Zebran har jag alltid tyckt är vacker, den går inte att tämja och det gillar jag. Skönt att människan inte kan ta herraväldet över allt som korsar hennes väg.
Dagen har varit intensiv, började redan imorse när dialysmaskinen skulle pumpa ut det sista av dialysvätskan från min buk … ett svettigt helvete när slangen suger sig fast i något organ och vägrar släppa taget. Jag har en rulle på slangen där jag kan öppna och stänga när det blir för jävligt, men imorse var det inget som funkade. Jag rullade i sängen än hit än dit för att slangen skulle lossna, men huga så kallsvettig jag blev. Jag läste av skärmen på maskinen och räknade att det var ca 2 dl kvar och jag tänkte att det får helt enkelt vara kvar. Vilket var helt rätt beslut sa sjuksyrran på sjukhuset när jag var där senare på dagen.
Jag har problem två gånger varje omgång med dialysmaskinen, den kör ju i olika långa perioder och mitt i programmet så pumpar den en gång ut allt och då ligger jag där … vaknar direkt och tror att det sitter en kniv i buken, inser att det är dags igen och kämpar på för att de där 15 minuterna ska ta slut, det är tiden det tar att få ut vätskan 
Sen somnar jag om helt slut och vaknar varje morgon med samma smärta och rullandet börjar om både med min kropp och med den där lilla “rullen” jag har på slangen, stänger jag av för länge så ökar maskinfan bara upp tiden så jag kommer inte undan. Den har ju räknat ut hur mycket som den har skickat in och har koll på att allt inte har kommit ut.
På sjukhuset idag så kunde inte stygnen tas det behövde läka lite mer, men det såg jättefint ut sa syrran som kan sånt där. Jag fick möjlighet att fråga en massa som både jag och maken funderar över när det gäller just dialysmaskinen, så jag hoppas att det kommer att gå bättre hädanefter.
På vägen hem hängde jag med in på Ica och handlade lite laxkotletter och hollandésås till middag, då ringde sonen och undrade om de kunde låna bilen en tur till IKEA. Det gick ju bra om vi fick låna marsipangrisen, men jag sa till maken att det blir du som får göra allt för jag får ju inte lyfta och orkar för den delen inte så mycket. Sen kom han den goa grisen 
och jag gjorde lite för mycket och blev ju tröttare än trött men ändå lycklig om jag säger så.
Klart att han skulle ligga hos mig och äta välling och somna en stund, att man kan njuta så av ett litet barn som suger på sina fingrar när han ska somna. Att min arm domnade bort? Det kan jag strunta i när man har en sån fantastisk liten själ i sin famn.
Maken tog barnet på en tur i vagnen samtidigt som Watson blev rastad, dottern ringde och hängde på där ute i backen och kom med hem en stund. Plötsligt var hela familjen hemma och jag känner sån glädje, men usch så trött jag var.
Hur det känns nu med dialysen? Jag är klart piggare överlag men inte speciellt stark ännu, kan ju tänka mig när jag får dialysera helt att det blir ännu bättre och det tar 2-3 veckor innan allt funkar. Bukhinnan tränas liksom upp med tiden så jag har stort hopp och längtar tills jag kan öka på vätskemängden och samtidigt inte ha ont i såren längre. Idag är det 10 dagar sedan operationen, men jag är ännu öm och kan inte röra mig hur som helst. Jo, det kan jag nästan men det är liksom överkänsligt i nedre delen av buken, hoppar jag upp och ner många gånger under en dag så får jag värk ännu men det ska väl ge sig.
En redigt gråmulen dag med svalka i luften och regnhäng får mig att minnas barndomens somrar. Jag var en bokslukare och var tämligen ointresserad av sol och bad, här var det läsning som gällde.
Vi satt maken och jag i bilen utanför Willys nyss med våra matkassar, när det slog mig hur lycklig jag var under barndomen när vädret var kass för då fick jag läsa ifred och slapp höra att jag skulle ut i solen.
Det här är ett prima rehabiliteringsväder vill jag påpeka, idag har jag promenerat iväg till vår affär och handlat lite jordgubbar och hallon. Sen var det Willys nyss och det gick bra bara jag tar det lugnt.
Min kropp har smalnat av och det är ju inte fel i sig men samtidigt så har huden passat på att bli som de där tunna silkesservetterna, minns ni dem som man fick ibland när det var kaffekalas. Hur jag än smörjer så är huden inte alls sig lik, tunn och nästan prasslig, jag som hatar torr hud.
Inatt spökade inte maskinen och jag fick inte ont mer än en gång och då trixade jag precis som jag fick lära mig och kunde somna om. Men jag har sovit oroligt hela natten och vaknat varje gång maskinen har börjat en ny fas av tömning eller uppfyllning av min mage. Inatt kommer jag nog sova lugnare hoppas jag.
Ibland kan man undra vad det är med folk, jag gick långsamt mot ingången till Willys och en medelålder till utseendet helt vanlig man kom knegande ut med ett gäng kassar. Jisses så han tittade på mig och jag började undra om jag hade någon konstigt på mig eller om det hängde matrester i ansiktet eller så. När vi gick om varandra så såg jag i dörrspeglingen hur han till och med vände sig om och tittade efter mig. Jag har aldrig sett honom förr och jag funderar ännu på vad det var han såg? Kanske ett gående lik? Frågade maken om han såg något fel på mig, men han sa att jag ser helt ok ut.
Men så skönt med massor av regn, jag njuter av att temperaturen landar där den ska vara i en svensk sommar, inte ska vi ha uppåt tretti och däröver här ska det ligga runt 20 grader. TACK!
Det har gått bra med dialysen på nätterna, men jag är ännu inte så stark eller pigg fast jag på ett vis känner mig lite piggare än före dialysen. Jag tror med lite tur att vi vår tredje semestervecka kan åka iväg med husbilen om jag då har fått lära mig påsdialys istället så att vi kan sova över i husbilen. Jag ska också lära mig lägga om katetersåret och hålla det rent. Nästa steg är att lära mig hur man täcker över det hela så att jag kan få ställa mig i en dusch och njuta igen om så där 1½ vecka.
Magen står ännu still fast jag nu har druckit bulkskiten i 3 dagar, idag åt jag upp en halv påse katrinplommon och ska dricka det där äckliga som är lite oljigt när man sväljer, antar att det är för att smörja tarmarna. Men mina tarmar verkar inte imponerade alls … tog en promenad idag, inte lång men det var rätt skönt att röra på sig. Tanke var ju att magen skulle gå igång … ha ha tillåt mig garva. Min kompis som jobbar inom senilvården sa att de gav gamlingarna en sån där “bulkskit” som jag kallar det om dagen och sen bajsade de så mjukt och fint. 
De som ligger hela tiden behöver ju hjälp med tarmrörelserna fattar ju vem som helst. Men på mig funkar inte ens tre dospåsar om dagen?
Jag får nog så jag tiger vilken dag som helst. Jag tror att jag snart har skrivit en hel bok om min dåliga skitförmåga och alla försök jag har gjort för att få ordning på tarmen. Slut på skitsnacket!
På vårt tak har trutarna ett bo så när vi ställer oss på balkongen så flyger de nästan på oss, mycket hotfullt. Tänk så starka instinkter de har när det gäller att vakta sina dunbollar. Hörde av maken att de även flög på framsidan av huset och rakt ner swich över huvudet på folk, det gällde att duka och springa in i porten, en granne satt kvar i bilen och vågade inte gå ut.
Idag har jag kommit hem från sjukhuset och fick senare under dagen hembesök av min dialyssyrra som kom farande med dialysmaskin och en massa olika saker som jag behöver. Så ikväll är det första gången jag ska göra allt själv med nattdialysmaskinen … faktiskt lite läskigt, men jag har fått fin information under de här dagarna så jag tror det ordnar sig.
Jag har inte varit så kaxig sedan jag kom in på sjukhuset för dialys, första natten i eget rum kände jag mig totalt övergiven, maskinen gjorde sitt och jag insåg kunde inte annat, att nu var jag där vid beroendet av en maskin för att må bra. Jag brakade ihop mest för mig själv med att gråta, jag hovrar där precis i skärvans vassaste egg. Det går inte att hålla kontrollen längre inför andra fast jag kämpar och säger till mig själv att jag “fan i mig får skärpa mig”. Att gråta är inget fel för det mesta men med operationssår och slang i magen och väldigt trött kropp vill jag inte ödsla energi på att gråta, jag vill hålla mig “hel” för att orka.
Igår kände jag mig lite piggare men imorse vaknade jag med magvärk och det är jag inte van vid, det blev alldeles galet ont i magen och jag fattade inte vad det kunde vara. Men min mage man kan ju bli galen på den hårdingen. Så nu reagerar tarmarna på vätskan och kan få problem för att de inte kan röra sig som de vill för vätskan är ivägen under natten. Jag som hade fått ordning på min mage även efter operationen har nu idag fått dricka äcklig Laxido ett bulkmedel tror jag, sen så har jag inte kunnat äta och sprungit och spytt allt för många gånger. Om man blir förstoppad så kan det bli så tokigt att vätskan inte går att tömma ur magen och jag blir ju skiträdd när jag hör sånt. Jag har sprungit på muggen hela dagen men inte har det hjälpt … Måtte jag få igång magen nu ikväll, ska äta lite sallad med kassler, bara måste komma igång med att äta igen.
Jag vill tacka er för alla era varma inlägg under de här dagarna och tusen tack Danne som orkade svara på Tezz frågor, jag har bara inte orkat. Jag har helt isolerat mig, så gör jag när jag mår dåligt som djuren som drar sig undan och vill vara ifred. Det finns helt enkelt ingen ork över att prata, tror eller ej men jag är rätt tyst just nu.
Angeli jag blir så glad över övningskörningen det är så härligt med Jannes nya lust till livet. Jag tänker också på dig, hör av mig när jag orkar igen, kanske i helgen om vädret blir lite svalare. Tänk på att jag inte bara är sjuk jag har duschförbud också… idag luktade jag svett för första gången på åratal, också en upplevelse som jag så gärna delar med mig av ha ha 
Igår höll jag på att få spader när jag skulle somna för natten, i taket på sjukrummet kröp en stor spindel och jag sa till den att håll du dig i den delen av rummet så skiter jag i dig. Men klart att han skulle krypa precis över mitt huvud och stanna där bara för att jävlas. Jag ringde på nattskötaren en lång redig kille som klev i min säng och på elementet för att ta bort spindeln. Sen kunde jag sova, lite drama mitt i vården.
Nu måste jag gå och tvätta av mig med en tvättlapp … så maken kan umgås med mig.
Dagarna rinner iväg i värmen och jag hasar mig lite smidigare runt för varje dag, men ännu får jag ont i såren och har svårt att röra mig normalt.
Jag har mest legat i min säng och läst eller tittat på spetsgardinerna som böljande förs in och ut av luftdraget som vi har skapat genom lägenheten. Svalorna utanför är vackra att följa i sina eviga cirklar i sin jakt på föda till de små som boar under husnocken. Ett utanförskap känner jag och tänker på tiden som jag nu kommer att få ligga ensam på sjukhuset, familjen kommer hälsa på, men så tråkigt att ligga där i ett eget rum och inte få gå ur sängen. Antar att jag får ringa efter ett bäcken om jag blir kissnödig, konstigt är det livet.
Men jag försöker att acceptera min slang och se den positivt, den skapar ju förlängning av mitt liv eller hur? Jag sa till maken att jag nog inte ännu fattar att det är mig det handlar om, psyket gör nog allt för att bädda in insikten. Det snurrar i skallen på mig vet inte om det är värmen eller njursvikten känner mig väldigt vinglig och överkänslig. Ett är säkert jag vill inte vara så här jag vill bli mig själv igen, snabbt helst direkt.
Lite överdrivet för så där pigg är jag ju inte men lever gör jag med varje lite del av mig själv.
Jag måste skriva att jag har blivit så väl omhändertagen under de här dygnen på Danderyds sjukhus, jag må ha klagat över saker och bemötande genom åren, men när det kommer till skott så har personalen varit över all förväntan. En koordinator mötte mig på avdelningen och informerade om EKG och träffen med narkosläkaren så jag fick vandra omkring lite innan jag fick min säng.
Kom upp på avdelningen igen och fick höra av en manlig underskötare att rum nummer 1:2 var mitt, gick dit men fann bara två damer och ingen säng till mig. Då sjönk jag en bit för jag var så trött då efter många timmar runt på sjukhuset i väntan på det ena och andra. Men en säng bäddades och jag klämdes in i ett rum för två, trångt om saligheten och allt jag var rädd för fick jag uppleva första natten. Den arma kvinnan som låt närmast mig rent av nästan i min egen säng då det var så trångt hade gått med urinvägsinfektion länge utan att förstå vad det var, det hade gått upp i njurarna och givit henne blodförgiftning. Man blir rätt sjuk då kan jag ju upplysa om ifall ni har klarat er ifrån en sån resa. Frossa, feber illamående och inget urin som kom ut. Sen var det lilla damen på andra sidan rummet som inte hade så långt kvar, någon lungsjukdom och jag som har astma led alla kval när hon kämpade för att få luft.
Den lilla goa tanten som låg och sov i fosterställning när jag smög upp och kissade, så liten och gullig. Jag är ju väldigt svag för tanter, ett drag jag har haft hela mitt liv. Så tanten och jag pratade om livet och döden och maken som hälsade på från andra sidan. Dagen efter så förhörde sig läkarna under ronden hur hon vill ha det med upplivandet om hon blev dålig. Det var märkligt att höra de där orden flyga över det lilla dragspelsliknande jalusi som var delningen av vars och ens rumsdel. Små nätta ord med tyngd i …
Så fort de hade gått ropade hon över jalusin till mig om just den frågan och jag undrade hur hon kände det? Nä, sa hon den rara det är bara skönt att det närmar sig och jag förstod så väl hur hon menade och kände. Den där dagen när jag var nyopererad så fick jag inte vara uppe, 24 timmar i sängen och bara uppgång för kissandet. Men svårt är det att ligga där när andra mår dåligt, inte gjorde jag så mycket men lite spring ja, det är väl att överdriva men hjälpa till har jag svårt att låta bli med. Så mitt “paket” förstärktes några gånger med både det ena och en massa plast för att inte läcka för mycket.
Jag måste få säga att syrrorna på Danderyds njurmottagning är toppen, en mötte mig när jag låg inför operationen, hon var med hela tiden och la slutligen bandaget när jag var klar. Men jag hade tydligen vaknat upp och då hade de väl sagt att jag skulle flyttas över i den vanliga sängen igen. Jag hade helt enkelt flyttat mig själv över i sängen i en perfekt rörelse med total koordination på hela kroppen vilket PD-syrran var mäkta imponerad av, hade hon aldrig sett någon göra förut. Minns jag frågade hon? Nej, inte ett dugg sa jag som genast förstod att den där “duktiga flickan” sitter bra djupt i mitt undermedvetande även när jag är sövd. Inte vara andra till besvär, klara sig själv osv men nog är det väl rätt sjukt att jag är sån även som sövd.
Så nu sitter jag här med ett lite elastiskt vitt spetsband runt magen och där i en liten ficka stoppades slangen in för att man inte ska fastna i. Sen är det ju lite operationsförband runt en öppning under naveln rakt ner på så där 5-7 cm, sen gör de en gång precis under huden i fettet åt ena sidan och låter slangen sticka upp där. Gången gör att slangen växer sig fast och sitter säkrare. På måndag klockan 13.00 ska jag tillbaka till avdelningen och skrivas in igen, denna gång ska Susanne min PD-syrra testa att släppa in lite dialysvätska i buken för att senare koppla ihop mig med natt dialysmaskinen om allt går bra. Så där kommer jag att få bli nattpatient i en till två veckor, tur att maken är hemma på semester så att jag lätt kan bli hämtad och lämnad på sjukhuset.
Så ser det ut idag denna underbara sommardag med värme så det räcker och blir över. Jag ska bara vila nu dessa dagar tills jag ska tillbaka till sjukhuset, mamma vill komma över och ungarna dyker säkert upp och helst vill jag ha marsipangrisen nära och klämma lite och pussa om någon annan håller i honom för jag får inte lyfta.
Imorgon åker jag till sjukhuset och stannar där några dagar. Jag önskar er alla goda sommardagar och håll gärna en tumme för mig.
Kram Maggan
I skuggan av ett parasoll njuter jag
Helgens sista dag har jag tillbringat för mig själv, maken och dottern är ju ute och åker stor båt tittandes på Volvo Ocean Race och jag njuter av tystnaden och lugnet.
Hela den här helgen har varit så vilsam och jag har gråtit många tårar över att det är min sista helg när kroppen sköter sig själv om än rätt dåligt. Kanske svårt för er friska att förstå att man valsar runt i toppar och dalar i ett evigt flöde. Det är ett stort steg att bli beroende av dialys varje dag för att överleva. Att sen få en njure är så omvälvande att jag har svårt att fatta att allt det här händer mig. Jag som står så stadigt på fötterna (fläckvis) tappar ändå balansen och vinglar runt som jag vet inte vad.
Jag har gråtit av en inre sorg över att min kropp inte längre kan ta hand om mig och jag har gråtit för att livet är så skönt och naturen så smärtsamt vacker, som om inte det räcker så gråter jag för att min man är som han är och mina barn och barnbarnet och mamma och vännerna ja, lika bra att ta i när jag ändå är på gång.
Sen är jag rädd för en massa saker som har med sjukhus att göra … vem vill dela rum med en massa sjuka? Usch jag avskyr alla sjuka ljud som man kan tvingas ta del av. Var jag rik skulle jag köpa mig ett eget rum precis som jag alltid betalar extra för eget rum när jag har varit på resande fot, men sånt finns väl inte på ett vanligt sjukhus.
Sen funderar jag över om det kommer att göra ont att få så mycket vätska i buken när man ännu inte har läkt ihop i magen, jag menar slangen tar tre veckor att läka och jag lär väl bli liggande med nattdialys rätt snabbt efter operationen. Hur tror ni det känns med 1½-2 liter vätska i buken? Nä inte allt på en gång utan lite i taget, det fattar jag, men ändå?
En sån strålande dag skrämde jag om inte vettet så skiten ur en fiskmås som seglade förbi balkongen i samma veva som jag spände upp parasollet. Tack du polarn för skiten du lämnade på min nyputsade inglasade balkongruta, var väldigt svårt att få armen att räcka så långt bort och skura.
På tal om djur så blev jag väldigt glad över att se så många när vi var ute med husbilen. Inte blev det Kapellskärs naturområde vi stannade i för det var bara en liten P-plätt precis brevid vägen, så vi irrade iväg utan mål och hamnade på vårt vanliga ställe Svanberga vid badets P-plats med utsikt över Erken en fin sjö, rätt stor och tänkt som vattenintäkt.
På vägen såg vi en älg som ensam satt och log i en sönderskjuter skog nej, fel årstid som tur var för älgen. En rovfågel satt efter vägen och bara glodde på alla bilar som forsade fram, antar att han väntade på något överkört. Rådjur så klart, vacker och smidig men ett av de farligare djuren säger de som vet. Så var det fasanen som tjusigt stolpade fram nära den där P-platsen vi inte stannade vid. Jag blir väldigt euforisk när jag ser vilda djur i naturen, ibland tänker jag att de nog visar sig för att jag så gärna vill se dem, hoppas de känner min lycka över att de finns.
Till er alla med kärlek
Igår satte jag igång och rensa vissna blommor i blomlådan, de där penseérna som vi satt tidigare i vår, de har vuxit helt hysteriskt och mätte en halvmeter upp och hängde på väg ur lådorna de blommade så jag höll på att bli galen på allt visset som måste tas bort. Jag orkade inte med det hela utan började klippa ner “buskarna” igår och det såg ju inte klokt ut, så när maken kom hem fick han helt enkelt kasta blommorna och jorden och ordna nytt. Tursamt kom han hem med en liten fröpåse med ringblommor som han sen sådde ner.
Så nu är det två tomma lådor att titta på ett tag men förhoppningsfullt kommer det nytt snart.
Jag har varit uppe tidigt idag blev körd till Vårdcentralen där blodsugarna skulle ha lite mer blodprov inför operationen nästa vecka. Sen flängde jag omkring och fick lite gjort i farten, nu är det mest packning som återstår inför helgen. Men nu har vi lärt oss hur vi snabbt ska få ner allt i bilen, så inte halva dagen går.
Tror att vi ska ligga i ett naturreservat i Kapellskär, det var så sist maken och jag pratade, men han kan ha ändrat sig vi får se var vi hamnar. Sonen med familj ska ner till fästmöns släkt och fira midsommar, det tar vår bil för den står ju bara i helgen. Mormor blev kattvakt till sonens röda katt och det ska bli spännande att höra hur det blir. Katten är ju rätt vild och mormor bor i radhus, så det gäller att inte glömma stänga dörrarna för katten är en innekatt. Dotter får hålla fortet här hemma iår, hon har ju precis flyttat ihop med sin kille och det har haft fullt skägg de senaste veckorna så de vill nog bara softa runt.
Önskar er Alla en Skön Helg
Igår kom maken hem med en present i form av en säck med färsk potatis och ett presentkort till en fiskhandlare i Hötorgshallen, sånt blir jag glad av.
Det finns mycket i mitt liv som jag har tänkt extra mycket på, jag tror ju på karma och tänker ofta i termer “som man sår får man skörda”. Det här med karma är inte så lätt att förstår mer än att gör man gott för andra så kommer det gott tillbaka. För många år sedan när jag började lägga märke till att det gällde att ge med hjärtat och inte förvänta sig något tillbaka, då såg jag hur den här karmiska tanken fungerade i det verkliga livet.
Det är ju ofta så att inte förrän man är mogen för vissa saker så ser man det runt om sig. Man behöver inte gå så långt för att inse att det finns väldigt mycket bebisar och barnvagnar runt om när man själv var i åldern att man började tänka på att skaffa barn. Eller när man kände sig ensam utan partner så höll ju alla andra någon i handen och såg så där äckligt kära ut.
Det är så det funkar när man kommer till insikter, plötsligt ser man något som man inte sett tidigare och medvetenheten kliver in i ens medvetande.
Jag har mött stor vänlighet och generositet från andra genom åren och jag har ofta tänkt att jag är beskyddad på något mysko vis. Ett tag höll jag på med indisk astrologi av ren nyfikenhet, vi hade Sveriges bästa i området i vår astrologiförening. När vår lilla kurs tog slut hade vi som avslutning bjudit upp Europas bästa inom området, av honom fick vi var och en en egen stund och möjlighet att fråga om sitt framtida liv sas det och jag gick hem och funderade mig halvt fördärvad över vad som var viktigt att fråga.
När jag väl satt där framför mannen med den stora boken och det tända ljuset med en knut i magen av spänningen så tittade han på mig och frågade när jag var född. Jag talade om det och skulle i nästa andetag börja ställa mina frågor när han avbröt mig och bara svarade på precis alla frågor jag hade i mitt hjärta. Jag tänker inte berätta allt han sa men en sak som han avslutade allt med var att “du kommer få allt du önskar dig av det materiella”.
Omtumlad gick jag ut ur rummet och tänkte att “vad var det han sa det där sista”? Sen har jag tänkt mycket på det när vårt liv har rullat på med bättre inkomster och större möjligheter än jag någonsin hade haft en tanke på då när jag var en två barnsmamma som satt halva nätterna och skrev menyer för att se till att vi fick ihop allt näringsmässigt som man behöver äta, fast man är fattig. Ja, jag kan verkligen säga att han fick rätt mannen med boken, jag är inte stormrik men jag har fått allt jag önskade mig. En önskan har jag kvar som jag har haft i många år och det var det där lilla stället där jag kunde få sitta på trappen och dricka mitt morgonkaffe en ljummen morgon med fåglarnas kvitter som sällskap. Det blev en husbil och det ångrar jag inte en sekund. Men den lilla täppan jag ville gräva i fick väl vänta till ett annat liv.
Men livet gör sina krumsprång för samma dag som Huddinge ringer och säger att jag inte kan få min njure inopererad före midsommar så ringer en av min manliga vänner och vi pratar som vi alltid gör länge i telefonen. Han är äldre än mig, barnlös och lever ensam. Plötsligt frågar han mig vad jag tycker om hans landställe? Åhhh, jag älskar hans ställe, som den andligt orienterade människa han är andas hela stället frid och sparsamhet.
Han hade tänkt lite … förr satte man de äldre på undantaget och så fick de yngre flytta in i stora huset. I vårt fall så skulle jag och min familj få jag skriver tillgång till hans fantastiska hus om han fick bo i det lilla huset på tomten som har varit gästhus. Vi ska träffas i höst för att prata igenom det hela säger han …
Ett hus med stor fin tomt i skärgården med två minuter ner till havet… jag drömmer, hallucinerar tror inte det är sant. Livet är så smeksamt mot mig, jag har ett karma som är tufft med sjukdom, men så ljuvligt mjukt och osannolikt när det gäller andra saker. Så idag är jag verklige euforisk och darrar hela jag av bara tanken på att det kan bli så där. Undrar vad jag gjorde i mitt förra liv som får ta emot så fantastiska gåvor från vänner runt om. Jag som inte har ord för njuren jag ska få av min vän …fattar ni hur det känns inne i mig?
Nu rinner det mycket vatten under broarna tills det är höst så vi får se hur allt blir, men jag bugar väldigt ödmjukt inför tanken att någon tänker en sån tanke och vill dela något så underbart, ofattbart med mig och min familj.
Jag känner mig glad och lite sprallig, fick ju rätt många sk vänförfrågningar från facebook och tänkte äh, jag går väl in igen och öppnar upp det hela. Jag var ju med där för rätt länge sedan, men då var det så tråkigt med en massa “drinkar” och hopplösa “cowboyhattar” som folk skickade. Det var väl inte riktigt min typ av kontakt, jag vill ju skriva på riktigt. Men nu jädrar i min låda har det förändrats en del och jag har fått tag i många vänner både från förr och bloggvärlden. En av få stora kärlekar fick jag kontakt med och jag känner av det i hela hjärtat.
Idag är Watson hos hundvakten så jag har sovit länge och som vanligt inte gjort ett vettigt något. Det som jag nu laddar för är lunchen, måste ju äta min kräm för att få ner alla äckliga tabletter jag bara måste ta.
I helgen blev vi barnvakter både på lördag och söndag åt barnbarnet, så sjukt underbart att få ligga där i soffan med honom sovandes på mig. Det dreglas och har sig men vem bryr sig, tugga på du på farmor lite barnkräks klarar hon också av. Så länge maken är hemma kan jag vara barnvakt, jag är ju så svag själv att jag helst vill ha maken hemma. Han kan bära runt och dona med sånt där som tar kraft ifrån mig.
Nu funderar jag på packningen till midsommar, nej inte hur tjusig jag ska vara, tänker bara praktiskt vad jag ska ha på mig ute i naturreservatet för det är där mitt i spenaten vi kommer att fira midsommar. Ingen camping för oss den helgen, vi gillar lugnet och varandra. Maken sitter med kartor och kollar vart vi ska ta oss och jag sköter typiskt nog matplaneringen. Mat är jag bra på, både att laga och planera så det blir min bit att handskas med. Det ska packas ner korsord, böcker och tidningar här ska njutas av frisk luft och naturens egna ljud. Med lite tur får vi kanske se rådjur, älg eller bara en liten stressad hare skutta förbi.
Om jag bara kunde förmedla den där känsla när man bor i husbilen, för mig som bor i lägenhet är friheten att bara kunna ta ett kliv så är man mitt ute i naturen. Att ligga och sova en stund på dagen i bilen och kika ut rakt in i naturen, bara betrakta allt som så självklart finns där. Att få vara en stund i den naturliga tystnaden och känna, riktigt känna livet som pulserar.
Men nu ska jag äta lite lunch så det blir gjort.
KVACK Spott Fräs!!!
Vi blev barnvakt en timma innan vi skulle fika, marsipangrisen var trött när han kom så vi skojade lite sen somnade han i min famn.
Tog inte lång stund så började de nya grannarna att borra så in i helvete i en timmes tid med jämna mellanrum. Jag lyckades hålla Tim sovandes och maken lyckades få Watson att inte skälla.
Nu har de börjat igen och som om inte det räcker så har även en annan granne fått spader och börjat borra. Lite mer än jag orkar med …
Båda ungarna med respektive kom över på fika med tårta och jag tycker om att de hälsar på ett tag. Jag pratade med dem om det viktiga i att syskon håller kontakten oavsett vad som händer, vi är en liten släkt och därför är det ännu viktigare att man inte tappar kontakten för att man flyttar. Snart är det slut på sötebrödsdagarna för mig, sonen och hans familj har köpt en lägenhet tvärs genom stan och dottern söker ju hus utanför Lidingö med sin fästman. Så vi, far och ev framtida morföräldrar blir kvar här utan barn och barnbarn… Tja så är det nu för tiden att de är lite för korkade att inse fördelen med att ha en farmor och farfar runt knuten. Hoppas jag aldrig behöver höra ett jäkla gnäll om hämtning och lämning och vabb dagar framöver för som man bäddar får man ligga.
Om jag har gråtit och varit ledsen, det kan du ge dig på, men jag inser ju att de har sina liv att leva och jag måste säga att jag avskyr samhället som ibland tvingar folk att bo långt från sina släktingar vare sig de vill eller ej.
Tårtan vi gjorde var verkligen god, receptet hittade vi i Ica:s senaste nummer. Två marängbottnar, vad kan väl någonsin gå fel med sådana bottnar. Maken gjorde en chokladtryffel av hackad mjölkchoklad som han hällde kokt grädde över som fick snabb svalna och stelna i frysen. Så blir det när man är ute i sista stund … vispad grädde blandat med frusna hallon ovanpå den där lagret med chokladtryfflen, sen en ny marängbotten och så resten av hallon/grädden ovanpå. Avslutas med ett berg av färska hallon och jordgubbar. Fy bubblan så gott det blev, jag hoppades att det skulle bli en bit över till ikväll men fatet blev rensat.
Maken är ute med Watson nu, tanken är att han ska åka iväg med sonen och slå lite golfbollar. Men det tror jag inte blir något av med för vädret är nog för dåligt för det.
Själv ska jag lägga mig i soffan och dunka något hårt i väggen in till grannarna för de tycks fan i mig borra upp hela lägenheten.
Hipp Hurra för katetern
Ser ni jag försöker se det goda i allt som händer
Har pratat med koordinatorn på Huddinge och sista halmstråt är ju att de som blir opererade på onsdag ska bli sjuka .. inte är det kul att tänka på det så, att någon ska få avstå sin njuroperation pga sjukdom och jag får då högsta vinsten. Men så ser det ut.
Hur ofta brukar ni vinna högsta vinsten? Nä, tänkte väl det, jag ställer in mig på en sommar med dialys.
Idag har jag varit vovve fri och sovit som en gris till klockan var elva, så skönt. Sen har jag fumlat runt lite här hemma utan att göra ett dugg vettigt.
Igår ringde min dotter och när jag svarade i telefonen så sa hon “Men mamma så pigg du låter”. Ja, så blir jag när kreativiteten får sitt, då får jag energi och mår psykiskt bättre. Vad jag gör? Jo, fick för mig att jag skulle hitta på något att ha med på sjukhuset och i husbilen inför sommaren, ett handarbete som är lätt att ta med. Tog ett stort tyg och klippte 30×30 cm bitar, ett fritt lapptäcke tänkte jag mig. Lappar i alla möjliga former och ditsytt för hand med olik färgad tråd. Så på varje 30 cm bit syr jag små lappar i olika former och färger, det är lagom att hålla i handen och jag blev mentalt uppåt så där som jag brukar bli när kreativa jag sätter igång.
Ha ha, men orken den slank ut och kroppen ville sväva runt i sin egen äckliga yrsel och knäna tog sig friheten att lättsamt niga som förberedda för en svimning så fort jag rörde mig över golven. Men jag mitt liderliga envisa stycke sa till kroppen att jag skiter högtidligt i dig idag, här ska sys!
Man kan alltid klara av lite mer än man tror, men det finns gränser inte tu tal om annat, men jag är ju så envis säger maken, så jag lägger kanske på ett kol när andra lägger ner. Men som sagt det finns inte ett smack att spela på längre .. tråkigt nog. Jag går långsamt, hela mitt liv är i snigeltakt, om jag rör skallen för snabbt så vill kroppen lägga sig ner och svimma, inte mycket att välja på då. Men jag ska inte klaga jag har det bra på så många tusentals vis, maken, familjen tro inte annat fast jag blir arg, ledsen och sårad ibland. Jag älskar mina anhöriga och en hel del andra utanför familjekretsen.
Jag längtar så efter ett frisk liv, jag vill så mycket med den tid jag förhoppningsfullt får. Jag har mycket att fullfölja när kroppen är min igen, människor att träffa, åhh alla dessa möten jag längtar efter. Att få laga mat och baka och dona utan en tanke på hur jag bäst ska göra minst för att orka mest. Jag vill öppna upp mitt hem igen för alla som har behov av en kopp kaffe och ett prat över köksbordet. Jag vill börja jobba med healing igen, jag vill finnas till för de som behöver mig, jag vill leva varje minut och ge det bästa av mig till livet.
Öppnar famnen för livet
Vi har väder ...
Mjölkig halvdimma ligger över Värtan och jag drar på Watson regn”rocken”, han har en i militärgrönt och när jag drog på mig min egen “regnvädersrock” så såg jag att vi matchade varandra. Men ute var det inte mycket regn att tala om.
Tre ärenden stod på min lista, först inhandlades en Aftonbladet på ICA, så långt gick allt bra men sen skulle jag in till vår förvaltare och hämta “bajspåsar” till Watson. De har tillfälligt flyttat och huserar två trappor upp, men på skylten står det bara deras namn och hissen var avstängd. Jag gick en trappa upp och ringde på en stängd dörr, gick ner igen och frågade en snubbe som jobbar på förvaltningen var sjutton de håller hus?
Ja, arg och otrevlig blev jag för jag orkar inte gå upp och ner i trappor .. nu visade det sig att det var till att gå upp för samma trappa igen och ännu en, när jag väl var upp så var dörren låst och man fick ringa på. Gud så jag ringde arga, otrevliga signaler och så skällde jag när jag kom in över att de inte kunde skriva på skylten hur många trappor upp de låg.
Jo, jag skäms över mig själv, men jag orkar inte med att det tar emot fysiskt jag blir så slut. Tog mina rullar med bajspåsar och gick till min vän och fotvårdare L som rullade ihop två små dynor med gasväv runt om som jag trär på en stortå som har fått spunk.
Tår ska ligga rakt ner har jag fått lära mig av L men min ena tå petar uppåt och då går man på själva tåleden vilket leder till att man blir svullen där och får ont. Men trär jag på den där lilla tutten så beter sig tån som den ska och tåleden blir avlastad. Spännande va?
Nu håller jag på och kokar jordgubbskräm med rabarber igen, tänkte först att jag skulle koka någon ny sort denna gång som aprikoskräm eller katrinplommon med lite citronskal i, fick för mig att det skulle vara gott med lite citronskal i plommonen, vad tror ni? Nästa krämkok blir nog katrinplommonen måste ju variera det hela.
Dagen ligger här som en blank spegel framför mig och aldrig i mitt liv har jag väl varit så rik på tid samtidigt som jag ingen tid alls har. Jag menar sova bort större delen av dagarna är inte mycket till fritid eller hur. Jag längtar efter allt det där vanliga vardagliga som att umgås, tänk att bara få för sig att gå över gatan och in till en vän och fika precis när det passar mig, inte när det passar min kropp. Vilket det för den delen nästan aldrig verkar göra, vi har ju husbilen stående runt hörnet, kunde ju bjuda en vän på kaffe i den en regnig dag. Tankarna och lusten finns men sen var det det där med orken och vips blev det inte ett smack av något.
Inatt drömde jag om dialys och transplantation i en väldig röra, vaknade med skallen full av orostankar, vilken tur att det bara var en dröm … men det var det ju inte så där rörigt är det ju just nu
Men jag lever ännu en dag och är glad för det fast det köstar på …
Efter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.
Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.
Ibland när barnen påverkar ens liv lite för mycket så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags för att ta avstånd inte för att jag vill utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.
Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa …
Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren …
Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre … jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.
Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv.
Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?
Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde.
Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter lång tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn sk vuxna ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en enda åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.
Imorgon bär det iväg igen .. maken ska först ha teoriprov i golf och jag får väl packa och dona lite här hemma under tiden. Vi har varit iväg till Jula och köpt vad jag tror är deras bästa madrass för 1.700 och då var det extrapris. Så nu ska jag väl slippa få ont i ryggen i husbilen hädanefter.
Jag bara sover på dagarna gör inte ett dugg annat, har suttit och tittat ut genom mitt fönster på en blomma som behöver vändas på för att växa jämnt, men idag först efter många dagars tankar och tittande gick jag ut och vände på den. Det är som om skallen inte hänger med längre och inte kan jag göra ett dugg åt det. Jag glömmer det mesta nu för tiden, det är en märklig känsla jag som har varit van att ha många bollar i luften samtidigt.
Idag när vi stod där på Jula och jag skulle hala upp mitt kreditkort så fanns det inte i plånboken … nä, det låg i botten på väskan som var kvar hemma. Glömde det i receptionen på röntgen när jag var där och blev ropad på och fick då mitt kort. La det bara rakt ner i väskan och så glömde jag bort att det inte låg där det ska i plånkan. Sån är jag mest hela tiden ..
Men en sak blev bra idag, kokade rabarber och jordgubbar till kräm mums så gott. På vägen hem från Jula åt vi hamburgare på Max, de är goda med sin röksmak men det fick mig att fundera över om det verkligen är grillningen som sätter röksmaken eller tillsätter de rökarom? Lite läbbig tanke faktiskt och jag vet inte alls hur det ligger till.
Igår kväll var vi en tur till bibban, sen åkte vi över till sonen och marsipangrisen, mamman var borta några timmar på kvällen. Vi skulle bara kika på marsipangrisen när han sov, så gulligt låg han där på rygg och så plötsligt tittar han upp i sonens ögon och bara skrattar. Så nog fick jag pussa och ha honom i famnen så mycket jag orkade tills vi åkte hem. Jag älskar den ungen.
Så ha det gott nu i helgen, många kramar till er alla!
Tröttare för varje dag
Vaknade tidigt, drack lite te och läste första delen på DN sen somnade jag om till klockan elva, nu var det till att sätta fart, Watson ville ut. Såg en fågel som kämpade med att få upp en mask ur gräsmattan, han var så upptagen att han inte såg varken mig eller Watson. Kul att se.
Åt lunch och sov sen igen till klockan så där 16.15 vilket liv. Det är så skönt att sova men det blir inte mycket tid över för annat, men nu ikväll känner jag mig lite pigg.
Ikväll har maken lagt in en heltäckningsmatta i husbilen, det kommer nog både att isolera mot kylan och göra det lite lättare att hålla ordning på, ska köpa en plastmatta som jag ska lägga i själva trappsteget och över första delen av golvet när man kliver in. Plastmatta är lätt att skaka och skölja upp när de är smutsiga, gäller att vara praktisk.
I helgen ska vi åka till Jysk och köpa en tjock bäddmadrass till vår husbilssäng, jag får ont i ryggen av att ligga där så något måste vi göra. När man ska bädda sängen så får man alltid stå med knät i sängen och jag tror att det har gjort min del av sängen dålig, tycker det känns som om jag har ett hål att sova i.
Idag har jag skördat en mini apelsin från krukväxten jag fick när jag fyllde år, den var faktiskt god.
- Mitt liv i ett nötskal
Svalare väder och regn har jag njutit av idag, orkar inte med när det blir för varmt. Har varit till sjukhuset idag och tagit prover, röntgat lungor och hjärta och fått järn. Något sliten när jag kom hem hörde jag telefonen ringa, min läkare hörde av sig angående en tablett som jag ska få mot illamående. Fick på en gång höra resultatet av de prover jag tog idag, som jag själv förstår mig lite på. För dig som “delar mitt liv” (menar njursjuk) så låg kreat på 679 och urea på 31 så jag borde få dialys, men har ju själv valt att ställa mig stand by på Huddinge fram till vecka 25. Har jag och min vän inte lyckats komma in på en transplantation till dess så är jag bokad för katetern den 24 juni.
- Ljuva sommar
I väldigt sakta mak har jag nu plockat lite runt hemma, det är mycket svårt att låta bli när man ska få gäster. Jag har duschat och rakat mig under armarna och på benen så nu är det gjort och jag är helt fysiskt slut.
Jag står i badrummet och sorterar nagelfilar när jag mer känner än ser hur en äldre kvinna tar sig in bakom mig. Ett kraftigt brak får mig att hoppa högt och vända mig om. På golvet ligger den antika toalettpappershållaren i bitar, pappersrullar ligger i en stor hög och något har läckt vatten som nu rullarna blivit blöta av, vaknar att de bilar någonstans i grannhuset. Jag som precis skulle kasta ut kärringen.
Drömmar kan verkligen vara verkliga… tänkte i vaket tillstånd att jag tidigare har drömt om kärringen och jag är så förbannad på henne. Hon kan banne mig inte ett dugg och bara klantar till det hel jag vill inte ha med henne att göra. Hon är mitt nya jag som jag inte kan acceptera Humpus Klumpus Maggus, den jag har blivit av min sjukdom.
Hela helgen har jag varit pigg som omväxling, idag är det måndag och jag känner mig lite rasslig i luftrören, ska ta lite slemlösande och hoppas att det hjälper.
Jag har stickat färdigt min eldfängda sjal, dottern blev eld och lågor när hon såg den och ville ha en egen så hon fick ta garnet jag hade hemma. Nu stickar jag sockor till mig själv med ett fint mönster av falska flätor, en så länge går det bra och är bara kul.
Jag tycker att ni alla ska kila över till Nina som väntar på ett nytt hjärta, en livsbejakande blogg som du kommer till via mina blogroll.
Nu ska jag ta måndagen i kragen och komma igång.
Sjalen 
Oj, den bilden blev stooor… jag undrar hur man gör när man ser till att det stickade blir slätare? Man stryker väl inte plagget utan spänner på något vis. Boel, du får gärna tala om hur man gör.
Sen var det mina påbörjade sockor, falska flätor lät lite lagom svårt för mig… gäller att hålla tungan rätt i mun för annars blir det fel och jag får repa.
Båda mönstren har jag hittat på nätet garn köper jag från Garnkorgen.
Vet ni att det är underbart skönt att få skriva på den stora datorn igen med mus och normalt tangentbord. Jag har tränat hela dagen på den nya lilla rackaren och det lär ta tid och sjutton vet om jag kommer att bli kär i den, hoppas kan jag ju. Men som sagt den blir kanon när jag ligger på sjukhuset, när nu det blir av.
Har precis pratat med min syrra på sjukhuset… flåset och den förbaskade pulsen gör mig tokig. Blev lite halvhysterisk i tanken och tänkte att jag ringer och pratar med henne och hör vad hon säger. En av njurens uppgifter är ju att få ut vätskan och när njurarna inte funkar bra så stannar vätskan kvar i kroppen. Jag som aldrig hört till den törstiga typen har drabbats som en döende i öken av törst 
Hjärtat får jobba hårt för att få ut vätskan och det ger hög puls. Så nu ska jag börja lura mig själv med att suga på isbitar… köpta de där tabletterna man suger på när man inte har gott om saliv och så dricka mindre överlag vilket inte alls är lätt.
I morse vaknade jag före min man och det är väldigt tidigt det.. läste tidningen och drack kaffe, lyckades somna om och känner nu att det var helt rätt. Jag funderar på att hasa mig ner till frissan och tvätta håret och få det fönat, inte för att det är något speciellt jag ska göra utan för att jag blir så trött på håret. Duscha är jobbigt, men det är bara att kämpa på. Men håret som jag normalt tvättade nästan varje dag har blivit en plåga, jag blir så trött både på att tvätta det och sen ska vi inte tala om när jag ska föna det. Armarna får mjölksyra och jag får sitta där och vänta in orken så att jag kan blåsa håret klart.
Men först måste jag göra lite lunch och ta en näva piller…
Om ni undrar vad jag gör så sover jag mest… är förgrymmat trött. Fick håret tvättat hos frissan idag, fick sen gå hem och sova igen. Hur kul som helst och massor, (inga) av upplevelser som jag kan skriva om…
Sitter här och minns den underbara somaren, vinden som så ömt smekte min kind eller bråkigt blåste håret i ansikte på mig. Alla stunderna när jag var i nuet och njöt av att bara vara…
Nu har kroppen gått in i en ny fas där den inte alls är hungrig och vikten går ner och vattnet pressas ut med mediciner och jag dricker mindre. Får väl hoppas att kroppen och jag möts någonstans igen och kan känna att vi hör ihop.
Tempot blir mer och mer likt en sengångare eller kanske rent av en gengångare. Denna dag har jag medvetande gjort tempot jag har haft, har stillat mig själv mitt i steget och gått väldigt långsamt och klarar mig då lite bättre tycker jag. Luftrören kämpar jag verkligen med, de har börjat att tjockna till igen och jag känner mig så förtvivlad över det. Tar slemlösande och sprayar allt möjligt och längtar efter cortison som kan ge mig andningens friskhet tillbaka.
Satt på en bänk idag och blundade med Watson vid min sida, så njutbart livet kan vara en liten stund. Sen gick vi hem igen och jag mötte hundägare jag känner, alla rätt till åren och alla piggare än mig. Tänker på det ibland när jag åker buss att man ska resa sig för äldre, jag är förmodligen just nu sämre än de flesta äldre som är ute och rör på sig. Jag sitter kvar var så säker, har jag fått en plats är jag glad, annars får jag sätta mig på golvet jag orkar inte stå längre. Tur att jag inte åker buss så ofta, men imorgon ska jag åka och lämna in Watson på putsning och dusch. Jag har så mycket jag vill passa på att göra då, men jag vet ju att det inte går att passa på längre att uträtta många saker som förr. Sånt får mig att ruttna.
Mannen ringer och mailar, han oroas av att jag mår sämre och jag önskar att jag kunde luras lite och visa mig piggare inför familjen. Men nu går det inte längre att luras.
Nåja nu tog jag väl i, gladare känner jag mig idag men jag skrattar ju inte ihjäl mig. Väder ska man ju alltid prata om och idag har man ju inget att klaga på, strålande sol och en lagom värme. Jag håller på och packar ner det jag ska ha med mig när jag åker iväg, låneböcker och hund borde ju räcka en bra bit. Hunden blir jag av med på vägen han ska på sitt spa, låter väl tjusigt. Han är långhårig och framförallt skitig så här ska putsas och duschas idag. Sen får husse hämta honom på vägen hem. Tack o lov att de finns redo för att serva oss med vår hund, husse sliter verkligen med att få ordning på allt när jag är sjuk, så jag vill avlasta honom med vissa saker så han slipper duscha och shamponera hunden vilket inte är en barnlek och tar ett tag.
Jag ska nu ringa husläkaren vid 13-tiden och be henne skriva ut mer cortison så att jag kan andas igen, möjligen vill hon lyssan på lungorna och prata lite men problemet är välkänd så jag hoppas att hon bara kan fixa receptet. Idag fick jag ett inlägg från Staffan som nu har fått en njure, det gör mig så glad å hans vägnar och längtar givetvis tills det är min tur. Han skriver något i slutet av sitt inlägg som jag själv ofta tänker på det här att det finns andra som råkar ännu värre ut. Jag har nu två fina bloggare på min blogroll som väntar på nya hjärtan Bibbi och Nina, här kan man snacka om jobbig väntan. Jag beundrar er båda för jag vet att ni sliter med både det fysiska som inte orkar och det psykiska som svajar då och då, alla tankar man får och ångesten som nästan tar livet av en ibland, som om inte det räcker så har ni barn som inte är så gamla och då kommer ju mammas sjukdom i ett helt annat läge än när de är vuxna som mina.
Idag får ni alla mina varmaste tankar direkt från mitt hjärta till era 
Alla behöver vi en ängel i vårt liv då och då..
Det finns ju väldigt mycket glittrigt som man kan sätta in och jag tycker ofta att de är rätt osmakliga, för pråliga, men har ändå med tiden börjat gilla vissa saker som jag förr aldrig skulle drömma om att sätta in i min blogg eller ha själv. Färger, glitter och ja, glädje finns i mycket av de här barnsliga symbolerna och jag har tagit till mig dem, kanske på tiden att jag blir lite mer barnslig.
Jag kan inte nog sjunga cortisonets lov, plötsligt igår inte långt efter att jag hade tagit min första dos började jag känna igen min kropp igen. Men det är ju inte klokt att jag blir så risig av rassliga lungor, och tänkt att jag har så svårt hela tiden att inse att det är det som är på gång igen. Inte förren jag börjar hosta, inser jag vad det handlar om.
Denna gång har jag tagit ett preparat som löser upp slem en gång om dagen och det är nog det som lurade mig lite. Utan den där produkten hade jag nog beckat igen snabbare och insett vad det var, förloppet blev nu lite lugnare och på ett annat vis. Nackdelen är väl att jag nu kommer att spara vatten i kroppen igen och gå upp i vikt… aldrig kan man få vara glad någon längre stund, men det skiter jag i bara jag kan röra mig utan att nästan svimma av.
Igår smög jag långsamt till bussen och tog det väldigt lugnt hela tiden för att orka. Jag lämnade Watson på sitt spa och gick långsamt till busshållplatsen och åkte tre hållplatser som jag normalt brukar gå. Sen smög jag vidare ner till bibban och där var jag helt väck och fick rusa in på muggen och spy, konstigt det där att det kommer ur all ändar när jag blir så slut. Spy gör jag inte men jag är bra på att ulka har ju lite svårt för att spy sedan jag för en hel del år sedan fick dra ihop magmunnen som stod helt öppen. Men sen lugnade det ner sig och jag satt väldigt länge och bara var i en skön fåtölj. Glad ändå att jag hade tagit mig dit och fått lite gjort.
Men idag vaknade jag och känner energi i kroppen, jag har vattnat blommorna utan att storkna och jag ser nu fram emot dagens promenad med Watson, den kan nog bli lite längre och ikväll kan jag börja cykla lite igen på motionscykeln som blev stående som ett anklagande blängande metallmoster i allt för många dagar. Nej, jag ska nog hejda mig där kom jag på inte ha så brått nu.
Jag sneglar på författarkortleken och drar ett kort få se vad det blir för titel, sen skriver jag rakt av bara det som kommer in i skallen i 3 minuter, håll tillgodo.
De svarta molnen
Som vilken dag som helst började denna morgon med en stor mugg med kaffe som jag sakta klunkade i mig. Dagen var inte vilken som helst utan det var den dag jag skulle bevisa för mig pojkvän att jag minsann inte gick för hackor när det gällde. Vi samlades rätt tidigt utanför en djup sänka där andra redan stod och väntade på oss.
Jag var väldigt spänd, men samtidigt förbannad och tänkte att han ska minsann få se på annat. Vi delade upp oss i olika grupper och jag blev gruppledare för ett gäng tjejer med kikare på magen.
Vi gick alla åt olika håll för att inta våra platser, jag hade räknat ut att bästa stället för oss var en mindre ås som gav oss fri syn över nejden. Väl där så la vi oss och tog upp våra kikare. Stranden var helt tom, solen smekte ömt den vita mjuka sanden, några strandfåglar spatserade runt, tog sig ett morgondopp.
Det är då jag i min kikare långt bort, väldigt långt bort ser en homosapiens sprattlus, visst är det en som kommer där borta viskar jag till de andra. Han har alla karakteristiskt drag för en man, sprättande gång och uppdragen bröstkorg, man ser att han bröstar upp sig inför ett gäng honor som följer honom tätt i hälarna.
Nu ska jag äntligen få se detta praktfulla exempel på parningsdans… men som från ingenting så drar kolsvarta moln fram och gör dagen till natt. Min besvikelse var stor när jag såg sprattlus dra sig snabbt bort med sitt följe och jag suckade och sa till tjejerna att vi kan lika gärna gå hem.
Jag sitter här och smuttar på en näringsdryck och hoppas väl kunna äta lite mer i helgen. Vi ska åka och handla lite gott kött till fredagens middag. Sen ska vi ut på lampjakt igen, vardagsrumsbelysningen är för liten.
Sonen ringde så vi är kattvakter i helgen hemma hos honom, jag har köpt en liten råtta till Gubben och ser fram emot att få leka med honom och klappa lite han är så vacker, starkt rödrandig katt nog en av de vackraste jag har sett på nära håll. Ska försöka komma ihåg att ta med kameran och se om han fastnar på plåten eller om det bara blir ett rött streck.
Kvack sitter här rätt lugn fast jag borde vara jätte irriterad. Nu har vi varit till stan och handlat lampor det blev två, en taklampa med mängder av snäckskal i… håll i er nu i rosa, ska fota så fort han har lugnat ner sig lite. Den är häftig och passar vårt vardagsrum, vi köpte förlängningsmöjlighet så att den verkligen kommer hamna ovanför soffbordet. Mannen packar upp och inser att själva upphängningen inte finns med. Men är det inte för jävligt, man kan lika gärna handla på IKEA där brukar det i alla fall allt finnas med i paketet. Men här i fina affären mitt i stan som tar mer betalt har de inte vett att säga till att det inte finns upphängning till en taklampa.
Sen köpte vi en lite diskret spot med dimmer som jag ska ha bakom ryggen när jag sitter i soffan och läser eller stickar. Egentligen ska vi ha tre stycken, men som vanligt när vi ska handla något så är det i bästa fall som idag en lampa kvar. Så vi har beställt de andra, men affären kommer få besök av en missnöjd kund på måndag var så säker. Jag som brukar gå i taket för sånt här har inte alls brytt mig så mycket, men mannen som brukar vara lugn är skitförbannad. Ombyte förnöjer…
Jag hostar, men nu är det rasslet i lungorna som lossnar så jag vet att det blir bättre för varje dag. Just nu vet jag att det är njursvikt jag känner och inte astma och njursvikt i en salig röra. Jag kan leva med njursvikten som den är nu, men blandas den ihop med att jag inte kan syresätta mig som man ska blir det inte mycket liv över för mig. Nu funderar jag över hur jag ska göra för jag orkar inte hålla på så här, bättre vore det att äta cortison hela tiden i en låg dos så att luftrören funkar som de ska. Men frågan är hur de ställer sig till det? Jag vet att cortison inte är skadligt för njurarna verkar tvärtom, en del får det för njurarna vad jag har fattat, men det kan ju vara missförstånd från min sida. 
Nu flyttar vi tavlor och vitrinskåp runt i vardagsrummet, lika bra att passa på när vi ändå är i farten.
Nu har jag fått städfnatt, har rensat runt och byggt lite högar som jag sen har öst ner i pappkassar. Mannen tvättar fönster och stryker gardiner, jag ska samla mig lite för en sen lunch och sen ska jag och dottern iväg på PartyLite Visning. Antar att det är som Tupperware, ska bli kul att träffa dotterns kompis som håller i det hela och kika på hennes nu vuxna vänner som har familjer. Tänk för inte så länge sedan så satt jag och deras mammor på plastparty och gjorde av med pengar. Ganska kul det att man nu möter alla dotterns kompisar som drar omkring på barnvagnar och jag vet precis vad de går igenom.
Passar på att ta med mig lite pappkassar med tidningar i, alltid är det något som vill ha ett gäng, bra städtips för att få lite rotation på tidningar som är lite för dyra för att kasta så fort man har läst dem.
Hmmm funderar och funderar på den rosa taklampan, mannen ska få hålla upp den ikväll så att jag får se hur det kan tänkas se ut… ska jag byta mot en vitskimrande i stället? Dottern hänger med hit efter partyt, bra då kan jag höra vad hon tycker. Det första hon sa när hon hörde att vi hade köpt ny taklampa var att hon hade tittat på en sån… och att hon kunde ta kristallkronan som vi nu tog ner till sitt sovrum. Nä, får du inte alls för den hänger i mitt nu, fast vi har pratat om att ha den i köket. Svårt med ärvda saker, de kan vara fina och dyrbara men jag skulle aldrig ha köpt en kristallkrona från början. Men den är väldigt vacker med alla sina prismor för den har även vanliga stearinljus som man kan tända och det blir tjusigt värre.
Nej nu har jag inte tid längre…. vi hörs
Kristallkronor tycker jag kräver utrymme, gärna höjd i taket .. vem har sånt i en vanlig 4-rumslägenhet?
I många år har jag väntat på att få en inbjudan till ett sexparty, ni vet där de säljer sexleksaker, men det verkar inte som om jag någonsin kommer på ett sånt. Det skulle vara kul, det skulle jag gilla.
Det här ser ju helkonstigt ut, texten har liksom flyttat runt av sig själv när jag sände iväg det hela. Jag har inte tid nu att ändra så ni får allt ta till er det hela som det är, nog tror jag att ni fattar.
Kram
Här har ni mig och Watson i en stunds närkamp, jag är snigeln och han undrar nog vem sjutton jag har blivit med åren. Sitter här och samlar mig för en del högar som jag ska sortera ut idag så mycket mer blir det inte. Jag har precis beställt gardiner och lite annat från Jotex, nu har jag kommit in i ett vitt flöde… jisses säger jag, att man kan vara så föränderlig som jag är färgmässigt. Jag vill så mycket just nu, måla om, tapetsera, byta möbler, riva upp både det ena och andra, mattor, kuddar, filtar ja, allt på en gång. Men det går ju inte… men drömma kan jag ju.
Igår blev det lite för mycket för mig så jag blev trött men kunde inte slappna av utan drev mig själv till att göra det ena efter andra och flåsandet ökade och surare blev jag. Mannen “råkade illa ut” då jag bad honom hänga runt tavlorna ett varv till, de kalla för sig.. åhh, det satt långt inne och jag blev så arg för jag tjatar oftast inte på honom på det där viset. Han vet så väl att jag gör det själv och har gjort sånt i alla år själv. Jag tänkte upproriskt att då får jag väl hänga om tavlorna imorgon för ikväll orkar jag inte. Samtidigt som jag marscherade runt här hemma som ett stort tillknäppt vulkanutrott. 
Fast jag inte ville vara sån..
Han blev så sur och jag blev förbannad då jag inte brukar tjata så här, men när jag verkligen vill något och inte riktigt orkar så kan han väl lyfta på ända och bara flytta tre tavlor. Ska de vara så jävla svårt, när man är frisk och stor och stark. Mycket av min ilska kom sig nog av att jag dagligdags lyfter mig i kragar jag inte har för att få något gjort och om man då ber en frisk människa att lyfta på ändan en kväll och flytta tre tavlor så accepterar jag inte att jag ska behöva bråka för att få hjälp.
Mycket sitter ingrott, jag vet att han är duktigare än mångas män, han tvättade igår fönster och strök och satte upp gardiner i två rum. Jag är verkligen nöjd och tacksam för den hjälpen, men varför ska jag vara så jävla tacksam jämt när han gör något sånt. Förr gjorde jag allt sånt själv, utan att någon berömde mig för mitt jobb. Det finns så mycket som jag alltid har gjort som nu sakta men säkert glider fram i dagsljuset, små detaljer som är lätt att inte tänka på. Tex, köpte vi folieformar ett gäng för att ha till frysen, jag lagade lite mat och passade på att stoppa ner i folieformarna och frös ner. Sen hamnade resten av formarna ovanpå bakmaskinen och där har de legat vecka ut och in… jag har väntat på att de ska ställas undan där de ska vara. Men fötter fick de inte förren igår när jag ställde undan dem själv. I ett hem blir det mycket saker som blir liggande när jag inte orkar som förr och samtidigt mår jag inte bra av att det blir för mycket springande hit och dit med allt som ingen annat ställer på plats. Kan ju gälla larviga saker som tomflaskor som man samlar i en kasse i garderoben, jag orkar inte hålla på med sånt hela dagarna. När man diskar så torkar man av hela köket, bordet också efter middagen. Ni tjejer vet vad jag pratar om..
Jag har sänkt alla mina krav, inser att mannen inte är en kopia av mig, men samtidigt tänker jag att när jag var frisk så skötte jag hela hemmet, familjen, plus jobb och mina olika privata grupper, allt jag har hållit på med runt om för att tjäna lite extrapengar. Sen har jag lagat allt mat själv, jämt bakat matbröd/kaffebröd, konserverat och donat av trivsel och rent ekonomiskt tänk.
Mannen har kört bil till sitt jobb, har ätit lunch ute jämt, själv har jag alltid haft matlåda, åkt buss eller cyklat billigaste tänkbara väg. Men varför i allsindar är det alltid viktigast att mannen har allt så jävla bekvämt? Han ska komma till och från enklast och smidigast, själv fick jag trixa med ungarna både hämta och lämna, var väl aldrig tal om något annat. Sen var han borta större delen av alla kvällar och helger då han spelade handboll på högsta nivå, det var vad man fick på köpet när man träffade en idrottsman. Hans liv var alltid det som skulle tillfredsställas på alla sätt och vis, själv hamnade jag i göra allt själv. Själv är bäste dräng var jag ju redan självklart inne på när vi träffades. Han fick en ny morsa som ordnade ALLT! Jag minns att jag frågade om han kunde tugga själv när han flytta ifrån sina föräldrar till mig? 
Nu har det ju blivit en bra kille av min man, han fick det tufft med mig för jag inser att män ska redan som pojkar läras att ta hand om allt runtomkring som behövs för att leva. Förbannar hans mamma som tog ifrån honom möjligheten att lära sig allt under tiden han växte. Den uppgiften fick jag ta över och tid har det tagit, det kan jag lova men han är i gott trim nu efter över 30 års skolande från min sida.
Tänker ni någonsin på det tjejer att era söner är nästa generations män? Att det hela tiden faktiskt är kvinnan som har möjligheten att påverka det nästa generations kvinnor ska möta i sina män. Man klagar på männen och allt man saknar, men det är vi som har makten att ändra på det hela, men vi sitter i våra egna fällor och håller traditioner vid liv helt i onödan. Traditionen som jag själv kom med in i mitt äktenskap att jag gör allt själv, fast jag hade vuxit upp med en pappa som gjorde det mesta hemma. Med det menar jag inte att han hade tagit över mammas roll utan de levde väldigt jämlikt för att vara den generationen.
Jag är både yr i bollen och trött så jag ska bara skriva några rader och sätta in lite foto. Jag har lyckats föröka Streptocarpus med att skära igenom nerven i bladen och plantera ner dem i krukor med jord. Nu blommar de och jag är rätt mallig över att det blev så fint, se själva. 
Sen var det den här nya taklampan över vardagsrumsbordet som håller på att göra oss galna. Det började med att det inte fanns något att hänga upp den i, så vi fick vänta med det tills idag när mannen var in till affären igen och fick det som saknades. Sen när han kom hem och vi packade upp lampan så visar det sig att den är sned… vi har hängt upp den för att se hur det kommer att se ut, men mannen får ju åka till affären igen imorgon och byta hela lampan. Grrr skit rent ut sagt, man skulle få betalt när de är så här med dyra saker. Men så här ser den ut 
det syns att den är sned på bilden. Men visst är den vacker..
Imorgon ska jag till sjukhuset och träffa njursyrran och ta prover, sen blir det ev en tur till dietisten. Så imorgon blir en trött dag för mig. Mannen kan inte hämta mig så han säger att jag ska åka taxi hem, men vi får väl se hur jag mår. Orkar jag så tar jag tunnelbanan och tåget hem…
Gårdagens resa till sjukhuset gick bra fast jag hade mjölksyra i hela kroppen, blir så himla slut rent fysiskt. Stegen blev långsamma och korta… men fram kom jag och min syster tog alla prover. Träffade dietisten och vi kom fram till att jag ska fortsätta på den matväg jag har slagit in på så får vi se hur det funkar till nästa gång vi ses. På vägen hem så kikade jag in i en liten presentshop där jag hittade två stycken stora som glasbubblor, tanken är att man fyller dem med något. Jag tänkte direkt att jag skulle lägga in fina stenar och snäckor som jag har sparat genom åren, köpte även en burk med glasbitar ser ut som sand.
Taxi tog jag hem och det var inget att välja på jag var slut. Hemma gjorde jag iordning de där glasbollarna och hängde upp en i fönstret där mina Streptocarpus står och den andra gav jag till min dotter som kom sen på kvällen på en fika och fick samtidigt sin lilla boll.
Mannen har nu fått en ny lampa och satt upp allt efter konstens alla regler och det är så fint där inne.
Imorse så ringde min sjuksyster och talade om att det hade blivit sämre, ett rejält skutt i mina ögon och kaliumet var för lågt och det kan jag förstå som hjärtat pickar på och all mjölksyra jag känner i mina muskler när jag rör mig. Så nu minskas urindrivande tabletter lite och jag får lägga till en kaliumtablett varje dag och en banan varannan dag. Alla undersökningar och läkareträffar tidigareläggas, så nu får vi se hur det går den här hösten.
Jag känner mig ändå lugn, tåget går jag kan inte göra ett dugg mer än att hänga med. Ingen ide att hetsa upp sig över att själva målstationen inte verkar ligga där jag trodde från början. På ett vis så vet jag ju nu att jag är inne i slutsvängen hur det än blir… och det gäller att passa på att njuta av sin sista tid med sina egna njurar, i sin egen kropp. Vad som händer sen när den nya njuren sitter där vet man inte, alla mediciner jag ska ta för att behålla Rosans njure är farliga saker med mycket biverkningar. Man kan undra varför just jag skulle drabbas speciellt svårt, men samtidigt måste ju någon få alla de där biverkningarna, hoppas kan man ju att man slipper det mesta. 
Idag är det min dag, jag ska bara ta det lugnt gå en sväng med Watson och sen fortsätta att rensa ur lådor och skåp. Jag tänker att hur det än går så är det rätt skönt att sen komma hem och veta att det är städat och utrensat i skåp och lådor. Skulle jag inte komma hem igen så är det mindre skit för andra att ta hand om efter mig, men så tänker jag egentligen inte alls så ofta, det är bara min praktiska del som visar sitt tryne då och då. Praktisk och krass det är jag, sån är jag.
Vissa morgnar är liksom inte till för att bli som de ska, man vaknar och hunden börjar direkt att vara störig. Jag sitter där med min fika och känner med hela kroppen att jag bara inte orkar med hundfan… ja, ursäkta men så känner man ibland när man har hund. Speciellt om den ska gå ut och bajsa när man precis har klivit ur sängen och vet att det tar ett par timmar för min kropp att komma upp. Han krafsar och piper och jag sliter på mig kläder, oduschad, okammad, halvt sovande med en kropp som inte alls hänger med.
Inte kan han bajsa var som helst, han tror att vi ska söka runt efter alla dofter från granngårdens tikar och jag staplar och börjar må illa. Dricker mitt vatten i klunkar talar med mig själv och blir stående för att försöka hitta balansen i mig själv igen. Ulkandet ökar och jag vet inte vart jag ska ta väg, gråten fastnar i halsen av både uppgivenhet och skamen att stå där och bara ulka med en hundjävel som inte gör det som det var så bråttom med.
Vid dessa tillfällen är livet inte mycket värt och som något smaskigt uppe på moset som man säger så ser jag en slags rörpulare som står vid sin bil och betraktar mig. Ser mig ta snedsteg och ulka… ja, vad ska han tro där står en blek kvinna i medelåldern med håret stående rakt ut och ulkar och tar snedsteg, sliter med sig en stackars hund i farten. Han trodde nog att jag var en fyllkärring…
Går hem så fort det bara går och rusar på toa, ulkar och sen får jag göra nummer två… allt vänds ut och in i min kropp. Just vid dessa tillfällen hatar jag hunden, hatar allt som ställer krav när jag egentligen borde slippa allt sån här passande av annat. Jag vill egentligen bara vråla och skrika ta för fan hand om hunden på något vis så att jag slipper bry mig.
Låt mig vara, jag vill inte ha folk hemma på besök, jag vill inte gå bort och hälsa på andra, jag vill bara vara här och nu i mig själv och göra allt i bara min takt. Alla som vill pratat eller hälsa på säger att det ju bara är just de som ringer eller kommer så jag kan känna mig avslappnad. Fatta att jag inte innerst inne orkar, jag orkar inte kan ni fatta det? Jag orkar inte vara mig själv längre och jag vill inte säga till er att jag inte orkar med långa möte och samtal, jag låter nog som vanligt, men jag blir slut, kräksjuk. Jag måste börjar säga ifrån, ta tillbaka mina gränser och säga stopp det är jag som gäller just nu.
Jo, jag är som vanligt samma pratglada sociala person men med kraftiga förhinder och låt er inte luras av hur jag låter för ljudet ni hör är bara en fasad som hör det sociala livet till.
Nu ska jag sätta mig i soffan och bara vara en lång stund, sen måste jag äta lite och framför allt borsta tänderna, ska till tandhygienisten efter lunch och det blev ju helt fel dag nu för mig tack vare hunden. Men jag får väl ta en Valium så att jag inte ulkar ihjäl mig hos henne. Helst vill jag sätta mig och bara gråta och säga att jag inte vill, låt mig va. Men det kostar ju mycket att kasta in handsken till hygenisten samma dag så det är bara att släpa sig dit.
Vilken tur att det dyker upp en ny morgon imorgon… jag ser fram emot den.
Vilken tur jag har som fick vakna denna morgon, strålande sol och en hund som mår bra vilket betyder att jag kan ta allt i mitt eget tempo. Veckan som har gått känns som om jag har genomfört ett slags marathon, idag är det min dag igen, du det vet att det betyder att jag inte har ett dugg att genomföra. Jo, jag ska ner till min kompis frissan och klippa topparna och luggen vilket ska bli skönt att få gjort.
Jag funderar på helgen, dottern ska ha öppet hus med plockmat och vin för sina vänner då hon fyllde 30 år i somras när nästan alla var borta. Hon har sagt att hon vill att vi kommer ner om vi har lust, jag är lite tveksam den vanliga Maggan är ju redan där och har varit iväg och handlat på Martin Ohlsson, ett silvrigt fat med en massa läckerheter som jag tänkte ta med och bjuda på. Men sjuka Maggan har ju redan backat och krypit ner i soffan och mumlar om munskydd och baciller och allt för många människor i en liten lägenhet. Vi får se vem som vinner den kampen.
Sen är det barnkalas på söndag och jag känner mig verkligen inte inställd på att bli kramad och träffa så mycket människor… jag har handlat en bok till killen som fyller år så det är klart, men jag tvekar mer och mer till höstens alla tillfällen att få sig en bacill. Just nu vore det döden för mig, jag skulle hamna i ett uselt läge kropsligt inte tu tal om saken. Jag tänker mer och mer i termer om munskydd, spritade händer och om att hålla andan ibland på bussen. Snacka om att man blir ångestfylld om man tänker för mycket…
Jag har nu pratat med hjärtat Vendettanbettan som är nyopererad och ligger på sjukhus, allt har gått bra och det glädjer mig. Önskar henne allt gott i kampen om att få tillbaka sitt liv och sin kropp i något bättre skick än efter mördarjäveln som skar henne så illa. Vill be er alla att skicka energi, positivt sån till henne så att hon läker som hon ska och känner att hon lyfter fast hon är ensam i sin säng. Helst skulle jag vilja åka dit och krypa ner en stund och krama om henne försiktigt. Men det är väl kanske att överdriva, men känslan och lusten finns.
Önskar er Alla en ljuvlig hösthelg med sol och lagom kyla, hitta en svamp i skogen på turen och umgås med de ni älskar. Njut av livet, sätt er och tänk på en stubbe över det fantastiska liv vi alla har möjlighet att leva.
Här har vi suttit och gonat oss i skaldjur 
så jag känner mig nöjd och mätt. Antar att det blir soffläge resten av kvällen, sippade lite rosevin och känner mig lite lummig i skallen, tål ju inte sånt nu för tiden.
Nu är jag fixad i håret och känner mig nöjd med att ha fått det gjort, gick sen rakt ner till ICA och hasade runt med kundvagnen. Turen var på min sida då en av mina bästa vänner dök upp och hängde alla mina kassar på sin cykelstång, jag var så trött så det var bra att hon kom.
Vi har fått en så fin fiskaffär Firren här på ön, tror det var bl.a Picko Troberg som var med och öppnade den och där står Lidingöbor och köar för att köpa torsk, hummer och allt smaskens havet kan bjuda. Så dit åkte vi när mannen kom hem; en delad krabba, tre havskräftor och så räkor. Till det hovmästarsås och så gjorde jag egen citronmajonnäs. Synd att klaga, möjligen gnölar plånboken men jag håller för öronen …
Här sitter jag och klurar på blodgrupper… jag har ju sedan jag födde min dotter för 30 år sedan trott att jag var 0 Rh- men fick se i min journal när jag var på Huddinge att jag till min stora förvåning var A Rh-.
Jag ifrågasatte och de visste ju inget annat än det som stod där i journalen, nu har jag fått ta ännu ett blodprov för att se vad jag har för blodgrupp. Kan ju hända att jag missuppfattade det där 0 när jag fick dottern, de pratade ju om rh faktorn och sprutan jag skulle få, nyförlöst och rätt ung så kan det ju i mina öron ha blivit feluppfattat. Ska bli väldigt spännande att höra sen hur det ligger till är jag A- eller 0-, det är frågan det.
Jag har läst och läst om blodgrupper och kan ju konstatera att folk har väldigt mycket uppfattningar om just blodgrupper och många kan väldigt lite. Läste också att man i Japan läser blodgrupper som andra läser stjärntecken vilket jag aldrig har hört talas om. De stackare som är negativa har skapat stödgrupper för det är så otroligt ovanligt i Japan, om sjukhuset får in en sjuk som behöver negativt blod så ringer de till de här stödgrupperna som genast skickar folk till sjukhuset för att ge blod. De har även blodbussar precis som vi som kommer till speciella ställen så att folk kan lämna, alla friska barn får tydligen lämna blod och det är väl något som man kunde införa även i vårt land. Vem som helst kan ju bli i behov av blod och det är ju rätt makabert att det alltid är brist på blod i våra depåer på sjukhusen. Konstigt land vi lever i som inte kan skriva lagar så att alla friska lämnar blod och att alla som dör lämnar organ. Märkligt land vi lever i… den sk integriteten är alltid viktigare än allt annat till och med viktigare än livet. Ett land som inte kan se om sitt folk?
Nå, lite pessimist har jag allt blivit med åren..
Men hittade tabellen över hur blodgrupperna fördelar sig, rätt intressant tycker jag. A- eller 0- verkar ju inte vare en poppis blodgrupp i vårt land.
| Grupp | Hela världen | Sverige |
| 0+ | 38.25 %[källa behövs] | 32 % |
| A+ | 34 %[källa behövs] | 37.25 % |
| B+ | 9 % | 10 % |
| 0- | 7 % | 6 % |
| A- | 6 % | 7 % |
| AB+ | 3 % | 5 % |
| B- | 2 % | 2 % |
| AB- | 0.75 % | 0.75 % |
Godmorgon alla sköna damer/herrar. Här har jag sovit som en stock, morgonen var hyfsad tills jag hastade ut och hämtade posten. Fick en uppstressande dusch av remisser som får mig att vilja gå och gömma mig. Orkar inte med så här många resor och allt inom två veckor, kan ni fatta att de har vaknat på den där lung/allergimottagningen…. i mars fick de min remiss. Sen kom kallelse till mammografi, igen tänkte jag och ringde, men är man 54 år så ska man straffas med att få pattarna ihopklämda vart annat år. Jag höll faktiskt på att svimma sist.. men det är en annan story. Så nu har jag bytt tid och trixad för att jag ska orka göra allt de ber mig om. Så den närmaste tiden blir det mammografi, spirometri, lung/allergimottagningen, provtagning hos min syster, och läkarebesök som slutkläm ännu en dag.
Solen skiner och jag är snurrig i skallen, kommer så lätt ur den lilla balans kroppen har, lite stress och samtal sen har jag hasat tillbaka igen i det här skit tillståndet där man helst inte vill göra ett dugg mer än att sitta i soffan och sen gå och sova. Men skam den som ger sig jag har ju Watson som ska ut och själv ska jag upp och i duschen börjar bli lite “sent” nu.
Helgen blev inte alls som jag hade tänkt, har för den delen insett att jag nog ska sluta och tänka också. Ingen ide att ha idéer, det blir mest pannkaka av det mesta nu för tiden. Dotterns fest gick vi inte på mest för att jag faktiskt blev sur på henne, sånt händer i de bästa familjer. Hon har drabbats av “problem” som jag inte kan ta upp, men kan ju säga att det inte är så märkvärdigt ett vanligt problem i nutid. Men jag orkar inte sitta i luren och parera en sur person som väl mest har behov att använda mig som slasktratt. Jag packar ihop orkar inte, blir helt slut och vill knappt leva när jag hamnar i sånt… jag vill inte, orkar inte lyssna, delta ha åsikter, stå emot dumheter.
Det blir så här när man är sjuk, fokus över vad som är besvär och jobbigt flyttar sig väldigt mycket och det som många gör stor sak av får mig mest förbannad. Det finns allt för många som har sånt besvär med livet… de är friska, har allt de kan önska, men ändå är det bara skit med allt och så jävla besvärligt att ta sig från A till B. Allt de kan se i moll skyndar de sig att se dystert, minsta besvär växer dem över skallen och rinner över på alla som närmar sig.
De står där och gräver ner sig i en vanlig höstförkylning istället för att vara hemma några dagar, snyta näsan, läsa och dricka varmt, göra livet så mysigt det går den stund man tvingas stanna upp. Har vi blivit ett folk av gnällare utan anledning? Kom igen när vi svälter, fryser och bor på gatan… då kan man snacka om att gnälla. Men vad har en vanlig Svensson egentligen för anledning att gnälla? Ju bättre gemene man har det desto mer gnäller svensken.
Vi är bortskämda, jag säger det igen och har sagt det tidigare, allt för många tror att de bara har rättigheter och motparten som ska stå för fiolerna är alltid staten/kommunen dvs vi alla tillsammans. Det är som om vissa inte fattar att staten är vi. Allt för många lär sig aldrig att de själva måste ha lite vilja, lite ryggrad och arbeta för det liv man vill skapa. Ibland får man gå ner i lön för att komma igång med något och då gör man det, sitter inte arbetslös och väntar på sina rättigheter att få allt precis som man själv vill.
Men hallå livet funkar ju inte så… om du personligen skulle betala din granne för att han inte fick det jobb just han ville ha. Utan du fick se honom gå där hemma och dra benen efter sig i sin jakt på det enda “han” kan godkänna i sin värld. Då skulle det nog bli annat ljud i skällan, man skulle bli förbannad. Det blir ju många av oss när vi hör bekanta som nyttjar systemet. Men i och med att pengarna inte direkt kommer ur vår plånbok utan mer indirekt ur vår gemensamma statens, så reagerar vi inte så kraftfullt som vi borde.
Media informerar ju dagligdags om hur lite respekt vår valda har för våra gemensamma pengar i stat och kommun. De lider sannerligen av samma oförstånd som vi andra när det gäller andras pengar, att de inte har något ansvar för det jobb de gör, har väl inte gjort saken bättre. Ansvar för sitt jobb har bara vi människor som jobbar längre eller längst ner, vi står och faller med hur vi hanterar våra jobb. Där finns inget hänsynstagande eller saftiga redan uppgjorda morötter som faller in om vi gör bort oss och måste gå. Nej, vi får allt ta ansvar för det jobb vi är satta att sköta.
Men så rann väl det där förbaskade samhällstankarna över igen … och jag ska på en gång skriva här att det säkert är väldigt svårt att få ett jobb och det är synd om alla arbetslösa, alla taskigt vaggade människor och alla andra som inte får ihop allt som de har tänkt sig, alla som har blivit sjuka och missnöjda med vården och alla stackars föräldrar som nu för tiden drar ett mycket tyngre lass än någonsin tidigare föräldrar har gjort och så alla uteliggare som socialen missköter å de grövsta och alla hungriga som glömde att köpa mat för bidraget och köpte öl i farten och narkomanerna som det är så synd om borde ju få rena sprutor och varför inte lite rent knark på en gång så behöver man inte oroa sig för dem och invandrarna ge dem bostäder och trygghet och allt de vill ha utan att jobba det är väl humant och barn som uppför sig illa redan tidigt akta dem och smek dem inte åt fel håll utan inse bara att de är taskigt vaggade och låt dem håll på med sitt med tiden får man hjälpa dem inom kriminalvården med anpassning till något passande yrke som advokat eller så ….
Så kan saker sägas med ironi, men med en jäkla massa sanning i sig. Men sanningen är väldigt flexibel och finns i lika många varianter som människor, inte att förglömma.
Lev dagen väl och dra ditt strå till stacken vad det än består av …
Voff! Nu har jag skällt klart och känner mig lite bättre, ska fortsätta att vara mes igen så att alla känner igen mig.
Vi hörs en ny mesig dag …
En sån där dag när dimman rullar in och bäddar in allt i sin väg, konstigt att även ljuden dämpas av dimman. Jag är lite trött har drömt en massa virriga saker som nästan varje natt hemsöker mig just nu.. allt handlar om att jag inte hinner i tid till allt möjligt. Jag packar hysteriskt och har för lite tid på mig för att hinna till olika saker, färjor går ifrån mig och jag känner mig väldigt jagad. Denna morgon hade jag sett fram emot att sova lite längre än vanligt, men se det blev inget av med det.
Så här blev jag sittandes lite ruggig och ovillig att vakna, dimman hör hösten till, morgnarna här kan dimman rulla upp över strandkanten och mjölka in hela utsikten, märkligt känns det alltid med dimma, tror nog att regn är lättare att leva med än dimma.
Jag har funderat mycket på det här med vänner sedan jag blev sjuk, otroligt stort bekantskapsnät var vad jag hade innan jag blev sjuk. En hanfull riktiga vänner som jag räknade med, men kan bara konstatera att det bekanta nätet sedan många år bara försvann vilket inte gör ett dugg, rätt skönt att skaka av sig allt sånt. Man strävar med åren och insikterna efter det mer genuina och inte att bara ha en agenda full att visa upp för andra. Men vi tror nog alla rätt ofta att andra har så många vänner som gör så mycket för dem och att andra har så lyckade liv både hemma och ute i samhället. Tänk att det ska vara så svårt det där att inse att livet bara kan ske inifrån mig själv att det utanpå inte kan göra något åt livet mitt.
Att vara lycklig är det lika med vad då? Oändligt många vänner som ställer upp och gör en massa saker för just dig? Nej, lyckan är nog att upptäcka att man har en knapp handfull vänner som kan kallas vänner. Många av de där vännerna från förr hör aldrig av sig, de undrar inte hur jag mår eller om jag lever. De väntar kanske på nästa buffé jag bjuder dem på, eller på något annat jag ska göra för dem. De lär få vänta för jag har sållat så det visslar bland sk vänner.
Jag har funderat över vad det är jag förväntar mig av sk vänner? Kom fram till att jag är nog ganska lätt att tillfredställa för jag väntar mig inte ett dugg egentligen, men insåg att jag har blivit besviken på en del som aldrig hör av sig. Men även det släpper man och tackar för att man har fått se just hur det egentligen ser ur på vänfronten.
Jag kommer heller aldrig att behöva gå tillbaka till det där stadiet när jag alltid sprang omkring och tänkte på andra mest hela tiden. Tack för den insikten att jag inte behöver göra för er det ni inte gör för mig. Jag kommer att ha förmånen att leva mer genuint med mig själv och det som vill vara nära mig i mitt nya liv.
Sen har jag fått så många erbjudanden om njurar från väldigt oväntat håll, så tesen att hjälpen kommer ifrån just oväntat håll kan jag bara skriva under. Jag har aldrig förväntat mig att få en njure från någon överhuvudtaget, när de första personerna sa det till mig minns jag att jag blev som ett tomt skal invärtes. Det ekade inom mig och jag kunde inte fatta vilken storslagen gåva de erbjöd mig, jag grät, storgrät kunde inte förstå varför de ville ge mig en njure. Eftersom jag inte växt upp med känslan av värde i min själv utan i det jag presterade så förstod jag aldrig vad jag hade gjort dessa fantastiska människor som erbjöd mig en del av sig själva. Så osjälviskt att jag fortfarande saknar ord …
Hur du nu än går med den saken så kommer jag alltid att vara evigt tacksam till alla de som erbjöd sin gåva, den gesten fick mig att bearbeta det här med värdet, mitt eget värde. Hade jag något sånt och hur såg det ut? Det gick liksom inte att bara skrapa lite på ytan utan jag var tvungen att ta mig ner i djupet av mig själv och se delar jag inte sett tidigare, se mig själv som någon som andra faktiskt kan tycka om. Fast jag alltid känner mig omtyckt, så betyder inte det att jag innerst inne kunde känna att jag faktiskt var det.
Inte är det lätt att leva och bearbeta alla de där strömmarna som alltid rinner sin eviga väg inom oss och kanske förstå just de där strömmarna som rinner sin omedvetna väg inom oss.
Jag skulle ju inte vilja påstå att jag är färdig med mig själv, men det blir man nog aldrig i levande livet. Tur är väl det för de som tror att de är färdiga brukar vi andra inte må bra av, så än finns det hopp även för mig.
Inget större fel på mig än vanligt idag, men känner den där smygande lusten att bara lägga mig ner och ge upp. Ute skiner solen och snart kommer min dotter över och hämtar Watson på en promenad. (Ha ha nä det gör hon inte alls, för något annat kom emellan så jag måste sätta fart). Jag borde så mycket… “var glad för helvete” säger jag till mig själv. Men inte hjälpte det ett dugg, är nog lite deppig idag och då får jag väl lov att vara det en stund. Det brukar gå över så fort jag har skrivit klart.
Konstigt med känslor, inte alltid man vet ursprunget man bara har en känsla av något när man vaknar. Liksom känner på sig att orken för dagen redan är förbrukad fast man inte har klivit ur sängen. Aha det blir en sån där dag….
Tog en lite gå runt paus och plockade lite medans skallen gick rundgång, jag vet vad mitt missmod handlar om.. jag har ju ätit enligt en “ny” metod ett par veckor och har gått ner några kilo. Sen fick jag den där nya kaliumtabletten som helt satte stopp på min mage som äntligen hade börjat sköta sig som en mage ska. Totalstopp… jag står inte ut och var tvungen att börja äta gröt med linför, fikon och massa jox för att förhoppningsvis få igång magen igen. Kan ju inte vara förgiftad av njursvikten och samtidigt låta tarmarna vara fulla av sånt som ska ut, det hör man ju att det inte är bra. Min mage är hopplös, den går aldrig igång på sånt som andra nästan undviker för att inte få springa på toa för ofta. Finns det två biverkningar på en tablett som har med magen att göra så ska ni inte tro att jag någonsin får diarré. Nej, jag tar hand om samtliga förstoppningar så ni andra slipper.
Så för att få igång magen äter jag nu de där förbaskade kolhydraterna igen som gör att jag går upp i vikt. Jag gillar kolhydrater, men min kropp verkar gilla dem lite för mycket och sparar varje uns av tugga och lägger som en jäkla simring runt magen. Finns det något jag är less på urless, förbannad, irriterad, uttråkad, missnöjd, misslyckad med så är det ätandet. Jag kan inte nog understryka hur jag längtar tills jag blir normal, frisk idiot som orkar promenera och gå på gym. Jag vill inte ha pekpinne om ätandet, jag vill få få tillbaka rätten till att slippa höra andra säga hur jag ska äta och se ut för det är ju det de handlar om.
Njursyrran påpekade klokt att en del går upp ca 5 kilo av cortisonet man får när man har fått en ny njure. Jaha, och det betyder att jag behöver gå ner ca 5 kilo just nu och det verkar omöjligt hur mycket jag än vill så går allt ändå åt helvete hela tiden. Dietisten som skulle skriva ut näringsdryck tyckte att “vi” inte behövde det just nu… åhhh nej, självklar behöver inte jag hjälp med några enkla genvägar, sitt du bara och tryck på ditt receptblock. Låt för sjutton in mig en vuxen person i sin egen kropp ha en känsla för vad som är bra för min kropp. Jo, jag sa att det var väl ok… mest för att jag insåg att min egen väg aldrig kan korsa vårdens väg. Vården för dietisterna går socialstyrelsens väg och här kommer jag en patient som tror att hon kan något att hon har hittat en annan väg och inte lägger hos sig platt och bara ber om hjälp.
Men de har ju inte ett smack att erbjuda inte en meny, inte en tanke mer än att jag ska äta typ Becel, konstgjort margarin på mackan. De talar så gärna om var jag kan hitta specifika näringsämnen, om det är vad jag behöver veta, men att jobba med viktnedgång är en komplicerad sak som kräver uppföljning och kanske att dietisterna skulle börja arbeta. Lägga upp lite olika patiengrupper där de först bestämmer sig för en slags meny som de kan erbjuda sina patienter. De vill höra vad man äter och kan säga ta bort eller lägg till men herregud…
Ähhhh nu mullrar jag mest igen, nu går jag ut med hunden.
Nog blir man tröttare när det är grått och regnigt ute… om jag hade bott på landet idag så hade jag låtit Watson rasta sig själv, men om en stund så ska vi gå en tur som vanligt.
Igår kväll hade jag tålamod så det räcker och blir över… stickar nu på andra sockan med falsk fläta och kom till hälen. Inte kom jag ihåg hur jag gjorde och mönstret läste jag som djävulen läser bibeln. Sticka och repa, stick och repa, sen suckade jag djupt och drog upp allt ännu en gång och nu plötsligt fick jag ordning på maskorna. Den sista hälen jag repade upp hade blivit dubbel, har aldrig lyckas sticka två sidor på en gång som jag hade gjort, kan ju vara bra någon gång men inte på en häl det blev för tjockt.
Jag myser nu varje dag med vår nya taklampa och den lilla spoten som sitter bakom mig i soffan, de ska ringa från lampaffären när de andra två spottarna har kommit in. Så skönt att se vad jag gör.
Idag ska jag inte gå så många knop, har funderat på att baka något men det stannar nog vid att fundera. Magen har börjat mullra/gasa igång efter alla fikon och fibrer, stackarn vet ju varken ut eller in just nu så jag gissar att jag kommer att bli sittande en del på toa under dagen. Just det här när man känner att man behöver gå men inget kommer är ingen höjdare. Nog med skitsnack..
Ibland blir man överrumplad av livet… sover en stund för jag är så trött. Vaknar och sitter där i soffan och svara när telefonen ringer. En syster från hematologen? En remiss? Va? Minns ni blodplättarna? Jag trodde i min enfald att de hade fortsatt att öka varefter, men enligt senaste provet så har de sjunkit igen. Nej, ingen har sagt ett ljud om det och jag mitt nöt tänkte inte på att fråga sist. Men nu ska jag blodtestas, benmärgsprov på måndag… jag blev helt ställd. Först ska jag lämna massa blodprover på ett ställe sen ska jag bedövas och lämna benmärg på ett annat ställe.
Jag blev jätterädd och tänkte vem i hela friden ska jag prata med? Ringde en njursyrra och bad dem titta på plättprovet hur det såg ut sist, tamesjutton hade det inte sänkts från 160 till 146, hon syrran antog att det var brev på väg till mig, men de på hematologen hade ett återbud så jag fick väl en “för snabb tid”.
Jo, jag blir rädd och tänker att det inte hörde till njurarna detta problem enligt min njurläkare när det upptäcktes i våras. Hela huvudet fullt av tankar om vad det kan vara? Är det en ny sjukdom eller? Man kan ju aldrig ringa någon och prata vettigt när man bara tjuter.
Tänker på mjölksyran jag har i kroppen så fort jag rör mig det minsta, men jag har ju bestämt mig för att mina sjukligheter nu handlar om njursvikten, det är så här just jag känner mig av den. Tänk att man aldrig kan få slå sig till ro, det räcker liksom aldrig med elände. Det är ju nu jag ska visa prov på hur stor och stark jag är och orädd ha ha, kiss my ass, jag gråter och är jätterädd, får en sån där känsla av att jag inte vill vara med längre. Harva runt i sjukvården och gå igenom massor av prover, allt så kliniskt och okänsligt in här och ut där. Remiss hit och remiss dit, sen spottas man ut i en hög med något som säker inte går att hantera. Jag ser min systers ögon framför mig när de körde in henne i sängen från en sk provtagning… vi pratade i fem minuter sen drog de iväg med henne olyckliga ögon till nästa provtagning. Äh, jag vill inte bli sjuk på det viset, jag vill hellre bara dö knall fall.
Tänk att vara beroende av vården, så vidrigt där ingen gör det de ska längre. Ligger man inne så får man hålla ordning på sina egna mediciner och tamme sjutton allt runt om. Jag litar inte på vården och vill inte hamna där. Såg ju hur taskigt det funkade när jag låg inne med hjärtat, nej jag fick inte åka hem för hjärtat gjorde något farligt under natten när jag sov. Jag skulle ultraröntgas… dagar gick för det var någon slags helg och då funkar visst inte ett dugg på sjukhuset längre. Så jag antar att jag hade smällt av om hjärtat varit riktigt dåligt. Men ingen syster höll ordning på det här med när den där ultran skulle tas utan jag bara låg där med klisterlappar på kroppen så att de skulle se hur hjärtat gjorde. Samtidig som jag aldrig fick något mot hjärtklappningen så sa syrran till mig att det är bättre att du rör på dig ligg inte här… då tog min man mig under armen och släpade mig genom korridoren mot en balkong. Jag trodde jag skulle stå och dö av hjärklappningen. När vi sent om sider kom tillbaka till min säng så låg det tabletter på nattduksbordet
En syster tittade in och sa att det såg inte alls bra ut det där upptäckte vi… letade efter dig, men hitta dig inte. Man undrar, varför hade de inte tittat på monitorn lite tidigare så kunde jag kanske sluppit må så dåligt ett extra dygn. Sen kom farbror doktorn och villa ha kvar mig till måndagen när det blev vardag igen så att de kunde ta ultra på mig. Men då sa jag att vad ska det vara för mening att ha mig här som en kostnad bara för att ta ultra efter flera dygn? Jag kan få en remiss på det om det nu inte är bråttom. Han såg lite lustig ut men skrev ut mig, höll väl med antar jag vilket resursslöseri.
Får väl gå ut och laga middag och bete mig som vanligt folk ändå. Känner mig lite ynklig just nu och inte så stor…
Igår satt jag och letade i Fass på biverkningar och hittade min blod tryckstablett som hade minskade blodplättar som “mycket sällsynt” biverkning. Jag är övertygad om att det är tabletten som jävlas med mig och kommer tänka så tills jag får svar på det där benmärgsprovet.
Känner att jag blir mer och mer överkänslig för nya ev sjukdomstillstånd, orkar inte med oväntade saker. Jag vill att allt ska vara som vanligt mest hela tiden. Det tog lite tid igår för det nya att landa… mannen ska köra mig till sjukhuset på måndag morgon och det kändes så skönt att höra, hem kan jag ju ta en taxi.
Jag ska ringa till paret som ska hjälpa oss med Watson idag, tänkte att de kunde komma över på söndag och fika hos oss, så ser de hur vi har det och hur Watson är hemma hos sig. Sen kunde mannen gå med dem hem och låta Watson följa med för jag behöver hjälp med honom redan då på måndag när jag ska till sjukhuset och ta proverna. Vore så skönt om jag slapp stressa hem med en bedövad höft och så rusa ut med Watson direkt. Nej, jag vet att det inte rusas ett jävla dugg här, men ut ska han ifall han är hemma.
Vet ni vad jag längtar efter? Att vara helt vanlig och gå till jobbet en fredag och känna den där fredagskänslan. Planera inför kvällens middag och sen komma hem och möta mannen som är i samma anda, fredagsandan. Jag säger till mig själv att; varje dag ska levas här och nu, men vissa saker är så lätt att tänka, att vara i sitt intellekt och säga vettiga saker. Skillnad blir det när man ska leva det man säger, då sätts man på prov. Jag är verkligen trött på att sättas på prov hela tiden… någon av er andra kunde gott och väl ta över ett tag och inte bara leva era vanliga liv utan påfrestande sjukdom. Ha ha, ja man är inte roligare än man gör sig. Tänk så skönt det vore om vi kunde avlasta varandra ifrån olika svårigheter då och då. Jag skulle inte vilja byta med Rosa just nu (klicka på min blogroll om du vill vet mer), men det finns ju så himla många situationer som jag skulle kunna tänka mig att ställa upp i.
Något glädjande allergi och lungmottagningen ringde upp mig och jag har fått lov att höra av mig om jag har behov av dem efter att jag har fått min nya njure. Tänker på ev biverkningar och annat från alla de medicinerna, då kan man behöva hjälp, just nu funkar lungorna normalt. Jag har varit lite förkyld en vecka men det har ännu inte blivit något av det hela tack o lov.
Denna helg ska vi äta middag hos vår dotter tillsammans med hennes fästman och hans föräldrar. Tänk så kul det vore om jag kände mig frisk. Sen ska husbilen plockas ur och skötas om inför vinterförvaringen i en lada. Att jag vill möblera om här hemma… tyckte mannen var helt ok, jag blev lite snopen hade nog väntat mig motstånd där. Så vi har en del att göra i helgen.
Sån otrolig rikedom naturen är en oändlig variation av allt precis som med människan, vi finns i sån otrolig mängd och alla är vi olika fast ändå lika. Jag vaknar och tittar ut på den grå regntunga höstdagen, jag lever en gnista liv skvalpar runt i mig och vill… jag vill så mycket. Tänker mycket på Nina (se blogroll) som igår fick sitt efterlängtade samtal om ett nytt hjärta. Funderar över hur det går för henne, om hon nu ligger där i sjukhussängen med sitt nya hjärta och en miljon slangar runt och i sig. Så ljuvligt att hennes väntan är över.. finns det något/någon att rikta sina böner till så gör jag det i hopp om livet för Nina och hennes familj.
Det var inte bra det här med problemet med blodplättarna som dök upp igen, mitt psyke är inte vad det var och jag blir orolig och mest deprimerad. Gråten ligger där på lur hela tiden och tar vilken anledning som helst att rinner över, över mitt liv. Jag tror banne mig att skunken har flyttat in för gott hos mig, för det är så jag mest mår och inte blev det bättre av den sista remissen som bara anföll mig helt ovetande.
Igår gick jag ner till Ica med dramaten rullandes bakom mig. Långsamt gick jag och mötte millanmill och fick en kram jag hade tänkt att jag inte skulle ta… tänker på baciller. Men svårt är det att inte ta en kram av millanmill och det ynk jag är så börjar jag gråta så fort hon höll om mig. Vägen hem en stund senare var inte lätt, jag kämpade med ett slags inre krig för att ta mig upp för backen med dramaten. Stod en stund mitt i backen och bad om hjälp med tårar som rann och insikten om att jag nu är rejält sjuk. Ensam mitt i backen, det var bara att ta ett steg i taget tills jag kom hem. Ibland är det tur att man är envis, man kan inte lägga sig ner mitt i en backe och bara ge upp fast just den tanken är det enda som existerar i hela kroppen.
Men hur ska jag få min njurläkare att fatta att jag snart inte kan göra ett dugg utan att flåsa och bli helt slut? Du ska inte få gå ner dig sa hon… men vad menar hon, med sådana ord? Pratar vi bara labbvärden eller betyder det något hur jag själv mår?
Det här med att skriva här inne känns inte så roligt längre jo, jag har behovet, men det som kommer ut är ju bara en massa tråkigheter med betoning på allt som är jobbigt i mitt liv nu. Det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig den här bloggen, fast den skulle handla om min väg till en ny njure. Att jag skulle bli så risig och psykiskt svag hade jag inte väntat mig, låter kanske konstigt, men det är så mycket man tror när man är frisk, så mycket man tror att man vet och förstår om sjukdom och att må dåligt. Jag inser en frisk människas begränsning när jag har klivit in i en sjuk människas begränsning.
Inte speciellt uppmuntrande alls att läsa här idag… med hopp om en bättre dag ska jag göra mig iordning för att träffa dottern svärföräldrar för första gången. Middag hemma hos dottern med dem och svärsonen, kan nog bli hur trevlig som helst önskar bara att jag var lite piggare.
Riktigt släpade mig ner till dotterns middag igår och sa i hissen ner att nu får det vara slut på sånt här för min del. När vi kom dit så behövde jag ju bara sitta i soffan och se trevlig ut och när fästmannens föräldrar dök upp lite försenade efter att ha irrat runt här på ön. Snabbt infann sig ett trevligt gemyt. Jag vet inte vad det var, men de var så lika oss så pratet och skratten bara kom som de skulle, tror vi alla kände oss som om vi kände varandra redan. När vi avslutade kvällen så kramade jag om min dotters svärmor med värmen, tänkte att vad som än händer så finns här en farmor som heter duga.
Efter en god middag som avslutades med ostbricka och fikonconfit så började tävlandet. Dottern har skaffat ett slags tv-spel där man kan tävla i olika grenar. Fråga mig inte vad det heter för sånt där håller jag inte ordning på. Jag tittade på från soffan när de andra bowlade så det stod härliga till, många skratt blev det och jag sa som det var att de döpte mig redan som väldigt ung till den döende svanen under mitt första bowling försök, sen har det liksom aldrig blivit något mer spelande för min del. Det var ett spel där man stod upp framför tv och kastade klot med en liten manick som man höll i handen, det var en mycket fysisk rörelse och jag får sån mjölksyra bara jag rör mina armar, så jag sa att här sitter jag och tittar på er i stället.
Känner mig så glad över kvällen och att hans föräldrar var så trevliga och lättsamma, vi har ju träffat tidigare pojkväns föräldrar och det kunde man ju vara utan på många vis. Vi blev faktiskt kvar rätt länge med mina mått mätt och jag blev som vanligt lite piggare framåt kvällen. Antar att min persons nattuggleri sitter i mina gener och inget jag har börjat med av andra skäl. Så är det varje kväll att jag får en liten uppåt tur och mår lite bättre och jag njuter verkligen av det.
Har nog fått lite social fobi av den här oron över hur jag ska må när man åker iväg och träffar andra, spelar nog ingen roll om jag känner dem eller ej. När allt det här är över ska jag ta tag i den biten om den finns kvar… men förhoppningsvis försvinner den när jag blir frisk igen.
Nu håller mannen på och dammsuger och fixar lite fint här hemma, snart kommer våra hundvakter över på en fika. Vi ska “skola in” Watson med dem så att allt går smidigt.
Imorgon har mannen tagit ledigt och följer mig till sjukhuset jag känner mig så lättad av det, inte bara för att få åka bil fram och tillbaka i lugn och ro utan för att jag slipper tänka på Watson när jag kommer hem och att han finns med mig under undersökningen, skönt. Min tappra lilla man som kämpar så från alla håll för att stå där och stötta mig.
Här är jag igen och tack alla som undrade hur det gick igår. Jag överlevde sitter här med en fet klisterlapp bak på sidan av rygg nere ovanför ändan… vilken lång beskrivning. Jag var så trött igår att jag inte orkade skriva något här.
Mannen följde med och vi gick först och lämnade blodprover på ett ställe, det gick bra mycket snabbare än vi hade räknat med, sen fick vi sitta och vänta på punktionsavdelningen.. har ni hört vilket namn på en mottagning. Undrar just om cykelpump ingick bland verktygen?
Vänta fick vi och jag blev rätt trött av den den där oron som man lätt får när man ska göra något helt okänt. Men sen gick det snabbt, fick ligga på mage med alla kläder på, bara dra ner brallorna och underbyxorna lite. Sen gav de en ytlig bedövning som inte tog så bra på mig så det fick ge mer. Konstigt ställe att bli stucken på kändes ändå ner i benet, men efter lite mer bedövning så var det som det skulle. Sen upplevde jag ett starkt tryck när läkaren skulle få in nålen genom skelettbenet och så futt så var hon inne. Det som var obehagligt var precis när de sög ur märgen, det sa hon att det skulle vara och jag tänkte först ja ja … men det var en läbbig känsla inte helt smärtfri. Men allt gick snabbt mannen sa att det nog inte tog mer än 15 minuter. Det här med tiden är ju alltid svårt när man gör saker som är lite otäcka… då har i alla fall jag svårt att tänka i tid.
Den kvinnliga blodläkaren sa att jag normalt inte skulle fått komma med vad de ansåg vara ett högt blodplättsvärde (här jämförs jag med alla med blodsjukdomar), men undersökningen behövdes ju för min transplantation därför fick jag det gjort. Vet ni att det var så skönt att få höra henne säga så. Då först förstod jag att det var hon som var cykelpumpen, hon gav mig faktiskt luft igen. Att jag har reagerat så starkt på den här remissen handlar nog om att jag inte alls var förberedd på den, ännu har jag inte hört ett ord från remitterande läkare om att jag skulle på den här undersökningen.
Idag är jag öm och klisterlappen får nog sitta kvar till ikväll, antar att det inte syns mer än möjligen ett ingångshål och ett blåmärke.
Jag har ringt syrran på njurmottagningen och fått veta att av de prover som var klara så ser det bra ut, jag har en förhöjd sänka den korta var på 9 ska vara under 3 och den långsiktiga var 34 och ska vara under 20. Inga alarmerande siffror, men visar väl ändå på att jag har något i kroppen som jag kan vara utan. Nu hade blodplättarna höjt sig till 150, inte vet jag vad de håller på med?
Nu med posten kom en bok jag blev rekommenderad att läsa och jag känner nu när jag sitter här med den i handen att det var så länge sedan jag läste en bok om healing av Eric Pearl, Väck din egen healer . För er som inte vet så jobbade jag väldigt aktivt med det under rätt många år. Jag var ju väldigt intensiv med allt andligt under säker över 20 år och så plötsligt en dag så la det sig bara. Jag blev ju så pass dålig (sjuk) att jag inte kunde hjälpa andra längre, men framförallt så var det som om något i mig själv insåg att jag inte behövde insikter/upplysning via andra. Det som kom till mig, kom ju till mig av det liv jag levde var ju mina egna erfarenheter som visade mig min väg. Alla har ju sin väg att gå och det gäller att inse det och inte rusa runt efter gurusar som “vet din väg”. Alla som vet din väg ska du skippa, man kan använda sig av en medial personer för att få lite gnista och kanske se sina problem ur en annan vinkel, för oftast har folk som söker fastnat i något, svårt att släppa taget om något. Då kan ett samtal vara väldigt befriande, jag byggde nästan all kontakt på just samtal. Att vara uppmärksam och verkligen med en annan person det är ju det vi alla har behov av, att bli sedda, lyssnade på.
Jaha, nu drog tankarna iväg mig både hit och dit igen, jag har ett brokigt liv bakom mig och tänker uppkäftigt skriva att jag har ett lika brokigt liv framför mig. Ett lugnare liv kommer det att bli för jag är inte samma person idag som jag var när njursvikten började “ta mig”.
Måste skriva att jag blev så glad idag när jag fick en kommentar av mina barns kusiners mamma, där nere i Skåne sitter hon och här sitter jag. Det värmde mer än hon nog fattade … tänker på alla roliga minnen vi har tillsammans genom de år vi träffades relativt ofta. Många skratt och trevliga middag…
Mannen har rensat ut allt i husbilen så nu har jag lite att tvätta… kan ju inte smita från allt här i livet eller hur? Inför höstens avställning av husbilen är det en hel del som ska skötas om, han har tömt alla tankar och tillsatt reningsmedel så att det inte ska växa något under vintern. Alla dynor och madrasser har han släpat hem, de ska dammsugas och torkas av och sen stoppas ner i plastpåsar med malkulor. Jag vill inte hämta husbilen i vår och kliva in och känna mögeldoft sittandes i allt tyg. Ska ska vi sätta dig Torrbollar en bamsestor och så några mindre, allt för att inte få mögel, fukt i bilen. Jag ser husbilen nu ifrån mitt arbetsrum och jag suckar och längtar, lilla gollen vår kära husbil.
Idag är det min dag, Watson är hos hundvakten och jag har inte vant mig vid det ännu. Insåg när jag började ila runt med vattenkannan bland blommorna att jag inte behövde skynda på för jag har ingen hund att gå ut med. Det passar mig perfekt, jag har ringt till min sjuksyrra och pratat med henne om sänkan, men det var inte så mycket med den mer än att jag kan ta tempen och se ifall jag får någon, blir jag dålig så är det ju vanliga husläkaren som ska ta hand om det.
Jag har däremot ledsnat på att hosta och flåsa och har tagit cortison idag igen, det var det vi kom fram till syrran och jag att mjölksyran nog kommer för att jag syresätter mig så dåligt. Jag oroar mig för spirometri testet jag ska göra nästa vecka går ju inte att klara ett sånt som jag mår nu. Men med cortison kommer det nog att funka fint till nästa torsdag.
Men inte kan man oroa sig en sån här ljuvlig dag med solen i hälarna var jag än går.
Just så har jag gjort och så fick jag ta en lång paus, flåsade så jag nog hade kunnat använda flåsdimman att tvätta fönstret med. Men nu är det gjort utsidan och insidan men mellan skiter jag i, orkar inte. En gardin hänger nu uppe, nystruken och fin ska stryka den andra när jag har vilat en stund.
Dagen är det inte så mycket att säga om, det har regnat hela dagen och Watson är hos hundvakten och jag har det bra. De sa igår att han var såå snäll och förstod så mycket, han hade fått vara ute väldigt mycket för de håller på och bilar upp ett badrum i deras hus och det låter ju för jävligt. På kvällen kom han rusande till mig och pep och gnällde som om han berättade vad som hade hänt under dagen, sen sov han resten av kvällen och natten inte ett ljud hörde vi.
Såg ett program på tv igår om en kvinna som var stor som ett hus och åt allt vad hon kunde för att bli fetare, drömmen var så där 450 kilo och dit lär hon väl nå med den mannen hon var gift med. Han älskade allt fett och var väldigt dominant över den feta damen. Jag satt där och förfasade mig, två barn hade de och den minsta var 1½ år, hur tänker man när man långsamt äter ihjäl sig med en make som hurrande tittar på och stoppar in ännu mer, göder dig? Hon kunde inte röra sig utanför huset utan bil och elrullstol, vad är för liv? Och vem ska ta hand om henne till slut… sjukvården?
Förr hade jag nog mer empati med den sortens fetma och med anorexi men idag blir jag bara förbannad. Så får man ju inte vara… men jag känner så, fan sitta i ett rikt land och svälta sig till döds, ha möjligheten att göra det under trygga former och med tak över huvudet. Undrar just om det finns några frivilliga anorektiker i U-länderna när svälten härjar. Undrar just om de när Röda Korset kommer med sin mat säger “nej tack jag åt i förra veckan”. Äh, dra mig på en kärra vilka idiotiska uttryck dåligt mående tar sig i vår värld. Sen ska sjukvården finnas där och ta hand om skiten, självförvållat är det i alla fall.
Tror det är för att jag sitter här och inte kan välja, jag som vill leva både för mig själv och för att finnas för andra. Det där att inte kunna välja, och alla andra som kan välja och skiter i allt fint som finns omkring dem. Man kan ju förstöra sina liv på så många vis och jag vet att vissa inte fattar utan trillar in i saker som de sen inte kan ta sig ur med mer än att de verkligen ger järnet.
Jag ser fyllskallarna som vinglar hem från puben de flesta kvällar i veckan. Vad ska det tjäna till livet och allt stöd de får för möjlighet att leva, boendet betalt, mat och pengar till att hålla sig flytande… ja, just det flytande. Inga krav ställs, utan allt är så anonymt från socialen och staten. Visst super folk även i andra fattiga länder utan socialt stöd alls, men vad är det då som gör att så många inte vill något fast de får möjlighet att välja ett liv som i vårt land?
Nu har jag muttrat klart för idag och ska stryka den andra gardinen.
Ibland saknar jag diskandet, visst är det rogivande att stå där för sig själv med händerna i baljan. Diskmaskin i all ära så smidigt och bekvämt, men visst stjäl den en liten möjlighet av meditation. Vid alla större festligheter i närmaste familjen så har jag oftast strategist ställt mig med händerna i diskhon efter middagar. Vilsamt på något vis och de andra torkar ju disken och pratar på bakom ryggen på en, väldigt trevligt sätt att både umgås på och vila i sig själv en stund. Men nu var det ju ett tag sedan jag stod där i med händerna i baljan, då kan man väl kosta på sig att vara lite drömmande om något som många hatar och svär över varje dag.
Insåg för ett tag sedan att det var dags att köpa en ny telefonbok, vi har flera med många år på nacken och nu tänkte jag rensa ut namn och adresser så att den nya boken innehåller det som är aktuellt. Men så märkligt det blev att sitta och bläddra i de gamla telefonböcker. Många olika delar av mitt liv flyter upp med sidorna jag bläddrar i. Gamla vänner som bara försvann och ryska pojken vi var stödfamilj till, arbetskamrater som jag nästan inte minns och mängder av namn på kontakter där jag pinsamt inte minns ett dugg ifrån.
Kom att tänka på den där novellen om ett helt liv som satt på en telefonlista på väggen vid telefonen. Det var mannen som överlevde den unga frun och man fick följa med på hans resa via de han ringde, sjukhuset, prästen, begravningsbyrån o.s.v. Var det inte Strindberg som skrev den novellen?
Men idag ska jag upp och ut med Watson, han ligger i sin korg och snarkar jag tror att de här två dagarna har varit jobbiga för honom. Han har haft det väldigt bra det är vi helt övertygade om, men det tar ju på krafterna att vara borta som vi alla vet. 
Jag känner mig lycklig just nu för cortisonet har tagit bort mjölksyran jag har haft allt för länge i kroppen. Eller rättare sagt jag syresätter mig igen och rör mig mer normalt här hemma och det ska bli spännande och känna hur det känns att promenera med Watte idag. Jag har t.o.m skrivit en göra lista för mig själv, så lite kraft har allt kommit igen, men jag ska ta det väldigt lugnt.
Solen skiner med höstens lite svala och kyliga ljus, jag har sovit lite oroligt inatt på grund av en del turbulenta saker i mitt liv. Det finns ju mer i mitt liv än bara mina pruttiga njurar. Men det är ju så här livet är, man kan aldrig sätta sig ner och tro att man fått nog att dra på sina axlar. Det kommer alltid mer belastning som man måste ta del av vare sig man vill eller ej. Det händer saker omkring en som man inte kan blunda för och även om man verkligen försöker blunda hårt, så tränger det sig igenom allt p.g.a av sin alvarliga natur. Här finns så mycket jag skulle behöva lufta, men så är det i livet och på bloggen att man får hålla truten då och då av hänsyn till andra.
Idag ska husbilen in i ladan för vinterförvaring, mannen och sonen ska snart ge sig iväg. Jag funderade på att hänga med, men bestämde för mig själv att jag ska gå ner och få håret tvättat och fönat, låter väl mycket bättre. Sen kan jag ta med mig dramaten och handla på vägen hem…
Pratade med mamma igår och hon planerar nu för sin 75-års dag. Jag har verkligen blivit så glad och stolt över min mammas och min kontakt de senaste åren. Hon har ju funnits där i alla år, men inte förren nu tror jag att vi verkligen ser varandra och det ger mig en stor glädje. Jag hörde hennes oro med att få ordning på allt till sitt öppna hus och jag är ju inte mycket till dotter när det gäller sånt, jag orkar ju inte ställa upp. Men om hon bakar smörgåstårta, så kan väl jag köpta några tårtor till kaffet som present från oss för att samtidigt lätta på det stressande tryck hon känner av att göra allt själv. Det var skönt att höra att stressen lättade något när jag presenterade min idé med tårtorna, annars skulle hon baka även dem själv. Man är sin mors dotter, så jag vet ju precis hur hon funkar när det kommer till att bjuda folk. Hade jag varit frisk hade jag nog kunnat baka både tårtor och smörgåstårta till henne, men det går ju bort som det är nu.
Inget fel på den här söndagen bara jag som är lite dagen efter… det blir lite mycket ibland av trivsamheter och då blir jag som bakis dagen efter. Igår dök son och fästmö upp efter flyttandet av husbilen till vinterförvaring. Jag som redan varit ner till frissan och fixat håret och handlat på Ica på vägen hem var ju rätt kraftlös men la in en växel och snodde ihop en marängtårta… färdiga bottnar finns ju att ta till. Sen när de hade gått hem så började mannen flytta möbler här hemma, han höll på mest hela kvällen och jag servade med mat och rop från soffan där jag satt och betraktade karusellen.
Vi sov på nytt ställe inatt och “nya” sovrummet där har vi mycket att göra, det är inte så trivsamt just nu mest udda saker som trängs efter väggarna, som för den delen är rätt tomma och ovanför skallen på oss i sängen sitter ju en hylla som hörde till arbetsbordet där jag tidigare huserade med datan och allt.
Men mitt “nya” arbetsrum blev så mysigt att jag nog kommer att stortrivas här framöver, utsikten ut över balkongen är inte fy skam och rummets storlek är mindre, vad är det som gör att små rum alltid är trivsammare än stora? Jag brukar rysa när jag ser hur rika bor i hus som ekar av sin storlek, vem vill komma hem till alla dessa ytor och känna sig överflödig?
Nu börjar det lukta hembakt här.. mamma och dottern är på väg så jag slängde ihop en sån där hastbulle med kardemumma. Igår fick jag leveransen av de där ljusen jag köpte på ljuspartyt, som jag var på för några veckor sedan. Jag tände direkt ett doft ljus med mentol och örter vilket passade mig väldigt bra, jag gillar mentoldoft. Dottern som också var på ljuspartyt ska komma och hämta sina ljus, hon lär vara rätt däven då hon var ute och festade med sina väninnor igår. Tror inte det hjälper med varken nybakt eller doftljus för hennes del idag ha ha!
Mannen han bara sliten, nu är han på hemväg från IKEA med en mörkblå rullgardin som vi måste sätta upp i sovrummet, inatt hängde vi överkastet över gardinerna för att inte bli väckta för tidigt av ljuset. Så när han väl dyker upp så får han självklart fika han med men sen måste han nog borra upp rullgardinen innan det blir för sen.
Nu kommer nog mamma vilken sekund som helst….
Lite som en sockerkristyr på en kaka känner jag mig idag, skör. Natten har varit lång och delvis sömnlös, undrar varför man vaknar på småtimmarna och slåss med demonerna? Inget kan vara så nattsvart som småtimmarnas vridande på alla tankar som kommer upp.
Jag närmar mig en ny omgång av sjukhusbesök och mitt rätt trötta psyke har fått någon slags mental hangup på det här med att tala om vad jag väger hela tiden. Tänk om de där på mottagningen kunde förstås så jobbigt det är att misslyckas hela tiden och ständigt komma dit och få höra om sin vikt. Den förra läkaren som jag hade i många år var ju så klart en smal pinne och fattade väl aldrig ett dugg om själva psykologin bakom viktuppgång/nedgång. Hon passade ständigt på att sticka till om min något överviktiga vikt… kom det fram papper där det stod 511 olika saker som var viktiga för en njurtransplantation så strök hon under en sak och det var att inte ha övervikt, allt annat var liksom oviktigt för henne. På mig blev det en nojig sak att gå dit till slut, och hade jag lyckats gå ner på 5-6 kilo så teg hon minsann, inte ett stöttande ljud kom över hennes läppar. Jag avskyr henne för den dåliga insatsen.
Nu har jag fått klara besked av transplantationsteamet att jag inte får gå upp mer, men det är ok där jag står idag. Så lättad jag blev och började ju då med en variant av en diet för att om möjligt gå ner några kilo. Vilket jag lyckades med, i samma veva så fick jag nya tabletter från njurläkaren som gjorde mig totalförstoppad, jag har inte klarat av dieten då jag var tvungen att öka upp fiberintaget så enormt för att få igång magen, varpå kroppen självklart reagerar och går upp de kilon jag redan har gått ner. Vanligt fiberintag räckte ju inte, så jag fick tips från någon av er bloggare, tror det var Lotta, Laktulos en sirapsliknande läbbig dryck som jag blandade i joos för att få ner varje dag, dunderkur. Inte ett skvatt hände mer än att jag kunde hållit igång ett mindre gasverk.
Gick på naturapoteket och köpte frukt och fiber små tärningar som jag tuggade i mig tillsammans med en dos Laktulos varje dag. En vecka tog det att börja komma igång med toabesök.
Där är jag nu med ett möte med dietisten och sen njursyrran imorgon … båda kommer höra sig för om min vikt. Jag ska som vanligt hamna i något slags bakvatten där jag låter som om jag försvarar en sjuk sak. Sen vet ni ju att jag har varit väldigt dålig i rätt många veckor, inte syresatt mig själv och verkligen kämpat för att röra mig vilket ju aldrig intresserar njurvården, utan det är ju min husläkare som ska sköta mig och min kropp. Samtidigt hänger det på mig att ta reda på vad alla olika symptom handlar om, jag ringer och frågar hur känner man av njursvikten?
Får man sån här sjuk mjölksyra av den att man inte kan gå som folk? Att man står och gråter av frustration bara av att stå i sitt kök och inte riktigt orka gå fram och tillbaka när man lagar mat. Inte orkar bädda sängen, böja sig ner och ta upp allt man tappar för att man är så slut? Duscha är en prövning och tvätta håret får gärna frissan göra en gång i veckan om man orkar gå dit. Är det så att ha njursvikt frågar jag?
Nä, säger min mest älskade “fd” njursyrra det där är nog att du syresätter dig dåligt med astman. Ser man på, en syrra som har närkontakt med sin patient och minns just mig och mina svagheter i min kropp. Svaret för mig direkt in i cortisonens värld och jag kan andas, leva, t.o.m tvätta ett fönster i ren protest om inte annat. Det är lungorna som är svaga punkten hela tiden.
Vad att göra? Ringer husläkare och säger att jag äter en ny kur igen… kan hon tänkas att ge mig cortison i en mindre mängd fram tills jag får min njure så att jag kan känna mig så pass att jag kan röra på mig och leva under min väntan?
Tveksam låter hon, alla vet vi ju att cortison är ett mirakel, men inte så ofarligt. Hon skulle kolla med speciallist och bad mig be om en kopia på spirometrin jag ska till på torsdag. På fredagen träffar jag husläkaren och då får vi se vad hon kom fram till.
Cortisonet kommer att göra att jag går upp i vikt… men ser ni rävsaxen jag hamnar i hela tiden. Vikten som jag ska redovisa för hela tiden på mottagningen och där är de aldrig nöjda hur det än går. Jag tänker upproriskt att jag lika gärna kunde hoppa från balkongen inatt när jag låg där och rullade runt. Men inte fattar de hur djupt det här går i mig, känner mig så hopplöst övergiven och upprorisk samtidigt. Har sån lust att be dem dra dit pepparn växer och samtidigt så sitter man här och är beroende av dem.
Här sitter jag som var så smal att jag hela uppväxten fick lite extra grädde här och där och ständigt fick höra under tonårstiden att jag skavde kläderna från insidan. Jag slutade röka vid 30 års ålder och började min viktresa… visst har jag gått upp otroligt många kilo om man jämför med hur smal just jag var från början. Men att jag som aldrig höll på med bantning och sånt i större delen av mitt liv skulle hamna här, det går mig på nerverna. Det kunde jag aldrig drömma om och att det är andra som har hetsat fram det värsta i mig när det gäller vikten. Jag kommer ur en frisk matfrisk familj, vi har inga problem att äta och har aldrig haft matbordet som slagfält varken med barn eller vuxna.
Nu för tiden är ju hela media ett enda stort slagfält för ätandets vara eller framförallt icke varande. Jag matas ständigt med recept och fröjdefulla reportage om allt vi ska laga, baka och bjuda andra och oss själva på. Sen vänder jag blad i tidningarna och ser alla dessa sjuka magra personer inta våra liv, via bilder som etsar sig fast i skallen vare sig man vill eller ej. Ska fan hålla en rak vettig kurs i ätandets konst när hela världen har ansträngt sig för att problematisera våra kroppar. Jag ser er kvinnor i alla åldrar, alla ni som ser ut som kvinnor ska, alla ni som bär era gravida magar och låter naturen ha sin gång med den viktuppgång som hör till. Alla ni vackra lagom kvinnliga kroppar som vill välla ut lite här och där i sin lust till livet och att samtidig vara en lockande najad för just det andra könet. Jag både ser och känner vår längtan att få vara oss själva, vara i sig själv utan att skämmas eller behöva svälta sig igenom livet för att tillfredställa vem?
Övervikt och undervikt är ju inget att stå efter, men där emellan finns så mycket kroppsvikt att få lov att ha utan pekpinnar från en skinntorr modevärld där kvinnor mest ser ut som bögarnas drömkroppar att linda sina dyrbara tygstycken omkring. Varför går det inte hela vägen ut och använder sig av unga, smala, raka pojkar i sina modeshower så kunde vi kvinnor få vara ifred.
Visst var det tur att jag inte hoppade från balkongen inatt, jag hade ju så mycket att säga idag och duktig idiot som jag är tog jag en morot och knaprade i mig, inte för att det skulle hjälpa min vikt ett dugg, utan för att jag skulle lyckas somna om med en inbillad mätt mage. Ähhh, jag tog en halva sömntablett till för att avsluta alla deprimerande tankar som fullständigt sköljde över mig.
Men idag är jag som vanligt igen men lite mindre skör nu när jag har fått ösa ur mig mina tankar, nu ska Watte och jag ut och få luft.
Vaknar till vid 08 tiden av att de borrar i huset, tänker en del arga tankar om att fastighetsskötaren måste börja borra så tidigt, han har väl hela dagen på sig. Somnar oroligt om och drömmer att jag plötsligt hör folk som tagit sig in i vår lägenheten för en totalrenovering.
Jag är helt yr och fattar inte vad de gör där jag går omkring här i ruinerna av mitt hem och påtalar att jag inte har fått ett meddelande om att hela mitt hem ska blåsas ut och renoveras, så fattar de inte alls vad jag pratar om. Plötsligt ser jag ett par hängande i vardagsrummet som ett par snurrande dervischer som har något sexuellt för sig hängande där som i en karusell. Jag blir skitarg och slår till mannen i farten, ser att kvinnan är mörkhyad… fattar inget och det är byggdamm överallt och dörrar är borta och plast hänger och fladdrar
Jag letar efter allt jag behöver inför mitt sjukhusbesök idag och blir rätt hysterisk när jag inser att jag inte kommer att komma i tid till dietisten. Hittar inte ens hennes telefonnummer så att jag kan avboka. Möter den “sexsnurrande” kvinnan och säger att jag har hört att det är problem med det här sexuella snurrandet i lägenheter som ska byggas om. Jag säger till henne att jag inte tänker anmäla henne, hon visade sig vara prostituerad, men mannen den jäkeln är chef och ansvarig av ombyggnaden i mitt hem och han ska jag minsann sätta dig.
Kan ju säga att jag var helt yr i bollen när jag vaknade och kände mig som sju svåra år. Måste skratta åt hur man får till det i sina drömmar, jag fattar att själva borrandet satte igång fantasin, sen vet jag ju att de renoverar hos de som vill och det är rätt störigt när de bilar i badrummen. Sånt pratar ju vi som bor i området om. Jag orkar inte med en renovering så vi har sagt att det ska inte göras förren jag är frisk.
Nu vill jag strö rosor runt om mig och tacka syrran och dietisten som var så skönt att träffa idag. Det är ju så att det inte bara är magen som har blivit förstoppad utan även hjärnan reagerar på sjukdomen och alla tankar under tiden man går sin långsamma väg. Har nog märkt att jag blir väldigt svart eller vit i min tankegång och surar ihop och har mig för mindre än ingenting. Det hör väl till det här tillståndet och gör man som jag, skriver om det rätt rakt så blir det ju guppigt minst sagt.
För er som tvivlar på mitt mentala hälsotillstånd så kan jag ju lätta er med att även jag har mina tvivel rätt ofta … men med hopp om att det kommer att gå över vilket år som helst.
Idag har min syster berättat att alla papper har kommit från Huddinge … var det 28 augusti jag var där? Tar lite tid i vården. Det drar ihop sig, jag suckar invärtes som om jag inte har andats på åratal. Nu är det lite nya prover som ska tas då en del har blivit föråldrade, här är det färskvara som gäller. Ska träffa min njurläkare på måndag och höra hur hon nu lägger upp det hela, nästa är att starta utredningen av min givare vilket kommer ta ca 2 månader. Jag tror på ett nytt år! Skulle tippa januari, februari om det nu inte är något fel på min givare. Jag drarrar invärtes, men inte av oro utan mer av upprymdhet och förväntan.
Det är väldigt dubbelt, ett är ju att få livet åter, en annan del av myntet är ju att det är en farlig resa med alla immundämpande medel och annat starkt man måste ta för att behålla sin nya njure. De tre första månaderna kan vara rätt olika från person till person, vissa åker hem efter några veckor och är “friska”. Andra får kämpa hårt och utdraget med olika tillstånd som kan stöta till pga medicineringen som är så stark. Sen ska man inte glömma att det säkert går åt fanders för en del och för ännu färre går det helt åt skogen antar jag. Nu ser ni den fallande skalan på det som kan inträffa… jag tänker personligen bara befatta mig med att få livet åter.
Så stort tack till er alla över att ni finns och stöttar mig så fint när jag svevar upp och ner i min alldeles egen jämmerdal.
Sitter här som dagen efter med lite invärtes darr av upphetsning inte bara över mina egna ev framgångar med att få den där njuren utan glädjen över att både Nina och Bibbi har fått nya hjärtan denna månad. Det är stort, jag kan inte skriva annat och jag tänker på båda och hur de har det och hur det går för dem. Det var fint att läsa om Bibbis glädje över att Nina fick sitt hjärta och samtidigt så sorgset att hon som också var så dålig fick vänta. Tanken att även hon skulle få ett samma månad fanns nog inte i mina tankar. Folk väntar ju åratal på njurar som det finns gott om på ett annat vis, men ändå inte på långa vägar räcker till alla. Men hjärtan.. att de kunde få fram två stycken som passade, det är ofattbart och gör mig hög.
Det blåser ute vilket inte är ovanligt när man bor på en ö med vatten runt om, men solen, gud så den skiner idag… är det jag som är annorlunda eller såg solen ut så här för någon dag sedan? Snart ska Watte och jag gå ut och njuta av en långsam promenad, ta del av hösten otroliga doftrikedom mitt i fukten. Jag har ett par pepparriskor som jag tittar lite på, ingen svamp jag plockar men det är kul att se hur länge de står och hur de sakta kom upp ur jorden och nu sakta sjunker ihop igen ner i myllan.
Häromdagen så upptäckte jag att jag hade alla mina blogroll på inkommna länkar och blev ju så himla glad över att så lätt se när alla hade skrivit nytt, för att inte tala om att jag kom in till bloggen så lätt. Men sen var allt borta? Är det något jag har gjort fel eller? Har ni kvar den funktionen?
Så är jag hemma igen efter spirometri testet … först gick det åt pipan med den stora klunsen i munnen och så klämma om näsan, började ulka mest hela tiden och blev så himla stressad av min egen reaktion. Men syrran var så gullig och sa att de hade ett annat munstycke som vi kunde pröva och tack o lov funkade jag med den. Det här med att stoppa saker långt bak i munnen på mig har aldrig varit en höjdare, det andra munstycket satt liksom bara längst fram och så bet man i två bitar och höll läpparna över kanten.
Till min stora glädje funkar allt som det ska nu med lungorna när jag har ätit cortison, nu får ju narkosläkaren veta att mina lungor funkar bara de får cortison, ännu ett hinder som jag kan tänka bort. En läkare på spirometrin kom och var vänlig, gick igenom testet så att jag fick med en kopia till min husläkare som jag ska träffa imorgon. Det är hon som håller ordning på det här med astman och andningen när det trasslar ihop sig.
Reste hem med tunnelbana och vårt lokala tåg, en ljuvlig höstdag med strålande sol, jag njöt av att orka ta mig hem, spara 260 kronor som taxin annars kostar är inte heller fel.
Just nu känner jag mig rätt pigg och kreativ men vad jag ska använda energin till vet jag inte ännu. Här finns minsann en hel del att sortera, vi bytte ju rum här i helgen och det rörde ju till en del. Men jag vet inte om det är just det som jag vill lägga min energi på?
Jag läser en bok nu som inspirerar mig så, som en återfärd i allt jag tidigare tänkt och på mitt vis jobbat med för att utveckla i första han mig själv och sen för att visa andra att det finns andra vägar, andra tankesätt. Boken finns i pocket så passa på och följ Elizabeth Gilbert resa i boken Lyckan, kärleken och meningen med livet. Läs den!
Har även läst ut en bok om healing som är den första new age bok jag har läst på väldigt länge. Det var som om jag storknade på det hela efter många år och det mesta har legat i treda under de här åren jag har varit mest upptagen med min kropp. Själva healing boken heter Väck din inre healer av Eric Pearl. Till att börja med måste jag säga att hans metod inspirerade mig och fick igång mig på olika vis, men finns det något mer avtändande än när man kommer till slutet av en sk “andlig” inspirerad bok och hotas att man verkligen inte får använda hans metod utan att gå hundrafemti kurser och på föredrag. Där föll hela boken till en pannkaka för mig, platt fall… så jävla andligt så man kan dö va? Hans andliga budskap var bara att sälja in sin bok och sina kurser och hutta med näven till oss läsare som han har instruerat i boken hela vägen om hur man gör för han har ju alla svar, men metoden får vi minsann inte använda oss av i hans namn. Vem sjutton skulle vilja sälja sig som Eric Pearls lärjunge? Nej, sån är inte jag, jag har mitt eget sätt att närma mig och göra saker inte har jag behov av att sälja in mig på någon annans bekostnad. Jäkla girigbukar det är vad många av de där andliga egenhändigt uppsatt är.
Så är då äntligen denna vecka över, jag har varit på lite för mycket vårdande instanser och vill nu bara var ifred ett tag. Men på måndag är det dags igen att träffa njurläkaren och denna gång ska min man följa med och det känns skönt.
Idag har husläkaren och jag träffats angående mina lungor – vi kom fram till ett nytt intensivare program med kortisonsprayer. Jag känner mig lite lättad för problemet med cortison är att man blir så hungrig och jag har t.o.m vaknat mitt i natten och gått upp, fixat tre limpmackor och bara mulat i mig. Hej å hå det går ju inte, så nu är det spray som gäller och jag ska ta tag i ätandet så det blir bra igen.
Idag kom tröttheten ikapp mig och jag har sovit i flera timmar, tror nog att jag kan gå och lägga mig och bara sova vidare, men det ska jag inte göra. Jag sitter just nu mitt i ett vattensug som är enormt, jag kan bli så jäla törstig att jag håller på att avlida. Varje dag får jag de här sugen vid några tillfällen och jag kan inte falla för dem och dricka för då får hjärtat så jobbigt med att pumpa ut all vätska och jag blir som stum om benen liksom staplar fram. Drömmen är att vakna i framtiden och inte vara så här törstig, att dricka och släcka sin törst vore en höjdare. Men det dröjer väl ett tag för den delen kan jag längta efter oliver, alla olika sorters oliver, salami ska vi inte tala om så sugen jag kan vara på det eller de där korvarna som har helt vitt salt skinn som är så sjukt goda. Listan kan bli lång på allt man inte kan äta eller dricka som förr. Men något ska man väl ha att längta till…
Helgen ska gå i snigeltakt, vi ska plocka vidare här hemma efter om möbleringen. Borra lite, spika lite och flytta runt på tavlor så att det blir mer ordning framförallt på sovrummet som ser lite rumphugget ut.
En morgon i ett tidlöst tillstånd där jag lyckas hetsa upp mig själv via TV och bloggen. Jag hör TV hela tiden i rummet bakom mig, Oldsberg var med i en intervju och jag insåg att han verkligen inte är så olik mig i sina tankar. Glädjen i att vara nöjd med att vi lever i vårt land och har alla möjligheter, ja, det där att vi har allt fast vi gnäller så mycket. Mitt favoritämne som ni som följer mig känner igen.
Perspektiv i tillvaron handlar det ju om och var perspektivet har tagit vägen vet jag inte, jag kan ju känna att jag själv fjärmar mig ifrån det när jag har haft mina jobbiga stunder. Men det gäller ju att hela tiden ta sig tillbaka till ett balanserat synsätt på tillvaron. Vad kan man kräva av sin tillvaro, av andra, av samhället?
Man kan inte kräva ett jäkla dugg egentligen utan det är bara sig själv man ska och kan sätta krav på eller hur? Man växer upp och poleras som en tumlad sten, med tiden blir man rundad i hörnen, något slås av och något kommer till i personligheten. Ingen kan ju säga vad som är rätt eller fel i det man får till sig i livet via livets alla kantringar och förtöjningar vid diverse hamnar.
Hela tiden är det man själva som har ansvar för hur personligheten används hur jag bemöter värden. Men många (även jag faller ibland så klart) ner i avgrunden av antaganden att det alltid är andra som är skyldiga oss en tillvaro som är smidigare än den vi tycker oss ha.
Det där upphetsade tillståndet jag skrev om i början är nog en rest från min utbrändhet som aldrig verkar ha vett att försvinna. När jag ena stunden blir lite tagen av sambandet mellan Oldsberg och mina tankar så ser jag samtidigt att Kidneybönan har en spännande film från USA om cystnjurar och läser där med intensiv spänning. Det är då mitt inre kommer i darrning, en utmattande skakande känsla och om jag skulle försöka få er att förstå hur jag upplever den, hur upphetsande det blir inne i mig, så vill jag att ni tänker er att det en dag landar ett UFO framför er och ni står där och blir både rädda, spända och på vakt, ert inre tumlar om så att ni nästan inte kan andas. Är ni med i känslan?
Hur i helskotta ska jag komma vidare i det här nu? Jag har verkligen börjat röra till mina tankar nu för tiden. Min njursyrra kallar det för Nalle Phu tillståndet och tja, varför inte, rörigt blir det och lusten att snirkla mig ut och vidare tar ofta tvärt slut vilket ni nog har märkt ibland när jag skriver. Det är så det är med mig just nu och det får vi överleva..
Väldans grått ute och jag tänker då inte sticka näsan utanför dörren idag. Igår satte jag en rågsurdeg som jag nu ska vårda som en litet barn så att jag kan baka lite gott bröd i veckan som kommer.
Jag längtar efter rutiner i mitt liv, det där vardagliga som gör att tryggheten infinner sig så att jag kan luta mig lite bak och nästan tro att allt är som vanligt.
Med lite sorg i hjärtat konstaterar jag att det från och med inatt kommer att mörkna fortare med vintertiden. Mörker tycker jag faktiskt om, men ljuset är man ju beroende av för sitt välmående, jag är en “tända ljus person” och tar vilka anledningar som helst att tutta på några värmeljus.
Jag har precis spånat om att ev köpa ett träningskort på Iform här på ön, funderar på om de kan godta att jag köper ett halvårskort som jag får ”låta vila” så fort jag inte pallar att träna mer. Min tanke är ju att jag ska träna av bara sjutton sen när jag har fått en njure och då vill jag aktualisera mitt träningskort igen. Jag undrar om de går med på det?
Pratar med min man som ska hänga med och säger att jag inte avser att träna som normala, utan kanske göra typ 2-3 övningar på de flesta redskapen och inte ha hårt (inget) motstånd alls. Kanske kan jag träna upp mig lite inför operationen, det vore väl bra. Det låter så lockande men jag är lite rädd att det bara blir pannkaka och att jag överskattar min ork … 
hoppa hopprep går fetbort så är det bara.
Här sitter jag nyduschad med nytvättat, fönat hår … snart ska vi åka till njurläkare. Jag är rätt spänd på att få höra hur hon tolkar läget just nu. Kommer att få svar på benmärgsprovet och en del annat som jag inte vet hur det ligger till.
Oron far omkring i magen, jag är rädd att hon tolkar läget på ett sätt som jag inte vill höra talas om just nu. Om jag får önska helt fritt så säger hon enkelt att nu kör vi…
Hittade en del tävlingar bland allt papper vi sorterade bort, vad sägs om att identifiera svenska kommuner? Sätt igång och tävla, får vi se hur kluriga ni är och det vet jag ju att ni är:
1. Kort byxa?
2. Penningbrygga?
3 Våg omfamning?
4. Fridfull Dunge
5. Huvudvåld
6. Fågelklippa
7. Insektshona
8. Stor Böld
9. Folksamling
10. Regent flöde
11. Flodmat
12. Låtort
13. Gör bofasta
14. Samla in
Visst är hon fin Watsons mamma Galanta. Börjar i slutet på dagen med att berätta att vi nyss kom hem från veterinären med Watson. Han har som svarta födelsemärken på två tassar och har på sista tiden gnagt på ett så att det har svullnat och ser inte alls bra ut. Vi lät operera bort ett sånt där födelsemärke på honom för en del år sedan för vi ville veta att det var ofarlig, vilket det visade sig vara, men vi skulle hålla ett öga på dem sa veterinären. Jag har haft dåliga vibbar om de där födelsemärkena hela sommaren och kikat på dem med jämna mellanrum, när han började gnaga blev jag orolig.
Så nu har vi varit där och fått en avsvällande gel att sätta på och sen är det bandage runt benet eller krage runt halsen tills han ska opereras om 14 dagar när penicillinkuren har gjort sitt och tagit ner svullnaden. Jag kan inte annat än hålla tummarna att det inte är någon slags cancer, jag hatar cancer och orkar inte med att det ska hända vår hund något nu. Orkar inte med att det händer ett dugg överhuvudtaget i livet som det är nu, jag vill bara vara utan oroande influenser, händelser. 
Lite på sne med go ändå.
Mannen har varit hemma idag och följde mig till njurläkaren. Hon gick igenom prover och så här ligger det till nu, jag är plötsligt lite stabilare har lite bättre värden, kan ju ha med att jag kan andas att göra, underlättar i alla fall för mig i mitt liv. Nå, nu ska vi fortsätta att vänta in provsvaret på benmärgsprovet som kan ta upp till en månad. Sen ska hon samla ihop provsvaren som transplantationsläkarna vill ha, skicka dem över till dem och efter det är gjort så sätter de igång och undersöker min donator. Vilket blir mot jul till, skulle tippa att Lucia är det dags för det. Så vad som än händer så händer det inte ett smack med mig förren nästa år, skulle gissa mars, april som det ser ut efter denna dags information. Men ingen vet säkert, jag kan tappa sista njurfunktionen tvärt av en infektion och då blir det dialys akut i vilket fall som helst. Det bästa är ju att det går i en långsam takt nu på slutet så att allt hinns med och blir så bra som det kan bli helt enkelt ett planerat ingrepp.
Vi pratade om att jag är tröttare än vad jag borde vara och det var rätt skönt att hon pratade om min andra sjukdom, jag har fibromyalgi och det är nog den som spökar när jag går ner för räkning så där total för det är så fibro är till sin natur. Men med den här cystnjuren så har väl fibron fått stå bak eller hur jag ska skriva, jag orkar bara inte med att hålla på och dela upp mitt mående i det ena och andra, utan det flyter väl mer ihop till en smet.
När vi kom hem åt vi en räksmörgås och sen var det som att dra ut en propp… jag sov i nästan tre timmar och var helt väck när jag vaknade. Huvudvärk… ont i kroppen apropå fibron tack för den du. Så var min dag .. hur har din varit, jag har inte varit runt och läst hos er ännu.
Jag har blivit utmanad av Margaretag att berätta sju saker om mig själv. Pust … men jag gör väl ett försök.
1. Jag har alltid varit dragen till handarbete, drömmer om allt som har med sånt att göra. Har drömt om att bli sån som lagar gamla sydda bonader, sitta där och pilla hela dagarna och leta färger på tråd så att lagningen inte syns.
2. Jag funderade seriöst på att bli får eller getbonde när jag var i 30 års åldern. Det blev inget av med det hela, men inser att jag nästa liv kan få leva den drömmen. Jag vill göra ost … av alla sorter. Leva i takt med naturen, det är vad alla borde göra.
3. Jag har alltid varit intresserad av makabra saker, döden och allt som händer i människokroppen. Läste balsameringsteknik när jag var rätt ung, vore det inte för mitt dåliga mattebetyg (kom inte in i högskolan) och mitt överkänsliga luktsinne, så skulle jag nog kunna varit obducent. Eller kriminaltekniker… pillandet igen och försöka få ihop saker.
4. Jag har upptäckt att kronisk sjukdom förändrar väldigt mycket av det jag trodde var jag. Jag ska nog ärligt erkänna att jag inte är jag längre, men vem jag verkligen har blivit vet jag inte än. Det får jag väl tråka ut er med om jag får ett nytt liv nästa år.
5. Jag saknar verkligen den hjälpare jag var förr, livet runt att finnas till för andra var livgivande, min verksamhet, mina grupper och vänner. När jag ser tillbaka på mig själv så inser jag att en förändring behövdes för min egen skull. Varför är vi alltid så rädda för förändring?
6. När jag var liten fick jag vara på sk spädbarnsdagis eller vad de nu kallade det för förr, på 50-talet. När min mamma hämtade mig var jag helt sönderbiten och fick till svar att vissa barn hade behov av att bita. Klart min mamma tog mig därifrån, men jag undrar ibland hur och om sådana upplevelser sitter kvar i mig resten av livet? Vad tar det minnet sig för uttryck i min personlighet, om det gör det?
7. Baka och laga mat är trygghet och vällust för mig, det finns så många olika behov som bakning och allt runt matlagning står för. Hur mycket jag saknar det har jag nyss upptäckt, det här med att baka är ju inte svårt, men orkesmässigt så tar det lite för mycket energi.
Den som vill får väl anta utmaningen …
Vilken dag med start igår, har fått besök av en ovän som jag inte alls har bjudit hem; fibromyalgin. Många gånger har jag funderat på hur pass fibromyalgin ännu boar i min kropp, vad är det ena och andra. Det var länge sedan jag kände av den på detta vis, men nu behöver jag inte fundera längre, värken och tröttheten är sig lik fast det var länge sedan jag var så risig av just fibron. Dessa dagar är det inte mycket till liv, jag har precis fått mjuk massage av min man och det var skö….ont, så där dubbelt, ni med värk vet precis hur jag menar.
Jaha, då behöver jag inte fundera över om jag kommer att bli “frisk” när jag har fått en njure… svaret är nej, för fibron är sig lik. Idag är hela baksidan av kroppen + skinkorna inte min del av kroppen, känns som om jag har en stel bräda över baksidan av kroppen.
Jag gick en extra lång sväng med Watson när det regnade som värst och det var för att jag ville få igång kroppen, inte för att fibron försvinner, men det känns som om kroppen mjukas upp när man rör sig vilket inte är så konstigt. Sen sov jag och sov och sov… kul dag.
Idag är min surdeg klar vilket betyder att jag ska baka ett gott matbröd. Jag ska sätta mig och bläddra lite i olika recept och se vilket jag ska göra, det kommer att bli ett som blir färdigt idag har jag tänk för vi har inte så mycket bröd kvar.
Fin höstdag idag och jag ska snart ut på min vanliga tur, känner mig lite piggare idag och vädret gör säkert sitt till. Just idag är jag inte så inspirerad att skriva har suttit och ringt till mammografin för att avboka min tid dit. Jag orkar inte med den undersökningen i år, jag bad dem kalla mig vid samma tid nästa år. Sen ska jag avboka tiden hos hematologiläkaren, om det inte är något fel på mig, så vill jag inte ta upp hennes tid, det finns folk som verkligen är blodsjuka som behöver henne. Jag får väl svar på testerna de tog av min läkare när de väl kommer. Men det är inte lätt att komma fram till tidsbokningar, jag ringer och ringer, upptaget mest hela tiden.
Som omväxling tänker jag inte tala om att min mage är uppblåst… kan jag ha mjölkmage tro? Jag tänker heller inte prata om att kroppen gör ont eller att jag mår lite små illa och oroar mig för att jag ska få besök idag av millanmill. Nej, då jag ska inte prata om min kropp idag och alla åkommor som drabbar den. Idag är det en fin höstdag …
Kära Dagboksblogg
Idag har jag ätit mitt eget surbröd som jag ömsint vårdade timme ut och in igår. Det här med surdeg är väldigt speciellt på så vis att har man en gång fått till ett sånt bröd så vet man hur ett bröd ska smaka. Att sen själva surdegen gör brödet bättre att äta för kroppen är ju inte heller fy skam.
Surdeg är lite knepigt innan man kommer på hur man gör och hur det hänger ihop. Man får experimentera en del och komma fram till något som passar en själv. Gårdagens limpa blev inte så hög och fin som jag hade önskat, men smaken var helt ok.
Nu har jag under natten gjort en vetesur som jag ska använda mig av idag på ett ljusare bröd. När man ska baka med surdeg så är det tiden man måste äga och tålamodet för tid tar det, lång tid om man jämför med ett vanligt brödbak som jag normalt slänger ihop på en kvart och sen sköter det sig själv med jäsning i formen och så in i ugnen.
Jag blev lite snopen när jag googlade på surdeg/recept, hela världen har börjat baka bröd med surdeg. Det ligger så rätt i tiden för tid är det som det hela handlar om. Vi människor mår inte bra i den här nya tiden och söker oss hela tiden tillbaka till det vi instinktivt känner att vi saknar och vad kan vara? Jo, tid att vara människa, att var i sig själv, att rå sig själv här och nu inte på semestern några veckor om året som kompensation för all närvaro vi missar dagligdags på grund av det sjuka tempot.
Vi söker oss tillbaka till livet som det var förr via långjästa degar och böcker som talar om tiden som man yrvaket betraktar som något som gått allt för fort. Vi installerar brasor i våra vardagsrum, både äkta vara och falska, vi drömmer om det vilsamma i att sitta där i en mjuk soffa och låta blicken försvinna in i elden. Matlagningen och samlandet av familjen i våra drömkök ger också en vink om vad det är vi längtar efter, tiden att umgås med andra, vila i varandras närhet är allt vi längtar efter.
I den bortvändande tidens hysteriska fartvind känner vi oss lurade på det som är en människas rätt i sitt liv. Rätten att hinna stanna upp och känna efter vad det är vi behöver för att leva, inte rätten till arbete, daghem, sjukvård, institutioner, regeringar, räntehöjningar/sänkningar, sjukpenning …
Rätten att stanna upp och finna sig själv.
Lågtrycket gör ju inte dagen så lysande vädermässigt, grå smet med hängande moln och regnvarning.
Jag bakade brödet igår som finns recept på längre ner, det blev väldigt gott och var enkelt att göra. Sätt den lilla surdegen i en glasburk ikväll så kan du baka brödet imorgon när du är ledig, för tid att låta degen jäsa mest hela dagen behöver du ha.
Imorgon är det Allhelgonahelg igen och vi ska ner till kyrkogården och tända ljus och sätta dit lite blommor på farmor och farfars grav. Jag tänker mycket på döden eller jag tänker mycket på de som har gått, känner mig väldigt skör när det gäller tankarna på min syster. Jag får hälsningar ifrån henne via en medial vän, igår morse var min syster hos henne och såg till att jag fick en hälsning.
Klart att hon finns här hemma hos mig, men jag ser inte henne eller rättare sagt jag har inte kontakt på det viset med den sidan, jag är inget medium, har aldrig varit och kommer nog inte att bli det heller. Är jag något så är det intuitiv med saker, har en förmåga att bara veta och den kommer sig nog av att jag har lätt att “känna in” andra. Men allt det där hör ju till mitt friska liv, nu är jag så fast i min sjuka fysiska kropp att det inte finns så mycket plats över för annat.
Surdeg 1
Jag lyssnar med ett halvt öra på morgon nyheterna, jag blir mest deppig över alla negativa inrapporteringar om världen och ekonomin. Tänk så träget media har byggt upp de svarta molnen runt ekonomin, så nattsvart med höga siffror av alla negativt, det enda det handlar om är att allt går åt helvete. Tänk om de la ner lika mycket energi på att söka efter goda nyheter, sådana som bygger upp folk och ett samhälle. Sånt som gör att vi känner att vi hör ihop, inte att vi här nere i pyramidens botten bara ska finnas på tå inför banker och finansvärlden när de är i desperat behov av ännu mer pengar att förskingra, för visst tusan är det så de gör med andras pengar.
De skor sig och den lilla människan ska betala, aldrig blir det någon ändring på det sceneriet. Spelar absolut ingen roll vem som sitter vid makten, alla går finansvärldens ärenden och de där “upp” har väl ännu mer anledning att göra det, säkert har Odell och polarna pengar nerplöjda i Carnegi som det gäller att stötta till varje pris, kan ju riktigt se näten de har spunnit i alla år mellan olika finansiella institut för att alltid vara säker på att kunna roffa åt sig. Det är ju som en liten kartell på toppen som skor sig och håller varandra om ryggen. Har ni tänkt på att vad som en händer i den delen av vår värld, så är det så viktigt att de som har misslyckats belönas rejält både med pengar och nya fina jobb. Det är så viktigt att alla misslyckade politiker och andra ska gå skadeståndslösa ur ALLT. Sen kan de få bli hövdingar i något stift och sitta där i stora slott och tro att de är något.
Om en vanlig knegare skulle misslyckas med sitt jobb då får man gå, har man tur får man A-kassa och så får man ställa sig till arbetsmarknadens förfogande som det så fint heter. Vanligt folk skiter de i.
Nämen, så negativt det blev nu då…. men är det inte så de lever de där “uppe” på finaste hyllan där man har egen gräddfil till allt och sällan eller aldrig behöver göra rätt för sig?
Surdeg 2
Surdegsbröd 1 st
Jag tror att jag har hittat det här i Aftonbladets helgbilaga.
Dag 1:
1 dl (60 gr) vetemjölspecial
4 msk vatten
Rör ihop i en glasburk. Låt surdegen jäsa i rumstemperatur, 20-25 grader i 8-12 timmar.
Dag 2:
Blanda i en hushållsassistent på låg växel i 3 minuter: 3 dl vatten, 9 dl (550 gr) vetemjölspecial, 2,5 dl (150 gr) surdeg från dag 1.
Låt ståt i 20-30 minuter. Tillsätt 10 gr salt. Blanda på låg växel i 3 minuter sen kan du öka hastigheter i 5 minuter till degen blir slät.
Plasta in degen= sätt glad pack över bakskålen. Låt den jäsa ca 1 timme, vik ihop den, fortsätt jäsningen i 2 timmar till. Efter det kan du bulla upp degen. Den mår bra att jäsa i en brödkorg, eller under duk ytterligare ett par timmar.
Vänd slutligen brödet försiktigt ner på en plåt. Värm ugnen till 250 grader. Snitta brödet med en vass kniv eller rakblad. Spraya vatten efter att du har satt in brödet i ugnen.
Surdegsbröd skall bakas 30 minuter. Sänk värmen till 200 grader efter 5 minuter. I receptet står det längre gräddningstid men för mig blir det bra med totalt 30-35 minuter.
Lycka till!
När jag uppgraderade alla era bloggar och ingen var oläst så kände jag att det var så skönt, jag blir nog lite stressad när alla plötsligt har skrivit både ett och flera inlägg. Ingen kräver att jag varken ska läsa eller svara, men jag själv kämpar ständigt med en inre kamp, jag vill ju hänga med och läsa/kommentera. Men orken finns inte där alla gånger och då blir jag stressad.
Idag är ni kloka nog att ha annat för er än så länge, själv sitter jag här i ett soligt hörn av arbetsrummet och njuter av ljuset. Här ska ätas lite lunch och sen ska Willy´s få ett besök, kan inte fatta att vi äter så mycket och ständigt måste fylla på förråden.
Allhelgona betyder ett besök på kyrkogården och det ska bli skönt att få åka ner dit i solskenet. Förra gången var det så grått, fuktigt och regntungt att det mest var en plåga att åka dit. Minns en allhelgona när det var så dimmigt att det var som en ärtsoppa att röra sig på kyrkogården, man stötte in i andra, såg dem inte de bara dök upp spöklikt i dimman. Pratet låg som en lågmäld matta av mummel då dimman tog udden av alla diskanter. Vad är det med dimma och snö som äter upp alla ljud?
Usch till min fasa såg jag på nyheterna att två personer hade dött på hala perronger här i Stockholm inatt, en på vår tågstation. När det kommer nära så där så kan man inte skaka av sig det hela lika lätt som när nyhetsflödet normalt bara rusar förbi i media.
Mannen var i 40 års åldern och genast börjar jag tänka på om det är någon jag känner. Sen gör fantasin konstiga saker med min hjärna och jag är så glad att jag inte på måndag måste åka med tåget till stan. Jag vet att om jag stod där nere på perrongen så skulle min hjärna hela tiden tänka på mannen som hamnade under tåget. Var, precis var hände det, på väg till stan eller andra hållet… blir det något kvar av en under ett tåg? Går kroppen i två delar eller .. ruskigt och stackars brandkillar för det är de som oftast får åka på dessa larm och sopa upp delarna av den som dött. Arme tågförare, vilken fasa för honom/henne. Så många som påverkas när det händer otäcka saker, föraren, polisen, ambulanspersonal, brandmän och sist men inte minst de anhöriga och alla vänner. Så fick november en mörk start för så många.
Men idag skiner solen som om inget mörker alls finns i världen och så önskar jag att det faktiskt var mest hela tiden. 
Hurra för strålande sol ännu en dag, humöret på topp, vore väl skam annars. I en glasburk puttrar dagens vetesur och jag har blandat den med lite av min rågsur för att få riktig fart på det bröd jag snart ska sätta igång med.
Igår när vi kom hem från Willy´s så upptäckte jag att det redan i min kyl fanns ett paket med palsternackor, så stod jag där med två paket. Jag gillar rotfrukter och gör ofta rårivet eller gratänger med sånt. Tittade i lite recept och hittade två som såg spännande ut. Det första skulle in i ugnen, skala 4-5 palsternackor (är det bara jag som aldrig kommer ihåg vad den grönsaken heter? Här hemma kallas den vit morot för att jag alltid glömmer dess rätta namn).
Skala dem och lägg dem i en smord ugnsfast form. Skala sedan 4-6 lökar, jag tog rödlök för jag hade så många. Skär dem i klyftor och lägg ovanpå palsternackorna. Gör en sås av: 2 msk olja, 1 msk sojasås, 1 msk honung, 1 msk vatten, 1 tsk timjan. Rör om och häll över grönsakerna. Grädda i 225 grader 45-50 minuter och ös flera gånger den där såsen över grönsakerna. Mycket gott!
Sen till själva råkosten rev min man 3 morötter, 1 palsternacka och 1 tsk färskriven pepparrot. Sås: 2 msk olivolja, 1 kryddmått salt, ½ tsk torkad timjan eller oregano, 1 knippe persilja över. Kanongod sallad!
Vi åt ju tysk surkål till middagen i veckan, jag kokade tysk korv och sidfläsk med buljong och potatis långsamt. Sen värmde jag surkålen och rev ner två äpplen grovt som fick putta med i kålen. Mmm så gott, jag gillar sån mat, men det blev surkål över som jag har ätit av resten av veckan. Jag har ju haft en mage som konstrar och surkål hör ju till sån mat som kan få ordning på konstiga magar.
Så när det världsberömda macksuget mitt i natten har satt in har jag hämtat en mindre tallrik med surkål. Vilken tur att min man sover… undrar just hur han skulle se ut om han vaknade och såg mig ligga där i sängen och läsa deckare samtidigt som jag slevar in surkål i stora lass, hrmf? Det får allt bli en hemlighet mellan er och mig … he he. Men ett är säkert magen har varit bra nu sedan surkålen gjorde entré i mitt liv, dessutom blir man inte fet av surkål.
Har ni någon lite tabu artad sak för er? Som att äta surkål mitt i natten liggandes i sängen läsandes? Lite pinsamt att berätta…
Blev lite inspirerad av en bakblogg som riktigt frossade i bilder på surdegar vars slutmål var att bli ett härligt bröd. Så jag ska inte vara sämre, upp till bevis; Surdegen i sin burk och dagens bröd som jäser.
Brödet i ugnen 
Sen klart att ätas 
Jag ska köpa mig en degsnittare så att jag kan få djupare och finare skårer i brödet, ser ju tjusigare ut då.
Nu har vi smakat på brödet och det var väldigt gott, knaprig yta och mjukt perfekt innanmäte.
- – - – - – - – - – - – - – - – - - – - – - – -
Jag vet inte om jag har haft den här lilla storyn inne?
Den vita katten på stenmurenJag drar mina kort ur författarkortleken. |
|
|
Bussresa blev det till bibban, jag fick springa för att hinna och det var ruskigt att bli helt stum i benen och känna att kroppen inte alls orkade ett sånt tempo. Satt där på bussen och lite mådde illa innan kroppen hade lugnat ner sig. Har köpt en ny doft till min man, det är ju fars dag i helgen och slips tänkte jag att han skulle slippa. Vi brukar inte fira varken mors eller fars dag på något speciellt vis, men jag vill ge honom något för allt han ställer upp på och finns där för mig.
Bibban var sig inte lik, större delen av den större salen var fullsatt med pensionärer som gick datakurs. Surret var väldigt högt och jag blev lite sur faktiskt, varför ska alla andra hålla tyst där inne men inte pensionärer som går en kurs… konstigt ställe att lägga en kurs på.
Var tvungen att gå på toa och upptaget var det, väntade och ut kom en tjej som precis gick in … fanns ingen tvål där inne sa hon, skulle bara tvätta händerna. Jamen jag har sprit sa jag som menade min alcogel för handtvätt som jag alltid släpar med mig. Jag rotade runt i väskan och konstigt nog fick jag tag i allt utom spriten. Så blev det ledig på en toa, så hon hoppade in där och tvättade händerna, jag själv tog nästa ledig toa. Satt där inne och tänkte att hon kanske trodde att jag hade sprit .. vodka eller något sånt konstigt som jag skulle bjuda på? Fnissar lite för mig själv.
Lånade en blandning mellan livet efter döden, deckar och en bok om brödbak. Funderade på om jag ska börja använda munskydd när jag åker iväg på sånt här. Två gubbar väldigt förkylda masade omkring på bibban nysandes, hostandes och snorandes … jag blir förbannad och hade lust att be dem dra dit pepparn växer.
På vägen hem åkte jag med en chaufför som körde som en galning, vid en station föll en dam av hans knyckiga körning och vi var flera som hjälptes åt att få upp henne. En liten spröd dam, tunn som ett höstlöv fladdrade hon runt i bussen och hamnade på ändan. Men chauffören han tittade aldrig i bakspegeln, hur det såg ut när folk gick av eller satte sig. Vid nästa hållplast skulle han köra innan alla hann av, då skrek jag “NU får du väl ändå lugn ner dig lite”! Han tittade förskräckt i backspegeln mot oss alla där bak, som undrade vad fan han höll på med? Nog kan man vara stressad i sitt yrke, går det två bussar i halvtimmen så ska de väl för sjutton kunna ta sig runt sin tur utan att köra som idioter.
Fick mina Triss skraplotter idag på posten, fick ett erbjudande om fyra stycken triss i månaden hemskickade, tänkte att det kunde vara kul för jag köper aldrig sånt. Första omgången vann jag 125 kronor så jag ligger på plus till nästa gång.
En morgon när jag tårögt deltar i alla nyheter om Obamas seger. Jag har hela tiden haft en stark önskan om att han skulle få föra ut det Amerikanska folket ur deras trångsynta väg. De gånger jag har hört honom tala under valet har jag hört en röst, en ärlig röst som talade ur själens djup, en röst vi har hört förr i svarta led.
Hoppet om förändring är så stark i världen att när någon står upp med den där speciella rösten, som ett inre meddelande till oss alla, då lyssnar de flesta av oss instinktivt.
Obama får ett otroligt svårt jobb att tillfredställa allt som nu amerikanarna vill förändra, hoppas nu att folk kan inse att allt tar tid. Kan vara farligt när man kommer som en frälsare, farligt på så vis att det inte är som folk tror alla gånger.
Idag har dimman ännu inte lämnat farleden och båtarna brölar i sin väg ut och in. Jag sitter här och ser alla fåglar som flyger förbi balkongen mot sitt frukostbord vid andra fönstret, där hänger talgboll och nötter. Fåglarna är min dagliga glädje, de började för rätt många veckor sedan att kika in, flyga runt våra fönster för att se om jag ännu har startat utfodringen. En del har t.o.m pickat på rutan när de har kikat på mig och jag blir varje år lite stressad av de små livet och pratar dagligdags med dem. “Snart säger jag, ska det hänga bollar på plats”, roligt att de kommer ihåg mitt fönster som en fly through varje år.
Igår var lusten att skriva lika med noll och jag hovrade runt i tillvaro, gick en längre promenad med Watson upplevde det som skönt framförallt att jag klarade att gå så pass “långt” utan problem. Dottern som har varit bortrest några dagar dök upp med en härligt salladsskål från Höganäs, för det var där i de trakterna hon har varit på besök i fästmannens fantastiska gård som hans släkten har gemensamt. Barnen … ens egna lever sina liv och jag gläds med dotterns utveckling och kärlek till den man hon har träffat. Jag tror på dem, de passar ihop och kan nog styra sitt skepp även i stormar.
Man önskar så mycket för sina barn och som förälder sittandes lite på sidan om så lider man när saker inte blir bra. Föräldern i mig vill gå in och räta upp, visa vägen och tala om hur en slipsten ska dras, ja, ni vet hur det är ni som är päron. Man är ett päron hur man än vrider och vänder på sig och hålla käften ska man alltid ha vett att göra, hur det än tar emot. Jag har så svårt med den där sista delen, men tränar verkligen på att hålla mig undan och hålla käften. Att det kan hända saker med ens barn som är så svåra och ofattbara att man inte vet hur man ska hantera det, är man ju inte alls beredd på. Att livet och andra kan skada mina barn det är ju något som verkligen inte får hända, men sånt händer. Det är då det svåra med att vara ett päron infinner sig. Päronet i mig reagerar med en reptils snabbhet och helst vill jag ha ett slagträ i handen och slå till med, försvara det jag så ömsint har fostrat och fött upp. Att andras misslyckade barn ska kunna förgöra mitt, som jag så innerligt har visat vägen, står jag inte ut med.
Fan, livet är så konstigt och att vi ska drabbas av alla dessa avarter av människor, vi lugnt levande normala fungerade människor kommer alltid att vara offer för samhällets och andra pärons misslyckanden. Det vidrigaste när det kommer till kritan är ju att samhället dess funktioner som ska sopa framför andras dörrar när så behövs, de som har betalt för sånt inte alls reagerar eller gör det som förväntas av dem. Det är då paniken infinner sig. Man står och faller som vanligt människa när de där händer som inte får hända i en familj, en påverkan utifrån som försöker ta sig in och bara förgöra allt vackert.
Jag skriver lite klurigt om det hela, men livet är inte som man önskar alla gånger och man kan inte skriva om allt här inne då livet runt om är skört.
-Bilden är tagen av mig från vår husbil i somras, vi var i Österlen och där var så vackert.
Somarens härliga grönska fotat från husbilen, undrar om vi inte var på väg till Stens huvud här? Minnet är lite knapert när det gäller alla små orters namn.
Idag har molnen skingrats och solen strålar, det är vackert med den kvarvarande dimman som ligger mellan träden på Djurgårdslandet som svepande slöjor.
Dagen ska få flyta på bäst den vill, inget har jag planerat utan vill nog bara flyta med. Igår kväll lagade jag en gryta Boeuf Bourguignon så den är bara att värma till kvällen.
Jag är nog lite tomboll idag, har inte något jag vill skriva om … följde nyheterna igår och fick mitt lystmäte av amerikanska valet, nu börjar det blir rena korvstoppningen Tänker att de uppmärksammar det hela mer än vårt eget val. I DN imorse så började allt om och då kände jag att nu får de banne mig var nog med alla analyser om det här valet. Det har tagit sig hysteriska former, och jag tror att vardagen kommer att falla över alla amerikaner vilken dag som helst och då inser de att den nyvalda inte är en frälsare utan en vanlig tvåbent som har ett gigantiskt arbete framför sig. Undrar just om amerikanen inser att allt kommer att ta tid.
Äsch, idag vaknar jag och känner att jag har mer vatten i kroppen än vanligt, tittar mig i spegeln i badrummet och ser påsar under ögonen. Inte blir man så mycket tjusigare med åren, det här med rynkor är väl för de flesta något som är fint på andra, men inte i mitt eget nylle. Ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om det det där, har viktigare saker att fundera över rent kroppsligt. Men påsarna betyder att jag har mer vätska än vad som är bra i kroppen, så jag börjar dagen med en urindrivande extra tablett.
Dagen ser ut att bli grå, möjligen orkar solen ta sig igenom lite moln senare. Det är fredag och som alla andra fredagar borde ju den känslan infinna sig, fredagsmys och allt det där. Men idag känner jag mig slak, ska iväg och fika hos en av mina bästa vänner, tvärs över gatan så det ska jag väl överleva.
Igår kväll satt jag i soffan och sa till min man “åhhh, paj vill jag ha, kan du inte baka något”? Sen tänkte jag inte så mycket på det, för i vårt hus brukar jag baka, jag tänkte göra en äppelpaj till kaffet, men glömde bort det på eftermiddagen, det är sån jag är nuförtiden, glömsk. Plötsligt hör jag elvispen dra igång från köket, mannen brukar alltid diska så att han stod i köket och donade tänkte jag inte på. Till kaffet serverades en rykande färsk tigerkaka, det ni och snopen blev jag och öm i hjärtat över min man.
Nu har det gått två veckor sedan jag började med kuren mot lungproblemet, jag sprayar med cortison och hoppas nu att det inte börjar förändra sig i lungorna när jag går in på tredje veckan. Två veckor av energi påslag, nej, inte det slags energi påslag som ni är vana vid, men jag har känt mig ovanligt pigg och lustfylld den här tiden. Som ni säker förstår får jag hejda mig väldigt i det jag gör hela tiden, inte gå för snabbt när jag är ut och går. Inte lyfta för mycket eller för länge, inte rusa igång som förr och ta tag i saker, utan mer smyga mig fram i tillvaron. Åhh, inte lätt för en impulsiv tjej kan jag lova, undrar just hur många gånger per dag jag får hejda mig mitt i rörelsen för att kroppen signalerar ”hallå där luften/orken tar slut direkt om du gör det du håller på med nu”. Men jag vill inte klaga, om kroppens funktioner håller sig på det stadiet jag är nu så kan jag sega mig fram tills det är dags för en ny njure, bara jag kan andas.
Nu har jag satt igång ett nytt surbröd, jag vet inte om ni tänker på surdeg som de där ryska/finska stenhårda nästan svarta limporna? Om ni gör det så kan jag tala om att brödet inte alls är på det viset, mer åt Baumbrot typen, som jag inte vet hur det stavas. Denna gång har jag blandat lite olika mjölsorter och slängde ner några russin på slutet. Får vi se hur det brödet blir … jag började redan igår med att sätta en vetesur över natten och sen blandade jag ner lite av min egen rågsur den som har flyttat in i mitt kylskåp. Tänkte nu jäsa det här brödet lääänge, ska försiktigt lägga ner det i brödkorgen för en slutlig jäsning som den får hålla på med under tiden jag är hos min kompis och fikar.
Förra helgen köpte vi en fin blomsterprydnad som jag har färska blommor i, ser ut så här; 
Tavlan köpte jag av Niki och den är mig så kär. Det är kul med blomsterprydnaden för jag kan byta blommorna och sätta dit nya för de står fast i ett sånt där grönt block. Min dotter köpte ju en salladsskål på Höganäs åt mig förra veckan, även den har jag fotat kommer här; 
och så mitt senaste surbröd baka idag med tålamod och kärlek
Från det ena till det andra så är jag nog kär i Kevin som sjunger i idol, vilken röst, vilken utstrålning och glädjen han utstrålar … jag blir hög varje gång han visar sig. Nu ska jag lägga mig i soffan igen och se på tv.
Favoritland: Det får nog bli USA, där finns så otroligt många olika delar att besöka och alla är olika. Fantastiskt land på många vis, multikulti av största slag. Smältdegel av allt gott och ont som kan tänkas finnas i vår värld. För mig som turist och boende på flotta hotell, ätandes på det bästa ställen orten har att erbjuda känns det nästan fult att inte låssas om det andra Amerika, det utfattiga, kriminella och eländiga som ju är ett väldigt stort problem tro inget annat om det landet. Allt finns där, starka kontraster mellan överdådet till fattigaste av fattiga.
Favoritstad: Stad tycker jag är svårt för sällan är jag i städerna utan bor lite utanför… klart jag kan skriva London eller Pheonix. Men jag väljer nog Skagen för den totala upplevelsen, njutbart för själen.
Bästa naturupplevelse: Inget slår Stockholms skärgård, våra båtsomrar bland kobbar och skär.
Favorithotell i Sverige: Taunumshede Gästgiveri, fantastiskt ställe med mat som var underbar.
Favorithotell utanför Sverige: Hayatt Regence Tampa Bay, av alla underbara hotell så blir jag varm i hjärtat när jag tänker på det stället. Vi bodde i smekmånads huset, ett runt hus med egen fiskdamm med guldfiskar och vackra små stigar som följde runt i trädgården. Utsikten mot Mexikanska golfen var så befriande med peklikaner som satt på några ruttna stolpar ute i havet. Längst ut i havsbandet så jag delfiner hoppa och livet var gudomligt skönt.
Favoritrestaurang i Sverige: Ulriksdals Värdshus som rymmer både minnen från min uppväxt och en fantastiskt vackert värdshus att komma till som vuxen oavsett årstid.
Favoritrestaurang utanför Sverige: Då får jag ta er med tillbaka till Hayatt Regence Tampa Bay för till hotellet hörde Floridas bästa brunchställe. Efter att ha slöat vid poolen så gick vi dit och åt något av det mest makalösa jag någonsin har varit med om i brunchväg. Genomgående rosa champagne, dignande bord av mat av alla sorter, serverat ungefär som vårt smörgåsbord, men där kunde ett helt långbord bara vara fisk. Allt från färska räkor till tillagad mat, kött, grönsaker, frukter överdåd.. det bästa kom sist ett enormt efterrättsbord med allt och jag menar allt. Minns att jag avslutade det hela med ett fat med jordgubbar doppade i choklad.
Ställe dit man kan “fly” Vi har en promenadslinga som sträcker sig långt efter Lidingös stränder, där finns mannens och min soffa där vi ofta satt när ungarna var yngre. Utsikten över vattnet och Djurgårdslandet på andra sidan är väldigt lugnande och vackert. Där på vår soffa har vi tagit oss vidare många gånger, när det har varit jobbigt har vi tittat på varandra och sagt; Nu går vi till soffan.
Ett ställe jag aldrig mer vill åka: Rumänien … envåldshärskaren, diktatorn levde ännu och jag ska inte ge mig på att stava till hans namn. Folket var bland det otrevligaste jag har mött, de stal allt de kunde (pga fattigdom) och avskydde nog oss turister. Här fanns inget service, ingen mat, ingenting allt var ransonerat. Om hotellrestaurangen fick kycklinglever så åts det på längden och bredden i flera dagar, fick man efterrätt så var det typ 3 jordgubbar, så långt räckte ransonen. Vi svalt inte och hade inga problem med maten, men många svenska barnfamiljer med bortskämda barn när det gäller mat åt nästan ingen på hela veckan. En dag gick ett rykte om att det serverades pannkakor på ett hotell och genast rusade alla knäppa svenska föräldrar dit för att deras små bläk telingar skulle få något de kunde äta.
Bästa shopping: Var som helst i USA
Bästa nattliv: Får nog bli Mallorca dit jag åket tur och retur under yngre år. Då hade jag dra under galoscherna.
Packningstips: Jag tänker mest praktiskt, lättskött och skönt att ha på sig.
Resetips: Kolla allt med försäkringskassan så man har med sig rätt papper ifall något händer.
Vad finns i “carry-on” väskan: Större delen av mitt medicinskåp, jag är en sån där som alltid kan fiska fram det andra behöver när det kniper. Böcker så klart, ofta lite för många.
Jag utmanar alla som känner för det!
Grattis på Fars Dag
Chokladtårta med hallontryffel
Tid: 30 minuter
2. Gör först tårtan. Vispa smör och socker vitt och poröst. Blanda i äggen, ett i taget. Rör i den smälta chokladen och till sist mjölet.
3. Smörj en form med löstagbar kant och ströa eller mjöla den. Häll i smeten och baka i 175 grader cirka 20 minuter.
4. Gör under tiden hallontryffeln. Låt hallonen rinna av i en liten sil, det skall bli 1 dl saft.
5. Smält chokladen tillsammans med honungen i mikro eller i vattenbad. Den skall bli riktigt varm. Blanda i hallonsaft, likör och sist smöret till en slät och blank tryffel.
6. Häll tryffeln över chokladtårtan och låt stå tills tryffeln stelnat till. I rumstemperatur kan den stå till nästa dag, och har man bråttom kan man ställa in den i kylen ett par timmar.
7. Vid servering: Skär loss tårtan från ringen, lossa från botten. Pudra lite kakao över tryffeln och garnera med färska hallon och till exempel röda rosor. Löst vispad grädde eller hallonsorbet är gott till.
Ingredienser:
Chokladtårta:
250 gram rumsvarmt smör
200 gram socker
200 gram ägg (ca 3 stora eller 4 små)
250 gram smält mörk choklad, helst 70 procent
70 gram vetemjöl
Hallontryffel:
250 gram frusna hallon
195 gram mörk choklad, helst 70 procent
25 gram akaciahonung
10 gram hallonlikör (kan uteslutas)
45 gram osaltat smör
Grädde eller hallonsorbet till servering.
Önskar verkligen att jag kände mig som den lilla elefanten, lyckligt rullande runt i det gröna. Ska man rulla i något idag så är det garanterat grått och förmodligen väldigt vått när jag väl kommer ut. Idag ska jag åka till sjukhuset och träffa hematologen och få besked om hur det ser ut med mitt blod, ska bli intressant att höra. Jag tror ju att den här resan är helt onödig, jag hamnade ju hos hematologen via remiss och anser att min remitterande läkare gott kunde höra av sig om det var något fel. Nu ska jag ta upp en blodläkars tid, kanske bara för att höra att allt är bra vilket jag ju utgår ifrån.
Jag försökte t.o.m att ta bort den här tiden, men stötte på en sjuksyster på mottagningen som var helt hysteriskt med att jag skulle komma på den här tiden. Jag sa att om det var något borde väl den remitterande läkare ta hand om det? Men inget gick hem hos den syrran, att andra behövde tiden bättre än jag som förmodar att jag inte är blodsjuk ska sitta där och ta upp läkartid. Men det gick hon inte med på .. jag var helt ställd efter det samtalet, frågade om hon visst något om provet eftersom hon var så envis med att jag skulle dit, men det visste hon inte.
Kan ju bara säga att sitter nu hematologen och säger att det inte var ett dugg fel på mig efter alla prover de tog, då kommer jag att ta ett snack med henne om nödvändigheten av att jag tog upp hennes tid? Ska nog även påtala att syrran där inte gav mig ett val alls, utan var jävligt korkad rent av.
Jag blir så trött och deppig av den här gråa fuktiga filten som ligger över hela livet just nu i november. Förr var jag aldrig deppig av grått väder, det var ju dessa månader jag normalt fick en massa gjort.
Nu ska jag göra mig iordning, kolla tågtider och sånt …
Igår var jag så trött när jag kom hem att jag inte orkade mer än laga middag. Läkaren jag mötte var så ambitiös och noggran, en sån läkare man sällan möter vid sin första kontakt. En som tar upp historiken bak och undersöker kroppen, knackar på en så där som de gjord förr. Lyssnar på hjärta och tar tryck, sen gick hon igenom mina prover som visade att allt var ok. Hon visste då inte att jag hade tagit ännu ett prov som visade att blodplättarna var uppe i nästan 200 så saken kom i ett annat läge när hon fick veta det. Jag är frisk vad det gäller bloddelen av mig .. så nu återstår bara ett fasteprov som jag ska ta imorgon för att kolla kolesterolen.
Nej, jag sa inget om syrran och det onödiga i att jag kom dit och tog hennes tid. Det var på något vis rätt skönt att möta en läkare som hade ordning på varje papper och systematiskt arbetade sig igenom det hon hade tänkt sig. Jag fick ju hela tiden ta del av hur hon tänkte och det gillar jag.
Jag har precis satt igång ett nytt brödbak, tänker inte göra ett dugg mer idag, möjligen gå ner till Ica lite senare under dagen. Dottern kommer snart och går ut med Watson och jag är så glad att slippa passa någon tid alls idag. Imorgon ska Watson in och få födelsemärkena på tassarna bortopererade och jag oroas alltid när min lilla vovvebebis ska gå igenom något som kan bli farligt. Det går säkert bra, men sen är det många bandage, på tre av benen och det ska läka och inte bli problem av det hela.
Jag har hamnat i ett skov av fibromyalgi och varit risigare än på länge av den sjukdomen, dubbel trötthet och kroppen som ett blåmärke. Igår var det för jäkligt, men det var ju bara att sega sig iväg till läkarbesöket, därför behöver jag en dag där jag inte gör ett smack för att återhämta mig lite.
Så har jag varit och lämnat mitt förhoppningsfullt sist prov inför transplantationen. Man vet ju aldrig vad som kan dyka upp i min svajiga kropps fysik.
Jag satt där på en bänk vid busstationen och försökte tysta mina tankar, läser en bok av Eckart Tolle som jag har fått låna av millanmill och på tal om henne så är det hennes födelsedag idag. Jag ställer in en bukett bara för henne. 
Grattis min vän!
Tillbaka till Tolle så pratar han om att få tyst på rösten i våra huvuden som ju ständigt mal på. Han skriver att vi kan pröva att betrakta den inre rösten och på de viset få den att lämna små luckor av tystnad till att börja med, varefter man tränar så infinner sig friden i allt längre stunder. Ett annat sätt var att betrakta nuet med ett väldigt intresse allt för att stänga av tankarna, jag försökte det när jag satt där på bänken. Men kom på att jag är lite för trött/sjuk för att lägga så mycket energi på att vara i nuet. Låter lite konstigt, men jag kände att jag blev trött på att koncentrera mig på nuet, så jag ska nog försöka med betraktandet av mina egna tankar i stället. Jag får väl försöka komma ihåg att återkomma till boken när jag har läst den klar.
I mitt bakhuvud svalpar hela tiden tankar som har med Watson att göra. Klart jag är orolig, sa till honom igår att han bara får sova en stund hos veterinären och vakna sen och komma hem till mig igen. Den där hunden har jag så kär fast jag ibland kan bli både arg och trött på honom. Precis som med barnen när de var små… Jag trodde aldrig förr att jag skulle bli så här hundgalen.
Hela uppväxten var en hund en hund och inte så mycket mer med det. Men sen skaffade jag en kanin till ungarna och jag blev ett med den kaninen. Först var han lös i hela lägenheten och brukade sova på en filt vid min säng, min arm hängde ofta ner där och handen smekte den mjuka rara varelsen på filten. Han blev rumsren och hade alltid locket på kaninburen öppet så han kunde hoppa in som han ville. Efter några år fick kaninen hälsoproblem och jag gjorde verkligen allt för honom. Veterinären sa att hon aldrig varit med om maken till person att kämpa för en kanin. Han fick penicillin som slog ut magen och för att han inte skulle dö så var man tvungen att få honom att äta hö. Han matvägrade och jag satte igång med att mala höt i apparaten som jag har att mala kaffebönor i. Ja, det blev ett finmalt hö nära på dammhö, sen blandade jag det med morotspuré. Ljummade det hela lite och drog upp i en spruta utan spets, sen gällde det att få in purén i kaninen. Det var orange puré överallt, men jag fick igång hans mage många gånger på det viset.
(Jag måste hoppa in och skriva här att mitt nära förhållande till kaninen öppnade mitt hjärta för kärleken till djur och därför kunde vi skaffa oss en hund. Jag vet inte varför det var så innan kaninen att jag inte kände kärleken till djur så starkt. Djur var djur, gulliga men det var inte mer jag kände då, men sen efter kaninen så har jag det nästan jobbigt att både läsa och se om hemska saker som händer djur. Mitt hjärta blöder verkligen för djur… mer än för människor rätt ofta om jag ska vara ärlig. Samtalet från veterinären fick mig att tappa min redan tunna röda tråd, därför gick jag in här efteråt och försöker förklara det jag började med.)
Nu ringde veterinären och sa att Watson nu låg på bordet, han hade mer födelsemärken än hon sett tidigare och problemet är att huden är så tunn på tassarna/benen att den inte räcker till att dra ihop efter att märkena har tagits bort. Hon skulle nu ta några märken och skicka till labbet, vi får hoppas att de fortfarande är ofarliga. Sen sa hon att om det behövs så måste man nästan göra en hudtransplantation om man ska ta bort allt. Men av alla jäkla stället att sätta sig på? Varför kunde han inte ha dem på ryggen där andra har sina märken…
Nu ska jag äta någon slags brunch har ju varit fastande inför blodprovet.
Efter en orolig dag så kom han hem min lilla vovve, han var så upprörd över hur dagen hade varit, käften gick i ett med gnäll, pip, ja, rent av gnissel för att inte tala om mutter och ylande. Jag ojade mig väldigt med honom och förstod varefter kvällen gick att han hade ont. Det var bara att ta fram hundens värktabletter för det behöver jag väl inte skriva att man måste ge speciella värktabletter till hund.
Han låg som en slagen hjälte på ett fårskinn med en av mig stickad grå sjal över sig … allt smalt ihop i en grå hög, hunden, skinnet och sjalen. Efter att han fått en värktablett så sov han gott, helt utslagen och natten har varit lugn. Nu har vi tagit en kort tur för han får inte gå långt alls sa veterinären, vilket passar mig bra. Han har stiliga knallgröna förband på båda bakbenen som nu ser ut som två smala spagettiben, tur att han har lite längre hår på benen eller jag förstår nu varför de alltid vill spara håret lite längre där.
Idag känner jag mig risig i kroppen men det är fibron som spökar, i väderomslag och rejäla gråväder så sätter det alltid igång att jävlas med kroppen. Man har ju svårt att hålla ångan uppe när man kommer ut och möts av ett våtvarmt omslag av fint duggregn. Men i hösten fuktiga gråhet kan jag njuta av alla buskar, träd och blomstjälkar som blir bruna, jag vet inte vad det är, men jag tycker det är så vackert med alla intorkade bruna nyanser ute. Alla döda torra blommor och barken på träden som har mörknat av all fukt..
Igår kikade grannpojkarnas mamma in för att hämta två socker som jag har stickat till de yngsta grabbarna. Det var så kul när jag ringde dit, då svarade näst yngsta som även förra året fick sockor, som nu var för små. Han svarade och blev så lycklig när han hörde att han skulle få nya nu. Måste säga att jag blev glad i hjärtat, en liten 4:a klassare som blir så glad för ett par hemstickade sockor.
Långt bort hör jag en envis telefonsignal, jag masar mig yrvaket till telefonen och mannen undrar hur det är? Nyvaket svarar jag och får lite panik när jag inser att jag har sovit till klockan 10.00 och snart ska vi åka till veterinären för att kolla att Watsons sår ser ok ut. Det blev en faslig fart på mig, ok då jag snabbade på lite mer än vanligt. In i duschen och ut med Watson han måste ju få kissa och nr 2 innan vi åker … illamåendet kom som ett brev på posten, konstigt att jag bara vill ulka och ha mig när jag blir stressad.
Men iväg kom vi och regnet föll som vanligt så fort jag stoppar ut näsan. I väntrummet satt det lite folk och alla var olyckliga på sitt vis. Två kvinnor såg så sorgsna ut att jag inte ville tänka på vad de väntade på .. en skötare kom ut med en liten tom djurbur och i andra handen en papplåda med ett nyligen avlivat djur. Suck, det kan vara så tungt att vara djurägare och vad många inte inser när de inga djur har, är att vi som har djur vi sörjer dem lika djupt som när anhöriga dör. Men det var ju bara en kanin, eller en mus tänker någon, men det är inte så känslolivet fungerar i sorg, finns det kärlek finns det djup sorg.
Ett par satt med sin lilla hund och väntade på remiss till stora sjukhuset, jag hörde sånt jag inte ville höra då väntrummet är litet. Tumör, kvinnan, såg ut som om hon kunde falla ihop när som helst och mannen han tröstade och klappade så där lite tafatt fast kärvänligt som män kan i svåra situationer.
Just idag var vi vinnarna i detta väntrum, Watson skuttade glatt in i undersökningsrummet och jag tänkte för mig själv att han är ju frisk, än så länge.
Just nu är jag väldigt bra på att sova, synd att man inte får pris för sånt. Det här med en god nattsömn är ju prisat, men att sova för länge på dagen har ju av de morgonpigga fått en väldigt negativ klang. Många gånger har jag retat ihjäl mig på de där morgonpigga som tror att just de med den medfödda gåvan att vakna tidigt är något som borde ge dem första pris i alla tävlingar. Om jag bakar en limpa på kvällen och de en tidigt på morgonen så är deras förbaskade limpa så mycket mer värd än min limpa. (I deras ögon)
Har alltid uppfattat morgonpigga som jävligt självgoda, de framhäver så gärna allt de gör i arla morgonstund och fnyser föraktfullt över andra som erkänner, om än motvillig att de sov vid 05.30 tiden när deras limpa stod färdiga på galler för att svalna.
Att vara uppe med tuppen är en rest från vårt bondesamhälle då man var tvungen att gå upp och ta hand om djuren. Att sen vara född morgonpigg är ju ingen match, det är ju något man bara råkar bli precis som jag är kvällspigg och en jäkel på att normalt prestera mycket senare på dygnets timmar.
Idag har jag skummat igenom en del bloggar och det slog mig så tydligt hur avslöjande våra bloggar är med våra tillkorta kommanden i livet. Vad vi söker och vad vi tror oss behöva, det är rätt avslöjade att läsa vad vi skriver om våra liv, ibland kan jag verkligen känna att jag värjer mig från saker som skrivs, som jag själv har svårt med eller helt enkelt sånt som samhället anser är fint, men som inte faller i så god jord hos just mig.
Som när morgonpigga ska skryta om hur tidigt de var uppe och nu tänker jag verkligen inte på znogge som lider så med tidiga morgnar och har börjat simma i ottan för att komma igång. Nä, jag tänker på de där självgoda morgonpigga som alltid ska köra ner i halsen på andra normala att just de är utvalda till ett eget glänsande släkte som går upp med tuppfan. 
När jag läser sånt som får mig att reagera negativt så läser jag alltid en gång till för jag vill förstå vad det är jag reagerar på i texten. Jag vill förstå vad som gör mig upprörd eller negativ för oftast är det ju mig själv det handlar om. Vi har ju alla våra skavanker och våra läxor att göra här på jorden, vissa är mer blinda än andra eller man ser sig inte själv i samma dager som andra ser än. Det gäller ju även mig så klart och jag funderar ofta över vad ni ser som jag inte ser hos mig själv i mina texter som är ett sammelsurium av mitt jag.
Men det jag oftast ser är hur goda ni vill vara i era liv och era tankar, jag tänker på er alla med kärlek för att ni kämpar på med era olika liv. Är det inte så vi vill ha det i våra liv, vi vill vara en varm kärleksfull kraft att räkna med för våra nära och kära. Att sen livet inte alltid ger oss rätt redskap och det tar ett tag att hitta det rätta för någon har stängt och låst redskapsboden. Det är väl det som är själva livet att hitta i sin egen redskapsbod. Inte kommer många av oss att bli fulländade varken på det ena eller andra, men vi försöker och det är det som jag ser kärleksfullt på. 
För alla sjukt morgonpigga kan jag nu tala om att brödet mitt jäser och ska fortsätta med det större delen av dagen. Ärligt talat vet jag inte om det finns någon av mina bloggvänner som är så där morgonpigga, de flesta av er verkar vara släkt med mig och släpar er upp och iväg när ni måste.
Nå ja, inte hade jag något bubbel med till min mammas 75-års dag men två stora nybakade tårtor hade jag med mig. Tänk att det är så skönt att träffa släkten, så trevlig att se dem alla och få skratta och prata om allt och ingenting. Släkt kan vara så härligt att växa upp med, jag minns hur vi alla träffades hos mormor så länge hon levde. Hon var som ett nav där allt i släkten möttes, i glädje i sorg och visst blev vi osams ibland, så är det ju när man är släkt.
Men när jag ser in i min kusins ansikte då klappar mitt hjärta extra mycket, jag gillar alla släktingar, men vissa är mer nära och jag känner släktskapet så tydligt. Kusinens pappa bodde fortfarande hemma när min mamma och jag flyttade hem till Sverige och in hos mormor. Klart att jag blev förtjust i R och har varit det i hela mitt liv, han bytte blöjor på mig och lärde mig en massa bus som liten. Att sätta fast mackan under bordet var kul tyckte R när han lurat mig till det, men mormor hon blev ju arg .. en stund. Sen kunde man skjuta ärtor med skeden, vilket inte heller var så poppis hos mormor. Klart ni fattar att R var som min bror och att jag såg upp till honom under uppväxten.
Samma känsla har jag för hans dotter, kusinen. När vi ses så kan jag aldrig fatta att vi inte har mer kontakt med varandra. Men klart det är en del år mellan oss och vi bor ju inte grannar, men varför blir det så här kontaktlöst mellan människor? Jag ger mig själv lite dispans för de senaste åren pga min kropp som inte orkar, men vad ska man skylla på de år som gick tidigare?
Kalaset var precis så trevligt som jag vet att mamma önskade, mycket folk, god mat och dryck. Det var mysigt att se henne sitta där med alla presenterna och jag såg att hon var glad och nöjd. Sen kom hennes vänner och grannar och de damerna fick galant service av min mamma hela tiden. Hon gödde dem med extra av allt .. det är fint att se henne med sina vänner, som för den delen är så trevliga så jag kunde nog låna en del av dem till mig själv.
Det här med att fylla år … fylla 70 eller 75 som min mamma, det är helt otroligt när jag ser på henne och hennes bror som är 70. Unga ser de ut båda två och jag kan inte fatta att så många år har gått, tänker på alla år man bodde hemma som en idiot till tonåring, missnöjd och uppkäftig. Att jag inte såg min mamma då som “mer” än mamma. Idag ser jag kvinnan bakom mamman den hon är på det vis jag ser på andra kvinnor. Konstigt är det att man större delen av sitt liv konfronteras med mamman men inte ser människan bakom mamma. Fattar ni hur jag tänker eller låter jag bara hemsk när jag skriver så? Jag vet ju nu att mina barn ännu mest ser mamman i mig, tror att dottern är på väg att se kvinnan i mig, men det är en bit kvar.
Äsch håller jag på att trassla in mig för mycket nu … kanske är jag för trött efter kalaset, men jag hoppas att ni fattar vad jag är ute efter.
Nu sitter jag här och trampar mina av vatten svullna fötter, har inte skött mig idag utan ätit lite för dåligt och det brukar sluta med stubbar till ben och klumpar till fötter. Konstigt att det ofta blir så när jag vet att jag har slarvat med maten. På tal om mat så åt jag gott hos mamma, men jag åt ingen lunch och jag var inte så hungrig när jag var hos mamma, så konstig är jag ibland. Tänkte roffa åt mig en bit av smörgåstårtan när jag gick hem men äh, det blev inte av.
Nu ska jag lägga mig i soffan med benen högt …
Trodde nog att jag skulle både se ut och känna mig så där idag men solen gör mirakel med de flesta. Jag promenerade längre med Watson än på länge, gick ner i Ekbacken och njöt av den vackra naturen och fåglarna som nästan lurade mig att det var vår. Kvidevitt kvidevitt, ja, försök själva att härma fågelsång i text får ni se hur lätt det är.
Jag har inte gjort ett vettigt dugg idag, har sökt mönster till vantar på nätet och börjat med ett par enkla tumvantar. Skulle vilja sticka några fina sen med mönster, men jag måste ju träna lite först på en enkel variant.
Jag har nu gått in på min tredje vecka utan lungproblem, jag är så glad för det, har fått ett liv igen vilket jag inte tycker att jag har haft på säkert ett år. Alltid var det på gång med astman, hostan och orken som tog slut av att inte kunna syresätta mig vettigt. Tänk att det kan vara sån skillnad, jag är överlycklig och hoppas att det håller sig så här nu fram till jag får en njure.
Nu är alla prover tagna på mig och det är nu min läkare ska samla ihop mina provsvar och skicka dem till Huddinge. När det är gjort ska de sätta igång och undersöka min vän vars njure jag ska få. Det kommer att ta två månader och jag räknar med lite mer tid för att inte ha för stora förväntningar och vet ni vad som kan hända sen? Jo, antingen säger de att allt är ok med henne och att vi får boka ett gemensamt möte på Huddinge för att där boka en operationstid. Eller så faller hon bort p.g.a något som gör att hon inte är frisk nog för att få ge en njure.
Vad händer då? 
Läser mitt livs karta upp och ner kanske?
Jo, då får jag en slang inopererad i magen och får lära mig dialys. Kul va! Så tiden framöver kommer att bli lite läskig, jag önskar så att hon är frisk, men försöker samtidigt ha lite mental förberedelse för att det kan bli nada av det hela. Jag har så många som självklar tror att det ska funka och att allt kommer att gå så bra, själv tror jag som en idiot att det blir så, men det skaver en rädsla av något annat längst in i mig.
Rädsla … saknad av tillit är det jag det? På ett vis är jag rädd och misstror, men samtidigt så tror jag som en dåre att allt ska gå så hiiimla bra. Alla tror att det ska gå sååå bra, men är det inte vad man alltid säger till andra som ska genomgå något jobbigt? Allt kommer att gå så bra säger man och menar det, men hur kan man egentligen säga så? Undrar jag som också säger så till andra som tröst, som stöd som vad som helst som lugnar ger kraft. Ja, det kan man undra?
Allt går såååå bra….= mental träning?
Jisses vilket oväder, regnet trummar på rutorna och blåsten kastar allt i en virvel av lösflygande höstlöv på rutorna. Dagen seg som en deg som jag för den delen satte tidigt, degen till ett matbröd som blir allt annat än bra, ni vet som jag att vissa dagar blir det bara fel på allt man gör.
Började tidigt med att jag inte kunde sova utan gick upp och tog kaffe när mannen satt i köket, bara en sån morgon fattar ju vem som helst att det är döfött. Sen har vädret förföljt mig, slog på ändan när jag var ute med hunden men överlevde utan problem, den där bröd degen jag satte har för mycket mjöl i sig, så det brödet lär ju inte bli som jag har tänkt mig. Fick lägga mig och sova på dagen för fibromyalgin är för j*vlig gör mig tröttare än trött, som om inte njursviktens trötthet skulle räcka.
Middag, jisses ska det alltid ätas, har rökt lax i kylen och tänker; stuvad potatis med dill till. När jag skär potatisen i bitar så skär jag halva fingret av mig, blir så frustrerad när det händer sånt som inte ska hända nu för tiden. Ja, jag gråter rakt ut som en idiot, medans jag letar och svär efter plåster med ett hushållspapper runt fingret i ett paket som skulle räcka i vårt hushåll säkert en månad.
Igår blev jag biten och idag ser jag ut som om min man har tagit för hårt i min handled, Watsons fina bandagerade bakben är han fasligt noga med att vakta. Jag ser plötsligt att stygnen tittar ut, bandaget har åkt ner. Tänkte mig inte för, blev bara förskräckt att han hade hunnit gnaga på stygnen. Böjer mig och tar tag i hans bakben och då bet han till ordentligt. Nä, det gick inte hål, men ont gjorde det och blått blev det och arg blev jag, så arg att han blev lyft i nacken och under magen. Ställde honom på hundbordet och satte nytt bandage, tänk att då går det bra när man står på bordet, då är han aldrig lika uppkäftig. Sen när det var klart så var jag så slut att jag ställde ner honom på golvet och bara la mig ner och storgrät. Visst låter det som om jag är färdigt för psyket eller hur?
Jag har inte så mycket kraft kvar i kroppen och när det då händer saker där jag antingen blir väldigt rädd/arg eller tar i fysiskt, upprörd på något vis så rinner, verkligen rinner energin ur min kropp. Då är det inga svårigheter att lägga sig på mattan och storgråta. Men det är väl sånt som man kanske inte skriver om och jag ska ärligt skriva att sånt inte var vardagsmat för mig före jag var njursviktig.
Tror att jag grät så någon gång när ungarna var små och sjuka, jag bara inte orkade vara en glad mamma utan la mig i en hög och tjöt. Då fick jag tröst av barnen som verkligen kan trösta och vara goa när man blir ledsen, igår var det hunden som tröstade mig. Jag blev slickad i hela ansiktet och han for som en skållad råtta runt mig för att jag skulle bli glad igen. Jag är helt övertygad om att han visste varför det brast för mig och sin egen inblandning i det hela.
Nej, nu får jag allt gå ut och snacka med den där dillstuvade potatisen som höll på att sluta i ett blodbad.
Igår var jag uppe och igång men fann ingen lust att skriva … idag har jag nog fått en släng av något för jag har sovit hela dagen utom den stund det tog att gå ut med Watson. Just nu har jag kafferast ifrån sovandet … ska nog snart lägga mig igen.
Får nog ringa mannen och be honom köpa ärtsoppa och pannkakor med på vägen hem, ikväll får han äran att gå på ljusparty till min dotter, dit kommer jag inte. I värsta fall så får jag väl bara ringa dottern och meddela vad jag ska ha för ljus, om nu mannen inte är så road vilket jag kan förstå.
De få gånger jag har varit vaken under dagen så har jag funderat på vad det är med mig, tankarna snurrar runt att den där sista njurfunktionen är på G att ta slut… eller är det en förkylning utan snor eller annat än? Med tiden får jag se vad det är med mig … så nu vet ni varför det är tyst här och ingen som kommenterar härifrån bana 5.
Gnatt Då! 
Försöker jag göra, solen skiner idag och Watson är hos dottern för att jag skulle få sova och ta det lugnt. En släng av något har drabbat min kropp, för min del är jag helt färdigt med den där slängen. Har varken lust eller tid att hålla på och sova hela dagarna för den där slängens skull.
Ibland tränger sig livet på mig vare sig jag vill eller ej, det finns saker i min tillvaro som jag inte kan göra ett dugg åt. Jag mår dåligt av att ta del av det hela och kan inte göra ett smack för att förbättra situationen. Jag pratar så där kryptiskt igen, då det är sånt jag inte kan skriva om, det påverkar mig så fruktansvärt.
I alla lägen man drabbas av i livet så måste man ständigt söka sig till en positiv tanke, man får inte tillåta sig att åka med den negativa spiralen ner i fördärvet. Negativa tankar har vi alla, många fler än vi oftast är medvetna om. Tror verkligen på det här med att tänka positivt, när det gäller min egen njursjukdom så tänker jag att det var tur att det inte var ett oersättligt organ som blev sjukt. Då står och faller man om man inte hittar ett nytt organ i tid, jag kan ju få dialys om ingen ny njure finns att tillgå. Det sättet att tänka om sin tillvaro är vad jag kallar positivt tänkande.
Ibland händer det saker som gör att man tappar fotfästet i livet, tillvaron ter sig nattsvart och det har man nog också behov av ibland att deppa en stund. Utan mörker inget ljus eller så…
Men tillbaka till ljuset så strålar det verkligen av sol idag, sitter här och kisar, men vill inte dra ner persiennen, inbillar mig att ljuset ger mig något även genom fönstret. Kanske inget D-vitamin precis, men livslusten kanske ökar när solens strålar obarmhärtigt kastar sig in och blandar sig i mina ögons irisar.
Igår pratade jag med en manlig vän, varje gång vi pratar så känns det som om vi kunde prata i evighet i ett samförstånd som går utöver det vanliga. Han är gift med en av mina bästa vänner, så det är väl helt naturligt att hon vännen väljer en så bra kille. Jag menar jag gillar ju henne så mycket och den energin hon har, drar då till sig denna man. Klart som korvspad att det blir bra även för mig…
Jag ska nu ta tag i den här kroppen och strunta i “slängen” ta mig upp och ner till affären, har två paket att hämta och det ser jag fram emot.
Oj, glömde att det är fredag … blir så dagvill när jag går här och lunkar för mig själv. Så idag är ni alla på fredagshumör, ni ställer in er för ett glas rödvin vid spisen och en god middag för att sen lägga er raklång i soffan och snarka ikapp… inte? Jag får väl prata för mig själv då.
När mannen kom hem med Watson så svepte han förbi mig med Watson i famnen, han var fullständigt full av snöbollar som satt runt hela benen. Det blev raka vägen in i badkaret och en snabbdusch för att få bort snöbollarna, Watson var inte alls glad …
Ja, nu har även vi fått snö och det är till att pälsa på sig om man nu har tänkt sig en sväng ut. Men jag tänker nog passa på att vårda den där slängen jag har i kroppen mest hela helgen. Konstigt släng för den delen, ena stunden känner jag mig nästan normal och sen får jag lite feber och känner mig rätt ynklig, fram och tillbaka. Nu tror jag inte det blir mer än det som är, men oron finns ju att jag plötsligt ska bli sämre.
Nu gäller det att mitt immunförsvar verkligen orkar hålla emot fram till februari, om jag får en ordentlig omgång då går det åt pipan för mig och jag kommer att hamna i akut dialys. Vem vill det? Inte jag i alla fall, jag vill hålla mig frisk den tid som är kvar nu och hoppas så in i norden att jag får min väns njure om hon är frisk.
Åhh, jag har väl inte sagt att hon har fått kallelse till undersökning inför att donera sin njure! Det är bra att de gör de grundläggande nu som att hennes blodtryck är ok och att hon inte har socker för har hon något av det så åker hon på en gång. I december så åker hon med sin familj till Thailand 3 veckor och det är ju lika bra att hon då vet om ifall de kommer att fortsätta undersökningarna när hon kommer hem eller inte.
Sen var det Watsons ben, proverna som togs visade att han inte hade cancer … vågar nästan inte skriva ordet, det förhatliga. Han har helt enkelt tjock hud där som är svart och ser farlig ut men är det inte. Vi har nu haft bandage i rätt många veckor på honom och har nu varit ner i källaren och hämtat struten. Struten hatar alla hundar och det är rätt synd om honom när han springer in i alla dörrkarmar och inte når ner till matskålen. Men nu ska såren få lufta sig har vi bestämt, i veckan som kommer ska stygnen tas bort.
Igår frågade znogge om hur det var med Watson och jag kom på att jag glömmer bort att tala om vissa saker, det är nog mitt tänkande som nu blir allt med luddigt av njursvikten. En vän jag pratar ofta med i telefonen sa att jag ibland är lite borta eller om hon menade att saker kom med längre fördröjning än vanligt från mig. Ja, tänkte jag så är det ju och ibland tappar jag helt den röda tråden och avslutar både skrivet och pratat mitt i, hängande så där i luften utan början och slut. 
Det är ju rätt nyttigt för en som ständigt har pratat på längden och bredden att tappa den där nästan automatiska pratmaskinen. Jag har insett att det inte är så viktigt alla gånger att ha en åsikt, att säga något överhuvudtaget. Man är inte så viktigt som man tror alla gånger eller hur jag ska säga det hela. Jag tror inte att tala är silver och tiga är guld nej, jag tror att vi har fått en käft för att kommunicera med. Vi pratar mycket luft med varandra, vi skulle behöva prata mer om det som berör och är viktigt.
Jag tänker inte fördjupa mig mer än så just nu för jag har en känsla av att jag kommer att tappa tråden rätt snart. Ska sätta mig och sticka på ett par sockor i stället, får vara glad så länge jag håller ordning på den tråden. -Solen kämpar sig just nu igenom en stålgrå himmel, det är vackert ute idag och jag njuter av att se himmel och hav spegla sig i varandra, glittret och de små eviga vågorna slänger som gnistkyssar upp till mig.
Så var det dags för saffransbullarna, degen jäser. I år ska jag göra en annan sort saffransbullar med mandelmassa i, måste ju variera mig lite. Jag valde mellan att åka till Willys och handla eller baka bullar, orkar inte med allt jag vill. Känner mig så sur idag över att jag är så risig, flåsar igen och har fått öka upp kortisonsprayer hoppas det hjälper.
Idag är jag så himla darrig, tycker ibland att jag tappar kontrollen helt över min kropp. Jag vet inte vad den vill och vad den säger till mig längre, alla normala gränser har suddats ut och det gör mig både rädd och frustrerad och ärligt talat jäkligt förbannad. Idag har jag sagt till mannen att jag är så sjukt trött på att vara sjuk, jag vill inte känna den här begränsningen längre, inte tappa orken titt som tätt.
Märker att mitt humör åker kana mest hela tiden, ser jag på tv så är jag som en tryckkokare som exploderar med jämna mellanrum. Jag blir galen när orättvisorna kastas rakt i ansiktet på mig med alla de där gubbarna och kärringarna som skor sig på allas bekostnad med sin girighet. Jag blir så förbannad när polisen inte kan förvisa en man utan att han rymmer och blir nästan påkörd och sen körd till sjukhuset för att i nästa sekund få stanna i vårt land. Då blir jag rosenrasande över att systemet som vi har valt inte funkar att polisen är så tafatt, att vi har bakbundit våra poliser så att de nästan inte kan göra sitt jobb. Undrar varför inte vår polis får sätta handfängsel på folk som ska utvisas för att undvika allt rabalder?
I ena stunden svär svenska folket över att polisen inte tar i med hårdhandskarna mot vad det nu är de förväntas göra för att i nästa stund bli påhoppade för att de har vridit tummet av någon idiot på stan. Ska fan va polis! Har vi lagar som vi har satt, ska de banne mig efterlevas…
Nu ska jag snart baka ut mina bullar, sen kan jag sätta mig i soffan och reta upp mig lite till på allt som inte verkar fungera i vårt samhälle… en sån dag är det idag, imorgon förhoppningsfullt en starkare, gladare, friskare dag.
Ja, nu gäller det att akta sig när man är ute, inte låta tungan fladdra som den vill. Snö kom med stormen, så just idag ska man inte klaga på föret. Ska jag klaga på något så är det min trötta kropp som inte alls vill gå ut med hunden, men jag vet ju samtidigt att det “brukar” var ok när jag väl kommer iväg. Behöver gå ner och handla, men just idag vet jag inte om jag orkar både gå ut med Watson och sen ner till ICA.
Måndag morgon, gillar vardagar och måndagen har alltid varit en bra dag för mig. Förr när jag jobbade så var det en härlig dag när alla normala rutiner rullade igång efter helgen. Måndagar för mig idag är vilodagar, jag söker ensamheten och trivs med den efter helgens sällskap. Låter ju inte klokt men jag vilar upp mig efter helgen på måndag.
Igår var jag tvungen att börja med cortitsontabletterna igen och nu håller värsta anfåddheten på och släpper. Jag blev väldigt besviken efter den långa kuren jag har kämpat på med, veckan som gick skulle jag sänka mina astmasprayer till en puff om dagen och det gick ju åt pipsvängen. Igår när jag inte kunde kavla ut min saffransdeg utan att flåsa som om jag sprang marathon eller något liknade och armarna var så mjölksyrade att jag gick på ren ilska för att få degen platt. Då sa mannen som kom ut i köket och hörde hur jag lät att nu är det dags för cortison igen. Ja, sa jag du har så rätt, hämtade 5 piller och så testade jag med peak flow meter en liten smart tub som man blåser till i och kan på så vis se hur mycket man orkar blåsa ut. Inte var det mycket att skryta med, så det var helt rätt med cortison
Nu ska jag ut och pulsa i snön och ser att det snöar kraftigt, var upp i natt pga magkatarr, tog några tabletter för att lugna syran stod en stund och tittade ut mot havet och vågorna som var rätt höga. Tänkte på alla som åkte Finlandsbåtarna inatt, bevare mig väl så gungigt. För den delen alla fartyg i storm…
En sån här dag har jag ingen som helst lust att kliva ur sängvärmen, att vakna och känna mig lika trött som när jag la sig, ska det var liv det? Får väl hoppas att det rättar till sig lite under dagen, dottern tog Watson på en promenad och vissa dagar är det en sån stor gåva, trot eller ej.
Igår insåg jag att det är 1 advent på söndag, mannen har köpt vitmossa till adventljusstaken och jag har sett påsen på bordet, men ändå inte kopplat ihop den med 1 advent. Igår köpte vi fyra julmust till extrapris och det var då talgdanken föll ner. Lite panik invärtes för jag tänker inte ge mig ut i år och köpta julklappar bland alla bacillerna. Pratade med maken igår om vårt sovrum som vi planerar att totalrenovera, “men du sa jag måste vi verkligen ge varandra julklappar i år”? Han är en svår nöt att knäcka när det gäller lusten att ge klappar. Ja men, nu kommer vi att lägga så mycket på sovrummet, kan inte det vara en gemensam klapp till oss båda? Jag såg hur det tog emot, men han gick med på det till slut.
Att renovera sovrummet innebär ju både målarfärg, heltäck, nya sängbord, en vit lång låg bänk, en vitmålad korg, nya gardiner, en ny TV modell platt, klä om sänggaveln, sy ny sängkappa (om jag orkar). Ja, ni ser det ränner iväg och blir dyrt det här.
Men samtidigt som jag säger det här till min man så kom jag att tänka på att sonen ju får barn i januari och vår filmkamera gick ju sönder för säkert ett år sedan och vi bara måste skaffa en ny så sonen kan filma födelsen. Nu tänker ni att det där får väl sonen fixa själv, men jag minns så väl hur det var när vi fick barn. Inte ett smack hade man att filma med och alla de där åren när barnen växte upp skulle jag så gärna filmat och nu suttit och tittat på med stor behållning.
Att vara mitt i den där fasen när allt händer och allt ska köpas och allt är dyrt och lönen inte så hög för man är ung. Det är då föräldrar ska göra sina ryck och fixa lite för att hjälpa till. Så nu kommer jag att köpa en filmkamera till maken i julklapp, han kommer nog att bli förvånad och lite purken om inte även han har hittat något som han bara mååste ge mig i julklapp. Så där ser ni hur mycket överenskommelsen med mig var värd …
Tisdag: I min agenda står det idag; baka matbröd med sursnabben som jag gjorde iordning igår. Det var allt det … Jag blir trött bara jag tänker på att baka just nu men det brukar gå över.
Så nu ska jag försöka sätta igång min händelsefulla dag
En något idyllisk bild med mer amerikansk smak än svensk, hittade ingen bild utan personer på att sätta in. Igår när jag stod där i ICA backen och bara njöt av ljudet och synen av alla barn som åkte pulka och på allt som gick att sitta på, så andades jag in och kände stor tacksamhet att jag fick stå där och vara med mitt i ruschen fast jag inte alls är med.
Vem minns väl inte sin barndoms kälkåkande, det var runt T-fat av järn som man susade ner för backarna med, det var den billiga varianten, de som hade råd hade riktiga kälkar med medar och själva kälken i trä. Fint som snus och fort gick det “Se upp i backen hundra hål i nacken” skrek man förtjust och for i väg med snön yrande runt omkring. Hade man lite tur fick man åka en sväng med de äldre killarnas kälkar, men jag fick oftast inte det, men min syrra som var två år mindre hon var rätt poppis hos de äldre killarna. Men det gjorde inte mig så mycket… Varje kväll åkte vi hela gårdens ungar upp och ner i denna långa backe, över vägen/parkeringen och vidare ner i en grässlänt som bar av ner i ekskogen och stora ängen mot Edsviken. Det var fart kan jag säga och långt kom man ibland så ni kan ju tänka er vilken kondis vi alla hade. Inte som ungarna nu som nästan inte rör sig om man jämför med min barndoms lekar.
Vi följde ju årstiderna varje vinter var det ju rejält kallt då spolades två isbanor för oss ungar, de var där på killarnas isbana som man kunde fastna med tungan i stolparnas mål. Ibland tävlade folk om vem som vågade slicka där .. ska erkännas att jag var rätt feg, eller smart vem vet? Aldrig behövde vi tjejer stå utanför som det oftast är nu för att killarna spelar hockey och vi inte varken fick eller vågade vara där med våra konståkningsskridskor. Vi hade ju egen isbana vilket gjorda att man inte kände sig utanför. Det var inte som nu mest killarnas intresse som är viktigt att boka ishallarna till.
Vi grävde gångar i snön, det var igloos och lyktor som vi tände ljus i oj, så man höll på och kavade upp och ner in och ut i all snö. Med pjäxorna på och lovikavantarna fulla av snöbollar som av sig själv boade fast i vantens ull. Längst fram i lovikavantarna hade man ofta en ulltuss som man kunde peta på där inne i vanten, lite extra värme. Men äcklig var det med ullen när den blev våt och lukten var väl inte heller så där att man gick igång.
Hem kom man med frusna tår som man fick stick in mellan rören i elementet för att värma upp dem igen. Nej, pjäxorna från förr var väl inte lika varma som de vinterstövlar som finns nu för tiden. Långfärdsskidor var något man kavade iväg med var och varannan dag. Vi hade ju lite olika backar beroende på vad man tänkte sig att åka på. 
Sen gick vi till skolan de tre första åren, och det var med våra mått en lite längre promenad och då kunde mycket hända. Vissa av killarna var ju stökiga och hade fena på att kasta snöbollar och det gick väl an när det inte var is i dem. Mulad blev man och arg som bara f*n då och då .. men det hör väl till en uppväxt att bli mulad med jämna mellanrum. Jag var rätt snabb på att springa, men den som inte var det låg illa till.
Vi åkte ofta skidor i skogen hela familjen och vi gjorde det där som man undrar om barn får uppleva nu för tiden. Termos med varm choklad … Jaffa apelsin som var så kall och besvärlig att skala ute i kylan. Men det var så det var på den tiden, glömmer inte tystnaden i den snöfyllda skogen när man gled fram på skidorna i ett långt följe av pappa, mamma, jag och syrran. Det var en bit av min uppväxt vintertid.
Nu har jag inte tid att sitta här och minnas måste ut med Watson har sovit lite längre idag och ligger efter i min enormt fullmatade agenda
Ps. brödet med pumpafrön igår blev kanon gott!
Inte alltid man är så glad när man är sjuk, tankar plöjer sig igenom hjärnan som en snöplog och lämnar stråk efter sig som tonar ut i tunga tankar. Livets förgänglighet tänker jag mycket på när jag långsamt går mina promenader och tar del av naturens eviga kretslopp. Nu betyder inte tyngden av mina tankar att jag är självmordsbenägen, nej, mina tankar gör så här lite då och då, dyker vare sig jag vill eller ej. Denna gång som jag inte minns, utan hittade nerskrivna på ett papper delar jag med mig av.
Allt stort kommer att stå kvar
Grässtrån vajande för vinden
Trädens gungande rörelser och vindens smekningar mot allt den möter
Jag kommer inte att finnas mer
min kropp kommer dela upp sig i de små beståndsdelar den från början
byggdes upp av och bara försvinna ner i jorden
ner i det eviga stoftets rundgång
Idag kände jag en längtan efter något humoristiskt, men det var inte så lätt att hitta bland alla bilder. Lite farligt får man allt leva här i livet .. man får vara beredd på en stör i baken vilken sekund som helst. En del verkar för den delen nästan födas med en ingjuten från början. Tänker på stela, ospontana människor, det har jag svårt för kanske för att de är mest olika mig. Så just jag borde kanske få en stör där bak för att lära mig något.
Även jag läser ju nyheter fast jag förstår att det inte verkar så när jag skriver alla gånger. Nyheter har ju inte blivit speciellt upplyftande med tiden, en nyhet är oftast bara något man mår dåligt av att få ta del av. Om jag var vettig så hade jag slutat både läsa tidningar och se nyheterna på tv för länge sedan, allt för att bevara en inre frid och framförallt ett hopp om andra och deras val av liv.
En nyhet så som den om ostädat sjukhus ger ju först känslan av att det är bra att sånt kommer fram. Såg ju själv när jag låg inne för hjärtat att fläckarna på golven var kvar när städaren hade svept förbi och insåg då själv att det var snusk på sjukhuset. Har tänkt många gånger att de som sprider de där ruggiga bacillerna som ingen av oss vill ha, det är ju personalen på sjukhus som inte sköter hygienen. Har funderat över vart alla hygiensjuksystrar tog väg… finns de kvar? Vad gör de då för sin lön?
Nå, nu låg den där läkaren på sjukhus och såg själv skiten i näröga, då kom tidningar och sjukhuschefen reagerade och det skulle tas om hand osv. Han lovades t.o.m eget rum när han skulle ligga inne nästa gång och jag lovar att det rummet kommer att skina av renhet som aldrig förr, allt för att han är en läkare. Men genom alla år har alla vanliga anställda klagat, folk har dött och ingen har väl brytt sig mer än att sjukhuschefen har tittat i sin börs och snålat ännu mer på just den kostnaden som städningen innebar. Att städningen rädda liv verkar helt ointressant för chefer inom vård och landsting.
Ibland så får jag sura uppstötningar av den här typen av nyheter … som sagt bra att det kommer i ljuset, men för jävla ynkligt att det måste till en läkare som blir sjuk och själv kan råka illa ut för bacillerna. Men samma läkare har väl gått där i alla år och sett skiten när han har jobbat men inte brytt sig. Vem är man närmast då? Jo, sig själv så klart, då gick det bra att gå ut i media.
Nu har jag försökt ha humor vilket var svårt idag, sen har jag försökt analysera ännu en dålig/bra nyhet. Får väl vara måtta på allt som kan komma ur en seg surdeg en så här grå dag.
När jag blir trött nu för tiden så krymper min känsla för andra tillfälligt, min empati, naturliga omsorg om andra förminskas av min trötthet. Jag vill möta människor i det filosofen Martin Buber beskrev som att betrakta den andra som ett subjekt ett “Du” som är likvärdigt med mig själv och angår mig. Till motsats från att betrakta andra som ett “Det” som inte är likställt med mig och som inte heller angår mig. Det finns ju inga riktiga möten i att betrakta andra som “Det” och för mig är själva livet, kärnan till att se sig själv att mötas i “Du” och bejaka möten med andra.
När njursvikten tar mig som idag under min lilla tur till biblioteket, då lider jag. Det är då jag känner att sjukdom förminskar mig som människa och jag tycker inte om det. Att inte orka titta på dig vackra invandrade kvinna med son på bussen, att inte ta emot ditt leende för att jag inte orkade se dig som ett “Du” just då. Mannen med sin droppsnuva under näsan som nickade vänligt.. jag såg inte dig, jag såg bara droppen och kände ett äckel, ett avstånd.
Den här personen som tröttheten gör av mig känner jag inte igen, jag blir sorgsen och förstår samtidigt så mycket som jag förr inte tog in. Alla gamla som jag har jobbat med som var så trötta och oroliga så fort de skulle åka en liten bit. Rädda att missa tiden, att komma försent, inte upptäcka när man är framme med bussen… deras irritation och otrevligheter. Nu känner jag alla de sidorna hos mig själv, jag är nog i mig själv när jag är ute och rör på mig. En lite promenad en dag som idag är som första turen på månen, stort att orka, att våga ge sig iväg fast stegen är vingliga och gatan mellan busshållplatsen och hemmets port är kort.
Att komma hem äta en bit och sen sova resten av dagen, det var mitt liv idag.
Ändå kan jag tänka att jag är tacksam som får uppleva de här speciella känslorna för de tillhör inte en frisk människas liv. Jag smakar med fasa på en del insikter jag drabbas av, tänker att jag med tiden kommer att förstå så mycket mer, just för att jag har vandrat i de yttre kanterna. Vandrat med små steg vaksamt passande på mig själv för att orka ta mig dit det är tänkt. 
Här sitter jag med en mycket trött kropp efter en trevlig kväll hemma hos sonen och hans fästmö. Maken och sonen har tapetserat köket, fästmön och jag har pratat och pratat. Efter att ha sovit i snart två dygn, så var det dags att ge sig ut bland de levande och känna sig som en vanlig mänska.
Maken gjorde en räd ner i källaren och kom upp med två stora kartonger med barnkläder som jag packade upp. Det fanns vissa kläder där som jag känner mig så rörd av att se igen, där var jamasen med lamm som jag älskade att sätta på ungarna när de skulle sova, overallen röd och fin och så vettig med två dragkedjor för att enkelt kunna få ner en lite plutt utan att bända och vrida så mycket. Alla dessa små tossor och mössor, tänk att vi var så där pyttiga från början även du och jag.
Nu sorterade jag ut finast av allt till sonens son, första barnbarnet, vi vet att det är en pojke så alla söta flickkläder sorterade jag undan till nästan gång det vankas barnbarn i familjen. Fästmön sa att det var ofattbart att magen snart skulle vara borta och barnet ligga där utanför. Lika ofattbart tror jag att det är att få barnbarn, jag tänker att den där lilla killen på något märkligt vis är en bit av mig. Kanske egoistiskt att tänka så men släktet går ju vidare på det viset. Jag minns hur jag själv låg och kikade på dottern när hon sov i sin låda på BB, ofattbart redan då och säkert för all framtid för alla kommande föräldrar.
Jag har inte varit mig själv under några dagar, vill mest sova och har lite svårt att få ordning på hjärnkontoret, tankar slingrar sig iväg och jag vet inte hur jag ska få ordning på mig själv. Ibland känns det som om bloggen är min sista utpost överhuvudtaget, men det är ju inte riktigt så men nästan och jag kan känna mig hopplös när jag blir så här trött, disträ går ju inte att skriva ihop en vettig rad. Jag oroar mig för att jag ska fortsätta vara så här trött och att oviljan att skriva ska bita sig fast.
På tisdag ska jag till sjukhuset och ta prover igen, undrar just om jag har blivit sämre i njurfunktionen eller om det är något annat som härjar i kroppen. Min kropp får ju allt hålla ordning på sig fram tills jag vet om kompisen är frisk nog för att få ge mig sin njure. Om njurfunktionen går åt pipan nu så blir det inte kul med en operation och dialys. Jag har krypit in i ett hörn just nu och vill banne mig inte krypa fram förrän läkarna säger att vi ska boka en tid till transplantation. Just nu vill jag inte vara med längre, jag hoppar av och skiter nog i resten. Drömmer om att vakna en morgon och vara frisk, vakna utsövd… låter som en utopi just nu.
Nu bara måste jag sova skakar i hela kroppen och är slut.
1: advent och ljuset har både tänts och släckts… jag har ajjj ont under en fot och undrar så vad det är som gör att fotsulan känns rund att gå på, upptäcker en blödning mitt i foten som en stor kula, blå och läbbig. Jag får dessa blödningar titt som tätt under fötterna inte alls skönt men det går ju över.
Idag drog vi iväg och handlade julklapp till barnbarnet med adress till hans mamma. Där på Jysk så hittade vi två nattbord som vi genast slog till på, i kön till kassan såg vi på en hylla rätt högt upp att de hade en vit låg tv-bänk i samma serie, så hem kom vi med tre paket. Nu har maken skruvat hela kvällen och allt står på plats. Så nästa helg ska vi handla färg, undrar just om det finns en affär med heltäckningsmattor där, då blir det nog även ett sånt köp.
Som vanligt slår alltid blixten till när vi är ute och handlar, inga tuffa tankar huruvida det är just det här sakerna vi vill ha utan pang på rödbetan och hem och skruva bara. Så nu har vi tre nya möbler i sovrummet och jag ska verkligen titta imorgon i dagsljuset om de verkligen är vita … tycker de ser lite gråvita ut och det var ju inte riktigt så jag hade tänkt mig det hela. Måste ju fundera över den vita färgen på väggen i så fall, vilken nyans den ska ha. Jag är inte så bra på sånt där… Men bra pris var det 400 kronor styck i stället för 800 per nattduksbord som Mio ville ha.
Idag fick jag en liten gullig ljusslinga av min son, slingan är i alla färger, jag hängde den i den mörkblå hängampeln på balkongen, blev så gulligt som ett färgregn som hänger över ampel kanten.
Tänk att jag inte kan låta bli kaffet, har fått magkatarr som är envis och kaffe är ju rena döden, men jag har så svårt att vara utan. Tycker det borde räcka att vara utan kaffe på morgonen… jag surplar välling istället.
Nu ska jag lägga mig i soffan och glo på tv en stund ikväll ska jag somna tidigt.
Jag stod där i backen .. nej inte den backen utan Ica backen, hade tappat andan. Bakom mig stod dramaten och bara väntade på att jag skulle just dra den hem. Tog ett tag, fick skärpa mig för att komma hem.
När jag stod i backen så kom den ena föräldern efter den andra släpandes på vagnar, kassar och ungar, det grinades och småskälldes, snoren rann och barnen kinkade. Så väl jag minns den här jobbiga timmen runt Bolibompa och middagen. Alla var hungriga, var ungar griniga så var det just då och själv hade man lust att skita i allt och bara gå.
Minns ännu längre tillbaka när de var väldigt små och kunde hänga sig i benet på mig när jag stressade som en galning för att laga middagen. Det var en bedrövlig stund när känslan av att ha en hund som bitit sig fast i benet var stor och lusten att bara sparka till för att bli av med hunde… ungen. Men det gjorde jag ju inte utan räckte väl över en morot eller vad som helst som kunde intressera det arma hungriga barnet under tiden jag hysteriskt rörde i alla grytorna.
Det fanns många stunder när man som förälder funderar på om man håller på att bli galen, det är påfrestande att ha barn. Min dotter var sån där som var överallt, högt som lågt och petade i allt hon inte borde. Det finns många galna dagar med min dotter,en bra dag kunde hon hoppa i toaletten med kalasbyxor och toffor på fötterna. Hon var inte så poppis då om jag säger så. Sen hände det att hon stoppade ner ett storpack med bindor en gång, hon var inte så poppis då heller.
Blomkrukor tyckte om var mest larv och tog tag i växten och ryckte upp allt på en gång… jord överallt, så jag har sopat efter henne. För att samtidigt höra hur det kluckar på något konstigt vis bakom mig, då gick hon runt med en vattenkanna och för varje steg så pluppade det ut vatten på parketten. När hon tränade sig på att snyta sig så snöt hon sig i allt som såg lämpligt ut, gardiner, underlägg på bordet och höjdaren var när maken och jag satt och åt pizza med henne. Vi sa inte ett ljud utan bara betraktade hur hon rakade av allt på pizzan med sin hand tog upp själva botten och snöt sig i den. Något fixerad eller hur? Om vi skrattade? Den kan man lugnt säga.
Hon var en äkta nakenfis, frös aldrig och fattade inte varför jag skulle larva mig med kläder hela tiden. Dagmamman döpte henne till Stormen … Stormen låg en solig mars dag helt näck på stora stenen till dagmammans fasa. Men vadå, dottern solade, så var det med den saken.
Sonen var lung tack o lov. Men han gjorde en del kul saker, en sommar cyklade han iväg på sin trehjuling. Vi letade, alla letade, tills jag fick en konstig känsla och rusade till vårt Ica. Jo, där var han på väg ut med en stor glass på flaket till trehjulingen. Jag gick in till affären och pratade med dem, de sa att han kom cyklande helt näck in i affären hoppade allt vad han kunde ner i en glassfrys, hängde där med ändan i vädret, tog en glass la den på flaket och cyklade ut. De skrattade så de höll på att dö och bjöd på glassen för det hela såg så kul ut.
Vi hade en dusch på en äng där vi alla mammor var med ungarna så det var därför han var naken.
Ännu en dag när jag har gjort lite mer än jag borde, det var den där gardinen i sovrummet som jag ville sätta upp, den hänger på plats nu. Nu ska jag laga lutfisk till middag tänkte att det skulle passa min mage, den där luten sägs vara bra för magar, vi får väl se hur det är med den saken.
Jag älskar tunnelbanan, bara lukten får mig lite salig. När man står där och tittar in i den mörka tunneln och undrar, när kommer den? Då kommer blåsten först genom tunneln framför tåget och det gillar jag. Svårt att beskriva lukter men tunnebanan luktar lite källaraktigt och fuktigt mmm.
Lite snopen blir man när man kommer fram till Danderyds sjukhus huvudentré, där står alla rökare med sina droppställningar, tycka vad man vill om rökning, men det ser rätt illa ut när sjuka personer står där och röker samtidigt som något livgivande droppar ner i slangen in i deras kroppar. Man kan ju känna sig provocerad/förbannad när sjuka skiter i allt och fortsätter röka, som lungcancerpatienter som smygröker fast de går på cellgiftbehandling. Sånt där tänkter jag på nu mera på ett annat vis …
Det handlar ju om att ta ansvar för sig själv .. ok, vissa vill inte leva, fine för mig men skit då i att tynga ner sjukvården med era krämpor som ni förmodligen har supit eller rökt er till. Jag har blivit på ett sjuhelsikes humör när det gäller vissa saker, främst det här som missköter sig. Ilskan riktar sig mot alla som har möjlighet att välja i sina liv och så väljer de bara ren skit, droger, alkohol, nikotin. Kastar bort livet!
Sen sitter vi här vi som vill leva ett vettigt liv men inte kan välja det hur vi än vrider oss. Ja, så var det med den ilskan.
Nu har jag tagit prover igen får ringa imorgon och höra hur det ser ut.
Jag är trött, kroppen har jag tröttnat på för länge sedan, nu har jag släpat mig till och från sjukhuset och vill inte göra om det på ett bra tag.
Det syns att jag har bakat idag… mina tangenter är mjöliga, kan bli så där när jag får brått att kommenter något.
Dagen började lite tveksamt, jag är inte så stark, men vill göra en hel del som jag borde överräcka till maken. Men går det så går det tänkter jag och sätter igång, dottern ringde och kom över, hämtade Watson på promenad. Då tänker jag att den energin jag sparar på att slippa gå ut med honom kan jag lägga på att tvätta köksfönstret och byta gardiner där, blir ju ingen jul när rutorna är så där skitiga.
Så jag flåsade 
mig igenom fönstertvätten och höll mig på rätt sida om fönstret, lite långt ner om man faller, så där 7 våningar. Min älskade fåglar pickar ju på bollar och nötter som jag har hängt i köksfönstret, men det blir som små fettprickar från bollarna som fastnar på rutan, jag fick bort det mesta men orkade inte gno det där extra som behövdes för att det skulle bli skinande rent. Sen kom dotter arg som ett bi för att jag höll på och strök gardiner och hade tvättat fönstret, “kunde ju jag göra sa hon” Äsch sa jag tänkte bara få det gjort, men hon strök sista gardinen och satt upp det hela.
Jag tvättar småkläder, de är så söta att hänga på tork. Dottern fick nostalgi fnatt när hon såg sin första små svarta lackskor. En liten T-shirt tog hon och ska sätta in i en ram och ha på väggen. När hon såg sina första små skor så sa hon att tänk nu för tiden så förstår jag varför folk har små skor som står framme. Hon ville väldigt gärna ha de där första, men de är ju även för mig så goa … jag sa du får ärva dem efter mig.
Nu håller jag på med middagen samtidigt som brödet är i ugnen, det ser ut att bli stort och fint. Nu är det dags för korvar och surkål igen till middag, jag kokar potatis och har lagt ner olika korvar och bogfläsk i bitar. Sen kokar jag surkål med rivet äpple på sidan om. Så mycket mer händer nog inte här idag, har tänkt att mest ligga i soffan ikväll och titta på TV
Huvudet är fullt av så mycket tankar på mitt lilla barnbarn som enligt gårdagens ultra väger 2 kilo, han är så liten så liten. Mamman är pytte liten, tunn med en liten mage, men barnet mår bra, klart att man inte får en kanon stor kula om man är en pyttig person eller hur, då blir det en liite bebis.
Pratade precis med min donator, hon mötte läkaren idag och alla basblodprover + urin var bra. Min donator R sa till läkaren att nu får de väl sätta igång det hela. Men se det gick ju inte utan det var så många steg som skulle tas … herremingud så de håller på. Men ok, R ska åka till Mauritius och leva livet ett par veckor så nu händer det ingen förren i januari.
Mina prover var sämre och jag får nog börja äta kalium igen … ät mer bananer och choklad sa syrran, har ni hört någon som har gått ner i vikt av en sån diet?
Brödet var gott och tyska surkålsmiddagen smaskens.
Jag får allt göra lite avbön till er alla, jag har varit så dålig på att kommentera i era bloggar. Orken fallerar upp och ner, mest ner men jag får nog ett energiryck rätt vad det är.
Tänk om vinterregnet kunde se så här varmt och gott ut? Lyckades komma ut med Watson innan regnandet började igen.
I slutet av sommaren mötte jag en kvinna som var som en spegling av mig själv, märkligt ibland hur man kan känna att det är två bekanta själar som möts. Jag har tänkt mycket på den här kvinnan och kikat lite efter henne när jag har varit ute med Watson. Vi bytte telefonnummer men jag lyckades slarva bort lappen med hennes nummer. Så idag ringer hon och säger; minns du mig på bänken?
Först stod det helt still, men sen placerade jag henne lätt. Så härligt samtal och hon berättade om hur starkt även hon tyckte att vårt möte var … karmiskt säger jag, och bjöd henne att komma över nästa vecka och fika. Tror hon är över 20 år äldre än mig ålder har ingen betydelse, hon känns så härligt frisk en glad själ och sådana ska man ta till vara på. 
Den här typen av möte lyfter oss och man känner så starkt en samhörighet och igenkännings känsla. Dessa möten är det bästa som kan hända oss, jag vet att något ska komma till mig via den här kvinnan och hon är medveten om att jag har något att ge henne. Livet är ju så härligt, att få dela hennes klokhet över en kopp kaffe, det ser jag fram emot. Jag ber ofta om en sak möten, möten med själar som jag har mycket att dela med, själar som kommer ge mig en kick vidare i livet.
Som hunden är jag bra på att sova, halva dagarna går åt bara till att vakna. Men så sitter jag här och glanar ut i det grå och tänker att jag gott kunde somnat om några timmar till.
Oj, nu är allt nytt här inne på wp så man får hålla tungan rätt i munnen, känner mig lite vilse men jag lär mig nog efter ett tag.
Vad gör ni när ni har tråkigt? Jag brukar sortera bajs
Om du vill pröva det hela http://kpwebben.se/spel/sortera-bajs
Ja, där ser ni så enkla saker som roar mig, jag gillar alla pruttljud. Kan vara kul att höra vad ni tycker
Idag ska jag ta det lugnt extra lugnt det blev lite för mycket igår, hela kvällen mådde jag illa och sov rätt tungt i soffan. En bortkastad kväll på många vis och jag vill inte ha det så.
Ikväll ska jag steka en lammstek och göra en god örtsås till det hela. Sen ska jag bara ta det lugnt.
Svårt att fatta hur man får in sina inlägg, jag har nu prövat en hel del vägar.
Läste en rolig historia om hur Stilla natt blev till jag vet inte om ni har hör den?
Dagen för jul upptäckte organisten Franz Gruber att mössen hade ätit stora hål i blåsbälgen till hans orgel. Den gick inte att spela på. Han skyndade till prästen Joseph Mohr. Hur skulle de kunna fira jul utan musik?
Prästen fann på råd. Otroligt men sant. På några timmar skrev han texten till psalmen och lämnade den till sin organist. Och lika otroligt denne satte musik till Stilla natt så att den spelades och sjöngs för första gången av två solister och gitarr den 25 december 1818.
Om ni undrar vad jag har för mig så ser ni det på bilden, oftast tar jag mig en lur och sen hasar jag runt lite mellan kastrullerna och tv-soffan. Har blivit sämre mer påtagligt och blir lite orolig att jag inte ska orka eller klara mig fram tills undersökningen av min vän är klar. Det är ju inte så att jag kommer att dö, utan det jag vill undvika är ju att behöva operera in en slang i magen och börja med dialys tills jag får en ny njure.
Tänker alldeles för mycket på om inte vännen är frisk nog att få ge mig sin njure, det är inte mer än 7% av vår befolkning som har A- blodgrupp (6% i hela världen) och sannolikheten att jag då skulle ha turen att få en nekronjure (från en avliden) är väl minimal. Tänker på vad det innebär med dialys och undrar hur livet blir?
På tal om att tänka så märker jag så tydligt att tankeverksamheten påverkas av det här tillståndet. Inte nog med att jag inte orkar skriva alla gånger, när jag väl gör det så får jag anstränga mig och jag stavar oftare fel och får inte ihop meningarna som jag är van vid.
Lusten .. jag undrar så var den har gömt sig, det finns mest lust till att sova och vara ifred. Jag har ju hela tiden vetat att man kommer att bli sjukt trött och få en massa hopplösa symptom från kroppen. Men det är tungt kan jag lugnt säga, inte alls som jag har föreställt mig det hela.
Idag fick vi en inbjudan om ett 50 års kalas med allt som hör till i en festvåning i stan i januari. Det var som en tung sten sjönk i mitt bröst, för jag vet redan nu att det bara inte går. Bara det här att klä upp sig, föna håret, måla sig .. där tog det stopp, jag blir helt slut bara av att tänka på det hela.
Sen ska man ta sig dit, sitta vid ett bord och ha bordsgranne som förväntar sig att jag ska prata under middagen. Jag orkar inte med så där mycket på en gång. Har en inbjudan till “Skyttens” 55-års kalas den 20:de och dit ska jag ta mig, över gatan, hissen upp och in till gamla goa vänner som vet hur det är. Ingen som kommer hissa några ögonbryn när jag behöver gå hem tidigt.
Man tappar mycket av allt det där självklara när man blir sjuk, man måste hela tiden gardera sig. Ett tag går det att gå över sina gränser, men det kom en dag när jag kände att nu går det inte att tänja så mycket mer på vissa företeelser. Envis som jag är så gör jag fortfarande en hel del som jag väl i ärlighetens namn borde låta bli. Men vad gör man med en envis oxe som vill så mycket? Jag har ju snart lagt av med det mesta, så vad ska man ta av till slut? Kommer jag att sova mest hela tiden till slut, hur långt kommer det att få gå?
På söndag kommer mamma över med en julkrans hon har gjort till oss som vi kan hänga på dörren, även sonen ska få en, dottern har redan handlat sin. Då tänker jag genast säga till ungarna med respektive över på en kaffe, ska baka en god kaka imorgon. Jag vill ju träffa min familj fast det är jobbigt och tänker att jag slår ihop så många som möjligt så är det gjort för ett tag. Låter kanske inte snällt, men det är bara för att jag ska orka och samtidigt känna mig lite nöjd med mig själv. Att även jag bjuder till …
Egentligen är det det här jag inte gillar med mig själv just nu och mitt bloggande. Jag tycker att jag bara gnäller och tjatar om min kropp om och om igen. Känslan av att jag borde sluta skriva och dra något gammalt över skallen tills jag är frisk igen. Men så tänker jag att bloggen är ju min och den skulle ju handla om den här förbaskade resan mot en ny njure. Men jag trodde inte att jag skulle bli så dränerad både fysiskt, mentalt och själsligt. Men blir helt enkelt kort i roten av att ha njursvikt.
Nu ska jag avsluta med glädjen över att Kevin i idol gick vidare till final. Han har hela hösten givit mig så enormt mycket kraft i sin naturliga glädje, man är inte van vid att se sån glädje i vårt land. Kevin är en stor själ, ödmjuk med en fantastisk röst och utstrålning. Jag är övertygad om att han kommer vinna idol.
Såg den här söta burken och fick plötsligt minnen som strömmade runt i hela skallen, det är ju ofta rätt tomt där, så plats fanns det för att cirkulera.
Det var några år sedan när vi var på en av USA resorna, maken han var fullt upptagen av affärer, själv åkte jag en bussresa över en dag till en stad som heter Sedona, Grand Canyon kommer man till om man åker så där 40-50 mil till. Sedona är väldigt känt inom new age kretsar för sin “höga energi”, vilket jag var jag rätt omedveten om.
Själva bussresan gick genom en natur så totalt olik vår, all jord var rödbrun med mycket klippor och konstiga formationer överallt. Ett stopp på vägen var inplanerat så att vi kunde få titta på de grottor som indianerna bodde i där mitt ute i de röda bergen och jag minns att det stod skyltar överallt om att man bara skulle gå på de trottoarer som var iordningjorda för oss turister “Be aware of Snakes”!!!
Jag ryser, ormar vill jag ha långt ifrån mig, det finns ju en del av dem i Arizonas öken. Vi var på ökenvandring för att leta efter skorpioner och ormar med en cowboy, men tack o lov hade alla äckeldjur krupit långt in i sina hål så jag slapp se dem. Däremot var det rätt roligt att skjuta med revolver på uppsatta mål, det krävs träning för att lyckas träffa något kan jag tala om. 
Men nu kom jag ifrån mitt första minne … När vi hade ätit på ett mycket vackert ställe invid en större å med en underbar trädgård med vackra träd som hängde ner i vattnet så skulle vi få några fria timmar i stan. På bussen var det ju många amerikanskor så klart och de hade ett givet mål. Fudge butiken? Jag fattade först inte ett dugg då mina kunskaper om fudge var väldigt minimala. Men fram stormade jag med dessa präktiga kvinnor och det tog inte lång stund förren min näsa bara korvade ihop sig av vällust, något sött ljuvligt ett doftspår tog tag i oss och drev oss som en djurflock mot fabriken.
Tänk er den där lite ödsliga amerikanska lilla stan, en bredare gata och så låga fyrkantiga byggnader på varje sida, en början och ett slut, det kunde ha stått en cowboy där rätt vad det var och jag skulle inte bli förvånad. Inga fördomar här inte Där i en byggnad låg fabriken, vi stormade in och amerikanskorna … mycket kan man säga om dem, men jag älskar deras öppenhet (för möten) och glädje för att inte tala om högljuddhet. Så snart de insåg att jag inte hade de där kupongerna man behövde för att få rabatt så delade de med sig av sina kuponger till mig.
Sen började festen, har väl aldrig varit med om maken till mängder av fudge och jag ville plötsligt ha dem allihop. Med nötter eller utan, choklad eller vanilj inte lätt att välja alls. Jag handlade för mer än jag hade tänkt och sa till mig själv att det var ungarna som skulle få sig varsin påse av det jag handlade. Klart man fick provsmaka och jag kan då lova att fudge vet vi inte alls vad det är här hemma. Så ljuvligt gott. Kan ju säga att allt som jag köpte till ungarna smällde jag i mig helt själv innan vi kom hem, jag kunde inte hejda mig. Har aldrig hittat fudge här hemma som är värt namnet, har köpt en lite bok med en massa fudge recept från USA, men jag har ännu inte fått ett ryck och göra en omgång själv.
Sen är det de här bönorna som finns i burken där uppe, jag vet inte varför amerikanarna är så förtjusta i sina jelly beans, som de i burken. De är inte så goda i min smak, men den är ju delad som baken.
Det finns många små fåniga minnen från olika resor, som när vi var på den där ökenvandringen och jag min fegis gick i rad med två andra killar som också var så rädda för ormar och annat otyg som man kunde möta i öknen. Tre vuxna personer som gick i varandras fotspår och inte vågade gå fritt, vilka fjollor vi var
Där berättades om en fuktsökande kaktus som är anledningen till att cowboys har de där långa skinnbyxorna på benen, för att skydda sig. Så här var det; kaktusen har som hullingar som sökte sig till fukten när människan eller djur går förbi. Kaktusen fastnade i skinnet och grävde sin in och då försökte ju folk att slå bort den, då fastnade den även i handen. Den kallades för auch och det var en smärtsam historia att dra ut dessa långa hullingar ur huden. Cowboyen visade med en kniv som han högg in i en kaktus, sen slog han lätt mot bildäcket och där satt den direkt som ett smäck … auch!
Jag tänkte ju direkt på indianerna som förr bodde där, att vara kvinna och gå ut och kissa i mörkret måste ju ha varit riktigt farligt.
Sitter här och tänker på mitt splittrade jag… började bädda sängen, hittade lite skräp på nattduksbordet som jag tog med till sopåsen i köket, började där plocka med disken och hör att tv:n står på, går för att stänga av den och ser att en blommas blad är fula, börjar genast ta bort det som går, men inser att jag behöver sax, ut i köket hittar jag vattenkannan och börjar skvätta lite på blommorna, kommer till vardagsrummet och inser att jag var ute efter en sax….för att klippa bort resten av de vissna bladen och tjocka grenen. Sätter mig ner vid datorn, hör igen att tv:n inte är avslagen, när det slår mig att sängen är bara halvt bäddad.. ja, jisses vad gör man med sig själv?
Tror ni att detta är en morgon vimsigare än vanligt har ni fel, det är så här okoncentretad jag har blivit. Mycket olikt mig, men nu är det som det är.
Jag ska nu sätta igång här hemma och dona lite inför besöket vet också att millanmill är på gång att kika in. Dottern lämnade in en kasse med varor som millanmill köpte på dotterns lightparty.
Jag försöker daska lite extra energi ur min kropp idag då jag ska få det där besöket av damen på soffan för er som minns.
Gårdagen blev väldigt trevlig och framförallt lättsam, mamma kom med nybakt saffransbröd och kakor och det är ju alltid lika välkommet. Mina saffransbullar är snart slut, så det var bra att få två påsar till i frysen. Dottern och svärsonen var hungriga och frågade om de fick göra mackor.. klart de fick och så tänkte jag för mig själv “jaha nu får jag baka matbröd igen”, hade precis före de kom konstaterat till maken att jag inte behövde baka matbröd igår kväll, det räcker till idag. Men så blev det till att baka ett bröd iallafall, jag gjorde en snabb variant med lite pumpafrön och aprikoser.
Det är fina kommentarerna om att jag borde skriva en bok bugar och tackar jag för. Klart jag har tänkt på det många gånger genom åren, men ärligt talat vet jag inte vad jag skulle skriva om? Man måste ju ha en idé för att skriva och jag kan bara vara privat eller så skriva om andligt tänkande och det är det så fruktansvärt många som redan gör. Men det värmen väldigt allt beröm och jag suger i mig och låter egot få sig en kick.
Om jag ska skriva något någon gång så måste jag nog först blir frisk så att jag kan hålla mig till ämnet eller helt enkelt hålla en röd tråd där den ska vara i en skrift.
Nu måste jag fortsätta med allt halvgjort här hemma.
Sitter här och njuter av nåden att få träffa en själ, helt ny men ändå så välbekant. Lyckan att få spegla sig själv i en själsfrände har varit helt enormt, jag är glad uppslupen och känner igen mig själv. Energin flödar och jag kan nog heala en hel värld just nu.
Så mycket jag har fått höra från hennes resor och möten med annorlunda miljöer. Jag kommer aldrig släppa hennes framsträckta hand, så underbart att få till sig när man själv är som ett utskitet äpple.
Det är ju inte så att jag saknar ord utan mer att jag saknar de rätta orden, det var så länge sedan jag hade ett möte på den här “nivån” ett möte som berör något som alltid har funnits där, men varit orört många många år.
Lyssnar med hela själen på en CD där The Real Group sjunger för mig, bara för mig. Det var säkert ett år sedan jag lyssnade på min favoritgrupp … Det händer saker med en när man får dessa själsliga möten. Jag fick så mycket kraft idag av henne, jag känner hur jag svamlar här och nu, det är för att jag fortfarande är så exalterad.
En själ så snuddande lätt mot mig med skrattet och glädjen i det djupa seendet. Så befriande så uppfriskande, möten att se fram emot, resor att göra tillsammans, tankar att dela en hel värld att utforska.
Just nu just idag lever jag starkt med all min energi….
VÄRLDENS BÄSTA JULKLAPP
BLI MEDLEM I
PG 90 05 57-0
Årsavgift 160 kronor som hittat!!!
Måste bara få skriva några sannerligen irriterade rader över Irländarna. Först kör de sin jävla lobbying i korridorerna i EU så att vi inte får importera det fina köttet från Argentina. Sen när de har satt stopp för det bästa köttet så skickar de sitt eget skitkött till oss, förgiftat…
Snacka om tjusig EU politik, tänk om de kunde bry sig om både djur och människor. Jag är inte mycket för den där stora sandlådan de kallar EU, tänker på de politiker vi skickar dit? Vad kan det för något? Inte annat än att de har gjort sig en egoistisk politisk karriär för sig själva, ser till att de tjänar pengar på vadå? Ja, vad i herrans namn gör kärringarna och gubbarna där hela tiden? Bara fläskar inte pengar i sin egen börs och till sin pension? Jag bara undrar?
Finns det något som har blivit bättre sedan vi tvingade in i EU? Jag skriver tvingades för det var ju Ingvar Karlsson som anmälde Sverige dit som medlem, då var det inte något snack om vad vi, folket ville. Undrar om vi fortfarande betalar mest av alla länder? Varför då? På grund av flata politiker som inte kan förhandla, det är inte personer, hårda förhandlare som vi har skickat dit.
En politiker som har varit i sitt lag, rött, grönt eller blått sedan tonåren för det ska börjas i tid det som krokigt ska bli. Så vad får de för uppfattning om livet, det äkta slitsamma livet som vi andra växer in i med tiden? De har en hög lön från början, behöver inte betala varken för vård eller medicin. Antar att de har gratis månadskort om de nu inte åker taxi som vissa gör rätt ofta. Fria tider verkar de ha, inte sitter de i riksdagen där man korkat nog tror att de ska sitta. Nej, de sitter på sina kammare och gör vadå? Vem vet vad det gör överhuvudtaget? Höjer sina egna löner gör de hela tiden oavsett hur kriserna drabbar alla andra. Sommarlov större delen av sommaren och en bit i på hösten, så har de väl säker alla skurlov och höstlov och annat fyffens bara de slipper jobba så lite som möjligt.
Så där ja, nu har jag morrat klart för denna gång. Men jag är ju en av folket, så min åsikt är ju inte värt ett korvöre, dumt att man inte blev politiker, där kan man ju få vara hur korkad som helst, så där kunde nog jag passa bra , med njursvikts korkskallen. Sitta av några perioder, så kan man gå i pension sen, välbetald sådan till skillnad mot alla som jobbar för sin pen