Clownerna (I clowns, 1970), Fellinis hyllning till cirkusclowner i dokumentärform. Den gjordes för italiensk television.

Med filmen Roma (Fellini-Roma/Roma, 1972) får man följa med på en guidad tur i staden Rom, ur Fellinis mycket speciella perspektiv. Den återknyter till de filmer som gjort honom så framgångsrik under 50- och 60-talet. Det är en hyllning till den italienska huvudstaden, hur den har sett ut i olika skeden av regissörens liv. Mycket bra. Då man har sett Fellinis tolkning av Rom kanske man blir intresserad av hur han ser på sin egen uppväxt i staden Rimini, i filmen Amarcord (Amarcord, 1973) får vi just detta. Det är en nostalgitripp till 30-talets Italien och hur det var att växa upp. Amarcord är en mustig och härligt varm film som behandlar familjeliv, kärlek, sex och politik. Allt i en underbar blandning. Filmen är som så många gånger förr uppbyggd av episoder. Amarcord belönades med en Oscar för bästa utländska film. Hans fjärde i ordningen.

I Casanova (Il Casanova de Federico Fellini, 1976) skildras tidernas kanske störste kvinnokarl och älskare, filmen är en praktfull kostymhistoria som utspelar sig på 1700-talet men är i övrigt inte så egensinnig som man blivit van med i många av Fellinis filmer. Donald Sutherland spelar Casanova. Den är vacker och Nino Rotas musik är som vanligt väldigt bra, men känns lite livlös i sin helhet. En Oscar tilldelades Danilo Donato för bästa kostym.

Han regisserade ytterligare en film för italiensk television, den hette Orkesterrepetitionen (Prova d’ orchestra, 1979).

1980 regisserade han filmen La città delle donne. Därefter kom Och skeppet går (E la nave va, 1983), en film som i viss mån återknyter till Fellinis forna dagar med absurditeter och intressant bildspråk. Handlingen utspelar sig på en oceanbåt, året är 1917, där åskådaren får bekanta sig med ett antal figurer som samlats till en stor operasångerskas begravningsfärd.

Filmen Ginger & Fred (Ginger e Fred, 1986) handlar i korthet om ett par gamla b-komiker, som spelas utav Giulietta Masina och Marcello Mastroianni. En bra film även om den inte kan mäta sig med många av Fellinis tidigare filmer. Men den är stundom riktigt rolig och bra, väl värd att ses.

Så kommer vi till filmen Intervista (Intervista, 1987), en film som hyllar honom själv. En slags låtsasdokumentär om inspelningen av en Fellinifilm. Vi får åter stifta bekantskap med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni (båda medverkade i filmen Det ljuva livet), som i Intervista spelar sig själva. Fellinis hyllning till filmstaden Cinecittà i Rom, den plats där hans klassiska filmer skapades.

Federico Fellini gjorde ytterligare en film, La voce della Luna (1989).

Han tilldelades en Oscar 1993 för sitt bidrag till filmhistorien, en s k lifetime achievement award.

Federico Fellini drabbades av stroke 1993 och avled sedan, efter en tids medvetslöshet, den 31 oktober samma år.

Nyårsmenyn

En dag för en vecka sedan satt en reklamlapp på vår bil. En restaurang på ön erbjöd en nyårsmeny som vi tyckte var ok. Jag ringde och beställde den för avhämtning på nyårsafton så klart. Igår kväll ringde det och jag svarade, en kille frågade om vi kunde hämta vår meny idag efter klockan 16.00? Jag blev så ställd att jag sa ja, men efteråt så tittade på maken och jag på varandra och skakade på skallen. Vad är det för service, erbjuda en tjänst och sen dra in den? Nu var ju jag korkad som inte bara tackade nej och avbokade min beställning. Jag är rätt korkad ofta nu för tiden, borde väl vänja mig vid det någon gång.

Så nu har vi bestämt oss för att äta den ikväll. Snart ska vi hämta en förrätt: O.P. Anderssons gravad oxfilé med ört och valnötskräm. Varmrätt: halv hummer, halv krabba med pilgrimsmusslor coh skaldjurs ceviche. Dessert: Två sorters chokladmousse vit och mörk mousse serveras med hallonglaze och färska bär. Happy New någonting va!

 Men jag kommer ju att säga vad jag tycker när jag är där och hämtar. Jag sa inte ett ord… tur var väl det så generöst och fint som allt var som vi hämtade. Ibland är det bra att ta till sin lite hämmade svenska sida och hålla käften. Maken står och säger mmm där ute i köket bäst jag hoppar in och hjälper till.

Imorgon kan man ju äta en pizza eller nått festligt. ha ha

Måste berätta att vi har hämtat ett väldigt lass med fantastisk mat, massor av allt, vi delar det till två måltider ser supergott ut. Nu ska bröd med vitlökssmör in i ugnen tillsammans med krabba och hummer gratineras med vitlökssås, sen ska vi smörsteka skaldjurscervichen som ska serveras till.

Meny i repris

Öppningen mot det nya året och livet

Jag ser med spänning fram emot det som ska komma. Solen bländar mig sittandes vid mitt arbetsbord, jag njuter av värmen och ljuset. Det känns hoppfullt inför kvällen med fint och klart väder.

Vi kommer att köra nyårsmenyn i repris ikväll men denna gång med gratinerad hummer istället för krabba. Maken ska ge sig iväg och köpa två lyxiga desserter eftersom vi redan igår åt upp de två som hörde till middagen.

Jag såg att det blev något fel på förra inlägget att det inte gick att svara där, fråga mig inte varför, jag har inte gjort ett dugg tekniskt. Hoppas nu att det funkar som vanligt med detta inlägg.

Dottern ringde precis, hon och sonen med respektive ska fira nyår tillsammans med ett gäng. De ska låna vår bil så att alla kommer med, sonen har ju sin bil via jobbet och i den finns det bara två framsäten, där bak har han verktyg. Vi skojar om att det bara är att kasta in folk där bak, men det är ju förbjudet så det blev vår bil.

Här hemma ska vi mysa med goda maten och se Mamma Mia, jag har inte sett den än så det ser jag fram emot.

En sista Nyårs Hälsning till Er Alla. Skulle det vara någon helt ny inne och läser så skulle jag bli väldigt glad om du lämnade ett litet spår efter dig i form av några ord. Funderar ofta över vilka det är som läser mina ord, ni som ökar besöksfrekvensen utan att hojta till.

Ingen glad fyllehund på nyår

 Första dagen i mitt nya liv … Det låter väl som ett rejält nyårslöfte.

Men jag ska inte göra ett dyft mer än att hänga med, dag för dag. Har bytt min majonäs hala räkmacka mot en segelbåt. Nu ska det bli ordning på mig. Solen strålar till bakfullas förträt, skallebang idag och solsken går inte så bra ihop. Men jag har har inget som hänger över mig idag, jag mår bra. Fick ett ryck och lämnade in kärringen på totalrenovering. Så nu har jag duschat, tvättat håret, fila fötterna och smort in valda delar, mest fötterna och då är det rejäla doningar som gäller. Salicylsyrevaselin 2%, halt blir det i strumporna, men det torra som prasslar så otäckt när man stoppar ner fötterna i lakanen är garanterat borta till ikväll.

Äntligen är det 2009, jag har ju rätt länge förstått att just det året blir mitt vad som än händer. Om det är någon av er som läst lite om numerologi så kan jag tala om att jag är en 9:a och för mig blir cirkeln sluten detta år. Jag börjar om på en ny cykel och nystart kan man ju inte ha som jag mår nu, så något gott måste komma ur 2009. För att inte tala om barnbarnet, det är 12 dagar kvar till beräknad nedkomst. Ibland vet jag inte vad jag väntar och längtar mest till en ny njure eller barnbarn. Jag kommer nog storgråta när jag ser det lilla knyttet. Hur har ni det med det där att bli rörda? När jag var ung så blev jag inte rörd på samma vis som nu. 

Nyårsnatten nästan smög förbi, här hemma var det inga smällare alls varken före eller efter tolvslaget och vi tror det beror på att så många handlare som normalt nästan kastade smällare efter folk inte sålde några i år. Watson klarade sig riktigt bra hela kvällen, vi gav 2 lugnande inför själv tolvslaget för det kommer man ju inte ifrån, sen låg han och jag i hundkorgen i klädkammaren. Han ville mest dö, det kände jag på honom han stack skallen in i lite kassar och annat skräp som där inne står på hög i väntan på att någon av oss ska ta hand om det.

Sen var det ju trångt när matte kom och knölade ihop sig i hans fyrkant, men det tror jag att han stod ut med. Tidigare på kvällen försökte vi sätta på honom skyddskåpor och så där 5 minuter satt de på, men han led så förbaskat av att ha dem på öronen att vi förbarmade oss över honom och tog av dem. Men jag tog ett foto  Han är ingen glad fyllehund på nyår inte!

Säg Pepparkaka

Här sitter jag och syr en heltäckningsmatta

Idag ska vi iväg och se om vi hittar en mjuk heltäckningsmatta till vårt sovrum, det ska bli roligt.

De här dagarna efter nyår blir det inte mycket med, mest ett vegeterande mellan måltiderna.

Igår rev maken ur sängarna för att bädda nytt … det blev väldigt tyst en lång stund och jag undrade vad han gjorde. Hittade honom sovandes i den urbäddade sängen. Tänkte för mig själv att det var väl på tiden att han tog sig en extra lur han gör sällan så.

Men sen visade det sig att han helt enkelt kurat ihop sig då han fick känningar av sig gallsten. Tog sina tabletter och lyckades somna. Konstigt så olika vi är män och kvinnor, min man ligger där och har ont i magen utan att säga ett ord. Ståiskt eller idiotiskt jag vet inte vad, kan nästan känna mig förnärmad av att han inte säger till mig att han har ont. Själv hade jag naturligtvis låtit munnen gå vid första känningen av njursten och talat om vad som var på gång, men det är ju jag det. Men turen stod på hans sida denna gång och eländet gick över. Antar att det var alla skaldjur vi hade ätit i två dagar eller all frukt han inte kan låta bli att vräka i sig.

De få gånger han är sjuk blir jag så himla orolig, den där känslan av att något värre kan hända honom än alla andra som normalt är sjuka då och då. Jag tänker ofta att folk som aldrig är sjuka är en hälsofara för sig själva, tror man tränar kroppen med att vara lite risig då och då. Jag menar vad har han för motståndskraft mot baciller när han aldrig har fått pröva på lite förkylningar och sånt som vi andra dödliga har livslång träning på?

Jag har tänkt mycket på det här med immunförsvar och mitt måste också vara rätt bra, inte en rejäl förkylning på flera år. Inte kan jag säga att det är för att jag aldrig är ute bland folk för det är inte sant, jag har i alla år rört mig på bussar och allmänna platser. Men jag passar på att knacka mig själv i skallen ”ta i trä” för jag vågar nästan inte säga att jag inte har haft en vanlig förkylning på åratal.

Förr var jag förkylningens drottning, fanns det en enda liten bacill jäkel så fick jag den. Hela uppväxten är jag matat med penicillin fick ständigt otit=öroninflammation eller öli= övre luftvägsinfektion. Sånt är jag härdad med, när andra ungar lekte och satt i skolbänken och blev kloka låg jag hemma med en stor svart lapp över ett putande paket med fetvadd över det öra som för tillfället inte ville vara ett normalt fungerande öra.

Gick ständigt med ett lock över örat? Grytlock? Nej det vakuum som alltid blev kvar i veckor efter att läkaren tagit hål på örat, jag hörde illa och öronläkaren skakade på skallen och ojade sig över att jag kunde bli hörselskada av alla ärr på trumhinnan. Bli hörselskadad tänkte jag som hela tiden var halvt avtrubbad på det ena eller andra örat? De få gånger jag inte låg där med min svarta öronlapp låg syrran i sin säng med en. Så mina föräldrar hade ett evigt sjå med att få oss friska. Jag var 15 år sista gången en läkare tog hål på mitt öra, då var jag så förbannad av behandlingen att jag vägrade få det gjort. Men vad har en sjuk unge att sätta emot när de vuxna tvingar ner en i stolen och håller fast en. Så blev jag tvångshållen hela uppväxten när farbror doktorn skulle ta hål på mitt öra. Idag är den barbariska idén tack och lov borta.

Minns en gång när min pappa som blödde näsblod var tvungen att åka ner till Öron-näs och halsavdelningen på Danderyds sjukhus. Han bad mig ”kan du hänga med och hålla mot med ett handduk om jag blöder när jag kör bil”. Klart jag hängde med… när vi åkte hissen upp till den där förhatliga avdelningen så satte sig pappa och jag gick till inskrivningsdisken som i detta fall var väldigt hög, brösthöjd för mig. Jag lämnade in hans bricka och pengar sa som det var och kände hur jag långsamt knäade mig ner mot golvet och svimmade i en hög. Sån inverkar har öron-näs och halsmottagningar på mig.

Blir man ”misshandlad” hela uppväxten, tvångsfasthållen, så sitter det i det kan jag lova. Jag hatar allt som ska pillas i öronen och halsen … men annat bryr jag mig inte mycket om. Gynstolen som andra kvinnor bävar för häver jag mig tappert upp i och spretar med benen hur lätt som helst. Men vifta med en sån där ballong som ser ut som en sån man förr använde när man var förstoppad då dånar jag, be mig inte säga PEPPARKAKA hos örondoktorn. Jag gör det INTE, hatar sprakandet där inne i örongången, det bara är så, fast läkare fattar inte den där rädslan alls utan tycker mest att man är larvig.

Nu ska jag göra mig iordning här ska handlas heltäck.

Försmak av sommaren

Försmak av sommaren

Nu börjar jakten på den slimmade sommaren, sida upp och ner i tidningarna manar till återhållsamhet med det ena eller andra. Först har vi fått lov att späka oss över jul och nyår nu väntar andra bullar.

Ibland tänker jag på alla de där åren när jag var väldigt smal, de flesta var normalviktiga som växte upp på 50-talet. Vi rörde oss hela tiden och åt det vårt folk var vana att äta, inga konstiga medelhavsmåltider, vi åt av vår bondmat, fläsk, sås, potatis kombinerat med naturlig rörelse. Vi cyklade och gick när vi skulle göra något, ute lekte alltid barn från de var små tills de var tonåringar. Utveckling kallas det när vi kan sitta på rumpan och trycka på knappar, det är nu vi ska hinna så mycket mer för utvecklingen ska ge oss tid och göra oss avslappnade. Pytsan så det blev…

Teknik och sk utveckling, forskning glömmer alltid människan, sen när de upptäcker att vi blir stressade till döds så stramar samhället åt den redan hårt ansatta människan istället för att söka roten till det som gör oss illa. Det finns liksom inget intresse av ett mänskligt samhälle mer än i ordform som rapas ur politikers munnar när så behövs för att plocka lite poäng i den tillfälliga debatten, för inget i politiken har långsiktiga mål. Det gäller bara att hålla sig kvar till nästa val.

Förändring kostar pengar och nytänkande och inget vill de som bestämmer sätta till. Jag undrar ofta vart alla våra surt förvärvade skattekronor egentligen går till? Ibland när jag hör på media så blir jag  helt ställd när jag hör hur dålig uppföljning det är på statliga medel. Föreningar som inte finns kan plocka ut miljonbelopp utan att någon kollar om de ens finns. Finns det något egentligt ansvar som tjänstemän har i sina befattningar mer än att få lön för vad de än gör?

Men sjutton att jag inte kan skriva om sommaren som vanligt folk …

Mattan

Jag tar en lur

Medans maken först har tömt hela sovrummet och nu kryper omkring och skär i heltäckningsmattan. Igår när vi stod i affären så tittade jag med längtansfull blick på den där gräddvita mjuka drömmen till matta, men när killen kom som skär av och packar in så ändrade jag mig tvärt till en grå rya aktig heltäck. Varför? Men tänk er vår skitiga hund in och ut på en gräddvit matta! Svårare än så var det inte.

Minns ni att de nya sovrumsmöblerna gick lite i grått, de är inte helvita så jag tror att det kan bli bra. Maken som har rotat i källaren sa att vi hade många tavlor där nere, undrar just om något av arvegodset passar i sovrummet? Antar att vi får börja leta något nytt att ha på väggarna där inne.

Nej, jag har inte sovit idag alls, har bakat ett matbröd och donat med en del andra saker. Här hemma ser ut nu med prylar från sovrummet överallt. Men det blev väldigt fint med mattan.

Gardell i förstoringsglas

Jag tittar mer än gärna på program där den äkta människan träder fram, istället för artistens yrkesroll som vi annars oftast ser när de uppträder. Stjärnorna på slottet kan jag bara inte motstå, men igår fick jag väl så jag teg. Gardell, Gardell ja, vad vore du utan allt ljus på dig? Här fick jag se hur själva egot helt enkelt svalt hela honom, vilket fick mig att bli både arg och jävligt besviken.

Mest ilska kände jag över att han hela tiden måste ta över allt för att bli nöjd. Han kunde inte följa en annan människas val av dag utan blev som en tjurig tonåring som inte bara var ohövlig mot den pedagog som inkallat till hjälp, utan här såg vi rent av mobbartag ifrån honom, han som själv varit mobbad drog sig inte för att köra sitt översitteri mot den kvinna som skulle visa honom hur man spelade på fiol.

Ursprunget till allt började redan under frukosten när han drog om än en äkta så ganska magstark historia om en man som kunde suga sig själv. En del av de andra reagerade väl inte så som Gardell önskade och redan där började det som senare spårade ur. Den tjuriga tonåringen gick ut i trädgården och bestämde sig för att han skulle hålla tyst. Han och ingen annan skulle styra denna dag och det lyckades han med, allt ljus på mig.

Han har väl alltid haft sitt eget starka glödande ljus och inte är det fel på djupet eller tankarna i det han skriver och framför, men så här utan manus kryper divan fram eller den bortskämda människan i ett nötskal och jag blev så besviken. Enda trösten var ju hans behov av att göra allt gott när han väl hade förstört det mesta, själva förlåtande verkade också bara handlas om att synas mest. Men min känsla för Gardell krympte för alltid.

Verkar som slott har den inverkar på en del som besöker dem. Börje Ahlstedt har varit min absoluta favorit i alla år tills han besökte ett slott och skulle vara en stjärna. Idag ser jag mer en misslyckad person som låtit egot växa ur sin egen kostym.

Igår hade jag mer brått än vanligt att gå och lägga mig .. låg där i sängen och tittade på vår fina nya heltäckande matta. Visst är det konstigt att när man har satt upp nya gardiner så ser man bara det i ett rum. Jag kan gå förbi gardinerna flera gånger och varje gång upplever jag den där uppfriskande aha känslan av något nytt. Ser rent av rummet med nya ögon, men sen kommer den där vardagen in igen och då tappar jag den där aha känslan för gardinerna. Igår njöt jag av att titta in i sovrummet när jag gick förbi, aha nytt och stiligt kände jag hela tiden få se när den känslan lägger sig.

I väntans tider

Inget är som väntans tider. Idag fick sonen och fästmön åka in igen och se på sjutton om inte värkarna satte fart så fort de kom till BB.

Nu är det på gång och jag känner hur mitt hjärta bara vill svälla av glädje och förväntan inför mitt första barnbarns födelse.

Jag har så mycket tankar i skallen att jag blir snurrig.

Tråkigt bara att Danderyds sjukhus håller sig med så usla läkare som den som mötte dem med misstro första gången de var inne. Jag blir så förbannad över att läkare kan få vara bäst fan de vill utan att behöva ta ansvar för sitt beteende.

Det blev en barnmorska som ställde allt till rätta, men det är ju så dåligt att det inte ingår en koll av hur folk är som ska utbilda sig till läkare. Empati kontroll borde de få genomgå, en del förlästa personer har ju liksom glömt det viktiga under alla studie år när de bara jagade högsta betyg i allt. Det viktiga är ju samspelet mellan människor, säkert hälften av allt helande sker om man har en läkare som ger det man behöver. Att möta en invandrad läkare med dåligt språk och kantigt sätt är ju så botten att man inte har ord för det, lika dåligt som om det är en infödd som beter sig. Att vara förstföderska och bli avfärdad är så grovt att jag darrar invärtes. Snacka om att åka hem och känna sig övergiven, här har vården varit efter henne hela graviditeten för att det är så viktigt men sen när man kommer till BB så får man en hink kallt vatten över sig. För att inte tala om hur förbannad sonen behövde bli för att de skulle bli trodda, en del läkare är nog den mest korkade yrkesgrupp jag har mött.

Även jag blev misstrodd av läkaren när jag skulle föda, inte kunde vattnet ha gått inte sa idioten. Jag sa att jag inte hade kissat på mig i 5 timmar vilket jag blev beskylld för. Men vad är det med läkare som alltid utgår ifrån att vi är så korkade, att vi aldrig känner våra egna kroppar, vi vet inte hur ont ont gör. Jag tror att vi alla har mött dem och visst kan de också få ha en dålig dag och visst kan de behöva fråga saker som låter konstigt för att fastställa hur det är på läget. Men vi vet alla hur det känns att inte bli betrodd att inte räknas när det gäller något så viktigt som vår egen kropp och vår egen kroppsuppfattning.

Jag har mött många jättebra läkare och tur är väl det, men det finns ännu lite för många som inte håller måttet och nu menar jag de som inte har lärt sig att umgås med andra. Varför finns det ingen instans som har koll på hur de under utbildningen funkar med människor. De kunde väl ha samtal med de som egentligen inte passar som läkare och se till att de fyller ut forskningssidan eller blir obducenter eller den typ av läkare som har minst med folk att göra.

Jag vill som vanligt hylla min egen husläkare, över henne dräller jag rosor och lovord, hon förstår det där med kontakten med sina patienter.

Men nu ska jag laga en rysk soppa som heter Bortsch som jag har längtat efter. Nu fortsätter jag att vänta in Tim …

Så här känner nästan farmor sig invärtes

Farmor här!!!

Nu är han här vårt lilla gossebarn

Väntan tog väldigt på mig, jag försökte få upplysning via förlossningen från en barnmorska men se det gick inte för vi hade inte något journalnummer att ge och de har ju tystnadsplikt. Suck … jag fattar det där, men tycker det är larvigt jag vill ju bara veta att de lever och att det rullar på som det ska. Vi hörde inte ett ljud från sonen mellan 18.00-01.15 så det är klart att vi blev oroliga.

Sen tog jag en sömntablett för jag var som en fiolsträng och hade tänkt massor av dumma tankar om allt jag vet kan hända vid en förlossning, lika bra att sova. Strax efter 01.15 ringde sonen vild och galen av glädje, allt var klart och hade gått så bra. När jag frågade vem sonen var lik sa han pappa!

Vi fick sen en bild via mobilen och tamesjutton såg Tim inte ut som sin farfar. Men vad han vägde och hur lång han var det glömde sonen bort att berätta det var så bråttom han skulle ringa flera sa han. Det blir ju alltid lite rörigt när man precis har fått barnet, glädjen tårarna och alla samtal, just då älskar man verkligen världen. Sonen hade inga ord sa han det hela är så stort.

Min son med sitt stora varma hjärta så har du blivit pappa. Din son kan vara glad att han har dig som pappa, du kommer att vara som en tigermamma med din son, det vet alla som känner dig. Du ger alltid järnet när det är något som ska till, läst har du gjort all tänkbar information om graviditet, förlossning och det här att ha barn. Dig som pappa oroar jag mig inte för, de sägs att man har att ge sina barn det man själv fick som liten och jag vet vad du fick så orolig är det sista jag är.

Nu är jag FARMOR  det är en märkvärdig känsla, min väninna sa igår ”vänta du till den lilla ringer och säger Hej Farmor jag vill komma till dig”. Den lilla rösten och önskan om att vara nära får en att dö av glädje, går inte alls att jämföra med sina egna barn. Jag får väl vänta ett tag och hoppas att Tim verkligen vill ringa sin farmor och komma över ofta.

Just nu tror jag att sonen och hans familj är på familjehotellet, vet inte när de kommer hem. De skulle låna vår bil så vi lär väl höra av dem, farfar får väl vara chaufför

Den lille

Visst tog jag många kort på den lille söte pojken men familjen var ju med på alla bilderna inte tänkte jag på det. Men en bild kan jag visa får väl visa någon bättre vid ett senare tillfälle.

Att det kan vara så omtumlande med nyfödda gener, jag är såld såg både sonen och dottern i honom. Alla var vi glada och framför allt rörda. Jag vågar nästan inte titta på sonen då gråter jag bara och han är lika blödig han. Det är stort säger han, slår inte något i livet.

Dagen efter tankar

En vårbild från Lidingö runt seglingen

Just idag är jag trött, alla känslor inför förlossning och barnbarn tar ut sin rätt. Det här att det sjunger i hjärtat kan jag tala om är sant, en sån där jublande sång med religiösa förtecken. För att inte tala om den nesliga rördheten om det nu finns ett sånt ord, låter lite konstigt. Fick skärpa mig  rejält igår för att inte falla i stor gråt när jag såg bebisen och mamman ligga där.

Man kommer farande som en vårvind med massor av kläder och kalla händer och vill bara kasta sig fram och klappa, krama, men så står jag där och tårarna stockar sig och orden liksom bara simmar iväg ut genom dörren och vi, mamman och jag ser varandra i de tårfyllda ögonen och känner en sån där obeskrivlig närhet.

Jag vet vad hon har gått igenom och hon vet nu att jag vet, kvinnonärhet och jag älskade henne stort i denna stund och det känner hon.

Att det är omvälvande att få barn vet vi som har gjort vårt, men att det verkligen var så här stort att få barnbarn har jag inte fattat förren nu. Vännerna har ju varit så där mormor/farmor terrorister som hela tiden framhäver sina fantastiska barnbarn som man hela tiden ska se foton på och höra på oändliga helt enastående berättelser om. Nu ska jag tillhöra den där enögda farmors skaran som tar varje tillfälle i akt för att visa upp mitt, just mitt barnbarn som är så mycket mer än andras barnbarn

Imorgon börjar livets vardag igen, maken ska börja jobba och det är dubbel. På ett vis ska det bli skönt att få ordning på sig själv, komma upp, gå ut med hunden och äta sin lunch normal tid. Sen ser jag fram emot lite ensamhet, jag gillar sånt och det kan man ju göra när den är självvald. Faktum är att jag får mer gjort när jag är ensam hemma, så har det alltid varit. Men samtidigt så har maken varit ett sånt stöd med allt här hemma under sin ledighet att jag inte vet om jag vill att han åker iväg och lämnar mig med allt här hemma.

Har nu fått en tid till gastroskopin  .. tvi vale den 23 januari, men jag har insett att jag nog har magkatarren som man får av njursvikten och behöver nog lite starkare doningar för att få ordning på det hela. Tänk att jag som har varit en stor kaffekonsument har slutat helt med kaffe. Räcker med att jag känner lukten så mår jag illa. Har prövat en koffeinfri kaffeampull ni vet jag har ju en espressomaskin som man stoppar ampuller med en dos kaffe i och det finns koffeinfritt. Igår drack jag en sån med mjölk det var första sedan julafton om jag inte minns fel och den gick ner. Det blir så konstigt när man är van att dricka kaffe framförallt på kvällarna det saknas något hela tiden när man inte får sitt kaffe. Jag dricker te och välling… men samma sak är det inte.

Vardag igen

Solen skiner nästan dag efter dag och jag mår så hiiimla bra av det. Första ensamma dagen efter makens långa ledighet känns befriande och genast har jag fått en massa gjort. Tro nu inte att jag jublar när makens ledighet är slut nej, det är inte så men efter så många lediga dagar tillsammans är det skönt att få rå sig själv.

Jag har tagit ett redigt grepp om 2009 som började så bra med farmorstiteln. Nu har jag även bokat tid hos frissan här ska klippas kort.. Igår tog jag mig igenom mitt berg av tyger, ni vet alla de där tygerna som ska bli lapptäcken när jag är frisk. Orkar inte ha dem trängas i skåpet längre, det blev två svarta säckar att ställa ner i källaren. En säck ska väck, dottern ska rota runt lite innan jag kastar iväg den. Nu har jag en del stickat som ska repas upp och en låda med en massa papper och jox. Sen är det fint i nästan alla skåp och lådor.

Idag kommer barnbarnet hem och jag är så glad att det är fint väder, hoppas nu att de ska klara av allt med matning och allt som hör till. Tror det blir en chock för de flesta när de inser så mycket tid det tar att ha barn. Så mycket där hemma som kommer att kräva krafttag för att bli gjort, man ska ju tvätta, städa,  laga mat, handla och för att inte glömma sin egen hygien, bara att få gå på toa i lugn och ro en stund är ju något man stilla kan bedja om.

Nu ska jag bara vara några timmar, kanske åker jag till bibban….

Elva underlakan till bebis

Efter ett besök hos barnbarnet som fortfarande är kvar på sjukhuset pga gulsot så har jag nu tvättat 11 små underlakan. Jag frågade sonen och fästmön tidigare om de ville ha lakan, men fick liksom aldrig något svar. Nu har de insett att man inte klarar sig med två underlakan till bebisen, bebisar kräks mest hela tiden. Alla nya fina kläder är smutsiga och jag tror att de får rota i påsen de fick av mig med sonens gamla barnkläder där finns allt det där praktiska som det går mest av under den första tiden, bomullsöverdelar och trosor.

Men det är väl så där först att man bara vill ha de vackraste kläderna på de små, sen inser man att man inte hinner mer än sätta på dem så spys de ner. Det är då man blir mer basic och tänker praktiskt på allt i klädväg.

Ja, gissa om mitt hjärta flödar över av kärlek till Tim att man kan bli så fast så snabbt, jag kan bara ana hur resten av mitt liv kommer se ut. Jag lär väl bli lindad kring ett finger, ett litet ett och det kommer att bli mysigt.

Idag är det HF här hemma vilket betyder hundfritt så jag kan disponera min kraft ”som jag vill idag”. Borde åka till centrum och borde baka bröd, men måste välja en sak, orkar inte båda.

Idag kom det grå vädret tillbaka och det lär bli molnigare och varmare väder. Tänkte på en solig dag när vi åkte förbi Brunnsviken med bilen, där var fullt, proppfullt med skridskoåkare, jag har aldrig sett så många ute på isen förr. Det var härligt att se.

Usch så jag velar idag, ska jag sätta mig i soffan och bara repa upp gamla stickningar och sticka vidare på annat. Eller ska jag åka iväg till bibban med buss till centrum eller ska jag promenera ner till ICA och sen gå hem och baka ett härligt surdegsbröd? Märkligt förr hade jag gjort allt samma dag och dessutom massor av annat. Konstigt livet kan bli?

Jag tror jag börjar med att bara komma upp och in i duschen …

Här brummar det

Jag har sug efter färger

Nu är jag hemma igen, det blev bussen till centrum. Var in på Lindex och köpte barnkläder på rean och gud så roligt, hittade även en stor kofta till mig, jag älskar koftor.

Sen var jag in och köpte en agenda för 2009 det är ju ett måste och en röd fin penna till det hela. Är det fler än jag som är penngalna?

Hemtex hade ett vitt påslakan med en liten kant uppsydd högst upp som man kan vika ner när man bäddar, så tjusigt. Nu ska jag jaga ett nytt tjockare täcke till påslakanet för jag ska ju ha det som överkast på sängen. Sen behöver jag två örngott med spets, så ska de vara lite större modell. De ska bäddas upp mot säng gaveln så det ser så där tjusigt ut, kommer väl aldrig våga lägga mig ovanpå i sängen igen.

Sen bar det av till bibban, lämna tillbaka och slet åt mig tre nya deckare i farten. Sen var det segt att gå till bussen, jag fick gå långsamt och pausa lite här och där. Slank in och köpte en suchi att ta med hem till lunch.

Nu sitter jag här och har problem, den där lådan som man sätter in CD-skivor i och som man sätter på själva datan med på en knapp, den håller på att bli tokig. Det är fläkten som inte är klok, den började brumma allt för högt för länge sedan, så jag slår varje dag till den för att få den att bli tystare och det har ju gått rätt länge. Men nu jäklar brummar det oavsett hur mycket jag slår på lådan. Så nu kan det hända att jag blir tyst ett tag om vi nu måste lämna in den för lagning. Jag hoppas ju att maken kan öppna och blåsa rent, om det nu är damm det handlar om? Jag ska leta fram de där hörselkåporna som Watson inte ville ha på nyårsafton. Jag kan väl sitta här med dem på så hör jag inte brummet.

Se mellan fingrarna på smitarna

Så här pigg är inte jag men jag önskade att det var jag

Nyklippt, väldigt korthårig som jag önskade… tänk att jag har blivit lockig baktill, kan man få sin pappas lockar i medelåldern fast de inte alls fanns under större delen av det tidigare livet?

Just nu är jag så trött, borde sova en stund, men det blir så konstigt vissa dagar, det går i ett på något vis. Watson och jag har promenerat i solen, jag har hämtat pengar och ett paket med kläder till mig själv. Åt en snabb rest lunch och drog till frissan. Har nu tagit fram fyra entrecote till middagen, dottern med fästman kommer över. Sonen med fästmö verkar ha vuxit fast på sjukhuset, lille bebisen ligger ännu i lådan med ljus för att få bukt med halvkinesen som dök upp i hans hud. Jag tycker han var läckert solgulbrun när vi var där sist. Men det är ju ingen hälsosam färg för ett nyfött barn.

Sonen och fästmön är redigt trötta på rummet och ensidigheten. Sen är det där som på de flesta ställen ingen ordning på ett dugg. Klockan 03 mitt i natten kom en barnläkare och tittade i journalen; sa att barnet är friskt ni kan åka hem imorgon. Sen på morgon kom nästa omgång med personal och sa att de fick inte åka hem för det var dåligt med barnet. De tar prover som de ska få svar på inom en timme, efter två går sonen arg som ett bi och undrar hur det var med provet? Då har de inte ens gått iväg med det, och där har de suttit och väntat och varit oroliga. För lite folk samtidigt som det verkar vara för mycket folk och ingen som håller ordning på något. Precis som i resten av vårdsvängen, spelar ingen roll om man är gammal eller ung.

Jag fattar inte hur folk orkar jobba när det är så där slarvigt och rörigt, varför reagerar inte personalen när alla patienter som drabbas oavsett ålder reagerar på allt från skitiga rum till oengagerad personal och bortslarvade prover. Jag har så svårt att förstå att inte personalen kan ta tag i sin egen arbetsplats, man vill väl för sjutton ha ordning och göra sitt bästa för sin lön. Jag menar ett sjukhus är ju en enorm koloss och det är ju inte hela huset man ska sköta om utan bara sin egen avdelning. Sätta sig ner och dra upp riktlinjer tala om för folk vilken skyldighet man faktiskt har som anställd, för det är mycket sånt det handlar om inte alls bara skylla allt på personalbrist.

Det var precis samma sak när jag låg inne med min dotter som höll på att dö 2 år gammal. Först låg vi på intensiven och där har folk alltid ordning på varför de är anställda och gör mer än vad man kan begära ibland. Men sen kom vi till barnavdelningen och där kunde de inte gå av sina pass och meddela det nya om vad de hade att ta hand om. Dottern skulle få medicin med ett visst antal timmars mellanrum och jag fick hela tiden springa runt och undrar varför ingen kom med medicinen. Ung var jag då och tyckte det var för djävligt dåligt, men jag vågade väl inte säga så mycket pga min ålder och den där känslan av att det kanske skulle drabba min dotter om jag inte höll klaffen. Det här var för 28 år sedan och då var det ingen personalbrist, snarare brist på kompetens när det gäller att organisera och tala om för sin personal vad de ska göra.

En hel del var rätt slöa redan då och jag anser att mycket av det som felar handlar om ren slöhet, man bryr sig inte, lönen kommer in ändå. Som vi alla vet finns det pärlor överallt i vården det är de som jobbar för flera och utan dem skulle det hela gå över styr ännu mer det kan jag lova. Men priset är att allt för många fantastiska de som är på rätt plats bränns ut, de som vill, verkligen vill göra något för andra, göra sitt jobb. Vilket slöseri med fina själar och vilket slöseri för samhället.

Som jag har upplevt det så ser man ofta mellan fingrarna med smitarna, det noteras men tas aldrig upp på några möten eller av sk ansvariga chefer för det är väl något som är obekvämt för svenskens mentalitet att ta itu med.

Ja, jädrar i min låda nu kom jag igång igen, trampar på tår och beter mig. Men det saknar jag i vårt land, folk som kan ställa sig upp och vara obekväma med den sanning vi alla lever i. Jag vill på en gång säga att det jag skriver om är min sanning inte säkert att det är din, vad vet jag? Vi tolkar saker så olika och vi reagerar olika, jag blir lätt förbannad på sånt jag har skrivit om där upp. Det är det här med att faktiskt ta ansvar för sig själv, det jobb man är satt att göra det hela handlar om. Att samtidigt vara närvarande och en vänlig själ mot sin omgivning, generös är ett fint ord som jag tycker fler skulle använda i sitt liv. Man kan vara generös på så många olika vis; med sig själv, sina surt förvärvade pengar, med att hjälpa andra, det finns alltid plats för generositet i våra liv på längden och brädden. När sa du tex till någon att du tycker om personen eller något personen har gjort? När såg du en medmänniska i ögonen sist och påtalade något som medmänniskan kan växa av?

Vi får nog alla skärpa oss både här och där. Själv ska jag börja dagen generösa gärning med att bjuda på middag.

Fredag och jag önskar er alla en skönt kväll.

Len och snäll idag

Idag är jag len som …

Utan fullkorn, sånt är för starkt idag för mig

Här ska inte agiteras för ett smack bara knackas ner några rader. Jag är nu så kortklippt att jag inte känner att jag har ett huvud och det var ju inget nytt att det är tomt mellan öronen, idag är det extra tomt där inne. Det blev lite för mycket med allt som hände i veckan och idag har kroppen sagt ifrån, jag ska snart landa i soffan för kvällen och sen tänker jag inte röra en fena.

Vi har nu varit ner till Willys

Jag på Willys

  och bunkrat upp vilket många andra också insett att det var dags att göra. Vi fick se extrapris på ett stort paket blöjor, så vi slog till och sa när vi= maken släpade hem det att; nu har vi blivit gamla och behöver blöjor. Men de skulle nog bara räcka till att täck en bit av min rumpa för de är för bebisar på så där 5 kilo. Det fanns inte för mindre bebisar så vi slog till och tänkte att det går ju åt han är snart där vid 5 kilo, lille gossen.

Till vår stora glädje kom de äntligen hem idag, imorgon ska de tillbaka och ta prov igen. Jag skulle vilja rusa dit och gulla men jag håller mig i skinnet, de måste få vara ifred nu och känna att de rår sig själva och sin lilla bebis. Släkt och vänner kan gott hålla sig undan tills de har landat i allt det nya på hemmaplan. Undrar just hur deras vackra men lite knasiga katt har tagit konkurrensen av en bebis? Han har ju fått vara allt för mycket ensam den här veckan vilket han inte är van vid, men han har blivit omskött varje dag så övergiven har han inte varit.

Nu har maken köpt en ny fläkt till kylsystemet och insåg att det var fläkten till processorn till grafikkortet som lät. Ja, jag bara babblar upp vad han säger till mig för det där är fikonspråk för mig. Men nu är det så tyst och skönt, han rengjorde och bökade med båda fläktarna, kanske räcker det så här.

Gör som jag slappa resten av kvällen. Kram på er alla.

Lite spar tips

Januari är väl den fattigaste månaden för de flesta och jag har nu bidragit med ett tips om besparing när det gäller toapapper. Själv är jag inte på roligt humör alls, tror lågtrycket håller på att slå ner hela mig i tofflorna. Det blåser så att jag får ont i öronen och för varje stund verkar det bara bli gråare och mörkare ute.  Inte upplyftande för humöret alls.

Igår tog jag tag i en låda med enbart broderade tavlor, oinramade ligger de där. Jag broderade mig långsamt men säkert ut ur utbrändheten och det tog några år, först funkade inte ett dugg utan det var bara sova och vila, men sen började jag långsamt brodera. Små sk petit point korsstygn, små väldigt små. Jag blev verkligen häpen över att det var så många jag hade broderat, en del väldigt vackra på fint linne. Vet inte vad jag ska göra av det hela, har tänkt rama in de vackraste, kanske hela högen så kan jag ge bort dem varefter om det nu är något att ge bort. Det är lite svårt det där att ge bort saker som andra kanske känner sig tvingade att ha på sin vägg.

Idag ska jag bara ta det lugnt, vi ska åka på födelsedagskalas ikväll och jag är inte på topp, men vill försöka ta mig dig.

Jag är inte naughty, tråkigt nog

Ibland är man bara tvungen att vara lite naughty eller hur? Men det var läänge sedan, ja, jag pratar för mig själv. Ni har säkert en helt annan historia att berätta. Jag får sätta upp naughty på den där låånga listan över allt jag ska göra när jag är frisk

Men jag har uppfört mig hela dagen lång, började tidigt imorse med att lämna massor av blod till alla rör som sjukhuset ville ha. Nu är det en sista körning med blodprover allt ska kolla igen, jag förstår att de måste testa allt igen, men det här med hiv provet var väl lite onödigt för min del som inte är naughty. När man är sjuk och mest trött så är inte sex det första man tänker på, man har som en inre lista över viktiga saker man behöver göra för att leva något så när bra och sex ligger väldigt långt ner kan jag lova.

Min organgivare R var också där och lämnade blod, vi ska ju korstestas igen så att  ingen av oss har varit gravida sedan förra provet. Vilket vi båda skrattade frustande åt, nä, det där har vi redan klarat av.

Maken körde mig halvägs hem när jag upptäckte att jag hade urinprovet kvar i kappfickan. Usch, tänk att jag alltid har skallen under armen nu för tiden, det blev till att vända och åka tillbaka med det lilla provet.

Sen väl hemma så åt jag lite, sen har jag roat mig hela dagen med att sova.

Imorgon ska jag besöka barnbarnet har en kasse här med lakan och barnkläder som jag ska lämna över. Igår badade han för första gången och jag hoppas att föräldrarna kom ihåg att filma, men det tror jag inte.

Kalaset som jag skulle på igår blev det inget av med… jag fick stanna hemma och bara ta det lugnt. När man inte mår bra orkar man inte prata med en massa nya människor och vara trevlig, så jag tänkte på mig själv och tackade nej.

Nu kommer han på besök

inte är det Jesus som kommer på besök … vem kan det vara som får farmor att bli till sig?

Inte viftar jag på svansen fast jag vill, är så trött igen, sover och sover. Fick svar på proverna och det såg bra ut vilket betyder att det är stabilt och det är precis vad jag ber om för att klarar mig fram till ev transplantation. Det får bara inte rasa ner nu för snabbt på slutet. Järnet låg i underkant,  jag funderar på om jag kan köpta något flytande med extra järn i och klara mig ett tag till, det räcker med två järntabletter om dagen. För er som någon gång ätit järnmedicin så är det ingen nyhet att man blir i stort sätt förstoppad av skiten. Känns ibland som om jag ska ha allt på en gång, men jag lever och hankar mig fram rätt bra.

Åhh, jag blev så glad sonen, fästmön och lille plutt kommer på eftermiddagen på besök. Just nu vill jag baka men jag orkar inte och jag orkar inte gå ner och handla något till kaffet heller, har precis kommit in efter promenad med Watson. Strålande sol och vi pinnade på tills några idioter började skjuta häxpipor från en balkong. Watson blir så rädd och skakade och drog allt han kunde för att gå hem. Men jag hör ju att ljudet kommer ifrån det hållet vi går bort ifrån så jag drar honom med mig. Där gick all min energi, jag orkade nästan inte ta mig runt vår lilla runda.

Just i denna stund önskar jag så hett att jag var mig själv och orkade det som förr var naturligt. Jag skulle så gärna baka en rulltårta till kaffet men det känns omöjligt just idag, hittade två hallongrottor i skafferiet vilken lycka då så att jag har något att bjuda på.

Lite hopplös känner jag mig när jag genast lägger den lilla energi jag har på att torka av och piffa till det här hemma och det är inte lätt när solen skiner så obarmhärtigt starkt och dammet dansar runt i hela lägenheten. Just januari solen ger mest dåligt samvete om man inte har vett/ork att hålla sig ute så länge den skiner. Hemmet ser ut som om det aldrig har städats eller iallafall väldigt länge sedan. Men min make han torkade överallt i söndags, slet med dammsugaren och torkade alla golv. Så var kommer dammet i från och de skitiga fönstren? Nu blundar jag…

Raggmunkens dag

Raggmunk med fläsk, finns inget godare en torsdagsmiddag

En solmässigt strålande dag, kroppsmässigt mest ett urskitet äpple. Men dottern kom på besök och det är ju alltid trevligt.

Ringde idag till gastroskopimottagningen frågade om jag kunde få lugnande och det gick så bra sa damen. Phu, tråkigt bara att min njurläkare inte kunde skriva det i min remiss när jag så tydligt påtalade att jag verkligen inte ville göra den undersökningen för att jag har så svårt med saker ner i halsen. Jag är rädd för den undersökningen som det är idag med min kropp, jag skulle bli totalt fysiskt slut av att oavbrutet ulka i 15-20 minuter. När jag gjorde det första gången så tog det 30 minuter och det var bara för jävligt.

Så skriver de att det bara ska ta 15 minuter, jag vågar inte tro det helt enkelt. Men det känns bättre nu när jag vet att de ger mig en lugnande dos, sist jag fick det så somnade jag och vaknade i ett annat rum liggandes under en värmande lampa.

Den här veckan har varit så tröttsamt trött på alla vis, jag sover rätt mycket och känner mig inget vidare. Men jag har det ju så här ibland, tror det är fibromyalgin som spökar.

Nu ska jag lägga mig i soffan och titta klart på Antikrundan.

De nominerade är…?

En helt vanlig dag med solsken och gott humör fast jag inte kom med på Bloggpriset som Aftonbladet arrangerade Jag är ju bara en vanlig blogg och de utsedda är ju redan stora välkända bloggar, det var ju inte riktigt det som jag trodde skulle premieras. Jag mitt nöt trodde att de letade efter nya friska pärlor.

Men i brist på de där nya så valde de ut 16 av sig själva som nominerade. Mycket märkligt och om jag från början insett att det bara var de största som skulle uppmärksammas ännu mer, så hade jag aldrig letat upp och läst vilka som var utnämnda. Självklart är en del väl förtjänta av ännu mer uppmärksamhet och en del kan jag inte ett smack om, vissa kategorier läser jag ju aldrig så de har jag ingen åsikt om.

Nej, nu lämnar jag det området, risken är bara att jag låter som en surdeg och det kanske jag är.

Jag hoppas verkligen att jag ska känna mig lite mer pigg idag, är så trött på att vara trött. Fredag den efter längtade dagen som bjuder solsken och jag funderar över middagsvalet och hundpromenden och om jag kan få lite gjort här hemma eller om jag ska somna direkt efter lunch och vakna lagom till middagsförberedelserna. Vilken tur att jag fortfarande är kvällspigg, utan kvällarna kunde jag lika gärna lägg mig ner och dö. Det är så skönt att några timmar på dygnet känna igen sig själv. Det är då jag stickar på mina sockor och trivs en stund med livet.

Roligare än så här blir det inte just nu….

En fredagsblomma till Er alla

Snigeltakt

En dag i snigeltakt, men jag har fått lite gjort som jag känner mig nöjd med. Diska har jag inte gjort, men det ser ju fint ut på bild. Jag har bakat ett matbröd och håller nu på med vaniljbullar. Det blir biff och potatisgratäng till middag och när ätandet är klart kommer jag att rasa ihop i soffan, trött men nöjd.

Jag ska sätta en vetedegsur gjord på ett specialmjöl som är väldigt inne att baka surdegsbröd på, det heter Manitoba. Det finns inte att köpa överallt men jag hittade det på Martin Olsson. Tänkte önska mig det i julklapp men insåg att ingen skulle fatta att jag verkligen skulle bli glad av en 5 kilos mjölpåse av den sorten.

Satt en stund och bara njöt av bilder på mina egna barn som små, så gulliga att det inte är klokt. Man borde oftare sätta sig och bläddra i fotoalbumen men det blir så sällan av. Insåg att sonens bebis ser ut precis som han gjorde som nyfödd, det har jag tänkt när jag har sett barnbarnet men först när jag såg bilderna på sonen som nyfödd så insåg jag hur lika de är.

Den kan han inte svära sig fri från…

Snacka om deg

När vi stod där på Coop så blev jag så sugen på tårta, tror det var Znogges kalas igår som fick mig att falla för en ….

Prinsesstårta med choklad i

 Coop retar jag mig alltid på, en bra affär men dyrast av dem alla, här pratar vi inte ören utan hur många kronor som helst dyrare på det mesta. Var det det som var meningen med coperativet att skinna de som är med? Därför går jag sällan eller aldrig in dit, idag hade jag en sån där återbäring på 50 kronor som jag säkert har fått handla i ett år för att få.  Då har man även bokaffär och andra teknikaffärer som är kopplat till deras lilla återbäring. Tacka vet jag ICA där får jag en check varje månad.

När jag kom hem så tog jag tag i min vetesur som bubblade så fint med lite rågsurs hjälp. Jag satte igång och mätte upp allt med vågen så inget skulle felas, men degen blev för hård och min bakmaskin kämpade och slog hela tiden av sig själv. Jag fick böka med den där degen så jag blev helt slut, nu ligger den på jäsning och där kan den ligga och glo skitdegen i massor av timmar. Har svårt att tro att just den här degen kommer att ta mig till några höjder.

Här snackar vi degmaskin

Jag undrar om inte min Electrolux håller på att tappa stinget i motorn, vilket inte förvånar mig. Jag fick pengar till den när jag fyllde 25 år och den har verkligen fått jobba med allt genom åren. Här har stoppats korv, mosats äpplen och bakats på längden och bredden. Jag har haft mina aningar om att den håller på att ”ta slut” den lilla raringen, när jag känner så brukar det inte vara så mycket kvar av mina maskinser. Så min surdeg blev inte knådad tillräckligt länge och jag orkar inte banka skiten ur den för hand, så vi får se hur det hela blir.

Maken fick en ny tid hos optikern, de nya glasögonen var inte som de skulle i ena glaset. Nog blir man förbaskad när det gör en undersökning och tar hutlöst betalt för allt och sen är det fel glas. På tal om glasögonen så tycker jag inte riktigt om dem som maken valde, jo, jag var med men han måste ju få välja själv. Men man vänjer sig väl med tiden…

-Ikväll blir det hamburgare till middag, ska göra egna av köttfärs, köpte goda hamburgerbröd på Coop, sånt äter vi nästan aldrig men jag fick ett ryck när vi gick där och funderade över vad vi skulle äta till middag.

Nu ska jag lägga mig en stund i soffan, är lite trött och yrslig så det blir väl till att vila en stund.

Djävulen gör ett försök

Mitt naiva jag

Det finns dagar och det finns dagar .. igår kväll när brödet som jag slet så med äntligen såg ut att hyfsa till sig i ugnen så ringde telefonen. Det finns samtal man inte vill ha, inte orkar med och naturligtvis är det familjen det handlar om. Ingen har dött kan jag lugna mig själv med om inte annat. Jag kan av familjeskäl inte gå in på vad som avspelade sig i samtalet. Men jag tappade helt fotfästet …

Ibland förstår jag mig inte på världen, all ondska och elände som vissa väljer om och om igen. Vi vet ju alla att livet inte är så där sockersött som i min naiva bild ovan, men snälla ta inte alla min goda tankar om hur livet borde vara och trampa sönder dem. Kan man inte få leva i en stilla frid, som att de flesta är kärleksfulla mot varandra? När ondskan kommer utifrån och tränger sig in i vår familj, fullkomligt raderar allt som jag har fostrat mina barn att vara. Kärleksfulla, omsorgstagande om andra…

Nog finns det en djävul här i livet inte tu tal om saken, läs en tidning, se nyheterna så ser man vem som håller på att ta över jorden. Inte är det godheten…

Min kropp, mitt psyke förstår vad den har att göra med och vet en del om vad som ska göras, men jag klarar inte av det. Här satt jag med tårtan och tårtfaten och bara grät, sa till mannen att ställa ut tårtan på balkongen för jag ville inte ha. Ännu en kväll som jag kan lägga till handlingarna som en av de sämsta, med två sömntabletter i näven, ville jag bara somna bort från allt.

Jag som skulle ätit tårta och skrattat med Kjerstin Dellert Sjärnorna på slottet. Jag som skulle kommentera till boggen tvillea´s ena sida där han satt med ett stort gäddbestånd som han pimplat under dagen, jag med mina limpor skulle ju gärna erbjuda ett byta; nybaka ljust surbröd mot en gädda. Men vad blev det? Tidig nerbäddning av mig och torkande av förbaskade tårar mellan deckarens rader tills sömnpillren tog mig dit jag tillfälligt ville vara.

Ibland ter sig livet inte som ett liv, man drömmer om kärleken och vänligheten till sin nästa, men får bara en käftsmäll tillbaka hur man än försöker. Käftsmällarna fördelar sig över hela livet med lagom mellanrum, aldrig någonsin ska man tro att man är klart med något eller att man är något att ens handlingar alltid leder till något godtagbart. Man kravlar sig om och om igen upp ur gropen och tar nya tag för inte kan väl ondskan få för mycket spelrum i vårt liv.

Jag är envis och vägrar att släppa taget om det goda livet, jag kommer att kämpa mot djävulen så länge jag står på mina ben. Men en dåres envishet vill jag tro på godheten och kärleken till medmänniskan, det är så jag vill gå en dag med den känslan som en gnistrande juvelprydd tråd mellan mig och himlavalvet.

Ännu några ord

Jag i nattsärken

Känner mig som en drama queen i mitt förra inlägg, men det är så svårt att skriva om personliga saker som verkligen gör ont. Knepigt blir det när man inte kan skriva vad det hela handlar om.

Dagen efter så är jag trött så klart, inte mycket jag pallar nu för tiden. Men jag har kunnat vila och ta det lugnt tack vare maken. Han har varit flitig idag, jag säger bara frysen … han stängde dörren dåligt, det kan ju bara frosten och isbildningen i frysen vinna något på så det var bara att tömma den och frosta av. Sen har jag köpt en speciell tvättsvamp med medel i som man tvättar väggarna i badrummet med… det håller han på med nu. Själv har jag paus i strykarbetet, sånt måste ju också göras då och då.

Kan tala om att jag har ätit tårta idag och ska nog klämma i mig ännu en bit lite senare. Resten får vi nog stoppa i frysen …

Tar paus

Jag tar paus ett tag, kanske är jag tillbaka snabbar än jag tror

En Mingvas gick i bitar

                                                           ##################

En Mingvas gick i tusen bitar och jag limmar bästa jag kan, tårar rinner och påsarna under ögonen blir bara större för varje dag.

Ibland blir det så när själen är skör, det behövdes inte så mycket för att den skyddande hinna skulle brista. Hinnan var det som gjorde att jag höll mig uppe, höll mig hovrande nära kanten till det svarta hålet.

Har tillfälligt slukats av det svarta hålet, gråten utmattar den redan utarmade kroppen. Jag vill bara kura ihop mig och sova, gråta och ömka mig själv. Men det går ju inte, hunden ska ut och jag får inte alltid hjälp från mitt hundvaktande par, de har ju ett eget liv att leva. Jag orkar inte med att känna mig sviken, orkar inte känna mig som en belastning, jag går, hasar själv runt med min hund. Känner så starkt att man är faktiskt helt ensam i allt för många stunder. Maken min kära, man kan inte begära mer av en make, han är allt och lite till, min stora kärlek.

Kroppen ulkar och matlusten är obefintlig, det var en ovanligt korkad stund att få ett utmattande psykbryt, precis det kroppen eller psyket inte alls orkar med just nu. Stundtals kan jag lika bra lägga mig ner och dö, det är mörkret som talar och jag tror verkligen inte att någon mer än min man skulle bry sig, men jag vet att det bara är ömkligt inre skitsnack för att man blir sån när mörkret får för stor plats.

Man blir sig så olik när mörkret tar över, ömklig och ynkande, varje tanke med ett uns av kärlek får mig att storgråta rent av yla. Bottenlöst är livet om än tillfälligt, jag föll ner i hålet och har inte hittat upp än. Men jag ser korken framför mig, korken som alltid kommer upp, det är jag det.

Visst är man patetisk när man harvar i mörkret …

Mammas flicka

Jag söker mig mot ljuset

Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.

Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän som jag har haft mycket  att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.

Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät… det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.

Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog  ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag …

Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man bli liten och svag, ringer hon så gråter jag just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.

Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.

Det är befriande att gråta till en viss del men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?

Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på rätt vad är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.

Urket avklarat

Ungefär så där kände jag mig idag när jag som var i god tid fick vänta över en timme på att komma in ”på min tid”. Verkar larvigt att bli ombedd att komma en kvart före sin tid.

Trodde jag skulle dö av stressen och rädslan. När min man hann komma för han skulle hämta mig och jag fortfarande satt i väntrummet då var jag nära på att bara gå hem.

Men en rar syrra hämtade mig när det var dags. Den där kvarten som en sån undersökning ska ta … den kvarten handlar aldrig om mig. Jag får alltid ligga en halvtimme och det är så vidrigt. Jag fick något lugnade, men inte var det som på Ersta där de nockade mig vid ett tillfälle och jag var så lycklig att slippa det hela.

Tja, det var inte magkatarr utan magsår så jag ska ringa gastroskopimottagningen på måndag för att höra efter vilket bacill det var för de tog prover. Jag får då rätt penicillin och åker på ett återbesök om 4 veckor för att göra allt igen. Ähh, jag har inga ord för den hopplöshet jag känner inför det.

Har sovit en stund och nu ätit lite, halsen känns tjock, sträv som början till halsont men det går över. För den delen var inte bara syrra rar utan även läkaren, skulle tippa att han var grek …han var jättmysig, mild och försiktig så gott han nu kunde.

Nu är jag så trött och kvällen vet jag inte mer om än att maken får använda sin fantasi och laga något att äta. Kram på er alla godingar!

Färgblind?

Min vanliga snigelfart denna dag i regnet

Tror jag har blivit färgblind … grått, grått och grått dag efter dag. Är man inte deppig så blir man väl det, om man inte ser upp. Suckar gör jag idag, just nu ny duschad och fin i håret mår jag ”på väg upp” bättre än igår.

Maken kickoffar på jobbet men kommer snart hem som tur är. Idag måste jag till bibban och slita åt mig ännu ett gäng deckare, jag har ju massor av olästa böcker av alla slag, men deckare passar mig så bra just nu.

Lite humor kan det hjälpa mot det grå tro? Vi prövar …

Fniss

En strålande grå dag

En stund att njuta av, invärtes sol

Här får man vara snabb som attan; Jag mår just nu bra! Har sovit väldigt många timmar inatt och idag, duschat, ätit frukost och kan ta hela världen i famn.

Måste ju bara passa på, dela med mig av undret att jag har en bra dag som omväxling till alla trötta eländiga dagar. Korken har flutit upp,  jag har nästan fått snoken över vattenytan.

Här ska bakas 2 kilo nötbröd vars recept jag hittade i Aftonbladet i veckan. Sonen kommer snart och hämtar bilnycklarna, de ska åka till IKEA och sen hälsa på kompisar. Då tänkte jag att de skulle få en limpa av mig när de lämnar tillbaka bilnycklarna, så det gäller att sätta fart.

Blev så inspirerad av DN:mat idag, där lagade de olika saker som de sedan frös in för att lätt kunna bli middag vid annat tillfälle. De pratades om grönsakslådor som man kan få hemskickade och maken hade pratat med en arbetskompis på jobbet om att det finns köttlådor av samma slag. Tänk att dela en gris/ox/rådjur eller lamm med någon, då får man lite i frysen utan att det blir för dyrt. Just att man kan dela med något. Min första kommentar var; Men då måste du skaffa en liten frysbox till mig! Maken han skrattade så gott, för nu är vi inne på min favorit igen, önskning nr 1 en liten frysbox.

I hela mitt friska liv har jag lagat mat, bakat och konserverat. Det är att planera i stor skala har jag alltid gillat, tanken att frysen är full av möjligheter likaså kylskåp och skafferi. Jag vill känna inspiration och veta att det mesta finns hemma, det är bara att sätta fart. Nu för tiden är det ju inte mycket med den här farten, men lusten finns ju där och lurar så fort jag har en bättre dag.

Tänk om många av dagens unga föräldrar tog sig tid en par timmar varje söndag, och ställde sig och helstekte kyckling bröst i ugnen eller strimlade dem och stekte upp med salt och peppar. Eller stekte en rostbiff i ugnen som sen blir två måltider en annan kväll efter ett jobb. Man kan koka linser och kikärtor och sen frysa in i påsar som man gör platta, vilket gör att de tinar snabbt och man kan i ett huj fixa en bra middag när man kommer hem och är trött en vardag. Eller gör en fiskpaté som man sen skär i skivor och fryser , ta fram en dag och gör en sås med lite räkor och koka potatis till.

Fiskburgare gjorde jag ofta när barnen var små, vår vän var fiskare och när han hade sålt det mesta till restaurangerna  i Stockholm så brukade jag få det som blev kvar, rätt små strömmingar som jag malde eller mixade med lite ägg och kryddor. Stekte och serverade som fiskburgare vilket ungarna älskade. Det som blir över fryser man till en annan middag.

När man har familj behöver man bakmaskin och i den häller man ner de ingredienser man behöver till det bröd familjen äter. Sånt gör man en vanlig kväll i veckan, bara se till att man har två rediga brödformar så löser sig brödproblemet. Det är inte jobbigt att planera för att både äta bättre och slippa känna sig stressad. Sen betyder ju inte det här att det enbart är mamma som ska sköta allt, jag tror att många män skulle gilla att baka matbröd om de bara fick lite hjälp att komma igång, inse att det inte är svårt alls. Om man lägger lite gnista på sånt här har man vunnit mycket mer än man fattar.

Mot brödbaket… OJJ OJJ Måste Gratta Klimakteriekärringen som fyller halvjämnt idag; GRATTIS min Goa Vän! Ska harkla upp mig och sjunga en snutt för dig!

Snabbsurdegsbröd recept

Här är ett enkel surbröd som du kan pröva för att komma igång. Vi annat tillfälle kan du göra en riktig rågsurdeg och en vetesurdeg som du sen alltid har i kylskåpet, matar den varje vecka med lite nytt råg/vetemjöl och vatten så lever den vidare och är klart att använda när lusten att baka faller på. Läs allt jag skriver längre ner på en gång.

Surdegsbröd 1 st

Dag 1:

1 dl (60 gr) vetemjölspecial

4 msk vatten

Rör ihop i en glasburk. Låt surdegen jäsa i rumstemperatur, 20-25 grader i 8-12 timmar. Jag brukar låta det stå över natten.

Dag 2:

Blanda i en hushållsassistent på låg växel i 3 minuter: 3 dl vatten, 9 dl (550 gr) vetemjölspecial, 2,5 dl (150 gr) surdeg från dag 1.

Låt ståt i 20-30 minuter. Tillsätt 10 gr salt. Blanda på låg växel i 3 minuter sen kan du öka hastigheter i 5 minuter till degen blir slät.

Plasta in degen= sätt glad pack över bakskålen. Låt den jäsa ca 1 timme, vik ihop den, fortsätt jäsningen i 2 timmar till. Efter det kan du bulla upp degen. Den mår bra att jäsa i en brödkorg, eller under duk ytterligare ett par timmar.

Vänd slutligen brödet försiktigt ner på en plåt. Värm ugnen till 250 grader. Snitta brödet med en vass kniv eller rakblad. Spraya vatten efter att du har satt in brödet i ugnen.

Surdegsbröd skall bakas 30-45 minuter. Sänk värmen till 200 grader efter 5 minuter.

Man behöver ett slags rakblad för att inte pösa sönder brödet när man snittar det. Vill man så finns det att köpa, men man kan nog ta ett vanligt rakblad och dra med också. Själv ska jag handla en sånt där degsnittare så att det blir fint.

När du tar ur degen ur bakskålen så lägger du den på ett mjölat bord och plattar försiktigt ut degen till en fyrkan. Sen tar du ena halvan och lägger över halva degen och så slutligen den andra halvan över så att degen omlappar i mitten. Sen lägger du ner brödet i bakformen eller på plåten med den där kanten nedåt. Låt den sen jäsa igen några timmar.
Det viktigaste är att du har tid att låta degen jäsa länge, det är då smaken kommer fram i brödet.
Det här med att spraya vatten med blomvattnare när man sätter in brödet i ugnen gör att det får en knaprig yta. Har man ingen spray kan man ställa in en skål som tål värme med ett gäng isbitar i, ställ den på botten när du ställer in bröder har samma effekt.
Kram o lycka till

Är jag förvånad?

Alla goa vänner

När jag sträcker på kroppen lite så ser jag ut över Värtan bort mot Djurgårdslandet, Skansen, Globen och Stockholm. Men idag är det som att stirra in i ett glas mjölk, jag ser nästan inte ett dugg, Värtans vatten ser grågrönt och ogästvänligt ut. Svårt att tänka sig att vattnet kan vara så otroligt vackert och lockande en solig dag. Ni vet när havsytan skickar solkyssar enda upp till min balkong högt upp i det blå. De där dagarna när måsarna seglar förbi och sneglar lite häpet på mig sittandes på balkongen.

Ja, det är dagar att drömma om och längta till, jag undrar var måsarna håller hus under vintern för de är sällan jag ser dem då. Men så fort våren börjar sjuda så dyker upp och svevar framför mig i eviga cirklar som vita änglar.

Så var det vardag igen och jag började med att ringa gastroskopimottagningen, för det sa läkaren att jag skulle göra för att få veta vad då? Det var problemet… såklart har ingen hunnit skriva journalerna ännu och syrran som svarade fattade inte ett dugg. Är jag förvånad?

Svenska sjukvård i ett nötskal. Har jag fått penicillin till apotektet eller vad väntar jag på? Enligt mottagningssyrran skulle jag ha fått penicillin direkt, men doktorn var ju tillfällig och kunde inte rutinerna. Man undrar om den rara syrran som jobbade med doktorn kunde rutinerna? Så nu sitter jag här utan penicillin och mottagningssköterskan ska försöka få tag i den där kirurgen och höra om han ville vänta på även andra provsvar som togs. Att jag får sitta här obehandlad  flera dagar i onödan, är det någon som bryr sig?

Ibland måste jag beundra mig själv, så blåögt dum i skallen jag kan vara som tror på vad de säger. Med en naivs envishet som bara mynnar ut i att jag är dum i skallen, man ska veta allt i förtid. Sina rättigheter, skyldigheter, vad man ska gå igenom, vad de ska göra och inte göra. Sen ska man ha klart för sig att det är bråk som gäller, gnäll och tjat. Usch, jag vill inte ha med dem att göra alls.

Jag vill inte åka till apoteket som sen visar sig inte ha fått in ordinationen. Så tänker jag vara smart och ringer apoteket för att kolla om receptet har kommit in. Efter att ha tryck på 1 och 2 och knappat in alla mina siffror fick jag köa ….. för att sen komma fram och höra att det är tekniskt fel. Är jag förvånad?

Sjukvården, jag skulle göra vad som helst för att slippa ha kontakt med dem. Det är inte värdigt längre, som ett oslipat kugghjul som näpperligen klarar att dra sig runt. Vad som är problemet blir jag inte klok på?

Nu ska jag sluta att veva upp mig och göra något vettigare än att sitta här och sura.

Jag fattar inget

Som man ropar får man svar …

Nyligen ringde läkaren efter att jag har väntat och ringt runt mest hela dagen. Inga bakterier sa han och ville att jag skulle ta Pantoloc 2 ggr om dagen i en vecka efter det en om dagen. Men vad betyder allt det här?

Magsår har jag, bacillerna är borta … vad tog bort dem Pantolocen? Eller vad, jag fattar inte? Sen ska jag dit igen så att de kan se om såret har gått bort, gör de det av sig självt?

Så länge det magsåret finns kan jag inte ta emot en ny njure… jag drarra invärtes av oro.

Kan inte någon vagga mig och säga att allt blir bra vilken dag som helst. Jag orkar inte med mer just nu, morgondagen går väl till att ringa njurläkaren och försöka fatta vad som händer.

Längtan

Klart vi ska ha en explosion av färg denna grå dag

Som omväxling så har något hakat upp sig i ryggslutet … vilket inte alls är skönt. Känner igen det hela har haft det många gånger tidigare, det är något som halkar snett och kan ta ett tag innan det hittar hem igen.

Nu har jag pratat med min husläkare så både det ena och andra har lättat. Jag är så otroligt glad att jag har henne, hon representerar den gode läkaren med ett snabbt tänkande och känsla i det hon gör. Jag har sånt behov av att känna att jag är delaktig i det som händer med min kropp, varför man måste göra vissa saker, hur läkaren tänker. Om jag får vara med och förstå besluten så långt det går så är jag en perfekt patient. Drömmen vore ju att ha sin egen husläkare som från start har hand om hela familjen och också gör de hembesök som behövs, lite mer som de husläkarsystemet i England fungerar.

Jag letar vegetariska recept mest hela tiden, kroppen signalerar tydligt och klart vad den orkar med att äta. Ikväll ska jag göra Rotselleribiffar med currysås och souscous. Igår gjorde jag ett fynd, var rätt ledsen när jag gick ner och handlade, blev så stressad av att aldrig få höra av läkaren angående magsåret.

Stod och tittade på bakelser och tänkte att idag var det läge för en tröstbit. Två kostade över 40 kronor då fick jag syn på en hel Prinsesstårta vars datum gick ut och den var nersatt till 19.50. Men klart att jag slog till, inte dör man av att äta tårta samma dag som datumet går ut, man ska använda sin näsa när det gäller mat. Doftar det gott är det för det mesta helt ok. Så jag fick en hel tårta billigt och vi åt med gott samvete igår kväll.

Jag längtar efter att bli omhändertagen, aldrig i hela mitt liv har jag någonsin (tillåtit) förr känt så. När maken kommer hem och tar hand om middagen, hunden och allt här hemma då mår jag bäst. Jag sa det till honom en kväll att jag har sånt behov av att bli omhändertagen; ja, sa han jag vet det. Vilket är lika oväntat för mig som för honom. Jag är ingen sån som behöver tas om hand normalt, jag har alltid klarat det mesta själv. Men inser mina begränsningar allt lättare. Vilken tur att jag valde en man så ”moderlig” och omhändertagande. Ibland vet jag inte vad för gåva jag skulle kunna ge honom som kompensation för allt han gör för mig och för den delen för familjen. Får börja med att bli frisk så får vi se vad jag hittar på …

Längtar tills vi får gå där mitt i det gröna livet

Farmor får besök

I drömmarnas land kan allt hända

Fick besök igår av den lilla mjuka varelsen som är mitt barnbarn. Nu sjunger mitt hjärta mest hela tiden. När jag satt där med min man, ungarna och min bästa vän så blev jag så rörd över livet det lilla. Han växer så det knakar, sover, äter och tittar en stund på oss för att sen somna om. Det var första gången jag har haft tid att smeka och verkligen titta på honom i lugn och ro, pussa honom på den mjuka kinden och nosa på honom han luktar så gott.

Sonen han matar och rapar och donar med den lille som om han aldrig har gjort annat. Jag är stolt över honom och tänker att det man får som liten själv är det man har att ge sitt eget barn. Så omsorgen om den lilla oroar mig inte ett dugg när det gäller min sons kärlek och omsorg.

Idag ska jag gå ner till fotvården och bli ompysslad, det ser jag fram emot. Annars ser det ut som vanligt ute, grått och jag har tröttnat på den färger nu. Jo, jag bytte gardin igår igen för Barbro som hälsade på försökte förstora upp den smala spalten tyckte det var mycket som var tomt på höger sida och så var det ju. Jag önskar wp kunde sätta in lite nya teman, de är så tråkiga många rent av fula.

Nu ska jag sätta fart på dagen.

Alltid något

Samma grå smörja även idag och som om inte det räckte så fick maken åka till doktorn imorse.

Nu har han haft gallstensanfall i flera dagar och det är operation som gäller, få se vad husläkaren kan ge honom mot smärtan tills han får en operationstid.

Så nu är vi två sjuklingar i familjen, han ser rätt spak ut vilket inte är svårt att förstå med den smärtan. Men ovanan vid att bli sjuk så här och behöva tänka i samma banor som jag är helt nytt för honom. Igår kväll var det på ögat att han fick åka akut och det är ju inte något som lockar precis. Synd om folk som aldrig är sjuka, när de drabbas blir de så vilse i pannkakan.

Inte lätt att ta det lugnt och vila med sitt lilla magsår när det hela tiden är något att oroa sig för.

Nu ska jag sätta mig i soffan och glo på TV, sticka lite på mina sockor och gå ner i varv.

Vojne vojne

Känner mig som en jojo, åker upp och ner, upp och ner.

Jag är sliten både av min egen sjukdom och annat som frestar på i mitt liv. Jag kan inte skriva om det som händer mer än att det är för mycket för att en person ska klara av det hela.

Inatt stod jag på balkongen i kylan och tänkte att det var så lätt att bara dra undan fönstret och hoppa ut. Men inte gjorde jag det inte. Men just i den stunden var det svårt, maken mådde dåligt, jag ville att han skulle ta ansvar för sig själv och ringa efter taxi och ta sig ännu en gång till sjukhuset, de sa att de skulle operera om han kom in igen.  Jag erbjöd mig så klart att ringa gud vet vad, bara han tar sig till sjukhuset. Men nej…sov du sa han. Jag har nått en gräns där jag inte funkar längre, jag kan inte ta mina sömntabletter och bara somna när han ligger där och är dåligt. Jag orkar inte vara vaken ..

Men han skulle vänta … åhh den där jävla väntan som infinner sig hela tiden. Hela mitt liv är en väntan, en väntan på den där njuren som ev ska komma med livet tillbaka till mig. Väntan på att maken ska åka till sjukhuset och bli opererad inte ligga här hemma och vrida sig i plågor och kvastspy.

Låg där och funderade över vem fan man ska ringa och få hjälp av? Mitt liv rämnar i olika delar och jag räcker inte till längre. Mina nerver ligger utanpå,  jag gråter bara jag tänker på det hela.

Barnen, jo, jag har ju dem och de ställer upp ibland om man ber om det. Men jag känner att jag har hakat upp mig på allt för mycket som har med barnen att göra. Jag varken vill eller kan vara stark längre och det fattar inte folk. Hur jag än gör blir det bara fel, familjen som helhet håller på att rasa ihop framför ögonen på mig. Just nu skulle jag kunna lägga mig någonstans och bara bli omhändertagen.

Tänk att slippa alla konstiga missförstånd och slippa bli avsnäst, utskälld och använd som en slasktratt. Alla har så mycket i sina liv som är så viktigt, som går före allt annat. Det är stora saker som har hänt och händer i min familj, saker som bara inte går att skriva om här hur mycket jag än behöver det.

Jag är både besviken och framförallt rädd för hur det ska bli och nu pratar jag inte om skiljsmässa eller så utan andra relationer i familjen som bara är så galet att man inte har ord för det.

Det sista min man gjorde var att gå över med Watson till vår hundvakt, tack gode gud att de finns, hoppas de kan ta honom även under helgen. Annars får jag hasa runt dygnet runt med honom själv och det har jag ju klarat förr så det går säker igen, finns ju inget att välja på.

Så hoppas jag att maken blir opererad nu och hemma några veckor. Lite lustigt hur det kan vara, han har haft ont från och till en vecka och inte ätit så bra några dagar. Där gick hans gräns med tålamod…  mig ”kräver” de något helt annat av hela tiden.

Jag ringde idag och bad min läkare om ett paket Sobril för jag vill inte ta en halv sömntablett för att få bukt på det där inre darret på dagtid. Jag tog den sista tabletten igår av en karta på 25 tabletter som jag fick i januari 2006 när min syster dog. Så jag är ingen storkonsument av sånt, men när man behöver så ska man ha möjlighet att ta.

Försökte ringa till psykmottagningen .. men missade telefontiden så klart, vilket inte förvånar mig alls det är inte mycket som fungerar i mitt liv just nu. Letade febrilt efter telefonnumret till jourhavande människa vilket inte verkar finnas längre, inget de gör reklam för i telefonkatalogen. Det mobila psykteamet ringer jag inte, de har nog att göra med de som verkligen behöver insatser. Man kan ju hoppas att de får det … men kanske har även de en telefontid … ”tyvärr åkerkom nästa vecka med er psykos”.

Vänner har jag att prata med, men just nu känner jag att jag vill ha någon proffesionell att prata med och det kan man ju se i månen efter i detta land.

Jag skickar upp nödbloss känner mig helt övergiven … men vad hjälper det. Här gäller det att ro av bara helvete för ekan håller på och sjunker. Jag täpper tillfälligt till med Sobril och sömntabletter och inser att jag har tappat taget. Snart vet jag inte om jag vill alls längre, någon annan idiot kan få vara stark istället för mig. Nästa liv ska jag banne mig inte vara stark utan en sån där klängranka till person som jag har mött så många i mitt liv. De har de så fint med att alltid lita till att andra sköter det mesta åt dem.

Men en god sak hände imorse, jag har ringt min dietist två gånger och pratat på hennes bandspelare, bett om de där små tetrapak med näringsdrycker för jag har så lätta att sluta äta när jag mår så här. Behövde dem redan inför gastroskopin, men hon hörde aldrig av sig. Jag gick ner rätt många kilo och det kan ju vara bra, men är inte det när man egentligen svälter ner sig.

Ringde igen igår till henne och då var hon på lunch, nu fick jag rena utbrottet ska man behöva vända ut och in på hela sin själ för att få ett laddning näringsdrycker hemskickat? Ja, tydligen så var det så man var tvungen att göra, då först förstod hon tydligen varför jag inte äter. De ringde från centralen och meddelade att det hela skulle komma på måndag.

Det var en befrielse att höra att näring kommer att komma så jag inte behöver bli så extra svag och orolig över allt jag inte får i mig. Men det är så som jag mest upplever hela njursvängen, man tas inte som sjuk, ingen lyssnar egentligen på mig utan jag är frisk. Man måste vara frisk för att få en njure. De har koll på mina njurvärden men hur jag mår för övrigt skiter de fullständigt fan i.

Ja, så är det fredag, jag har bett ungarna att komma över en stund ikväll. Det kan säkert gå på 15-20 minuter så att de kan ila iväg till sina liv igen. Jag vill prata med dem om vissa saker, förtydliga. Så kan det vara att vara mamma.

Men till er alla goda bloggvänner önskar jag er en skön helg. Jag tror att det drar ihop sig till en vilande period. Jag har stängt alla telefoners ring signaler, kommer att stänga den sista när jag har fått veta hur det blir med maken.

Natti natti

Ikväll satt jag och läste lite nya bloggar och tänkte för mig själv att jag vill bli mig själv igen. Jag vill skriva trevligt, underhållande rent av, inte ett ord ska handla om elände, sjukdom eller andlig missär.

Tänker på de som ska leverera texter till tidningar året runt, hur gör de för att hålla sig så där lagom svala, distansiga men ändå roliga och intima. Tur att jag inte har ansvar för någon spalt  i en blaska då hade jag nog blivit arbetslös rätt snabbt.

Visst är bilden ett under av ljuvlighet, där skulle jag vilja sitta i skuggan och njuta av livet. För visst kan livet vara njutbart mest hela tiden med en del ankringar i grumligt vatten, sånt är ju själva livet.

Nu ligger min man och snarkar i vår säng och det är skönt att ha honom hemma igen utan operation denna gång. Han har fått ställa sig i kö men skulle få förtur för att hans operation inte ska krocka med min. Ett helt batteri med suppar och tabletter ska hålla mig gubbe på benen tills det är dags. Tufft för en som aldrig har varit riktigt risig att inte kunna rå sig själv.

Dottern tog Watson över natten så att vi kan sova ut imorgon, hon ville behålla honom hela helgen, men det vill inte vi som längtar efter vår lilla scanterrier som mamma trodde att rasen hette. Damen som undrade såg väldigt lustig ut efter det svaret sa mamma. Tja, den där lilla ”scankorven” är vi beroende av fast jag ibland önskar honom dit pepparn växer. Precis som det är med ungar under de år de växte upp. Älskade dem och kunde inte vara utan dem men jisses så förbaskad jag kunde bli på dem.

Nu ska jag sova klockan har dragit iväg och jag är såå trött.

Yes tjoho!

Ligger i soffan och tittar på min make som blir mer och mer gul för varje timme, överdriver lite men nog är han gul så det räcker och blir över. Sa till honom att han nog inte ska träffa några nya människor på jobbet imorgon.

Ser man ut som gula faran får man nog hålla sig med ”känt” folk. Han har inte haft ont sedan han fick sina nya suppar och tabletter och tror nu att han ska vara smärtfri till sin operation, när det nu blir av. Han har varit trött både igår och idag vilket inte är så vanligt för att vara han.

Vi vilar och vilar, som två vrak i varsin soffa.

Jag fick ett lyckorus idag när sonen ringde och frågade försynt om vi var lediga fredag eller lördag som kommer? Ja, tror jag väl sa jag som snabbt tänkte att nu blir vi kanske bjudna hem till dem på middag, men det hela var ännu bättre. Vi ska vara barnvakt till den lille grodprinsen … åhh sån lycka!

Klart att vi tar honom de timmar de går på restaurang och firar sin ettårsdag. När jag stolt som jag vet inte vad ringde dottern och sa att hon kunde komma då hon också om hon är hemma, avbröt hon mig med att säga att vi, maken och jag har bröllopsdag den 4 februari. Ops tack för tipset sa jag som hade glömt det och maken med, vi är lika på den punkten. Hela 31 år som gifta, undrar hur det är med skaldjur för magen när man har gallproblem? Måste jag kolla upp för firar vi så vill vi ha mycket skaldjur.

Men vilken fest det blir nästan helg för oss, tänk att vi får förtroendet att passa grabben, det ska bli så njutbart, han kan få ligga på mig så länge han är här om han gillar det. Jag ska viska alla kärleksord jag kan i hans lilla öra och lägga till en liten saga om hur välkommen han är i mitt liv. Jag vill vara hans tant Brun, tant Blå, tant Grön och allt annat en farmor har att erbjuda.

Tänk så mycket drömmar man har när man själv får sina barn och tänk att man blir likadan när man får barnbarn. Skallen går i reafart med alla kreativa saker som jag och lille prinsen ska roa oss med när han blir större och jag friskare.

Svensk akutvård finns den?

Har de en läkare till hela sjukhuset tro?

Maken blev så gul att jag trodde att han hade bytt ras. Så det bar av till sjukhuset igen och där har han legat och väntat sedan 14-tiden idag, nu är klockan 21.00. Tredje besöket efter remissen han fick av husläkaren i veckan. Jag fattar inte vad akutvård är för något om allt de gör är att ge värkmedicin och ställa folk i en kö för att få den operation man faktiskt är i behov av. Jag fattar att det finns akut och akut läge, det gör alla.

Men svensk akutvård är i ett miserabelt tillstånd. Danderyds sjukhus har fått ett ökat upptagningsområde och själva akuten är för liten helt enkelt. Vem bryr sig? Inte landstingsanställda de skiter väl i vården, bara deras egen pung är välfylld. På samma vis regerar våra folkvalda, snacka om att sakta men säkert rasera vård och omsorg.

I de flesta andra länder kommer man in och möter en läkare nästan direkt, vi kunde ju skicka de där reskåta politikerna till Tyskland, så kan de kanske lära sig lite om hur sjukvård kan bedrivas för att få lite fart på det hela. Jag fattar inte att inte all personal totalstrejkar för sin usla arbetssituation, nu menar jag även läkarna som aldrig säger ett knyst om läget. Varför är läkarna så nöjda? Vad är det i deras schema som är så fantastiskt? De lär ligga högst i självmordsstatistiken och det talar väl i så fall sitt tydliga språk. Men vad är det i själva läkarrollen som gör att de inte högljutt reagerar och protesterar eftersom det alltid måste komma från läkarhåll för att något ska hända som med städning tex på sjukhus.

Ta bort gräddfilen för alla jävla politiker, tänk när Herr Persson behövde en ny höft, då tömdes en hel avdelning för att f*nstyget skulle ligga där. Är det sån vår vård är? Känt namn, idrottare eller politiker eller rika får förtur, är det så vi vill ha det? Alla som har ett akut läge ska självklart komma före inte tu tal om saken, men man måste ju samtidigt ha så pass med personal att andra patienter inte blir liggande dygnsvis för att möta en läkare. Det är ofattbart att det bara fortgår på samma vis år efter år.

Äh var tvungen att avreagera mig lite jag bara väntar och väntar…

Soldis

Vreden flyger iväg

Idag är jag len som bomull igen, vreden lättade och flög iväg. Maken ringde både igår kväll och för en stund sedan, han ska röntgas och gå igenom en gastroskopi … välkommen i gänget. De ska försöka ta bort den sten som har fastnat. Imorgon blir det operation av gallan, jag som hoppades att jag skulle få hem honom imorgon senast. Åren gör att man växer fast i varandra, man vill helst ha den andra hos sig för jämnan. Det är första gången min man är sjuk och opereras, så jag tycker synd om honom och samtidigt så är det bra för nu kommer han förstå hur jag har det framöver. Själva känslan att ligga på sjukhus och vänta på behandlingar, alla lukter och rutiner som inte alls har med patienterna att göra utan bara finns för att få maskineriet att fungera.

Bara att bli väkt av någon som kommer och hurtfriskt säger godmorgon samtidigt som persiennen dras upp, usch jag ryser. Men om allt går som det ska så kommer han hem till vår bröllopsdag den 4 februari och jag har fått glömma vår stora skaldjurstallrik som vi gärna festar loss på. Det får väl bli något lenare, vad som helst bara han kommer hem.

Kallt idag ute, Värtan ångar och ser så där lite såsig ut ett förstadie till isbildning. Soldiset är så välkomet, jag suger i mig allt tänkbart ljus. Först tänkte jag gå ut med Watson, men ringde sen till hundvakten och frågade om de kunde ta honom på en sväng som ju blir längre än min lilla tur. Det tog inte lång stund så stod I här och glädjen var inte att ta fel på, Watson är verkligen kär i sina hundvakter. Jag får hem honom på eftermiddagen igen. Antar att jag kommer att åka och hälsa på maken tillsammans med dottern och hennes fästman senare idag. Vi får se hur allt blir…

Väntan som vanligt

Känner mig lite som fjärilen orolig,  i magen en klump som växer. Tänkte tidigare på förmiddagen att det här klarar jag bra, hålla mig lugn menar jag. Men varefter tiden går och maken aldrig kommer in i den där förbaskade operationssalen så blir jag mer och mer nervös.

Jag är så glad att solen skiner, glad att det inte är en sån där grå deprimerande dag just idag.

Tänker på maken som har väntat sedan tidig morgon på sin operation, man ligger där och är törstig, tills de inser att man inte kommer ner som tänkt och sätter dropp på en. Jag har varit med om samma sak själv så jag vet…

Bröllopsdag den 31:a

Vår bröllopsdag kom han hem

Undrar just om en ångvält har kört över mig? Efter all väntan och samtal igår så kom maken in på operation efter 19.00 på kvällen. Halv tolv fick jag reda på att allt hade gått bra, så jag kunde somna lugnt.

Före åtta imorse ringde maken och var så oförskämt pigg att det inte är sant. Han skulle bara bli av med lite dräneringsrör och nålar så ville han bli hämtad av dottern och fästmannen. Så nu kommer han hem pigg, och jag är extra slut av all oro.

Men jag är så glad att det är över och att jag får hem honom.

Men det blir inget firande ikväll snarare att ha honom i soffan och klappa på.

Han kommer nog att vara tröttare än han förstår när han ännu ligger i sin sjukhussäng, brukar vara så när man väl ska upp ordentligt och gå ner till bilen efter en operation, då är man oftast inte så pigg som man tror.

Jag ska försöka samla ihop mig, fixa lite här hemma och hinna duscha innan han kommer.

Inte bara en sjukling

 

Så ligger han nu i sin säng och snarkar mest…det är skönt att han är hemma. Fyra kilo har han gått ner i vikt,  han säger att det är klart inför beach 2009, själv ska jag hålla mig i vassen fast även jag går ner i vikt. Nej, det var väl inte sant, jag ska mysa i husbilen i sommar, drömmer om den nästan varje dag. Maken har sakta men säkert antagit vanlig hudfärg, den drar ännu lite åt det gula men går inte att jämför med hur han såg ut i söndags. Han hann ju duscha sig i Hibiscrub  flera gånger och håret ser för kul ut. Framtill står det rakt upp,  jag tycker att han liknar Buddy Holly nu när han har den frissan och sina nya glasögon.

Det grå ger sig inte och  i leken har nu snöoväder blandat sig, inte ser det inbjudande ut och jag sitter nöjd här inne. Watson har precis blivit hämtad av hundvakten och det är en stor befrielse att veta att Watson får vara ute på långa promenader för det är så våra hundvakter är, de är räddande änglar och jag kan inte nog tala om hur mycket de betyder för oss båda just nu.

Igår vet jag inte vem som var tröttast av oss vi sov mest hela dagen och la oss tidigt så fort jag hade gått en liten kisstur med Watson på kvällen. Det finns ingen extra energi över för att hantera saker som händer i familjen. Just nu kräver jag att alla är friska och inget händer överhuvud taget, här ska bara vara vanlig vardag utan överraskningar

Jag har nu tappat så mycket muskelmassa att det är väldigt jobbigt att resa sig från hukande ställning. Jag har ingen kondis och dålig matlust gör att jag inte bygger upp min kropp som normalt. Jag dricker nu en näringsdryck om dagen så att jag vet att kroppen får mer av det den behöver. Fick ett helt lass med näringsdrycker i måndags från dietisten, lite som milkshake med olika smaker för att gömma den äckliga smaken av nyttigheterna, vitaminerna, mineralerna och allt vad det nu är. Nu ska jag skaka om er lite och berätta att jag har dykt i träningslådan, hämtat upp gummiband och träningshäfte.

Tanken levde väldigt starkt i mig igår framför tv:n, jag såg mig själv sitta där och dra i det gula bandet för att stärka upp den utarmade kroppen. Så det gäller att vara snabb för dessa tankar har en förmåga att ila och gömma sig när jag ska komma till skott. Men nu sitter jag här med bandet och boken så nu har jag ingen utväg mer än att sätta fart ikväll framför tv:n.

När man bli så här svag och ynklig så blir man samtidigt rädd för att utsätta sig för ansträngningar för man blir så sjukt, flåsande utpumpad. Ni vet när ni går er första tur efter att ni har överlevt influensan. Knäna darrar och man tror ofta att man inte ska orka ta sig upp för backen, trappan och hem. Svettig, skakig och helt slut tar man det väldigt försiktig, det är väl inte ett träningsgym man direkt tänker bege sig till i det läget.

Där har ni mitt dagsläge … men jag ska försöka öka upp lite på konditionen, det kan man fast man är rätt sjuk. Små trix får man ta till som ett gummiband i soffan.

Idag ska jag steka en stek, bara vända den om i grytan, fräsa den i smör, sätta en termometer mitt i härligheten, så sköter den sig själv. Tänkte mig stek, sås, potatis och gelé till middag. Sen är det så bra med en stek för det blir alltid rester över, så man lätt får ännu en god middag utan stort besvär.

Mer än så blir det inte idag …

Ur matlådan sipprar ilskan över samhället fram

Inte är det svårt att sjunka ner i soffan och fördjupa sig i en deckare, jag har hittat en serie med en italiensk kriminalkommisarie som passar mig ypperligt att läsa just nu. Där finns mord och all tänkbart otyg, men böckerna är skrivna utan så mycket detaljer om just det otäcka, känns nästan familjärt att läsa den här serien. Distraherar mina tankar på ett bra vis.

Uppdraget i helgen ser ut så här, sonen har det körigt med att jobba på dagarna och sen när han kommer hem ta hand att laga mat, sköta bebis, handla,  han gör nog det mesta där hemma när han kommer hem. Så jag tänkte göda upp honom lite, han har tappat allt för många kilon. Så vi maken och jag ska laga rejält med mat och stoppa i matlådor, så att han får i sig ordentligt till lunch varje dag. Ibland är det inte så mycket föräldrar kan göra, alla har sina liv och sina beslut att komma fram till men man kan få sticka in en hjälpande hand ibland. Nu via matlådor.

Matlådor

Maken och jag gick tillsammans en liten tur igår kväll med Watson. Idag kommer Watson hem efter lunch och maken ska ta middagsturen med honom. Jag tror han känner sig lite ”desperat” nu för tiden så har ju staten bestämt hur länge man får vara sjukskriver efter ett ingrepp. Till gallstensoperation tillhör 7 dagars sjukskrivning och det låter ju hrmf ok.

Men det handlar inte om det för om du blir liggande på sjukhuset som min man i tre dagar för att de är söliga och blir opererad först den tredje dagen, så räknas sjukskrivningen ifrån den dagen du togs in. Så det blir hela 5 dagars sjukskrivning kvar efter operation tills han ska jobba. Ju mer man lär sig om samhället regler ju mer inser jag att vi inte är välkomna i vårt land längre så länge man inte är helfrisk och jobbar för två. Vi har blivit ett skitland i både stort och smått.

De som tror de har ”vunnit är” idioterna som sitter på alla parlament och skriver på nya regler och förordningar som vi ska följa. De som skriver är förmodligen i sina bästa år och har ännu inte föräldrar som blivit sjuka eller själva drabbats av ett dugg i livet. Känslomässig ynkedom består vårt lands tjänstemän av för vilka är det som ger oss alla nya direktiv? Vilken kvinna i medelåldern önskar ge sina kanske sjuka föräldrar den hemtjänst vi har eller den kattmat de bjuds på? Jag har jobbat i flera år inom hemtjänst när hemtjänst var just det den skulle vara, så jag vet att det mest är kattskit som bjuds idag.

I detta land gäller det i första hand att vara frisk, svaghet föraktas och ska trampas på ännu mer, sparkas åt sidan bara. Här ska man vara rätt välbeställd så att man kan ta privata försäkringar mot det mesta och det är väl så de som bestämmer gör för sig själva. Tror alla skulle göra samma sak om de kunde välja.

Det finns fina människor i vårt land, välutvecklade tänkare med empati och klokskap, men de har ju aldrig något att säga till om. De flesta möter man inom den underbetalda vården, omsorgen. De som har högst utvecklat sinne är sämst betalda, de som bara har stora giriga egokroppar sitter där högst upp och skiter i allt utom sitt eget bästa.

Människan är ett girigt djur annat kan jag inte komma fram till efter 55 år. Undrar vart den där högt stående utvecklingen skulle leda oss…? Vad är det för utveckling vi tror att vi har? Nada säger jag för människan är betydelselös och det kallar inte jag utveckling.

Ja, jisses från matlådorna jag började med sipprade det upp en massa ilska och bitterhet över samhället igen. Men jag kan väl inte vara ensam om att tänka så här?

Allt löser sig tänker dåren

Den kärleken...

Just nu känns julen väldigt avlägsen, jag blir nästan lite nostalgisk när jag tänker på alla jular som har flytt.

Idag har äntligen dimman lättat vilket känns bra mycket bättre.

Dottern och fästmannen ringde igår ifrån Canarieöarna och var så nöjda med sin i hast bokade semester. Det gör mig gott att hon har det bra med sin kille och att de kan resa och dona lite tillsammans innan det hela drar ihop till gemensamt boende och resten som följer med det.

Igår kom sonen över och fikade med barnbarnet, det är lycka att få sitta där och bara vara med en liten groda i famnen. Jag är kär, precis lika tvärt kär som renarna på bilden.

Maken har kryat på sig riktigt hyfsat men det var väl inget mer än vänta, en frisk vältränad man i sina bästa år. Så imorgon börjar han jobba och jag får tillbaka min lugna vardag.

Sa jag att jag har tagit cortison igen? Nu är det hopp om livet igen, jag andas som jag ska och orken finns igen. Lurad ännu en gång av mina förbaskade lungor. Den där processen är inte sig lik längre, jag har ju astma och har genom åren lärt mig hur den fungerar. Men nu har den helt ändrat form, långsamt fylls mina lungor med slem som bäckar igen och jag blir ett flåsande vrak som tror att jag håller på och självdör. Vilket jag undrar om jag inte nästan gör för hjärtat måste väl jobba enormt för att pumpa.

Men jag har klarat mig rätt länge nu utan det här problemet, över två månader så det har gått åt rätt håll med alla sprayer som jag håller på med. Kanske blev det lite för mycket omkring mig med all oro när maken hamnade på sjukhus och en del annat som tränger sig på i mitt liv och gör att det sällan finns en riktig vardagsro.

Jag har pratat med min vän R som ska ge mig sin njure om hon är frisk nog och det visade sig att hon inte hade hört ett ljud sedan vi var där och gjorde vår korstest och det är väl snart en månad sedan. Så där ger jag inte ett jävla dyft för sjukhuset snack om att hela processen kommer att ta två månader. Det är nog så dåligt att man måste vara för jävligt för att de ska göra sitt jobb. Ringa och tjata, vara obekväm… bli en person man inte vill vara. Har ju hört om folk som har fått vänta i ett år, fast de säger att det ska ta två månader. Visst är det svårt att fatta  varför en njurmottagning inte har mer intresse i att folk som ska få en njure från en levande frisk givar inte vill se till att det hela fungerar?

Är det mer lönsamt för deras tilldelning av pengar till mottagning och avdelning om de har fler sjuka kvar i systemet.. jag får så många konstiga tankar om det här och förstår mig inte alls på vad de tänker och om de tänker. Som det ser ut just nu så har jag inte varit kollad på snart en månad och jag har ännu inte fått en remiss till provtagning. Jag har heller ingen läkare för min gamla slutade och jag har inte hört ett dugg om jag har fått en ny. Om den nya vill träffa mig före februari skulle min syster höra av sig… fin omvårdnad i slutet av njursvikt. Andra sjukhus har täta kontakter och kontroller då jag antar att det kan svänga ganska snabbt på sluttampen.

Men vem bryr sig om mig Vilken tur att jag är självgående och att jag har min husläkare att ta till när det kniper. Men jag tänker ju för mig själv att hur fan ska det gå om det sista funktionen lägger av rätt tvärt, hur ska de hinna operera in en slang i magen som ska läka, sen ska man gå en vecka och lära sig använda påsdialysen, jag får väl då åka tåg och tunnelbana och gå tvärs genom sjukhuset två gånger om dagen för sjuk och slut är jag  ju inte har de ju sagt.

 Hur illa ska jag behöva må för att få behandling eller i första hand den nya njuren som det var tänkt. Undrar när vården helt slutade tänka på patienten som en människa med ett liv och ett lidande på grund av deras ovilja mot att organisera och kommunicera i sitt arbete. I sjukvården flyter det mesta och då menar jag inte flyter på utan det flyter runt. Ingen verkar ha koll på något… men den dag de verkligen gör det de är där för då kan man inte klaga.

Mitt i mina hopplöst negativa tankar så tror jag ju som dåren att allt kommer att lösa sig. Tro inget annat men det är synd att vården inte har kommit längre i sin kontakt med patienten. Att man inte ser till hennes bästa, har glömt att det är vi alla som betalar dem för att serva oss alla. Det skulle nog en del behöva upplysas om vilka det är som betalar deras lön. Precis som ett privat företag som tar på sig ett jobb där det ingår service, man servar och tänker på kunden som viktigt. En sån kurs borde alla inom sjukvården gå.

Nu ska jag snart avlösa min man som har börjat stryka på en evigt lång sängkappa som jag har skickat efter. Sovrummet tar långsamt form, jag har fotat kommer väl att sätta in det när det är klart, om det någonsin blir det. Det här med att fota sitt nyinredda rum är verkligen inte lätt, hur man än fotar så ser det mest futtigt och halvtråkigt ut inte alls lika mysigt som i verkligheten. Man inser ju hur skickliga de är som fotar rum och får det att se läckert och inbjudande ut.

Bokstäver eller hunden ska ut

Livgivande strålar så efterlängtade

Efter en knölig natt när jag har vaknat och rullat runt, läst min deckar och släckt lampan och försökt sova igen. Tänk så hopplöst det är vissa perioder att sova, jag tar min sömntablett och vaknar 2-3 timmar senare och sen börjar knölandet. Somnar om gör man alltid i sista stund, så  när man sover som bäst då är det dags att gå upp.

Men idag ska jag inte klaga för solen strålar och jag som trodde jag var smart, hade satt ut olika maträtter i kylan på balkongen, som jag har lagat under helgen inför våra middagar i veckan fick i nattsärken ila ut och packa in all mat så gott det gick i kylskåpet.

Den här kommande veckan har jag längtat efter, inget ett skit ska hända, det är min dröm. En helt vanlig vecka när allt går i samma invanda tempo, inga överraskningar ska oroa mig … tack!

Har väl varit lite väl på bettet på sista tiden, det gnager i mig och känslor tankar far omkring och har ett behov att släppas fria. Ni har ju friheten att låta bli att läsa min blogg när jag blir för randig.

Jag trodde aldrig eller fattade aldrig att en kronisk allvarlig sjukdom skulle ockupera mig så totalt. Man kan inte förbereda sig inför sånt, lika lite som man kan göra det inför att någon är väldigt sjuk och snart kommer gå. Man tänker när saker händer för snabbt att ”hade jag bara haft lite tid” så skulle allt gå lättare att acceptera och hantera. Men vi människor är inte alls som vi tror när det händer saker. I vissa fall, har jag slagit mig själv med häpnad över hur fantastiskt bra jag klarar av dödsfall, händelser man sällan har tränats inför. Andra gånger blir jag mest ett ryggradslöst blötdjur och gråter floder och tappar all go.

Det finns liksom skillnader i hur man möter olika saker, det besvärliga är ju att man inte då i förtid vet hur pass bra man ska hantera det där som man inte vill vara med om.

Jag har massor av ord som står på kö och vill ut, men även hunden vill ut så det är inte så svårt att veta vad som är viktigast just nu.

Vi hörs snart igen….

Ps. Vi blev barnvakter igår en liten stund, har inget ord för den njutningen.

Silvrig dag

Hypnotiserad av månens sken

Ännu en rullande natt, men denna gång var jag beredd på orolig sömn. Gick upp vid 3-tiden och bara njöt av det vackra månskenet. Läste en stund och somnade om..

Idag är det en sån där silvrig dag mellan himmel och hav, vattnet är silvergrått, molnen inte helt täta än, jag hoppas att solen ska orka igenom en liten stund. Det ser kallt ut och skorstensröken står som tjocka kvastar ur alla synliga skorstenar över hela stan.

Jag har redan börjat baka dagens surdegsbröd, jag testar mitt nya speciella mjöl Manitoba Cream ett mjöl med mycket protein i,  hoppas att jag denna gång ska pricka mängden vatten bättre än sist. Egentligen är ju bakning en högre kunskap som kan göra den mest vane bagare osäker.

Jag bakar på jag och det blir för det mesta kanongott utan temperaturmätare och en massa finesser. Men nog hjälper det att man har bakat mycket i många år, redan har testat det mesta. Framförallt lärt sig hur degen ska kännas när den blir bra.

Idag blir det inte så mycket mer, Watson och jag ska ut en sväng och samtidigt ska jag kila ner till dotterns lägenhet och vattnat lite blommor. Sen blir det surdegsbrödet som ska skötas om, jäsning mest hela dagen. Tänkte att det skulle bli två bröd så att sonen kan få med sig den ena hem när han kommer för att hämta matlådan till imorgon. Middagen är en enkel match för jag kokade två höns här om dagen, så det är bara att göra en god currysås på buljongen som då blev kvar.

Idag har jag en törstig dag, jag som aldrig har varit särskilt törstig är som en döende i öken då och då. Jag kopplar samman suget med att jag tar vattendrivande tabletter. Men det är obehagligt att sukta så efter vätska, speciellt som jag inte ska dricka så mycket per dygn. Men det brukar gå över efter ett tag.

Plötsligt en dag händer det ..

Plötsligt en dag händer det ...

Tror inte mina ögon när jag idag har fått meddelande om kommentarer på bloggen till min hotmail. Hur jag än har klickat i rätt ställen, så har jag inte fått in kommentaren till mailen, irriterande.

Det finns en del saker som jag inte är nöjd med på wp … varje gång jag går från en sida till en ny så får jag sitta och vänta tills den har ”bläddrat” sig igenom alla inlägg eller vad det nu är den håller på med. Det är bara här inne som det är så trögt och tar sån tid att byta sida. Har ni det likadant?

Nostalgisk

Inte lätt att skiljas från vissa saker

Det är inte helt fel att vakna i ottan någon gång då och då. Har fått en massa gjort och klockan är inte lunch ännu. Äntligen sorterade jag högen på skrivbordet och det var då jag hittade två gamla telefonböcker.

Tanken var att jag skulle titta igenom dem och se om det var något jag skulle skriva upp i den nya telefonboken och som jag bläddrade så blev jag så nostalgisk. Olika delar av mitt liv passerade förbi, namn och adresser på gamla vänner och bekanta.

Det är svårt att kasta sånt … eller är det bara jag som tror att jag ska ha någon slags användning för dessa gamla uppgifter? Man glömmer ju bort folk och deras dåvarande efternamn, de gifter om sig och kommer bort sig i hanteringen. Man har helt enkelt ingen kontakt längre, det bara rann ut i sanden så där som många förhållanden gör när det liksom har spelat ut sitt syfte.

Ja, tänker jag med lite sorg i hjärtat över alla de som har spelat olika roller i mitt liv, vad vore väl jag utan dem? Inte är det väl konstigt att jag blir lite vemodig och gärna behåller de slitna gamla telefonböckerna. Nä, nu får jag skärpa mig, man får allt släppa och gå vidare till slut eller hur?

Jag är rätt bra på att rensa, ge bort och kasta men personliga kontakter är något helt annat.

Idag ska jag ner och handla mat … hundvakten kom och hämtade Watson på en promenad och det passade mig så bra för jag orkar inte både gå en sväng med honom och sen gå ner och handla. Jag har ju fått ett uppdrag eller tagit på mig det helt själv, det här med matlådorna till min son varje dag. Det blev som lite krut i käringen av det uppdraget. Jag planerar och har mig, har rotat fram alla mina gamla kokböcker, de med rediga recept som passar en hungrig hantverkare. Så nu planerar jag inför nästa veckas meny.

Solen strålar och jag mår så bra av ljuset….

Inte alltid man känner ändan inte

Gårdagen började så fint, men kroppen ville inte vara med på eftermiddagen så det var bara till att sova. Fibromyalgin satt på alla tänkbara ställen, ett av de värre är nog ändan. Ja, konstigt nog får jag ont som fasen i fästena mitt i skinkorna. Kan inte sitta normalt utan går helst och lägger mig. Så det blev ingen tur till affären, hade fullt upp med att tärna lite fläsk till middagen. Jag kokade vitkål och potatis och hade skinksås till, orkade nästan inte tärna fläsket. Det är då jag kämpar på och blir arg och ledsen på en gång, att en så vardaglig sak som att skära lite fläsk ska vara som att resa till månen.

Maken kom hem och åt middag, resten åkte ner i matlåda till sonen och då tänkte jag för mig själv att ingen av dem vet hur slut jag var av att tärna fläsket. Det måste vara obegripligt att man kan bli så slut av en sån sak …

Ännu har inte ovädret dykt upp, Watson är med hundvakten och kommer hem på eftermiddagen. Så jag ska ta det lite piano idag, har bara ett uppdrag; En kladdkaka med fuge. Jag konstaterade imorse att jag stadigt men säkert går ner i vikt, så jag kan gott äta kladdkaka till tet ikväll. Kaffet har jag prövat på, men det funkar fortfarande inte för magen. Jag kan dricka lite, men känner att det är lätt att avstå. Oroar mig för att magsåret inte ska vara läkt till den 20 när jag ska dit igen och pinas med slangen.

Nytt inlägg

Tut i luren

Ibland så har man ingen lust med ett ”nytt inlägg” jag har ju åratals inlägg som kunde gå i repris. ”Förr” så skrev jag mer omväxlande och till och med roligt vissa dagar. Men nu har jag fastnat i surdeg och kroppsligt förfall.

På tal om surdeg så jäser en deg, bröd måste man ju ha, det är så gott med marmelad och ost på till frukost.

Ja, surdeg .. jag har nog blivit en sån på sista tiden. Jag tänker ibland att jag ska strunta i att skriva … men det hjälper inte, jag skriver ändå. Så jag har inget val, men det har ni … strunta i att läsa om jag är tjatig.

Jag pratade med min ssk i veckan, frågade om jag hade fått en ny läkare. Det hade jag men hon var nu sjukskriven i sex veckor, så nu är jag utan läkare igen. Det samtalet var inte så uppiggande, jag blev rätt låg då jag känner mig som om ingen bryr sig. Min förra läkare mötte jag i slutet av december och jag får kanske möta en ny läkare i mars, inga provtagningar under tiden, det verkar som om de tycker att det är onödigt. Prov tog jag senast i samband med korstestet i början på januari.

Jag måste vara dum som jag vet inte vad, jag inbillade mig att besöken och provtagningarna var viktigare på slut kampen för att hänga med när kroppen börjar gunga i alla värden. För att inte tala om hur psyket gungar vilket gör att man är i mer behov än vanligt av att bara känna stöd från vården. Allt stöd jag får när jag ringer och är orolig är en frågan om jag känner mig dålig? Ops, glömde bort att jag väl anses frisk av dem, jag har undrar i flera år när man får känna sig dålig av att vara sjuk? Jag ger upp den där biten som jag trodde att sjukvården handlade om. 

Förra helgen pratade jag med min donator och hon hade inte hört ett dugg sedan vi var där på korstest och det var en månad sedan, nu är det ännu längre tid som har gått. Inte en remiss hade hon fått, inte ett samtal om hur de prover hon tagit fallit ut. Det är så här man tar emot våra hjältar som vill ge en annan människa livet tillbaka. Hjälten som samtidigt kan spara 5 miljoner till samhället för sin insats. Man bevärdigar dem inte med ett samtal, ingen information och mitt i allt så är det upp till dem att ringa, trycka på, skälla och bete sig för att få ge sitt organ. Det är så makalöst att jag inte tror att det är sant, min ssk säger att det är hennes (donatorns) sak att ta reda på hur det går och se till att det händer något.

Undrar varför vården säger att det hela ska gå på 2 månader när det i verkligheten aldrig gör det. Många tar det ett år för oavsett vad donatorn vill, själva ”vården” säger att donatorn behöver tid och det kan nog vara sant ibland när allt kommer hastigt. Men har man som min ev donator väntat i säkert 6 år på att jag ska bli tillräckligt dåligt för att få igång en utredning som visar om hon är lämpligt för att få ge. Så är väl inte tid det första donatorn tänker att hon behöver. Nej, hon vill få det gjort.

Man blir skruttig av den här typen av sjukdom och inte blir det bättre av att jag aldrig kan känna att jag får en läkare som är där för mig. Man blir utlämnad när man är sjuk, utlämnad till andra. Jag som hatar att vara beroende, tänker att jag inte behöver träffa en läkare, räcker väl om de glor på prov resultatet det är väl ungefär så jag uppfattar mina läkarebesök på mottagningen. Kanske är jag orättvis och mest deprimerad, men med åren och alla konstiga turer så har jag blivit så här. Insett att man betyder inte ett skit i vården, möjligen en siffra som drar upp eller ner intäkterna för mottagningen.

Jag är ingen hopplös patient som ringer och gnäller och skäller om allt. Jag är glad att ha att göra med och vill oftast inte vara till besvär, är van att klara mig själv, sån har jag alltid varit och möter annan vård + personal där jag inte har problem överhuvudtaget. Så det är inte mig det är fel på mer än kroppsligen!

Vet ni ibland när jag skriver så tänker jag att klagar man för mycket om vården så kanske ni tror att jag är en sån där rättshaverist som alltid kommer på sne med andra. Men jag är verkligen inte sån i mitt sätt och känner mig liksom overklig i den här sitsen jag har hamnat i. Jag har insett att jag är i mer behov av omsorg än vad vården kan/vill ge och det har varit ett högt pris för mig rent personligt under den här resans gång.

Tänker ibland när jag pratar med min hund och han lägger huvudet på sne för att försöka förstå vad jag säger fast jag för honom pratar mest galimatias.

Så sitter jag och tala med vårdpersonal som sitter där med huvudet på sne och de förstår inte ett ord av mina behov.

En kraft att räkna med

Kram på er Alla idag

Igår tog jag mitt första bad på jag vet inte hur länge, kroppen njöt av värmen, men sällskap som nalle i badet hade jag inte.

Det där med att bada tillsamman är en överskattad gärning i ett normalstort badkar. Nog har vi badat tillsammans när vi var yngre, men hur kul är det? När maken stiger i rusar vattnet ur karet och själv tror jag att jag ska drunkna. Sexuell aktivitet funkar väl om man har syrgastub med sig ha ha nej, det var som sagt länge sedan och på den tiden var min kropp smal och smidig. Idag skulle det bara vara jobbigt, jag vill njuta i lugn och ro i karet.

Ser hur dimman rullar in över Värtan och mjölkar in hela utsikten, svagt ser jag Djurgårdslandets kontur men det är nog snart osynligt.

Igår kom dottern hem från Kanarieöarna, hon ringde från Arlanda när de stod och väntade på väskorna. Åhh sa hon, jag har längtat efter mamman och pappan  .. över trettio och ringer så fort hon kommer hem och har längtat. Jag frågade min man om vi ska vara glada för det eller är det ett misslyckande? Idag ska vi träffa henne och även jag har längtat efter henne och det är nyttigt med lite paus från varandra ibland.

Jag har tittat i recept och fantiserat om en middag med tre rätter som jag skulle vilja bjuda mina närmaste på, men jag vet inte om jag orkar. Jag vill, jag vill göra allt som var normalt förr, men orken var är du?

Jag vill träna, jag vill gå en lång promenad, jag vill resa in till stan och vandra omkring lite som förr, jag vill storstäda, möblera om, jag vill umgås med vem som helst när som helst och hur länge som helst, jag vill ta fram tyg och börja klippa remsor till ett lapptäcke, jag vill baka och laga en massa mat igen, jag vill bjuda folk på buffé, jag vill orka handla kläder, jag vill njuta av ett cafébesök, jag vill såsa på bibban, jag vill gå ut och äta på massor av restauranger, jag vill vakna till ett liv värt att leva, jag vill vakna pigg, jag vill öppna och släppa in mina barn utan restriktioner, jag vill vara mig själv igen … Jag vill inte längta,  jag vill vara där mitt i livet, levandes fullt ut en kraft att räkna med.

Ska f*n vara donator

Är förbannad på njurvården

Pratade med min donator och hon har ännu inte hört ett smack ifrån sjukhuset. Inga remisser har kommit, ingen hör av sig på en månad. Nu kommer hon att börja vara otrevlig, ringa och ifrågasätta det hela med ALL RÄTT!

Jag skäms över njurvårdens avslagna attitydsproblem, vad i hela fridens namn tror de att de är där för? Här kämpar organisationer och media om att öka förståelsen för donationer och vad gör sjukvården med dem som kommer frivilligt? Ignorerar dem totalt …

Donatorn ska veta av sig själv att det är hon som har någon slags konstig skyldighet att driva det hela framåt. Om hon inte gör det händer inte ett dugg.. visst är det fint med vården? Så det räcker inte med att du säger att du vill donera, det räcker inte med att du träffar en läkare, en kurator och tar alla basprover. Sen kan du sitta där och vänta till jag har dött, de kommer väl ändå inte att kontakta dig som donator. Nej, du ska själv ringa och driva på, ifrågasätta och helst vara rätt otrevlig har jag fått höra från många håll. Vem som egentligen vet något på mottagningen låter jag vara en öppen fråga för det finns ingen läkare och ingen annan som vet ett dugg.

Man kan ju undra hur många som hinner dö i transplantationskön för att personalen inte verkar bry sig ett dugg. Om vi säger att jag väntar på att få en njure från en död person en sk nekronjure, vem ser till att jag verkligen får den? När de inte kan se till att jag får den från en som är i livet och erbjuder sig själv. Nää, jag skäms verkligen över hur oorganiserat det hela är och hur de negligerar både mig som patient och min hjälte som gärna vill ge mig sin njure.

Det är inte nog med att jag blir deprimerad av själva tillståndet min kropp är i,  jag blir ännu mer deprimerad i kontakten med mottagningen. Jag vill helst kliva av allt, strunta i allt, drömmer om att jag hade haft ett fint namn och pengar,  jag utgår ifrån att det skulle ha ändra det mesta till det bättre.

Inte är det väl konstigt att jag mest känner för att avsluta mitt liv med den obefintliga backupen jag får. Jag känner mig bara som en börda, någon som stör är besvärlig för att jag vill leva. Så här är det att vara sjuk i svensk sjukvård 2009.

Förlåt om jag är deppig men det blir bara för mycket ibland, rinner över.

Lite syrliga skivor till morgonkaffet

Lite syrliga skivor på morgonen

Min ev donator R ringde, berättade att hon nu hade pratat med en av de där ssk som ska ha hand om utredningen av henne.

Det visade sig att ssk ljög för mig när jag ringde för några veckor sedan och frågade om  remisserna var utskickade till undersökningarna av min donator. Bara en sån sak sitta och ljuga när man ringer och frågar????

Det visade sig att R skulle få ännu en läkare, den tredje, men hon var hemma och vabbade. Så inget skulle hända förrän även den här tredje läkaren skulle ha ett samtal med R. OM VAD? Sa R, angående det här att de ska skriva remisserna. Men de är banne mig inte klokt tyckte hon och krävde att de skulle ragga upp en annan läkare vem som helst som kan skriva de där remisserna eftersom det alla vet vad som ska stå i dem.

Ska hon behöva träffa läkare nr 3 utan att de två andra har gjort de de ska? Men inget funkar ju där av det man förslår, R sa att hon krävde av ssk att hon skulle se till att remisserna blev skickade och att hon personligen skyndade på de mottagningar som ska göra undersökningarna. När R åker bort den 6 mars vill hon att allt är klart och att tiden sen arbetar för oss den tid hon är borta (två veckor).

Sen när hon är utredd och godkänd vilket vi får hoppas, så ska ju Ds sammanställa allt det lär väl det ta en evig tid. Sen ska de skicka de sammanställda journalerna våra, till Hs som lär ta rätt många veckor på sig för att kunna putta in oss två för en ev operation. Så om allt funkar .. jag sa om, så är vi nog i slutet av april-maj. Ni ser hur jag hela tiden får skjuta fram den ev förväntade operationen.

Skulle R inte få lämna sin njure så blir det till att läggas in och operera in en slang i magen för min del. Undrar just hur länge de ska hålla på med en sån sak för att få den gjord. Sen ska jag springa där i en veckas tid och lära mig fylla upp magen med en sockerlösning som drar ut föroreningarna via bukhinnan. Föroreningarna fastnar på sockerlösningens molekyler om jag fattade rätt. Sen tömmer man magen på sockerlösningen ner i en påse som ligger på golver. Tar en ny på med sockerlösning, hänger upp på en krok låter nya vätskan rinna in i buken och så börjar allt om igen. Det är sk påsdialys. Ser verkligen inte fram emot att åka kommunalt fram och tillbaka med både tåg och tunnelbana för att få lära mig dialyserandets konst. En veckas resande … jag får väl sitta där med munskydd på. Eller så kan jag kanske gömma mig i någon kulvert och sova över där i något hörn. Usch blir trött bara jag tänker på det.

På tal om dialys och slang i magen så satt min sista läkare två gånger under det sista samtalet  och sa att jag kunde passa på att få lite omvårdnad av min slang nästa gång jag kom. Där satt maken och jag tittandes på varandra, gapandes invärtes över att hon läkaren inte kom ihåg att jag inte hade slang och dialys. Så ni kanske fattar hur jag har haft det med de läkare jag har mött… jag finns liksom inte, den sista visste inte ens att jag hade en donator. En dag började hon planera för att jag skulle få en slang inopererad för dialysen. Men sa jag har ju en levande donator, för den delen flera ?????

Inte hade hon läst min journal inte.. man är som en sak som inte är värd att ta reda på allt om, rätt värdelös med andra ord.

Nu har jag tänker igen ja, lite självskryt, men jag har tänkt att hädanefter ska jag försöka förändra min allt mer nersvärtade bild av vården och mina möjligheter. Jag måste försöka programera om mig lite för det är inte bra att tappa för mycket av sin gnista och tro till livet och till andra. Jag kommer ju att tala om hur det går framöver så klart, men jag ska försöka att rycka upp mig några snäpp.

Men visst är det för sorgligt att R ska behöva hålla på så här, jag tror inte att den där syrran har så mycket go att hon kan sätta sprutt på det hela. Jag bugar och bockar åt min R som har skinn på näsan för tre och en stor bred käft, envisheten själv för jag har ju läst att man ska vara så + frisk för att få dem att göra det som de är där för.

Promenad och bak

Igår bakade maken och jag piroger med lammfärs. De blev så fina och smakade så gott, stoppade in en del i frysen kan vara bra att ha när det är bråttom med ett mål.

Sjutton att det ska vara så grått ute hela tiden, lite slöa flingor dansar långsamt ner mot marken, men inte blir det något snölager av det hela. När vi gick där Watson och jag så fick han syn på två schäferhundar och satte igång att morra och skälla. Jag pratade alvar med honom mellan fyra ögon, han drar ju omkull mig om det är som idag halt ute. Han blev påhoppad för många år sedan av en terverens de ser ut som långhåriga högbenta schäfrar, så allt som påminner om den hunden ska ju ha fan bara de visar sig.

Sen undrar ägare till större hundar varför de mindre skäller och håller på. Jo, det ska jag tala om att de med större hundar släpper ofta dem lösa för de har tydligen större behov av frihet än alla andra hundar. Vad som händer är att de flyger på de mindre som kommer kopplade och sen har man som hundägare till modell mindre hund en rädd hund. Tack alla hundägar med stora hundar som släpper sina lösa. Men klart att det finns massor av hundägare till modell stor hund som kopplar dem i området och inser att vi bor allt för många här för att ha hundar lösa.

Nu börjar det lukta limpa, jag blev så sugen på en vanligt limpa med lite sirap i, man kan ju inte vara nyttig jämt heller. Ikväll ska jag steka fläskkarré, göra champinjonsås och koka potatis till, så skönt när jag har enkel mat att laga. Jag sitter här och känner mig duktig, har inte bäddat sängen Tänk att det har tagit många år för mig att klara av att avstå från bäddningen, det sitter så inrotat i mig att man bäddar varje dag. Men vissa dagar nu när jag spar energi så skiter jag högtidligt i bäddandet. Låter som om jag äntligen har tagit mig till månen eller något sånt Det är nog så det känns.

Oro som är en fobi

Sjuk humor?

Igår stickade jag färdigt ett par söta sockor som dottern ska få idag, hon ska ta med sig Watson på en promenad.

Jag vaknade tidig av samma oro som gör att jag har svårt att sova en hel natt eller att äta normalt. Jag är så rädd för gastroskopin jag ska till på fredag. Den största oron är att de ska göra allt och sen säga att magsåret inte är läkt och ge mig en ny tid. Det är svårt att beskriva en sån oro som faktiskt är en fobi, jag är inte bara orolig jag är sjukt orolig. Hela den här veckan kommer att vara förstörd bara för den där kvarten på fredag. Jag ser ju hur galet det är,  men kan inte styra den här känslan. Andra får gå i terapi för sin fobi, men jag får bara göra det jag är mest rädd för om och om igen. Just i det här fallet verkar inte min teori om att göra det man är mest rädd för fungera.

Nu tittar solen fram och det brukar alltid vara bra för humöret. Jag har lite tankar inför dagen, men vet inte om jag kommer orka så mycket. Lite håglös, hoppas att mitt nya garn kommer idag så jag får något att hämta på posten och börja sticka på.

Ett sammelsurium av jag

Lite sen hälsning, men gomorron iallafall

Strålande sol … och jag känner mig som en påse, tom och innehållslös. Påsen som man enligt Povel Ramel ska fylla med något. Jag är ovan vid att vara utan infallsvinklar eller andra idéer. När man skriver ska man ju ha något slags budskap tja, dagbokformen är ju mer tillåtande för den delen. I sin personliga dagbok har man ju dagar när det inte står ett skvatt.

Ibland kan det vara tråkigt att inte vara totalt anonym, det finns ju så otroligt mycket jag aldrig skriver om bara för att jag inte har hållit mig helt hemlig.

Det här med sitt eget värde, det lilla jag hade, har jag ju fått naggat rejält i kanten av sjukvården. Men jag hoppas jag kan få bli frisk några år så att jag kan känna mig mer värd överlag. Jag har nog ännu mycket värde som sitter i hur man gör, inte i hur man är. Det är väl inte så lätt när man har vuxit upp och fått känna att man inte är värd något utan att prestera något. Det var därför jag blev en duktig flicka  (en idiot). En sån som har hjälpt andra utan att tjäna något på det rent ekonomiskt. Jag har gett min tid och min kropps energi till andra för att själv känna mig lite mer värd. Visst är det ruskigt att sitta här 55 år gammal och inse hur fel en så stor del av livet blev.

Det är inte lätt när den kostym man vandrar i sätts på som liten och sen drar man där med den där kostymen varse man vill eller ej eller vare sig man inser det eller ej.

Det finns mycket i mitt liv som jag är glad över, jag har fått mycket genom livet och nu pratar jag inte om ekonomiska fördelar utan mer mänsklig kärlek och omsorg. Det finns så många människor i ett liv som bara dyker upp, de har ett jobb att utföra med sin kontakt med mig. På mina resor, genom mina olika arbeten och möten med andra så har jag fått så många tillfällen att känna mig unik och det är sånt som jag har mått gott av. Att vara någon är det inte det vi alla söker?

Jag har ofta tänkt om andra att ju snålare de är med värmande kärleksfulla ord, desto mer ska jag ge av det som saknas. Av alla snikna/snåla jag har mött så har jag försökt att vara generös som en motvikt. I hopp om att de ska se speglingen, en del ser men det kan ta tid. Andra är helt drunknade i girighetens garn och lär inte se något detta liv överhuvudtaget. De ser bara tillfällen att låta någon annan stå för fiolerna. Nyttja eller nyttjas …

Den jag har blivit är resultatet av alla jag har mött och förhållit mig till på gott och ont. Ett sammelsurium av intryck och påverkan har gjort mig till ett kalejoskåp av uttrycksmöjligheter, det jag är idag.

En osynlig energi, healing

En bit av ett evigt kretslopp där variation i oändlighet får mig att invärtes le. Livet är verkligen gränslöst på oändligt många vis, tänker på healing som man kan både ge och få. En osynlig energi som gör gott för alla.

Jag undrar vad det är som gör att vi i vårt  land har så svårt att använda oss av healing i den vanliga vården. I England hör healing till kulturen, du kan via ditt sjukhus få en healer som kommer och gör sitt. Läkarna samarbetar och inser värdet av helheten, allt för att hjälpa människor att blir friska. Men här i vårt land så förbjuds sköterskor och andra med legitimation att genomföra handpåläggning. De riskerar att bli av med sin legitimation och det är ju så vansinnigt att socialstyrelsen och läkarna är så rädda och revirpinkande människor. Så alla med den här gåvan får göra det i smyg utan att säga något, om man nu ska använda den i vården.

Jag minns när jag jobbade med äldre, jag gick bakom dem när de hade ätit klart och så höll jag mina händer på deras axlar och masserade lite varligt så där i farten. Tog i människor som var ensamma, människor utan kramar och smek. Det var inte svårt att känna hur deras kroppar slappande av och njöt av beröringen. En del bad så där lite bakom ryggen på de andra att jag skulle ”ta lite mer på dem”. Det var mitt sätt att ge lite healande energi och värme i mitt jobb utan att benämna det vid något speciellt.

Min syster när hon låg på sjukhuset inför döden bad om healing och jag gav henne det. Hon bara domnade bort i ett välmående och det var så fint att få ge henne den där totala avslappningen en stund.

Tänker på all omsorg man känner när man får healing och hur bra man mår när det är klart. Men med den vård vi har så förstår jag att alla ska ha lika dålig omsorg, det är sossarnas kvarleva. Ingen ska ha det bättre än någon annan, alla ska gå på hörntänderna samtidigt helst.

I England har de ett nationellt förbund för andliga healare med över 8000 medlemmar. De har tillträde till mer än femtonhundra sjukhus, de flesta läkare samarbetar med dem om deras patienter önskar.

Tänk att något så enkelt ska vara så svårt i vårt land? Jag kanske ska skriva att jag har jobbat med healing i många år och varit med om en hel del märkliga upplevelser som har befriat hjälpsökande från olika plågor.

Tack o lov är det fredag

 Bästa människan är den som gläder sig när det går bra för andra.

Tänk att jag överlevde dagens gastroskopi och det tror jag beror på att ni var så många som tänkte på mig. Fick en läkare och syster som båda var varma, kärleksfulla och icke stressade, det var som balsam för mig. Klart att jag tog den där sprutan med lugnande och ulkade i alla fall och skämdes när syrran frågade om mitt födelsenummer och jag bara sa 54 ulk ulk pinsamt skärpning, avvärjning med handen mot syrran och klämde ur mig att det bara är psykiskt, ulk igen och så kom resten av mitt födelsenummer. Phu, svettigt värre, men jag lugnade mig lite tills jag låg där och det oundvikliga närmade sig, den långa sladden.

Tja, vad har man att välja på? Svälj säger läkaren … verkar omöjligt men ner kom den, undersökningen gick snabbt denna gång. De visste var de skulle titta och tamme sjutton var inte magsåret läkt. Jag fick lägga mig en stund i ett vilorum och syrran hämtade min make som sen transporterade mig hem.

I min postburk, ja ni vet jag har ju den utanför dörren för att Watson inte ska skälla som en galning när posten kommer i själva brevlådan. Men där i postburken låg två kuvert till mig. Kärleksbrev från Vendettanbettan! Jag undrade så vad det var, kändes som sand .. öppnade och fick två härliga förpackningar med skumbad en med apelsin/ grapefrukt och en med coconut/lemon mmmm härligt och jag blir ju glad och rörd och står där i hallen och torkar tårar. Du goa Du rara stort tack och mycket kärlek och värme till dig för din omsorg.

Fredag hela dagen, ja, nu först efter lite mat och sömn tror jag på livet igen. Solen skiner så underbart och jag hoppas att den gör det även på er nere i landet som har sportlov. Nästa vecka är det Stockholms tur och jag tänker att det var länge sedan jag hade barn som var sportlovslediga. Men på torsdag ska jag vara barnvakt några timmar på förmiddagen och det blir veckans höjdpunkt.

Ikväll ska nog min man få laga middag åt oss, jag känner för att bli lite omhändertagen och efter middagen ska jag lägga mig i ett uppfriskande bad med Vb:s present; apelsin/grapefrukt. Sen kan Let´s Dance få börja för kvällen.

Lite förvirrade tankar om nutid

Drömmarnas land

Ibland är det så skönt med de här bilderna som kommer från sagans land. Alla har vi väl en längtan efter en värld som såg ut och fungerade så där som man trodde när man var liten. Inget var ju svårt då … i drömmarnas land.

Det finns bilder som får mig att må gott som den ovan och så finns det texter som andra har lämnat efter sig som får mig att tänka och det är inte heller så tokigt, lyssna på de här orden av Mahatma Gandhi;

Den svage kan aldrig förlåta. Att förlåta hör den starke till.

Den tål att tänka på …

Efter alla de tänkvärda orden så får ni nu krascha i min vardag igen. Idag har vi varit iväg till bibban en snabbis, där hade halva öns befolkning klämt ihop sig och barnen som borde vara ute i solen och leka trängdes och surrande så där som barn gör. Jag slet åt mig några nya böcker och kilade snabbt ut igen, phu vår bibba har blivit rena dagiset, sist vi var där satt rätt små barn runt bord och klippte och klistrade alla hjärtans hälsningar på papper.

Jag kände mig mest irriterad över att bibban inte kan få vara ett bibliotek, utan där ska ungar ränna runt och gasta, som om inte det räcker så ska de nu ha pysselstunder där också. De har ju redan lässtunder och annat som de ska roa sig med… låter jag grinig? Ja, kanske är det så, men jag tycker ibland att allt ska vara så förbannat anpassat till barn att ursprungsverksamheten snart flyger all sin kos.

För att inte tala om när de hade undervisning av pensionärer i en lång rad med datorer de skulle lära sig data. De hör dåligt och fattar dåligt (sorry) de där två komponenterna gör att ljudnivån blir dagishög och då fattar jag inte heller vad de gör där mitt i biblioteket med störande verksamhet. Jaha det där var dagens gnäll .. såg ni? Inte en sjukdom i sikte inte ett enda njursviktsgnöl. Det tar sig sa mordbrännaren …

Nu ska jag snart sätta mig och äta stekt färsk kycklingfilé med dijonsås, vi hittade ett paket med gnocchi som vi tar till. Sen blir det soffan ikväll igen, mer upphetsande blir inte kvällen för mig. Maken han ska ner till dottern och se andra delen av Arn och dricka lite pilsner, de ska ha pappa/dotter tid. Själv är jag glad att jag inte har sett första delen än så jag kan få ligga här i mig egen soffa och käka praliner.

Husmors demonen tar plats

Husmorsdemonen har tagit över min kropp

Söndagen har åter förvandlats till matlagningsdag precis som förr när barnen var små och vi båda jobbade. Den här husliga sidan kröp fram när vi fick för oss att hjälpa sonen lite med matlådor. Sånt gör man inte utan planering,  mysigt att höra sonen undra vad som ska serveras i lådorna i veckan som kommer.

Som det ser ut just nu så blir det bruna bönor och stekt falukorv, lasagne, strömmingslåda med pepparrot/dijonsenapsås och sen har jag i frysen kycklingfilé med gnocchi och en underbar dijonsås.

Nu har jag tagit rast efter strömmingen och falukorven med bruna bönor, maken håller på med lasagnen.

Ute har snöovädret tagit över och jag är glad att jag kan sitta här inne och mysa med lite tända ljus.

Jag kom på att det är sportlov den här veckan och kanske blir det lugnare på bloggen under den tiden. Kanske skulle jag lägga mig i träning rent av? Kunde ju dra lite i mina gummiband framför TV eller sätta mig på huk och resa mig upp ett par gånger framför ja, TV När (om) jag blir frisk ska jag skaffa mig en sån där Wii fitness, då kan jag åka slalom framför TV och allt annat man kan behöva i ett modernt vardagsrum

Måste säga att gårdagens melodifestival inte var så kul att titta på, jag bara ruttnade på den gapande icke roliga värdinnan. Hur lågt kan de sjunka när de väljer folk som ska representera program. Den typen av ironi och elakheter som hon spottar ur sig mår i alla fall inte jag bra av och skulle inte vilja möta det om jag deltog i programmet

Nu ska jag sätta mig och sticka en stund …

Ska sjutton va pigg

Ska f*n vara pigg

Gårdagen var en pigg dag, kvällen lurade mig att göra sånt jag för jämnan gjorde förr. Fick ett ryck och började flytta tavlor och böka, klockan drog iväg och när jag kom i säng måste jag ju läsa och boken är så bra och tiden rann undan. Sen kunde jag inte somna fast jag tog ett piller.

Så idag är det inte mycket att skryta med, allt går långsamt och jag saknar gårdagens energi i kroppen. Dagen är ju grå, men efter det långa snöfallet igår är det ändå lite ljusare ute. Ser att ungarna åker pulka i backen och det gör mig alltid lika glad att se varje vinter. Det är där ungar ska vara .. ute och röra på sig, andas frisk luft  få motion och leklusten tillfredställd.

Dagen bjuder motstånd i hela kroppen och jag som måste göra mig iordning snart och gå ut med Watson. Tror inte att de har hunnit ploga trottoarerna, så det blir nog till att kämpa på i högarna. Watson kommer att ha snöbollar runt hela sina ben, det blir duschen för honom så fort vi kommer hem, till hans fasa.

Idag ska jag inte göra ett vettigt handtag .. så brukar jag börja dagen med att tänka, men något blir det ju alltid varje dag. Minns nu att jag igår sent i min pigga kropp gjorde en lista på vad som ska ske idag. Men det var ju igår det.

Andligt sökande

 

Ibland undrar jag var min själ håller hus? Förr när jag var frisk var jag övertygad om att en sån huserade i mig, men nu ropar jag in i ekande kroppen och svaret jag får är bara tystnad. Vad kan den ha för sig? Bidar sin tid eller vad då?

Jag har alltid trott att vid sjukdom så får man en starkare inre känsla eller en starkare kontakt med sin inre känsla och det är på ett vis sant, samtidigt så har jag nog aldrig i mitt liv känt mig så övergiven och ensam. Den som söker han finner sägs det , jag känner det som om jag inte längre söker. Själva sökandet hör en frisk kropps längtan till att på något vis förskaffa sig det där som vi tror oss sakna. Sökandet efter förståelsen för vårt sammanhang i det hela, vårt karma, vår livs uppgift. Det som ska ge mening åt allt, öppna upp för en större insikt.

Jag väntar på att tomheten ska fyllas med något, snart sagt vad sjutton som helst, bara det fyller upp tomheten. Ett lugn har lagt sig där inne, ett lugn som inte bryr sig, som jag inte vet vad jag ska ha det till. Samtidigt som jag känner mig otålig på Gud, kraften eller energin vad ni nu föredrar att kalla den. Vad är meningen med mitt liv, kommer jag att någonsin komma ut till ett liv där jag kan använda mig av min inre kunskap, hjälpa andra igen.

Jag önskar att jag som förr kunde hitta en bok som gav svar på omöjliga frågor eller en medial person som pekade på min krokiga väg och sa; snälla Maggan du är på rätt väg och du kommer att hitta både ut, dig själv och meningen med ditt liv igen.

Men inte finns det någon sån bok eller person… det är bara sånt man tror när man är frisk och söker det där som sökare söker utanför sig själva. Innan man fattar att man ska söka i sig själv och när man äntligen fattar det så är det som för mig nu tomt. Ska f*n vara människa.

Så här kan man också tänka, några gnistrande ädelstenar som långsamt rullar runt i mitt högst personliga kalejdoskop. Jag läntar efter den där djupa samhörigheten med en annan människa där jag kan lufta mina ord och känna att det hela bär mellan oss. Möten med andra är så viktiga, men jag vill ha mer än det där dagliga vardagspratet som jag inte heller vill/kan vara utan. Men jag söker som alltid en djup person som ser och hör vad jag tänker, en som svarar upp med andligt djup. Den personen har jag sökt i hela mitt liv och nu mer än någonsin önskar jag att du fanns här för mig.

Snittar och champagne är aldrig fel

Idag är jag trött … som vanligt tänker ni, men jag har något att skylla på idag. Var på ljusparty igår hos min dotter, där fick vi snittar och champagne när vi kom och det är ju aldrig fel. Dottern har fått nytt jobb och börjar på måndag, så det var det vi firade med lite skumpa. Ljusparty är faktiskt rätt kul, jag har köpt en massa nya svagt doftande doftljus och så en ny vacker snäcka att ställa mina ljus i. Det finns en hel katalog med olika ljus med och utan doft, mängder av ljusstakar att välja mellan. Det funkar lite som Tupperware, värdinnan får procent på den totala summan och kan sen välja produkter.

Vi blev inte så många då dotterns kompisar har barn och barn är oftast sjuka vid den här tiden på året. Så jag kom hem lite sent igår och det får jag lida för idag.

Ute är det samma grå smet och jag är så glad att hundvakterna har Watson idag så att jag slipper gå ut.

Jag har inte gjort ett dugg sedan jag skrev sist och inte tänkt en vettig tanke. Det var tröstande när Märtapärtan skrev att hon hade upplevt liknande tomhet under en svår period i sitt liv och att kraften kom åter när hon fick det bättre. Det gav mig hopp för drömmar har jag ju fast jag inte vet hur ett dugg ser ut framöver. Alla ni som är friska kan ju faktiskt välja förändringar i ert liv, men som mitt ser ut just nu så kan jag inte det, eller orkar det inte rättare sagt.

Min magen är bra skum, går ju inte så ofta på toa då jag äter så mycket järntabletter och trixar med olika saker mest hela tiden för att få den att reagera. Nu kör jag med linfrö och vatten …

Igår fick jag en sån där springa på toa dag som också hänger ihop med fibromyalgin. Tänkte att så bra nu var det över för denna gång, men pinsamt nog fick jag sitta lite för länge på toa hos dottern och hur kul är det att kliva in genom dörren och hälsa och sen bara slinka in på toa och bli sittandes. Så pinsamt och jag tänkte för mig själv, nu tror de snart att jag är sjuk vilket jag inte är på det viset, bara magen som passar på att sköta sig lite extra för att göra livet svårt för mig. Jag har nu prövat de där kuberna med fikon och allt, det sätter igång magen men jag blir som magsjuk, den funkar inte. eller för bra. Den äckliga sirapsdrickan från apoteket har liknade effekt och ger mig magont, den skippar jag också. Fiberrik mat är jag dålig på just nu äter överlag för dåligt av allt. Nu håller jag tummarna för linfrö varje dag.. få se hur det löser sig

Har ni tips?

Jag tog i men sen rann det ut i sanden

Läste just ett blogginlägg om Märtapärta som kickade runt och hade tankar på dans ikväll. Jag är så trött och förbannad på att vara så här tom och håglös. Jag sitter än här än där och så går jag till ett annat ställe och lägger mig. Rastlös kan jag ofta känna mig då jag har en hel del jag önskar att göra precis som vanligt folk. Men inte mycket blir det något med.

Ja, surdegsbrödet jäser som vanligt, hur kul är det på en skala för er läsare. Nej, jag behöver inte roa er läsare, men jag skulle behöva roa mig själv med ett inlägg av intressant natur och med en jäkla massa energi i.

Muttrar för mig själv …

Har klippt snopphåret på Watson… lite fajt blir det så klart, han vill ju gärna bestämma det mesta. Men det går ju inte att gå omkring med en lång strut av hår runt snoppen ser ut som om den är väääldigt lång, snoppen alltså. Det här med att ansa Watson är inte lätt han hatar allt sånt där, morrar och tuggar lite på mig om han får en chans. Jäkla humör han har, men ställer jag honom på hans eget ”skötbord” då brukar han inte trassla utan snällt stå där tills jag är klar. Ibland tänker jag att vi borde ha valt en annan ras en som är mer foglig och inte har så mycket egen vilja. Terrier är bara till för folk som är mer envisa än själva terriern. Det finns ju väldigt fogliga raser … men jag älskar verkligen allt som terriern står för, hög, mycket hög energinivå och den glädje de har över det mesta ser jag inte hos alla hundar.

Men som sagt sjuk som jag blev så vore en hund med lägre energinivå mer passande, en som lite lamt går där vid min sida och sakta viftar på svansen. En som kan sova under brevlådeinkastet utan att bry sig om posten om den så hamnar på skallen på honom.

Det är tröttande med en rabiat, skällande och vilt galopperande terrier mot ytterdörren när han hör något där. Men skulle dörren öppnas av en terrorist så skulle ha bli själaglad och hoppa och pussa och skutta runt av glädje. Alla tvåbenta älskar han och visar det så tydligt, han är ett flockdjur och människan är hans flock. Andra hundar kan han ibland morra på beroende på om den är svart= farlig eller schäfer lik för en sån anföll honom en gång som unghund. Annars säger han inte så mycket till andra hundar och är oftast inte intresserad av dem man möter ute. Va? Ja, klart att han dräglar och blir till sig när tikarna löper, då är han inte riktigt klok enligt mig.

Watson vilar under granen

Drömmar och verkliga tankar

Farmors längtan

Ikväll ska vi vara barnvakt … än har jag inte hört att det inte blir av, men man vet ju aldrig.

I natt har jag drömt så konstiga saker, vaknade med ett ryck, trodde att jag var jättesvullen i ansiktet, näsan såg inte klok ut värsta svullna snoken. Jag vaknade med ett ryck och för bråkdelen av en sekund trodde jag att jag hade förändrats, kände hastigt i mitt ansikte och pustade ut, det var en mardröm. Så verkliga drömmar kan vara.

Läste igår någonstans om cystor på levern att någon oroade sig över hur det skulle bli med dem med tiden. Åhh fy, inte har jag tänkt en sån tanke att min lever som redan nu har lite cystor skulle invaderas av så pass många att man kanske behöver en levertransplantation. Näää, orkar inte med att höra sånt, vill inte ta del. Den här sjukdomen är fan i mig inte klok, jag har nu genom åren läst och hört om så många som har föräldrar och syskon som har dött rätt tidigt i cystnjure. Det är ingen läkare som har informerat mig om att dödligheten i denna skitsjukdom som verkar vara så hög.

Ett tag tänkte jag; vad är det de dör av? Om man får en njure, vad är det som då tar död på en? Kanske låter det som en fånig fråga för alla dör vi ju till slut, men jag undrar varför de med cystnjure dör så tidigt. Det händer att jag blir skakig inombords om jag låter tankarna vandra iväg för mycket i de här frågorna. Jag blir rädd helt enkelt. Jag vill ju så mycket med resten av mitt liv.

Men nu ska jag leva i nuet och nuet är barnbarnet som ska vara här några timmar ikväll, min mamma kommer också över för att få se den lille. Jag bakade en sockerkaka igår så vi har till kaffet.

Sjunde himlen igår snorgänget idag

Jag är lite barnslig idag

Det var den ljuvaste kvällen på länge, med det lilla knytet djupt sovande på min arm. Han är verkligen bedårande och sov lugn hos mig några timmar, knorrade lite och fick välling, sen sov han på makens arm till föräldrarna kom tillbaka.

Lite mer välling och ett blöjbyte senare bjöd han på början till joller och stora skrattgrops leenden. Jag var i sjunde himlen.

När de gick var jag så nöjd med trött, lite spänd var jag i alla fall på hur det hela skulle gå. Sen har jag sovit som en stock hela natten fram till 10.30, vaknar av att jag drömmer att jag plötsligt har två söner och en dotter? Kan ju tolkas på en massa olika vis.

Ute strålar solen, husse har gått en lång tur tillsammans med Watson och dottern. De har sina turer i helgerna, de trivs att gå den där långa svängen och prata om allt dottern och maken. Jag och ”kanske” blivande svärson sover vår tunga morgonsömn medans de är ute och går.

Idag är det dags att börja med matlagning igen och denna gång blir det inte så många olika matsorter för vi har lite fryst sedan tidigare som är iordning för sonens matlådor. Menyn ser ut så här; Rotmos med fläskkorv, Makaronilåda, Köttfärslimpa, Frikadeller med citrongrädde, en vitkål/morotssallad/dressing som håller sig i många dagar. Jag försöker tänka ut matlådor som ger rejält med mättnadskänsla och så använder jag grädde för att han behöver energi, han är ju hantverkare, jobbar med hela kroppen.

Nu ska jag sätta mig i soffan och titta hur det går för snorgängen i Vasaloppet, de där som är först är jag helt ointresserad av, jag vill se blåbären där bak i spåret, de med den rätta kämpaglöden och humorn som vapen.

Var är solen?

Jag är vaken men dagen verkar inte ha vaknat ordentligt. Jag var så övertygad om att solen skulle skina som igår, men inte då. Ännu en av de där grå… säger inte mer.

Skönt att det är måndag så att jag kan bara vara, har ett ärende att göra, men sen är det lugnt.

Igår blev det maken som lagade all mat, han satte igång och var så effektiv att jag drog mig för att klämma mig i mellan kastrullerna  Jag sa till honom när han var klar efter flera timmar att han var väldigt duktig, lika duktig som jag brukar vara när jag förr alltid gjorde sånt, utan applåder. Det där sista är en eftersläng åt mig själv, det här att jag alltid berömmer honom när han gör sån som jag har gjort i alla år utan att en käft har sagt att jag har varit duktig.

Minns från mitt första boende med en kille, när jag släpade tvättkorgen tre portar bort till tvättstugan, så var det aldrig någon som sa något. Men när killen släpade samma tvättkorg fick han höra att han var såååå duktig. Äh, dra mig på en kärra, vet ni vilka som är sämst på det där? Jo, kvinnorna, det är vi själva som håller igång den där olikheten med hur duktiga män är när de gör sånt som är kvinnors vardag. Skäms på oss! 

Nu står vår pelargon här framför balkongdörren nedklippt, men full med nya små gröna blad på väg. Tänk att den överlevde vintern i källaren … den ska snart få ny jord och planteras om. Men det lär dröja innan den kan komma ut på balkongen. Det är inte en pelargon utan flera som är planterade i en vacker hink.

Nu ska jag sätta fart på dagen.

Ibland kan mail roa mig

Statistik om kroppen:

- det tar 7 sekunder för maten att komma från munnen till magen
- människans hårstrå kan hålla 3 kg vikt
- längden av mannens penis är lika med längden av hans tumme gånger 3
- lårbenet är lika hård som cement
- kvinnans hjärta slår snabbare än mannens
- på varje fot har vi runt tusen miljarder bakterier
- kvinnan blinkar två gånger oftare än mannen
- vi använder 300 muskler bara för att hålla balansen när vi står

 

Kvinnor har redan läst färdigt detta mail.

 

Männen, ja dom tittar fortfarande på sin tumme.

En smula deppig idag

Hela dagen har jag försökt att balansera mig, känner mig så deppig  och hopplösheten har tillfälligt tagit över. Mycket handlar om att de inte hör av sig från sjukhuset, månader går och jag får ingen remiss att ta prover, jag har ingen läkare.

Nu har min ev donator ringt och pressat på å de grövsta för att de ska göra det de är där för och tro mig på dessa två veckor har hon nu äntligen fått göra de undersökningar som hon måste för att kunna bli donator.

Men nu har vi kommit fram till att allt i alla fall kommer att hamna i stå, för jag har ingen läkare. Den 6 mars åker min ev donator bort och under de två veckor hon är borta tänkte vi att läkarna skulle sätta sig och sammanställa våra journaler och skicka dem till Huddinge. 

Jag orkar inte med att känna mig så oviktig att jag inte ens får ta prover, inte en skit bryr sig om min hälsa. Det är så min upplevelse är och jag blir deprimerad bara jag tänker på att jag själv måste ringa och vara otrevlig för att de ska bry sig. Så här dåligt funkar det verkligen inte på andra mottagningar det har jag fått veta och så här ska det inte vara.

Maken kom hem med två enorma ljusrosa höga rosor med liten fransig mörkrosa kant med namnet Hoppet. Han hörde att jag var deppig när vi pratade i luren … klart jag gråter.

Ja, lite upp och ner just nu men det ändrar sig snart, vilket år som helst.

Idag skickade jag en sak till dig Vb, hoppas det inte tar för många dagar att få det. Nu är det din tur att vara nyfiken.

Dottern ringde och bubblade om sin nya arbetsplats, hon kommer att få några jobbiga veckor framför sig med många olika workshop ev en vecka i Bangalore Indien. Hon är på rätt plats nu och jag räknar med en redig karriär. Hrmf kan man nu för tiden få en redig sån? Alla får ju kicken för ingenting nu för tiden. Antar att de kickar folk för att de ska ha råd att höja chefernas löner/bonusar….

Nu ska jag ta mitt splittrade jag och lägga mig i soffan, maken har gjort en mugg te till mig och jag bjuder på kardemummakaka som jag har bakat idag till kaffet om någon av er vill titta in. Kram på er alla!

Äntligen

Idag kom äntligen en remiss för provtagning och en läkartid hos en ny läkare. Jag drog en lättnadens suck kan inte säga annat.

Idag har jag virrat runt efter mina terminalglasögon …. jag ser inte på datan utan dem, så jag blev rätt hysterisk innan jag fann dem. Tänk så konstiga ställen man kan lägga saker på och tro att man vet var man har lagt dem.

 Även idag känns våren väldigt långt bort, ute är det bara grått och kallt. Jag funderar på att bjuda mina hundvakter på kaffe när de kommer tillbaka med Watson. Mycket mer lär väl inte hända idag. Jag är bara så glad att jag äntligen fick en tid till provtagning och sen en ny läkare.

Katrinplommon i fokus

Idag har jag kokat katrinplommonkompott en rätt som jag förr blev serverad hemma hos mormor, den åts med kall mjölk. Vad jag inte då insåg var hur välgörande dessa plommon är för en hård mage.

Letade lite fakta kring katrinplommon och fann några rader på recepthjälpen.

Begreppen sviskon respektive katrinplommon avser troligen samma sak, och ordvalet verkar regionalt anknutet. Sviskon förefaller vanligare i söder (Skåne och Halland), medan katrinplommon är vanligare i övriga Sverige. En vanlig uppfattning är att det endast är torkade plommon som kallas sviskon resp. katrinplommon, men egentligen handlar det om en viss sorts plommon som odlas främst i Kalifornien och Frankrike och som lämpar sig bra att torka då det är så söta.

Ja, så nu vet vi det. Grådisig dag och jag ska snart göra mig iordning för en promenad med Watson.

Jag har gått omkring och tänkt på hur man egentligen känner sig med njursvikt. Framförallt så funderar jag över hur andra mår av njursvikt. För allt här i livet är olika fast man till synes lider av samma sjuka.

Jag har blivit svagare rent fysiskt med tiden, kan jämföras med när man var frisk och sprang tills man fick mjölksyra i kroppen och allt tog stopp. Den utmattningskänslan eller den man kände när man hade legat i en vecka i förkylning och feber och på skakiga ben skulle ge sig ut på första lilla turen utanför dörren. Man klarade det, men det var inte mycket mer.

Sen mår jag häftigt illa och det kommer farande så fort att jag inte vet var det kommer ifrån, ingen förkänsla bara illamående som inte för den delen behöver betyda att jag kräks, ofta ulkar jag bara, och försöker dricka vatten för att stävja det hela. Stress utlöser garanterat illamående och att äta precis före man ska iväg.

Yrsel och en matthetskänsla i kombination kan komma när som helst, gående eller sittandes.

Törst … vidrig törst som jag inte får släcka som jag vill, utan det gäller att tänka sig lite för. Dricker jag för mycket eller äter för salt så får jag dagen efter en kropp som väger mer, vilket betyder att den har sparat vätska och då får min hjärta jobba mer än normalt.

Matlusten tappar jag mest hela tiden och plockar upp den en annan dag. Fram och tillbaka med matlusten, en del maträtter smakar inte som förr och jag vill inte ha dem. Gamla favoriter är just gamla favoriter.

Psyket hoppar vi över, ni ser väl själva hur upp och ner det går.

Huden blir torr, benens skinn krackelerar hur jag än smörjer.

Sömnsvårigheter och en hel del annat smått och gott.

Nu måste jag ut med Watson.

Kvack

Hej

Kvack, kvack, sitter här och känner mig så nöjd med dagen som började bra med hundpromenad, lunch och en lite lur på soffan. Sen pratade jag med Vendettanbettan som äntligen hade fått post från mig. Då var jag lite trött och sliten först med piggnade till av pratet.

På eftermiddagen var jag och fick manikyr vilket var på tiden, jag är nagelbitare vissa delar av året och sen när jag av någon anledning slutar att bita, så får naglarna växa sig fina. Nu fick jag alla jämna och välskötta och då kan jag lättare sköta om dem själv.

Idag när jag kom låg det en plastkasse i vår postburk, den där som vi har ställt utanför dörren för att Watson inte ska bli så galen när posten kommer farande i brevlådan. Det var lite omtanke från en god vän som låg i påsen, hon fick tag i en bok om stickning och virkning från början på 50-talet. Direkt tänkte hon på mig och tog den till mig.

Jag har lusläst mönster och drömt mig bort till 50-60-talet och där i den här boken låg det en liten ”katalog” som en föregångare till IKEA katalogen med med serviser och en massa andra saker till hushållet. En sida med barnvagnar, dyrast kostade 172 kronor. Sånt blir jag salig av, alla olika modeller av skålar som jag själv minns från uppväxten fanns där, helt underbart.

När jag och Watson igår gick vår promenad så såg jag en dam med en tax som jag känner igen från mina hundpromenader. Man får så många nya ”vänner” när man går ut med sin hund. Jag tittade på hennes tax, den strävhåriga varianten av tax som jag är så svag för. Han, Astor gick som en gammal sjuk gubbe och jag som gick på andra sidan gatan tänkte för mig själv, men han är väl lika gammal som Watson, har han blivit sjuk?

Jag vandrade vidare och i slutet av min promenad så mötte jag damen med taxen Astor och det första hon sa när jag hälsade var, ”att hon var ensam nu”. Mannen hennes som var så super trevlig hade dött i sin cancersjukdom och Astor sörjer så. Oj, tänk att han sörjde så tydligt att jag såg det på honom, jag blev ledsen å hennes vägnar och Astors vägnar. Han tittade bara lite snabbt på Watson och sen stod han bara där helt avstängd.

När jag kom hem ville min matfriska hund inte äta lunch … jag tror att han påverkades på något vis av den sörjande hunden som han normalt brukar hälsa på och ”umgås” lite med när vi träffas.

Som om det inte var nog så mötte jag idag på väg till manikyren en dam med en av de hundar som Watson alltid skäller ut, en stor svart labbe, snäll så det inte är klokt. Vi nickade till varandra hundens matte och jag och då sa jag till Zorro som haltar lite han är ju rätt gammal och har nog lite ont, ”lilla gosse hur har du det”? Han kom direkt fram till mig och startade en fantastisk pratstund samtidigt som han tryckte sig mot mig med sin bakdel vilket är en fin hundgest. Jag pratade med honom och sa att han hade så mycket att prata om… då sa hans matte, tänk om man kunde förstå vad han sa?

Då visade det sig att kvinnans man som också har varit cancersjuk i många år bara hade rasat ihop hemma i januari och dött innan ambulansen kom. Han var inte gammal husse och Zorro sörjde sa hon … Inte klokt två hussar som har gått bort, två trevliga personer som jag kommer sakna. Jag har inte pratat så mycket med Zorros husse för Watson blir ju galen när vi möts. Men trots det så var Zorro så till sig när vi möttes, kände verkligen att han hade mycket att berätta och det var en klagosång utan like.

Ikväll kom sonen över med sina tomma matlådor och tog veckans sista fyllda matlåda med sig. Maken och jag har börjat planera för nästa veckas matlagning, som det ser ut nu så kommer menyn se ut ungefär så här. Laxpudding med smält smör, kålpudding med lingonsylt och en korvgryta. Så långt är vi klara men vi ska ha två till, måste tänka lite mer på det.

Nu är det dags att nattinatti….

Fel p[ wp eller vad

Ikväll blir det en sen middag, vi har varit på födelsedagskalas hos sonen och ätit tårta. Igår var det hans födelsedag och då fick jag plötsligt vara barnvakt. När vi satt där den lille och jag så slog det mig att jag för 27 år sedan satt där med hans far som nyfödd.

Det här med barnbarn är onekligen större än jag insåg före jag blev farmor. Jag vet inte vad det är med mitt hjärta, men det har vidgats något otroligt sedan guldklimpen föddes. Nu har jag ju inget totalansvar utan barnvaktsansvar så där 3 timmar åt gången och det är en sån känsla att få sitta där med honom, mata, rapa och jollra. I timmar sitter jag i soffan med kuddar runt om, på magen brukar han hasa ner sovandes efter några timmar. Jag bara njuter och skulle nog kunna sitta där hela dagen om jag behövde.

Har slutar jag for plotsligt funkar inte bokstaverna som de ska har inne i wp. Jag vet inte vad det ar for fel och det ar bara har det ar fel.

Matlagning mest hela dagen

Smiter en stund från laxpudding, kålpudding och korvgrytan, antar att jag får hoppa in snart och göra kalopsen. Just idag har jag ont i halsen och känner mig risig, jag tror det halsonda hör till fibromyalgin som har satt sig i skinkorna och baksidan av låren.

Det gör ont … minst sagt, konstigt att jag ofta får ont i halsen när fibron spökar.

Igår när vi kom hem till sonen (han fyllde år) så låg mitt barnbarn på en filt på golvet och blev så till sig när jag satte mig och ”pratade” med honom. Nu hör man början till joller och en del högre ljud som plötslig kommer ur den lilla munnen. Jag kan baske mig inte sluta titta och klämma på den lilla godingen.

Idag blir det nog inte så mycket mer än matlagning, jag funderar på att svänga ihop en banankaka till kaffet men det återstår att se om orken finns. Jag tror att min man nu börjar inse varför man ska ha en extra liten frysbox. Det blir mycket mat över och det vore så smidigt om jag kunde packa matlådor på en gång och frysa ner till kommande veckas luncher till sonen.

Vår nuvarande frys är proppfull och vi förgriper oss ständigt på den i våra försök att klämmer in mer än den mäktar med. Jag och min önskan om en liten frysbox … vi får väl se nu när han själv står med mig och lagar mycket mat varje söndag Det har till och med varit han som har lagat mestadels av maten för jag är rätt trött, han säger att det är kul att laga mat. Vilket jag inte har svårt att förstå som själv normalt älskar att laga mat.

Nu ska jag ta tag i kalopsen om inte min flitiga man har klarat av det själv.

Tankar om kvinnans kropp

Jag läste hos Witchbitch ett inlägg där hon funderade över frilandsjournalisten Cissi Wallin som har en kolumn i Metro.

Cissi har en längtan efter att bli som tex Clair Wikholm, det jag ser framför mig är en äldre kvinna med ett sprakande rött hår, hon tar plats hörs och syns. Cissi har en egen mamma som tydligen var lite brokig och glittrig i uppväxten och då var det väl lite skämmigt att ha en sån mamma. Men nu så är det så hon själv vill vara, synas och höras inte blekna bort med åren och bli till en anpassad tant utan färg eller form.

Tänk att jag förstår precis vad det hon menar, för visst är det väl rätt härligt med kvinnor som vågar vara raffa tanter eller för den delen vara som de själva vill, inte bryr sig om vad som är ”lämpligt” för en dam av äldre modell.

Men när jag först läster Witchbitch inlägg och sen idag ser Cissis text i Metro så känner jag att nja, jag gillar ju kapp och hatt tanten. På något vis så känner jag att när man blir tant när nu det än kommer så ligger det en viss lättja i hela väsendet som jag inbillar mig är rätt skönt. Det behöver inte betyda att jag är grå för att jag är glitterfri eller utan modekläder och färger.

Det mest befriande med tantåldern är ju att man ska bli just befriad ifrån att bli bemött och betraktad efter det jag har hängt på min kropp. Att få bara vara i en kropp som inte alls är hipp längre. Att slippa se ut på ett visst vis för att vara ok. Vi kvinnor har jag alltid det där hängande över oss hur vi ska klä oss för att passa in för att vara sexiga, tilldragande, matchande, avsmalnande, förfinande osv i all evighet.

Tänk att få dra en klänning över skallen en sommardag hänga en kofta över armen, rediga skor på fötterna och gå ut. Inte en tanke på att behöva vara tilldragande, bara vara praktisk. I hela det här uppklädandet av oss flickor/kvinnor så ligger det så mycket av vad andra tycker om oss. Vi ska hela tiden vara något för andra att vila blicken på.

Jag längtar till tanten i mig får ta plats, det skulle passa mig med kaftaner i olika färger för grå behöver jag inte vara bara jag får vara bekväm i mig själv och i mina kläder.

Jag hyllar tanten vare sig hon har hatt och kappa eller en raffigt glittrig urringad överdel. Jag vet att den där raff tanten alltid väcker starka känslor hos andra. Vet inte om jag ska beklaga den ofta dåliga smaken eller om jag ska applådera hennes fria sinne. Det ligger något utmanande och vulgärt i henne uppenbarelse, själv föredrar jag nog att vara mer grå och osynlig.

Men inte för att jag tycker att jag inte har rätt att ta plats eller finnas utan för att jag anser mig själv vara så färgstark att jag kan få vila i mig själv som tant, äntligen.

Jag läser Amalia och jo, jag gillar den tidningen på många vis, men deras desperata jakt på allt kvinnor ska göra så fort de når den magiska åldern som kallas medelåldern är grym att ta del av. Kvinnorna ska förverkliga sig själva och det är mest överklasskvinnor med höga löner de vänder sig till.

Ska fan vara högavlönad kvinna och inte ha kommit längre än att man bara ser sig själv som något som ständigt ska förbättras för att duga. När de inte svälter sig själva så får plastikkirurgen göra det åt dem med fettsugning. Målet verkar hela tiden vara det man möjligen var i tonåren smal, rynkfri och med liten hjärna.

Sin späkta taniga tantkropp hänger de dyrbara kläder över med rätt logga, allt för att vara rätt i betraktarens öga. Jag ser en del av de här kvinnorna på vår ö och jag tycker så synd om dem. De har ju gått på världen nit och inser det aldrig utan ser oftast lite ner på oss andra. Visst är det kul att vara lite uppklädd vid rätt tillfälle, sätta lite smink på ögonen och fixa håret. Men att leva efter att se ut som om man ska gå på middagsträff dygnet runt måste vara en ok att bära på hela livet. Tänk att ständigt tänka på att vara rätt för andra, vilket helvete till liv.

Nu tappade jag bort raff tanten i det hela för hon har mycket lite att göra i Amelia kretsar, där ska man vara rätt klädd och smyger sig en geopard överdel in så är det en godkänd sån, dyr som vore den äkta päls. Men samtidigt så hänger inte god smak och pengar alltid ihop, men bara man har rätt logga så går vad som helst hem.

Ett litet ynk idag

Här sitter jag och tycker sååå synd om mig själv, halsont och förkyld är inte att leka med. Det blir en dag i sängen med mycket sömn, som omväxling till andra dagar när jag sover i soffan, här ska sovas i sängen denna dag. Vad gör man inte för att få lite omväxling?

Igår var jag iväg till labbet och tog mina prover, det gick bra. Ute snöade det oavbrutet och snösvängen var väldigt sent ute, det här med snösvängen.. hur kommer det sig att ju mindre snö vi får desto mindre blir det plogat när snön väl kommer? Förr så gick plogarna varma redan tidigt på morgonen för att förenkla livet för oss alla. Nu får man vara glad om de plogar upp  vägarna vid lunchtid, trottoarerna använder de till överbliven snö.

Ringde min ssk och frågade om proverna idag, det såg väl skapligt ut, klart att kreatininet var sämre, men andra prover var lite bättre och det har nog med att jag äter så lite. Kaliumet var ännu sämre och jag blir ombedd att äta bananer vilket jag gör varje dag och en tablett med kalium, men det är ändå lågt. Det blir man trött av sa ssk .. jo, tack trött är jag så det räcker och blir över.

Nu fick jag höra att nu när alla prover är klara på min ev donator så skickas svaren direkt till Huddinge. Sen är det bara att vänta på en tid från dem, ops minst sagt.

Så här i slut tampen är jag rädd, kan inte annat säga och jag vet inte vad jag är rädd för? Att min vän visar sig vara olämplig som donator, eller att vi ska gå igenom allt och sen funkar inte hennes njure när den är på plats i mig, eller att jag ska bli så himla dålig av all medicinering man får för att hålla kvar den nya njuren i min kropp, eller rädd, bara helt enkelt skiträdd för att det kan gå åt helvete.

Jag har en önskan, att få en läkare på Huddinge som jag känner är MIN läkare. En som jag kan prata med, skoja lite med och känna tillit till. Det är min enda önskan med det som ska ske på Huddinge. Får jag en empatisk läkare så kommer allt att gå bra.

Har funderat på att sätta mig och skriva ner hur jag vill ha det om jag har oturen att inte klara av det jag ska gå igenom. Man vet ju aldrig, men min man vet ganska bra hur jag vill ha det med det lilla jag har att ge efter att jag har gått bort. Ni ser hur tankarna fladdrar runt i skallen på mig, de flesta av er tror nog att ni är odödliga.. det trodde jag tills jag blev sjuk. Det är så vi alla brukar fungera, vi tänker inte så mycket på sånt här om vi är friska, det drabbar inte mig utan andra. Tror man…

Tja, vilken muntergök jag är idag eller hur? Nu skyller jag på förkylning, inte lätt när en kvinna blir förkyld eller så.

Rännilar av blod som banar sin väg

Dagen har mest bjudit på en slags dvala sängliggandes, själva förkylningen vet jag inte vart den tog vägen. Antar att det var en synnerligen fibromylagimärkt dag med både halsont och förkylning. Men trött så in i norden var jag redan igår, tänkte ett tag att kanske hade det hela med mitt provsvar att göra. Jag har ju förr alltid fått en svacka när jag har lämnat prov och väntar på svar. Som om jag varje gång förbereder mig på det värsta…

Redan igår ringde sonen och sa att han skulle komma och fika på kvällen, han skulle ta med sig den lille godingen. Jag insåg då när de kom att jag var svag och trött men det gick att rycka upp sig några snäpp när han den lille kom i min famn. Jag tror banne mig han healade mig när han låg där och sov så tungt. Jag har sagt det tidigare, säger det igen, det händer något med mig när jag får vara nära honom.

Då kan man ju tänka sig att jag ska vara piggare idag.. men se så har det inte varit, jag har nog sovit så där 3 timmar i två omgångar.

Jag drömde en så otäck dröm, jag satt ute på en filt på den grönaste gräsmattan och njöt i solen med en bok. Det fanns andra personer runt om men ingen som jag kände igen. Rätt vad det var dök det upp en hemmagjord farkost med två killar i ovanför vårt huvud.

Jag minns att jag blev rädd och tänkte att de kunde landa någon annan stans. De hovrade över oss inställda på att landa där jag satt, maskinen såg ut som en sån som man ställer ett stort parasoll i, de satt på den ”tunga” delen och över sig hade de faktiskt något som såg ut som ett parasoll. Ljudet av en båtmotor hördes, de skrek ner till oss att vi skulle flytta på oss.

Men det hann vi inte för motorn bara la av och så singlade de rakt ner från hög höjd. Plötsligt var det min dotter som satt med mig och jag tänkte bara på hur jag skulle se till att hon inte såg det hemska som höll på att hända. SPRING skrek jag åt henne och tog hennes hand och drog bort med henne i samma veva som jag hörde de två pojkarna slå i marken. Jag vågade inte titta, min fantasi skrämde skiten ur mig.

Vi sprang in i ett hus som inte var vårt, men öppet för allmänheten. Väl där tappade jag kontakten med min dotter, jag hade hela tiden så svårt att se tydligt. Jag tänkte att det är som när man vaknar och inte ser så bra den där första stunden. Jag kliade mig i ögonen och såg så dåligt och var hela tiden medveten om att jag inte såg klart.

Sen insåg jag att jag måste ut och hjälpa de där pojkarna fast jag var så rädd för det jag skulle få se. Skrek åt någon ”har ni ringt ambulansen”? Vet inte om jag fick något svar för jag gav mig ut igen mot olycksplatsen.

Gick genom något som liknade en vårdcentral och som tur var fick jag höra att det var det någon på plats som vårdade pojkarna. Jag gick med tveksamma steg för att hämta min filt och min bok. Vid gräsmattan stod det många och tittade nyfiket på ingenting, jag genade över gräsplätten och såg till min fasa långa rännilar av blod som banade sig väg mellan grässtrån och lite smågrus som fanns i slutet av gräsmattan. Åhh, läskigt mycket blod och jag tänke att de nog inte kunde ha överlevt. Tog min filt och bok som låg lite på sidan om olycksplatsen.

Det var i stort sett drömmen och jag funderar nu över vad det är jag inte ser klart på? Är ju inte så svårt att tänka sig att jag är rätt förvirrad rent mentalt inför det här jag ska gå igenom med donation eller ej. Jag är tröttare än trött och sover lätt och hur länge som helst. Kan vakna upp och liksom känna att jag bara måste gå upp någon gång, men kroppen är så trött att det är lättast att bara vända lite på sig och somna om. Jag flyter omkring i någons slags dvala när jag sover på dagarna, mycket konstig känsla och ett tillstånd som inte hör till en normal lite tupplur. Förr om jag la mig en stund på dagen så sov jag sällan länge, en kvar eller 20 minuter sen var jag pigg igen. Nu kan jag sova i timmar och klart att jag känner mig lite piggare när jag vaknar. Men piggheten brukar inte stanna på besök så länge hos mig.

TGF eller äntligen fredag

Freeedag, alltid lite extra känsla i den dagen fast jag inte jobbar längre. Jag har idag inte sovit alls, tagit det väldigt lugnt. Bakade ett gott bröd till mina hundvakter som de ska få när de kommer med Watson. Sen när jag ändå var i farten så fick jag för mig att en äppelkaka aldrig är fel till kvällsfikat som numera mest är te för mig.

Jag har bakat i omgångar, läser slutet i en så himla bra deckare, den heter Dödens Kemi av Simon Beckett säkert den bästa deckare jag har läst på väldigt länge. Så mellan bakningarna har jag läst min bok, nu sitter jag här och spretar med fingrarna har precis lackat dem med lite svagt rosatonat lack.

Det är fredag och man får lov att göra sig lite vacker… funkar inte det kan jag väl kasta in äppelkakan, den gör garanterat maken glad.

Middag ska vi ha vaneätare som vi är, jag har som vanligt kött som ska stekas. Fredagar är vår köttmiddag och ikväll blir det entrecoté, ska göra en sallad med ugnsrostade tomater med lite saltflingor och balsamvinäger ovanpå halvorna. Till det ska jag skära mitt hembakta ljusa surdegsbröd som nu är två dagar gammalt i fyrkanter och steka i smör. Till det ska jag göra en sallad med fetaost och blanda ner i tomaterna och krutongerna, funderar på att skära lite kiwi i bitar och lägga ner. Det skulle vara kärnor från ett granatäpple, men jag orkar inte gå ner och handla, tänkte att kiwi är ju lite syrligt. Goda ostar köpte vi när vi handlade sist, jag längtar tills jag blir frisk igen för jag vill åka in till stan och gå i Hötorgshallen och köpa kött och ost.  God lagrad ost får man inte var som helst,  jag är väldigt svag för getost.

Min pappa var fena på ostar, vi hade ofta ostar som låg på elementet för att bättra på sig lite. Han gjorde fantastisk potkäs där han duttade med lite cognac eller vad det nu var för sprit han hällde i. Så jag är rätt bortskämd med väldigt god mat från min uppväxt. Fredagar var höjdaren där vi satt vid vackert dukat bord och njöt av maten. Både mamma och pappa var kanonbra på att laga mat och mamma hade ett intresse för rätter från andra länder och ville gärna servera lite olika saker. Det tackar jag henne för, barn som växer ska serveras olika smaker för att lära sig äta. 

 En skolkompis kom och ringde på dörren en vanlig vardag strax före middag. Hon drog sig hastigt undan när hon tittade ut i köket från hallen, frågade om vi skulle ha gäster? Nej, sa jag. Har ni alltid det så där fint när ni äter? Kanske var hon van vid att man ställde kastrullen rakt på bordet, vad vet jag? Det gör jag själv ibland men inte ofta.

Pyts så bra det där gick.. glömde bort krutongerna så de är inte gyllenbruna mer åt brända hållet till. Så där är det när man ska blogga och laga mat på samma gång.

Nu ska jag lägga mig en stund och läsa klart deckaren.. för en gångs skull så vet jag inte vem mördaren är, det tycker jag är bra jobbat av författaren.

Hörrni … trevlig helg på er alla!

Urladdning

Helgerna går alltid så snabbt, jag önskar att det var en dag till av ledigheten. Inte blev det något gjord denna helg, jag lovade att vara barnvakt en stund och den stunden blev det inget med och så rök liksom lördagens möjligheter att göra annat.

Melodifestivalen var vi som de flesta andra inställda på att titta på och så blev det, men saker händer i min familj och jag tappade fotfästet. Visst såg jag melodifestivalen, men med en känslomässigt blockerad skalle så hängde jag inte med riktigt.

Usch, det är jobbigt med livet när det tar krumsprång som man aldrig i sin vildaste fantasi trodde kunde hända med oss i vår lilla fina familj. När vi möter en person med kärlek och vänlighet och bara får värsta tänkbara tillbaka, mycket värre än ni kan förstå. Att hänga så här i ingenting och känna sig maktlös är en vidrig känsla. Jag pendlar mellan att försöka förstå och möta upp med kärlek för att till slut ge upp och hata. Vill gå ut och slå ihjäl den djävulen, dränka, skjuta, bränna eller ja, vad som helst som sätter P för det onda.

Hårda ord, men det är så det känns när någon trakasserar familjen och allt som vi normala människor skattar högt trampas på. Psyksjuka människor borde vara inlåst och steriliserade för att inte förgöra vanliga människors liv. Men vi lever i ett samhälle som gör allt för att minoriteter ska finnas kvar och göra som de vill, hänsyn tas inte till andra varelser varken små eller stora. Den förlust barn gör av att växa upp med en psyksjuk förälder är en förlust som samhället oftast väljare att blunda för.

Den vuxne har alltid sin jävla rätt till allt. Men barnet vem skyddar egentligen barnet? Inte en käft för de vuxna har sin rätt i alla lägen. Alkoholisten och narkomanen har samma rätt till sina barn, hur illa de än sköts. 

Jag fattar att många tycker att det här inte låter klokt, men ta och umgås med en psyksjuk idiot och se vad som händer runt om en sån person. Så kanske även ni tycker att man borde sterilisera dem. Sug upp all luft som finns i din närhet, damma samtidigt bort allt mänskligt och kärleksfullt. Kläm in allt djävulstyg som tänkas kan, fysiskt våld, mental terror och elakheter, avund, svartsjuka, psykoser i kortare doser, ovilja att bli frisk, själviskhet, egoism, maktmänniskor, lata personer… 

Så ser sinnessjukdom ut.

Alla kan vi drabbas av tillfälliga mentala problem, det är inte dem jag talar om. Jag talar inte heller om de som söker hjälp, inser att de har tomtar på loftet, eller har återkommande depressioner. De är inte dem jag talar om, jag talar om de som går över alla gränser och lever bland oss till synes normala när man tilltalar dem. De som skadar alla de får en närkontakt med, det är dem jag talar om.

Jaha ett upplyftande söndagsinlägg… men en bit av min vardag delade jag med mig av idag. Jag insåg för inte så länge sedan att det är mer än jag orkar med i min egen situation, men vem bryr sig?

Man får inte mer än man kan orka bära säger de någonstans i bibeln, är inte så säker på att jag alltid håller med om det. Men man orkar mer än man tror det kan jag skriva under på.

Vill så här på slutet bara påtala att mitt inlägg säkert väcker en massa starka känslor hos vissa angående steriliserings tanken, jag är inte alls ute efter någon stormig debatt, jag var bara i behov att lufta hela mig, för jag håller på och kvävas av alla tankar och känslor. Jag har bara skrivit om toppen på isberget och hade behov av att få ur mig tankarna/känslorna.

Som ni alla vet är det mesta av det jag skrev om idag tabu artat. Man får inte låssas om att det finns psykiska problem i ens närhet, längre än så har vårt samhället inte kommit. Jag tänker också på de jag har omkring mig vilket gör att jag inte har velat skriva om det här tidigare, det är ett relativt nytt problem och jag tror att det hela kommer att lösa sig inom en snart framtid. Hur vill jag inte gå in på, men jag vet att det någonstans kommer att bli bra igen.

Att stilla sig

Måndag grå och tom om jag inte fyller den med något. Ringde en vän, kände mig så deppig över allt och ingenting. Insåg efter vårt förlösande prat hit och dit att jag inte är ett offer. Jag ska banne mig inte agera offer och fastna i att det inte går att göra något.

Jag kan inte leva andras liv och måste inse min begränsning när det gäller en massa saker. Jag har redan en depression som är helt min egen att tampas med. Den försöker jag hålla ifrån mig så gott det går, men därutöver tål jag inga andra psykiska påfrestningar

Det svajar mellan uppgivenhet och tårar, jag stagar upp mig med jämna mellanrum för att ”se” normal ut. Jag måste inse att livet aldrig kommer bli sig likt igen oavsett hur det kommer att bli med att få en ny njure eller dialys. Annat som har trängt sig på ska bara ut ur mitt liv, så att jag kan andas igen. Inget jag kan göra något åt, men jag ska banne mig hitta en inre väg ut för mig själv.

Jag brukar vara rätt tuff mot mig själv när jag måste göra en  korrigering, det går inte på annat vis. En mental korrigering är inte att leka med just nu när jag mentalt är så på gränsen. Men det går, allt går i den här jävla världen när man inget har att välja på. Så är det bara.

Man har alltid val .. alltid val. Det är det som är det svåra att man faktiskt alltid har val. Omdirigeringar i livet kan ta tid och vara mycket smärtsamt under den tid man velar och inte tror att man har någon väg ut. Men i samma stund du sätt ner foten och bestämmer dig för hur du ska göra. Så är det smärtsamma över, det här din nya resa börjar. En resa utan att du är ett offer…

Nu har halva dagen gått åt att boosta mitt sorgsna psyke. Nu ska jag ta och fylla resten av min dag med nyttigare saker. Nu har tårarna fått droppa klart, nu får det vara nog för denna gång.

Hatthyllan och jag

Letade hatthylla och det var inte lätt fanns så många, valde en som passar mig.

Här lägger jag min blogg ett tag.

Fånga dagen

Jag är ju inte dummare än att jag försöker fånga en stund av tillvaron då och då.

Alla ni vänner som har hört av er, det värmer att läsa era hälsningar. Men det börjar bli trångt på hatthyllan, så jag kilar ner en stund.

Som ni väl förstod tog det stop i mig, jag har ägnat dagarna åt att gråta och sova. Nu verkar det som om tårarna har torkat för denna gång och jag bräckligare än vanligt försöker komma på benen igen.

Igår var jag till njurmottagningen och träffade en jättemysig rätt ung njurspecialist, henne ska jag göra allt för att få behålla. Hon är ju bara tillfällig tills den andra nya som jag aldrig mött blir frisk. Hon berättade om mina provsvar och jag upplevde för första gången på alla år på denna mottagning en läkare som var lik min husläkare.

En läkare som tillsammans med mig kom fram till vad som var bäst att göra medicinmässigt, jag gillar att känna att jag är vuxen och kan ta  ansvar själv när det gäller min kropp. Det är ju ändå så att det är jag som sköter om den här kroppen år efter år. Det är jag som har sett till att jag har så pass stabila värden i den mån jag kan påverka det hela, min insats och läkarens recept på medikament. Man ska ju vara som ett team med sin läkare, men det har inte upplevt tidigare.

Jo, jag är sämre fast jag är stabil, det betyder att jag inte störtdyker utan långsamt får sämre värden. Nu funkar 8% av min njurfunktion, det är alltså inte  konstigt att jag mår dåligt och inte orkar så mycket. Min läkare visste inte något om min väns provsvar, så jag vet ännu inte om det hela har gått till Huddinge. Jag försökte höra med min ssk, men hon visste som vanligt inget och det där handlar ju om det etiska, min syrra och läkare ska inte vara inblandad i min ev givares journal. På måndag är min vän hemma igen, hon får väl ringa då och höra om de har fått in alla provsvar och skickat iväg det hela. Det kan vara så att något prov får tas om, men det vet man ju inte nu.

Jag ska själv ringa min koordinator på Huddinge och tala om att jag är risig och att jag nu bara har 8% som fungerar så att de om nu min vän är ok för att få ge en njure, sätter fart och inte kör långbänk med att kalla oss till ett besök där allt bestäms.

Jag känner mig väldigt ynklig när det gäller den här biten, nu när det inte är långt kvar att få veta om hon får ge mig sin njure så gråter jag mest. Det är ju vägs ände fast det för de flesta blir början på något nytt. Jag vet inte hur det kommer att gå, det är ju många saker som ska fungera och jag väntar som vanligt.

Jag har idag träffat min goa husläkare, hon känns som en vän när vi ses. Hon ordnar tid hos en kurator att prata med som ska vara kanonbra.  Jag behöver nog det nu, ösa ur mig och få lite stöd av någon utomstående.

Annars har jag inte gjort så mycket de här dagarna, mest ömkat mig själv och snutit upp en massa papper. Har haft svårt att skriva här för jag känner att det mest blir ynk och elände som kommer ur mig och jag vill inte att ni ska se mig bara som ett ynk. Det är ju inte jag, fast just nu är det ju så …

Nej, jag ger inte upp som några trott, men jag måste få lägga ner när det blir övermäktigt i känslolivet. Jag har skrivit blogg i dagboksform i många år nästan varje dag, så lite svackor får man nog räkna med.

Jag har mest sovit idag efter läkarebesöket, men ett ljust russinbröd med en klick surdeg i har jag iallafall bakat och middag blir väl som vanligt en köttbit. Men det blir makens besvär då jag inte orkar mer idag …

En mycket varm kram till ER ALLA och en trevlig helg önskar jag er.

Den som gapar efter en bit får en hel tårta

Vi har varit en tur till ett husbilscenter, vi drömmer om olika saker som vi vill fixa i husbilen när det är dags att hämta den från vinterförvaringen, så där i slutet av april. Kikade in i husvagnar som stod uppställda, fantastisk inredning, stort och praktiskt. Det blir lite skillnad på husbil och husvagn det ser jag klart nu. En husvagn är egentligen bättre rustad för boende med en ätdel, sovdel, kök och ”vardagsrumsdel”. Man kan nog få mer om man köper en ännu större husbil än vår 6,30 lång, men den vi har är perfekt för oss två.

Sen åt vi en hamburgare som lunch på vägen hem, kom på att jag inte har ätit en sån sedan vi var ute med husbilen sist.

En sväng in på Ica blev det för att handla det som behövs för nästa veckas matlådor till sonen och oss. Då var jag väldigt trött och mådde lite tjuvtjockt, hade glömt min lilla flaska med vatten i bilen, så jag var försiktig med att inte ta i så illamåendet skulle överraska mig. Mötte en gammal vän och jag ville bara gå orkade inte stå där och ”slösa energi”. Ha ha, jag som förr kunde prata i evighet när jag sprang på någon ute.

Tänkte på det Lasse Wall så vänligt skrev i en kommentar till förra inlägget. Det är väl så det är med bloggvänner man tänker på er alla ofta och undrar hur olika saker i era liv går. När någon tar en paus bli man ofta lite orolig och saknar den som släpper bloggandet för ett tag, man längtar alltid till att allt är som vanligt igen. Just det där att man inte har träffats eller egentligen känner varandra, men ändå så är man väldigt nära varandra. Märkligt fenomen eller hur?

Igår frågade maken mig om jag ville ha något speciellt, något han kunde handla på vägen hem. Efter en stund sa jag en bakelse, vi har en affär som heter PrisExtra, där har de jättegoda tårtor och bakelser väldigt billigt. Det är dit vi brukar åka när det är kalas på gång. Men denna gång ville jag bara ha en bakelse, men maken kom hem med en helt tårta… fanns inga bakelser kvar. Synd nog var det en Schwarzwaldtårta med för lite nötbotten så det var bara grädde. Men en hel tårta, jag som äter så lite själv.

Jag kom på att jag har totalt gått ner 7 kilo och det är jag så nöjd med, 5 kilo sedan jag var hos transplantationsläkaren som sa att jag inte fick gå upp mer och jag sa nä, oro dig inte jag ska ner. Jag visste att jag skulle hamna i den här fasen av självsvält… matleda med naturlig viktnedgång. Det är väl alla småtjockisar dröm att inte vilja äta, men det är banne mig inte så kul när man ingen direkt hunger känner och när god mat bjuds så vill man inte ha.

Jag skrattade för mig själv en dag för till lunch blir det A-fil, kokta katrinplommon  för magen du vet och så Kalaspuffar, det mest onyttiga man kan äta, det är vad jag äter till lunch. Men socker är också energi och äter man inget annat så duger det gott med Kalaspuffar. Minns i min  uppväxt att syrran och jag sällan fick de där åtråvärda puffarna, för dyrt sa mamma, tror inte man då var så medveten om sockerhalten i saker. Det var på den tiden vi alla åt husmanskost med smör och fläsk och drack läsk bara när det var fest. Läsk var något man längtade efter och fick sugrör, det var väldigt poppis när jag var barn, man fnissade så man fick upp läsken i näsan och det var läbbigt kan jag säga när kolsyran bubblade runt där i snoken på en.

Nu ska jag sätta mig i soffan en stund med en kaffelatte … blev lite sur på Ica, såg att de hade baristamjölk och tänkte att det är ju bra för mig. Den är fet och lättvispad, passa fint till min enda kaffelatte per dag, så är det bra med lite extra fett när jag äter dåligt. Kom hem och såg att idioterna självklart gjort en lightvariant av baristamjölken bah, sur jag blir det är bara 0,9% fett i den. Helt bortkastade pengar tycker jag.

Nya prover måste tas

Så irriterande det är att vakna av att telefonen ringer … inte hinner jag upp och svara och inget säger de på bandspelaren om vem de är som ringer.  Masade mig upp och satte mig i soffan med en kopp te, tar ett tag att vakna.

Ringde min ev donator, hon satt med två veckors postgenomgång efter sin semesterresa. I alla papper låg kallelse till några fler undersökningar eftersom de hade hittat något som inte behövde vara ett dugg på binjuren, som de ska kolla lite extra, så en månad till lär vi få vänta på svar. Hon skulle störta iväg idag på en gång och ta fler prover och resten senare i veckan.

Nu siktar vi på maj månad för operation, ja, jag tänker vara optimist hela vägen fast jag kanske inte borde. Men maj är ju en perfekt månad att bli opererad i, våren, ljuset den ljumma luften, fåglarna, blommorna och allt det gröna. Att få födas på nytt samtidigt som våren tar nya tag det är väl något att drömma om?

Igår var jag salig, satt här med barnbarnet i famnen, barnvakt i tre timmar igen. Åhh det är så mysigt, min mamma dök upp och maken han stod i köket och lagade mat, nu har sonen sagt att det är sista veckan vi ska laga mat till honom, han vill klara sig själv igen. Men jag tror att det var helt rätt av oss att erbjuda den här ”favören” till honom för en period. Nu sover den lille nästan hela nätterna, så det blir väl mindre slitningar när man får sova mer normalt kan jag tänka mig.

Jag skrattar lite för mig själv, på mitt bord ligger mina att göra listor. En för varje rum här hemma inklusive balkongen, det är egentligen inte mina listor längre för jag orkar inte göra något av det där, orkar bara skriva ner som förr vad som bör göras. Jag har visat dem för min man och tror nog att balkongen kommer att bli som vi har tänk, lite målat, ny heltäck på golvet och ut med en träskänk som står där ute, den är mest ivägen. Resten får vi väl ta om jag får något nytt liv framöver. Ibland när jag skriver sånt så gungar det till i mig av all ovisshet, måtte nu min ev donator vara frisk så att vi kan få göra det här tillsammans som det är tänkt.

Idag ska jag gå ner till vårt lilla centrum och få fotvård, det ser jag fram emot. Handla lite på vägen hem sen är min dag förbrukad.

En ikon

Vaknar tidigt och kan inte somna om …. solsken idag och humöret åker upp en bit.

Jag är helt tom i skallen dag efter dag, jag har satt mig här flera gånger för att skriva men jag har kommit in i en idétorr period.

Har inte gjort så mycket de senaste dagarna, tar mig upp och ut med hunden, lunch och sen sover jag ett par timmar. Eftermiddagarna har jag varit så seg och avslagen att inte mycket blir gjort. Tiden rullar och jag vet inte vart den tar vägen.

Tänker att det är som om allt i mig har stannat upp, bara väntar på de här sista provsvaren som kommer om så där tre veckor. Jag längtar verkligen tills vi får gå vidare och slutligen hamna på Huddinge, men rädslan att det inte blir så sveper över mig rätt ofta. Dottern dök upp igår och var pratglad, jag är glad för besöket men blir så trött orkar inte umgås så där som jag är van vid och middagstid är som vanligt min sämsta tid för besök.

Igår pratade jag med min vän S sedan många år, han är ikonmålare och jag fick i 50-årspresent en fantastisk ikon med Maria av honom. När vi pratar så säger han att jag ska få ännu en ikon av en ängel Michael Jag blir så rörd att jag gråter, vi ska ses efter påsk. Jag behöver ett skyddshelgon sa han, så får det bli. Om ni visste hur lång tid det tar att måla en enda lite tavla, han får nästan sluta andas för att inte darra med penseln.

S är till åren och har fått sina krämpor, men inte ger han upp utan planerar att åka till Indien och insupa lite andlighet i ett ashram dit han har varit många gånger. Förr fantiserade jag ibland om att åka med men nej,  jag är inte gjord för den sortens reser och så spartanskt boende. Bara tänka sig värmen fick mig att avstå redan som ganska ung. Man måste inse sin begränsning ibland.

Jag läser och kommenterar inget vidare just nu i era bloggar, känner mig ledsen för det men orkar inte just nu.

Nu ska jag ta mig upp och ut med hunden passa på så länge solen skiner.

Åhh solen, våren

Dagen har jag tillbringat sittandes på balkongen,

 så vårlikt och jag har haft en så skön dag. Tur att jag redan har börjat ta allergitabletterna. Har suttit och fantiserat över hur balkongen ska göras iordning för sommaren, antar att denna sommar kommer vi att vara på balkongen mer än tidigare.

Om jag får en ny njure så kommer vi inte att kunna åka iväg med vår husbil mer än några dagar och då hålla oss i närheten av Huddinge, två gånger i veckan ska blodprov tas och en av gångerna måste jag till Huddinge och träffa läkaren. I tre månader kommer jag att få hålla den kontakten med Huddinge, så friheten blir ju lite inskränkt. Men det gör inget, bara jag får en ny njure.

Jag har beställt skira vita genomskinliga gardiner till balkongen, ny färg ska vi handla och måla över den grå betongen. Jag har en plan … och den som får genomföra det mesta är min man, arma krake.

Nu håller jag på och reducerar en buljong med citronbitar för att sen kunna göra en god sås av den, hälla på lite grädde. Hade fiskpaté i frysen som jag har tinat till såsen.

Fick några roliga rader från en av mina äldsta vänner som jag bjuder på, ni killar som läser har väl humor.. ja, det utgår jag ifrån.

                              ———–

Varför lägger männen huvudet på sned när de tänker?
För att deras två hjärnhalvor skall få kontakt.

Vad är det för likhet mellan p-platser och män?
Antingen är dom upptagna eller handikappade.

Varför gillar män bilar och motorer?
Dessa kan de i varje fall manipulera.

Vilken är skillnaden mellan en man och en katt?
Ingen, båda är mycket rädda för dammsugaren.

Vad kallar man en intelligent, känslig och vacker man?
Homosexuell.

Vad är den gemensamma nämnaren för moln och män?
När de försvinner kan man hoppas på en vacker dag.

Vad är den gemensamma nämnaren för män som frekventerar barer för ungkarlar?
De är alla gifta.

Vad är skillnaden mellan en mans hjärna och en oliv?
Färgen.

Vad bör en kvinna göra när mannen springer sicksack i trädgården?
Fortsätta skjuta.

Männen är beviset för att reinkarnation existerar.
Man kan inte bli så dum under ett enda liv!

Varför är männen hjulbenta?
Oviktiga saker sätter man inom parentes.

Skicka detta till alla kvinnor som kan skratta och också till alla män som vill få sig ett gott skratt och kan hantera sanningen!!

 

En brokig härva

Lyckan var stor när jag fick gå till posten och hämta lite mer raggsocksgarn.

Mitt liv en lång brokig tråd

Tror det har blivit min livsuppgift att sticka sockor … Kan man prata om beroende när det gäller att sticka sockor? I så fall är jag ett allvarligt fall och jag borde akut söka hjälp.

Watson och jag har idag gått vår sväng med betydligt mer kläder än igår, det blåser så snålt och solen den försvann redan igår. Jag känner att jag har bättrat på mig lite i konditionen denna vecka, märks att jag har gått en sväng varje dag. Ser lappen på mitt skrivbord och suckar över mig själv, där stod vad jag skulle göra när jag nu ändå var till posten och Ica, men som vanligt så glömmer jag det mesta. En utförd av tre möjliga får nog anses bra för att vara mig just nu, med eller utan lapp.

Tittar ut över Värtan där blåsten drar upp stålgrå vågor med vit kam, det ser så kallt ut och en ensam svan simmar omkring där nere sökandes efter en partner. Tänk att de håller ihop hela livet med sin utvalda, det är något jag gillar hos djur som bildar familj och håller samman.

Fredag igen och jag tinar en köttbit, som vanligt tänkte jag skriva. Är trött nu efter promenaden, posten och lunchen, blir nog till att sova en stund.

Önskar er alla en skön helg, tänk en stund på alla som inte kan göra allt som ni tar för så självklart, njut av livet.

Blandade tankar

 Igår började maken spackla lite på balkongen, vi har köpt färg till den grå betongen, Stockholmsvitt. Konstigt med den färgen, jag dras alltid till den.

Vi var också över till sonens katt för att ge honom sällskap en stund och nytt i mat och vattenskålarna. Så långbent den rödtabbade katten är, smal ser inte alls ut som en svensk bondkatt. Otroligt vackra ögon helt gula, som bärnsten.

Maken bjöd på en god middag med stekt fisk, räksås och sallad. Sen började vi titta på Robinson och gjorde en nästan helt genomför nedsläckning av ljuset. Vi kunde inte sluta titta på Robinson, men alla lampor släcktes och vi tände lite ljus. Till min stora besvikelse så var det dimma ute så att jag inte såg stan, ville se om det var mer nersläckt än vanligt. Men i vårt område var det helt klart en del som satt med stearinljus. En halv miljon hade släckt stod det i DN imorse.

Imorse för den delen blev det väldigt sent med sommartiden. Maken gick ett varv igår och ställde om klockorna och jag sov nog redan,  jag vaknade sååå sent och tänkte att gud nu har jag sovit halva dagen. Så denna dag kommer att gå i raketfart, vi ska hinna ner till dottern som bjuder på kaffe och tårta på eftermiddagen. De hade en middagsbjudning igår och nu vill hon ha hjälp att äta upp de kalorier som blev kvar.

Jag har en irriterande huvudvärk idag, tror att det är fibromyalgi huvudvärk, den som kommer vid väderomslag. Jag är för den delen väldigt svag i kroppen mest hela tiden, blir yr om jag vänder mig för fort eller reser mig för snabbt upp. Det går inte att överanstränga sig för mycket för då blir jag jättedålig, det mesta av det jag tänker ta tag i blir liggande.

Jag har alltid lagat trasiga handdukshängare och små skavanker i våra kläder. När jag nu drar på mig ett tunt underställ så har det blivit ett hål mellan resåren och själva byxkanten. Jag suckar och tänker att nej, det får allt vara, orkar inte riktigt med sånt där som var så självklart förr.

Förstår hur det är att bli gammal och inte orka eller se ordentligt, allt chanserar och hemtjänst bryr sig inte ett skvatt om sånt som är viktigt i ett hem för trivseln. Vem syr i trasiga hankar i handdukar när man inte ser? Vem torkar listerna runt rummen? Dammar av tavelkanterna? Stryker och fixar det där som alla friska göra utan att tänka på det? Visst kan man leva med lite damm i hörnen, men med tiden blir det rätt tråkigt med allt som inte är som det ska.

Minns när jag själv som ung jobbade extra inom hemtjänst när de fortfarande gjorde rätt för sitt namn. En tant jag gick till skötte om sin sjuka äldre man i hemmet, som var en stor villa. I källaren stod ett stort kar, där låg de nerkissade lakanen i blöt tills jag kom … sånt skulle väl aldrig hemtjänst gör ett dugg åt. Nu tycker jag väl inte att det är riktigt klokt att man fick göra sånt, men alla hade inte tvättmaskiner förr.

Mina tanter och farbröder planerade jag tillsammans med vad vi skulle göra nästa gång jag kom. Oftast var det två gånger i veckan jag var där och då städade vi en dag och det gällde att vara snabb. De behövde hjälp med bad och tvätt av hår, lägga håret på damerna och så självklart lagade jag frukost eller lunch beroende på vilken tid jag var där. Handla och laga mat var självklara saker likaså att vi drack kaffe tillsammans. Vi hann med både det sociala och det andra mindre roliga.

Nej, nu måste jag ta mig upp … den här dagen blir konstig när det gäller tiden.

En urlakad själ

Vissa dagar är så upp och ner redan från början att man önskar att man aldrig gått ur sängen.

Sover allt för länge och ringer lite hysteriskt till hundvakten och ber om hjälp, Watson måste ut och jag är så yr i bollen. Som tur är har de tid och lust, de hämtar honom och tar honom med på en tidig picnic ut i solen. De har kaffe, hundmat och vatten med sig och jag nästan gråter av lättnad över att De finns de här dagarna när allt liksom låser sig för mig.

Någon ringer och ber om något och jag gör det så gärna ikväll, men anledningen till det hela får mig att må så dåligt att jag mest bara gråta över hur det har blivit. Jag ser hur den här personen manglas ner och verkar tappa taget om sig själv, inser inte sitt eget bästa längre. Om jag säger något så bemöts jag med stor vrede… usch, min mage blir så orolig, är så trött på det här som oroar mig, känner mig psyksjuk av oron, den slår ständigt undan fötterna för mig och personerna som är inblandade fattar inte ett dugg av hur jag mår. Jag inser någonstans långt där inne i mig att jag måste distansera mig, kliva ur, dra mig tillbaka, avstå från det som står mig närmast i hjärtat, det smärtar så fruktansvärt att vara klok och göra det som är bäst för mig själv. Det här är värre känslomässigt än att få en ny njure. Den här resan i resan är nog den största jag har gjort det här livet, den svåraste av alla. Jag känner mig så förbannat skör och eländig över att inte vara i mig själv längre, att ha en kropp som bara sviker mig så att jag inte orkar det jag normalt skulle ta mig igenom med bravur.

Att bli en snorande hög av orkeslöshet, maktlösheten lägger sig över hela mig och formligen kväver mig. Jag gråter när jag skriver så jag får ta paus och torka hela ansiktet ser inte bokstäverna som jag försöker skriva.

Paus …

Så när jag oroat ner mig och känner att allt är botten då ringer jag till min ssk och frågar om jag kan få en remiss till provtagning istället för att åka till sjukhuset bara för att ta prov? Det ordnar hon och jag blir så tacksam för det och sen frågar jag hur det blev med läkaren, kunde jag få Tora? Ja, säger hon, har du inte fått papper om det? Nej, säger jag som ett fån. Men blir så himla lycklig, känns så där övermäktigt att äntligen få en läkare som jag känner att jag kan trivas med.

Så dagen är upp och ner mest hela tiden. Jag ska försöka äta lite lunch och sen får jag nog gå och lägga mig och sova igen. Se om dagen har stabiliserat sig efter några timmars sömn. Solen skiner och jag kanske lägger mig i solstolen och vilar en stund.

Det är verkligen synd om oss människor som Strindberg skrev. Ständigt utmanas vi av olika former av elände i tillvaron, elände som skakar om oss och gör oss så ynkliga men som med tiden stärker oss, hur märkligt är inte det. Men klart att det finns händelser som mest gör en skör för resten av livet. Att vara stark och samtidigt skör är något jag har dragits med hela det här livet, hur skör jag är förstår nog inte många i min omgivning. Det har hänt mycket under min uppväxt kopplat till skolan som gav mig den här skörheten. Själva anlaget för det hela tror jag finns hos en del av oss redan från födseln, det här bara omgivningen som formar till det hela med tiden.

Nu ska jag sluta skriva vilket jag försökte med för en stund sedan men trallade på som ingenting … men nu sätter jag punkt för idag.

Huvudet upp och fötterna ner, tror jag?

Idag klagar jag inte utan ser fram emot dagen med solsken i blick … ja, något sånt kan det få bli idag.

Jag och dramaten ska ut på tur och tur är det på samma vis att sonen är på jobbet för han tycker det är skämmigt med mamma och dramaten. Så slipper han springa på mig när jag släpar hem ett paket från posten och lite mat i kärran.

Bra att solen lyser för då kan maken måla sista lagret färg på balkongen i helgen som kommer. Det är så ljust och fint där ute, kommer att bli bra nu när jag hämtar paketet med gardinerna på posten. Men vi har lite att pyssla om innan det är dags att sätta upp gardinerna, rutorna (inglasningen) ska tas ner och tvättas ordentligt. Sen ska vi gemensamt städa och pyssla om så att det blir som vi har tänkt.

Idag för en kort sekund insåg jag skillnaden mellan mannens och mitt seende. Jag har en blomma som har dragit iväg nu i vårljuset och blivit lång och skranig. Nu har jag satt dit tunna blomsterpinnar och klamrar runt stjälkarna så att de ”står” upp och ser lite samlade ut istället för att hänga ut över krukan som något som redan har givit upp.

Maken skulle inte se behovet av de där pinnarna .. eller finliret  många av oss kvinnor gör i ett hem. Han är verkligen en pärla och gör det mesta, men saknar det där ögat för det där lilla extra som skapar ett gemytligt hem.

Undrar om det är inlärt eller om man och kvinna verkligen är olika i sitt seende. Jag menar jag har ju en del manliga vänner som är fantastiska på att inreda och ha öga för det där lilla extra. Har för den delen en del kvinnliga vänner som inte bryr sig så mycket om det där heller, så jag vet inte?

Idag fick jag tid hos kuratorn, men det dröjer länge då hon ska på semester några veckor och jag som trodde att hon var på semester redan nu. Men ok, nu har jag fått en tid för prat. Jag tycker de borde ha semesterförbud för alla terapimänniskor … de ska banne mig finnas där dygnet runt

Nu ska jag ge mig ut i solen och njuta.

Letar självvattnande blomlådor

Har suttit/legat på balkongen och låtit solen hetta i ansiktet, tänker att det är sista gången i mitt liv när jag kan sola utan att tänka ett dugg. Om jag får en njure så kommer jag att äta medicin för resten av livet som gör att man inte ska sola pga cancer risken.

Jag fantiserar vidare med balkongen och har kommit fram till att vi ska ha självvattnande blomlådor, men det var inte så lätt att hitta. Letade som vanligt på nätet, första stället var stängt, andra var en gravvård som inte hade dessa lådor för balkong utan för gravar. Hon tipsade mig om Bauhaus, så vi får väl svänga in där i helgen och se om de har dessa lådor.

Idag har jag inte gjort ett dugg nytta, skulle fixa naglarna, blev inte nöjd med resultatet, både bas och överlacket var för gammalt, så det är bara att göra om. Jag har beställt kläder för över 1000 kronor på La Redoute, jag har nästan inga byxor att ha på mig, de är alla för stora eftersom jag har slankat av några kilon. Men hur galet känns det inte att beställa sånt på nätet? Jag tycker storlekarna aldrig stämmer, ena stunden passar en 42-44 nästa gång är det ålaskinn och jag behöver 44-46 eller t.o.m. 46-48, jag blir inte klok på storlekssystemet. För den delen verkar det inte vara något system alls längre. Jag tycker att jag har hört i många år nu att de ska göra om systemet, att de höll på med mätningar av folk för att förbättra det hela. Men när i hela friden blir de klara med sina mätningar?

Varför jag inte åker in till stan och handlar kläder? Jag orkar helt enkelt inte, blir helt väck om jag ska klä av och på flera gånger, förbaskade njursvikt.

En sockerkaka sa jag igår natt till maken att jag skulle göra idag … frågade vilken smak han ville ha, men jag har ännu inte satt igång. Vissa dagar blir det inte mycket gjort, mycket snack och lite verkstad med andra ord.

Med solen och ljuset känner jag mig lite rastlös, det är väl nästan det sämsta med vår och sommar att man inte kan vara inne med gott samvete. Nä, man ska ut och röra på sig och sola sig och njuta och umgås och fy fabian jag blir trött bara jag tänker på det hela. Jag längar till ljuset varje vår men hör faktiskt till vårdepparna, jag vet inte hur många gånger min man har fått släpa runt på mig gråtandes över alla knoppar som orkar slå ut varje vår. Det går ju över, men jag blir lika förvånad varje gång, när andra sliter av sig kläderna och jublar så gråter jag över naturens späda grönska. Snorar gör jag av bara farten och kliar mig i ögonen på grund av allergin.

Nu ska jag se om det kan bli en sockerkaka eller om det är helt kört?

Det var den dagen

Vafför e de på detta viset?

Dagen var min och Watson hemma, vi skulle gå vår sväng och mysa på balkongen med näsan i solen och lyss till tärnor och måsarnas vårskrän.

Fick en avi på ett paket som skulle hämtas så jag fick planera om lite, tog hunden och gick för att hämta paketet Mötte en fd granne i backen, den där mördarbacken som vi alla säger oavsett om vi är friska eller sjuka. Där vid sandkistan satt vi och pratade och pratade, trevlig värre. Åt lite lunch och blev så trött … Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Vaknar nu 15.30 hela dagen har jag sovit bort … näsan blev lång, inte röd av solen, snopet värre. Sjutton det var ju inte så har dagen skulle vara, nu är det bara att sätta igång med middagsmaten.

I paketet kom en mugg som jag har beställt till mitt barnbarn, tänkte att han skulle ha den här när han kommer på besök. Det står hans namn på, så sitter det en kanin på kanten och spanar ner i muggen på en morot som ligger där i botten så orange,  med grön blast så fin. En keramiker som heter Katarina Andersson har gjort muggen till den lilla … lär väl dröja ett tag tills han kan drick själv ur den. Jag vill se hans min när han har druckit upp och ser en morot i botten, sånt fantiserar och längtar jag efter.

Det är det bästa som finns här i världen att upptäcka den tillsammans med en växande unge. Jag fantiserar om att vara frisk och gå ut i naturen med den lille och titta på allt som är så fantastiskt, tänk att ha någon som lyssnar och vill vet allt och lite till igen.

Nu ska jag inte sitta här och såsa längre …

Ikon och mugg på bild

Visst är moroten fin?

När jag skrev om min ikon så ville Znogge se den på bild så här kommer den. Jag blir så imponerad av att min vän kan sitta en hel vinter med ett motiv, så lång tid tar det att måla dessa speciella målningar.

Idag är det strålande väder och jag vaknade i lagom tid, inte utsövd men vaken … man kan ju inte begära allt. Watson och jag ska snart gå ut och sätta oss på en soffa med utsikt över Värtan. Det är makens och  min ”pratsoffa”, dit brukade vi gå när vi hade tonåringar hemma för att få prata och lufta våra tankar. Den soffan har alltid pumpat liv i oss och fått oss att orka vidare, inte dåligt av en sliten soffa som står där i ur och skur året runt.

Det ser lovande ut inför helgen med vädret och jag gläder mig alltid åt fint väder till er alla som jobbar och ska få vara lediga några dagar. Insåg igår att det inte är långt kvar till påsk, dottern bjöd in till påskmiddag.

Med posten kom en tid till nya läkaren, 19 maj ska vi träffas. Hinner ta två omgångar blodprov på den tiden. Alltid lika spännande, läskigt att få svar på blodprover.

Men nu är det fredag och jag tänker njuta av dagen, till att börja med ska Watson och jag sitta på soffan efter att vi har gått en sväng. Eftermiddagen tänkte jag mig liggandes i solstolen, men vi får se kanske lurar sömnen dagen av mig igen.

Om du vill köpa en mugg, finns även andra djurmotiv … ring till Katarina Andersson 08-530 254 77  1 mugg + porto kostar 210 kronor.

Ha nu en skön helg och njut av livet …

Fick ett tips av min dotter

Nytt Vinglas inför  Fredagsmyset  ! 

 

 

En regnig dag

Upp som en sol och ner som en pannkaka … vädret alltså, igår strålande sol och 20 grader varmt, idag regn och jämngrått dis.

Vi ska åka och fika hos dotterns fästman, få se hur hans radhus ser ut innan det säljs, efter påsk kommer det att vara till försäljning. De ska bo i dotterns lägenhet under tiden de söker ett större gemensamt boende.

Maken har målat det sista på balkongen och jag får lite astma känning av färgdoften … kände samma när han strök första gången. Det blev inget åkande till Plantagen efter självvattnande blomlådor för vi blev sittandes som barnvakt i fem timmar. Vi hann äta välling två gånger, göra både nummer 1 och nummer 2 allt är ett äventyr för valhänta farföräldrar. På 5 timmar hinner man verkligen titta och gosa med den lille så pass att jag inte orkade utan var tvungen att sova när han sov.

Jag skulle inte orka ha honom om inte maken hela tiden fanns här och delade ansvaret med mig. En sån liten skitunge kan ta så mycket energi, det tror man inte men han kräver uppmärksamhet, joller och en massa pluttande och tutande ljud som vi fåniga farföräldrar gör oss till med för att behaga den lille. Han får all min energi och jag blir helt slut, får lägga mig tidigt efter besöket. Men klaga vill jag inte för han är så go.

Idag ringde sonen och sa att den lille har vänt på sig för första gången, han såg när det hände och det betyder ännu ett utvecklingsstadie, ett stort kliv.

Så inget blev gjort här igår mer än barnpassningen, var väl inte vad vi hade planerat. Jag hade nog tänkt att maken skulle springa runt med dammsugare och lite till och inget blir det av idag heller, han har ju målat i stället.

Nu ska vi åka iväg …

Nya friska

Strålande dag!

Synd att klaga när man sitter i solen och lapar i sig av de livgivande strålarna.

Igår var jag oförskämt pigg större delen av dagen och det var ju länge sedan. Idag är det inte heller så tokigt, har varit en sväng med den fyrbenta och nu som sagt är det bara att såsa på balkongen. Nu är den färdigmålad, ljus och fin, vi ska fortsätta på kvällarna i veckan och röja där ute. Jag säger bara blomkrukor, var kommer alla ifrån och fast jag har så många så har jag inga i rätt storlek. Vi måste sorter och ge bort eller kasta, vilket det nu blir.

Jag har ännu inte fått gardinerna, men det gör inget för inglasningen ska tas ner och tvättas av och jag har mycket pyssel där ute att ställa ordning på. Antar att det blir maken som får göra det mesta, själv futtar jag bara runt i kanterna på allt som ska göras, det är bara så. Sa till maken häromdagen; undrar om jag någonsin kommer att bli så där som förr? Jag kanske har blivit lat efter den här sjukdomen, kanske aldrig kommer att flänga så där som förr? Men han bara skrattade och sa att jag kommer bli värre än förr…? Hrmf, svårt att tro just nu.

Tänkte ringa mitt hjärtebarn Anna (dagbarn från förr) som nu är trädgårdsmästare och har Tyresö Handelsträdgård, hon ska få komponera de blommor jag ska köpa och sätta ner i mina balkonglådor. Jag har mina funderingar på att ha en eller två färger i lådorna. Tänkte blanda rött och rosa, men har ju ingen kunskap om vilka blommor som passar ihop, man behöver ju både låga och lite längre sorter. När jag är frisk ska jag åka till Anna och handla min blommor hos henne, men nu blir det frågestund per telefon.

Nu sticker jag ut i solen igen …..

Sticker in ett litet träning pip … snart är det påsk

Pip

Nerver, nerver i svall ..

Det är som att ha ett monster under sängen, minns hur rädd jag var som liten att sätta ner fötterna … för vad fanns egentligen där under sängen i mörkret? Det är väntan på en njure jag nu tänker på, denna jäkla väntan tar livet av mig.

Idag har jag pratat med min ev donator och hon ska på torsdag träffa den remitterande läkaren och få svar på om det är ok för henne att ge mig sin njure, om hon är frisk. Jag lyckades ta det lugnt rätt länge idag, men nu fick jag ett inre darr och jag vet inte om jag ska gråta eller hurra? Känner mig så himla ostadig på benen, psyket spelar mig spratt. Så håll tummarna nu för att hon är frisk  …. kan man känna sig mindre än mig just nu och räddare?

Sen kom den ”stora katastrofen”  .. sätter på tv:n och där är bara ett streck, ljusstarkt komprimerad tv sa mannen, vi har väntat länge på att tv:n ska dra sin sista suck. Jaha, fram med en liten extra tv som nu står framför vårt gamla schabrak till tv på en pall tills maken och sonen kommer hem med en ny platt tv. Det gäller att hinna in innan affären stänger klockan 20.00, som om vårt liv hängde på att få hem den där nya tv:n så snabbt som möjligt.

Då har vi lite mer att fixa i påsk … ja, ärligt talat så är det ju mannen som har mycket att ordna. Tv:n ska upp på en vägg och vi ska möbler runt lite, med vi menar jag min arma man.

Nu ska jag sätta mig och titta på en favorit ”Halv åtta hos mig”.

Mötet

Påskägg på gång?

Igår var både jag och Watson hos frissan, Watson blev maskinklipp och duschad, så nu ser han ut som en sidenlimpa, rena vårsnaggen. Jag gillar när han är nyklippt för då ser man hans vackra ögon.

Själv blev jag kort klippt och slingad, rejält såg jag idag när jag tittade efter.

Häromkvällen när vår tjocktv dog så stack maken och sonen iväg för att köpa en ny. Maken frågade lite vilket prisklass jag tänkte mig för att kolla om vi var på samma spår. Något mer snack blev det inte och de drog iväg. Hem kom de med en låda stor så det räcker och blir över, nästan så jag tänkte att jag själv inte får plats i vardagsrummet. 40 tum, vet ni hur mycket bild det är? Jag måste erkänna att jag nog inte fattade att det var sååå stort.

Tur för maken att inte jag var med vid inköpte, jag har inte sagt något men tänkt desto mer. Hur kommer det sig att män dras så till dessa bildmonster? Vår tjocktv var 13 år kom vi fram  till och kostade en bra slant när det begav sig, den nya kostade över femton tusen … är inte klokt tycker jag, men jag tänkte på så mycket nöje vi har av en tv år efter år så det får väl kosta. När räkningen kommer är det bara att gå till långsparet och slanta upp.

Min bästa vän sedan 30 år fyller 60 år den 16 maj och jag funderar dels över vad jag ska köpta för present dels om jag överhuvudtaget är hemma då? Ni vet, om det blir en operation eller ej? Pratade i telefonen med klimakteriekärringen och plötsligt när vi pratade så insåg jag att det är imorgon som är dagen D. Tyckte nyss att det var många dagar kvar till torsdagen .. jag är helt väck när det gäller dagarna, har nog tappat kompassen tror jag.

Min vän mötte jag första gången när jag som nyinflyttad här i området inte kände en käft och blev riktigt magsjuk. Maken hade en sånt jobb då att han inte kunde bara åka hem utan invänta en som kunde ta över och jag ringde till kommunen och hörde om de hade en hemsamarit som kunde ta hand om min dotter några timmar för jag bara spydde. Visst sa hon, vi ringer till ett äldreboende och hör om en av tjejerna kan komma över och hämta dottern.

Det ringde på dörren och i den stunden kunde jag lämna min dotter till vem som helst för jag var så risig att jag inte såg vem som tog henne, en tjej bara. Hennes mamma var dagmamma så hon fick en trevlig eftermiddag med sin mamma och min dotter.

Något år senare flyttade vi till en större lägenhet i samma område. När jag då går ner i tvättstugan så står det en tjej där som säger men hej är det du? Öhh, sa jag och fattade inte ett dugg för jag kände inte igen henne. Maken var den som tog emot vår dotter när tjejen lämnade tillbaka henne.

Där stod hon nu i tvättstugan och kände igen mig och där började vår långa historia som har varit så brokig genom åren. Men jag har en sån närhet till henne och fast vi självklart har haft olika faser i vårt förhållande på både gott och ont så är hon mig så kär. Tror inte jag känner någon annan vän så väl egentligen. Kanske är det inte så konstigt när man har umgåtts och bott i samma hus så länge. Hon var även dagmamma åt sonen och dotter hade också en extra mamma i henne och hennes dotter är lite som min dotter.

Nu måste jag sätta fart ska ta dramaten och gå ner till Ica och handla, Watson är hos hundvakten idag. Påsk .. fjädrar anamma, funderar på mat i långa banor. Påsklamm får jag hos dottern på påskafton, men maken och jag ska nog äta lite ytterlammfilé vi är så förtjusta i sånt. Jag tänker färsk rosmarin och vitlök  lite lax, ägg  ja, ni vet alla hur menyer långsamt tar form. Det ska letas lite i gamla recept och stötas och blötas innan det är klart för drabbning.

Nu sticker jag …

Tomas tvivlaren min vän

Idag blir det en lång dag, mer som barndomens långfredag, minns att det hela tiden spelade sorgmusik på radion, tv visade bara sorgliga saker och allt var så tyst runt om. Det var då, nu är det tack och lov nya tider, men jag har min långfredag idag.

Nervös är väl ett snällt ord för vad jag känner, kan inte koncentrera mig och får inget vettigt gjort. Klockan två skulle hon vara hos läkaren … sen vet jag inte om hon ringer mig direkt eller senare… ovissheten gröpar ur mig.

Om det nu skulle gå åt fanders idag så ska jag lugnt inrätta mig efter en period av påsdialys och det kan ju inte vara värre än att dö, så jag får hålla mig på en vettig nivå av frustration. Det är så sjukt för jag tror verkligen att jag kommer att få hennes njure … men klart att tvivlet alltid ska in och gnaga. Det är väl tur också att man inte tror 110% på att få hennes njure för då skulle det vara svårt att tackla ett nederlag.

Jag hör av mig senare idag/ikväll … när jag vet hur det blir.

Kram på er alla, vi ses på kvasten ikväll!

Tja …

Tja?

Här sitter jag nu med min plåt med bullar som jäser, tänkte att det kan bli glada bullar till kaffet eller tröstbullar. Men jag vet inte säkert vad det blev av det hela?

Min vän ringde och sa att hon räknas som frisk, fast hon har en förändring på en binjure som de flesta människor har när de har levt färdigt sitt liv utan att det har ställt till med problem. När vi snackar binjure så är det hormoner det handlar om och man kan få en rubbning av en sån här ofarlig fettbildning eller en slags tumör.

Om man får det så antar jag att man får hår mellan brösten och sånt … kan inte så mycket om det hela. Men körtel läkaren, kommer inte ihåg vad de kallas på finare vis krinolog kan det vara så, hon ser min ev donator som frisk. Ett blodprov till på kortisolhalten i hennes blod ska tas nästa vecka, men alla svar går nu till en läkare på njurmottagningen. Hon ska sammanställa alla provsvar och sen skicka det till Huddinge, men klart är att om hon anser att det inte funkar, så kommer journalerna aldrig till Huddinge.

Jag lägger mig lågt, men tänker att det måste ju vara ok, det där med binjuren är som att ha födelsemärken fast invärtes. Massor av oss har det utan att det händer ett dugg med oss. Min skalle går det rundgång i och nu måste jag sätta mig och ringa runt till nära och kära som väntar på svar. Jag vill helst vara tyst och vara för mig själv ett tag. Är redigt trött just nu. Men jag vet ju hur alla väntar så jag ska sätta mig och ringa min mamma först.

Kram på er alla påskkärringar

Paradiset

I snigelfart, men äntligen är det klart på balkongen. Vi fick tag i självvattnande balkonglådor och köpte finaste jord och små penseér, mörkt lila och mörkt blå, står sig fint mot det nymålade Stockholmsvita. Nu är det bara de flortunna vita gardinerna som jag väntar på, posten tog nog påsklov rätt tidigt i år tror jag.

Vi har hjälpts åt, men maken har ju tvättat fönstren och donat med det tyngsta sakerna, jag fjuttar runt och pyntar, planterade blommorna och nu har äntligen pelargonerna fått ny speciellt jord att trivas i.

Imorse satte jag mig där ute i vårt paradis, strålande solsken, spegelblank vattenyta och sjöfåglar som skriar i alla dess tonarter seglandes förbi mig. I buskarna och träden håller resten av små fåglar serenad med trillande toner av alla sorter, antar att det mest lockas och pockas för att få bilda familj.

I påsk är många bortresta så lugnet har lägrat sig över nejden, jag mår som bäst när det är tyst, så tyst det nu kan bli när man bor i ett hyreshusområde och med den stora larmande staden tvärs över fjärden. Det är det som är så skönt när jag sitter på balkongen, jag ser staden och hör ett avlägset brus men slipper delta när tröttheten hänger på.

Ikväll ska vi till dottern på påskmiddag, hela familjen samlad och lilla marsipangrisen längtar jag efter att få krama på, nu har vi inte setts på en vecka så det är verkligen på tiden. Det är roligt med dottern som ger sig